Det sista mysteriet

Det är dags att avsluta vår miniserie med frågor från er lyssnare. Barnuppfostran, en svunnen guldålder och så den största frågan av dem alla. 

Vi fortsätter att besvara lyssnarfrågor. Den här gången handlar det om varför bön fungerar, friheten inom katolicismen och vem det egentligen är som tänker när man tänker.

Utifrån frågor från er som lyssnat på programmet har vi spelat in ett avsnitt som handlar om allt från drakmyter till kopplingen mellan sex och andlighet. Det här är det första av flera avsnitt baserat på lyssnarfrågor. 

De andliga mästarna berättar att det finns två vägar.

En som är bred, relativt lättillgänglig, ofta lockande, men som leder fel. Och så den smalare vägen, den som kan verka så tråkig och händelsefattig.

I det här avsnittet utgår vi från något som den den brittiske qigongläraren Damo Mitchell talat om. Det handlar om de två vägarna – känslornas väg, och självkultiveringens väg.

Det börjar väldigt tidigt för de flesta. Kanske är du bara några år gammal, och så plötsligt finns den bara där – en enorm vilja, ”jag kan själv!”.

Tänk om det finns en djupare aspekt av det här? En inre frihet som är enormt viktig att värna om.

I äldre tänkande kallas det ibland för en eld. Viljan och frihetens eld.

Världen brinner, krigen kommer närmre, den mänskliga nöden är enorm. Så ser det ofta ut när vi öppnar vår morgontidning, eller när nyheterna snurrar förbi i mobilen. Och allt det där stämmer förstås. Världen kan ofta vara en mörk plats, fylld med nästan ofattbara fasor. 

Men hur påverkar det oss att ständigt behöva möta känslan av undergång? Att dag ut och dag in ta del av det hotfulla och skrämmande? Tänk om det är något som kommer i kläm här, något som får vår livsglädje, tacksamhet och hoppfullhet att försvinna? 

Den påverkar oss från morgon till kväll, från födelsen till graven. Ibland kallad den fjärde dimensionen, både högst konkret och väldigt ogripbar.

Det handlar också om hur vi ser på historien, och på framtiden. På civilisationer försvunna i glömskans ökensand, och framtida världar ännu bara möjliga i fantasin.

Tänk om det döljer sig ett stort mysterium här? Tänk om inget egentligen är som vi har lärt oss?

I sagorna har det ofta en viktig roll. Trädet. Det förtrollande. Det som bär på visdom och insikt. Samma sak i myternas värld, som till exempel i den fornnordiska religionen. Det är nästan bara i vår tid som trädet förlorat sin laddning. Vad är ett träd idag? I samhällets ögon: bara virke. 

Det känns som det var så vanligt förkommande förr i tiden. Kalla det för en typ av maktkritik. Mot stora världsvida företag, mot det globala ekonomiska systemet, mot frihandel, mot det som kan kallas för nyliberalism. 

Så hände något. Det var inte längre på kultursidorna eller inom akademin eller ens från den traditionella vänstern som kritiken hördes. Utan rösterna kom plötsligt från ett helt annat håll.

Plötsligt är det något som har hänt. Det är skymningens ljus som nu fått en annorlunda karaktär. För där borta vid horisonten stiger en enorm fullmåne.

I alla tider har människan förundrats av mötet med månen. Det är månens faser, månens mystiska sken, vår närmaste himlakropp som kanske påverkar oss mer än vad vi tror.

Men vad händer när det där bleka ljuset inte längre syns på storstädernas natthimmel? Vad händer när något så ursprungligt glöms bort?