Folket Som Överlevde

Hur skulle judarna vara judar utan templet? Hur skulle lagen praktiseras när över hälften av buden inte längre var aktiva? En orkestrerad död och flykt i en stinkande kista ut ur det belägrade Jerusalem blev starten på det nya judiska rådet. Närmare 150 år ska ägnas åt att förstå hur en tillvaro i förskingring inte ska skingra folket från deras Gud. Men det var inte första gången. Templet hade förstörts en gång tidigare då Babylons fångenskap ledde till starten av den stora synagogan. Vars arv nu stod på spel och manade rabbinerna att fylla tomrummet som prästerna lämnat efter sig.

Bristande tillgång på vatten var en av orsakerna britterna angav när de kraftfullt begränsade judisk migration till Palestina samtidigt som andra världskriget bröt ut. Upptakten till sexdagarskriget innehöll dels syriska försök att avleda vattenkällorna runt Hermons berg för att ge en dödsstöt till den unga staten. Vatten eller bristen på vatten har alltid varit och är en av Mellanösterns främsta ödesfrågor.

Många av landets osjungna hjältar skördade inga militära framgångar utan vann sina segrar på helt andra slagfält  - innovationernas. Upptäckter vi skördar frukten av varje dag utan att ägna en tanke. Judarnas uppfinningsrikedom är häpnadsväckande. Antalet nobelpris och startups oöverträffade.

Inget av detta hade dock spelat någon roll om inte fälten kunnat bevattnas, folkets törst släckas och de långa torrperioderna avväpnas. Havets outsinliga vattenkälla låg där lika tillgänglig som otänkbar. Inte kan man väl göra saltvatten till sötvatten på industriell skala? Uppfinningarnas Mount Everest, en omöjlig topp att bestiga - tills någon gör det.

Samtidigt som hundratusentals soldater var fastlåsta i ett brutalt skyttegravskrig på Västfronten stormade brittiska styrkor fram på Östfronten. Då general Allenby i december i stor respekt klev av sin häst och gick in genom Jaffaporten som den senaste i raden av Jerusalems erövrare jublade judarna. Bara veckor tidigare hade den brittiska utrikesministern lovat Londons stöd för ”upprättandet av ett judiskt nationalhem i Palestina”. Hundratusentals judar bodde redan i landet och långt fler var i behov av ett tryggt och säkert hem. Men även om 1917 var en viktig milstolpe skulle kampen för en judisk stat fortsatt vara lång och krävande.

De första anhängarna till den ”nya” religionen som följde mannen från Nasaret fick utstå skarp kritik av judiska skriftlärda och våldsam förföljelse av blodtörstiga kejsare. Kejsar Nero gjorde det till en konstform att ta livet av kristna inför massorna på Colosseum eller när helst han behagade. Från denna våldsamma start är seklen få tills världens mäktigaste imperium inte bara accepterade kristendomen utan rentav gjorde den till ny statsreligion. Under samma tidsperiod kom brottet att bli totalt mellan de hednakristna som inympats i Gudsfolket och deras judiska rötter. I takt med att kyrkan växte explosionsartat förkastades den numera judiska minoriteten. Retoriken bland biskopar och kyrkofäder blev alltmer hatisk när myten om Kristusmördarna blev doktrin och den kristna antisemitismen institutionaliserad.

Medeltidens maktstruktur gick mot sitt slut. Religionens inflytande började falna, och grenar inom judendomen framstod som alltmer elitistiska. Skrifterna behövdes förstås i detalj och enbart de mest välutbildade och intelligenta kunde få en glimt av Gud. För det vanliga folket kändes han alltmer avlägsen.

Så plötsligt börjar någon tala om att hjärtats intension är viktigare än studierna. Att bön trumfar kunskap. Att var och en - vem man än är - kan få kontakt med Gud, bara hjärtat är fyllt av en innerlig längtan efter honom. Hasidismen var född, och därmed även Mitnagdim.

Idag ser vi de båda grupperna - numera kända som ”ultraortodoxa” - stå bredvid varandra vid Västra Muren för att be. De skiljs åt i klädstil och uttryckssätt, men står sida vid sida inför samma Gud.

För varje vecka som gick under våren 1967 kändes kriget alltmer oundvikligt. På radion fick man höra egyptisk propaganda som talade om ”utplånandet av den sionistiska existensen”, och för folket som just överlevt förintelsen var sådana ord inte bara retorik. Orden bar på en nattsvart verklighet av taggtråd och svält, och man visste bättre än någon annan att slutet kunde vara nära.

Folket grävde gravar i väntan på kriget. Alla förstod att det skulle komma, men i Knesset visste man en sak till. Det smala landet saknade strategiskt djup, så om kriget skulle utspela sig på hemmaplan var man förlorade. Kriget var oundvikligt, och deras enda försvar var anfall.