En visa om ett brott

A story of how friendship turned fatal, public outrage, and a grim chapter in the annals of Swedish history. The story about the harrowing events of the night between October 6 and 7, 1899, when office clerk Th. J. Sallroth brutally murdered his friend, station inspector E. E. Cederberg, in Johannishus. This shocking crime sent waves of horror throughout Sweden, capturing widespread media attention and inspiring somber ballads that echoed the tragedy. Join us as we explore the details of this chilling murder, the sensational coverage it received, and the dramatic conclusion where Sallroth became one of the last individuals to face execution in Sweden. #murderballads #truecrime #truecrimehistory #skillingtryck #murder #crime #execution

A story of the Östersund murder of 1891. Edla Hedin, the murderess and poisoner, put an end to her husband, Johannes Michael Michaelsson-Hedin, in a shocking act that left the community reeling. Was it a crime of passion fueled by jealousy, or did the intense psychological strain of pregnancy drive Edla to commit this heinous act? #murderballads #truecrime #truecrimehistory #skillingtryck #murder #crime #execution

Välkommen till ”En visa om ett brott” en podcast om skillingtryck, det vill säga 17-, 18 och det tidiga 1900-talets true crime. I varje avsnitt får ni höra en visa om ett brott som hände för länge sedan och den sanna historien om brottet.

För att ge dig en fingervisning om huruvida du kommer uppskatta den här podden eller inte så citerar vi Boktryckaren Andreas Sylvenius år 1802. ”Dessa visor äro icke skrivna för läsare av en bildad smak eller av en fin moralisk känsla, utan för den råaste och lägsta folkhopen”.

Den du nyss hörde berätta heter Christina Ljunggren, och är vår gäst i detta specialavsnitt. Förutom hennes berättelse om mordet har Christina och hennes man Lars spelat in musiken till avsnittets skillingtryck. Vill ni lyssna mer på deras musik så har gruppen Boda Mollkapell som de är med i spelat in en skiva.

Vi frågade Christina hur minnet av mordet i Segolstorp lever kvar idag på orten och bland ättlingarna till det mördade paret.

I Segolstorp i Långseruds socken i Värmland låg en liten stuga där ett par bodde tillsammans under många år. Deras namn var Anders Jansson och Maria Larsdotter.

Stugan låg avsides, mellan två bergåsar i närheten av Fjällsjön.

Både Anders och Maria var födda och uppväxta i trakten. De gifte sig i början av 1851 när de var 28 respektive 24 år gamla. Tillsammans fick de snart två söner: Anders och Johannes.

Paret var uppfostrade i torftighet och de mest enkla seder. De levde i all enkelhet på vad jorden och fisket gav. Kaffe, tändstickor och fotogen kan hända att de använde när det kom främmat. Men aldrig för egen del. I Boken om Långserud från 1996 berättar Göran Olsson att när en grannfru en gång erbjöd Maria en ask tändstickor tackade Maria nej och bad istället få lite salt. Salt var nämligen inget de köpte, utan de bad istället i affären om att få den överblivna saltlaken ur silltunnorna. Istället för att använda tändstickor slog de eld med flinta.

Vid en första anblick kunde man tro att paret var mycket fattiga, men så var inte alls fallet. Tvärt om! Anders verkar ha haft en näsa för affärer. I Nya Wermlands-Tidningen år 1889 finns följande beskrivning av Anders: ”Gubben […] är af gamla stammens ‘skrot och korn’, likaså gumman.” Från början ägde de ganska litet men hade skaffat sig flera egendomslotter. I artikeln beskrivs det även hur gubben är en samlare av tenn och koppar. Det går att se på ett fotografi som finns sparat, där paret sitter i sitt kök intill den vägg som var Anders egna ”tenn- och kopparmuseum”.

Bilderna som nämns i avsnittet finns upplagda på envisaomettbrott.se, Fotot på Anders och Maria skickades till oss av Helena Johansson som är intresserad av och väldigt kunnig om Långseruds socken med omnejd. Helena berättar även att de klenoder som Anders samlade på sig säkerligen var saker han köpt eller bytt till sig, men att folkpratet var att det också var mycket av det som satts i pant och som låntagaren sedan inte lyckats köpa tillbaka. Vilket Helena menar ger en inblick i hur saker och ting fungerade på den tiden.

I den muntliga traditionen används även ordet Hänsynslös för att beskriva Anders. Det berättas att Anders bror fick böter för hembränning. För att kunna betala dessa fick han låna pengar av Anders, vilket slutade i att Anders tog broderns gård så att han blev ställd på bar backe.

När paret blev äldre, försökte deras släktingar och grannar övertala dem att flytta till en plats som inte var så avsides. Men trots detta stannade paret i sin lilla stuga vid Fjällsjön, ända fram till sin sista stund.

Vi läser ur beskrivningen av makarna i Seffletidningen den 28 januari 1903:
”Den äldste sonen, arrendatorn Anders Andersson å Gullsjö, dog för 3 à 4 år sedan vid cirka 50 års ålder af tuberkulos och dessutom hade han magsår. Den andre sonen, hemmansegaren Johannes Andersson, dog för 8 år sedan cirka 45 år gammal, äfven han i tuberkulos. Dessa söner voro friska och arbetsdugliga i många år efter det de lämnade hemmet, där de väl fått lära arbeta, men hade rikligt med mat. Snåla voro nog de nu döda makarna, men de vora redbara och i allt rättvis, dock mycket egensinniga. Deras hem var ett urgammalt bondehem, sådana dessa troligen voro på 16- och 1700-talen och envist vidblefvo de föresatsen att där kvarbo till sin död. Talrika varningar att icke kvarbo på ett så ensligt ställe, då de ständigt under senare åren veterligt innehade större pänningesummor, lämnades obeaktade. Äfven sonen Anders Andersson sökte förmå dem att flytta, men omöjligt. De satte en obegränsad tillit — så synes det — till mänsklighetens redbarhet. De riglade aldrig dörren om natten. Ett annat exempel på egensinne var, att då man bad honom insätta pänningarna på banken svarade Anders Jonsson, att han måste vid insättning å kapitalräkning betala stämpelafgift […] Att de ej fruktade för grannarna och traktens befolkning var ej underligt, ty dem kände de, men äfven den enda främling, man hörde dem uttala fruktan för, var den, som också tog deras lif, nämligen [Alfred Andersson] Engström. Det var efter hans första besök söndagen före jul, som gumman sagt: ’Då kommer han väl och slår ihjäl oss gamla stackare’.”

Alfred Andersson Engström föddes 1865 i Gillberga socken i Värmlands län. Han föddes som andra barnet i en syskonskara av fyra. När Alfred var fem år reste hans pappa till Amerika där han sedan stannade och lämnade mamman kvar med fyra barn. Redan vid nio års ålder flyttade lille Alfred ifrån sina familj och till andra boenden i Gillberga. Vid 20 års ålder flyttade han till Stockholm. År 1892 dog Alfreds två år äldre bror av dödsorsak ”idioti”.

I Stockholm tog han värvning vid artilleriregementet där han stannade i fyra år. Därefter följde en tid då Alfred flackade mellan olika ströjobb samt in och ut ur fängelset. Under perioden runt 1891 till 1902 blev han arresterad och dömdes sex gånger för brott som stöld och förskingring. I Stockholmspolisens och Fångvårdsstyrelsens register finns två fotografier av Alfred bevarade.

Båda bilderna hittar du på poddens hemsida, envisaomettbrott.se eller på youtubekanalen med samma namn där skillingtrycket från detta och tidigare avsnitt finns i sin helhet.

Någon gång vid midsommartid sommaren 1902 träffade Alfred en kvinna som han blev förälskad i. Hon hette Augusta Olsson eller Olsdotter (hon verkar ha använt båda efternamnen). Augusta var 16 år yngre än sin fästman. Hennes liv är svårare att följa i arkiven. Hon föddes i hemmanet Mangen (även kallat Mången) i Gunnarskogs socken. Augusta föddes som en oäkta dotter till Johanna Nilsdotter Under hela sin uppväxt flyttade Augusta och hennes mamma nästan årligen runt mellan olika bostäder i Arvika. Vid 19 års ålder fick Augusta en oäkta son, lille Oskar Fritiof. En poliskonstapel Renström berättade senare att Augusta Olsdotter fört ett utsväfvande och lättsinnigt lif samt att hon tidigt blev moder.

Paret bodde en tid i Arvika hemma hos Augustas mor, men innan jul var de på besök hemma hos Alfreds mor i Gillberga i Värmland. Under sin vistelse i Värmland livnärde sig Alfred på att gå runt i bygden och sälja tyger och färdigsydda kläder. Och det är på så sätt vi nu återvänder till den avsides belägna stugan i Segolstorp.

Det var Söndagen näst före jul år 1902 då Alfred Andersson Engström och hans fästekvinna Augusta Olsson hade stannat till i torpet i Segolstorp för att fråga om vägen samt få lite kaffe. Alfred hade sett sig om i stugan som bestod av en förstuga samt två rum därinnanför. Det ena av rummen verkade vara ett förvaringsrum där de gamla makarna samlade en mängd gamla föremål, mest tallrikar och stop av koppar och tenn. Det andra rummet tycktes vara makarnas egentliga bostad där det det var rent och snyggt. Alfred noterade att mannen i huset var halt och använde krycka. Vid detta första besök hos paret Anders och Maria hade Alfred och Augusta fått intrycket att det gamla paret levde fattigt.

Men när de nämnde detta i en av grannstugorna hade folket där berättat att så inte alls var fallet. Tvärtom – paret i Segolstorp var mycket förmögna och hade för vana att förvara stora summor kontanter hemma.

Någon av dagarna mellan ankomsten till Gillberga och nyårsafton hade Alfred och Augusta varit ute och vandrat mellan Kallbäcken och Rinterud. Utkomna från Kallbäcken hade Alfred sagt till Augusta: ”det skulle allt vara bra att ha de där pängarna du Augusta. Vi kunde gå och köpa oss ett par liter brännvin och fylla makarna och sedan taga vi så mycket vi komma öfver.”
”Ja”, svarade då Augusta, ”och tänk vad bra det vore om vi hade litet gift att blanda däri”.
Alfred påstod senare att han inte visste om Augusta skojade eller inte om det där med giftet. Men hur som, så beslutade de att göra slag i saken. De skulle råna Anders och Maria i Segolstorp.

När de båda på nyårsdagen gick på vägen mellan Kärnet och Segolstorp hade Augusta frågat Alfred, ”huru skola vi gå till väga” Som svar fick hon: ”Åh, det blir nog någon råd.”
”Jag önskar”, sade Augusta, ”att vi hade någon spåkäring här, så fingo vi se, om detta komme att utfalla väl.”

Klockan sex på kvällen gick de mot Segolstorp. Planen var att Alfred skulle erbjuda mannen i huset, Anders, att köpa en rock. När Anders tog fram pengarna skulle Alfred se var gamlingarna gömde sina pengar. Alfred kom in i stugan, och erbjöd Anders den fina rocken. Efter något köpslående kom de överens om en summa. Men Anders hade inte jämna pengar och föreslog istället att betalningen skulle skjutas upp till en annan dag. Alfred och Augusta hade därefter lämnat stugan. Det äldre paret satte sig framför den öppna eldspisen tillsammans.
När Alfred hade gått ut från stugan sa han till Augusta ”Det går icke som du ser”, varpå Augusta svarade, ”du får bära dig åt hur du vill, bara jag får pängar”.
När Alfred hade varit i förstugan hade han sett en yxa. När han nu återvände till stugan och steg in plockade han upp yxan. Först möttes han av Maria. Alfred lyfte yxhammaren och slog henne med två slag i huvudet. Efter det första slaget hade hon uppgivit ett kort skrik, men efter det andra slaget hade hon fallit ihop livlös på golvet.

Augusta väntade utanför stugan och befann sig nu på den frusna sjön. Hon var inte längre bort än att hon kunde höra skriken.

Alfred gick därefter fram till Anders som var ofärdig och mindre rörlig än mannen som kom emot honom. Anders hade ingen chans att försvara sig. Alfred slog även honom i huvudet med yxhammaren. Anders föll i den öppna spisen där brasan brann för fullt. Hans kläder fattade snart eld. Alfred gick nu till platsen där han tidigare sett Anders ta fram pengarna för betalning av rocken och fann där flera tusen kronor. När Alfred tagit pengarna gick han tillbaka till den döde Anders och drog ned honom på golvet tillsammans med innehållet i eldhärden. Alfred lämnade därefter stugan och möttes upp med Augusta och de begav sig därifrån.

De tog vägen över Fjällsjön. Planen var att spendera natten hos Alfreds mamma för att därefter resa vidare för att så småningom ta båten från Göteborg mot Amerika. De vände sig om en gång på isen och såg upp mot stugan. Endast ett lätt sken kunde ses i stugans fönster. När de kom en bit längre bort vände de sig om igen och kunde nu se hur hela himlen lystes upp åt det håll där Segolstorp låg.

Vid halvtiotiden på kvällen stannade Alfred och Augusta till vid Eva Erikssons bostad Helgmanserud. De knackade på och bad att få växla fem kronor, vilka Alfred nu tänkte betala, då de skulle resa följande dag. Eva bad dem stiga in, men de tackade nej till denna inbjudan på grund av att stugan var fylld av främmande.

Paret gick därefter hem till Alfreds mor i Rotvik.

Alfreds mor Maria Sofia berättade senare att hon tyckt att Augusta hade betett sig som vanligt denna kväll, men att hennes son hade varit ovanligt tyst och nedslagen, liksom om han varit sjuk. Hon hade även noterat att han satt och sydde på något klädesplagg men också tänkt att detta var något han ofta brukade göra. I själva fallet hade Alfred suttit och sytt in de stulna pengarna i sin rock.

Dagen därpå när grannarna kom till brottsplatsen fann de stugan helt nedbrunnen. I ruinerna fann man de förkolnade resterna av Anders Jansson och Maria Larsdotter. Utanför stugan fann man fotspår och tillkallade kronolänsman Carl Lindh. De närvarande följde spåren från den nedbrunna stugan till ett hemman i Rotvik.

Där fick länsman veta att Alfred Engström och Augusta Olsson hade tagit skjuts till hemmanet Kik i Gillberga och därifrån fortsatt till fots söderut inåt Näs härad. Lindh kontaktade därför kronolänsmannen i Näs härad, Elof Nordlindh, och tillsammans tog de upp jakten på mördarna.

Alfred och Augusta hade tagit skjuts från Knöstad till Rolfserud i närheten av Säffle där de planerade att tillbringa natten. De såg till att hoppa av sin skjuts mitt på landsvägen så att skjutskarlen inte skulle veta vart de gick den sista biten. Nu var det dags att sätta sprätt på lite av pengarna. I Säffle hade de sedermera spenderat närmare 300 kronor på bland annat kläder innan de beslöt att söka rum för natten. De begav sig till en fabriksarbetare i Rolfserud som Aldred kände och kom fram vid 6-tiden på kvällen.

Vad Alfred inte visste var att de båda kronolänsmännen var dem hack i häl. När dessa frågade socknens fjärdingsman om han kunde tänkas veta var Alfred Andersson Engström kunde tänkas uppehålla sig om han var på besök i trakten hade fjärdingsmannen sina aningar. Vid klockan fyra på morgonen slog poliserna till.

Kronolänsmännen Carl Lindh och Elof Nordlindh grep brottslingarna och genomförde sedan ett polisförhör. Augusta var dock kvicktänkt och gömde den större delen av pengarna inuti sin håruppsättning. Poliserna fann därför först endast 200 kr. Under förhöret genomförde poliserna en kroppsvisitering och då anträffades hela 2400 kr, dvs en 1000-kronorssedel, 13 stycken 100-kronorssedlar samt 10 stycken 10-kronorssedlar. Totalt fann man 2 664 kr på paret. Förhöret, med ett kort avbrott för middagen, varade omkring 9 timmar. Därefter kom bekännelsen.

Vi läser ur Karlskoga tidning den 10 januari 1903:
”Qvinnan visar ett spotskt lynne och nekar delvis. Mannen påstår att det är hon som lockat honom att begå de ohyggliga brotten. Han visar ånger och har uppgifvit att han inser vilket straff som väntar honom. Mordgärningen har naturligtvis väckt mycket uppseende i trakten, där så grofva förbrytelser som denna förut varit sällsynta.”

Följande dag häktades brottslingarna och förpassades till länsfängelset i Karlstad i avvaktan på rannsakning inför Gillbergs häradsrätt. Medan fångvaktaren hade uppmärksamheten på annat håll under tågets uppehåll vid Skåre station passade Augusta på att vända sig till Alfred med en bedjan: ”säg ingenting”. Och till en början följde Alfred hennes uppmaning.

Den första rannsakningen ägde rum den 27 januari 1903 Inför Gillbergs häradsrätt på tingsstället i Heljebol. Hundratals människor hade samlats för att för egen del få bevittna händelsen.

Tidningar över hela landet skrev om händelsen. Här är ett citat ur Alingsås tidning den 30 januari.

”Dubbelmordet i Segelstorp
Inför Gillbergs häradsrätt hölls i tisdags på tingsstället i Heljebol ransakningen med de för dubbelmordet på de gamla makarna i Segelstorp häktade fd artilleristen Alfred Engström och hans fästekvinna Augusta Olsdotter. Engström ingaf till rätten en skriven bekännelse, vari han som motiv till dådet uppgaf ett förvirrat själstillstånd och ett förtvivladt pänningbetryck. Sin fästekvinna fritog han från all delaktighet i brottet. Olsdotter däremot erkände att de handlat i samförstånd. Och vid konfrontationer med henne medgaf Engström att detta var sant. Penningarna behöfde de för att kunna gifta sig med varandra och de hade haft för afsikt att med första begifva sig till utlandet. Målet uppsköts för vidare utredning till den 17e februari.”

Den andra rannsakningen i målet hölls tisdagen den 17 februari. Vi läser ur Seffletidningen den 25 februari:

”Långserudsdramat. (Ur N. V.-T. [alltså Nya Wermlands-Tidningen])

Förnyad ransakning hölls i tisdags inför Gillbergs häradsrätt i tingshuset Helgebol med de för dubbelmordet i Segolstorp häktade fd artilleristen Alfred Engström och dennes fästekvinna Augusta Olsdotter. Som rättens ordförande fungerade e.o. notarien K.G. Vestholm och som allmän åklagare t.f. länsmannen Karl Lindh.
Nu, liksom förra gången, voro tingssalen och angränsande rum till trängsel fyllda af åhörare och minst ett hundratal måste stanna utanför lokalen.
Efter det protokollet från förra ransakningen upplästs och de båda anklagade af domaren tillfrågats, om de hade något att invända, inlämnade Engström ett af honom i fängelset affattadt skrivelsetillägg till föregående bekännelsen a följande innehåll: ’Jag vill härmed i all ödmjukhet erkänna allt, då jag nu står inför rätten. Min förra bekännelse är fullt riktig, utom det att Augusta är medveten om mitt brott och ber att få erinra om, att samtalet på vägen mellan Kallbäcken och Rinterud egde rum på det förra stället och icke på det senare, nämligen Rinterud, där vi fingo veta att de gamla hade pängarna förvarade i en chiffonier. Förra gången hade jag ett stort och ett litet samvete, nämligen Gud och Augusta, men nu har det lilla samvetet försvunnit och återstår endast det stora, nämligen Gud. Vidare vill jag tillägga, att det är mycket svårt att säga något ondt om Augusta, ty jag har uppriktigt älskat henne och äfven vill jag ogärna yppa något, som icke leder till hennes förmån.Tillika smärtar det mig mycket att Augusta hela tiden handlat svikligt emot mig, ty då vi blefvo anhållna i Seffle, tog hon genast pängarna och gömde dem i håret, för att sedan njuta af dem så mycket som möljigt och låta mig däremot lida.’ […]

Engström förklarade slutligen att det var ånger öfver brottet, som dref honom till denna fullständiga bekännelse.

Under hela ransakningen föreföll Engström till ytterlighet lugn och kallblodig samt afgaf — flera gånger under småleende — sina svar med klar, lugn och tydlig stämma.
Augusta Olsdotter däremot föreföll mycket likgiltig och frånvarande. Efter att i detalj hafva förnekat snart sagdt allt, som lades henne till last, erkänner hon med en gång allt hvad Engström påbördar henne och förefaller det, som denna hennes bekännelse mera vore afgifven, icke af ånger eller samvetskval, utan snarare helt mekaniskt för att få slut på det hela.”

Efter ytterligare en vecka gav häradsrätten sitt utslag, som telefonerades Till Seffle-Tidningen för att domen skulle kunna inkluderas i artikeln den 25 februari:
”Slutransakning med de tilltalade hölls i går, och dömdes Engström att mista lifvet genom halshuggning och Augusta Olsdotter till 10 års straffarbete.
Engström mottog domen med lugn, hvaremot Augusta Olsdotter anmälde missnöje med densamma.”

Den 1 mars jordfästes Anders Jansson och Maria Larsdotter. En stor människoskara var närvarande och Komminister A Olsson höll ett ”till själapröfning manande griftetal i anslutning till bibelorden ’Gud misskunde sig öfver mig syndare’.”

Den 7 maj fastställde Svea hovrätt utslaget Gillbergs häradsrätt. Några veckor efter hovrättens dom lämnade Alfred Engström in en nådeansökan. Vi läser ur Hallandsposten den 26 maj:

”Rånmördaren tigger om nåd
Karlstad den 25. Den för rånmordet i segelstorp till döden dömde förre artilleristen A Engström har nu till Kunglig majestät ingivit besvär öfver Svea hofrätts utslag den 7 dennes. Engström söker i sin skrift göra gällande, att han villigt vidgått sina brott samt hemställer om sådan ändring i domen att straffet bestämmes till straffarbete. Om Kunglig majestät likväl skulle finna att han förkylt sitt lif, anhåller han att af nåd få försona sina brott med straffarbete.”

Och så blev fallet, kungen gav sitt bifall att förskona Engström från dödsstraffet och tillätt honom istället avtjäna sitt straff med ”lifstids straffarbete och ständig vanfrejd.” Alfred Andersson Engström tillbringade tio år i Långholmens fängelse innan han avled till följd av tuberkulos.

Vi har inte lyckats hittat några spår efter Augusta och hennes familj efter rättegången. Enligt Gösta Olsson mildrades hennes straff eftersom hon väntade barn. Efter avtjänat straff flyttade hon till Småland och blev där en ”ansedd kalaskokerska”.

Stort tack till Christina Ljunggren som berättade för oss om dubbelmordet i Segolstorp, och till Lars Ljunggren som tillsammans med Christina spelat in musiken till avsnittet.

Stort tack också till Helena Johansson. Helena som är intresserad av och kunnig om Långseruds socken med omnejd har varit till stor hjälp då hon har skickat oss en hel del material, bland annat fotografiet på paret Anders Jansson och Maria Larsdotter. Mycket av det vi vet om Anders och Maria i Segolstorp kommer från artiklar skrivna av Helena Johanssons föräldrar, Gösta och Sylvia Olsson som skrivit om händelsen i Segolstorp.

Alla källor till dagens avsnitt hittar du i avsnittetss beskrivning och förstås på www.envisaomettbrott.se. Skillingtryckket från detta och tidigare avsnitt har vi också laddat upp på YouTube, följ länkarna från hemsidan eller sök på ”En visa om ett brott”.
Musiken till dagens avsnitt är inspelad av Christina Ljunggren på Cittra samt Lars Ljunggren på fiol. Visan heter ”Dubbelmord i Vermland” och sjungs till melodin Mossbelupen hydda, även känd som Kors på Idas grav. I boken om Långserud del II, utgiven av Långseruds hembygdsförening 1996, finns denna och ytterligare en visa om händelsen återgivna. Det framgår dock inte när visorna skrevs eller av vem.

Stort tack också till Viktor Kronmar som har mixat ljudet till dagens avsnitt och såklart stort tack till dig som lyssnat!

Gillbergs häradsrätts arkiv, rättegångsprotokollen AIa:88 och AIb:6. Värmlandsarkiv, Landsarkiv för Värmlands län.

Berättelse om Signe Christina Pehrsdotter som för bedrefwen blodskam med sin egen Fader, utstod sitt rättmätiga straff på Götheborgs Rättarplatz then 9 Dec. 1741. Förestält uti en Botferdig Klage-Wisa Och Sjunges som: Himmelriket liknas wid Tijo Jungfrur

Aron: Innan du bestämmer dig för att lyssna på det här avsnittet vill vi utfärda en varning. Berättelsen om Signe Christina Pehrsdotters liv innehåller både sexuella övergrepp och incest och är om möjligt en ännu sorgligare historia än de vi brukar ta upp här i podden. Hennes och andra utsattas öden förtjänar att inte falla i glömska.

Elin: Aldrig kommer duvungar blå utav korpäggen vita är titeln på en bok om skillingtryck som jag satt och bläddrade i när jag fick syn på boktitelns ord i en av vistexterna. Varför valde författaren just dessa ord till sin titel, undrade jag. Nedanför texten skrev författaren, rättshistorikern Hans Andersson, en kort kommentar om visan:

“Ett lågvattenmärke i den svenska rättshistorien är att både förövare och offret avrättas i detta fall, där en far våldtagit sin dotter.”

Hans Andersson

Jag tänkte först att detta måste vara en påhittad historia. Men efter lite efterforskning gick rättegångsprotokollen faktiskt att finna. Och förutom skillingtrycket är rättegångsprotokollen den enda källa vi har till detta avsnitt.

Aron: Du lyssnar på “en visa om ett brott”, en podcast om skillingtryck, och här följer berättelsen om Signe Christina Pehrsdotter, som för bedriven blodskam med egen fader utstod sitt rättmätiga straff på Göteborgs rättarplats den 9 december 1741.

Signe Christina Pehrsdotter föddes år 1708 eller 1709, sannolikt i Christiansund i Norge. Hennes mor hette Inger Christensdotter och hennes far Pehr Amundson Biörkeland. Han föddes ungefär år 1676. Vi vet ingenting om Signes liv före den dag som kom att nämnas under en rättegång ungefär 20 år senare.

Signe var endast 14 år när hennes far en dag befallde henne att gå ut i skogen för att plocka bär. Även fadern gick ut i skogen. I rättegångsprotokollet står det att han är i skogen för att “skiuta” vilket överensstämmer med visan där det står att han är i skogen för att skjuta fåglar. I faderns eget vittnesmål berättade han att han hade tagit henne fast och därefter, för första men tyvärr långt ifrån sista gången, våldtagit henne.

Signe Christina Persdotter berättade själv i rätten hur hennes far “missbrukat sin faderliga makt och myndighet och emot hennes vilja med våld främjat sin onda lusta.”

Vid ett senare tillfälle försökte Signe fly från sin far och begav sig till sin farmor. Men fadern hade snart kommit efter henne. Väl där hade han hotat att skjuta ihjäl Signe om hon inte underkastade sig hans våld. Han hade då uppvisat sådant raseri och sådan grymhet att farmodern hade så gott som tvingat Signe att “bevilja honom hans onda upsåt”. Signe hade inget val. Vi läser ur rättegångsprotokollet: “Hon kände vederstyggelse och afsky för det med fadren plägade syndfulla umgänget, men likväl måst hon vara hans våld undergifven”.

Och övergreppen fortsatte.

I visan sjungs det om hur Signe pratar med sin mor om övergreppen, men det enda som står nämnt om modern i rättegångsprotokollen är att hon ännu levde då Signe, efter flera års övergrepp, blev gravid.

När fadern förstod att Signe var havande insåg han att de måste lämna landet. De reste till Sverige, närmare bestämt Källviken i Bohuslän, där barnet föddes år 1728 eller 1729. Det verkar som att de uppehöll sig där några år innan de flyttade till Haga vid Göteborg.

Under åren som kom födde Signe ytterligare fyra barn. Vid rannsakningen i Göteborgs rådstugurätt i september 1741 var hon gravid med ett sjätte barn. Av hennes fem barn var endast en flicka i åttaårsåldern kvar i livet. Rådstugurätten rekommenderade att “Barnen, till undvikande af förargelse, bör skaffas till någon annan ort därest denna onda giärningar okunnig eller åtminstone mindre bekant är.”

Hur det gick till när Per och Signe häktades vet vi inte, men från protokollen kan vi utröna att andra hade blivit misstänksamma över deras samleverne och då antagligen angivit dem till lagen. Men vi vet att båda häktades och anklagades för blodskam, ett brott som vid denna tid var belagt med dödsstraff.

Signe var vid tiden för rannsakningen 33 eller 34 år gammal.

Rådstugurätten fann det nödvändigt att kalla in stadens jordgumma, alltså barnmorska, för att undersöka den arresterade Signe Christina Pehrsdotter, för att bedöma om hon var gravid.  Den 7 september 1741 attesterade jordgumman Margaretha Lutterberg att Signe var gravid i sista månaden och att hon skulle föda “med fjorton dagar över eller under kan ej så noga säjas”.

Pehr Amundson erkände i rätten att han hade våldtagit sin egen dotter. Även Signe Christina vittnade i rannsakningen om att hennes egen far hade begått övergrepp mot henne.

Rättens utslag var att Pehr Amundson gjort sig skyldig till blodskam, enfalt hor samt våldtäkt på sin egen dotter. Han dömdes i enlighet med missgärningsbalken i 1734 års lag, 59 Capitlet paragraf 1 och 5 samt 22 Capitlet, paragraf 19 till att halshuggas och steglas.

I en en av de kommande verserna sjunger visans Signe att “Duvungar blå inte kommer från korpäggen vita.” ett ordspråk som kan liknas vid den mer moderna varianten “äpplet faller inte långt ifrån trädet”. Men det finns inget i rättegångsprotokollet som stödjer att Signe ansåg sig medskyldig. Hon nekade till brott och uttryckte att hon haft vederstyggelse och avsky för det fadern gjorde men att hon inte haft något val, samt att hennes samvetes övertygelse var att deras gärningar var en grov synd. 

Pehr Amundson tog på sig hela skulden i rätten och erkände dottern som helt oskyldig. Han menade att han själv stod som ansvarig för gärningarna och att han därför ensam borde straffas.

Men rätten lät sig inte övertygas. Vi citerar:

”Dock likväl och emedan hon tvärt emot sitt samvetes övertygelse om den grova synd och styggelse hvaråt, hon med sin egen fader levat, i 14 eller 15 år hade hon levt tillsammans med honom samt avlat och framhärdat det ena barnet efter det andra samman med honom.”

Rätten påstod även att hon aldrig sökte undfly hans vederstyggliga umgänge. Hon angav aldrig fadern till lagen utan det var först när andra blev misstänksamma och hon sattes i häkte och ställdes inför rätta som hon hävdade att hon var ovillig och oskyldig till de gärningar som ägt rum under så lång tid.

Av dessa anledningar fann rådstugurätten i Göteborg att Signe Christina Pehrsdotter för sin begångna blodskam och för enfalt hor skulle dömas till att halshuggas och på bålet brännas.

Eftersom domen var dödsstraff prövades fallet i Göta hovrätt i Jönköping. Rättegångsprotokollet från hovrätten är daterat den 15 oktober 1741 och är på fyra sidor.  Rätten konstaterar att de anklagades erkännanden överensstämmer med de vittnesmål som inhämtats från Norge. Det gick således att konstatera att dessa personer hade begått blodskam och enfalt hor. Fadern hade dessutom begått våldtäkt på sin egen dotter. Hovrätten fastställde rådstugurättens dom att Per Amundson Biörkeland skulle ”för dessa grova och vederstyggliga brott och missgerningar, seg sjelv till välförtjänt straff och androm till skräck och varnagel, halshuggas och steglas. Samt hon Signe Christina Persdotter jemväl för dess begången blodskam och enfalte hor, lif sitt mista, halshuggas och i bålet brännas.”

Avrättningen ägde rum på Göteborgs rättarplats den 9 december 1741.

Dagens visa är inte framförd i sin helhet. Utöver de tjugo verserna framförda i detta avsnitt så finns det ytterligare nio verser.

Visan framfördes med den i skillingtrycket angivna melodin: 

Förestält uti en Botferdig Klagevisa och sjunges som: Himmelsriket liknas vid tijo Jungfrur.

Varken författare eller tryckeri anges i skillingtrycket. Visan uppges vara tryckt ”i år” vilket tolkats som år 1741.

STORT TACK till Qaryn Eng och Knapp Karin Norrfors som hjälpt oss med inspelning av musik till detta avsnitt. Tack även till Viktor kronmar som gjort ljudmix av musiken till avsnittet.

Och sist, men inte minst, stort tack till dig som lyssnat! 

O Herre Gud jag klagar för dig,
Min sorg gör mig stor möda
Utan du av nåde hugsvalar mig, 
Så är jag alldeles öde;
Gud nåde oss syndare arme. 

Olycklig stund jag födder var, 
Vad vill jag min Herre Gud svara,
Jag klagar mest på min egen far,
Mig förde i dödsens snara:
Gud nåde oss syndare arme. 

Jag var som nogaste tretton år, 
Som rosen nylig upprunnen,
Min Fader odygdelig efter mig går, 
Att odygd bedriva i Lunden:
Gud nåde oss syndare arme. 

Min fader sade till mig så:
Vi skole åt skogen gånga:
Där vill jag skjuta fåglar små
Och starar skolom vi fånga:
Gud nåde oss syndare arme. 

Han hade med sig ett täckeverk, 
Samt andra Klenoder små, 
Odygden hos honom var så stark,
Som Satan hittat uppå:
Gud nåde oss syndare arme. 

Han frestade mig med orden så,
Jag skulle nu göra hans vilja,
Då kunde jag ej där på förstå, 
Vad som han hava ville:
Gud nåde oss syndare arme. 

Där tog han mig med våld och makt, 
Och sig ej mera vörda, 
Jag tänkte han hade i akt,
Att han mig ville mörda:
Gud nåde oss syndare arme.

Jag klagar det för min Moder kär,
Det snaraste som jag kunde, 
Huru min Fader i skogen där,
Mig skämde uti den Lunden:
Gud nåde oss syndare arme.

Då nu min Moder detta förstod,
Som hon på mig kunde märka, 
En skräck hon fick i sinne och mod, 
En pil uti sitt hjärta:
Gud nåde oss syndare arme.       

Min kära Moder med ängslan stor
Hon svarade mig här på,
Låt ingen människa på denna jord, 
Det höra eller förstå: 
Gud nåde oss syndare arme. 

Hon sände mig till min Faders Mor,
Hon skulle mig tukta och lära,      
Och så sin Son med hårda ord, 
Honom lagen förebära:
Gud nåde oss syndare arme. 

Det kunde dock icke bliva där vid, 
Men synden dagelig ökte, 
Min Fader lämna mig där ej frid, 
Men stundelig mig försökte: 
Gud nåde oss syndare arme. 

Då gick han om med listighet stor,  
Jag skulle honom hemfölja, 
Och leva så i samma hor, 
Sanningen må jag ej dölja:
Gud nåde oss syndare arme. 

Det stod så mest uti fyra år,
Tills namnen kom uti rykta, 
Då syntes honom bäst, han, Fadren vår, 
Vi skulle av landet flykta: 
Gud nåde oss syndare arme. 

Ack att jag hade varit så säll, 
När jag med Fadren rymde,
Att jag hade farit nordan om fjäll, 
Uti de kallaste gömme:
Gud nåde oss syndare arme. 

Som vi nu tre på flykten tar, 
Och skulle av landet rymma,
Hin onde och ett sodome-Par,
Jag kan det ej förglömma: 
Gud nåde oss syndare arme. 

Som vi sålunda rymde bort,    
Och Fädernes landet lämna, 
Vad mera ont i vägen blev gjort, 
Det vill jag nu icke nämna:
Gud nåde oss syndare arme.

När som vi kom i ett främmat land,
Där ingen oss klarligen kände,
Min Fader han blev till en Tyrann,
Sitt sinne han snarligen omvände:
Gud nåde oss syndare arme.

Min fader utan girighet snöd, 
Drev mig i arbet att slava,
Jag skulle på landet förtjäna vårt bröd, 
Med Räfsa, Skära och Grava:
Gud nåde oss syndare arme.

När ändat var då Sommaren lång, 
Och snön över bergen månd’ ligga,
Så drev han mig ut förutan all trång,
Jag skulle på landet tigga:
Gud nåde oss syndare arme.

Jag giver mig skyldig också,
Ty får vi bägge nu lida, 
Ty aldrig kommer duvungar blå, 
Utav korpäggen vita:
Gud nåde oss syndare arme.

En neslig död har jag förtjänt, 
Det kan jag nu besinna,
Ty domen är allt skreven och pränt,
Gud tröste mig arma Kvinna:
Gud nåde oss syndare arme.

Min smärta giver mig ingen ro,
Min sorg till Månen uppräcker,
Mitt hjärta är vordet en pile-sko,
Som hanen den mig uppväcker:
Gud nåde oss syndare arme.

När sorgeröster på högsta står,
Min ögon rinna som floder,
Mig trösta min dotter är åtta år,
Och säger: Gråt icke Moder:
Gud nåde oss syndare arme.

Imorgon bittida när solen uppgår, 
Skall jag åt torget löpa.
Där ligger de fiskebåtar små,
Där får jag fiskar att köpa:
Gud nåde oss syndare arme.  

Min dotters frågor, de kränker mig mest,
Och sätter mitt hjärta i klämma,
Vi Fader och Moder i länkar är läst,
När andra de löpa och ränna:
Gud nåde oss syndare arme.

Evad som vid likprocessen sker,
När vi skole hädan fara,
Så många ögon som där på ser,  
I tager eder till vara:
Gud nåde oss syndare arme.

Jag levat i bång, och stadig strid
Som grannarna veta berätta,
Min Fader och Man med yxa och kniv
Så mången gång mig anfäkta:
Gud nåde oss syndare arme.

Gud fägne nu var redlig Präst,
Som väl med oss ville tala.
Vår söte Frälsare känner oss bäst,
Han vill våra själar hugsvala:
Gud nåde oss syndare arme.

Visan om Sven-Petter som blev mördad på sin gård i Idehult den 16 mars 1921. Maskinskriven, Rödeby hembygdsförening. Melodi komponerad av Cattis Olows. Musiken i avsnittet är mixad av Viktor Kronmar.

Blekinge läns tidning 17 mars 1921:

”Idehult är en liten by, belägen i norra delen av den stora Rödeby socken. Vägarna dit äro både besvärliga och dryga. Trakten gör ett dystert intryck. De få gårdar och hus, som äro spridda här och var i den skogiga och starkt kuperade terrängen göra ofta ett tarvligt intryck och den ödslighet som alltid ligger över en karg och mager trakt tränger sig starkt på en. Uppe i idehult märktes det genast att något ovanligt var å färde. Människorna stodo i klungor utanför husen och det blodiga dramat hos lantbrukaren gustafsson var naturligtvis det allmäna samtalsämnet. Man fick ett starkt intryck av hur allas sinnes upprörts av den hemska händelsen. Den mördade hade varit en allmänt aktad och avhållen man, medan hans baneman varit mycket illa ansedd. Händelsen kom icke fullständigt som en överraskning för ortsbefolkningen.”

Lantbrukare Sven Peter Gustafsson föddes i Strömsberg i Rödeby Socken i östra Blekinge år 1875. Som ung tjänade han som dräng hos lantbrukare i orten och därefter for han till Amerika där han samlade en liten förmögenhet. Hemkommen köpte han en gård i Idehult som han genom arbetsamhet och omtanke gjort till ett riktigt litet mönsterbruk. Gustafsson beskrivs som en aktad man, vänsäll och redlig med en stor vänkrets. 

I Juli 1908 gifte sig Sven Peter med sin Ida Mathilda och i oktober samma år fick de sitt första och enda barn Ester. Med Ida Mathilda kom även hennes yngre bror in i Sven Peters liv. Broderns namn var Ernst Gottfrid Gustafsson.

Gottfrid som han sedermera kallades föddes 1884 i Kroksmåla i rödeby församling. Han vistades i föräldrahemmet till sitt sjuttonde år då han kom i tjänst hos en lantbrukare. Gottfrid hade därefter anställning på ett flertal järnvägsbyggen och andra arbeten i olika delar av landet tills han 1903 första gången reste till Amerika där han stannade i 5 års tid, varefter han återvände till Sverige. 

Redan första gången när han kom från Amerika märkte hans mor att han hade förändrats. ”Han hade blivit konstig.”

Under följande år arbetade Gottfrid bland annat hos agronom Nobling i Karlskrona. År 1911 eller 1912 reste han åter till Amerika. 

Blekinge läns tidning: 

”Denna sista Amerikavistelse blev hans livs olycka. Han ådrog sig nämligen troligen till följd av solsting en hjärnåkomma och blev hemskickad till Sverige.”

Ett vittne berättar att han år 1913 på tågstationen i Spjutsbygd hade sett när Ernst Gottfrid Gustafsson kom hem från sin andra amerikaresa. Han hade då med sig en vaktare som följt honom hela vägen från Amerika. Under färden hem från stationen hade Gottfrid uppträtt mycket besynnerligt och oförtydbart visat att han inte var vid sina sinnens fulla bruk.

Även Gottfrids mor som vid tiden bodde i samma hushåll som Gottfrid, vittnade om att när hennes son kommit från Amerika den andra gången var han ännu mera förändrad. 

Trots detta gifte sig Gottfrid i december år 1919 med den fyra år äldre Gerda Svensson. De fick en son i december 1920. I Blekinge läns tidning står det att han ”har med sin hustru två barn”. Gerda födde en utomäktenskaplig son 1914 med ”fader okänd” som alltså skulle kunna vara deras första barn tillsammans.

Det är inga lyckliga berättelser som kom från hemmet Gottfrid Gustafsson. Familjen och flera andra vittnade om hur Gottfrid vid flera tillfällen hotat dem med att han ska döda dem och hur han brutalt misshandlat sin mor och sin hustru. Hans hustru Gerda beskrev hur Gottfrid grälat på henne för minsta anledning och att han var svartsjuk. Ibland hade han fått verkliga anfall. Han hade då blivit kritvit i ansiktet och slog och skrek som en vansinnig.

En gång hade han hotat att hämta en yxa för att använda när han misshandlade dem. Då hade modern skickat bud på en granne som då kommit till hjälp för att lugna Gottfrid. 

Något år innan mordet hade hans hustru Gerda flyttat ifrån Gottfrid eftersom citat” denne uppträtt på ett sådant sätt att hon ej kunde bo tillsammans med honom längre”.

Ej heller den gamla modern hade kunnat stanna i hemmet utan flyttade till sin andra dotter Ida Mathilda och hennes man Sven Peter Gustafsson. Många trodde senare, att det var så det började. Gottfrids hat mot Sven Peter. Men detta var inte det enda, det var även flera händelser fick hatet att fortsätta växa. 

Vid ett tillfälle var Gottfrid berusad och nära på att åka i slagsmål. Sven Peter var närvarande vid tillfället och sökte avstyra bråket varvid han fick tag i Gottfrid som då fick sin kavaj sönderriven. 

En piga i Sven Peters hushåll vittnade om hur fiendeskapen från Gottfrid tydligt cementerades från denna stund och Gottfrids mor berättade hur Gottfrid yttrat att han skulle mörda Sven Peter därför att denne rivit sönder hans kavaj. 

Efter denna händelse växte hatet alltmera och blev slutligen en fix idé hos Gottfrid. Sedermera övergick hatet till paranoia. Gottfrid trodde nu att Sven-Peter var ute efter att döda honom.

Gottfrid började prata med ortens befolkning om hur han ville döda Sven Peter eftersom denne annars skulle döda honom. Men eftersom de visste att han var sinnesrubbad fäste de ej så stor vikt vid orden.

Gottfrids sinnessjukdom hade även vid en läkarundersökning blivit tydligt konstaterad. Man ansåg sig dock icke ha anledning internera honom. Den rådande platsbristen på hospitalen kan också ha påverkat beslutet. 

Sven Peter själv tog väl knappast hoten på fullt allvar i början, men då hotet uttalades i alltmera oförtäckta ordalag började han bli orolig. Till en av sina vänner hade han en gång yttrat: ”jag undrar vart detta ska sluta.”

Det sista året hade Gottfrid sällan haft någon stadigvarande sysselsättning utan ofta anlitat grannarnas hjälp. Hans tal och uppträdande i övrigt gjorde det tydligt att han var mentalt sjuk. Folket i bygden gjorde för vana att gå ur vägen när den inbundne mannen med de stickande ögonen kom och gick. 

Det var runt den här tiden som Gottfrid köpte en revolver samt 100 skarpa skott. Då detta kom ut i trakten började man hysa allvarliga farhågor för att han skulle göra något ont. 

En före detta granne, Otto Karlsson var en av den som blivit hotad av Gottfrid. Otto beskrev senare hur han hört Gottfrid skjuta om nätterna omkring sin bostad. Ottos ägor gränsade till Gottfrids ägor. Gottfrid hade velat köpa en bit av Ottos mark men Otto hade inte gått med på detta. Gottfrid hade då blivit arg och hotat Otto till livet. Och då Otto hade fruktat för sitt liv valde han att sälja sin gård och flytta därifrån. 

Några dagar innan mordet berättas det att Gottfrid varit hos en av grannarna och slipat en kniv. Han hade då förklarat att han skulle använda den slipade kniven för att mörda sin svåger Sven Peter.

Dagen före händelsen hade Otto Karlsson mött Gottfrid. När Gottfrid hade kommit i närheten av Otto Karlsson hade Gottfrid dragit upp en revolver och skjutit ett skott in i skogen. Gottfrid hade de senaste dagarna visat sig mycket orolig och bland annat klagat över att han led av dålig sömn.

På förmiddagen den 16e mars gick Gottfrid mot gården där Sven Peter bodde med  sin familj: 

Blekinge läns tidning rapporterade från rättegången i april 1921: 

”Sven Karlsson hade sammanträffat med Ernst Gottfrid då denne begav sig till Sven Peter för att utföra den hemska gärningen. Han hade då förefallit mycket konstig och då Sven Karlsson frågade hur det var med honom blev svaret:

– Jag är så sjuk och har varit nu i 14 dagar.”

Han sägs även ha sagt:

– Jag måste mörda honom nu, sade han bland annat. Ty jag kan inte vänta längre. 

Vid middagstiden kom Gottfrid gående upp till svågerns, Sven Peter Gustafsson, gård. Han gick in och frågar efter husbonden, och fick då veta att denne befann sig i en skogsbacke ca 200 meter från gården, sysselsatt med vedhygge. 

Gottfrid gick dit. 

Efter ett par minuter hörde gårdsfolket två skott uppifrån backen i rask följd efter varandra omedelbart åtföljda av ett hjärtskärande nödrop. Därefter hördes ännu ett skott följt av några halvkvävda nödrop. I vild skräck rusade gårdfolket till närmaste grannarna för att tillkalla hjälp. Man förstod genast vad som hade hänt. Gottfrid hade gjort handling av sina hot.

Blekinge läns tidning, 17 mars 1921:

”Mördaren har fullbordat sitt hemska verk. Men när han ser blodet forsa ur såren på sitt offer blir han vild: han drar sin kniv och tillfogar honom ett par ohyggliga hugg i huvudet och innan han lämnar platsen tar han upp en sten från marken och slår den döende i huvudet tills dödsrosslingarna upphört.”

När Sven Peter låg död lämnade Gottfrid platsen och promenerade lugnt mot sitt hem i östra  delen av byn. På vägen mötte han hemmansägaren Johan Lundberg. Gottfrid hade lugnt berättat för Johan att: 

”Nu har jag skurit ihjäl Sven Peter Gustafsson”  

Det har du väl aldrig, svarade Johan som trodde att Gottfrid som vanligt överdrev.

– Jo det har jag, vidhåller Gottfrid Gustafsson, och jag undrar nu, hur jag skall göra, om jag skall taga livet av mig eller ej. Visste jag, att jag slapp fara illa skulle det få vara som det är. 

Nu gick den hemska sanningen upp för Lundberg. Men då han visste att Gottfrid ej var vid sina sinnens fulla bruk, förstod han att denne måste tagas med försiktighet och yttrade därför endast:

– Du skall inte taga livet av dig; det blir nog inte så farligt. 

Gottfrid hade så fortsatt sin väg mot hemmet. 

Gottfrid framhöll att om han inte hade mördat Sven Peter så hade han själv fallit offer för honom. Det var som om han känt sig befriad från en stor börda. 

När han kom hem till sin stuga stängde han dörrarna och la sig på en soffa medan han inväntade polisen. 

Under tiden hade en mängd människor samlats på Sven Peter Gustafssons gård och polismyndigheterna hade underrättats.

Distriktets landsfiskal, H. Thunberg, kom snarast möjligt i bil från Rödeby. Från Karlskrona kom fjärdingsmannen samt detektivkonstapel Wetterstrand, ridande poliskonstapel Olsson och två andra polismän från Karlskrona. Polismännen igångsatte genast sin undersökning av mordplatsen där allt lämnats i orubbat skick. 

Citat ur blekinge läns tidning den 17 mars:

”Mordplatsen företedde en ohygglig anblick

Denna företedde en hemsk anblick. Den mördade låg framstupa på gångstigen, något tiotal meter från den plats där han stått och huggit ved. Marken var ymnigt bestänkt med blod, och vid en närmare undersökning fann man blodspår som ledde ut i riktning mot vägen. Även vid det korta besöket på den mördades gård sedan dramat utspelats hade mördaren efterlämnat blodspår. Den döde var som nämnts ohyggligt massakrerad. En revolverkula hade gått in strax framom örat på den ena sidan av huvudet och ut på den andra. Ett annat skott hade träffat i ryggen och slutligen hade ett tredje skott gått in på innersidan av högra lårbenet och ut på yttersidan i närheten av knäet. Den mördade företedde dessutom ett djupt långt, knivsår över hjässan, ett krossår i nacken och ett i främre delen av huvudet.”

Sedan undersökning slutförts och upplysningar inhämtats från platsen begav sig poliserna till mördarens bostad.

Vi fortsätter läsa ur Blekinge läns tidning: 

”Några spännande ögonblick då mördaren gripes

Det var en ganska spännande expedition som polismännen nu gåvo sig ut på. Man visste, att Gottfrid Gustafsson var beväpnad med revolver och det var icke otänkbart att han i sitt omtöcknade och upprörda sinnestillstånd även skulle begagna sig av densamma. Polismännen höllo därför sina vapen klara i varje ögonblick. Bilen stannade ett gott stycke från Gottfrids bostad för att icke onödigtvis skrämma upp den efterspanade. Lantbrukaren Sven Karlsson som var en av Gustafssons närmaste grannar och för övrigt en av de få personer som Gottfrid hyste något förtroende för, sändes fram till huset för att söka komma till tals med mördaren. Dörren befanns emellertid stängd, varför Karlsson gick fram till fönstret och ropade till Gustafsson att denne skulle komma ut. ”

Det händelseförlopp som härmed kommer läsas upp har vi fått postat till oss från Rödeby på maskinskrivna papper det finns dock inga uppgifter om vidare källor: Citat: 

”Grannen gick fram och knackade på dörren. 

– Vem är det?

– Det är bara jag, din granne. 

– Jaså.

– Efter en paus

– Vad vill du då? 

– Jo, jag tänkte bara gå upp och höra hur du har det i din bedrövelse. Är det sant att Sven Peter är död? 

– Ja, nog är han det alltid. Jag måste skjuta honom, annars hade han tagit död på mig. Men vem är det du har med dig?

– Ah, det är bara August, men han vill inte gå fram.

– Jaså

– Säg, hur många skott sköt du?

– Det vet jag inte

– Har du revolvern kvar?

– Ja, den ligger här på bordet bredvid mig.

– Du, vill du inte följa med mig hem och dricka en kopp kaffe?

– Jo, det kan jag väl göra. Men vem är det som är med dig? Jag hör någon röra sig. 

– Det är bara Jonne. 

– Jaså. 

Då tyckte poliskonstaplen Gullmén att väntetiden blev för lång. Han steg fram till fönstret:

– Jo, här är polis med också, så det är nog bäst att ni kommer ut. 

– Ja, det skall jag, men tag död på mig fort och plåga mig inte för länge.

Så kom han ut och verkade alldeles förkrossad. Han belades med handbojor och första förhöret tog sin början.”

Han erkände genast men visade ingen ånger. Han beskrevs snarare som ”nöjd och belåten. Det tycktes som om den hemska gärningen verkat befriande på honom. I bostaden fann man strax mordvapnet, en kraftig revolver av browningtyp samt en del ammunition. Gottfrid hade fortfarande blodet kvar på sina händer. 

Efter ett uppehåll på den mördades gård förde poliserna Gottfrid i handbojor till Karlskrona där han införpassades till straffängelse. 

En tid senare, när målet uppropades var intresset stort.  Tingssalen var fylld med nyfikna människor. Bland de närvarande var Gottfrids mor, Ingrid Petersson, samt hans hustru Gerda Gustafsson. Särskilt modern var under rannsakningens gång djupt rörd och hade svårt att hålla sig uppe.

Den häktade föreföll synnerligen litet berörd av vad som förekom. Han följde visserligen förhandlingarna med intresse och passade då och då på att göra inlägg men dessa var emellertid oftast virriga. Gottfrid levde fortfarande i den föreställningen att vad han gjort var nödvändigt för att han skulle få behålla sitt eget liv. 

När Gottfrids mor, Ingrid Petersson, hördes var hon alldeles uppriven av sorg.

Efter överläggning resolverade rätten att målet skulle förklaras vilande tills fängelseläkarens och medicinalstyrelsens prövning slutförts. Ernst Gottfrid Gustafsson skulle kvarstanna i häktet. 

 Sölvesborgstidningen torsdagen den 14 juli

”Idehultsmördaren straffri

Östra häradsrätt har nu meddelat utslag i målet mot den för morddramat i Idehult, Rödeby socken häktade Gustafsson. Som bekant hade medicinalstyrelsen i sitt utlåtande förklarat gustafsson vara i saknad av förståndets bruk vid dådets utförande och förordnat om hans intagande på hospital. I enlighet därmed har häradsrätten förklarat Gustafsson strafflös och överlämnat honom till vederbörande myndigheter att om honom ta vård så att han ej må bliva vådlig för den allmäna säkerheten.”

Vad som därefter hände med Gottfrid Gustafsson är oklart. 

I Rödebys församlingsbok fanns Gottfrid inskriven i registret för ”Sinnessjuka”. Det står där att han vårdades på Västerviks hospital.

Ernst Gottfrid Gustafsson dog bara 6 år efter mordet, den 13 augusti 1927 i Västervik. I dödsboken står dödsorsaken: Insania.

Vi vet inget om tillkomsten av denna text eftersom vi fick den skickad till oss på ett maskinskrivet papper från Rödeby hembygdsförening. Det finns inget angivet datum så vi vet inte när texten författades eller av vem. Vad gäller textens författare så citerar vi visans sista textrad: ”mitt namn det får ej nämnas ej heller bliva sport”.

Melodin till visan som den är framförd i detta avsnitt är komponerad av Cattis Olows från Karlskrona som en gång fick i uppdrag att skapa en melodi till texten om Sven Peter för att kunna framföra visan under en berättarkväll för föreningen Berättelser under eken. Stort tack Cattis för att vi får använda denna melodi i avsnittet!

Visans text:

Ett rop från orten skallar ett drama timat har
som jag nu här omtalar för eder och envar
det var en vacker vårdag i mars den sextonde
och året nittonhundra vi skriver tjugoett

Den mannen som blev mördad var ute på sin gård
som vanligt han arbeta och munter glad i håg
och mördarns namn var Gottfrid som jag omtala vill
Han hade köpt revolver med skarpa skott därtill

Den dag som saken hände som jag omtalat har
kom Gottfrid med revolvern han denna dolder bar
han fråga så i hemmet var som husbonden var
när frågan blev besvarad han klar till handling var

Han möter då Sven-Petter som tänkte vända hem
men vägen blev förkortad av Gottfrid svågern sin
så löd de hemska skotten de fyra som han sköt
med tvenne skott han träffar ur såren blodet flöt

De hemska nödropsorden som människor aktar på
de hördes vilt på orten låg mig nu hemåt gå
Men Sven-Petter kunde sen inte säga mer
ty mördarn drar fram kniven och honom sönderskär

När mördarn sedan finner att han ej livlös är
då hittar han på marken en sten som dödlig är
med denna slog han honom i huvudet med fröjd
och sedan Rödeby klockan förkunnade hans död

När han sen detta gjort som han sig förutbestämt
så tänker han på hemmet och vad som hade hänt
han var nu fullt belåten med denna gärningen
och fråga alltså någon skall jag mig skjuta själv?

Men han fick detta svaret: Ack nej gör inte så
ty bättre är bli straffad det kan du väl förstå
Med dessa ord så vräktes hans onda sinne bort
han vänder så mot hemmet där vistelsen blev kort

ty redan samma dagen som mordet timat har
från staden kom poliser och även landsfiskal
och fast blev mördarn tagen ty själv han hemma var
han öppnade själv dörren och lät sig själv tas

sen kläddes han i bojor som honom binda fick
emellan två detektiver till staden färden gick
där blev han så inneburad uti sitt framtidshem
där blev han slutrannsakad och där fick han sin dom

och domen blev för gottfrid alltså på hospital
som Gottfrid själv bevisat så var han ej normal
och nu så har jag kommit till visans sista ord
mitt namn det får ej nämnas ej heller bliva sport

Visan om rånmordet i Leksand. Melodiangivelse: Hjalmar och Hulda. Utgiven i Falun 1910.

Sång och berättelse om Östersundsmordet, då mörderskan och giftblanderskan Edla Hedin gjorde slut på sin man, Johannes Michael Michaelsson-Hedin. Författad av L. Fr. Ågr. Sundsvall, Norrlänningens tryckeri, 1891. Pris 15 öre. Visarkivets vis- och låtregister. PDF.

Sjungen till melodin av Jämtlandssången i sättning av Wilhelm Peterson Berger. Swedish Musical Heritage http://levandemusikarv.se/composers/peterson-berger-wilhelm/SMH-W2611-Jamtlandssangen

Blodsdramat i Johannishus då kontorsskrifwaren Th. J. Sallroth mördade t. f. stationsinspektoren E. E. Cederberg natten mellan den 6 och 7 oktober 1899. Författad av L. Lagerholm, tryckt på C. A. Andersson & C:s boktryckeri, Malmö 1900. Visarkivets vis- och låtregister. PDF

Sjungen till melodin Vännelill i Tegnér, Alice, Sjung med oss, mamma! 5, 18 små visor, Skoglund, Stockholm, 1899 Projekt Runeberg

Tack till Katarina Kallings, Sveriges fängelsemuseum och Henrik Tham, Stockholms universitet.

En sorglig ny visa om det hemska mordet på en piga, hvilket skedde uti Bjertrå socken år 1873.

Skillingtrycket i detta avsnitt är En sorgelig Ny Wisa om dubbelmordet, som utfördes af bofwen J. Hofrén på pigan Margret Sjölund, den han lägrat hade, hwilket skedde uti Bjertrå socken år 1874. Sammansatt av J. P. Gammall, Sundsvall 1875. Visarkivets vis- och låtregister