Glennings gliringar

Det var en riktig skitsemester i år. Jag tjöt en skvätt mest varje dag och ingenting kändes särskilt roligt. Jag hade covid i mars. Fyra månader senare började mitt hår lossna och jag tittade på peruker. Nu är 75 procent av det väck.

Nej hör ni, nu kan vi väl låta statsepidemiolog Anders Tegnell få vara ifred och sköta sitt jobb. Folk tatuerar hans ansikte på armen, han finns som vykort, som glasunderlägg och föreslås nu stå staty i sin hemstad. Själv skyr han uppmärksamheten. Låt karln vara ifred!

Den som inte är rädd är livsfarlig. Därför ska vi vårda vår rädsla som i en liten ask och lära oss att hantera den. Varnad är väpnad och jag avskyr myndighetspersoner som i coronatider säger åt oss att inte vara oroliga eller rädda. Ge mig fakta!

Det är dags att sluta gnälla över att vi inte kan leva som vanligt. Dags att höja blicken och inse att det inte är ett dugg synd om oss i jämförelse med alla som lever i lockdown-länder. Min irländska kompis har fått hela tillvaron omstöpt.

En del riktigt dåliga chefer har passerat revy under mitt yrkesliv. Dåliga för mig, men nödvändigtvis inte för andra. Vi är ju så olika. Framför allt är det skillnad på chef och ledare. Chef är en tjänstetitel och ledare en förtroendetitel.

”Över min döda kropp”. ”Jag hade rätt!”. ”Låt rådjuren äta tulpanerna”. När jag bad om vilken inskription ni läsare kan tänka er på er gravsten fick jag väldigt många roliga förslag. Obs! Det här avsnittet är inget för känsliga lyssnare. Men för de humoristiska.

Bedagad men hyfsat fungerande Gubbe säljes till högstbjudande. Eller förresten, vid snabb affär går det bra med betalning i form av en flaska rödtjut. Du kommer inte att få en tråkig stund, men ganska traumatiska nätter.

Moderna bilar är sprängfyllda med finesser som jag undrar om en enda människa har efterfrågat. På gamla bilar såg man bilens fyra hörn. Nu sluttar de nedåt runt om och det är ett elände att veta var man har hörnen. Därför föreslår jag ett lika enkelt som finurligt system framöver: uppfällbara snöpinnar i bilens alla fyra hörn.

De flesta av oss kan bestämma hur vi ska leva våra liv. Men inte hur vi ska dö, hur sjuka vi än är. Det gör mig rädd, ja rent av skräckslagen. Så här kommer mitt dödstestamente om vad jag vill, och verkligen inte vill, när jag ligger på min dödsbädd.

Pratar du med ditt husdjur? Med löjlig barnröst dessutom? Grattis, då är du en intelligent människa. Inte nog med det: det är ett resultat av vår hjärnas stora förmåga. Allt enligt beteendevetaren Nicholas Epley.