Berättelserna finns i tusentals. De kommer från jordens alla hörn. Ofta helt vanliga människor som plötsligt är med om något som kommer förändra deras liv. Det handlar om märkliga ljusfenomen, om farkoster som landar. Och om varelser som stiger ur. Ibland upprättas en kontakt, ibland händer mer än så, ofta med skrämmande konsekvenser. Hur ska vi förstå de här berättelserna? Och vad säger de om själva verkligheten? 

En stilla vattenyta. Eller utsikten över dalgången precis när solen börjar gå ned bakom trädtopparna. I alla tider har människor sökt efter det okända djup som ligger dolt i världen. 

Vägen har kunnat gå via meditation, eller bön. Det har att göra med egot, eller vad man nu vill kalla den delen av oss själva som ofta står i vägen för den djupare formen av frid. Något behöver falla bort för att det större ska kunna komma in. 

Du står framför solnedgången, kanske högt uppe på en höjd med en vindlande dalgång nedanför. Eller du står framför havet, det blåser hårt, nära storm, och vattnet slår upp över runda kala klippor. Det är vackert, men också något mer. Det finns något gåtfullt i det här vackra, något som handlar om kontraster, som att ljus och mörker måste finnas här för att upplevelsen ska bli stark på riktigt. Kanske handlar det också om att öppna sig, som att det fanns ett okänt sjunde sinne, något som går att hitta djupt inom sig.

En gång var skogarna fyllda av varelser. Det kunde vara älvor eller troll, det kunde vara irrbloss eller gastar, eller märkliga flygande föremål.

Idag är vi färre som ser det som våra förfäder såg.

Ändå har berättelserna inte försvunnit. 

Det är som att den andra världen fortfarande finns här, mitt ibland oss.