I dagens avsnitt kommer vi uteslutande fokusera på något som går under benämningen – SOCIAL DESIREBILITY BIAS

När vi ställs inför att bedöma eller uppskatta vårt eget beteende tenderar vi att inkomma med det vi tror är socialt önskvärda svar – svar som stärker våra goda sidor – och som i sin tur försvagar de dåliga eller mindre socialt accepterade – och vi gör detta istället för att välja de svar som reflekterar våra sanna känslor och beteenden.

För hur fan skulle det låta eller se ut om man plockade fram sina allra mest vedervärdiga skelett från de allra mörkaste delarna av vår garderob – och visade upp dessa för omvärlden helt oblygt?

Inte jättebra alla gånger sannolikt – och antagligen är det just därför vi gång efter annan väljer att förfina våra svar så att de ska hamna närmre vad som är socialt accepterat – i de fall att de avviker från norm förstås.

Och ju mer socialt känsloladdade frågor vi ombeds svara på desto större är risken att vi avviker från den objektiva sanningen – det vill säga vår subjektiva världsbild.

Det är förförande enkelt att bara ta för givet att en vältränad person från idrottens värld – inte bara är just vältränad – utan också rakt igenom hälsosam i alla led.

Vi kanske inte tänker de här tankarna ens en gång – kanske just för att vi tar det för givet – men någonstans bildar vi oss ändå gärna en uppfattning om att elitidrottare är fysiska och mentala praktexemplar fria från skrupler.

Som sover gott, tränar hårt och äter bra – vad nu det innebär.

Men så behöver det inte nödvändigtvis alltid vara.

Att vara elitidrottare är inte jämställt med att vara hälsosam.

Att vara elitidrottare innebär att jaga sekunder, trimma hundradelar, maximera den fysiska förmågan och toppa den på exakt just rätt dag när det väl är OS-final och fyra års hårt och målmedvetet arbete ligger bakom en.

Pressen och stressen att prestera kommer från sponsorer, finansiärer, media, allmänheten – och inte minst – en själv.

När några enstaka hundradelar kan vara det enda som står mellan en förstaplats och succé – eller en fjärdeplats och fiasko – mellan prispengar som ger dig den ekonomiska tryggheten att fortsätta fyra år till i lugn och ro – eller sponsorer som väljer att inte förlänga och ovissheten i vad som händer framöver.

När några enstaka hundradelar om fyra år potentiellt sett kan avgöra hela din karriär – då är det inte särskilt svårt att förstå att det inte är helt ovanligt att man inom idrotten ofta balanserar på gränsen – att man traskar runt i gränslandet mellan hälsosamma beteenden och det där lilla extra som får en gå just ett steg för långt – och på så vis hamna i ohållbara och ohälsosamma eller rent av skadliga beteenden.

Och ett av alla dessa potentiellt sett skadliga beteenden kan vara kosten – vår mänskliga bensin i tanken – vårt bränsle för prestation.

Idag ska vi prata om ätstörningar och primärt – men inte nödvändigtvis uteslutande – inom idrotten. Med mig vid min sida har jag Emma Forsén, Doktor i Psykiatri vid Karolinska Universitetet, som har forskat och arbetat med ätstörningar sedan 2009.

I den här följetången ska vi gå igenom en handfull av alla de logiska felslut och psykologiska tankevurpor som vi människor undermedvetet påverkas och styrs av – vare sig vi vill veta av det – eller tro på det – eller inte.

Men alldeles oavsett vad man råkar tro – påverkas kommer man att göra i vilket fall.

Dagens avsnitt ska handla om en mycket underhållande effekt som går under namnet:

THE DUNNING-KRUGER EFFECT

Människor som är mindre kompetenta inom ett visst område tenderar – lustigt nog ska tilläggas – att missta sig själva för att vara mer kompetenta än de i själva verket är. Och i rak motsats till de inkompetentas inbillade kompetens tenderar objektivt sett kompetenta personer att underskatta sin relativt höga kompetens i förhållande till andra människor och således tro att andra personer är mer kompetenta än de faktiskt är.

Vår tarmflora – alltså sammansättningen av våra tarmbakterier – har under de senaste åren gått och blivit föremål för populärvetenskap och otaliga kvällstidningsrubriker.

Varför då?

Jo, för att tarmbakterierna spelar en avgörande roll för vår hälsa och vårt välmående.

Ska vi tro sociala medier och löpsedlarna så kan vi med enkelhet bemästra vår bakteriefloras sammansättning genom att äta syrade grönsaker och dricka fil eller yoghurt med den rätta bakteriekulturen – och vips så är alla hälsoproblem ur världen.

Men är det verkligen så enkelt – nej, så enkelt är det förstås inte.

Men bakterierna har onekligen en stor betydelse för vår hälsa – på både det ena och det andra viset – och långt ifrån bara satt i relation till vad vi väljer att äta eller inte. Inte minst påverkas vår bakterieflora av något som vi själva inte kan styra över – nämligen vår födsel.

I dagens avsnitt ska Emma Fransson, forskare på Karolinska Universitetet vid centrum för translationell mikrobiomforskning – ta med oss ut på en resa inom bakteriernas oändliga universum.

Och jag säger så för att det här är ett område som vi ännu inte vet sådär våldsamt mycket om – annat än att det i allra högsta grad påverkar vår hälsa – att det har betydelse för hur vi kommer leva, må och bestå – och att det kommer ha en inverkan på med vilken motståndskraft vi tar oss ut i verkligheten och möter det som vi kallar för livet.

Och ett sätt – kanske det allra första och mest betydelsefulla sätten – att ta sig ut i verkligenheten och möta livet på är ju vår födsel – och hur påverkas egentligen vår bakterieflora av att födas på det traditionella viset kontra att födas via kejsarsnitt?

Tjena och varmt välkommen ska du vara till det allra första avsnittet av en ny följetång fullspäckad med temaavsnitt här i podden.

I den här följetången ska det handla om logiska felslut – vi ska diskutera kring människans kroniska oförmåga att agera rationellt – trots att vi alla anser oss äga våra egna beslut från start till mål – vi ska prata om mentala tankevurpor – om psykologiska effekter som i slutändan styr oss och vårt agerande mer än vi någonsin skulle erkänna för oss själva – DETTA GOTT FOLK – och mycket mer – det är vad följetången med titeln ”Hjärnan – så smart att du blir dum” – ska handla om.

Hela dagens avsnitt kommer agera som dels bakgrundsinformation dels som presentation inför de kommande avsnitten – och utan det här inledande avsnittet – ja – då antar jag att det helt enkelt inte hade varit lika enkelt – lika självförklarande – eller för den delen lika självklart – att bara slänga sig in de faktiska avsnitten vad det lider.

Så ta nu på dig flytvästen – snöra på dig gummistövlarna och hoppa ned i badkalsongerna – för nu – nu slänger vi oss raka spåret ut på bottenlöst vatten!

Långvarig smärta i rörelseapparaten drabbar cirka 10-20 procent av befolkningen – och faktum är att det här är den näst vanligaste orsaken till långvariga sjukskrivningar. Med andra ord är det av stort allmänintresse – eller borde åtminstone vara så – att vi gör allt i vår makt för att komma till bukt med det här problemet.

Eller åtminstone borde vi fortsätta leta efter de nycklar som går till de låsta dörrar som döljer mysterier och fysiologiska såväl som psykologiska mekanismer och orsakssamband som vi ännu inte lyckats greppa och förstå fullt ut.

Och även om den ursprungliga orsaken till nämnda smärta framgångsrikt behandlas fortsätter många människor trots allt att ha ont under lång tid. När smärtan sen har lyckats nästla sig fast med sina sylvassa näbbar och klor tillräckligt länge så har den så plötsligt en dag bytt skepnad och blivit till en sjukdom i sig.

En nyckfull sjukdom som idag dessvärre saknar effektiv behandling.

När så smärtan har övergått från att vara en tillfällig fripassagerare som utan lov snyltar snålskjuts för en stund innan den rätt vad är väljer att kliva av och försvinna – till att istället stanna kvar och övergå till långvarig smärta så är det vanligt att smärtsignalerna börjar förstärkas av nervsystemet och hjärnan. Och har det väl kommit hela vägen hit är risken att detta i sin tur ger upphov till en ondskefull rundgång – ett så kallat smärtminne – som i praktiken innebär att smärtan kvarstår även efter det att den berörda kroppsdelen har tillfrisknat och därför inte längre sänder ut smärtsignaler.

Likväl gör det ont för den det berör.

Ja, ni hör själva – det här är inget som man skulle önska sig sin värsta fiende ens en gång. Tack och lov forskas det på detta och vi lär oss mer och mer om de bakomliggande mekanismerna för varje dag som går.

I alla fall för varje dag som går och som dagens gäst – Karin Jensen – arbetar och genomför sin forskning vid Karolinska Institutet i Stockholm.

I dagens avsnitt kommer vi tala om hennes arbete och forskning kring smärta – men framförallt kommer vi att tala väldigt mycket om placebo och dess roll inom smärtforskningen.

Det är kompetent – det är intressant – och det är samtidigt underhållande.

Och kanske mest av allt – det är dagens avsnitt av Den Dagliga Dosen – med Karin Jensen – inspelat på Karolinska Institutet i Stockholm.

För eventuellt nytillkomna lyssnare eller för de som av någon anledning missade förra avsnittet – ja, då går det givetvis bra att lyssna ikapp – och sen återkomma hit till detta dagens avsnitt av Hälsodjungeln – och faktiskt, hör och häpna – hela följetångens ALLRA SISTA ASVNITT.

Och vet ni vad – jag tror inte att dagens avsnitt behöver något vidare uppsnack – istället tycker jag att vi tar på oss våra ögonbindlar – vi håller tummarna så hårt vi någonsin kan – och så slänger vi oss i blindo ut i det okända – och raka spåret in i framtiden!  

Låt oss säga att du lever och andas för att bygga en kroppshydda – så stor – och så bred – att du måste passera sidledes in genom vidöppna ladugårdsdörrar – borde du undvika konditionsträning som om den vore pesten då?

Eller omvänt – om du vill springa milen på 30 minuter – borde du blunda varje gång du ser en hantel eller en skivstång då?

Ja, nej, kanske och det beror på blir det omedelbara och inte särskilt tillfredsställande svaret från min sida – och sådana svar är ju inte direkt tillfredsställande.

Tur då att det precis som vanligt inte är jag som ska ge er svaret på frågan – utan istället Tommy Lundberg, doktor i idrottsvetenskap – som jobbar inom avdelningen för klinisk fysiologi på Karolinska Institutet.

Innan vi förflyttar oss till Karolinska Institutets akademiskt kompetenta väggar och tak för att lyssna till intervjun så måste jag bara passa på att nämna att det råder en förhållandevis bred föreställning inom stora delar den styrketränande världen att – och nu ska jag tillåta mig själv att kraftigt förenkla och generalisera – konditionsträning dödar muskeltillväxten.

Och även fast det i någon mån och mening är att anse som en sanning med modifikation så är svaret på frågan om konditionsträning är dåligt för muskeltillväxt – inte svart eller vitt – det finns inga ja eller nej – som så många andra gånger när vi diskuterar något inom kost, träning och hälsa.

Just därför är det viktigt att låta någon som har koll på läget sitta ned i lugn och ro för att få tid att lägga alla kort på bordet och prata lite i termer om ”å ena sidan å andra sidan”.

Nu har jag talat i cirklar länge nog – och innan alla dessa cirklar blir till en löparbana så lämnar vi över till någon med mer kött på benen – varsågoda – här kommer doktor Tommy Lundberg!

I dagens avsnitt ska det handla om rörelse, fysisk aktivitet eller träning om du så vill – eller kanske ännu hellre kommer det handla om människodjurens stora vedermödor och besvär när det kommer till att försöka göra den fysiska aktiviteten till en livslång vän att hålla i handen och vandra sida vid sida in i framtiden med.

Så på med svettbandet – åla in i era snabbaste och mest färgglada träningstights och blanda sportdrycken – för nu börjar dagens pass av dunder-och-brak-succén – Hälsodjungeln!

Docent Daniel Berglind vid Karolinska Institutet lever knappast upp till schablonbilden av en mossig, grå och fyrkantig forskare – en sån som med sina glasögon på nästippen och sitt gråa yviga hår och skrynkliga labbrock murvlar runt inne på ett dammigt kontor fullt av pärmar och papper om dagarna.

Daniel Berglind skulle snarast kunna förväxlas med hipp och ball influencer – och enligt mig så skulle han utan större svårigheter kunna rada upp på lagfotot till vilken fotbollselva som helst på högsta nivå och smälta in helt naturligt. Med gnistrande örhängen, målade naglar och en frisyr som ständigt tycks komma raka spåret från frisören sätter han våra stereotypa förväntningar på prov.

I dagens avsnitt ska jag och Daniel Berglind diskutera folkhälsa utifrån ett hypotetiskt resonemang i ett avsnitt där Daniel tillåts lämna sina referenser inne i arkiven om han så vill – och är det någon som är kapabel och frispråkig nog för att leverera ett avsnitt om folkhälsa där bara fantasin blandat med erfarenhet och kompetens sätter gränserna – så är det just Daniel.

Från mötesrummet med namnet Tyresö – i lokalerna till Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin – ger jag er nu ett mycket underhållande, kompetent och trevligt avsnitt om vad folkhälsa är – och skulle kunna vara.