Pietism används fortfarande ibland som ett nedsättande samlingsbegrepp för det som uppfattas som problematiskt med en mer innerlig kristendom. Det blir ett skällsord riktat mot den spiritualitet, fromhet och församlingskultur som betonar konkret lärjungaskap, personlig tro, bibelstudium, mission och nära kristen gemenskap.

Inte sällan talas det med viss misstänksamhet om den typ av kristet liv som vill odla andlig förnyelse, fördjupad fromhet och ett mer medvetet efterföljande av Kristus. I andra sammanhang används ordet pietism snarare som ett honnörsord: en varm gudsfruktan, ett levande andligt liv och en förnyelseimpuls väl förankrad i klassisk luthersk bekännelse.

Historiskt var pietismen aldrig en enhetlig rörelse och den bildade inga egna kyrkor. Den växte fram som en bred väckelserörelse inom kristenheten, med sitt tydliga centrum i den lutherska kyrkan, som en inomkyrklig förnyelserörelse.

Spår av pietismens arv lever fortfarande kvar i många av de lutherska inomkyrkliga rörelserna, inte minst i Norden. Så frågan är: Behövs den pietistiska impulsen i dagens kyrka? Och ryms den fortfarande?

Om detta handlar dagens poddavsnitt.