Biskop Anders Arborelius växte upp i en ganska sekulär miljö med skilda föräldrar, där han blev uppfostrad av sin mamma. Den gode Guden fanns alltid där och sörjde för honom och så länge han kan minnas har han själv alltid trott på Gud. Gud var en verklighet som ingen kunde rubba på

Under gymnasietiden började tankarna på att gå med i Katolska kyrkan, och han började läsa trosundervisning i Malmö, och under den tiden växte längtan av att bli församlingspräst. 1971 gick biskop Anders i kloster hos karmelitorden, efter 2 år som katolik och avslutade studier.

I detta avsnitt samtalar vi om stillheten, tystnaden där vi får erfara Gud, något som vi i vår tid kan ha svårt för eftersom vi konstant matas med underhållning på olika sätt. Vi pratar om synen på Gud som fader, så som vi får beskrivet för oss och hur vi tar för vana att förmänskliga Gud. ”Vi gör oss lätt en gudsbild, och då blir det lätt en avgud. Vi tror inte på en gammal farbror, men lätt kan man få den bilden utifrån, och kanske även inifrån om vi tar till vana att förklara Gud på ett mänskligt sätt.”

Vi samtalar också om svenskens nya religion/tro, individualismen, i vårt sekulära land. ”Man utgår hela tiden från jagets behov och rättigheter och glömmer då lite lätt bort att jag blir först ett äkta jag i mötet med ett du, som blir ett vi.”