Tre helt olika män. Alla tre värjer sig mot den gängse mansbilden. Uje Brandelius lever i fantasin och ser sig hellre som människa än man, Järnmannen Anders Olsson menar att manlighet är att dela med sig av det viktiga i att inte ge upp. Anders Karlsson vill vara en så bra pappa det går utifrån de förutsättningar han har. Ingen vill vara ”man”. Ändå finns i samhället föreställningen om mannen som tuff, drivande och som någon som framförallt har en stark kropp. Vad eller vem är det som vidmakthåller den bilden? I andra avsnitt har vi pratat om identitet och kropp och alltid utifrån kvinnokroppen. Och som en jämställd podd måste vi ju prata med män om deras förhållande till kropp och identitet. Och frågan vi landar i är: Vill verkligen någon vara man?

När vi pratar om fattigdom i svensk kontext – vad menar vi då?

Vårt välfärdssystem täcker inte längre in många av de människor som står långt från arbetsmarknaden där väldigt många personer med funktionsnedsättning finns. I tidigare avsnitt har vi resonerat kring identitet och hur den skapas. I detta avsnitt pratar vi om att normen är att du ska kunna jobba – det är det enda som skapar värde (för människan, för samhället?). Personer med funktionsnedsättning kan mötas av ”Du får ju det du behöver … ” dvs någon annan definierar en människas behov. Om detta pratar vi med Carina Moen som länge stått till ”arbetsmarknadens förfogande” men som hamnat i projektträsket där inte hennes utbildning utan hennes funktionsförmåga är meriten.

Vi pratar också med sociologen Roland Paulsen om varför arbete idag är en värdemätare. För så har det ju inte alltid varit.

I det här sammanhanget hade vi tyckt det som intressant att prata om det här med Arbetslinjen och hur den hänger ihop med att så många står utanför fast de inte vill. Men det var ingen politiker som vill prata med oss om det. Så frågan kvarstår: Om man är föga vinstgivande men står till arbetsmarknadens förfogande – vart tar man vägen då?

En kropp har vi ju alla, men den är kopplad till hur förväntningarna är på hur en kropp ska se ut, kunna göra och användas till. Vi pratar om våra kroppar ur ett annat perspektiv än som brukligt i detta avsnitt av podden Hur tänkte ni nu? med Karolina Celinska och Janna Olzon från DHR.

Helt oberoende av vilken kropp en har och hur den fungerar upplever vi alla den kroppshets som finns. I synnerhet under ungdomstiden och vägen till vuxenblivande. Om en dessutom redan som barn hanteras som ett medicinskt objekt före att vara en människa med en viss funktion (som ska lagas) skapas en distansering av kroppen – den tillhör inte mig. Det motsatta är att bli förbannat medveten om sin kropp och vad den inte kan. Det är något som människor med fungerande kroppar, normaterna, inte ens behöver reflektera över. Varken när det gäller den egna kroppen eller andras.

Att vara en ung kvinna som använder rullstol är att bli betraktad på ett annat sätt än andra unga kvinnor. Som att inte vara attraktiv, inte bli sedd som kvinna. Hanna Öfors, ordförande för Unga Rörelsehindrade säger att det blir lätt att en överkompenserar och kanske exponerar sig för mycket för att motbevisa den bilden.

När vi pratar om kroppen och om hur den fungerar eller inte och hur kan användas eller inte, rör det sig oftast om kvinnokroppen. Men kroppshets och kroppsideal gäller också män. Att ha ätstörningar till exempel är något som fortfarande kan upplevas som tabu att prata om för män. Thor Rutgersson, författare, frilansskribent och aktiv i föreningen Frisk och fri säger att han betraktas som modig som vågade ”komma ut” som man med ätstörning.

Madelen Löw startade föreningen We rise again 2016. Hon beskriver hur hon redan som mycket liten ”hanterades” av vården. Ett litet barn reflekterar inte och ställer sig inte frågan om vad hen vill eller inte vill, som vuxna gör. Ett barn är beroende av vuxenvärlden som ”vet bäst”. För Madelen är det fortfarande svårt att se sin kropp som sin.

I detta avsnitt pratar Janna och Karolina från DHR om det här med att arbeta för mänskliga rättigheter och att ingen ska lämnas utanför. Det är viktigt att förstå sina rättigheter, och att ingen exkluderas i arbetet att nå de globala målen i Agenda 2030.

Fast är inte det lite väl pretentiöst och kanske till och med naivt? Och varför är att vara politiskt korrekt så negativt laddat? Inte för oss, men det är ett skällsord för att tysta ner debatten. Helt enkelt ytterligare en härskarteknik.

Med i samtalet är Sofia Svarfvar, policysamordnare på Concord och Parasto Backman, grafisk formgivare och en av initiativtagarna till PK-dagen.

Vad gör vi när vi förlorar striden mot myndigheten, som egentligen var satt att hjälpa oss? När handläggaren blir en motpart, som vi tvingas kriga mot? I Hur tänkte ni nu? pratar Karolina Celinska och Janna Olzon om maktförskjutningen mellan medborgare och myndigheter, och hur vi kan reagera när allt går snett. De samtalar med forskare som bekräftar att det faktiskt har skett en förändring vad gäller medborgarnas förhållande till myndigheter, där attityden till personer med funktionsnedsättning i mångt och mycket börjar likna 1800-tal. Idioter kostar för mycket, tyckte man då. Ja, det kan man tycka än i dag…

”Någon nytta ska jag väl ha av mitt utanförskap”, säger färdtjänsthataren Tobias Holmberg som plankar i tunnelbanan genom att dra ”invalidkortet” – spärrvakterna öppnar utan att han behöver visa någon biljett. Tobias var under åren 2011-2013 förbundsordförande för unga rörelsehindrade och är idag politisk aktivist.

Claes Hultling, läkare och filosof, bröt nacken när han var trettio år. ”Jag bröt inte min själ, men självklart förändrades min identitet.” Claes är grundare av och arbetar som läkare på Spinaliskliniken, som är en specialistklinik för personer med ryggmärgsskada.

Och Rosaline Marbinah, ordförande för Landsorganisationen för Sveriges ungdomsorganisationer (LSU) håller inte all med om att dagens ungdom är en passiv och curlad generation. ”Tvärtom, de tar ett stort ansvar!”

Samtalen i detta avsnitt av Hur tänkte ni nu? böljar fram och tillbaka mellan frågor som Vill rörelsen vara mainstream, alltså en del av "den stora massan"? Vem skapar min identitet - jag själv eller det omgivande samhället? Och är dagens ungdom en passiv och curlad generation?

Och var i ligger privilegiet att få åka färdtjänstbuss, egentligen? ”Ingen i hela världen ser mig som priviligierad när jag kommer till ett möte via en färdtjänstbuss”, som Claes Hultling säger.

- Får du ditt grundläggande behov av sex tillfredsställt med hjälp av assistansen? Frågan är ju absurd, eftersom sexualitet ju är ett grundläggande mänskligt behov. Men sexualitet saknas i Försäkringskassans bedömning av grundläggande behov när det handlar om personlig assistans. Denna gång pratar Karro och Janna om det alla tänker på, de flesta gör, men ingen pratar om –alltså sex, och då med fokus på att ha en funktionsnedsättning. Vi tar det från början - den första dejten, vidare till den personliga assistenten till sexologen som säger att det inte handlar om sex utan om arbetsterapi.

Funkis, är det ok? Är det dödstraff på att kalla någon för handikappad? Det heter ju handikapparkering ju. Och vad betyder funktionsvarierad - egentligen? Det finns få områden som är så laddade som de ord och begrepp som finns i överflöd inom funktionhinderrörelsen. Oavbrutet fylls förrådet på och inte bara vi utan alla som vill vara politiskt korrekta måste förhålla sig till det. Därför är det också så enkelt att göra fel, och många är det som snabbt är där och påpekar felet. Vi pratar med Niklas Källner som, utöver rollen som taxichaufför i Skavlan, skrivit boken Och bilen går bra? som handlar om kallprat. Skulle han kunna kallprata om funktionsnedsättningar? Vi utsätter honom också för ett PK-quiz som du inte får missa. Och hur är det på en scen – vad får eller inte får du säga där? Ann Westin, ståuppare, funderar tillsammans med oss.

Faktum är att inte ens inom rörelsen är vi överens om vilka ord som är ok att säga. Hur ska vi då kunna begära att människan på gatan ska veta. Och varför är det så himla viktigt att hela tiden behöva definiera varandra och bli definierad av andra. Anna Vogel, språkforskare har skrivit en avhandling om laddade ord inom funktionshinderrörelsen. Hon kan en hel del om varför det ser ut som det gör.

Varför är det så få aktivister i Stockholm, och varför finns de så många i Göteborg?Ja, just det får ni inte svar på i detta avsnitt av podden Hur tänkte ni nu?Men vi pratar om det är bättre att vara aktivist än politiker och om vad som är mest framgångsrikt för att kunna påverka och förändra i samhället. Och när kommer funktionshinderrörelsens ”it-moment”?- Jag vill provocera och få folk att uppföra sig som folk, säger Anders Westgerd från GIL (Göteborgs Independent Living).

Medan Veronica Kallander gått in partipolitiken efter många år som funkisaktivist. Vad är bäst? Eller är det lika bra?Demokrati ska ju vara för alla, men är det verkligen det? Vi har just haft ett val, men det är inte alla förunnat att kunna bevara sin valhemlighet eller ens ta sig in i en vallokal. Så hur demokratiskt är det egentligen?

- Allt avgörs i badrummet, säger Jonas Franksson, skådespelare och aktivist och som efter att ha tvingats duscha inför en arbetsterapeut upplever posttraumatisk stress.

Det finns beröringspunkter mellan dåtidens skallmätning av samer och tvångssterilisering av ”dåligt människomaterial” och dagens duschmätning för att få personlig assistans. Det är ingen upprepning av historien, utan under ytan finns förfärliga värderingar som vi måste tala om. Och det gör vi det här avsnittet.