Idag offentliggjordes att den belarusiska författaren Svetlana Aleksijevitj får Nobelpriset i litteratur 2015. Hon lever i Minsk i Belarus* men skriver på ryska, kallad "Den sista sovjetiska författaren." Omedelbart blev det politik av det. När ett så stort pris som Nobelpriset sätter strålkastarljuset på ett författarskap så är det svårt att det inte blir så. Men Nobelpriset är inte det enda priset. Det är nu bara några dagar kvar innan tillkännagivandet av Augustprisets nomineringar. Vår alldeles egen Erik Granström har dessutom fått den stora äran att bli ambassadör för Augustpriset detta år. Men vad finns det då för fördelar med litteraturpris? Och vad kan bli dess baksida? Hur skiljer vi på finlitteratur och fullitteratur, och är det en styrka eller en fara att skapa en litterär kanon? Och mitt bland alla dessa pris, borde det inte finnas ett svenskt fantastikpris?
Dessa frågor, och många andra, tar sig Stockholmsgänget an, denna gång bestående av: Oskar Källner, Erik Granström och Anders Björkelid.
*Man skulle kunna kalla landet för "Vitryssland" men vi har valt att skriva Belarus istället, som de kallar sitt eget land. Det är en pågående diskussion att "Vitryssland" är helt missvisande eftersom de inte är ryssar. "Rus" kommer inte av "ryss" utan från "ruserna" i det gammelkievska riket (i förlängningen från Roslagen faktiskt). "Vitryssland" är därmed lika missvisande som "Belgiska Kongo" idag vore för "Kongo Kinshasa" – en eftergift åt tidigare kolonialmakt. Så där ja. Nu blev vi också politiska. ;-)