Utrikeskrönikan 1 november. Bangkok

Bangkok torsdag.

Många var det som hörde namnen Palu och Donggala för första gången för drygt en månad sedan då naturkatastrofen drabbade hundratusentals människor i Indonesien. Katastrofens omfattning gjorde att många av världens bistånds- och hjälporganisationer snabbt var beredda att komma med hjälp.

Drygt en vecka efter skalven och tsunamin bad dom indonesiska myndigheterna utländska hjälparbetare att så snart som möjligt lämna Indonesien. Undantagna var dom organisationer som redan var aktiva i landet.

Beskedet kom som en överraskning för dom utländska hjälparbetare som var på plats i Palu. Indoneserna förklarade sig genom Katastrof koordineringsbyråns talesperson Sutopo att ett stort antal utländska medborgare hade blivit ombedda att lämna landet eftersom de inte hade den nödvändiga sakkunskap som krävdes. Sutopa sa att "Det finns ingen skada i att volontärer kommer, så länge de uppfyller våra krav. Men allt för många av dom är katastrofturister."

Det fick mig att haja till. Katastrofturister, för visst var det den typen av hjälparbetare som jag träffade på i staden Makassar när vi var på väg till Palu. Det var runt femton unga killar och tjejer som mer såg ut som ett partygäng än en grupp välorganiserade hjälparbetare. På kvällen innan avresan mot Palu satt dom mest "erfarna" och skröt om vilka katastrofer dom hade varit med vid och vilka dom senaste tekniska prylar dom nu hade med sig. När jag ursäktande frågade om dom hade med sig eget vatten och mat till Palu så tittade dom på mig som att jag skojade. Svaret blev, nej. Det fixar vi på plats.

Och där försvann mitt förtroende för den gruppen. En professionell hjälparbetare vet att man tar med sina egna förnödenheter in i ett katastrofområde för dom första dygnen.

Den gruppen av hjälparbetare som jag träffade var naturligtvis där för att försöka hjälpa så gott dom kunde. Men såg kanske lite annorlunda på hur än vad som behövdes. Katastrof koordineringsbyrån har rätten att utöva kontroll över vilka som kommer för att hjälpa och för att ha koll på att rätt hjälp kommer fram. Indoneserna gör det med stor erfarenhet av tidigare katastrofer.

2005 sammanställde man några exempel på vad som gick fel i Ache-provinsen efter tsunamin.

Ett båtbyggarprogram för lokala fiskare byggde båtar som var olämpliga att använda till sjöss.

För många hus byggdes av internationella hjälporganisationer.

Resultatet, Spökbyar med hus som fortfarande stod obebodda 10 år efter tsunamin.

En stor del av de läkemedel som skeppades in 2004 blev snabbt gammal och gick inte att använda. 

Internationella hjälporganisationerna rekryterade i stort all erfaren lokal personal. Det gjorde att lönerna sköt i höjden och att inflationen tog fart. Något som drabbade den redan hårt prövade lokalbefolkningen.

Det var mycket slöseri och tvivelaktigt beteende efter katastrofen 2004, vilket är vad Indoneserna vill undvika den här gången i Palu.

Hjälp gärna men fråga först hur vi vill bli hjälpt och undvik att skicka katastrofturister säger Katastrof koordineringsbyrån sammanfattningsvis.

Peder Gustafsson Bangkok [email protected]

Utrikeskrönikan 31 oktober 2018.

Stockholm, onsdag morgon.

Och om någon dag kommer många av er att vallfärda med ljus och blommor till kyrkogården för att hedra någon när och kär. 

Men en del av er är kanske i samma situation som tusentals andra ute i världen - ni har ingen grav att gå till. Ni vet kanske inte ens vad som hänt er anhörig, er son, er dotter, er make. De försvann någonstans på vägen.

Tusentals flyktingar och migranter dör varje år och många bara försvinner helt enkelt.

Runt om Afrika, i Liberia, Ghana, Nigeria, Sydsudan sitter mammor och pappor och syskon och kusiner och mormor och .. och undrar varför de aldrig hör något ifrån han eller hon, som gav sig iväg.

Medelhavet brukar kallas Dödens hav. Flera tusen drunknar varje år. Sedan Italien och Malta i början av juni stängde sina hamnar så ingen ska kunna sätta i land flyktingar och migranter, som hittats i sjönöd, så har dessutom relativt sett ännu fler dött. 

EU driver politiken att länderna i Nordafrika ska trycka tillbaka människor från att alls nå Medelhavet. Det har bland annat lett till att Algeriet dumpat tusentals människor söderut i landet ute i öknen och tvingat dem till långa vandringar i hetta och sandstormar. Vandra eller dö har varit alternativen för unga män, kvinnor och barn.  

FN:s organisation för migration IOM uppskattar att på varje flykting eller migrant som drunknar i Medelhavet går det åtminstone två som redan har mist livet i öknen Sahara på väg mot havet. De senaste fyra åren handlar det om åtminstone 30 000 unga män, kvinnor och barn som aldrig kom fram genom öknen. Jag har hört många av dem som faktiskt klarade färden berätta om fasansfulla syner på vägen - människoskelett som ligger i sanden och barnkroppar som kantar vägen.

I den tunisiska hamnstaden Zarzis har en av fiskarna ordnat en plats där han begraver livlösa personer som flyter i land. De är namnlösa och okända men får som en grav. På den grekiska ön Lesbos finns också en kyrkogård för de som inte överlevde sin flykt eller sin resa i hopp om ett bättre liv. Men förutom döda kroppar som hittas och begravs är det också många som bara försvinner i havet, i öknen eller på andra sätt.  

Jag undrar ofta hur det kommer att gå för vissa barn och tonåringar, som jag mött både en eller flera gånger. 11-årige afghanska Sahel som fick lämna familjen i Grekland och som numera är i Tyskland. 15-årige Monir i Tunisien som överlevde färden över havet till Lampedusa och som blev tillbakaskickad, men som nu bara har en enda tanke i huvudet -  att försöka igen att ta sig till Europa. Rohingyaflyktingen Belal i Bangladesh, som lämnat lägret med en miljon rohingya för att pröva att driva en servering med en kusin på annat håll. Unga, mycket unga men med livet framför sig. Och de lever ju och har en tillvaro.  

Så nu inför den kommande helgen tänder jag i tanken ett ljus för alla de på flykt som inte klarade sig.

Alice Petrén, Migrationskorrespondent. [email protected]

Utrikeskrönikan 30 oktober, Istanbul

Istanbul Tisdag.

Varje dag under promenader vid Bosporen ser jag delfiner hoppa, ibland farligt nära de många lastbåtarna och pendelbåtarna som kryllar på vattenytan likt myror på väg åt olika håll på en myrstig. Men delfinerna klarar sig, deras lekfulla hoppande upp och ner ur vattnet ger ro. Fiskmåsar skränar, katter äger med allt självförtroende gator och torg, igår invigdes det som ska bli världens största flygplats här i Istanbul- på Turkiets 95 års dag. Men inget av det här betyder något nu. Det finns bara ett namn på allas läppar: Jamal Khashoggi Mordet på den kritiskt tänkande saudiske journalisten som tillhört gräddan i Saudiarabien är fruktansvärt på alla sätt och det ska rapporteras. Man får inte döda journalister, man får inte mörda på konsulat- ja man får inte mörda alls. Men jag kan ändå inte låta bli att ställa mig frågan om vi i media utnyttjas här, som ett vapen mot en stormakt som uppenbart gjort allt fel. Vi matas med uppgifter från anonyma turkiska källor, vi rapporterar andra och tredjehandsuppgifter från turkiska medier som i vanliga fall ses som partimegafoner för maktpartiet här och vi suger som iglar i oss uppgifter bit för bit, dag för dag för att hålla grytan kokande och intresset vid liv. Medier har också gått ut med uppenbart falska uppgifter, tex har det rapporterats om minst tre olika tillstånd Khashoggis kvarlevor befinner sig i - trots att de ännu inte hittats. Det rapporterades att ljudupptagningar spelats in med Khashoggis klocka, trots att klocktillverkaren tillbakavisat att det ens var möjligt. Uppenbarligen finns ljudinspelningar- men inte från klockan. Många av uppgifterna vi matats med vet vi fortfarande inte om de verkligen är sanna. Händelsen har fått Turkiets president Erdogan att plocka diplomatiska poäng både på hemmaplan och utomlands, här är han den gode som vill upprätthålla rättvisan. Att just Saudiarabien står i andra ringhörnan, eller kanske befinner sig under någon slags nedräkning gör inte saken sämre. De två sunniländerna som visserligen behöver varandra har haft svårt att komma överens. Sedan saudis unge kronprins fick de facto makten i Saudisarabien har relationen frostat och Erdogan ligger knappast sömnlös över Mohammed bin Salmans trängda läge. Men det är inte bara Saudiarabien och Turkiet inblandade i Khashoggi-affären. Även USA, Tyskland, EU, Frankrike och andra länder påverkas, genom de politiska banden och affärsmässigt. Så mordet på Khashoggi är ett journalistmord som påverkar stora delar av världen, det är en händelse värd att berätta om- om vi bara kan ge korrekt information. Alla turer får mig att titta extra på hur de där delfinerna lekfullt hoppar i Bosporten, fullständigt oberörda av Erdogans, Trumps och bin Salmans senaste utspel. Det får en att känna ro.

Johan-Mathias Sommarström, Istanbul [email protected]

Utrikeskrönikan 29 oktober 2018.

Arizona, måndag. Hela flyghangaren utanför Phonenix kokar av förväntan. Havet av röda Make america great again-kepsar böljar till när någon hör det första ljudet från den helikopter som strax ska landa i solnedgången. Säkerhetsvakterna som ansvarar för kampanjmötet kollar det sista. Å så finns det ytterligare ett säkert tecken på att Donald Trump strax ska göra entré: De första tonerna från Guns n roses 80-talshit Sweet child of mine rullar ut från högtalarsystemet. De flesta kampanjmöten med Donald Trump följer exakt samma musikaliska dramaturgi. Först en timmes blandning av arenarock med nåt enstaka operainslag för att värma upp publiken och så Guns n roses strax innan presidenten ska komma in. NÄR väl presidenten gör entre blir det till nationalistiska I am proud to be an american och så avslutas alltihop när Trump har talat färdigt - den änglalika kören som inleder Roling Stones You can´t allways get what you want tonar upp medan Trump går runt och skakar hand och vinkar en sista gång strax innan Mick Jagger börja sjunga. Det sägs att Donald Trump själv har satt ihop låtlistan och för att vara en statschef som fokuserat så mycket på att värna amerikansk produktion är det förvånansvärt mycket brittiskt - Adele och minst tre fyra Rolingstoneslåtar varje kampanjmöte. Däremot inget med hiphopparen Kanye West som ju är en av de få artister som stöttar Donald Trump. Gemensamt för många av artisterna på låtlistan är annars att de på olika sätt har försökt hindra Trumpkampanjen från att använda musiken eftersom det får dem att förknippas med en person vars politik de inte stödjer. Guns n Roses sångare Axl Rose tvittrade tidigare i höst att han anser att USA inte har nån president just nu. Både Mick Jagger och Keith Richards har talat ut om sin frustration i brittiska tidningar och de har till och med släppt en låt MOT Trump, gotta get a grip. Inget har hjälp. Hårdrocksbandet Aerosmith verkar vara de enda som lyckats få bort sin låt från spellistan. Det är inte först gången artister bråkat med politiker som velat använda deras musik. Bruce Springsteen vägrade låta Ronald Reagan ha Born in the USA som kampanjlåt och Abba sa nej till John Mc Cain som ville kampanja med Take a chance on me. Skillnaden är att de politikerna då har gått med på att avstå.    Trump bryter karakteristiskt nog mot traditionen och gör som han vill. Det är bara för Mick Jaggar att acceptera.

Kajsa Boglind bland dansande Trumpsuportrar i Arizona. [email protected]

Utrikeskrönikan 26 oktober 2018.

Stockholm, fredag.

Och jag har spenderat veckan försjunken i intervjuer jag har med mig hem från Libanon. Jag var där för någon vecka sedan för att göra reportage om att alltfler syriska flyktingar återvänder från Libanon, nu när kriget gått in i en mer lågintensiv fas och både Syrien, Ryssland och Libanon uppmanar folk att återvända.

I Bekaadalen, ungefär 40 minuter från den syriska gränsen träffar jag Maysaa. Hennes tält ligger långt ut i raden av vita dukar med UNHCRs logga på, med paraboler och vattentankar på taken.

I vardagsrummet är madrasser att sitta på är utlagda längs väggarna. I ena hörnet står en tv i en hylla. 29-åriga Maysaa är ensamstående till fyra döttrar, hennes man dog i kriget. Han försvann och sedan fick hans föräldrar ett meddelande från myndigheterna om att han fängslats och sedan dött, säger hon.

Familjen kommer från Darayya nära Damaskus, som varit ett starkt fäste för oppositionen och där det går att läsa i en rapport från Human Rights Watch att människor vittnar om att myndigheterna hindrar folk som återvänt från att få tillgång till sina hem. Det liknar kollektiv bestraffning, skriver människorättsorganisationen.

Trots det vill Maysaa återvända, men just nu går det inte, säger hon. Så länge kämpar hon med att hålla ihop tillvaron i Libanon. Hon förlitar sig på hjälp från FN men skulle vilja starta ett eget företag för att bli självständig.

Medan jag sitter och pratar med Maysaa dyker fler och fler kvinnor upp i hennes vardagsrum. De står först i dörren och lyssnar och slår sig sedan ner och ställer sig i turordning för att berätta sina historier. De är alla i 20årsålder och kommer från Raqqa. De har fått sina liv och framtidsplaner omkullkastade av kriget. De har alla anpassat sig.

27-åriga Manar skulle bli läkare. Men sedan kom kriget, och jag gifte mig efter som det är säkrare för en kvinna i en krigssituation, säger hon. Idag har hon tre barn och andra drömmar. Hon drömmer om ett riktigt hus. Det regnade igår och tältet svämmade över. Ibland måste acceptera saker även om man inte vill, säger Manar.

20-åriga Maryam flydde från Raqqa med sin familj när deras hus förstördes i ett bombanfall. Hennes pappa var lärare innan kriget och hon funderade på att följa i hans fotspår. Men nu är det för sent, säger hon. Även hon är gift och har barn. Nu kämpar hon för att de ska få en bättre framtid istället. Hon tror att det kommer att dröja innan de kan återvända till Syrien. Det är fortfarande krig och dessutom har vi har ingenting att återvända till, säger Maryam.

Maysaas äldsta dotter, 13-åriga Inez kommer in i rummet. Hon berättar att hon drömmer om att bli frisör gillar att titta på indiska filmer på tv:n i hörnet. Maysaa säger att hennes dröm är att hennes döttrar ska gå klart skolan och bygga sig ett bättre liv, någon annanstans. Hon säger att Inez redan fått flera erbjudanden om giftermål men att hon säger nej. Jag gifte mig när jag var 14 och det är inte normalt att ta den typen av ansvar så tidigt. Mina döttrar får vänta tills de är minst 18, säger Maysaa.

Palmira Koukkari Mbenga, korrespondent med ungt perspektiv [email protected]

Utrikeskrönikan 25 oktober 2018.

Maputo, torsdag.

Om man lämnar kusten och Maputo, där jag bor, och kör upp i bergen ungefär en timme härifrån, så kommer man till det lilla men mycket speciella landet Eswatini mer känt under sitt förra namn Swaziland. Eller heter det fortfarande Swaziland? Ja, är du inte intresserad av den storyn ska du stänga av, för det är vad den här krönikan ska försöka reda i.

Eswatini låt oss kalla det så länge  är ett av världens mycket få kvarvarande absoluta monarkier. Precis som sin far och farfar så är Kung Mswati III kung sådär som man är kung i sagorna. Han stiftar alla lagar, han äger allt land, han gör som han vill - och akta sig den som inte accepterar det. För några månader sedan förklarade han så att landet inte längre heter Swaziland. Han var trött på att Swaziland och Switzerland låter så likt, och ville göra sig av med ett gammalt kolonialt namn. Och det kan man inte klandra honom för - så har en lång rad länder i Afrika gjort. Men att Eswatinis kung dessutom gjorde namnbytet för att uppmärksamma sin egen 50-årsdag ger möjligen beslutet något mindre ärofull glans.

Men många hängde lydigt på. Enligt FN heter landet Eswatini. Samma med flera ambassader och en lång rad internationella företag verksamma i landet.

Men i Eswatini är det inte lika tydligt.

Vid gränskontrollen välkomnas man fortfarande med ett Welcome to Swaziland. Swaziland är också namnet på alla sedlar och många officiella byggnader. För att inte tala om att konstitutionen fortfarande kallar landet Swaziland.

Och här närmar vi oss kärnan. Det finns nämligen de som nu tycker kungen gått för långt och kämpar den juridiska vägen för att namnbytet ska ogiltigförklaras. Kanske inte så mycket för namnets skull även om de menar att landets ursprungliga namn innan britterna hittade på Swaziland inte alls var Eswatini, utan kaNgwane.

Nej, vad de egentligen kämpar för är någon slags juridisk klarhet i var gränserna för kungens makt egentligen går. De menar nämligen att Swazilands, förlåt, Eswatinis, konstitution säger att kungen måste rådgöra med folket inför stora beslut och att så inte skedde inför namnbytet.

Men det finns rätt lite hopp. Läser man konstitutionen så står där nämligen också att om denna konstitution ålägger kungen att agera på något sätt, så kan han välja att agera eller inte agera på det sättet efter egen vilja.

Med andra ord, han gör som han vill.

Frågan om gränserna för kungens makt har faktiskt prövats i landets högsta domstol en gång tidigare. Den gången fann domstolen att kungens beslut stod över landets lagar. För han var umlomo longa cali manga den mun som alltid talar sanning.

Och har den munnen sagt att landet heter Eswatini, så gissar jag att den juridiska processen tar slut där.

Samuel Larsson, Maputo [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Kigali onsdag.

Jag träffar Colette en före detta prostituerad på Rwandiska landsbygden som fått hjälp att lämna sexarbetet och börjat med fiskodling istället med stöd av en frivilligorganisation. Colette berättar hur rädd hon var att smittas av könssjukdomar av kunder som krävde oskyddat sex. Själv klarade hon sig från HIV, men hälften av sexarbetarna i landet är positiva och Colette tror inte att det går att stoppa aids.

På vägen åter mot storstan pratar vi i bilen om de massiva kampanjerna för att få alla att testa sig och att positiva tar medicin. Och så är den stora driven i Rwanda kring manlig omskärelse som minskar risken för män att smittas av HIV med 60 procent. Världshälsoorganisationen rekommenderar åtgärden till alla heterosexuella män i länder med stor HIV-epidemi. Förhudens insida är tunn och full av målceller där HIV-virus tar sig in under samlag och sen sprids snabbt i kroppen.

En rwandisk journalistkollega, låt oss kalla honom Paul, berättar i bilen om första gången han såg en penis med förhuden kvar. Han var 11 år och stod och sneglade på en klasskompis vid urinoaren i skolan och fattade inte varför deras organ såg så olika ut. Båda blev chockade och hans kompis ansåg att Paul snarast borde prata med sin mamma, kanske han var sjuk? Pauls mamma skrattade och berättade att han blev omskuren när han var bebis och att det var för att skydda honom från att bli sjuk när han hade sex. Vilket hon hade delvis rätt i men bara om HIV, andra könssjukdomar hindras inte och det slår förstås inte kondom.

2010 var bara var åttonde man omskuren i Rwanda, i år är målet två tredjedelar av männen. Det görs numer oftast med en metod som inte kräver skalpell eller kirurg, utan ringar sätts kring ollonet så att förhuden kläms åt och skrumpnar bort efter en vecka.

Men invänder jag till Paul, det finns ju studier som visar att ollonet förtjockas av att inte skyddas av förhuden och att det då skulle kunna leda till att penis blir mindre känslig för sexuell stimulering. Varför ska man ta bort förhuden på bebisar när det sen inte kan göras ogjort? Det priset borde väl en vuxen man få bestämma om han vill ta?

Paul undrar hur det är i Sverige. Jag berättar att sedan 2001 är det tillåtet att operera bort förhuden på omyndiga pojkar utan medicinsk orsak, men att svenska barnläkare och barnombudsmannen kom fram till att det strider mot barnets rättigheter.

Paul i Kigali fnyser. Han anser att det är oschysst att inte omskära bebispojkar när det är så enkelt och de inte minns smärtan och dessutom tycker han icke omskurna män ser ut som zombies.

Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent i Rwanda. [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Stockholm tisdag När jag var i Los Angeles häromveckan fick jag lära mig om vikten av att välja rätt biograf för att se en film. Och då menar jag inte att välja utifrån där stolarna är skönast eller popcornen saltast. Nä utifrån den övriga publikens sammansättning. Åk till en stadsdel där det mest bor afroamerikaner, åk till Crenshaw när du ska se The hate u give löd rådet jag fick av en person som arbetar med att marknadsföra film. Varför? Jo för tydligen så ska det hos afroamerikaner finnas en tradition om att interagera med filmen man ser, det vill säga man kommenterar handlingen och när det gäller en black lives matter film som The hate u give vill man ju helt klart höra vad publiken har att säga. Sagt och gjort. Jag satte mig i bilen och körde söderut mot Crenshaw, en stadsdel som i medier mest omskrivs för sin kriminalitet. I somras godkände de lokala myndigheterna en omstridd totalomgörning av köpcentret där bion ligger. Det ska byggas hotell, nya bostäder, kontor och affärer. Tio procent av lägenheterna ska öronmärkas till områdets fattiga familjer och trettio procent av arbetskraften ska tas från dem som bor i Crenshaw. Alldeles för lite tycker flera grupper som arbetar i området. Jag passade på att göra en enkät om inställningen till att artister visat politisk färg och uppmanat människor att registrera sig för att rösta i mellanårsvalet om några veckor. Det är bra tyckte Jeremy som höll på med att skulptera en snygg afro frilla på sin kund. Han fick medhåll av Destiny och India som jag träffade utanför biografen. Det är få som röstar här. Folk tycker inte politiken berör dem så vi behöver mer uppmärksamhet till varför det är viktigt sa Destiny. Bion då? Ja rådet att åka just dit var nog bra egentligen. Det var bara det att jag valde den tidiga kvällssittningen så vi var max fem i salongen och det var knäpptyst. Men jag är ändå väldigt tacksam för samtalen med Destiny, India och Jeremy och den ökade förståelse jag fick för deras del av Los Angeles. Filmen i sig, den var som en käftsmäll och helt fantastisk. The hate u give baseras på en bok av Angie Thomas och handlar om Starr som växer upp i ett fattigt afroamerikanskt område med hög kriminalitet, men hon går i en fin privat skola där de flesta eleverna är vita. Ingenstans kan hon riktigt vara sig själv. Så skjuts hennes vän ihjäl av en vit polisman och det medan Starr ser på. Från en tillvaro där allt handlar om att smälta in och inte sticka ut blir hon den som måste vittna mot polisen. Vit mot svart, polisbrutalitet och gängkriminalitet. Ingen stryks medhårs i denna berättelse om ett brännande politiskt ämne i dagens USA.

Naila Saleem kulturkorrespondent för P1-morgon [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Här är Kairo måndag.

Vad heter Shamata på engelska? frågade Ahmed. Han vred sig i stolen mot mitt bord där jag satt och intervjuade två svartklädda unga ateister som uttryckt sig föraktfullt om de vithåriga vänsterintellektuella vid bordet längst in på Café Riche i kairo - värdelösa vänstergubbar, sa de, med hela den unga generationens besvikelse över de äldre egyptiernas misslyckade uppror, de sitter här o dricker rödvin och låter sig kvävas mellan militärdiktatur och islamistdiktatur, värdelös vänster, sa de svartklädda, men de verkade intresserade av det där med shamata - som betyder skadeglädje - för vid bordet bredvid oss hade några av mina vänner slagit sig ner och de skulle skåla i skadeglädje som de sa, för att fira att Mohamed Bin Salman förvandlats från underbarn, och västvärldens älskling - till mördare.

Sällan har jag känt sån skadeglädje sa Lamia vid det andra bordet. Det enda positiva i denna fasansfullt barbariska mordhistoria med den styckade journalisten khashoggi, är att både Mohamed Bin Salman och Donald Trump ertappats med rumpan bar. Men vad heter det på engelska - gloating? eller säger de schadenfreude? Använde det svenska ordet föreslog jag - skadeglädje - och så skålade de jag och ateisterna pratade om Guds frånvaro och den ene sa att Khashoggi sympatiserade med det muslimska brödraskapet. Jaså du tycker att han förtjänade att styckmördas då sa den andre?

Nästan alla rika saudier är illa omtyckta i Egypten. De anses vulgära arroganta och hycklande. De kommer till Kairo på sommaren, hyr hela våningsplan på lyxhotell dit de hämtar unga fattiga egyptiska tjejer som de mer eller mindre köpt. De gifter sig med för en sommar. Sen skiljer de sig och dumpar tjejerna. En förolämpning mot de stolta egyptierna som förr skickades till Saudiarabien för att undervisa som lärare vid gymnasier och högskolor - förr när oljan var ny men saudierna obildade.

Vännerna vid bordet intill upprepar sin skadeglädjeskål och vältrar sig i de kusliga detaljerna om mordet, som hela världen glupskt sugit i sig i två veckor. (Lamia säger att hon beundrar journalisterna som lykas hålla masken när de redogjorde för Saudiernas förklaring om knytnävsslagsmål samtidigt som målarbrigader gick in på konsulatet för att klafsa på målarfärg över blodfläckarna innan polisen anlände.) Då vänder sig en man om från det andra bordet. Det är Sayed Skattmasen som tjuvlyssnat och nu lägger sig i.

Det finns bara en sak för dem att göra. Om Saudiarabiens ska kunna reparera sin image så måste islamisk rättvisa tillämpas, säger Sayed.. Kronprinsen måste straffas. Det enda som kan ge kungafamiljen tillbaka trovärdigheten är om Pappan kung Salman själv, tar sitt svärd och hugger huvudet av sonen. Så måste det bli, säger skattmasen Sayed. Det blir tyst på café riche. Alla ställer ner sina glas. Till och med de svartklädda ateisterna ser lite förvånade ut. Skadeglädjeskålen fastnar i halsen.

Cecilia Uddén för P1-morgon i Kairo  [email protected]

Utrikeskrönikan 19 oktober 2018.

Bryssel, fredag.   Det du precis hörde var ljudet av steg i de mest hopplöst obekväma trappor jag någonsin satt min fot i. Men, det är också en nyttig påminnelse, om än plågsam, om hur EU-samarbetet fungerar. Trapporna i fråga ligger i här i en passage vid sidan av Europaparlamentet i Bryssel och går mellan byggnadens fram och baksida. Det är trappsteg som inte är särskilt höga, men väldigt, väldigt djupa, 116 cm. (Och ja, jag har mätt). Det djupet gör att en människa av någorlunda medellängd omöjligt kan gå i dem på ett naturligt sätt. De är alldeles för djupa för att kunna ta i ETT steg, men inte tillräckligt djupa för att du ska kunna ta två steg på varje trappsteg. Resultatet blir att du hela tiden går ner med en och samma fot. Det känns lite som att man haltar när man går i de här trapporna. För några år sen försökte jag leta rätt på arkitekten som ritat EU-parlamentet och dess trappor för att fråga vad som egentligen var tanken. Var det meningen att man skulle gå långsamt upp och ner och beundra byggnaden eller kanske reflektera över det europeiska samarbetet? Jag fick aldrig tag på arkitekten. Men, jag pratade med en annan, som kunde mycket upp just trappor. Å det visade sig då att det där med att bygga en trappa, särskilt en som skulle funka för många olika nationaliteter var väldigt svårt, för att inte säga omöjligt. Olika länder har nämligen olika trappkultur. Medan man i till exempel Österrike och Tyskland har en tradition av generösa och djupa trappor så är trappor i mer trångbodda länder som Belgien och Nederländerna mycket snävare och brantare. Den svenska trappkulturen ligger någonstans där emellan. Det betyder att det som är en helt vanlig trappa i Belgien kanske inte funkar i Sverige. Och den funkar definitivt inte i Österrike där folk skulle kunna ramla och slå sig. En trappa med belgiska mått i Österrike skulle vara livsfarlig och troligtvis olaglig förklarade arkitekten. Därför är det omöjligt att konstruera en EU-trappa som medborgare från alla de 28 medlemsländer är bekväma i. En trappa som passar för alla olika trappkulturer. Så vad var lösningen i EU-parlamentet? Att konstruera en trappa som ingen, varken belgaren, svensken eller österrikaren kunde gå i. En trappa med ett djup på 116 cm kallade arkitekten för åsnetrappor eftersom de ofta finns i byar där åsnor går på gatorna. Och, de är nästan alltid obekväma för människor. Så vad har då allt detta med EU att göra? Jo, det är precis så EU-samarbetet funkar. Besluten man fattar, lagar och regler man skapar för 28 olika länder är inte perfekta för någon. Det handlar om att kompromissa, ingen blir helnöjd men det är oftast något alla kan leva med. Precis som med EU-parlamentets trappor. De är inte bekväma för någon. Men de är så pass tilltagna att ingen ska behöva ramla och slå sig.

Andreas Liljeheden, Bryssel. [email protected]