I Sverige döms den som bränner koranen medan den som dödshotar och till och med mördar koranbrännare går fri. I praktiken innebär domarna mot koranbrännarna Salwan Momika och Salwan Najem att Sverige redan har ett hädelseförbud, som enbart gäller en enda religion. Det menar Sakine Madon, liberal opinionsbildare och yttrandefrihetsaktivist. Samtidigt höjs röster för införande av förbud mot skändande av religiösa symboler, så som man har gjort i Danmark.

Sakine Madon, som i höst släpper sin andra bok om hoten mot yttrandefriheten, Till kättarens försvar, är bekymrad över utvecklingen. Hon menar att stora delar av det offentliga Sverige har givit efter för de som med våld och hot om våld vill tysta andra och inskränka allas våra rättigheter. Särskilt illa tycker hon att det är när journalister och publicister, som borde ha försvaret av yttrandefriheten som en ryggmärgsreflex, viker ned sig för det fria ordets fiender.

Orsaken är, menar hon, en kombination av rädsla och en postkoloial maktanalys där vissa grupper, som muslimer, anses vara underordnade och därför måste behandlas särskilt varsamt. Radikala islamistiska grupper har varit skickliga på att utnyttja dessa båd akilleshälar hos stora delar av det västerländska samhället, inte minst i Sverige.

Konsekvensen blir att det blir provokatören, hädaren och kättaren som skuldbeläggs och anklagas för att hota och hata, medan de som verkligen hotar och hatar slipper undan. Det är en farlig utveckling som går att se i många västerländska samhällen. I Danmark infördes häromåret en lag som förbjuder skändande av religiösa skrifter, och i Sverige finns de som anser att vi bör följa dem i spåren.

Sakine Madon menar att det är farligt att ge efter för de som vill inskränka våra fri- och rättigheter.

– De kommer inte att nöja sig bara för att vi förbjuder koranbränningar, deras önskelista slutar inte där.

Istället menar hon att det behävs fler som utmanar och provocerar.

– Ju fler som tecknar rondellhundar, ju fler som tecknar Muhammedkarikatyrer, ju fler som bränner koraner då får du bort den här laddningen. Men ju fler som blir rädda, som börjar införa olika förbud, det gör ju att de här islamistiska staterna flyttar bara fram sina positioner.

Sakine Madon är liberal opinionsbildare och har tidigare varit politisk redaktör på Norran, Vestmanlands Läns Tidning och Upsala Nya Tidning. 2022 debuterade hon som författare med boken Inget är heligt (Fri tanke förlag) och i höst kommer hennes andra bok Till kättarens försvar.

This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Idag är Haga ett av de mest uppskattade turiststråken i Göteborg, med kaféer, restauranger och små butiker. Under 1970-talet planerades en omfattande rivning av Haga för att ge plats åt nya vägar och bostadsområden. Lokalbefolkningen och kulturminnesvårdsorganisationer protesterade kraftfullt mot planerna och lyckades få rivningarna stoppade, vilket räddade en stor del av Haga's historiska bebyggelse. Det var där, bland husockupanterna, som Albert Svenssons intresse för arkitektur föddes.

För två år sedan fick han utmärkelsen Göteborgs bästa byggnad för ett hus i klassisk stil på Ekmansgatan i Lorensberg i centrala Göteborg. Huset i rött tegel är utfört i klassicistisk stil som anknyter till den omgivande bebyggelsen från förra sekelskiftet. Byggnaden, som är ett lägenhetshotell för gästforskare vid Göteborgs Universitet, har rönt stor uppskattning bland allmänheten och kultur- och ledarskribenter, men också fått utstå kritik från delar av arkitektkåren.

Varför är det fortfarade provocerande att rita klassicistiska byggnader i Sverige idag, nästan 100 år efter modernismens genombrott? Hur kan den sekelgamla konfliktlinjen fortfarande vara relevant?

Rivningsvågen drabbade Göteborg hårdare än många andra städer. Under rivningsvågen i Göteborg, mellan 1959 och 1974, revs ungefär dubbelt så många lägenheter i förhållande till folkmängden jämfört med Stockholm. Albert Svensson sörjde vad som hade gått förlorat, men frågade sig också varför vi inte skulle kunna bygga lika vackert idag. Som 30-åring sökte han därför in på arkitektutbildningen på Chalmers.

Utbildningen blev dock en besvikelse och som ensam klassicist fick han ofta kämpa i motvind. Det som han saknade i arkitektutbildningen fick han istället inhämta hos Bo Sandgren , so ritade klassicistiska villor på Marstrand Arkitektkontor. Villor i traditionell stil har sedan dess utgort merparten av Albert Svenssons yrkesverksamhet.

Riksbekant skulle han dock bli med lägenhetshotellet på Ekmansgatan 5, som har hyllats och prisats, men också kritiserats av arkitektkollegor, förmodligen för att det går mot strömmen. Så stora byggnadr ritas inte längre i klassicistisk stil. Åtminstone inte i Sverige.

Utomlands är det annorlunda. I Storbritannien, USA och Frankrike finns en stor och vital klassicistisk rörelse inom arkitkturen och i Tyskland håller man på att återskapa de stadskärnor som gick förlorade genom andra världskrigets bombningar.

Något liknande drömmer Albert Svensson att man borde göra med de stadsdelar som skövlades under rivningsvågen i Göteborg. Det är fortfarande ett öppet sår och en stor sorg för de flesta göteborgare, menar han.

Albert Svensson ställer sig oförstående till den kritik som modernisterna riktar mot byggnader i historicerande stilar, att den skulle vara “oärlig” och inte “spegla sin samtid”.

– All arkitektur speglar sin samtid. Om jag ritar ett klassicistiskt hus speglar det också den tid jag lever och verkar i.

På frågan om det går att efterlikna äldre epokers stilar eller återuppbygga miljöer som gått förlorade på ett trovärdigt sätt eller om det blir Disneyland av alltsammans, svarar han:

– Vad sjutton skulle det göra om det var Disneyland? Det är väl mycket härligare än om det är liksom Rotterdam eller någon sån skit? Det är väl mycket mysigare med Disneyland.

This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

I Gränsfors i norra Hälsingland lever Thomas von Wachenfeldt med hustru, tre döttrar, katt, höns och bin. Det röda huset pryds av snickarglädje i fornnordisk stil som Thomas själv har snidat. Han kommer ifrån centralorten Bergsjö några kilometer bort, men har ända sedan barnsben vetat att det var i Gränsfors som han skulle bo. Han är ledamot av Hälsinge Akademi och ordförande i den lokala biodlarföreningen.

Nyligen utnämndes Thomas von Wachenfeldt till Årets Hälsing, av Hälsingerådet, för sina insatser på musikområdet, som musiker och som forskare. Han har ägnat en stor del av sin verksamhet åt den hälsingsska spelmanstraditionen, och då särskilt de mystiske Hultkläppen, om vars liv och verk Thomas von Wachenfeldt förra året gav ut en kombinerad bok och skiva, som fått ett mycket fint mottagande i folkmusikkretsar.

Thomas von Wachenfeldt är docent i musikpedagogik knuten till Högskolan i Dalarna, men också musiker med stor bredd. Han är riksspelman men också högskoleutbildad barockmusiker. Det var dock den tunga metalmusiken som först väckte musikintresset, och han spelar fortfarande gitarr i olika dödsmetallkonstellationer.

Thomas von Wachenfeldt menar att det offentliga har korrumperat marknaden för kultur genom alltför vidlyftiga subventioner, som gör att människorinte är beredda att betala för kultur vad den egentligen är värd. Han pekar på Tyskland, där det finns en helt annan betalningsvilja för kultur, och menar att Sverige skulle behöva en verklig bildningsinfrastruktur.

Han förvånas över det mediala ointresset för den svenska folkmusiken.

– När jag åker till Bingsöstämman så är där 10 000- 20 000 spelmän som träffas. Det här är ingen liten subkultur, det är otroligt många som håller på med svensk folkmusik.

Vi träffas i hans studio i Gränsfors för ett samtal och musiken, spelmanstraditionen, kulturpolitiken och Hälsingland.

This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Hur viktigt är språket för den kulturella identiteten? Går det att vara svensk utan att kunna tala svenska? Hur kommer det sig att Frankrike, som har ett starkare fokus på språkets betydelse, ändå dras med omfattande segregationsproblem?

När vi talar om integration i Sverige menar vi oftast assimilation, men varför är det fortfarande känsligt att säga det rakt ut? Integrationspolitiken har tenderat att fokusera på etableringen på arbetsmarknaden, men missa de kulturella aspekterna.

Språket är inte bara nyckeln till arbetsmarknaden utan också till kulturen, men politiken underskattar ofta hur svårt det är för någon som kommer från ett annat språkområde, och som kanske inte ens kan läsa och skriva på sitt modersmål att lära sig ett nytt språk. Dessutom verkar politiken ha en övertro på SFI:s möjligheter att lösa integratiosproblemen.

Fanny Forsberg Lundell är professor i franska vid Stockholms universitet, och deltidsforskare på Ratio. Hennes forskning handlar bland annat om andraspråksinlärning, språk och integration, med fokus på franska och spanska.

Häromåret gav hon ut boken Kameleonter och kosmopoliter om just språkets betydelse för att bli en del av en kulturell gemenskap. Hon menar att politiken styrs av ekonomer och statsvetare, som ofta underskattar eller missar de språkliga och kulturella dimensionerna av samhället.

Fanny Forsberg Lundell menar att både forskningen och politiken behöver vara tydligare med vilka målen är med de policyförslag som presenteras. Utan att veta syftet med den förda politiken är det svårt att utvärdera resultatet.

Dessutom är det viktigt att vara transparent med att den förda politiken är en följd av ideologiska ställningstaganden och inte objektiva faktum. Det är till exempel inte självklart att anvsaret för språkinlärningen ligger hos mottagarlandet och inte hos den som invandrat.

This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Nick Alm har inte givit någon intervju på Svenska sedan 2016 då han flyttade till Stockholm från Småländska Eksjö där han tidigare hade sin ateljé.

- Jag har inte känt något behov av att ge intervjuer, tavlorna marknadsförs ju ändå.

242 000 personer följer hans Facebooksida. Under en period fick han 1000 nya följare om dagen, berättar han. Sedan ändrade Facebook sin algoritm och det blev trögare. Något problem att sälja tavlor har han inte, snarare handlar det om att hinna måla tillräckligt många för nästa utställning.

Efterfrågan på skickligt utfört figurativt måleri i klassisk tradition är stor, inte minst i USA, men även i Sverige. Ändå är det klassiskt figurativa måleriet inte riktigt erkänt av konstvärldens mittfåra, av institutioner och kritiker, utan snarare en subkultur, ett slags parallellt konstuniversum.

Den norske konstnären Odd Nerdrum, hos vilken Nick Alm gått i lära, gick till och med så långt att han slutade kalla sina verk för konst, eftersom han inte upplevde att de hade något gemensamt med det samtida konstlivet. Istället betraktade han sig som en företrädare för kitschrörelsen.

Nick Alm har dock inget problem med att kalla sig konstnär, men delar Nerdrums uppfattning att det klassiskt figurativa måleriet varit motarbetat av det modernistiskt dominerade konstlivet under 1900-talet.

Idag finns dock en ny generation tekniskt drivna konstnärer som skapar figurativa verk i traditionell stil, ofta utbildade på Florence Academy of Realistic Art i Mölndal, där Nick Alm studerat, eller SARA (Swedish Academy of Realistic Art) i Simrishamn.

Nick Alm är produktiv, han målar runt femtio tavlor om året, och menar att det är arbetet som föder inspirationen.

- Man sitter inte bara på kammaren och väntar på en snilleblixt. Det bästa sättet är att arbeta, då kommer kreativiteten automatiskt. Så snart du arbetar med ett verk så kommer andra idéer att dyka upp, och när du arbetar vidare med det verket så kommer nya idéer och det bara expanderar och expanderar.

This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Den statliga kulturkanon har varit en av de mest uppmärksammade kulturpolitiska frågorna denna mandatperiod. Men vem är mannen som leder arbetet med att ta frm det kontroversiella dokumentet?Lars Trägårdh sökte sig som frihetsälskande hippie till USA på 1970-talet, eftersom han upplevde stämningen i Sverige som instängd och likriktad. Han disputerade i historia vid University of California och blev senare professor i samma ämne.

Som exilsvensk fick Lars Trägårdh en utifrån blick på Sverige och det svenska, ett intresse som bland annat mynnade ut i boken Är svensken människa, som han skrev tillsammans med historikern Henrik Berggren. Efter många år återvände han till Sverige och har här kombinerat sin akademiska verksamhet med ett flitigt deltagande i det offentliga samtalet.

Nu är han aktuell som ordförande i den utredning som regeringen har gett i uppdrag att ta fram en statlig svensk kulturkanon. Redan innan någon utredare hade utsetts och än mindre något arbete påbörjats hade förslaget sablats ned- på kultur- och ledarsidor.

En statlig kulturkanon inskränker kulturens frihet och ökar politiseringen av kulturen, har somliga kritiker hävdat. Lars Trägårdh ställer sig oförstående till kritiken och menar att kulturen i Sverige redan är politiserad och styrd.

Lars Trägårdh säger att arbetet inte enbart syftar till att ta fram en lista över viktiga verk ur den svenska kulturhistorien, utan att han vill ta ett bredare, antropologiskt grepp om kulturen, och försöka ringa in de företeelser som gjort och gör Sverige till vad det är. Inspirationen har utredarna hämtat bland annat från Nederländerna och Danmark.

Utredningen har nu lämnat sitt betänkande till regeringen och i höst kommer allmänheten att kunna ta del av resultatet.

This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Hade det svenska folkhemmet kunnat byggas i klassicistisk stil? Ja, svarar Jan Rydén Bonmot, som har undersökt de kooperativa bostadsföretagen i 1910- och 1920-talets Stockholm. Det var inte funktionalismen som höjde boendestandarden för arbetarklassen, tvärtom fanns detta redan på plats i de lägenhetshus som uppfördes av SKB och HSB i 20-talsklassicism, före modernismens genombrott. Dessa bostadsområden hör till de mest uppskattade idag.

Att funktionalismen var nödvändig av praktiska eller ekonomiska skäl var en efterhandskonstruktion, menar Jan Rydén Bonmot, som skrivit boken En humanistisk klassicism : ornament, färg och materialitet i kooperativa bostadsområden i Stockholm 1915-1930 (Arvinius+Orfeus Publishing).

Jan Rydén Bonmot är en mångsysslare, eller renässansmänniska som han föredrar att kalla det: konstnär, författare, fotograf, designer och forskare. Just nu håller han på att doktorera på samma ämne som boken.

I En humanistisk klassicism redogör Rydén Bonmot för en ofta bortglömd del i den svenska stadsbyggnadshistorien: det kooperativa byggandet under 1920- och 30-talen, i den färgglada klassicistiska stil som till och med fick ett internationellt namn: Swedish Grace. Fram träder bilden av ett alternativt folkhem, där alla skulle ha råd att bo i vackra hus av det slag som idag endast är förunnat ett priviligierat fåtal.

This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Sedan mer än tio år tillbaka stiger Mats Hayen upp klockan fem för att läsa Svenska Dagbladet från exakt hundra år tillbaka i tiden. På så sätt upplever han sitt favoritperiod, 1920-talet, i realtid. Utfallet har blivit en serie kriminalromaner som tar avstamp i verkliga händelser i Stockholm på 20-talet. Nyligen släpptes den fjärde i serien, Madame X, och en femte är redan påbörjad. Dessutom finns planer på en ny serie om 1930-talet.

Mats Hayen är disputerad historiker och specialiserad på Stockholms historia. Han arbetar som forskningsledare på Stockholms stadsarkiv, men har också blivit känd för en bredare allmänhet genom SVT-serien Vem tror du att du är, där han hjälper olika kändisar att släktforska.

Med sin stora kunskap om det sena 1700-talet har han blivit en nestor i Bellmankretsar: under ett antal år ordförande för Bellmansällskapet, ordenshistorion i ordenssällskapet Par Bricole (som Bellman var med och grundade) och arkivarie i Sällskapet Bellmans Minne.

Genom Par Bricoles arkiv har han kommit i kontakt med en av den svenska historiens mest fascinerande personer: Gustav Badin, som föddes som slav i Västindien, men som via Danmark hamnade i Sverige där han blev hovman hos drottning Lovisa Ulrika och sedermera välbärgad privatman i Stockholm och en framträdande person i ordens- och umgängeslivet. När Kungliga Operan nyligen satte upp en balett om Badin var Mats Hayen anlitad som expert.

Vi träffas i hans hem på Södermalm i Stockholm för ett samtal om Bellman, Badin, Stockholm och 1920-talets undre värld.

This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Som ledare för Folkteatern Gävleborg ansvarade Peter Oskarson för en rad uppsättningar som gått till den svenska teaterhistorien. När Den stora vreden sattes upp på Valsverket i Iggesunds bruk 1988 oroade sig ledamöterna i riksdagens kulturutskott för vad Folkteatern egentligen använde sina skattemedel till och reste upp för att undersöka saken med egna ögon. De hade dock inte behövt oroa sig. Den sex timmar långa mastodontföreställningen tog ett år att färdigställa, men blev en sannskyldig publiksuccé.

Några år senare chockade Oskarson teatersverige och Gävleborna genom att låta den unge musikern Thomas Di Leva spela den heligaste av alla teaterroller - Hamlet - i uppsättninge Amledo. För att vitalisera den svenska teaterscenen hämtade Oskarson inspiration från andra kulturer, framförallt från den kinesiska och den indiska teatertraditionen.

Idag kan Peter Oskarson se tillbaka på fem decennier i teaterns tjänst. Vi ses i hans hem i gamla stan för ett samtal om teaterns roll i samhället, politisk teater, skillnader mellan 70-talet och idag, och vad en Folketater egentligen innebär.

Foto: Christopher Backholm

This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com

Jonas Valfridsson är uppvuxen i Jönköping och har gjort resan från gitarrist inom rock och jazz till kompositör inom samtida konstmusik. Han är utbildad vid Gotlands Tonsättarskola, Musikhögskolan i Göteborg, Conservatoire National Supérieur de Musique et Danse i Paris samt Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.

Men hur är det att leva som tonsättare i Sverige idag? Vi träffas i hans ateljé i Musikerförbundets lokaler på Kungsholmen i Stockholm för ett samtal om upphovsrätt och kulturpolitik och om konstmusikens dåtid, nutid och framtid.

This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit budoarstamning.substack.com