Utrikeskrönikan den 25 juli 2017. Moskva.

Utrikeskrönikan 24 juli 2017. Berlin.

Berlin måndag.

Imorgon inleds de årliga Wagnerfestspelen i Bayreuth igen. I år med en nyuppsättning av "Mästersångarna i Nürnberg" och många i den tyska samhällstoppen kommer vara på plats, anförda av förbundskansler Angela Merkel.

Fram till slutet av augusti kommer Wagners, ofta manliga, hjältar eller antihjältar, beroende på perspektiv, porträtteras på scenen i Bayreuth: Wotan, Parsifal, Hans Sachs, Siegfrid och Tristan, för att nämna några.

Och hade Wagner levt idag så hade han haft massor av tyska manliga hjältar eller antihjältar, återigen beroende på perspektiv, att skriva nya mästerverk om. Här några förslag:

Kejsaren.

En opera om en av Tysklands mest kända och beundrade människor genom tiderna, "Der Kaiser",som han kallas, fotbollsspelaren Franz Beckenbauer. Han ledde sitt land till VM - guld både som tränare och förbundskapten och kallas ofta den bäste försvarsspelaren någonsin.

Men idag har han gloria hamnat på sned efter att hans namn, visserligen mot hans kraftiga nekande, flera gånger kopplats samman med misstänkta mutor och förbjudna gåvor, inte minst när han ledde arbetet med att få fotbolls - VM 2006 till Tyskland. Vilken start.

Eller en med titeln: Den svarte jättens alla strider.

Om den nyss bortgångne Helmut Kohl, smeknamnet syftar på hans kristdemokratiska partifärg och fysiska och politiska storlek. Ett liv överfyllt med Wagneroperaingridienser: Hans agerande för återföreningen, första hustruns tragiska öde, den förbittrade relationen till  sönerna och striden med efterträdaren, som Kohl menade föll honom i ryggen, just det, den nuvarande förbundskanslern och Wagnerälskaren Angela Merkel.

Eller varför inte parafras på årets Bayreuthpremiär: Mästerspelaren från Leimen.

Om den tyske tennishjälten Boris Becker. "Boom boom Becker" som på 80 och 90-talen satte tysk herrtennis på världskartan igen. Idag har han av en domstol försats i personlig konkurs och det går inte en dag utan att tyska medier skriver om vad Becker behövt pantsätta eller sälja för att hålla den ekonomiska näsan över vattnet. Vilken opera det skulle bli.

Det finns fler: Klubbledarelegendaren som åkte i fängelse.

En opera om Uli Höness, storklubben Bayern Münchens  framgångsrike president som  gömde undan osannolikt stora mängder pengar för beskattning och hamnade i fängelse. Operan blir inte sämre av att Höness nu, som om inget hänt, är tillbaka som mästarklubbens obestridlige ledare.

Och jag är helt säker på att Wagner inte kunnat låta att skriva en med titeln: Den heliga men skakade tyska bilindustrin.

Dieselskandalen som nu fångat in i stort sett samtliga av de tyska biljättarna, den så politiskt omhuldade tyska exportindustrins heliga Graal, ett kärt tema hos Wagner för övrigt, en skandal med så mycket personliga, ekonomiska och politiska ingridienser att Wagner inte skulle kunna låtit bli att göra den minst 10 timmar lång.

Daniel Alling, Berlin. [email protected]

Utrikeskrönikan den 21 juli 2017. Sverige.

Malmö, fredag.

Min andra sommar som Sveriges Radios utsända i Danmark och jag börjar förstå var mina luckor gällande det danska språket finns.

Nyligen läste jag i en bok om lingvistik och världens språk att gränsen mellan vad som är två olika språk och bara två olika dialekter av samma språk är högst godtycklig. Och ofta kopplad till politik. Såsom att serbiska, kroatiska, bosniska och montenegrinska ansågs vara dialekter av samma språk fram till början av 90-talet. Först efter kriget har de officiellt blivit till fyra olika språk.

Men så stod det i boken att svenska, norska och danska antagligen inte skulle anses vara tre olika språk om det inte vore för att de talas i tre olika länder.

Detta fick mig att börja fundera - är verkligen gränsen mellan svenska och danska så luddig?

Jag värnar visserligen om att alltid tala skandinaviska i Danmark, det vill säga en svenska med några danska ord i, och säger halvt ilsket, halvt skämtsamt ifrån när en dansk vill prata engelska: nä, men vi kommer ju från syskonnationer - låt oss anstränga oss lite!

Men så på tåget på väg till en intervju i Danmark hör jag utropet: Nästa station Hvidovre.

Och stationen efter det, nästa station: Rødovre

Och inser att jag omöjligen kommer att veta när jag ska stiga av.

Ni ser när man har ett samtal med en dansk kommer man långt på sammanhang och att någonstans i det grötiga är kärnan i de flesta orden de samma som i svenska, och så har jag som reporter på andra sidan sundet lärt mig ett antal danska ord. Men att kunna urskilja ett helt nytt ord och identifiera bokstäverna i det - däri ligger utmaningen.

Så jag har i alla fall identifierat att mitt stora huvudbry som reporter i Danmark det är namn - alltså adresser och personnamn.

Ett samtal med en potentiell intervjuperson kan alltså gå utmärkt fram tills vi kommer till biten då vi ska bestämma träff. Här blir jag lite svettig. Jag stålsätter mig, med pennan i högsta hugg försöker jag koncentrera mig, rikta all fokus för att verkligen lyssna noga...

Få se, du sa att adressen var Kæmnervej... Eh? När det gäller adresser är det ju viktigt att få med varje bokstav för att hitta rätt.

Men likaså när någon tipsar om någon annan som jag bör prata med. Häromdagen var jag övertygad om att jag fått pratat med Henning. Först när han mejlar ser jag att han heter Emil.

Visst kan jag i dessa situationer be personen att bokstavera. Som häromdagen när någon hade efternamnet: Jacqueson, i mina anteckningar hade jag skrivit Ckue.

Så nej, jag ger upp. Kanske är gränsen mellan danska och svenska luddig, men det finns i alla fall en tydlig gräns för mina danskkunskaper. Hädanefter, när vi kommer till biten när jag ska få en adress avbryter jag och säger - skicka ett sms!

Natacha López, Malmö [email protected]

Utrikeskrönikan den 20 juli.

London, torsdag.

Jag ska avslöja, att den här krönikan inte är direktsänd. Jag spelade in den i går. Om den hade varit direktsänd, hade jag kunnat fråga programledaren i direktsändning hur mycket hon tjänar.

Då hade vi alla fått veta, om det är mer eller mindre än 25 miljoner kronor per år.

Världens första och största public Servicebolag, BBC, har nämligen tvingats publicera hur mycket de betalar sina stjärnor. Uppgifterna kom i går, och det visar sig, att högst betald är Chris Evans, programledare för morgonradioprogrammet Chris Evans morning show i kanalen BBC 2. Han tjänar ungefär 2,2 miljoner pund om året, det vill säga omkring 25 miljoner svenska kronor.

Det är hyggligt betalt och ungefär fem gånger så mycket som BBC:s VD Tony Hall har i lönekuvertet. Troligen tjänar han dessutom mer, för i den summan ingår inte de pengar han får för att vara med i BBC:s populära teveprogram om bilar Top Gear.

Näst mest tjänar Gary Lineker som är programledare för sportprogrammet Match of the day. Han tjänar omkring 20 miljoner kronor per år. Å andra sidan är det förmodligen betydligt mindre än vad han tjänade som professionell fotbollspelare i Leicester, Tottenham och Barcelona.

Och så får man ta med i beräkningen, att han ledde ett avsnitt av match of the day i fjol iförd bara kalsonger, eftersom han en gång lovat att göra det, om Leicester vann Premiere League.

Uppgifterna om hur mycket BBC:s stjärnor tjänar, är en följd av det nya sändningstillståndet som började gälla den första januari i år, alltså avtalet med staten. Där finns det en bestämmelse som säger, att bolaget ska vara öppen med hur mycket licenspengar som går till löner, därför ska de högsta lönerna redovisas.

Lönelistan publicerades i går och det blev ett himla liv. Inte minst för att det visar sig att det är en väldig skillnad mellan manliga och kvinnliga stjärnor inom BBC. Av de 96 personer som tjänar mer än 150 000 pund per år, alltså motsvarande  knappt två miljoner kronor, så är en knapp tredjedel kvinnor. Och de sju högst betalda, är samtliga män.

Den högst betalda kvinnan, Claudia Winkleman, tjänar ungefär en femtedel av vad Chris Evans tar hem, ungefär fem miljoner kronor per år. Hon jobbar i både radio och TV, och blev först känd för sitt programlederi i dansprogrammet Stictly Come dancing. I dag har hon bland annat ett eget radioprogram på söndagskvällar.

Den näst högst betalda kvinnan är Clare Balding. Hon är programledare i olika sportprogram och tjänar ungefär en tiondel av vad Gary Lineker gör.

BBC:s lönepolicy hamnade omgående på högsta politiska nivå. Det är välgörande, att locket har lyfts av så vi alla kan se lönediskrimineringen inom BBC, sa Labours parlamentsledamot Harriet Harman i går. Självaste premiärministern Theresa May kritiserade i en intervju BBC för att betala kvinnor sämre när de gör samma jobb som män.

Och en firma som representerar en rad av BBC:s kvinnliga stjärnor sa i går, att de ska undersöka om det är möjligt att stämma BBC för könsdiskriminering.

Staffan Sonning, London [email protected]

Utrikeskrönikan den 19 juli 2017. Turkiet.

Istanbul, onsdag.

Det låter säkert som en underbar idyll, att mannen på gatan nedanför varje morgon passerar med sin vagn och ropar ut att han säljer färskt bröd.

Och först var det ganska charmigt, men efter flera morgnar av att ha försökt göra nyhetsinslag men fått ta om och ta om på grund av ropen har det börjat gå mig på nerverna. "Kan du inte vara tyst någon gång!" ropar jag tillslut lite försynt ut genom fönstret.

Ja, det är en del saker som förändras i arbetsrutinerna när man som jag tillbringar en sommar med att vikariera som korrespondent, och lämnar Radiohuset i Stockholms trygga vrår.

Där finns ljudisolerade bås med perfekt akustik där vi läser in det som på radiospråk kallas prator, alltså precis det jag gör nu, texten i inslag, reportage eller krönikor.

Men ute i fält är det en annan historia. Jag har brottats med högljudda pubar i Storbritannien, tutande tåg i Kroatien, och en gång en skock bräkande får i Irland, som alla verkar vilja höras i etern.

Här är det istället en kakafoni av taxichaufförers bråk, renoveringsarbeten, flygplan, fiskmåsar, minaretutrop och skrikande katter utanför fönstret. Ja, det går ju knappt att göra en krönika från Istanbul utan att nämna stadens stora kattbefolkning. Särskilt mycket låter de på kvällen när en äldre dam från kvarteret tar sin vanliga runda och ställer fram mat till dem på en bakgård, då kommer ett tjugotal katter springandes uppför den gatstensbelagda backen.

Och häromdagen fick jag kämpa för att under en direktsändning överrösta en brummande båtmotor och en grupp skrattande barn, när jag satt på en färja över Bosporen, på färd mellan den asiatiska och den europeiska delen av Istanbul.

Så i går morse var det dags att brottas med ett nytt bakgrundsljud. Ett åskoväder drog in över Istanbul och blixtarna lyste upp himlen med någon minuts mellanrum.

Naturens makter visade upp sig i all sin prakt och styrka och åskknallarna ekade över hustaken - samtidigt som Turkiet vaknade till beskedet att flera av människorättsaktivisterna från bland annat Amnesty som greps för två veckor sedan har häktats. Billarm stod och tjöt nere på gatan på grund av åskan och efter en stund hördes ett droppande ljud från köket, när ösregnet tog sig in genom en av ventilerna.

Den som lyssnade noggrant på morgonekot igår kunde kanske i bakgrunden av mitt inslag om de fängslade ana skyarnas dova muller eller det sakta dripp-droppandet, nästan som en klocka som tickar, från hinken i köket.

 

Stephanie Zakrisson, Istanbul [email protected]

Utrikeskrönikan 18 juli 2017. Ivar Ekman

Washington, tisdag.

Kanal 36 och 37. Där har ni ett sätt att fånga vad det betyder att rapportera härifrån USA:s huvudstad, både på ett personligt plan, men också i förhållande till situationen i landet i stort.

Kanal 36, det är CNN och 37, Fox News. Och när man sitter här och rapporterar så känns det ibland som om det är i bläddrandet mellan de här två kanalerna som ganska mycket av jobbet sker. Det kan ju låta deppigt, och det är klart att man som journalist alltid önskar att man hade mer tid att komma ut och träffa både egna källor och, som de ofta kallas, riktiga människor. Men det rikliga tv-tittandet beror nog mest på att det är på TV som så mycket av amerikansk politik sker.

Fox, CNN – alla dom stora cable news, nyhetskanalerna har kameror i och vid Vita huset, i Kongressen, i Utrikesdepartementet – där viktiga människor – talespersoner, senatorer, ministrar, med jämna mellanrum dyker upp i bild och säger nåt som verkligen är värt att uppmärksamma.

Presidenten, Donald Trump, brukar ju anklagas för att titta för mycket på TV, att till och med bedöma sina medarbetare mer från hur de klarar sina två minuter framför kameran än i möten ansikte mot ansikte med presidenten själv. Men på ett sätt är Donald Trump bara öppnare och ärligare med att dom där två minuterna faktiskt kan vara viktigare än mötet med verkliga människor, som de flesta politiker åtminstone hävdar att de föredrar.

Samtidigt säger just kanal 36 och 37 något mer om USA idag – de här två kanalerna blottlägger den djupa spricka som klyver landet mellan rött och blått, mellan republikaner och demokrater. En spricka som har vidgats på sistone, från att handla om genuina politiska åsiktskillnader kring frågor som skatter, vapen, och abort – till att idag handla om verkligheten själv. Som förra veckan, när kanal 36, CNN, närapå dygnet runt andfått rapporterade om dom senaste detaljerna kring Donald Juniors möten och mejlanden, och ständigt ställde sig frågan: är det här den rykande revolvern, tuvan som kommer stjälpa Trumplasset? Medan man bara en kanal bort, på Fox, så sent som i slutet av förra veckan undrade om Rysslandsstoryn inte var död – eller kanske till och med en konspiration från demokraterna och CNN:s sida. Det var som att bläddra mellan två olika världar.

Men så kommer där ibland en liten glimt av en överbryggning. Som när Fox-ankaret Shepard Smith liksom släppte taget och med desperation i rösten sa till sin kollega: Varför detta häpnadsväckande bedrägeri? Varför lögn efter lögn efter lögn? Och kanal 36 och 37 var plötsligt kanaler i ett och samma land. Ivar Ekman, Washington.

 

Ivar Ekman, Washington [email protected]

Utrikeskrönikan den 17 juli 2017. Paris.

Paris, måndag.

Det känns som att slumpförnekarna växer i antal. Slumpförnekarna är de som inte tror på slumpen. Alltså att två händelser av en ren tillfällighet kan sammanfalla på ett sätt som känns överraskande.

För slumpförnekarna kan det helt enkelt inte sluta där - med ett konstaterande att "oj, vad märkligt det blev". I stället söker många förklaringar och mening bakom slumpmässiga händelser. Vissa finner svaren i religionen och menar att en högre makt ligger bakom det som verkar vara rena tillfälligheter.

Men bland sekulära då? Hur är det i Frankrike, vars upplysningsfilosofer lade grunden för det rationella tänkandet? Här har religionen gjort reträtt men många vägrar ändå att omfamna slumpen och finner i stället tröst i konspirationstänkande.

Efter attackerna mot satirtidningen Charlie Hebdo och den judiska matbutiken Hyper Cacher i januari 2015 florerade konspirationsteorierna på internet.

Vissa undrade: Hur kommer det sig att folk som tog sig upp på taket i byggnaden där Charlie Hebdos redaktion låg hade skottsäkra västar på sig? De måste ha blivit förvarnade!

Men i samma byggnad fanns också ett kontor tillhörande en nyhetsbyrå vars journalister arbetar i konfliktområden. Kunde det helt enkelt vara så att personalen instinktivt tog på sig redaktionens skottsäkra västar och sökte skydd på taket?

Varför uppstår då konspirationstänkande? En rationell förklaring är att det är en slags försvarsmekanism mot ett upplevt hot. Neuroforskare menar att när vi människor känner oss hotade söker vi förklaringar och mönster. Det känns tryggare än att acceptera slumpens meningslöshet.

Under Frankrikes presidentvalskampanj avbildades Emmanuel Macron med kroknäsa och cylinderhatt: en karikatyr som anspelar på antisemitiska stereotyper och på Macrons förflutna inom investmentbanken Rothschild. Och komikern Dieudonné, känd för sina antisemitiska uttalanden, uppmanade sina fans att rösta på Marine Le Pen eftersom Macron "kontrolleras av utländska pengar".

En författare jag intervjuade i Paris häromdagen menar att det inte är en slump att konspirationsteorin om Macron kunnat få så starkt fäste i Frankrike. Det finns en lång historia av konspirationstänkande här, sa författaren. Sions Vises Protokoll, ett förfalskat dokument från sent 1800-tal, skrevs på franska i Paris, påpekade författaren under vår intervju. Protokollet - antagligen den mest kända och bestående konspirationsteorin någonsin - spred sig vitt och brett: 1800-talets version av en viral text.

Under en av mina första dagar som vikarierande korrespondent i Paris tog jag och en vän en spontan promenad längs Seine-floden. När vi gick runt hörnet tittade jag av en tillfällighet ner i marken och såg att någon sprayat en stencil på trottoaren. "Macron fick 2,4 miljoner euro i betalt av Rothschild-banken" stod det. Jag och min vän skrattade och tog ett par kort.

För av ren slump delar jag efternamn med Macrons tidigare arbetsgivare.

Nathalie Rothschild, Paris. [email protected]

Utrikeskrönikan 14 juli. 2017. Carina Holmberg i Bryssel

Bryssel fredag

Jag hälsar på hos kanske världens mest kände Belgare.

Helt ogenerat hänger jag mig runt halsen på honom och tar en selfie.

Denna evigt unge man som stod för så mycket, kvickhet, skratt och spänning när jag troget följde hans äventyr som barn.

Jag och Tintin så här nära varann har vi aldrig varit förut.

I entren till seriemuseet i Bryssel står Tintin som staty. Så det gör inte så mycket att jag är så framfusig i mitt fotograferande.

O här tas serier på största allvar. Besökarna är många.

Precis som i seriealbumen har Tintin här blivit odödlig.

Tintin skapare Herge föddes i Bryssel.

Första gången denne unge orädde reporter dyker upp som tecknad figur är 1929. Sen dess har serien sålt i över 140 miljoner exemplar och översatts till över 40 språk.

På museet som består av flera våningar får besökarna lära sig om seriernas historia, hur serier skapas och historien bakom dess skapare. Lässalen har runt 40.000 titlar.

Å belgarna är stolta över sina serier.

Det är så mycket mer än Tintin, Milou och kapten Haddock som jag följde så noga under min barndom.

Lucky Luke, Smurfarna, Finn o Fiffi är bara några exempel på hundratals olika serier skapade i Belgien.

Å här har serierna en självklar plats i samhället på ett helt annat sätt än i Sverige

Tintin har inte bara blivit odödlig genom sina äventyr han och andra seriefigurer får utrymme på olika sätt överallt i stadsrummet.

I gatubilden i centrala Bryssel dyker de upp här och var som stora väggmålningar. Flera våningar höga ofta på gaveln till ett hus. Guidebussen pekar stolt ut de för turisterna.

Jag har ett möte och tar tunnelbanan till ändstationen i Stöckel, en förort till Bryssel. På perrongen på tunnelbanestationen blir jag stående som den nykomling jag är.

Tar upp kameran och fotograferar.

Väggarna längs hela perrongens båda sidor täcks av bilder på Tintin och hans vänner. Episoder ur olika seriealbum. En person som bor i området berättar att målningarna var något av det sista Tintins skapar Herge gjorde innan han gick bort 1983. Å det har blivit en undanskymd sevärdhet för serieälskaren.

Vid det lilla torget kikar jag in i bokhandeln. Även här blir belgarnas stolthet för sina serier tydlig.

Seriaalbumen har gott om utrymme på en framträdande plats.

I centrala Bryssel finns flera specialaffärer fyllda med enbart seriealbum. Och det är inte bara barn som vill läsa serier.

Här skäms inte vuxna för sina seriealbum. Tecknande serier - Bande Dessinee på franska, kallas den nionde konstformen.

Bryssel är seriesamlarnas eldorado.

Så jag tillåter mig också att stanna till vid seriehyllan med funderingar kring barndomens drömmar om äventyr med Tintin, Milou  och kapten Haddock.

Carina Holmberg Bryssel

Utrikeskrönikan den 13 juli 2017.

New York torsdag

Det är skillnad på folk och folk.

Och bostadsområde och bostadsområde.

Här i New York finns det precis som i många andra städer som till exempel Malmö och Stockholm ett hyrcykelsystem.

Alltså man betalar en summa antingen för ett dygn eller flera eller köper säsongskort lånar en cykel vid dom speciella cykelställen och cyklar till ett annat cykelställ där man lämnar sin cykel.

I New York finns det runt 10 000 cyklar och 600 cykelställ. Eller rättare sagt i delar av New York. För det är bara vissa stadsdelar Brooklyn, Queens och så Manhattan förstås. Men inte hela Manhattan. Det går en tydlig gräns precis norr om Cental Park. I Harlem finns inga cyklar.

Nu är ju inte hyrcyklar det viktigaste för mänskligheten, men det är det där med att inte höra till, inte räknas, som jag tänker på.

Förra veckan var jag i Chicago och var då i just ett sånt område. Ett område där vissa delar räknas som dom farligaste i Chicago. Där det bor många som kämpar hårt för att överleva, och hålla sina barn från gatan, droger och vapen. Ett område där människor kan skjutas ihjäl för småsaker, eller av misstag. Ett område som inte riktigt hör till.

Jag var på grillfest i en gatukorsning som tidigare var värsta platsen i området, men som just nu är den lugnaste. Jag träffade människor som levde sina liv där, någon av dom hade aldrig hade varit inne i Chicagos centrum.

Det är som två skilda världar, det kunde lika gärna vara utomlands, sa en kvinna jag pratade med och konstaterade att staden var så uppdelad och att deras del liksom inte räknades. Här var skolorna sämre, det var glesare mellan sjukvårdsmottagningar och det tog extra lång tid att få service av till exempel teve och telefon.

Jag tänkte på det medan vi åt och dansade lite i det stora partytältet. Sedan skulle jag hem. Och det visade sig inte vara det lättaste.

Ring en Uber, det brukar funka det finns nästan alltid någon som bor här i närheten som kör! Sa en kvinna. Men appen strulade, så en vänlig man som också var där på tillfälligt besök ringde en vanlig taxi åt mig och sa vilken korsning vi stod i. Men ingen taxi kom.

Efter 40 minuters väntan ringer jag själv upp taxibolaget, från min egen telefon, och frågade om det var någon bil på gång. Det var det inte. Det var inte en giltig adress sa han. Att säga att jag stod exakt i just den här korsningen på 75:e gatan räckte inte.

Det slutade med att jag fick säga gatuadressen till ett hus intill, mitt hela namn, repetera mitt telefonnummer som han redan såg på sin display, berätta vart jag skulle åka, hur många vi var, vad jag var på för arrangemang, vem som ordnade det och hur jag hade kommit dit.

Jag tyckte det kändes som en väldigt märklig kartläggning av en person som bara vill åka taxi. Men dom andra på grillfesten var inte förvånade över det. De var mer förvånade att jag fick en taxi att komma dit. Till deras område som inte får den service andra får, som liksom inte räknas. För det kom en taxi till slut. Och det var tur - för vid 75:e gatan i Chicago fanns det definitivt inga hyrcyklar.

Jenny Sanner Roosqvist, New York [email protected]

Utrikeskrönikan den 12 juli 2017. Dehli.

Delhi, onsdag.

Man pratar om att världen är liten. Man och man. Jag hör det väldigt ofta och jag säger det själv ganska ofta. Senast för ett par dagar sen när jag fick reda på att en klasskompis från grundskolan jobbar några kvarter från där jag bor i Bangkok nu över sommaren.

Ja, det är ju inte så konstigt. Världen är ju så liten. Man kan ju träffa på vem som helst när som helst. Eller hur?

Och hur många av oss har inte gjort just det - träffat vår gamla skolfröken, grannens kusins mamma eller en gammal pojkvän- eller flickvän på ett kafé i Paris, på en båttur i Adriatiska havet eller på en bakgata i Miami?

Och när vi träffas så vet vi ju allt om både stället och om varandra. För via sociala medier har vi koll på dem runtomkring oss och dem runt omkring dem. Och i alla fall jag brukar läsa på innan jag åker någonstans, zooma in kartan så att jag vet vilken färg ytterdörren där jag ska bo har, jag googlar och lägger in rätt land och stad i väderappen och läser på lite om seder och så.

Nätet. Det har liksom krympt världen. Det är via nätet vi vet allt om allt och alla - om vi vill i alla fall. Och så flyget så klart. Att kunna flyga över halva jorden på en halv dag. Det bidrar såklart till det här världsmedborgarskapet.

Men det är ju inte så här för alla. Jag blir påmind ibland och skäms varje gång över hur jag kan vara så ignorant. MAN pratar inte om att världen är liten. Jag kanske gör det. Och du. Men inte 13-åringen som jag träffade vid Metron i Delhi häromdagen.

Han trodde att han kanske visste var Sverige är. Eller jaha, det är ett land?

Och Trump, nåt sånt hade han aldrig hört talas om. Men skulle han kunna skulle han gärna vilja kolla lite på nätet. Om det gick. Då skulle han kolla på en fotbollsmatch.

Du förstår säkert nu att han inte har någonstans att bo, och äger i princip ingenting. I alla fall inget som man kan surfa på. Han kan inte läsa eller skriva. Och han skulle aldrig ha råd att flyga.

Egentligen skulle jag inte behöva gå så långt som till honom. Att kunna ta del av världen - att vara världsmedborgare kräver liksom en hel del.

Det kräver kunskap, pengar och tid. Möjligheter. Engagemang och empati.

Jag tänker att det ligger på oss kosmopoliter som pratar om hur liten världen har blivit att komma ihåg allt det. Att det här med världen är relativt. Och att en liten värld är en enorm lyx.

För väldigt många är den här världen oändligt stor.

Samira Othman, Delhi [email protected]