Den Dagliga Dosen

Dagens avsnitt av podden ska handla om såväl de mentala aspekterna av att vara idrottare som den psykiska hälsan hos samma personer. Vad innebär det att ständigt behöva prestera med hela världen blickar riktade mot en? Hur mäktar man med att ständigt synas i fogarna och bedömas utefter ens prestationer snarare än utefter vem man är som person? Och när topp tio i världen inom en idrott rent fysiologiskt ser ut som identiska kopior – vad är det då som avgör vem av dem som i slutändan trots alla likheter ändå vinner nästan allt?

Ja, sannolikt har det mentala en hel del att säga till om här.

Och även fast ingen sitter inne på alla svar så har jag idag med mig en gäst som har en del av dem – nämligen Göran Kenttä – som tillhör institutionen för fysiologi, nutrition och biomekanik på Gymnastik och Idrottshögskolan – och som jobbar med just de psykologiska och mentala bitarna med de svenska skidskyttelandslaget.

Detta – och såklart mycket mer – i dagens avsnitt med Göran Kenttä.

Varsågoda!

LCHF-förespråkarna älskar dem, veganerna har inget ont att säga om sina proteinrika bönor och baljväxter, våra äldre behöver dem, våra minsta får dem redan i bröstmjölken och de trendkänsliga dricker dem i snyggt förpackade burkar för dyra pengar.

INGEN – tycks ha något dåligt att säga om proteinerna.

Och i förhållande till bråkstakarna på skolgården – fett och kolhydrater – så framstår proteinerna som den där mönstereleven längst fram i klassen som alla lärare älskar och ger högsta betyg alldeles oavsett hur de presterar på de nationella proven.

Idag ska vi ägna ett helt avsnitt åt att tala om allas vår gode vän proteinet. Och vi kommer mestadels att diskutera protein i samband med – eller i relation till – träning. Och till min hjälp har jag passande nog proteinvirtuosen och superforskaren från Gymnastik och Idrottshögskolan – William Apro.

Idag kan vi göra nästan allt – och vi förstår oändligt mycket mer om sakernas ting idag i jämförelse med för bara några decennier tillbaka i tiden.

Ändå är det långt mycket mer som finns kvar för oss att veta – för oss att förstå de bakomliggande mekanismerna kring varför vad är vad – och ännu hellre – hur fan ska vi kringgå detta och göra det snabbare – bättre – och mer effektivt.

Och för allt det här krävs det forskning – oerhörda mängder forskning – som en vacker dag eventuellt mynnar ut i att vi har gjort världen till en lite – bara lite bättre plats.

Och en av alla dessa personer som forskar med syfte att förstå sig på den mänskliga fysiologin och varför vi fungerar som vi gör – och hur vi i somliga fall kan försöka kringgå våra egna medfödda – eller genom livet förvärvade brister – det är dagens gäst i podden – Lisa Juntti-Berggren – professor i experimentell medicin och överläkare vid kliniken för endokrinologi, metabolism och diabetes vid Karolinska Universitetssjukhuset.

Dagens samtal graviterar mot det snudd på futuristiska – åtminstone om du frågar mig – då vi kommer prata om en av hennes nyligen genomförda studier – där de har lyckats få möss som konsumerar en högfettsdiet – att inte gå upp i vikt – att få en ökad metabolism – att därmed inte få för höga blodsockernivåer – att uppnå en normal insulinkänslighet och även frånvaro av fetma – TROTS – att de fått äta samma kost en kontrollgrupp som i gengäld visade svar på det rakt motsatta!

OM INTE DET HÄR FÖRSNACKET – har fått dig så intresserad och engagerad att du knappt ens kan vare sig sitta still eller hoppa runt av nyfikenhet på en och samma gång – ja, då vet jag ärligt talat inte vad som skulle fånga din uppmärksamhet.

Hur allt ligger till och hur det kan förklaras – det överlåter jag till professor och överläkare Lisa Juntti-Berggren – varsågoda!

Idag ska vi tala om ett ämne som vid en första anblick kanske känns något otippat – men som vid närmare eftertanke antagligen och förhoppningsvis känns lika självklart som absolut nödvändigt att tala om – vi ska diskutera barnfetma – och vilka potentiellt negativa, skadliga och i värsta fall dödliga konsekvenser det kan leda till.

Många är ni nog där ute som är intresserade av folkhälsa och är bekanta med det faktum att både övervikten och fetman hos den svenska befolkningen ökar i samhället – men ni kanske inte är lika många som har koll på att detta gäller även våra barn. Eller så är ni det, för åtminstone i mina öron låter det förhållandevis rimligt med tanke på hur det går för oss vuxna.

Jag läser följande från BORIS hemsida – och då talar jag inte om någon person vid namn Boris – jag talar om Barn Obesitas Register i Sverige – de skriver såhär:

Fetma ökar bland barn och ungdomar i Sverige. Ca 20 – 25% av ungdomar i 10-årsåldern i Sverige är överviktiga och drygt 5-8 % lider av sjukdomen fetma. Barn med fetma utvecklar insulinresistens, blodfettrubbningar och leverpåverkan. Prognosen för barn med fetma och övervikt avseende möjligheten att utan behandling bli normalviktiga som vuxna är idag dålig; ca 80% av de barn som i 6 – 7-årsåldern är överviktiga eller lider av fetma är fortfarande överviktiga eller feta i de sena tonåren.

Tidig fetmautveckling är allvarlig för den framtida hälsan. Medellivslängden sjunker ju tidigare under vuxenåren som fetman har detekterats. Vid BMI 45 vid 20 års ålder sjunker den genomsnittliga kvarvarande levnaden med 13 år. Flera studier styrker också att fetma är en väsentlig faktor för cancerutveckling. Sammanfattningsvis kan man med fog betrakta barn- och ungdomsfetma som en ny folksjukdom.

Ja, det är sannerligen ingen munter läsning. Och kanske är det just därför som vi måste tala om det och förstås allra helst med någon som är insatt i forskningen.

Med mig i dagens avsnitt att diskutera och dissekera ämnet är ingen mindre än Louise Lindberg vid Karolinska Institutet som lägger sitt fokus om dagarna på pediatrisk epidemiologisk obesitasforskning.

Och vad innebär det då?

Ja, häng på så får ni se!

Idag ska vi fokusera på en effekt som går under benämningen – THE HALO EFFECT – eller varför inte gloriaeffekten som vi kulle kunna kalla den på svenska.

Vi människor tenderar att tillskriva en person, ett objekt eller till och med ett skeende fler egenskaper än vad som objektivt sett är möjligt att göra baserat enbart på den information som vi inledningsvis har blivit presenterade med. Med inget annat än den initiala och övergripande känsla vi får – tillsammans med de intryck vi upplever och tolkar – så ser vi gärna att samma person besitter fler egenskaper som ligger i linje med den initiala och allmänna bilden vi skapat oss.

Håkan Westerblad – professor i cellulär muskelfysiologi vid institutionen för fysiologi och farmakologi, vid Karolinska Universitetet – konstaterar att närmare en av fem personer saknar proteinet α-aktinin-3 i sina muskelfibrer. I hans forskning visar han att dessa personers skelettmuskler består av en större andel långsamma muskelfibrer, som är mer uthålliga och energieffektiva och ger bättre tolerans mot kyla än snabba muskelfibrer. Resultaten publiceras i den vetenskapliga tidskriften American Journal of Human Genetics.

Och vi kommer delvis att utgå från den vetenskapliga artikeln under vårt samtal. Men självklart tillåter vi oss själva att sväva både fram och tillbaka inom den cellulära muskelfysiologins underbara värld!

Och även om jag i poddens försnack tillåter mig själv att raljera lite om vinterbad så kommer intervjun inte handla särskilt många minuter om just detta – utan snarare om våra nedärvda muskelfibrer och vad de i sin tur kan ha för inverkan på andra parametrar – såsom metabolismen – förmågan att generera värme i kallare klimat – och vad det i sin tur innebär – eller skulle kunna innebära i en värld där den förmågan inte längre är avgörande för vår överlevnad.

I dagens avsnitt ska vi snacka om något som går under benämningen AUTHORITY BIAS – eller varför inte AUKTORITETSBIAS – som man skulle kunna säga på svenska.

Och precis som vanligt anser jag att det är passande att inleda med en övergripande begreppsförklaring – den kommer här:

Vi människor tenderar att ställa en högre tilltro till information som levereras från en auktoritär person – oavsett vad det är för information som ges. Och som om inte det vore nog så tror vi oss idag veta att man även i tillägg till detta blir mer influerad av samma information – om den sägs av en auktoritär person alltså – än om den sägs av någon annan som av en eller annan anledning inte upplevs som en lika auktoritär figur.

Nacksmärta är ett av våra största folkhälsoproblem – och i den samlade befintliga litteraturen finns egentligen bara en faktor som tydligt är förknippad med risken att drabbas: att man har lidit av nacksmärta tidigare.

Det finns inte heller övertygande evidens för någon behandling – trots att många olika typer av insatser förekommer – och trots att det finns en mycket stor utvärderingslitteratur. Till de interventioner som har studerats utan att man ännu kunnat visa på övertygande stöd för någon effekt på smärtan – hör ergonomiska åtgärder, sjukgymnastik, annan mer generell fysisk aktivitet, manuell terapi (t ex naprapatisk eller kiropraktisk justering, massage), fysikaliska behandlingar (t ex stödkragar, akupunktur, laser), rådgivning och kognitiv beteendeterapi.

Till och med för första linjens smärtstillande läkemedel är det vetenskapliga stödet skralt.

Bristen på evidens skulle kunna bero på att åtgärderna – eller studierna av dem – hittills hållit för låg kvalitet. Den andra möjliga övergripande förklaringen är att de flesta behandlingar de facto är verkningslösa. Att många ändå upplever att behandling hjälper, kan i så fall förklaras av att nackbesvär faktiskt tenderar att bli bättre – oavsett vad man gör. Det finns med andra ord en god chans att nacksmärta lindras när man genomgår behandling, även om man kanske inte blir bättre än vad man skulle ha blivit av sig själv. Av de som söker vård tycks de flesta bli bra inom ett par månader. Att problemet ofta är övergående är förstås mycket positivt för den enskilde. Men att så många vid varje given tidpunkt lider av nacksmärta innebär ändå ett påtagligt bidrag till sjukdomsbördan. För många tenderar besvären dessutom att bli långdragna; så många som en tredjedel av de som söker vård kan ha fortsatta besvär ett helt år efter insjuknandet.

Ja – ni hör ju själva – och eventuellt har ni egen erfarenhet av detta – nacksmärta är ett reellt problem som kostar samhället stora resurser årligen – och hur vi nu ska gå till väga för att få bukt på detta – ja, det ska förhoppningsvis dagens gäst – Anton Lager – ha ett och annat att säga om – varsågoda!

I dagens avsnitt ska vi tala om Belief Bias som är relativt närbesläktat med ”confirmation bias” på så vis att det får oss att söka efter bekräftelse för vad vi redan tror oss veta stämmer – men i det här fallet handlar det snarast om att vi tenderar att bedöma styrkan i ett eller flera argument baserat på hur rimligt vi anser att det är att dessa i sin tur kommer leda till den kommande slutsatsen – istället för att se till hur starkt vart och ett av argumenten faktiskt stöder samma slutsats.

Om det här inte gjorde saken kristallklar – ja, då kan du vara lugn – när avsnittet är färdiglyssnat och klart så ska du se att allt är klart som korvspad!

Att en god natts sömn är viktig för vår hälsa – och inte minst vårt allmänna välmående – är något som de allra flesta säkerligen skulle skriva under på.

Och för den som eventuellt tvivlar – fråga en småbarnsförälder så får ni se hur välfungerande de bedömer sig vara efter en veckas nätter av kolik jämfört med en veckas god sömn innan detta lilla mirakel föddes.

Sömnen och sömnkvaliteten påverkar hur bra vi presterar under dagarna, på jobbet, på gymmet, på släktmiddagen – det påverkar sannolikt våra val av rörelsemönster och aktivitet, våra kostval – ja, praktiskt taget alla våra beslut som vi tar under dagarna – såväl medvetet som omedvetet.

Anledningarna och förklaringarna till att sömnen blir lidande är lika många och varierande som det finns människor som sover dåligt. Men idag ska vi inte tala så mycket om sömnen per se eller gå igenom de olika sömncyklerna – istället ska vi ta ett lite annat grepp på John Blund – vi ska tala om sociala effekter av sömnbrist och hur de relaterar till motivation, uppmärksamhet och kognitiv förmåga – men också social perception av sjukdom – alltså hur uppfattar andra personer någon som är sjuk och vad är det hos en person som gör att andra kan avgöra huruvida personen i fråga är sjuk eller frisk.

Detta och mycket mer ska dagens avsnitt handla om.

Med mig vid min sida för att förklara hur saker och ting fungerar har jag ingen mindre än sömnforskaren och universitetslektorn Tina Sundelin.