Det har tagit lång tid att göra detta avsnitt.
Det tog ännu längre tid att sätta en rubrik på avsnittet.
För jag reder i mitt egen känslotrassel kring tankar om döden, sorg och att leva fullt ut.

Jag möter mina föräldrar i deras slutskede och brottas med tankar och känslor när jag rensar ut deras lägenhet. Hur minnen kan rymma både kärlek och ilska, både sorg och glädje och att man kan sörja två mödrar – den man har och den man aldrig fick.

Att vara människa är att hålla både ljus och mörker. Och kanske är det vad jag vill säga med detta avsnitt. Eller så vill jag säga att det är okej att både vara ledsen och tacksam. Eller kanske vill jag berätta om min mormorsmor Hilma som jag aldrig fick lära känna. Eller allt det och lite till.