Hjärnspöken

- Jag har en magisk siffra och det är nummer fyra. Så i hjärnan gör jag saker fyra gånger. Inte synligt utan för mig själv. Skrapar jag på en lott till exempel, då skrapar jag fyra gånger. Råkade det bli tre eller fem kändes det helt fel. Det kändes som att det saknades någonting och jag blev jätteorolig, och jag fick oftast utföra en tvångshandling".

Det säger Beatrice, som är gäst i nya avsnittet av Hjärnspöken. Hon tillhör de cirka två procent av befolkningen som har diagnosen OCD, obsessive-compulsive disorder, eller tvångssyndrom.

De flesta har någon gång haft jobbiga tankar och upplevt ett tvång att göra vissa saker. Det kan vara att dubbelkolla om dörren verkligen är låst eller spisen är avstängd. Vid tvångssyndrom tar tankarna mycket av ens tid och man har ofta också ångest, men den som vill ha hjälp kan få bra behandling. I det här avsnittet berättar Beatrice om hur det är att leva med tvångstankar och tvångshandlingar, och hur hon har fått hjälp att hantera dem i vardagen.Medverkar gör även Georgios Karamanis, specialistläkare i psykiatri vid Akademiska sjukhuset.

– Det var något jag gled in i utan att egentligen reflektera över det. Jag hade mediciner som var ordinerade och jag tänkte inte på att de ledde till ett beroende. När jag började känna att ”det här känns fel, jag måste ha det här för att fungera” insåg jag att det här inte var normalt eller bra. Men det skylde jag över, det var en lång förnekelse för mig.

Ylva vande sig vid att döva sin ångest med tabletter och alkohol. Konsumtionen gled över i ett så kallat substansbrukssyndrom, som är det ord som används inom psykiatrin för det som många i dagligt tal kallar beroende och/eller missbruk. Det tog lång tid för Ylva att erkänna för sig själv vad det egentligen handlade om, vilket var nödvändigt för att hon skulle kunna få rätt sorts vård. I det här avsnittet av Hjärnspöken berättar hon om sin sjukdom och hur hon har fått hjälp att må bättre.

Medverkar gör även Santiago Bongiovanni, specialistläkare i psykiatri vid Akademiska sjukhuset. Programledare är Minja Christovski.

- Det var sista året på gymnasiet, och de sa att ”vad frisk du ser ut”, ”vad pigg och fräsch”, och ”vad smal du är” fick jag också höra helt plötsligt. Och då blev det som en underliggande tankeställare att ”oj, är jag fin nu, är jag bra helt plötsligt?” Och det var det som triggade igång att jag medvetet började äta restriktivt.Det säger 23-åriga Johanna, som har levt med bulimi sedan tonåren. Bulimi är en ätstörning som innebär att man hetsäter och sedan försöker göra sig av med maten, till exempel genom att kräkas eller använda laxermedel. Bulimi kan orsaka psykisk ohälsa och allvarliga kroppsliga skador, men de flesta som får behandling blir friska. I det här avsnittet av Hjärnspöken berättar Johanna om sina erfarenheter av att leva med bulimi.

Medverkar gör även Jan Kask, ST-läkare i psykiatri vid Akademiska sjukhuset.

– För mig är nog ångest den värsta känslan som finns. Det känns i hela kroppen och det bryter ner en mentalt. Jag tycker det är som att man blir kidnappad, och att man försöker göra allt för att komma undan. För när man känner ångest kan man verkligen försöka göra allt för att bli av med den.

Det säger Amanda Ferngren, som är gäst i det nya avsnittet av Hjärnspöken. Hennes ångestrelaterade besvär startade redan på högstadiet, då hon drabbades av yrsel, illamående och huvudvärk. Till en början gjorde hon ingen koppling till ångest, utan trodde att det fanns fysiska orsaker till att hon mådde dåligt. Men besvären förvärrades och det blev snart uppenbart att Amanda behövde psykiatrisk hjälp. Till slut fick hon två olika diagnoser: panikångest och generaliserat ångestsyndrom. I det här avsnittet av Hjärnspöken berättar hon om sina diagnoser och hur hon har fått hjälp att må bättre.

Medverkar gör även Niklas Hörberg, specialistläkare i psykiatri på Akademiska sjukhuset.

– Först och främst, ge inte upp. Det blir bättre. Om du är mitt i skiten så är jag helt säker på att du kommer att ta dig upp ur leran och blomma igen. Våga berätta för någon hur du mår, och tveka inte om att söka hjälp för dina besvär och var ärlig om ditt mående. Du är inte ensam. Om du har tankar om att du inte vill leva eller om du är orolig för någon som du tror tänker så, var inte rädd för att berätta det. Det är inte farligt att prata om självmordstankar.

Det säger Malin Einarsson Karlsson, som var 23 år när drabbades hon av en svår depression. Fem år senare mår hon betydligt bättre och ser idag mer positivt på framtiden. Hör hennes berättelse i nya avsnittet av Hjärnspöken.

Medverkar gör även Isak Sundberg, specialistläkare i psykiatri vid Akademiska sjukhuset, som berättar vad en depression egentligen är, och vilken hjälp som finns att få för den som drabbas.

”Om jag ska sitta stilla måste jag hålla på med saker för koncentrationens skull. Jag sitter och tecknar av folk till exempel. Det är inte alltid folk gillar det, men jag gör det i alla fall. Eller så löser jag sudokus samtidigt om jag är på en konferens eller så. Det ser väldigt nonchalant ut, men jag uppfattar det mycket bättre då. Jag kan inte höra vad folk säger om jag inte gör något samtidigt.” Det säger Cecilia, som fick diagnosen ADHD när hon var i 40-årsåldern. ADHD är en funktionsnedsättning som påverkar förmågan att koncentrera sig och att styra och kontrollera sitt beteende. Det kan också påverka hur aktiv och intensiv man är som person. Men alla med ADHD är olika och ADHD märks på olika sätt hos olika personer. I det här avsnittet av Hjärnspöken berättar Cecilia om sin diagnos och hur hon har lärt sig att hantera den. Medverkar gör även Dan Edvinsson, specialistläkare i psykiatri vid Akademiska sjukhuset, som nyligen har skrivit en avhandling om ADHD hos vuxna.

"Jag var som mest sjuk när det hade tagit slut med en kille som jag trodde var min stora kärlek. Jag var djupt deprimerad och hade tankar på att jag inte ville leva längre. Men sedan när jag var uppe i den här manin, det var som att gå i ett paradis. Stenarna gnistrade och färgerna var starkare. Det var helt fantastiskt, allt var underbart".

Det säger Pia, som var 18 år när hon fick diagnosen bipolär sjukdom. Sjukdomen innebär oftast att man är manisk eller deprimerad i olika perioder. Det är viktigt att få behandling, eftersom både manier och depressioner kan leda till svåra följder både för en själv och för andra. I det här avsnittet av Hjärnspöken berättar Pia om hur sjukdomen har påverkat henne och hur hon har fått hjälp att må bättre. Medverkar gör även Georgios Makris, som är specialistläkare i psykiatri på Akademiska sjukhuset.

"Jag var som mest sjuk när det hade tagit slut med en kille som jag trodde var min stora kärlek. Jag var djupt deprimerad och hade tankar på att jag inte ville leva längre. Men sedan när jag var uppe i den här manin, det var som att gå i ett paradis. Stenarna gnistrade och färgerna var starkare. Det var helt fantastiskt, allt var underbart".

Det säger Pia, som var 18 år när hon fick diagnosen bipolär sjukdom. Sjukdomen innebär oftast att man är manisk eller deprimerad i olika perioder. Det är viktigt att få behandling, eftersom både manier och depressioner kan leda till svåra följder både för en själv och för andra. I det här avsnittet av Hjärnspöken berättar Pia om hur sjukdomen har påverkat henne och hur hon har fått hjälp att må bättre. Medverkar gör även Georgios Makris, som är specialistläkare i psykiatri på Akademiska sjukhuset.