Utrikeskrönikan 27 maj 2021.

Lissabon, torsdag.

Igår åkte jag hit till EU:s ordförandeland Portugal för att följa utrikesministrarnas möte.

Efter över ett år med corona är det fortfarande ovant att resa runt, särskilt med flyg. Och den här gången hade jag dessutom bokat business class vilket jag väldigt sällan gör, i stort sett aldrig.

Men den här gången gjorde jag det, helt enkelt för att de få businessbiljetter som var kvar var billigare än de andra vanliga biljetterna.

Så jag hamnar ovanligt långt fram i planet. Rad 2. Och när jag traskar på ser jag en äldre herre med bekant ansikte sitta på min rad. EU:s utrikeschef Josep Borrell. Som ska flyga ner till Lissabon för att leda mötet som jag ska rapportera om.

Jag tittar upp på metallraden under bagageutrymmet där sätenas bokstäver står utmarkerade. Ovanför Borrell står det DEF. Jag dubbelkollar på mitt boardingkort. F!

De två första raderna i planet, 12 säten, är fyllda med Borrells stab. Men det är jag som får platsen jämte utrikeschefen. Visserligen med ett säte emellan, men ändå.

Precis innan avfärd skickar jag upphetsad ett meddelande till en kollega som valt att stanna i Bryssel. Han föreslår att jag ska inleda en konversation om fotboll. Det är ju final i Europa League senare på kvällen. Spanska Villareal spelar och Borrell är ju spanjor, visserligen katalan, men visst borde han vara intresserad av matchen.

Ett sådant samtal skulle kanske kunna mjuka upp utrikeschefen så att jag sen, liksom som av en händelse, kan glida in på EU:s utrikespolitik. Och vem skulle inte vilja fråga Borrell vad som egentligen hände på det där katastrofala mötet med Rysslands utrikesminister för ett tag sedan.

På andra sidan gången jämte Borrell sitter dock en av hans talespersoner. Inte sällan brukar de fungera som en skyddande mur kring kommissionärerna. Jag är rätt säker på att hon skulle sätta stopp till alla försök att inleda en improviserad intervju eller ens ett samtal.

Borrell själv är dessutom djupt försjunken i sin surfplatta där han läser spanska nyheter om Kina. Därefter studerar han papper om konflikten i Gaza och bläddrar i slutsatstexterna från toppmötet dagen innan. Varpå han somnar.

Likt jag själv var han nog trött efter toppmötet som, som vanligt, höll på till en bra bit in på natten.

Det är inte direkt läge att väcka den ibland ganska barska 74-åringen. Det skulle i alla fall inte stärka mina chanser till en kommentar.

Sådana skrupler har dock inte flygvärdinnan som kommer med lunchen. Hon väcker glatt Borrell för att erbjuda räkcocktail, paj och mandelpudding med ingefära och citron.

Men sen, när två i kabinpersonalen rullar ut vagnen i gången igen för att samla in brickorna, ser jag min chans. För ett ögonblick bildar flygvärdinnorna och vagnen en mur mellan oss och staben och särskilt då den motande talespersonen. Det är bara jag och Borrell.

Ingen tid att förlora, jag hoppar fotbollen och går rakt på sak: Ursäkta herr Borrell, jag är svensk journalist. Vad förväntar du dig av mötet imorgon, fortsatta diskussioner om Belarus och Ryssland?

Nja, säger Borrell, finns det så mycket mer att säga om det. Det kom ju ett rätt starkt besked från toppmötet igår, tycker du inte det.

Mycket mer än så blir det inte. Han är inte pratsugen. I alla fall inte med mig. Den skyddande vagnen rullar vidare och Borrell fortsätter bläddra i sina papper.

Kanske skulle jag börjat prata fotboll trots allt.

 Andreas Liljeheden, i Lissabon
[email protected]

Utrikeskrönikan 26 maj 2021

Kigali onsdag.

Jag sitter på mitt favoritfik i denna rwandiska huvudstad bland kullarna. Utöver att Rubia coffee på restaurang-kullen Kimihurura serverar utsökt rwandiskt kaffe är internetuppkoppling skottsäker. I högtalarna antingen jazz eller traditionell kongolesisk musik. Runt mig sitter de där unga upptagna människorna, ni vet, de där som har kaféet som kontor och är djupt försjunkna bakom sina laptoppar.

Sist jag var här i höstas var det lite dystrare, covid-pandemin hade lagt ett lock på det mesta, men nu är hotellen fulla, en afrikansk basketturnering har varit här, en konferens för afrikanska parlamentariker har precis börjat.

Men det är inte det som är grejen med Kigali. Kullarna här har alla sin egen prägel, Kiyovu, det gamla centrumet, har blivit de lite stela hotell- och bankkvarteren, Nyarutarama som för ett drygt decennium sen bestod av lerhus och bananplanteringar har blivit lite av Kigalis Östermalm, medan Kibagabaga, en kulle bort är det nya bostadsområdet, eller varför inte Nyamirambo med sin lätt muslimska prägel blandad med hedonism och ruffigare kvarter.

Och allt det här kan man uppleva på motorcykeltaxi, smidigt och lätt, man känner vinden i håret när man susar fram längs palmprydda avenyer. Trafiken är lätt kaotisk men hanterbar. Kigali har nåt så unikt som funktionalitet, samtidigt som det har en distinkt afrikanskt charm. Ja, jag vet att Rwanda återkommande får kritik för sin brist på demokrati och många journalister och diplomater älskar att hata det här landet.

Men politiken åsido, man kan ändå inte komma bort från att det är nåt särskilt med Kigali. Det fortsätter att byggas, hela tiden. Det andas optimism. Men det finns nåt annat som sticker ut. Folk vill komma hit, eller återvända. Jag talade med en ung rwandiska som pluggat i Storbritannien. När hon och hennes klasskamrater från Zimbabwe, Ghana och Kenya var klara med studierna, ville de stanna kvar i Storbritannien. Men hon ville tillbaka till Rwanda för att bidra med det hon lärt sig. Där skiljer sig det här landet från de flesta andra i Afrika faktiskt.

Många i den här unga generationen sitter idag på Rubia Coffee i Kimihurura. Jag har suttit på många liknande fik, de hippa caféerna. De finns också på stökiga och fattiga platser som Bangui i Centralafrikanska republiken eller Juba i Sydsudan. Men där brukar klientelet bestå av unga västerlänningar som arbetar för internationella hjälporganisationer eller FN. Inte här. Här sitter de unga entreprenörerna, startupp-kidsen med oförskämt gott självförtroende. Kanske är det ändå en mätare på att något går åt rätt håll.

Richard Myrenberg, Kigali
[email protected]

Utrikeskrönika 25 maj 2021.

Ännu en dag i Stockholm, tisdag.

"Vi kan sakna mycket som är oss kärt under pandemin, men vi saknar inte bilarnas luftföroreningar, eller bullret från trafiken. När vi slår upp våra fönster kan vi andas renare luft och vi ser hur naturen reparerar sig själv."

Så sa sa EU-kommissionens ordförande Ursula Von der Leyen i ett tal för ganska precis ett år sedan och fortsatte: nu får vi inte falla tillbaka i gamla, förorenande vanor. Nu ska vi använda krisen till att bygga en bättre planet för våra barn."

Om alla miljarder euro i de olika stödpaketen satsas på fossilfria lösningar, elbilar, solenergi, grön vätgas och sånt, så kan vi slå flera flugor i en smäll. Stärka ekonomin, bygga bort det gamla fossila och fortsätta att andas frisk luft.
"Bounce back better" sa von der Leyen, som en grön, glad gummiboll. Det sa inte hon, men så tänkte jag.

Sedan dess har det kommit flera rapporter som visar att den där gummibollen verkar studsa litet hur som helst och inte alltid så grönt.
Världen verkar missa chansen att göra världsekonomin grönare konstaterade FN i mars då bara en knapp femtedel av coronastödpengarna dittills visat sig vara gröna. Ska det bli tal någon grön tillbakastuds då krävs helt andra prioriteringar i kommande krispaket, sa FN.

Nyligen presenterades de svenska utsläppssiffrorna för pandemiåret. Som väntat hade de gått ner ganska mycket, nästan 7 % då industri, transporter gått på lågvarv. Men ett undantag, de tunga vägtransporterna. Fler långtradare och lastbilar har tydligen susat land och rike runt då vi handlat på nätet som aldrig förr.

Jag scannade av året som gått i mitt minne sedan Ursula ville få oss att drömma om att kunna fortsätta slå upp fönstren mot friskare luft.

Jag tänkte på det tyska porslinet och matberedaren jag beställde när vi var fyra vuxna som jobbade hemma. Medicinerna och den lilla mätaren för att kolla syrehalten i blodet som skickades från apoteket, den snygga brödburken och trenchcoaten från Frankrike - jamen jag har ju faktiskt haft min gamla i femton år...

Men det hann också bli en livsfarlig locktång som ingen vågat använda hittills, och nu senast en blå Niveaburk, ja men den var ju slut på både Apoteket och Konsum. Och det här var ju familjestorleken.

Fast där nånstans gick nog min gräns. Nu kan jag inte bli kvitt den här bilden av en lastbil som snart kommer körande, i värsta fall väldigt tom, förutom en liten blå Niveaburk.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent
[email protected]

Utrikeskrönikan 24 maj 2021.

Paris, måndag.

– Nej, från och med nu är det mamma som bestämmer. JAG bestämmer.

Med min strängaste röst försökte jag återställa ordningen. Jag hade läst för mycket dansk ”lyssna på barnen”- pedagogik och tappat greppet. Min tvååring gick bärsärkagång hemma och jag kom aldrig längre än till altanen.  

Effekten av min tvärvändning var emellertid noll. Det enda som hände var att tvååringen nu kunde verbalisera sitt maktutövande: ”Ja, tämmer.”

Hans frihet att få upptäcka livets alla nöjen – som att rita med gul spritpenna på alla köksluckorna – stod i bjärt kontrast till mitt vuxna behov av att hinna tvätta håret ibland och hitta alla sakerna.

Och nu vill jag tacka statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet för den mest matnyttiga kursen av alla under min väldigt långa studieperiod: Den i politisk filosofi om människans fri- och rättigheter, som visat sig tillämplig i livets alla skeenden, på i stort sett varje konflikt jag stött på.

Framförallt minns jag avsnittet om positiv och negativ frihet. Frihet att kontra frihet från något. Fritt tolkat och översatt till vardagen handlar det alltså om, min frihet att köra min snabba motorbåt vart och hur jag vill i skärgården så att håret fladdrar så där härligt i vinden kontra din frihet från oljud, svallvågor och avgaser när du glider fram i din kajak på ett spegelblankt hav i solnedgången, i samma skärgård. Du fattar.

Allt handlar om detta.

Här i Frankrike bottnar snart sagt varje större samhällsdebatt just nu i olika typer av frihetskonflikter. 

Ofta handlar det om den svåra avvägningen mellan att minska svängrummet för kriminella, eller grogrunden för terrorism och samtidigt värna de individuella fri- och rättigheterna för gemene man.

Nyligen stoppade till exempel Frankrikes motsvarighet till lagrådet ett mycket omdiskuterat lagförslag som vill öka tryggheten för poliser, genom att göra det olagligt att lägga ut namn och bild på poliser på nätet.

Två friheter  står där mot varandra, kan man säga. Demonstrantens frihet att berätta om eventuellt polisvåld. Polismannens frihet från att bli uthängda på nätet.

Ett annat exempel är debatten om förbud av slöja på minderåriga. Senaten vill införa det för att bland annat skydda unga kvinnor från religiöst tvång. Men regeringen och nationalförsamlingen säger nej, med hänvisning till att sådant ska man vara fri att bestämma själv.   

En annan fråga som återkommande diskuteras i det här landet är rätten/friheten att demonstrera. Vad är friheten att få uttrycka sina åsikter egentligen värd, när den missbrukas och medför stor skadegörelse, och enorma kostnader för skattebetalarna?

Var går den perfekta gränsen mellan din och min frihet när de krockar?

Det gäller verkligen att utmana sig själv och sina principer, om man ska komma någon vart här. Som i ett perfekt imperfekt äktenskap, ungefär. Eller som i en mor- barn relation. Där kärleken tvingar en att skärpa sig och göra sitt allra bästa för att förstå den andres perspektiv.

Men idag är det min födelsedag.

Då tämmer jag.

Marie Nilsson Boij, Paris
[email protected]

Utrikeskrönikan 21 maj 2021.

Stockholm, fredag.

Inför den här krönikan har jag irriterande nog fått en visa från barndomens julgransplundringar på hjärnan. Den om att vi är morsgrisar allihopa, allihopa. Och tänkt att man för att illustrera det politiska Rysslands moderna språkbruk skulle kunna byta ut morsgrisar mot utländska agenter. Ja, ni fattar. Utländska agenter är vi allihopa, allihopa; ja me, o du me... och så vidare.

Listan över utländska agenter i Ryssland är vid det här laget lång och det går inte att lyssna till ett enda program i de mer frispråkiga medierna utan att programledaren måste skjuta in en bisats om att, ja, så måste jag ju påpeka att den eller den organisationen ju också är en utländsk agent. För nämner de inte det hotar dryga böter.

Och den organisation, eller person, eller nyhetsmedium som hamnat på justitieministeriets agentlista måste också själv upplysa om det. En del förlikar sig bara och skriver det rakt ut, utan omsvep medan andra, som det mest pålitliga opinionsinstitutet i Ryssland, Levada center lägger till att vi "tvingats" bära den här titeln. Den populära nyhetssajten Meduza har nästan gjort det till en grej, att närmast övertydligt basunera ut sin nyvunna stämpel, men med en ton av förakt.

Läraren, konstnären och aktivisten Darja Apachontjitj måste nu inleda varje inlägg på Facebook; om Eurovision, om sina barn, om allt hon vill berätta, med en lång text i versaler om att hon också är en utländsk agent. I hennes fall bland annat eftersom hon fått betalt från en skola i Frankrike för sina lektioner i ryska språket.

En utländsk agent är, i de flesta fall, den som i någon vitt tolkad form ägnar sig åt politik och som får pengar från utlandet. Var som helst ifrån, bara det är från utlandet. Gemensamt för nästan alla utländska agenter är att de står upp för mänskliga rättigheter, ett fritt tänkande civilsamhälle eller att de ger plats för kritik mot sittande makt.

De som försvarar stämpeln säger ofta att liknande lagstiftning finns i USA. Men jag måste nog ändå säga att jämförelsen haltar. I Ryssland är den här typen av stämpling en mycket närvarande del av dagspolitiken. Det räcker med att gå in på ryska parlamentets hemsida och söka på ordet utländsk agent för att förstå hur mycket tid landets lagstiftare den senaste tiden lagt på att bearbeta och förfina agentbegreppet, allt i syfte att försvara landet mot yttre angrepp.

För den stämplade innebär det förutom själva stämpeln en snårskog av dokumentation, domstolsförhandlingar, böter och huvudbry. Men agentlagen har också fått en annan, en slags sammansvetsande effekt som ytterligare bidragit till det Ryssland av vi - och dem.

I höstas pratade jag med ordföranden för organisationen Medborgarfonden i staden Penza som sa att agentstämpeln snarare blivit ett tecken på kvalitet och trovärdighet. På någon som vågar tänka fritt och som inte går i maktens ledband.

Johanna Melén
[email protected]

Utrikeskrönikan 20 maj 2021.

Lesbos, torsdag morgon.

Havet ligger lugnt här under en knallblå himmel.

I går morse tog jag och kollegan Filip Kotsambouikidis handdukar med oss och tog ett morgonbad inför arbetsdagen.

När vi kom ner på kajen med badstegarna, alldeles nära piren där den stora färjan mot Aten avgår, packade några romer ihop några madrasser som de förmodligen bor på nu när försommarvädret kommit.

Några pensionärer satt där, redan färdigbadade och nöjda.

Lesbos är en turistdestination, men jag har aldrig tagit mig tid att utforska den sidan av ön – vandringslederna, fågellivet och stränder och bad.

Det var varmt i det turkosa, kristallklara vattnet, kanske 20 grader och när jag guppade omkring i vattnet med lite gammal sjö tänkte jag att inga flyktingar och migranter nu i alla fall skulle behöva frysa ihjäl om deras gummibåt på väg hit från Turkiet gick sönder, kantrade eller kanske punkterades av den grekiska kustbevakningen, vilket vissa påstår sker.

Filip simmade bara någon meter längre ut än jag och kom tillbaka allvarligt bränd av en stor manet. Han hade genast två stora utstående ränder på armen och stora röda blaffor blommade upp alltmer.

Så nej, helt välkomnande var havet kanske ändå inte, tänkte jag. Och för icke simkunniga från Syrien och Afghanistan – vilka är de nationaliteter som har fortsatt att komma trots coronapandemin – är havet förmodligen hotfullt.

Under våra dagar här har vi sett stora grå kustbevakningsfartyg ligga förtöjda längs med kajerna här i Mytilini, huvudstaden.

När jag tog lite bilder på fartygen rusade genast en uniformerad man ner och ryckte tag i min mobil och sa: radera!

Sent i går kväll, efter en middag på bläckfisk som hängde på krokar utanför vårt matbord, gled ett av fartygen nästan ljudlöst och osynligt ut ur hamnen till den smala havsremsan mellan Lesbos och Turkiet, där brutala scener av avvisningar påstås ske.

Vid frukost har vi noterat att alla kustbevakningsfartyg under natten lämnat kajen för att vara tillbaka frampå dagen.

Beredskapen är uppenbarligen hög för att det plötsligt ska komma många nya flyktingar och migranter, när coronarestriktionerna nu nästan har släppts. Barerna dunkar på här igen som aldrig förr.

Så här många grekiska kustbevakningsfartyg har jag inte sett någonsin tidigare här i Mytilini.

Filip, Östeuropakorrespondenten, talar grekiska, så vi har varit på andra delar av Lesbos och mött borgmästare och talat med lokalbefolkningen.

Och Lesbos framstår som en ö med två liv.

Här i Mytilini nära det stora flyktinglägret är det rörelse, tempo, bevakning och internationella organisationer, medan det på de små torgen suttit gubbar med kaffekoppar, öl och ouzo och på de smala bygatorna har katter strukit omkring och gummor tittat storögt på oss när vi passerat.

Vad som väntar här när vi går mot sommaren 2021 vet ingen, men strider och oro österut bortom havet fortsätter.

Alice Petrén, Lesbos
[email protected]

Utrikeskrönikan 19 maj 2021.

Berlin, onsdag.

Känner du till Helene Fischer? Inte? Om jag ger lite ledtrådar då: schlagerartist, har sålt sisådär 16 miljoner skivor, hon har dragit in mer pengar än både Britney Spears och Celine Dion? Inte då heller?

Nej, det kanske inte är så konstigt. Utanför den tyskspråkiga världen är Helene Fischer så gott som okänd, trots att hennes mest framgångsrika album, “Farbenspiel”, sålt platina tolv gånger om.

Jag kom att tänka på den tyska schlagerdrottningen häromdagen, när jag bläddrade igenom mitt sociala medier-flöde och gladdes åt alla plåsterförsedda överarmar där. De bredaste leendena verkade tillhöra dem som fått vaccin från, som de skrev, Pfizer.

För nästan lika ovetande som om Helene Fischer verkar många svenskar vara, vad gäller varifrån det vanligast förekommande coronavaccinet kommer. Att det inte är den amerikanska läkemedelsjätten Pfizer som tagit fram det, utan ett bolag med säte betydligt närmare oss, i staden Mainz i västra Tyskland. Biontechs har utvecklat vaccinet, Pfizer, har hjälpt till med de kliniska studierna, logistik och marknadsföring. Ändå har vaccinet blivit Pfizer med hela svenska folket.

Innan vi fortsätter vill jag lova att det här inte är en gnällig betraktelse över Sveriges tilltagande anglifiering, och det finns så klart värre öden än att inta kunna tralla Helene Fischers schlagerdängor. Dessutom, vem är jag att anmärka på vad vi kallar coronavaccinet, när till och med Biontechs grundare Ugur Sahin sagt att han inte bryr sig nämnvärt.

Allt förändras, och lika självklart som att vi innan andra världskriget importerade många kulturella influenser söderifrån, från andra sidan Östersjön, lika självskrivet spanar vi idag mest västerut, över Nordsjön och Atlanten.

Ändå kan jag inte låta bli att fundera på varför vi så ofta missar den tyska kulturens influenser i vår vardag, också när det kommer till det som vi uppfattar som svenskast av allt.

Att julgranen och påskharen från början kommer från Tyskland, det vet nog många, men knappast att julmusten uppfanns i ett laboratorium här i Berlin, eller att midsommarstången tros ha invandrat från Tyskland under medeltiden.

Varför är det då så? Mina funderingar stannar ofta vid språket. Förstår vi varandra, känner vi automatiskt att vi har mer gemensamt. Och med tanke på att andelen niondeklassare som läser tyska mer än halverats på tjugo år, samtidigt som alla läser engelska, så är det inte konstigt att vi identifierar oss med de anglosaxiska länderna.

Många pekar på konkurrensfördelarna med att ändå lära sig EU:s största språk tyska, Tyskland är Sveriges största handelspartner och så vidare. Själv tänker jag, att vi förlorar en facett av oss själva när något som står oss så nära blir allt mer främmande.

Caroline Salzinger, Berlin
[email protected]

Utrikeskrönikan 18 maj 2021.

Här är Peking, tisdag.

Partitjänstemannen till höger om mig tar av sig glasögonen och torkar en tår ur ögonvrån.

”Jag blev så rörd” säger han.

Vi har precis avslutat en visning av ”Yan’an Yan’an”, en påkostad föreställning med sång, dans, drama, akrobatik – just om staden Yan’an, det kinesiska kommunistpartiets revolutionära vagga under andra världskriget.

Det är en show med svulstig retorik, en historia om uppoffring. Flaggor viftas i nästan varje scen.

I slutet släpps från taket tusentals små röda pappersstjärnor över publiken. Min kropp täcks av de röda pappersbitarna.

Det här var en av programpunkterna på en fyra dagar lång pressresa arrangerad av den kinesiska regeringen för att uppmärksamma att kommunistpartiet i år fyller 100 år.

Det var en resa som på många sätt exemplifierade hur partiet tagit steget ut i rampljuset – igen – de senaste åren.

I dagens Kina smälter partiet allt mer samman med statsapparaten och övriga delar av samhället. Lite som det var på den tidigare partiordföranden Mao Zedongs dagar på 50-, 60- och 70-talen.

Nu, när de hundra åren ska firas, är det som att partiet vill sola sig i sin egen glans och det blickas bakåt.

Kinas styrka och ekonomiska framsteg idag ska spåras. Inte sällan till Mao.

Och det är därför, antar jag, vi internationella journalister bjudits med på resan till Yan’an.

Här ska vi själva få bevittna när turister, skolelever och partitjänstemän får lära sig om de beslut Mao och hans närmaste klick fattade på 40-talet. De beslut som den officiella partihistorien menar lade grunden för det så kallade ”nya Kina”.

Så, under några dagar har jag suttit på det som sägs vara Maos sängkant, i grottan han bodde i då.

Jag har sett platsen där han ska ha odlat sina grönsaker.

Och jag har lyssnat till hyllningssångerna. ”Östern är röd”, sjunger en av turistgrupperna, som likt många turister här främst tycks vara pensionerade partimedlemmar.

Det som presenteras här är den så kallade ”korrekta” historieskrivningen.

Partilinjen. Punkt.

De som tycker annorlunda riskerar anmälas via den angivarlinje som upprättats sedan någon månad tillbaka, dit de som på något vis ”förvrider” partihistorien kan rapporteras.

Kanske borde någon ange oss utländska journalister, då vi under resan ställde frågor om de mindre smickrande delarna av partiets historia.

Massvälten efter det stora språnget framåt. Kulturrevolutionen. För att nämna två katastrofer där Mao direkt varit inblandad.

”Jag har noterat att ni verkar vara väldigt fokuserade på just de delarna av historien”, sade en presstjänsteman till mig.

Ja, det är väl bra att någon är det, tänkte jag.

Björn Djurberg, Peking
[email protected]

Utrikeskrönikan 17 maj 2021.

London, måndag.

En av operavärldens vackraste arior för bassångare kommer från Puccinis “La Boheme” och handlar om en man som känner stark rörelse när han i nödens stund måste lämna ifrån sig en gammal rock som han haft i alla tider.

Mannen tackar rocken för att den hållit honom varm i alla år och för att den så ofta burit poeters och filosofers verk i sin fickor.

“Nu när de lyckliga dagarna är borta, tar jag farväl av dig, min trogne vän, farväl, farväl, adio, adio”, sjunger mannen till Puccinis kongeniala toner.

Och efter snart två år i London inser jag att Puccini faktiskt hade kunnat skriva en minst lika smäktande aria om – håll i er nu – mitt paraply, my English umbrella.

Så sent som i går skyddade det mig ännu en gång mot det ständiga, nyckfulla och det så plötsligt fallande Londonregnet.

Jag visste förstås innan jag flyttade hit att det regnar mycket här. Men att det regnar så mycket och ofta, det var lite överraskande.

Numera inser jag att det förstås inte är en slump att britterna är världsbäst på eleganta men samtidigt robusta regnkläder och skor och stövlar och även då förstås, på paraplyer.

För att klara regnfrekvensen här måste de helt enkelt vara av viss kvalitet.

Här kommer det nödvändiga hjärtat och den nödvändiga smärtan in i arian, jag köpte nämligen det bättre paraplyet som ett minne av min pappa, han som gillade saker “av bättre kvalitet”, som han ofta uttryckte saken.

Jag såg det första gången i ett skyltfönster för snart ett och ett halvt år sen. Det är vackert djupt grönt, har stabil svart stålkonstruktion och ett smäckert snidat, ljust trähandtag och träspets med en glänsande metalltopp.

Det är handgjort och klarar alla vindbyar och regnattacker utan att kränga ihop sig så där som billigare modeller gör.

Direkt efter att jag köpt det skulle jag träffa en vän i närheten av affären.

Vi gick på restaurang, efteråt gick jag hemåt i uppehållsvädret som rådde med paraplyet som en promenadkäpp men det bar sig inte bättre än att spetsen fastnade in en gatubrunns galler.

Träspetsen bröts av, det dyra paraplyet var sönder utan att jag ens hade fällt upp det en enda gång.

Vid det här laget hade Puccini gnuggat sina händer av förtjusning.

Jag gick dagen efter tillbaka till affären och sa som de var, att jag hade köpt paraplyet till minne av min farsa som gillade saker av kvalitet.

Ägaren – och här hade ju arian kunnat bli en fin duett ett tag – klädd i vacker grå kostym, rökande en cigarr, sa med ett vänligt leende att han förstod och lovade att skicka paraplyet till fabriken för reparation, utan kostnad.

En vecka senare var det tillbaka och har, precis som den där Bohemrocken en gång, sen dess gjort sitt jobb med bravur och hänger ständigt på sin plats i hallen berett på nästa skur, berett på att skydda mig när lågtrycken plötsligt dundrar in över någon brittisk kuststad som jag intervjuar filosofer och poeter och många andra i.

Ni som kan er Puccini fattar ju nu vilken musik den gode Giacomo han hade kunnat komponera om detta, my English umbrella.

“Adio, adio”, från

Daniel Alling, London
[email protected]

Utrikeskrönikan 14 maj 2021.

Bangkok, fredag.

Thailändare är det vänliga och leende folket, i alla fall i reklamen. Verkligheten är något helt annat. Speciellt efter att en ny våg av covid-19-smitta har drabbat landet. Thailand hade fram till årsskiftet klarat sig hyfsat bra undan pandemin tack vare hårda begränsningar i rörligheten och nästan stängda gränser. Nu har vi i Thailand fått en ökning av antalet infektioner och dödsfall och det har fått det vanligtvis leende Thailändarna att nå helt nya nivåer av nedstämdhet och depression.

Det här visar en stor hälsoundersökning som ett universitet i Bangkok har gjort och som presenterades i lokalpressen i veckan. I frågeformuläret, som besvarades online, fanns frågor om hur man mår och vad människor har för åsikter om pandemin och hur de tycker att de själva och myndigheterna har agerat. På frågan hur de känner sig när de följer uppdateringar om covid-19 läget sade nära 83 procent av de som svarade att dom känner sig deprimerade av all information som dom tar del av.

Inte så konstigt med tanke på vilken typ av information det thailändska centret för covid-19 administration har skickat ut den senaste tiden. I förra veckan publicerade centret information med rubriken: ”Hantering av kroppen från en person som har dött av covid-19”.

En inte allt för upplyftande rubrik.

I texten kan man läsa att ”Center för covid-19 administration har avslöjat att utsöndringar från kropparna hos människor som har dött av covid-19 fortfarande kan sprida viruset till andra, även efter att patienten har gått bort. Så det infekterade liket bör hanteras på rätt sätt för att förhindra spridning av viruset.” Sedan följer en rad riktlinjerna för hur man ska hantera kroppen. Bland annat ska man lägga den i dubbla liksäckar och tejpa igen alla skarvar nog.

Med tanke på att de thailändska myndigheterna under lång tid sagt att allt är under kontroll och ingen behöver oroa sig för att bli smittad, till att man får uppmaningen att ha liksäckar hemma så är det inte konstigt att 83 procent av thailändarna känner sig deprimerade.

Det är många thailändare som har reagerat på den här informationen. Kommentarerna är många på myndighetens sociala medier. Allt från uppmaningar att myndigheterna, som ofta klagar på hur medborgarna uttrycker sig på sociala medier, själva borde tänka sig för hur man uttrycker sig. Andra ställer frågor om var man kan få tag på liksäckar och om man själv får kremera kvarlevor hemma under pandemin. En kommentar var rakt på sak: snälla, skaffa en kommunikatör som inte skrämmer folket.

En helt annan uppmaning som orsakat minst lika mycket uppmärksamhet och skapat en hel del ilska är det förbud som myndigheterna i provinsen Surat Thani, som inkluderar populära turistmål som Koh Samui, Koh Phangnan och Koh Tao har utfärdat. Där är det nu förbjudet att dricka alkohol i grupper om två eller flera personer, hemma och på andra platser. Den som bryter mot förbudet kan få upp till två års fängelse och motsvarande 10 500 kronor i böter.

Så ni förstår, det är hårda tider för thailändarna. Jag hoppas verkligen att den planerade utrullningen av vaccin tar fart i Thailand, för jag börjar på riktigt bli orolig för den psykiska ohälsa thailändarna känner på grund av pandemin och vill gärna se ”the Thai smile” snart igen.

Peder Gustafsson, Bangkok
[email protected]