Ulf's mamma, 83, har brutit båda armarna på en skogspromenad och tar sig själv till akuten på Danderyd Sjukhus med sin kompis Birgitta. Väl där skall armarna röntgas och gipsas och samtidigt färdas Ulf från södra Norge till Stockholm i bil med en rimlig maktlöshet över att inte kunna närvara och i ständig kontakt med sin syster på Nordirland som inte heller kan närvara. Väl framme upptäcker Ulf att mamma inte fått något att äta under 11 timmar på akuten och börjar fundera på om detta är rimligt i ett välfärdssamhälle där i princip alla som jobbar inom vården drivs av en uppriktig önskan att hjälpa de som kommer in, vilka stolar är det den vanliga mänskliga omtanken trillar emellan? Svaret verkar vara kopplat till...