Många personer med funktionsnedsättning upplever att de har förvägrats rättigheter av till exempel kommuner, och att de saknar möjligheter att utkräva sina rättigheter på ett enkelt sätt. Hur kan vi förändra detta och skapa ett mer jämlikt samhälle där alla har samma möjligheter att leva ett självständigt och meningsfullt liv?

Det är utgångspunkten för ett samtal på scen under MR-dagarna i Skellefteå den 15 november 2024, lett av Karolina Celinska och Peter Ojala från DHR. Tillsammans med Fredrik Malmberg, direktör på MR-institutet som just släppt rapporten Allt ifrågasätts, och Maria Montefusco, utredare på MFD (Myndigheten för Delaktighet) diskuteras den oroande nedprioriteringen av mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som blivit alltmer tydlig i tider av omställning.

Många är rädda för repressalier om de klagar på beslut – det är helt förfärligt, säger Fredrik Malmberg.

Vi har ett upphackat system där människor inte passar in, och där systemen sinns emellan inte passar in i varandra, tillägger Maria Montefusco.

Alla är överens om att rättigheter inte uppfylls och att de som lever med funktionsnedsättning är mer beroende av de system som finns, än vad andra är. Så hur kommer vi vidare i att tillgodose rättigheterna och inte fastna i att bara konstatera sakers tillstånd? Hur samarbetar MFD och MR-institutet? På vilket sätt kan vi hjälpas åt?

Många tar för givet att hjälpmedel är något du har rätt till när du behöver det. I alla fall de som inte är i behov av hjälpmedel. Men vilka hjälpmedel du har rätt till och vad du som individ behöver betala för ditt eller dina hjälpmedel beror på var i landet du bor. Det är varje region och kommuns politiker som bestämmer vad du har rätt till och vad det ska kosta. Mest skrämmande exemplet är den kommun där politikerna anser att det ju går att köpa sig en billig rullstol likt dem man kan låna på sjukhus hos Harald Nyborg och tänker ta bort hjälpmedel från sin budget. Då har man verkligen inte förstått någonting. Varje hjälpmedel – rullstol som hörapparat - behöver anpassas efter varje individ. Att ha rätt hjälpmedel är en förutsättning för att kunna leva ett bra liv.

På Hjultorgets scen på Kistamässan en varm dag i maj samtalar Janna Olzon och Peter Ojala från DHR med regionpolitiker Sandra Ivanovic (MP) och Yvonne Björkman från DHR region Stockholm om vem som har rätt till hjälpmedel, varför hjälpmedel är viktiga och om de systemfel som finns idag.

På DHR:s förbundsmöte, tillika 100 årskalas, spelades podden in live i Göteborg, en ny erfarenhet som vi gärna upprepar.

DHR har funnits i 100 år och kampen om ett samhälle tillgängligt för alla har på många olika sätt vunnit sina segrar. Men på senaste åren har glöden falnat. Vad behöver vi för tändvätska när vi går in i nästa sekel för att få fart på kämpaglöden igen?

Vi pratar med Margareta Persson och Niklas Altermark, nyutnämnda hedersmedlemmar i DHR, Anders Westgerd från GIL (Göteborgs Independent Living) och Erika Wermeling som är ny ledamot i DHR:s förbundsstyrelse.

Joel Hansson fick en stroke vid sju års ålder och blev halvsidesförlamad. Tv-spel var det stora intresset då och han gav sig den på att kunna spela med en hand. I dag, drygt 25 år senare, är han en fullfjädrad gamer med egen twitch-kanal, en interaktiv livestreamingtjänst där vem som vill kan gå in och hänga med Joel när han spelar.

- Gaming communitys har varit viktigt redan från början. Där spelar det ingen roll vem du är, vad du kan eller inte kan. I spelvärlden är jag fri och kan vara den jag vill vara. Det finns en tillhörighet där som inte finns IRL, i levande livet.

Janna och Karro ställer frågor, imponeras och lär sig en hel del.

Musse flydde från Eritrea till Sverige med hjälp av kompisarna. De korsade många länder och många gånger fick vännerna bära Musse då det inte gick att komma fram med rullstolen.

Tillsammans med Jaimie Bolling från Disabled Refugees Wellcome/Rätten till arbete pratar han om att vara flykting med funktionsnedsättning i Sverige.

Det är en klassfråga, säger Jaimie på frågan vilka det är som kommer till Sverige. De med resurser kan fly. Det är betydligt fler med olika funktionsnedsättning som flyr än vad man kan tro, med hjälp av vänner, familj eller volontärer.

Det är ensamheten och det sociala utanförskapet som är värst. Det är krångligt att förstå det svenska samhället och dess olika system. Där har de svenska funktionshinderorganisationerna en stor roll att spela. DHR skulle lokalt kunna vara en brygga in i samhället och vägleda i hur samhället fungerar och mötas i den gemensamma erfarenheten i att ha en rörelsenedsättning.

Karro och Janna pratar med Gaute Hanssen från Hemma.com som är en engagerad kreatör och strategisk rådgivare till DHR i samband med vårt 100 års jubileum. För det är bra att ha någon som tittar på DHR utifrån och ger perspektiv så vi kan kliva ur oss själva och få syn på vad det är DHR har åstadkommit sedan 1923. För visst har det hänt nåt, både det ena och det andra. Mycket i DHR:s historia är värt att fira och känna stolthet för.

Men hur det än är med historien, finns de en framtid? Det pratar vi en del om och vilka utmaningar både DHR och samhället står inför, nu när vi kliver in i ett nytt sekel.

Det finns utmaningar i framtiden där DHR behövs, hävdas det i podden. Också det behöver tas med i firandet för att det inte bara ska bli en titt bakåt och klapp på axeln för att vi varit duktiga.

Karro och Janna fortsätter på temat Har det hänt nåt? och pratar med två kvinnor från två olika generationer. Nora Eklöv är en ung kvinna i dag och Yvonne Björkman var ung på 1970-talet. Det de har gemensamt är engagemanget i Förbundet Unga Rörelsehindrade – Nora är i dag dess generalsekreterare och Yvonne var med och bildade förbundet för drygt 30 år sedan. Då var det mycket utåtriktad aktivism, men hur ser det ut i dag?

Vi pratar också om att gå från barn till ung kvinna idag och då på 1970-talet. Om att bli buren, vara gullig, bli körd i barnvagn till tolvårsåldern i brist på lagom stor rullstol och att sittstrejka på kommunkontoret.

DHR fyller 100 år nästa år. Det kommer så klart bli jubel och fest. Men oroskorpar kraxar – det går bakåt, rättigheter vi har kämpat oss till är på tillbakagång. Visserligen tvingas inte barn in på institutioner längre, men många, både barn och vuxna, upplever både instängdhet och utanförskap. Fortfarande och igen.

Alla går i, eller har gått i skolan. Förr var det få som gick i en ”vanlig” skola om en hade en funktionsnedsättning, men hur är det idag?

Vi pratar med Sebastian Häregård i Vara som anmälde sin skola till Diskrimineringsombudsmannen och som tycker det är en befrielse att ha lämnat skolan och vara ute i arbetslivet där han blir lyssnad på. Vi pratar också med Ken Gammelgård, förbundssekreterare i DHR, som gick i skolan under 60- och 70 talen och skulle i dag aldrig gå med på det som var då.

Krig och konflikt, pandemi och global miljökatastrof – vi lever mitt i detta. Och bara nyss var det stora rubriker om att det inte finns skyddsrum till alla, och de som finns är inte tillgängliga för om du har en rörelsenedsättning. Att ständigt bära på en katastrofkänsla är jobbigt och vi matas med hur mycket konserver och vatten vi behöver bunkra för att klara oss. Men är det saker och ting som är viktigast att preppa sig med inför en katastrof?

Vi pratar med Herman Geijer som, förutom att han är expert på zoombies också grottat ner sig i hur vi överlever katastrofer. Hans bok Överlev katastrofen - 12 sätt att förbereda dig, men också boken Bli en zombieöverlevnadsexpert är utgångspunkten för samtalet. Som landar i att vi kanske kommer att fixa det, trots allt.

I podden har vi nu börjat rota runt i den väldigt komplexa frågan om assisterat självmord/dödshjälp för att belysa den ur flera olika perspektiv. Varför rör det upp så många motstridiga känslor? Varför blossar debatten upp igen och igen?

Vår första samtalsgäst är Lise Lidbeck, förbundsordförande för Neuro, som engagerat sig stark i frågan. Så pass att förbundet polisanmält Staffan Bergström, läkare och ordförande i Rätten till en värdig död. Detta i samband med att dödshjälpsfrågan blev aktuell igen i januari när före detta buddistmunken Björn Natthiko Lindeblad i sociala medier publicerade ett avskedsbrev i samband med sitt självmord i januari i år.

- Det finns en bild hos många om att det i sig är en dödsdom att ha eller få en funktionsnedsättning. Och det är en svår fråga för både vården, politiken och oss medborgare, säger Lise Lidbeck, och resonerar kring rädslan för det som inte är det ”normala”.

En så stor andel svenskar ställer sig bakom dödshjälp. Men vad står det för egentligen? Är det inte egentligen ett kvitto på människors stora oro för att samhället inte kan stötta om något inträffar?