Arbetsmiljö&Hälsa

Clara Löfvenhamn är grundare av Bossbloggen och Facebook-gruppen Bossbrudar. Hon jobbar dagligen för att fler kvinnor ska bli chefer.

Hon har en bakgrund inom transportbranschen men efter att ha stött i glastaket fann hon sitt kall inom ledarskap och organisationsutveckling.

Utöver sitt arbete med Bossbloggen föreläser och utbildar hon om ledarskap och använder de erfarenheter som hon fått av sina år som sjuk i utmattningssyndrom till att inspirera andra till att jobba mer hälsosamt och hållbart. Men intervjuar också ledare, forskare och experter om allt möjligt inom ledarskap och arbetsliv.

Clara på LinkedIn

Jenny Edner är tennisspelaren som insåg vikten av den mentala styrkan, och som arbetar dagligen för att stärka idrottare och företagare i deras utmaningar. Hennes resa fram till idag har gett henne många verktyg  och lösningarna finns där för de som vågar satsa.

Vi fick ett riktigt bra samtal om mentala målbilder, psykologiska aspekter på arbetsmiljö och många tankar om hur vi skall arbeta bort stressen på arbetsplatsen.

Jenny Edner på LinkedIn

Linus Jonkman är HR-mannen bakom Prisjakt, den där sökmotorn du aldrig visste du skulle besöka dagligen. Titeln “Head of people and organization” för med sig en hel del ansvar, som bland annat mynnat ut i en fantastisk kulturhandbok och en syn på människor som inspirerar företagsvärlden.

Linus har många strängar på sin lyra. Han har skrivit 10 böcker, varav  “Introvert Den tysta revolutionen” (Forum) blev årets HR-bok 2013, utvald av Sveriges HR-förening och Personal & Ledarskap.

Linus Jonkman på LinkedIn

Kristian har varit med Orango på dess resa från 20 medarbetare till närmare 150.

Med en attityd av att “leva som man lär” och stort fokus på medarbetarnas välmående arbetar Kristian dagligen med att skapa (till att börja med) Sveriges bästa arbetsplats.

Njut av en fantastiskt samtal om bland annat medarbetarhälsa, företagsvärderingar och konsten att slå samman företag.

Förra veckan vann Kristian även “Årets HR-Profil 2018” som delas ut av ROI Rekrytering.

Kristian på LinkedIn

Lars-Olof Moberg är ledaren som vill gå främst, och verkligen tar på sig ledaransvaret.

TIll vardags arbetar Lars-Olof för Länsförsäkringar som Rörelsechef, och blev även vald till Årets ledare 2017, med följande motivering:

“Årets ledare inspirerar verkligen andra med sitt stora engagemang. Personen har en outsinlig ambition att utveckla både verksamheten och sina medarbetare. Genom att vara en av bolagets vassaste omvärldsspanare ser årets ledare till att alltid ligga i framkant och leda alla omkring sig mot ständiga förbättringar.”

Med föreläsningen “Ledarskap i en digital värld”så har Lars-Olof även snurrat runt bland andra företag och pratat om hur  man leder, hur man tar extremt ägarskap för sina uppgifter och skapar en en effektiv arbetsplats.

Lars-Olof på LinkedIn

Kommunikation, ledarskap och påverkan har varit stora delar av Sofias yrkesliv. Vi träffades på IOGT-NTO när Sofia var kommunikationsgiganten med alla de rätta ideérna och jag har varit ett fan ever since.

Nu använder hon sina kunskaper för att utbilda företag och organisationer om hur dom blir bättre på att ta hand om sina medarbetare. Man utbildar bland annat om härskartekniker,  ledarskap och arbetsmiljö.

Relevanta länkar:

Helena Lundberg, doktor i arbetsvetenskap är veckans samtalsgäst.

Hennes doktorsavhandling “Strävan efter värdighet” börjar med en situationsbeskrivning, som belyser den ökade avhumaniseringen av Servicearbetaren:

“Hon ramlar, på riktigt, ner från stolen och singlar ner på golvet. Utmattning, törst, hunger/../stress, you name it. De kunder som bevittnat händelsen ser något förfärade ut –det vill säga, alla utom en, som höjer sin röst. Irriterat utbrister han: Har ni inga fler kassörskor?!”

Helena har gått från arbetsvetaren till doktor och författande skrivarkonsult, och vilken resa det varit. Hennes publikationer i ämnet servicearbetaren har nominerats till bland annat “Bästa avhandling i Sverige inom forskningsområdet arbetsliv och arbetsmiljö 2016″, och redan hennes examensarbete belönades med Personalvetarpriset för bästa arbetsvetenskapliga uppsats 2009.”

Helena kan servicearbetaren och dennes värld.

Vi har ett fantastiskt samtal kring bland annat snabbköpskassörskans vardag, vad arbetsgivaren kan göra för att förbättra arbetsplatsen och om kunden verkligen alltid har rätt.

För att komma i kontakt med Helena:

Dagens samtal är med en riktig pristagare. Caroline Ekblom blev en av två stipendiemottagare under 2017 för sina arbetsmiljöinsatser. (Pressmeddelande)

Motiveringen löd:

“Caroline Ekblom är en chef med ett engagemang i arbetsmiljöfrågor utöver det vanliga. Hon brinner för att skapa ett företag med struktur och väldefinierade processer. Med stor entusiasm ser hon till att förutsättningarna för säkerhet och trivsel är de bästa. Hennes vision är att företagets arbetsmiljö ska vara inte bara bra utan bäst, och det gör Caroline väl värd att uppmärksammas. Hon får 15 000 kronor.”

Caroline arbetar vardagligen på AA Logistik i Västerås, som Ekonomi- och HR-chef.

Vi fick en trevligt samtal om bland annat de utmaningar som hennes roll innebär, men också hur taggad hon är av uppgiften att bygga en fantastisk arbetsplats.

Prevent är ideell organisation som utbildar och informerar om arbetsmiljö.

Avalanche Studios har varit en av Sveriges mest framgångsrika spelstudios. Med spel som Mad Max, Renegade Ops och den fantastiska spelserien Just Cause har man visar att Sverige verkligen hör till eliten bland speltillverkarna.

“Klart att Malmö ska få en egen spelstudio”, tänkte man på huvudkontoret.

Den lyckliga som tagit sig an detta uppdraget som Studio Manager är Sara Ponnert, med bakgrund från Pan Vision och Sony Ericsson Mobile, och som nu lämnar Media Evolution. I detta samtal pratar vi om utmaningar för spelföretagen, hur man bygger bra arbetsmiljöer och vikten av gott kaffe.

Utöver de vanliga tisdags-avsnitten, så kommer Arbetsmiljö&Hälsa-podcasten ha ett specialfokus på spelindustrin, varav detta avsnitt får anses vara startskottet.

Nu, Sara Ponnert.

(Bilden tagen av Jesper Berg)

Varför är vi så rädda att misslyckas?

Vi är inte särskilt väl förberedda på att misslyckas i detta landet. Vi får priser för att vi deltar, vi får veta vi gjorde bra ifrån oss fastän vi kom sist.

Mina föräldrar har gjort allt för mig. Dom lärde mig tidigt att det är ok att det inte går som man vill, bara man gjort sitt bästa.

Men någonstans på vägen så ändrades mina tankegångar, trots mina föräldrars ord.

Efter två utbildningar (ca 2005) hade jag fortfarande inte jobb. Det skapade stor oro, för att jag var snart tvungen att lämna studentboendet och jag hade helt enkelt kört fast. Jag sökte mängder av jobb men fick inte ens samtal eller möten tillbaka. Resultatet ledde till min första panikångestattack, mitt ute på motorvägen när jag sommarjobbade med att köra Hemglass. Mitt på motorvägen så ”vet jag” att ”nu dör jag”. Jag var en millisekund från att stanna vid vägkanten, kl 21 på kvällen på motorvägen. Men nånting fick mig att trotsa den känslan, och köra vidare med pumpande hjärta och kallsvettningar. Jag visste bara att jag skulle hem, till säkerheten. Motorvägen och mörkret var faran.

Några år av panikångest är ingen bra grogrund för resistens mot misslyckande. Att inte ens våga gå ut på gatan, men samtidigt inte våga vara hemma själv inger inte självförtroende. Det ger ingen grund för att våga saker, att våga misslyckas. Det ledde till nattliga skakningar, fyra olika besök på akuten som till slut blev en remiss till hjärtläkare som sade ”Kom aldrig hit igen, det är inget fel på ditt hjärta”.

Den stora utmaningen var innebandyn, denna sport jag älskade att utöva. Så fort jag ansträngde mig så var det ”tryck över bröstet” och obehag. Jag höll ut i sex månader, sedan orkade jag inte ta den mentala fighten. Jag gav upp. Jag misslyckades i kampen mot ångesten. Det var ju inget fel på mig.

Skolan tror jag ligger mycket till skuld. Vi drivs på att får bra betyg, med det underförstådda hotet att kaos och elände väntar dom som inte pluggar vidare. Syokonsultentet målar upp skräckscenarion. Elever stressar över tentor och prov, och låser in sig i veckor för att plugga. Vi får besvikna lärare som ser det som mitt fel allena att jag inte förstod den komplicerade matteuträkningen. ”Vi provar igen Andreas…. 453 gånger 23 delat med kvadratroten ur 45…….”

Ridå.

Skolan skall bygga starka människor. Vi ska bli medlemmar av ett rätt ok fungerande samhälle i norra Europa. Men vi förbereds inte på misslyckande i skolan. Vi tillåts utforska världen inom väldigt små ramar. Gud förbjude att du inte vill eller orkar plugga, då är enda utvägen fattigdom och elände enligt familj och samhälle.

Klart det skapar stress! Vi har generationer av ungdomar som vuxit upp till osäkra vuxna, som inte hanterar ett ”nej” eller som tar motgång som ett katastrofalt misslyckande och blir deprimerade.

Samhället är inte ok med misslyckande. Att förlora jobbet ger många en känsla av misslyckande och ångest, istället för möjlighet att gå vidare mot andra mål. Det är ”synd” om dom som fölorar jobbet, och allt jobbigt i världen drabbar dem.

Att våga gå mot strömmen är heller inte accepterat. Vi ska leva efter en formel:

Studier→jobb→familj→ bil→ pension→ ”först nu leva livet” → dö.

Jag har läst mängder av sad stories om människor som jobbat hårt hela sitt liv, för att två dagar efter pension få en stroke och alla planer grusas. Människor som kanske hade andra tankar om hur dom ville leva men som inte vågade gå sin väg utan följde mallen. Till vilken nytta?

Varför kan inte samhället hylla dem som vågar försöka gå sin egen väg? Många gånger dras de som vågar gå en annorlunda väg ned av alla dom som inte vågar, som snackar skit och hugger i ryggen. Man önskar andra ett misslyckande, av ren avund. Det kan gälla så små saker som att någon kompis vill ändra sina kostvanor, för att folk ska bli osäkra och rycka undan stödet. ”Va, ska du sluta dricka sprit? Har du blivit