Du har säkert hört den förut. En av mina favoritböner. Den kommer i lite olika språköversättningar men går oftast likadant.

Precis som med sinnesrobönen upplever jag att den går att bryta ner i flera olika delar och går att applicera på livets många olika områden. Jag upplever att precis som med sinnesrobönen så ligger fokus på att förändra mig, och inte omvärlden.

Jag brukar använda den här bönen till vardags och därigenom uppleva en bättre kvalitet på det jag kallar livet. Eventuellt att den ger lite frimurar-vibbar när man nämner att man behöver dö för att bli medveten om det eviga livet. Samtidigt tolkar jag det som den egoistiska självcentreringsdöden, vilket jag tror på tok för många människor skulle behöva göra idag. Att leva och styras av egoism, girighet, självcentrering, lust och begär är inte någonting bra. I allafall inte för en människa med Beroendesjukdomen. Eller hur tänker du?