Hans stora, hårda knytnäve landade i mitt huvud. Om och om igen. För…tionde gången? Jag var så omtöcknad att jag inte kunde hålla räkningen. Det blev suddigt för ögonen. Hans ansikte fanns inte i längre i min åsyn eftersom jag böjde mitt huvud i ett försök att komma undan slagen. Men jag visste att hans ögon var svarta. Kalla. Fyllda av hat. Mina fäktande armar gjorde föga för att få misshandeln att upphöra. I fysiskt underläge som jag var. Varken lika lång eller lika stark som han.

Detta var en helt vanlig torsdag kväll hemma hos oss. I ett radhus i Lövgärdet, förort till Göteborg, i mitten av 2000-talet. Förstod jag att jag var en misshandlad kvinna? Nej. Förstod jag att min man var en misshandlande våldsförövare? Nej. Om ingen förstår rollerna i det drama de befinner sig i gällande våld i hemmet, kommer det någonsin bli en förändring? Nej. I dag tittar vi på förövaren. LÖGNAREN. Som ljuger så han tror sig själv.