Varför har jag varit så rädd för att känna lycka?

Jag besökte lädermästaren senior Romiti på Vis Santa Elisabetta i Florens där jag köpte ett bälte och armband och det var en stor upplevelse att se de mästare i full fart.

Jag spelar in från en promenad i Florens, och en rad minnen sköljer över mig under tiden.

När det blåser upp till storm är det bäst att surra sig fast vid masten, vinden kommer att mojna. Jag fick ett sammanbrott, jag fick klarhet och jag tog mig vidare. Heja mig.

Denna delen av mitt liv utspelar sig mellan januari och mars 2020, i Tokyo, och den är ihopsatt av dagboksanteckningar från denna magiska period.

Veckan har varit mycket hektiskt och det var inte förrän nu som jag lyckades finna ro att reflektera över hur jag kan möta vissa av mina orosmoln jag skådat under de senaste dagarna. Det handlar om förväntningar.

Jag reflekterar ofta över hur det kommer sig att jag beter mig som jag gör, vad jag kan göra bättre och vad jag behöver fortsätta göra, och i veckan gjorde jag en ny upptäckt, något jag inte hade sett, det låg där framför mig och det skavde en del.

Jag känner mig så lycklig, inte bara känner, jag är lycklig. Jag är starkare och piggare än på tio år.

Jag har blivit omnämnd i två Malmöbaserade podcasts i veckan och ville gå in och kommentera i detta korta och extrainsatta avsnitt.