Med Folk och försvar kom fler frågor än svar. Varför handlar allt om militarisering när vi inte har en rimlig matförsörjning i Sverige? Varför uppmanas landets invånare att ha viss beredskap när politikerna fortsätter skära ner på samhällsviktiga funktioner? Var finns folket i Folk och försvar?

Vi är på inget vis emot detta att vi ska ha beredskap, men det tål att tänkas på vem som är avsändare och vad som är syftet. Med Folk och fred kom frågan hur vi kan bana väg för fred. Hur kan vi göra det? Och hur skulle det vara om unga idag kunde svara lika självklart som Gudrun Schymans son på frågan om han som liten pojke var rädd för krig - "Nej, för det skulle min mamma aldrig tolerera.". Tänk den tilliten hos barn och unga oavsett om vi talar om krig och konflikter, kollaps i ekosystemen, klimatkrisen, världens orättvisor, you name it. Kan vi se till att bygga fred och tillit?