Varför byggde hälsingebönderna enorma, praktfullt utsmyckade hus som de själva inte bodde i? Och hur tar vi bäst hand om detta säregna kulturarv i dag?

I det här avsnittet av Byggnadsvårdspodden har Lars Anders Johansson rest till Hälsingland för att träffa Lars Nylander, antikvarie vid Hälsinglands museum och forskare med inriktning på hälsingegårdarnas väggmåleri. Samtalet spelas passande nog in hemma hos Nylander – i en stor hälsingegård med elva uthus och bevarade väggmålningar.

Hälsingegårdarnas historia visar sig vara full av överraskningar. De stora husen var inte i första hand bostäder utan festhus, uppförda för livets stora högtider och framför allt bröllop. Till vardags kunde familjen bo betydligt trängre i ett mindre hus intill. Föreställningen att gårdarna byggdes av osedvanligt förmögna bönder är också en sanning med modifikation. Ändå satsades enorma resurser på byggnader, hantverk och målade interiörer. Varför?

Samtalet handlar om hälsingegårdarnas framväxt, byggnadsskick och sociala funktion, om timmermännen och målarna som skapade dem och om hur moden från städerna och Dalarna omformades efter hälsingarnas smak. Vi följer också gårdarna genom 1800- och 1900-talens ombyggnader och diskuterar vad autenticitet egentligen innebär i hus som förändrats av generation efter generation.

Slutligen blir det byggnadsvård på allvar: Vad bör den som köper en hälsingegård bevara? Vad kan förändras? Varför är tak och grund viktigare än att börja renovera interiören? Och varför kan det ibland vara klokast att helt enkelt låta ett gammalt rum vara i fred?

Medverkande i avsnittet:

Sofia Zetterstrand om livet som dekorationsmålare

Dekorationsmålaren och förgyllaren Sofia Zetterstrand är verksam i Jönköping, där hon arbetar i en lokal som växlar mellan verkstad och ateljé: ibland fylld av långa paneler, torkställningar och praktiskt måleriarbete, ibland av bladguld, fina penslar och mer koncentrerat ateljéarbete. Vägen in i yrket gick genom lärlingstid hos en erfaren kulturmålare, utbildning i dekorationsmåleri och förgyllning i Tibro och vidare studier hos mästare i Frankrike.

I Byggnadsvårdspodden berättar hon om ett yrke som förenar konstnärlig blick, materialkunskap och byggnadsvårdande omsorg. Dekorationsmåleri kan handla om att skapa nya ytor, men minst lika ofta om att förstå, laga och komplettera äldre måleri. När nya dörrar sätts in i en kyrka där de gamla redan är ådringsmålade gäller det inte att sätta sin egen prägel, utan att träda tillbaka och försöka måla som någon annan. Penseldrag, pigment, verktyg, bindemedel och färgskikt blir ledtrådar i ett hantverkligt detektivarbete.

Sofia Zetterstrand talar också om äldre färgtyper och tekniker: om att måla med öl och torrpigment, om drickamålning, linolja, äggtempera och varför hon helst undviker plastfärg. Här blir materialvalen inte en nostalgisk detalj, utan en del av själva byggnadsvården. En målad yta är aldrig bara kulör. Den har djup, lyster, struktur och historisk läsbarhet.

Förgyllningen löper som ett närliggande spår genom arbetet. Bladguld, slagmetall, spegelramar, kyrkliga miljöer och dekorativa detaljer kräver precision, tålamod och respekt för underlaget. Det är ett hantverk där varje lager spelar roll och där slarv sällan går att dölja.

Det blir ett samtal om hur dekorationsmåleriet överlever i dag, om utbildningar, lärlingskap, förebilder och internationella hantverksmiljöer. Men också om vardagen som egenföretagande hantverkare: att hitta kunder, samarbeta med andra yrkesgrupper, vårda kroppen och fortsätta öva.

Det hotade domkyrkoberget i Strängnäs

I detta avsnitt av Byggnadsvårdspodden möter vi arkitekten och byggnadsvårdsdebattören Torun Hammar i ett samtal om vad som egentligen står på spel i Strängnäs. Diskussionen handlar om långt mer än ett enskilt byggprojekt. Vad händer när krav på tillgänglighet, service och verksamhetsutveckling kolliderar med hänsynen till en unik historisk miljö? Hur mycket kan man förändra utan att förbruka själva det värde som gör platsen betydelsefull?

Torun Hammar beskriver Domkyrkoberget som en sällsynt helhetsmiljö, där byggnader, landskap, siktlinjer, ljusförhållanden och historiska lager samverkar. Hon ifrågasätter om de föreslagna ingreppen verkligen är nödvändiga, om alternativen har utretts tillräckligt noggrant och om kulturmiljölagens skydd tas på allvar. Samtalet rör sig mellan arkitektur, stadsbyggnad, kyrkans uppdrag och den större frågan om hur vi i vår egen tid förhåller oss till det arv vi fått att förvalta.

Det här är ett avsnitt om Strängnäs, men också om något större: om gränsen mellan utveckling och förstörelse, och om varför kulturarvet måste försvaras innan grävskoporna står på plats.

Stora Ekholmen söder om Vaxholm var länge en förbipasserad gåta i skärgården: en ö med vackra 1800-talshus som långsamt försvann bakom sly, igenväxning och förfall. När Gunnar och Kerstin Haglund köpte ön 2019 var rådet från många att riva och bygga nytt. De valde motsatsen.

Målet är inte att renovera fram en bekväm skärgårdsfastighet, utan att återskapa en hel kulturmiljö. Husen, bryggorna, trädgårdarna, gångarna, ekonomibyggnaderna och strandskoningen ska återfå sitt sammanhang. Varje del ska förstärka helheten. Därför arbetar de med gamla fotografier, byggnadsspår, äldre material och hantverksmässiga metoder. Det ska inte bara se rätt ut på avstånd. Det ska hålla i hundra år till.

I centrum för årets byggnadsvårdsläger står Ekorrhuset, eller Marieberg, en rikt utsmyckad villa i cottagestil från 1870-talet. Efter flera års arbete återstår nu de sista exteriöra delarna: verandorna. Nästan ingenting fanns kvar att reparera, men ruttna plankor i gräset och gamla fotografier har gett formerna tillbaka. Här blir byggnadsvårdens principer konkreta: att läsa spår, tolka förlagor och återskapa med respekt för det som en gång fanns.

Byggnadsvårdslägret är både arbete och kunskapsöverföring. Deltagarna kommer med Waxholmsbåten, installerar sig på ön och arbetar under ledning av erfarna hantverkare. Några har varit med flera år i rad, andra kommer för första gången. Förkunskaper är inte avgörande. Intresset är det viktiga.

Samtalet med Gunnar Haglund handlar om förfall, tålamod och ansvar, men också om glädjen i att ge en plats dess liv tillbaka.

Står vi mitt i en ny rivningsvåg?

I detta avsnitt av Byggnadsvårdspodden medverkar opinionsjournalisten Malin Lernfelt, chefredaktör för Liberala Nyhetsbyrån och tidigare styrelseledamot i Svenska Byggnadsvårdsföreningen, i ett samtal om villaområdena som hotad kulturmiljö.

Villaområden är mer än bostäder. De är sammanhängande bebyggelsemiljöer som speglar hur människor har levt och hur städer har utvecklats under olika epoker. Gatustruktur, tomtindelning, trädgårdar, skala och proportioner bildar helheter som inte kan återskapas när de väl har brutits sönder.

Med exempel från Askim i Göteborg och Birkaområdet i Nacka belyses vad som sker när villor rivs och ersätts av storskaliga flerbostadshus. Frågan gäller inte enbart enskilda byggnader, utan hur hela områdens karaktär förändras. När förtätningen sker tomt för tomt riskerar småskaligheten och grönskan att successivt trängas undan.

Argument om effektiv markanvändning, kollektivtrafiknära byggande och social blandning ställs mot kulturhistoriska värden, livskvalitet och lokal identitet. Är det markens läge som skapar attraktivitet, eller är det hur platsen är utformad och gestaltad?

Malin Lernfelt framhåller att kommunerna, genom sitt planmonopol, har ett ansvar att värna helheter och att arbeta mer aktivt med detaljplaner och rivningsförbud där kulturvärden står på spel. I dag har villaområden ofta ett svagare skydd än andra typer av kulturmiljöer, trots att de tillhör de mest efterfrågade boendemiljöerna i landet.

Avsnittet berör också frågan om en ny, mer lågmäld rivningsvåg pågår, där förändringen sker stegvis och utan större offentlig uppmärksamhet. När omvandlingen inte är dramatisk utan administrativ riskerar konsekvenserna att bli svårare att överblicka.

Ett samtal om kulturmiljö, politiskt ansvar och om hur dagens beslut formar morgondagens livsmiljöer.

Hemma hos Carl Michael Bellman

På en brant och vindlande gränd nära Slussen på Södermalm i Stockholm står ett litet gulrappat hus som tycks ha blivit kvar av en slump. Omgivet av högre 1800- 1900-talsbebyggelse ligger Bellmanhuset på Urvädersgränd, ett av få bevarade 1700-talshus i Stockholm där en skald faktiskt har bott. Här levde Carl Michael Bellman mellan 1770 och 1774, och här skrevs många av Fredmans epistlar.

I detta avsnitt av Byggnadsvårdspodden möter vi Bengt Jonshult från ordenssällskapet Par Bricole, vilket köpte huset 1938 och genomförde den restaurering som än i dag präglar miljön. Vi talar om hur huset kunde överleva när omgivningen revs, om den konservativa Wennerqvist-familjen som lät bli att modernisera, och om 1930- och 40-talens restaureringsideal: friläggning av ursprunglig puts, rekonstruktion av 1700-talsfönster och återinsatta kakelugnar.

Samtalet rör också den stora underjordiska Riddarsalen som sprängdes in i berget utan att förändra exteriören, balansen mellan levande bruk och kulturhistorisk autenticitet, och vad det innebär att vårda ett hus som både är minnesplats och aktiv möteslokal.

Hur nära kan man egentligen komma 1700-talet? Och är det viktigaste det materiellt ursprungliga eller den känsla rummen förmedlar?

Medverkande i avsnittet: 

Lars Anders Johansson, författare och journalist och styrelseledamot i Byggnadsvårdsföreningen

Bengt Jonshult, Bellmankännare, ciceron hos ordenssällskapet Par Bricole

I det här avsnittet av Byggnadsvårdspodden riktas strålkastarljuset mot några av de mest hotade kulturmiljöerna i Uppsala. Gäst är Kristina Berglund, arkitekt med lång erfarenhet av kommunal stadsplanering och en av Byggnadsvårdsföreningens mest engagerade och konsekventa röster.

Samtalet tar avstamp i två aktuella fall av hotade Uppsalamiljöer med stort kulturhistoriskt värde: kvarteret Ubbo vid kröningsstråket mellan Domkyrkan och Slottet, samt Flustret och Bollhuset vid Fyrisån. 

Det är platser med dokumenterat höga kulturhistoriska värden, stark förankring i Uppsalas identitet och tydlig status som riksintresse. Ändå står de inför långtgående exploateringsplaner som riskerar att permanent försämra stadens historiska läsbarhet.

Kristina Berglund förklarar varför problemen inte i första hand handlar om brist på lagstiftning, utan om hur lagar och skyddsregler tillämpas. Hon beskriver hur rivningar och storskaliga tillägg motiveras med vaga löften om “arkitektur av hög kvalitet”, hur miljökonsekvensbeskrivningar uteblir och hur helhetsperspektivet på sammanhängande kulturmiljöer gång på gång går förlorat.

Avsnittet är en rak genomgång av vad som står på spel när kortsiktig exploatering tillåts trumfa långsiktigt ansvar, men också en bredare diskussion om maktförskjutningen i planprocesserna, länsstyrelsernas roll och den växande börda som lagts på ideella organisationer för att lagen över huvud taget ska följas.

Medverkande i avsnittet:

Lars Anders Johansson, författare och journalist samt styrelseledamot i Svenska Byggnadsvårdsföreningen. Han driver även podcasten Budoarstämning.

Kristina Berglund, arkitekt och tidigare styrelseledamot i Svenska Byggnadsvårdsföreningen samt engagerad i Rädda Uppsala

Statens fastighetsverk utreder om Salsta slott ska säljas, trots att anläggningen är en av landets mest sammanhållna och välbevarade historiska miljöer. Utredningen väcker grundläggande frågor om statens ansvar för kulturarv och om byggnadsvård kan reduceras till förvaltning av enskilda byggnader, eller om den måste omfatta hela miljöer där arkitektur, inredning och bruk hör ihop.

I detta avsnitt av Byggnadsvårdspodden guidar Hanna Bendz genom Salsta slott, från de medeltida källarvalven till Riddarsalen och barockkapellet. Samtalet rör sig genom byggnadens olika tidslager och fördjupar sig i vad som står på spel om slottet säljs och helheten riskerar att slås sönder.

Ett avsnitt om byggnadsvård som långsiktigt ansvar, om kontinuitet och om konsekvenserna av att behandla levande kulturmiljöer som avyttringsbara fastigheter.

I år är det 50 år sedan det Europeiska byggnadsvårdsåret utlystes av Europarådet. För att fira det släpper Svenska byggnadsvårdsföreningen ett jubileumsavsnitt! 

Syftet med Byggnadsvårdsåret 1975 var att göra allmänheten medveten om de oersättliga värden som finns i våra historiska byggnader och miljöer. Vad hände då, vad har hänt sedan dess och vad händer nu? 

Medverkande i avsnittet:

Gunnebo slott slog upp dörrarna till den återuppförda 1700-talsorangeriet och bjöd spå hantverksfestival. Byggnadsvårdspodden var inbjudna och pratade med flera av hantverkarna som varit med och skapat orangeriet. Vi får lära oss mer om hur arbetet bakom Gunnebo slotts upprustning gått till och vilka frågor de ansvariga tvingats ta ställning till.

Medverkande:

Anki Sande, vd Gunnebo slott