Kaliber

Kaliber

By Sveriges RadioSociety & Culture
Download on the App Store

Kaliber episodes

  • Säsongsavslutning: Vad hände sen?

    I säsongens sista Kaliber följer redaktionen upp några av de senaste årens granskningar och tar reda på vad som hänt.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Den här säsongen har vi bland annat granskat Jägarförbundets dubbla stolar, kollat på Gotlands nya försvar och gjort nyhetsdokumentärer om mordet på Lisa Holm och om när Sverige stängde gränsen för flyktingar.

    Vi har också gjort serien Mirakelmetoden i fyra delar om en kontroversiell metod för att hjälpa personer med till exempel utvecklingsstörningar som inte kan prata att kommunicera via datorn. Men idag ska vi följa upp några andra granskningar.

    Förundersökning om tvångsinjektioner återupptas

    Först återvänder vi till en prisbelönt granskning vi sände hösten 2014 om att det förekom tvångsinjektioner av lugnande medel på människor när de skulle utvisas ur Sverige med flyg.

    Händelserna polisanmäldes och utreddes, men åklagare lade ner förundersökningen för att brott inte kunde styrkas.

    Men Kaliber tog reda på vad polis och åklagare egentligen hade gjort. Och vi kunde visa att de utsatta aldrig förhördes eftersom de, enligt åklagaren, inte var kvar i Sverige. Och Kaliber kunde i mars i år avslöja att en av dem faktiskt fanns i Sverige under hela förundersökningen.

    Och nu har åklagare Lotta Karlsson återupptagit förundersökningen.

    – Det är en miss från vår sida att vi inte upptäckt att den här målsägande fanns i Sverige och då får vi försöka rätta till det nu, säger åklagare Lotta Karlsson.

    I programmet "Tvångsinjektionerna - offren som ingen sökte" den 21 mars i år letade alltså Kaliber upp en av de som fått en injektion lugnande på flyget när han skulle utvisas. Så här lät det då:

    "Vi vet att mannen är i Sverige, men inte var han finns. Så vi skickar ett brev till Migrationsverket, som de vidarebefordrar till honom. Efter någon vecka får vi ett sms. Han vill träffas. Och det är så vi hamnar på hotellet med de gamla heltäckningsmattorna som vi hörde om i början på programmet. Ett av Migrationsverkets boenden.

    Det är här han är, mannen som skulle utvisas, men som aldrig blev insläppt i Libyen. Under hela förundersökningen var han registrerad hos Migrationsverket och han har haft regelbunden kontakt med gränspolisen. Ändå har ingen hört hans berättelse. Han vill inte att vi använder hans riktiga namn, utan ber om att få bli kallad för Nasir.

    Vi har inte berättat för Nasir exakt varför vi vill träffa honom, eftersom vi inte vill riskera att påverka hans berättelse. Det enda vi har sagt är att vi vill prata med honom om hans utvisning från Sverige.

    – Det här är min berättelse om när jag skulle utvisas till Libyen 2012. De hämtade mig och jag sa okej, jag ska åka.

    Det var på morgonen de skulle åka och på flygplatsen så fanns det flera andra libyer. Men medan de gick ombord på planet så dröjde sig Nasir kvar, berättar han, och sa att han inte ville åka.

    – Sätt mig tillbaka i häktet istället, berättar Nasir att han sa då.

    Enligt kriminalvården så betedde sig Nasir aggressivt, hotfullt och spottade. Han belades med fängsel och ikläddes en så kallad spotthuva.

    Nasir berättar att de befann sig inomhus när det hände. Han satt på ett bord, när han blev omringad av nio eller tio personer. Han ställer sig upp och visar hur de vred om armarna, tog ett grepp över nacken och i hans ena armhåla. Han visar på mig hur någon greppade tag om hans smalben bakifrån och drog omkull honom på golvet.

    – Jag fick injektioner, berättar han, två stycken. Han visar på sin högra och vänstra skinka.

    Han visar hur han satt fingrarna i halsen för att kräkas.

    – Det var så starka injektioner.

    Sen visar han hur de satte på honom handfängsel och fotfängsel. Någon la ett ben över hans nacke och någon satte på honom en huva. Han drar ner sin mössa över ansiktet för att visa.

    – Det kändes som om jag inte hade någon kraft, jag var kraftlös.

    Nasir berättar hur injektionen fick honom att förlora all kraft. När han fördes ombord på flygplanet, han hade svårt och gå, säger han.

    Enligt rapporter från resan hade han mycket riktigt fängsel på händer och fötter, och någon hade dragit en så kallad spotthuva över hans huvud.

    10:05 "Börjar bli lite lugnare. Andas lite lugnare. Puls 86!"

    Vi läser i en rapport från sjuksköterskan, som var med på resan.

    "Dock säger han sig vara illamående och göra tappra försök att kräkas utan resultat!"

    Under själva flygresan, beskriver Nasir, så var han vaken, men ändå inte, som ett djur som sover med öppna ögon. Han säger att hade svårt att röra sitt vänstra ben när han klev av planet.

    Det här är Nasirs berättelse. Flera detaljer stämmer med det vi kan läsa i rapporter från resan.

    Men det finns alltså också en annan version av hur det gick till när Nasir fick lugnande medicin - läkarens. Det har hållits ett polisförhör med honom om resan till Libyen, och då sa han något som inte står i hans rapport från resan: att Nasir tagit emot sprutan frivilligt. Det sa han också när vi ringde upp honom hösten 2014."

    Förundersökningen om de misstänkta tvångsinjektionerna lades alltså ned i slutet på förra året. Men nu efter Kaliber program har alltså Lotta Karlsson bestämt sig för att återuppta förundersökningen om misshandel.

    – I och med att vi fick reda på att det fanns en målsägande i Sverige så finns det andra förutsättningar att utreda brott.

    Vad är det ni ska undersöka?

    – Vi ska ju framförallt höra den här målsäganden och se vad han har att säga.

    Hur viktig kan just hans upplevelse vara?

    – Den kan ju vara väldigt viktig för det här och för att han kan ge en bild av vad han anser ha hänt.

    Vem eller vilka är misstänka här?

    – Det vill jag inte gå in på nu. Vi har återupptagit förundersökningen, huruvida det är misstankar gentemot utpekade personer just nu det vill jag inte svara på, på grund av förundersökningssekretessen.

    Vad tänker du om att det blev så här?

    – Det är en miss från vår sida att vi inte upptäckt att det här målsägande fanns i Sverige och då får vi försöka rätta till det nu, avslutar åklagare Lotta Karlsson.

    Tvångsinjektionerna – offren som inge sökte: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/695135?programid=1316

    Tvångsinjektioner av lugnande på utvisningsresor bryter mot svensk lag: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/448980?programid=1316

    Förvaltaren får snart sin dom

    Kommer ni ihåg Karolina Ahlström? Hon var med i en granskning om gode män och förvaltare som Kaliber gjorde för drygt två år sen.

    På senare tid har det varit mycket uppmärksamhet kring gode män och förvaltare. En undersökning som SVT gjorde nyligen visade att även i de fall där kommunen misstänker fiffel görs det sällan någon polisanmälan. Istället är det ofta en anhörig som slår larm. Precis som Karolina Ahlström gjorde.

    Hennes pappa bor på ett gruppboende för psykiskt funktionshindrade i Boden. Men en dag berättade personalen att pappa Stefan aldrig hade pengar, inte ens till det allra nödvändigaste, som vinterkläder.

    Och i förra veckan avslutades rättegången med den gode mannen som hade hand om pappans pengar.

    "Huvudförhandlingen fortsätter i sal 2. Även Karolina Ahlström kallas till salen."

    – Det var nervöst för jag var förväntansfull. Jag har väntat på det här i två och ett halvt år nu., på den här dagen. Sen när jag kom in i salen och såg förvaltaren och pappa sitta där i salen så fick jag ny kraft, ny energi och kände att nu ska jag göra det här för pappas skull, säger Karolina Ahlström när Kalibers reporter träffar henne i Luleå tingsrätt.

    – Man kan väl säga om man vill vara lite skojig att det är ditt fel att vi sitter här idag. Eller i alla fall är det din förtjänst om man vill säga så, säger åklagare Mikael Holmquist i rättssalen.

    Kanske hade den här rättegången inte blivit av om det inte hade varit för Karolina Ahlström - men nu är den 17 maj och idag börjar rättegången mot hennes pappas före detta förvaltare. I åhörarsalen i Luleå tingsrätt slår sig ett 15-tal personer ner och stämningen är spänd. Förvaltaren som är i 50-årsåldern är åtalad för grov förskingring alternativt grov trolöshet mot huvudman i sammanlagt 11 fall. Men precis som åklagare Mikael Lundquist inledde med att säga så började allt med Karolina Ahlström:

    – Ja, det här handlar ju om att den här dottern till en av de som har drabbats börjar ana oråd och grävde helt enkelt fram material på egen hand som visade att det såg jättekonstigt ut.

    Direkt efter att personalen hade berättat för Karolina att något inte stod rätt till med hennes pappas ekonomi kontaktade hon överförmyndarnämnden i Boden - det är den som har ansvar för att kontrollera att förvaltaren sköter sig. Men därifrån tyckte hon inte att hon fick något gehör.

    – Jag kände att jag inte fick någon stöttning i det jag sa, utan det var mest: den här förvaltaren, han har ju så många uppdrag och det här är ju en väldigt pålitlig människa, sa Karolina då, som istället började gräva på egen hand. Eftersom förvaltaren hade slängt en hel del papper begärde hon ut årsredovisningar och fakturor från kommunen och så gick hon igenom mängder av kvitton från pappans konto på Coop. Och det är de kvittona som åklagaren nu har framför sig i en pärm i rätten när Karolina ska vittna:

    Åklagaren: – Vi ska inte gräva ner oss i det här men det är ju väldigt många punkter som du tycker inte passar in på din pappa. Hur pass övertygad känner du dig om att det här kan han inte ha fått?

    Karolina: – Väldigt övertygad.

    Åklagaren: – Är det något särskilt som gör att du tycker att det känns orimligt att han skulle ha fått del av det här. Några särskilda poster?

    Karolina: – Ja, det var väl utemöbler, det var hemmabiosystem, dvd-skivor, ljudböcker, tamponger, diverse skotertidningar, damtidningar, gummisnoddar till håret, ja.

    En stor del av inköpen handlar också om mat - men Karolinas pappa har en skada på matstrupen och har sondmatning - det är livsfarligt för honom att äta så han får bara väldigt små smakportioner. Det har funnits två kort kopplade till pappans konto på Coop - ett som personalen på boendet har kunnat använda och ett som förvaltaren har haft för att kunna handla till hennes pappa med - och det är inköp med det kortet som Karolina har reagerat på:

    – Det är ju tacomiddagar, det är renstekar, det är ju oxfilé, det är ju laxfilé. Det är enorma mängder mat och jag tror inte att min pappa sitter hemma på fredagskvällen och har taco-mys eller käkar renstek. Och det är ingenting som jag tror att boendet skulle tillåta att han får i smakportioner heller, säger Karolina.

    Boden kommun anser inte att de har brustit i kontrollen, men det var först efter att Karolina hade polisanmält förvaltaren på egen hand och gått ut och berättat om det i tidningen som Boden kommun till slut också polisanmälde förvaltaren, då också för hans andra uppdrag. Sammanlagt handlade det om 14 stycken och elva av dem har gått till åtal.

    – Man har ju viss möjlighet att agera och reagera och här har det ju pågått, jag har bara gått tio år tillbaka i tiden för skadeståndets del men det kan ha förekommit tidigare, säger advokat Rune Bäcklund företräder Karolinas pappa och de andra målsägarna.

    – Det är uppenbart saker, ganska dyra saker som man borde lätt med ett telefonsamtal med personal eller anhöriga, eller den som sägs ha fått det kunnat fråga: har de fått det? Är det någon som använder telefon eller dator? Då hade det här blivit uppdagat och då skulle vi inte ha varit här, i alla fall inte i så många år.

    Hur skulle du säga att förvaltaren har skött sitt uppdrag?

    – Väldigt dåligt. För han har ju orsakat huvudmännen kravavgifter, dröjsmålsräntor, man har tidvis inte haft pengar till det nödvändigaste. Man har inte fått kläder, man har inte fått tillräckligt med mat och så vidare, säger Rune Bäcklund.

    Förvaltaren nekar till alla anklagelser och hans advokat vill inte svara på några frågor. Han säger att han tycker att hans klient är dömd på förhand. Men inför rätten säger förvaltaren klart och tydligt att han tycker att han har gjort ett bra jobb - att han möjligen kan ha blandat ihop kontokorten någon gång eftersom han har haft flera huvudmän - men han har absolut inte begått något brott.

    Bland åhörarna här är det fler som, precis som Karolina, är anhöriga till personer som har haft förvaltaren. Och under den första pausen går en man fram till den åtalade och skäller ut honom och säger att han ska erkänna vad han har gjort. När rättegången börjar igen får han en tillsägelse av domaren, men stämningen piskas upp ytterligare när den åtalade svarar med att le och i smyg för rätten - ge fingret åt oss i åhörarsalen.

    Sammanlagt handlar det om 800 000 kronor som Rune Bäcklund nu kräver i skadestånd av förvaltaren för sina klienter och ungefär 180 000 av dem gäller Karolinas pappa.

    När Karolina har vittnat klart kommer hon också och sätter sig i åhörarsalen. Hon ser samlad ut, men när det är dags för personalen på hennes pappas boende att vittna, börjar tårarna rinna:

    Rune Bäcklund: – Du talade om kläder, hur har han haft det med skor och sådant?

    Personal: – Ja, det har varit dåligt, det har det. Stefan går ju oftast i gympaskor. Han har fått gympaskor av mig, jag har tagit dit gympaskor åt Stefan och annan personal och sen från Ria. Om Stefan har fått utav sin förvaltare, det kan jag inte heller svara på för det vet jag inte.

    Rune Bäcklund: – Men du och Ria har gett?

    Personal: – Ja.

    Rune Bäcklund: – Varför köpte han inte själv?

    Personal: – För att han inte hade pengar. Det fanns inga pengar så då tog vi hemifrån, min son hade ändå vuxit ur dem.

    Karolina Ahlström efter rättegången:

    – Ja, jag har ju varit ganska iskall hela dan idag, jag ska vara stark, men sen på slutet så sista vittnesmålet så bröt jag ihop. När man fick höra vilken fruktansvärd misär han har levt i under de här åren och att jag inte har vetat om det. Fått gå till Ria Oasen, ett ställe där man kan få gå och hämta ut gratis kläder om man inte har så god ekonomi. Att han har fått springa där och hämta ut vinterkläder och skor. Att han inte ens har kunnat få köpa det för egna pengar. Fast det har funnits pengar, bara det att de har hamnat hos en annan familj.

    Mycket av det som åklagaren använder är faktiskt saker som du har tagit fram. Vad tänker du om det?

    – Då känns det verkligen som att allt slit var värt det. Det var värt sena nätter, sena kvällar, alla telefonsamtal och telefonköer jag fick sitta i och ringa runt till företagen och böna och be om hjälp. Det var, många känner pappa sen tidigare sen när han var frisk och har umgåtts med honom så det var inga problem. Alla var väldigt hjälpsamma.

    Nu har ju din pappa fått en ny förvaltare. Hur funkar det nu?

    – Det funkar jättebra nu, han har stenkoll på allt och jag märker ju vilken skillnad det är nu. Han har betalat av pappas skulder som den gamla förvaltaren har dragit på honom, allting är borta hos Kronofogden och han har upprättat ett sparkonto åt honom där han har en bra buffert nu. Pappa är mycket gladare nu när han vet att hans ekonomi inte är i fara längre, berättar Karolina Ahlström.

    Den första rättegångsdagen är över - två och ett halvt år efter att Karolina polisanmälde förvaltaren är den del av åtalet som rör Karolinas pappa avklarad.

    – Det är med lätta steg jag går ut härifrån nu, det är det. Det känns jättebra att det är avklarat, att pappas del är avklarad. Jag hade velat vara med på alla förhandlingar. Men det går inte, jag måste ju hem, avslutar Karolina.

    Hela rättegången avslutades den 9 juni och domen kommer den 4 juli. Åklagaren yrkade på två års fängelse. Förvaltaren nekar till brott.

    Karolinas pappa blev av med flera hundra tusen - utan att någon reagerade:

    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/336445?programid=1316

    Flera personer utreds av åklagare

    Nu om en uppmärksammad julmiddag som ledde till en mututredning.

    Hösten 2014 sände vi granskningen "Stimpirater och funny money", då vi undersökte vart musikens upphovsrättspengar tar vägen.

    Vi visade då bland annat att en julmiddag där Föreningen Svenska Tonsättare, FST, bjöd in landets kulturmakthavare, kunde uppfattas som en muta.

    Uppgifterna ledde till att åklagare på Riksenheten mot korruption startade en förundersökning, där nu flera personer utreds för misstanke om brott.

    Så här lät det i SVT:s Kulturnyheterna den 1 juni i år.

    "Chefen för statliga konstnärsnämnden utreds för mutbrott. Den misstänkta mutan gäller Föreningen Svenska Tonsättares julmiddagar, där syftet kan ha varit att påverka makthavare inom musiklivet. Det var åtminstone så det lät när ordföranden intervjuades i radioprogrammet Kaliber.

    – Julmiddagen är ett sätt att påverka politiker och tjänstemän att förstå vikten av samtida konstmusik. Och i sammanhanget tycker jag det är ganska billigt. Vi får ju mycket berättelser 'jag träffade den här konstnärlige ledaren och sen gav han mig en beställning' eller 'vi började spela mycket mer av den här tonsättaren tack vare de kontakter som togs på den här middagen' "

    Martin Q Larsson har senare backat från sitt uttalande i Kaliber. Men nu utreds ett 20-tal myndighetspersoner för misstanke om mutbrott. Chefsåklagare Alf Johansson vid Riksenheten mot korruption sa så här i SVT:s Kulturnyheterna i början av juni:

    "Vad är då skillnaden då på representation och det som kan uppfattas som en muta?

    – Jag bryr mig inte om vad man kallar saker och ting, utan det vi tittar på, det är om det är en förmån i lagens mening och med det menas att det finns en påverkansrisk, säger Alf Johansson.

    Vilka förmåner konkret skulle man kunna tro att svenska tonsättare skulle ha fått genom de här bjudmiddagarna?

    – Man behöver inte få några förmåner utan det kan räcka med att det finns en påverkansrisk, Man ska vara mycket restriktiv som myndighetsperson, säger Alf Johansson.

    Julmiddagarna har anordnats av Föreningen Svenska Tonsättare ska enligt åklagaren ha kostat mellan 1200 och 2000 kronor per person och bjudning. En av dem som utreds för misstanke om mutbrott är Ann Larsson, direktör för den statliga myndigheten konstnärsnämnden. Hon säger så här i ett mejl till Kulturnyheterna.

    'Den kostnad som föreningen meddelade utåt var 250 kronor per person 2013.'

    Ann Larsson säger också att hon välkomnar att den här typen av representation prövas."

    Stimpirater och funny money:

    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/456551?programid=1316

    Inväntar andra försök med fixering

    En Kalibergranskning, som ledde till en omfattande debatt efter att det sändes i februari förra året, handlade om ett kontroversiellt och storskaligt försök som den svenska grisnäringen drev. Där testade de bland annat att fixera suggor bakom så kallade skyddsgrindar vid grisfödsel, så att de bara kunde stå och ligga, men inte vända sig om.

    Försöket, som kallades djuromsorgsprogrammet eller kontrollprogram gris, pågick under ett år på tolv anonyma svenska gårdar och omfattade 4 400 suggor. Med försöket ville grisnäringen förändra de svenska djurskyddslagarna och reglerna eller få undantag från dem.

    Efter att programmet sändes kom resultaten av försöket och också en rapport från Jordbruksverkets experter.

    Kaliber besökte Kvarnlyckans Gård ett stenkast från Skånes sydspets. Det är en modern anläggning där slaktgrisar föds upp. Gården drivs av Mattias Espert, som också är vice ordförande i Sveriges Grisföretagare.Han berättar om syftet med djurförsöken.

    – I grunden kan man säga att vi går tillbaka till djurskyddet. Vi vill uppnå hälsosammare och friskare grisar och framförallt få ner vår väldigt höga spädgrisdödligheten. Och de bitarna, även att suggan när hon lämnar den lilla grisen att hon ska vara i god kondition för att påbörja en ny kull, säger Mattias Espert.

    Grisnäringen ville alltså undersöka om färre smågrisar dör vid grisfödsel om suggorna rutinmässigt fixeras bakom skyddsgrindar. Och även testa om suggan är i bättre kondition för att få en ny kull om kultingarna diar kortare tid.

    Är det där en skyddsgrind?

    – Det är en skyddsgrind, svar ja.

    På Mattias Esperts gård finns redan skyddsgrindar som idag bara får användas i undantagsfall i några få dagar. Skyddsgrinden ser ut som en lång liggande gaffel och kan fällas ut på sidan av boxen och suggan stängs då in och kan ligga och stå, men inte vända sig.

    Hoppas du få använda den i större utsträckning?

    – Vi får se hur, i och med att vi inte har någon beprövad, eller vi har ingen forskning och utveckling vad det gäller skyddsgrind i Sverige, med svenska förhållanden, med svenska djur så vet jag inte det. Men är det så att vi inte kan se någon förändring på suggan under den korta tiden vi pratar om, vid grisningen, och vi sparar grisarnas liv på det så absolut kan jag tänka mig det, säger Mattias Espert.

    Nästan två månader efter att Kaliber sändes, i slutet av mars förra året, kom resultaten av grisnäringens försök.

    Dagens Eko 30 mars 2015:

    "Det sker en mycket, mycket liten minskning av spädgrisdödligheten om suggorna inte kan vända sig när de föder. Det visar de tester som gjorts. Gunnar Johansson var försökets veterinär:

    – Nej, det är verkligen inte en stor skillnad. Och jag skulle säga att det inte är någon skillnad om man ska uttrycka sig försiktigt.”

    Resultaten visade alltså att det var marginellt färre spädgrisar som dog vid grisfödsel.

    Försöket med att kultingar diade upp till en vecka kortare tid för att suggorna ska klara av att föda fler kultingar, visade på en något ökad produktion. Men det visade inte att det blev bättre för suggorna. Däremot minskade antibiotikabehandlingarna för diarré hos kultingarna.

    Med resultaten ansökte branschorganisationen Sveriges Grisföretagare om ett så kallat kontrollprogram till Jordbruksverket. Med ett kontrollprogram kan alla lantbrukare som blir godkända få göra undantag från gällande djurskyddsregler. Och i november förra året kom Jordbruksverkets experter med sin bedömning av grisnäringens försök.

    Gotlandsnytt 17 november 2015:

    "Ja, det bör fortsätta vara förbjudet för grisbönder att regelmässigt fixera suggor bakom skyddsgrindar i Sverige. Det finns inga belägg för att skyddsgrindar skulle rädda fler smågrisar från att klämmas ihjäl vid födseln. Det anser experten Per Wallgren, som är både statsveterinär och professor i djurhälsa:

    – Det var faktiskt ingen skillnad om man har suggan fixerad eller inte. Och därför är vår rekommendation då att man inte ska göra det. Suggan är ju rimligtvis mer komfortabel om hon inte är fixerad, vilket hon ju är i stora delar av Europa. Så vi är lite unika på det här i Sverige och det är vi rätt stolta över.”

    När det gäller en kortare ditid gjorde experterna bedömningen att det kan accepteras.

    Men efter experternas rapport har ansökan från Sveriges grisföretagare legat på is på Jordbruksverket.

    Grisföretagarna ska komma in med kompletteringar innan Jordbruksverket fattar något beslut. Och ordföranden Ingemar Olsson säger nu till Kaliber att de inväntar vad andra undersökningar kommer fram till.

    – Vi ska se litegrand vad som kommer in. Det pågår ju lite studier runt om. Dels i Sverige, men även utomlands där man tittar på de här bitarna. Det är väl alltid intressant att se vad man kommer fram till i de undersökningarna, säger Ingemar Olsson.

    En undersökning som Sveriges Grisföretagare väntar in är den som Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, håller på med just nu. Det är ett djurförsök där 100 suggor fixeras vid grisfödsel och jämförs med 100 suggor som inte fixeras.

    Ingemar Olsson säger att de inte släppt tanken på att få använda skyddsgrindar för att fixera suggan mer än vad som är tillåtet idag. Det kan finnas kvar i deras ansökan, trots experternas slutsatser.

    – Jag vill inte säga varken bu eller bä förrän man ser mer resultat utav det. Och framför allt vad man kommer till på andra ställen. Visar det sig att det här fel väg, fel arbetssätt att jobba, att det finns bättre sätt, då är det givetvis det vi ska titta på. Men vi vill inte omkullkasta om det finns en eventuell möjlighet att gå vidare i detta spår, avslutar Ingemar Olsson.

    Minskat djurskydd för ökad lönsamhet:

    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/495082?programid=1316

    Nu tar Kaliber sommarlov och är tillbaka den 5 september med nya granskningar.

    På vår hemsida och i appen sverigesradio play kan du lyssna på alla våra tidigare granskningar.

    Reportrar: Markus Alfredsson, Micha Arlt, Andreas Lindahl, Daniel Värjö, Anna Jutehammar, Annika H Eriksson

    Producent: Annika H Eriksson

    Kontakt: [email protected]

    29 min
  • Gymnastikens olämpliga relationer

    Den framgångsrike tränaren får lämna klubb efter klubb efter olämpliga relationer med unga idrottstjejer han tränat.

    Kaliber granskar vad Gymnastikförbundet gör för att skydda barn och unga.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    --Jag kom trea i fristående. Det var ganska kul att tävla grenfinal. Jag sitter bredvid tränaren och favoriten. Allt det där smekandet har börjat igen. Det är äckligt.

    (illustrationer från nyhetssändningar)
    "Åklagaren har valt att inleda en förundersökning mot en framgångsrik gymnastiktränare bakom polisanmälan står gymnastikförbundet. Uppgifter från en psykoterapeut med flera gymnaster som patienter ligger bakom förbundet att besluta göra en polisanmälan. Men det är oklart vad det konkret handlar om för misstankar."
    "Förundersökningen mot den gymnastiktränare som polisanmälts av svenska gymnastikförbundet läggs ner. Om eventuella brottsoffer väljer att träda fram kan dock ärendet återupptas det skriver åklagaren i sitt beslut"

    I höstas polisanmäldes en tränare. Det var inte första gången den Tränaren och Gymnastikförbundet varit i blåsväder. Kritiken har främst rört alltför hård träning av unga. Men i bakgrunden även det tabubelagda ämnet närmanden och sexuella relationer mellan tränare och unga gymnaster. Kaliber bestämmer sig för att granska gymnastikförbundets agerande. Om brott inte kunnat styrkas, vad sätter gymnastikförbundet själv för gränser kring relationer mellan tränare och unga gymnaster så att de inte kan utnyttjas i jakten på framgång?

    Det var för fyra år sen kvinnlig elitgymnastik hamnade på sportsidorna med kritiska artiklar i Dagens nyheter och även reportage här i Sveriges Radio kaliber.

    "Dagens eko kvart i fem. Blivande elitgymnaster pressas för hårt visar en undersökning. förbundets ordförande Malin Eggertz Forsmark.

    --Det är en smärtsam läsning men den är tillräckligt beskriven så att vi måste ta den på allvar."

    Efter kritiken genomför Gymnastikförbundet åtgärder för att förändra kulturen med hårda träningsmetoder och vikthets. Men tjejerna som slog larm trodde att debatten också skulle handla om något annat. Närmanden och dom nära relationerna mellan Tränaren och de unga gymnasterna. De är förvånade när de sitter i ett seminarium om problemen 2012.

    --Sen berättade något annat i artikel som ingen tagit i. Den fysiska närheten. För den fanns där. Han gick och höll små fjortonåriga tjejer i handen.

    Gymnastikförbundet håller förbundsmöte 2016. Den avgående ordföranden Malin Eggertz Forsmark berättar att sedan kritiken uppmärksammats har de öppet jobbat med att förändra ledarkulturen.

    --Vi har fortsatt att arbeta på den utslagna vägen för att utveckla vår ledarkultur.

    Gymnastikförbundet har nu infört uppförandekod, gymnastikombudsman och en juridisk nämnd. Men hittills har inga bestraffningar utdömts. Och om det inte rör uppenbara lagbrott sköts utredningar internt utan insyn.

    --Vi har också tagit fram verktyg för att stötta föreningar och ledare. Vi har varit oerhört transparanta hela vägen.

    Men i princip sköter ni allt internt om det uppdagas att en tränare har problem med för nära relationer med gymnaster?

    --Ja det är internt utifrån de är dom som är delaktiga i händelsen. Vi har en styrelse som måste ta ansvar från föreningen. Och du har förbund. Men nej det är inte offentliggjort.

    Vi ska återvända till Malin Eggertz Forsmark och hur de utrett problemtränare som rapporteras ha relationer med sina unga gymnaster. Vi kommer i detta reportage granska turer kring en tränare som haft en maktposition i gymnastiksverige på hög nivå. Vi har valt att inte publicera hans namn därför kommer vi i det här reportaget kalla honom tränaren. Tränaren har varit aktiv i över tjugo år. Under åren är det flera som reagerat på Tränaren beteende.

    "Nu ska vi prata gymnastik här i sportextra. Årets SM i artistisk gymnastik avgjordes i år i baltiska hallen i Malmö. Segrare blev blott 15-årige Jenny Lööw. Juniormästarinna och nu seniormästarinna. Ett stort grattis Jenny.

    --Tack så mycket.

    --Vad händer härnäst för din del?

    --Ungdoms-OS i Spanien. Sen får vi se om det blir VM, OS"

    Vid segerintervjun vet inte Jenny att hon snart ska få se en helt annan sida av sin tränare.

    --Jag låg i soffan och min mamma låg i andra soffan. Och vi tittade på TV. Och det var en varm sommarkväll. Och då såg jag att jag fått SMS från tränaren och då tänkte jag att va har jag fått sms från tränaren. Det var konstigt för vi brukade inte sms:a så. Att han tyckte jag var väldigt söt och att han såg fram emot att fortsätta träna mig framåt, säger Jenny Lööw

    --Man kan känna lite skam i mig för någonstans blir man väldigt glad över dom orden. Det var väldigt fint skrivet. Samtidigt som det börjar det snurra. Vad betyder det här? Den här relationen har inte vi. Såhär brukar inte vi prata till varandra. Vad menar han? Så

    Hur gammal var du då?

    --Femton

    Tränaren fortsätter SMS:a. Men Jenny Lööw väljer att inte svara på SMS:en från den tjugo år äldre tränaren.

    --Det här var inte sådana SMS som jag vill ha av en tränare. Så jag visade dom här SMS:en för mamma. Och vi kom överens om att jag inte skulle svara på de här SMS:en.

    När hon inte svarar svalnar snabbt tränarens entusiasm för att träna henne. Andra favoriter får desto mer hjälp säger hon.

    --Men jag svalde nog det hela. Men jag visste inte vilka konsekvenser det skulle bli framåt.

    "Britney Spears I’m a slave for you. Nu star jag här med Sveriges bästa kvinnliga gymnast Karolina Bohman. Hej!

    --Hur är läget?

    --Det är bra fast jag har ont i ryggen. Men annars är det bra.

    --Hur bra tänker du bli?

    --Det är svårt att säga hur bra jag tänker bli. Jag satsar ju på OS 2004."

    Karolina Bohman medverkar i P3 Ketchup. Hon förde dagbok. Ett halvår efter Jenny Lööw inte svarat på tränarens SMS-inviter är Karolina och tränaren på tävlingsresa.

    --Den här resan har varit rolig ända till igår natt. Igår kväll var det bankett och efter det var det disko.

    --Jag dansar precis som alla andra. Jag kan inte rå för att en massa killar ville dansa med mig. Och många gånger föste jag bort dom. Men sen ska även tränaren dansa så där nära med mig.

    Tränaren säger till Karolina att han avslutar kvällen. Men Karolina vill dansa mer.

    --Bara så du vet så går jag hem nu.

    --Ok jag går med dom svenska landslagskillarna hem då.

    --Ja, Och sen vill jag bara att du ska veta att jag tycker du beter dig billigt. Ja du beter dig billigt

    --Han gick. Jag blev jätteledsen och ringde hem till mamma mitt i natten och grät

    --Jag är så arg att jag nästan inte kan skriva om det. Ingen har någonsin sårat mig så. Det här är nog slutet på min gympakarriär i alla fall med honom. Hoppas någon annan vill träna mig.

    --Nu i efterhand när jag läser om det och tänker tillbaks då tycker jag det ser ut som ett svartsjukedrama.

    Hur gammal är tränaren då?

    --35 jag var 16.

    Karolina håller avstånd från tränaren efter hans kränkande ord. Så här skriver hon två år senare.

    --Efter det har vi varit sura på varandra. Han tyckte vi hade tappat kontakten och att jag inte tycker om våran tränare då. Det är två år sen.

    Men trots att Karolina är djupt sårad stannar hon kvar. För hon är beroende av honom för att nå sin OS-dröm.

    --Det sluta med att jag fick be om ursäkt. Nästa sida har jag skrivit. Nu är vi vänner. Vi har dragit ett streck över det här. Jag vill fortfarande träna med den här tränaren. Han är den bästa i landet.

    Tränaren kommer istället en annan gymnast mycket nära. Jenny Lööw som vi hörde ignorera SMS-inviter fick se nya SMS.

    --En av de största favoriterna hon visade mig ett sms vid ett tillfälle som han skrivit till henne. Där han hade skrivit. Jag önskar att det var du som låg här i sängen med mig. Jag är ju helt paff när jag ser det här sms:et och tänker. Då har han gått på nästa då.

    --Vi kunde bara sitta och prata och hon kunde sitta i hans knä. Det var det även när vi flög då. Mycket pilla i nacken och smeka på händerna.

    Och hur gamla är favoriten och tränaren då?

    --16 och 36.

    Karolina Bohman läser ur dagboken:

    --Han kan inte ha en normal relation till sina gymnaster. Som med favoriten till exempel. Ibland beter dom sig som ett gift par. Och innan det var det ju en annan gymnast.

    --I mina dagböcker skriver jag att jag vill lägga det åt sidan. Jag vill inte tänka på vad dom håller på med för jag vill göra en bra tävling. Eller jag vill träna bra. Och jag tycker det är sjukt att ingen ingrep.

    Vi ska möta ytterligare en gymnast. Hon som slog larm först.

    "--Hej och välkomna till Lilla Sportspegeln. Snart blir det gymnastik.

    --Hopp är knepigt. Jag springer inte så bra så när jag inte har fart brukar det inte bli så bra hopp."

    Marisa da Silva är 11 år och med i Lilla Sportspegeln. Hon var elitgymnast på 90-talet. Hon gick ut för fyra år sen och berättade att tränaren även tidigare hade unga gymnaster i knät på träningsresor.

    --I den där bussen så sitter tränaren bredvid och så sitter vi tjejer i hans knä turas om att sitta i hans knä. Jag var väl 11 och dom som var äldre var väl 13-14. Han smekte min hand och jag tyckte det var mysigt.

    --Och så tänker jag på mina killkompisar. Om de skulle träna ett par 13-14 åriga tjejer i fotboll. Och om någon av dom skulle sitta och vara gosig med dom. Och då skulle jag direkt fråga vad fan håller du på med.

    Hon reagerar på att tränaren kommer allt närmre sina gymnaster och går över gränsen. Hon berättar att gymnastikflickorna fick vara halvnakna inför hela träningshallen.

    --Då får dom ta av sig sina dräkter så sätter han på den här pulsmätaren under deras halvutvecklade bröst. Och så står dom där. Jo men det finns inget sexuellt i det här. Det här är ju inom sporten. Vi gör det här för att mäta hjärtfrekvens.

    Varför gör de inte det där avskilt i ett omklädningsrum eller så?

    --Ingen aning. Det är ett ordentligt övertramp mot de här tjejerna.

    Enligt flera källor umgicks Tränaren med gymnasters familjer och hade ofta unga gymnaster som sov hos honom.

    --Och sen så kollade vi på film tillsammans satt i hans soffa. Favoriten sov väldigt ofta hos honom i veckorna också då vi hade morgonträningar. Anledningen var att hon bodde långt bort och han bodde nära hallen. Jag bodde också långt bort. Jag sov aldrig där.

    Visste andra tränare om det?

    --Ja. Det var inget som smusslades med.

    Visste föräldrar om det?

    --Ja

    --Det är bara en riktig obehagskänsla inför hur han utnyttjade sin position och oss. Att han fick så fritt utrymme i den världen. Han liksom testade gränser. Och märkte väl att, nämen det bara är fritt fram här. Det är ingen som säger någonting, säger Marisa da Silva.

    Kaliber ringer runt till ett 20-tal ledare inom gymnastiken som sett tränaren arbeta. Flera känner tidigt till Tränarens beteende, men har inte vågat berätta om det offentligt eftersom de är rädda för konsekvenserna. Med det finns också de som varnade.

    --Att man omfamnar och kelar med småflickor kändes helt absurt, säger Lennart Engelbrektsson.

    Lennart Engelbrektsson ledde en gymnastikklubb som idrottsförälder. Hans söner har varit på landslagsnivå. Han är numera svärfar till Karolina Bohman. Men vid millennieskiftet innan dom kände varandra reagerade han.

    --Jag och min fru reagerade oerhört starkt på det där. Jag framför senare den här kritiken till den dåvarande sportchefen i Gymnastikförbundet.

    Vad hände när du tog upp det med sportchefen?

    --Vad hon gjorde kan jag inte svara på. Men jag fick ingen återkoppling och jag kan inte se att någonting hände.

    Dåvarande sportchefen på Gymnastikförbundet kan inte minnas något sådant samtal när Kaliber frågar. Lennart Engelbrektsson hamnar så småningom i en infekterad konflikt med Gymnastikförbundet där han menar att dom inte skyddar barnen.

    --Jag har alltid relaterad det till vad hade hänt om det var i skolan. Det är det jag har haft som rättesnöre alltså när jag reagerat. Så jag har alltid gjort det ganska eftertänksamt vid varje tillfälle.

    Lennart Engelbrektsson reagerade på Tränaren, men också på en annan makthavare inom gymnastiken. Vi kallar honom Ledaren. Lennart följer med sin son på tävling. På plats vittnar en ung kvinnlig landslagsgymnast om att ledaren berusad säger till henne att hon ska utföra oralsex på andra gymnaster. Lennart varnar Gymnastikförbundet även för det här. Han tror dom ska reagera men inget händer så han tar upp det med vid ett telefonmöte som hölls för sju år sen. Kaliber har fått tag på en inspelning. Så här säger ordförande Malin Eggertz Forsmark.

    --Den uppfattar jag att det finns en ordentlig genomgång. Och att det fanns en avstängningsdiskussion. Men jag ska följa upp det. Du säger att det hände ingenting. Den måste jag följa upp.

    Lennart tycker att man skyddar ledare oavsett vad som hänt. Vi träffar Malin Eggertz Forsmark igen som just lämnat sin ordförandepost men sitter kvar som vice ordförande i Europeiska gymnastikförbundet.

    Många som engagerar sig i Gymnastiken är föräldrar till gymnastiserande barn. Flera av dom vi pratat med har reagerat på olämpligt beteende, men få vill prata om det dom sett. Våra källor säger att personer på Gymnastikförbundet uppmanat dom att inte berätta för det kan innebära problem för de egna barnens idrottskarriärer om det kommer ut. Vi frågar Malin Eggertz Forsmark hur hon ser på det.

    --Det är munkavle eller hur? För det var det. För jag uppfattar att det är några som säger att inte prata om det.

    Och att konsekvensen är att det kan innebära problem hos gymnastiserandet hos deras barn.

    --Jag håller fast vid det. Det låter förskräckligt. Och låter oacceptabelt.

    Men när Lennart Engelbrektsson berättar vid telefonkonferensen med Gymnastikförbundet att han bland annat tänker ta upp sexuella trakasserier genom åren på en presskonferens hör vi något motsägelsefullt från Gymnastikförbundets ordförande. Hon tar själv upp att om han går ut med uppgifterna kan det få konsekvenser för hans sons karriär.

    (bandinspelning från telefonkonferensen)
    --Jag förstår det du säger att du är så trött att ingen litar på mig. Att nu gör jag det utåt, agerar utåt istället för inåt i rörelsen. Så tänker jag då både på verksamheten ni har och på din son som ska iväg på VM. Hur tänker du vinsten i det då? Med en offentlig presskonferens, säger Malin Eggertz Forsmark.
    --Jag ser att en moralisk seger är större än en VM-medalj, säger Lennart Engelbrektsson.

    Lennart Engelbrektsson tolkar idag Malin Eggertz Forsmarks uttalande om sonen i samtalet som ett förtäckt hot.

    --Jag blev helt förbluffad att man inte tar i sakfrågan utan än en gång vill man skydda.

    --Det hon säger är låt bli det här annars kan det bli problem för din son. Det var ju ett förtäckt hot upplevde jag det som.

    Malin Eggertz Forsmark lyssnar på inspelningen från telefonkonferensen

    --Att ta frågan vid det här tillfället innan du ska iväg och tävla hade kanske varit en tajmingfråga.

    Så det har inget att göra med image-problematik för Gymnastikförbundet?

    --Nej

    Då tycker jag vi lyssnar på en annan bit.

    --Får jag säga en sak. Imageproblematik. Vi har hela tiden varit transparanta.

    (bandinspelning från telefonkonferensen)
    --Eftersom du har en av dina framgångsrika gossar som fortfarande tävlar, vill du skapa en negativ uppmärksamhet i sporten utifrån ett massmedialt perspektiv som förmodligen kommer att grisa i det. Nu använder jag det uttrycket. Som kommer att hitta olika vinklar. Och så undrar jag om vi är betjänta av det? säger Eggertz Forsmark

    --Jag ser det här Malin. Vi kommer att hjälpa svensk idrott. Alltså någon gång. Man måste höja sig över den här rädslan sin lilla värld och min lilla gosse. Någon jävla gång måste någon ställa sig över det här, svarar Engelbrektsson

    Du sa att det var oacceptabelt att man tar upp barnen som tränar när man pratar om problem hos en tränare. Vad gör du här?

    --Nej det låter ju som jag gör det. Och jag står fast att jag tycker det är oacceptabelt. Det här är sju-åtta år sen.

    Han tolkar det som ett förtäckt hot som ska få honom att backa mot att ta upp kritik bland annat sexuella trakasserier bland annat hos ledare.

    --Jag förstår det. Jag tycker aldrig att man ska ta fram barnen och de aktiva i de här diskussionerna vilket jag ju gör där. Det enda jag säger är att det varit en stor problematik kring föreningen och personen Engelbrektsson i sig. Det har varit väldigt många turer i föreningen. Och jag kan inte riktigt förklara varför jag säger som jag gör där.

    Det blev aldrig någon presskonferens som tog upp närmanden och sexuella trakasserier som Lennart ville. Tre år senare går Marisa da Silva ut i media och varnar för bland annat Tränarens närgångenhet.

    Till slut görs en extern utredning som ger skarp kritik kring ledarkulturen. Och här ser vi något överraskande i vår granskning. Gymnastikförbundet ger uppdraget att föreslå vad som ska göras åt den skarpt kritiken till Ledaren, alltså Ledaren som Lennart rapporterat för sexuella trakasserier. Malin Eggertz Forsmark.

    --I backspegeln och när du säger kanske det inte var så lämpligt. Han innehade den rollen under ett halvår och sen förflyttades han från det uppdraget

    Varför då?

    --Därför att det blev ju precis som du beskriver inte särskilt bra eftersom han hade en historik som gjorde att det inte blev trovärdigt.

    Ledaren vill inte låta sig intervjuas av Kaliber. Men skriver i mejl att han är ångerfull över uttalanden och ageranden men att han aldrig har underlåtit sig agera på missförhållanden av sexuell karaktär som han fått reda på.

    Vi återvänder till Tränaren. Strax efter medieuppmärksamheten 2013 inleder den medelålders tränaren en relation med en av sina unga tidigare gymnaster som nu är myndig. Det här visar interna dokument från tränarens klubb Kaliber får ta del av. Klubben upptäcker detta och han lovar avsluta relationen. Men när det uppdagas att han ändå återtagit förhållandet får han lämna klubben.

    Elizabeth Ekman är legitimerad psykoterapeut och handledare för Idrottspsykologer med KBT inriktning. Hon behandlar tre gymnaster som haft tränaren.

    --Dom har ett trauma bakom sig som är kopplat till den här tränaren. Som har resulterat i mycket allvarliga problem. Bland annat i Posttraumatiska stressyndrom.

    Gymnasterna berättar i behandlingen om extrem bestraffning, mobbing, närgångenhet, sexuella ofredanden, och kallar det själva för övergrepp.

    Hur kan du vara säker på att det är sant det tjejerna berättar?

    --Det är väl min professionella sak att bedöma vad som är sant. Det är vårt jobb att göra en sån bedömning, annars skulle vi inte kunna behandla någon.

    Genom sitt uppdrag ser hon att tränaren har relation efter relation med unga gymnaster som hon tycker är oacceptabelt.

    --Det är som en lärare ständigt skulle ha relationer med sina elever. Det finns ingen skola som skulle acceptera det.

    Hur många gymnaster har han haft sexuella relationer med som du har fått uppgift om?

    --Som jag vet. En två tre fyra. Det är nog fem.

    Elizabeth Ekman skriver en anmälan till Gymnastikförbundet och varnar för att Tränaren systematiskt utnyttjar gymnasternas beroendeställning. Det enda som kan sätta stopp för hans beteende är avstängning. Avsikten är inte att polisanmäla tränaren för gymnasterna vittnat om händelser som ligger för långt tillbaka i tiden.

    --Jag fick klara besked ifrån advokat och hovrättsdomare och de sa det kommer bara hamna i papperskorgen. För det går inte att bevisa. Det blir deras ord mot hans. Och att sätta de här tjejerna i den situationen det vill man inte. Dom kommer bara att uppleva och fara illa igen.

    Gymnastikförbundet polisanmäler ändå. Men utan vittnen läggs förundersökningen ner.

    Dagarna efter förundersökningen lagts ner gör Gymnastikförbundet ändå interna intervjuer med gymnaster. Sammanlagt har 15 gymnaster, föräldrar och tränare intervjuas och lämnar uppgifter. Men informationen stannar internt och finns inte i någon offentliggjord utredning berättar den nytillträdde generalsekreteraren Johan Fyrberg.

    --Det är viktig att värna föreningars och enskildas integritet i de här frågorna.

    Kaliber har tagit del av några av Gymnastikförbundets interna intervjuer. Gymnaster vittnar hur den medelålders tränaren skickar sms på lediga dagar.

    ”Önskar du var här”

    ”Jag tänker på dig när jag somnar”

    Hon är då 14 år gammal. I början svarade hon artigt men efter ett tag så började hon svara på samma sätt som tränaren. I vittnesmålet beskrivs att tränaren visade argt beteende om hon inte svarade. Gymnasterna berättar att gymnastiken betyder allt för dem. Och han var den framgångsrike tränaren som var vägen till framgång. Tränaren hotade med att inte vilja fortsätta vara hennes tränare om hon inte gav respons. Hon blev fast i relationen.

    ”Han utnyttjar sin position. Tjejer i den åldern ska inte behöva uppleva detta.”

    ”Då och där är det normalt. Men nu mår man dåligt.”

    ”Hur mycket krävs det? Måste han bli dömd för detta ska få ett slut?

    I våra telefonsamtal framhåller många att tränaren gett goda sportsliga resultat. Och när förundersökningen läggs ner får den framgångsrike Tränaren fortsätta sitt arbete i en ny klubb han gått till tidigare. Andra föreningar som känner till tränarens historia uppvaktar Gymnastikförbundet för att dom vill att tränaren ska hållas borta ifrån barnen. Vid den tidpunkten har Gymnastikförbundet redan stängt av honom från förbundsuppdrag, men han kan fortsätta träna enskilda klubbar.

    I januari i år får den medelålders tränaren återigen lämna en klubb på grund av en ny olämplig relation med en ung kvinna i klubben som han tidigare tränat. Hon är myndig. Klubben säger att relationen strider mot en överenskommelse och deras värderingar.

    Vi har sökt Tränaren i en månad men han vill inte låta sig intervjuas av Kaliber. Via mejl har han, som vi redovisar i programmet, ändå bemött kritiken. Här återger vi ordagrant hans bemötande:

    ”Redan i december 2012 presenterades en rapport i vilken kritik framfördes mot den dåvarande ledarkulturen inom svensk elitgymnastik. Jag var en av många elittränare som träffades av kritiken. För egen del har jag också redan för några år sedan offentligen uttryckt insikt om mina misstag och jag har varit medveten om att min ledarstil – i likhet med många andras – kan utvecklas och förbättras. Under de två år som jag senast varit aktiv inom svensk gymnastik har inte heller någon kritik riktats mot mig i min tränarroll från vare sig gymnaster jag tränat, föräldrar eller berörd arbetsgivare. Det är alltså inte riktigt att jag lämnade min senaste förening på grund av en relation med en gymnast.

    Jag har flera gånger tidigare och vill så även nu bestämt tillbakavisa gamla påståenden om kränkningar, mobbning, brottsligt agerande m.m. liknande de som du nämner i ditt mejl. Dessa påståenden är inte korrekta. Jag kan inte se uppgifterna, återigen anonyma som i princip alltid (hur ska man för övrigt kunna försvara sig mot sådana), som annat än ännu ett led i den förtals-/smutskastningskampanj som pågått mot mig från vissa personer inom svensk gymnastik under många år. Att svensk kvinnlig artistisk gymnastik varit i disharmoni under ett stort antal år och konfliktytor funnits mellan t.ex. olika personer, föreningar och förbundet är ingen hemlighet.

    Jag konstaterar att den polisanmälan som gjordes i saken lades ned omedelbart och jag har inte heller varit föremål för någon utredning av de bestraffningsorgan som finns inom idrottens värld. För egen del hade jag välkomnat en rättssäker prövning för att få en möjlighet att kunna rentvå mitt namn. Jag saknar anledning att nu, när vi snart skriver juni 2016, kommentera saken vidare och anser för övrigt att saken inte heller är lämplig att diskutera i medierna.”

    Det har gått åtta år sen gymnastikförbundets dåvarande ordförande Malin Eggertz Forsmark säger hon fick uppgifter om att tränaren hade en relation med en av sina unga gymnaster.

    --Det fanns i samband med 2008 års OS-kvalifikationer. Och att svaret var nej. Det fanns ingen relation.

    Idag har man infört att landslagstränare inte ska vara ensamma med gymnaster, uppförandekod, gymnastikombudsman och en juridiska nämnd. Men juridiska nämnden får inte ta upp missförhållanden som är äldre än två månader, berättar Thore Brolin ordförande i Gymnastikförbundets juridiska nämnd.

    --Det finns en särskild regel i RF’s stadgar (Riksidrottsförbundet rds anm) som säger att vi inte får bestraffa om det gått två månader från det att förseelsen begicks eller blev känd. Så då kunde vi inte göra något åt det här. Så därför tog vi inte upp det överhuvudtaget.

    De som hittills slagit larm om att de blivit utnyttjade av tränare har ofta gjort det först efter karriären är slut. Men när det inte framkommit lagbrott och äldre händelser inte kan tas upp för repressalier, kan tränaren fortsätta.

    Så han är fri att ta nya uppdrag och träna unga gymnaster?

    - Jag hoppas och tror att inga föreningar i Sverige kommer att anlita honom, säger Malin Eggertz Forsmark.

    Enligt Kalibers källor genomgår nu sju av tränarens gymnaster psykologisk behandling bekostad av riksidrottsförbundet.

    I Kalibers granskning har vi fått höra gymnaster som ställts inför val mellan att låta tränaren komma nära eller få allt mindre av tränarens stöd.

    Vi ska återvända till Jenny Lööw som långt efter att hon slutat nu berättar varför.

    --Jag älskade att hålla på med gymnastik. Det var det bästa jag visste. Och jag ville bli bäst i Sverige. Då hade jag i och för sig vunnit SM. Men jag hade så många mer mål. Jag ville komma till VM och jag ville komma till OS.

    Efter att inte svarat på inviter fick hon som regerande svenska mästarinna inget ekonomiskt elitstöd längre.

    --Vi skrev ett brev till dom som fattade det här beslutet. Och då fick vi ett svar som visade att tränaren inte ens sökt om bidrag för mig. Då blev det liksom, som han mer och mer slutade träna mig. Och att han till slut inte hälsade i hallen.

    --Jag tror det som gör absolut mest ont är att jag inte själv fick välja när jag ska avsluta min karriär utan det liksom fattades ett beslut åt mig. Och att jag inte kan minnas min karriär med glädje.

    Reporter: Erik Palm

    Producenter: Annika H Eriksson, Andreas Lindahl

    Kontakt: [email protected]

    31 min
  • Försvaret på Gotland – det bidde en tumme

    Försvaret på Gotland rustas upp igen för över en miljard kronor men blir en bråkdel av vad det var innan nedläggningen. Samtidigt är Gotland militärstrategiskt viktigt för både Nato och Ryssland.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Kaliber idag handlar om återuppbyggnaden av försvaret av Gotland.

    – Vi befinner oss nu på Tofta skjutfält. Nästan mitt på den plats där den här nya garnisonen kommer börja byggas under nästa år, alltså i början på 2017.

    Stefan Pettersson är chef för stridsgrupp Gotland. Han står på en grusväg som heter Stridsvagnsvägen. Här finns två stora garage med ett stängsel runt och omkring är det en låg barrskog.

    – Det är förstå gången sen någon gång i början av 80-talet, tror jag, när man byggde K4 i Arvidsjaur som Försvaret bygger en helt ny etablering på det här viset, säger han.

    Den nya garnisonen är en investering på 780 miljoner kronor och att etablera stridsgruppen kostar en miljard kronor de närmaste fyra åren.

    Det var för elva år sen som det sista regementet på Gotland lades ned. Nu är säkerhetsläget ett annat. Ryssland, Nato och Sverige rustar i Östersjöregionen.

    – Nu sätter en fast arméstyrka, ett reguljärt krigsförband här ute. Vars uppgift är att utgöra en viss tröskeleffekt. Och det är det man gör. Man återmilitariserar Gotland, kan man väl säga på ren svenska.

    Det är en presskonferens för några speciellt inbjudna journalister på Karlbergs slott i Stockholm tisdagen den 26 april. USAs biträdande försvarsminister Robert Work och de nordiska och baltiska statssekreterarna står på en rad bredvid varandra. De har under dagen diskuterat säkerheten i Östersjöområdet och ländernas samarbeten. Robert Work får frågan hur viktigt Gotland är vid en konflikt i området.

    – Gotland är ett nyckelområde. Vi skulle se väldigt, väldigt allvarligt på om det hotades, svarar han.

    Kaliber idag granskar återuppbyggnaden av försvaret på Gotland.

    ”Det är en unik och bred plattform inför framtiden. Och betydelsen och tyngden i det kan inte nog understrykas. Det är mycket viktigt. Det vi nu presenterar är också en mycket viktig signal till omvärlden. Vi lever i en tid då den europeiska säkerhetspolitiska ordningen rubbats genom den ryska olagliga annekteringen av Krim.” (Försvarsminister Peter Hultqvist ur Studio Ett 2015-04-17.)

    En tydlig signal från regeringen: Sverige rustar militärt igen och Sverige rustar Gotland.

    Men hur starkt blir försvaret av Gotland? Hur stark signal är det till omvärlden?

    ”Sverige är en militärmakt. En av världens mest påkostade och teknologiskt avancerade. Det är bara tre stater i världen som satsar mer pengar på militära utgifter räknat per invånare. Det är Israel, det är Sovjet och det är USA.” (SR ARKIV från 1973)

    Vid kalla krigets slut i början av 90-talet var försvaret av Gotland omfattande.

    – Det var möjligt att mobilisera 25 000 man. Och det fanns från alla truppslag. Det fanns ungefär 75 stridsvagnar, hundratals artilleripjäser. Och så hade vi naturligtvis hjälp av flyget och flottan som hade sina baser här. Och de skulle försvaras.

    I en villaträdgård i Visby träffar vi militärhistorikern Bengt Hammarhjelm, som har skrivit flera böcker om försvaret av Gotland och var brigadchef på Gotlands sista regemente P18.

    Då fanns det fyra regementen på Gotland. Och då kunde 6 000 gotländska soldater snabbt mobiliseras, både anställda i försvaret och de som gjort värnplikten.

    – Alla viktiga förband kunde bemannas av gotlänningar om inga fastlänningar skulle komma, och det var man ju inte säker på att de skulle kunna komma över, säger Bengt Hammarhjelm.

    – På Gotland fanns det ett invasionsförsvar i miniatyr. Sverige, fastlandet, hade ett invasionsförsvar, men Gotland hade också ett invasionsförsvar. Allt för att förhindra att fienden från öster snabbt skulle kunna ta ön, säger Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys på Lunds Universitet och som skrivit flera böcker om kalla kriget. Han säger att Gotland hade en framskjuten roll i det svenska försvaret. Och enligt honom fanns det tre skäl till att försvaret av Gotland var så viktigt under kalla kriget.

    Det första skälet:

    – Gotland hade en helt unik funktion under det kalla kriget som spaningsplattform in mot det då sovjetiska Baltikum och långt in i sovjetiskt territorium Så för det svenska försvaret var det helt vitalt att ha de här ögonen och öronen på ön.

    Det andra skälet var att förhindra att sovjetiska styrkor kunde använda Gotland för ett fortsatt angrepp västerut.

    – Och framför allt handlade det ju då om att man kunde flytta fram flygstridskrafter, robotförband av olika slag och lägga på Gotland. Den som kontrollerar Gotland, kontrollerar också Östersjön.

    Det tredje skälet var försvarspsykologiskt:

    – Om Gotland hade fallit, så skulle det haft en symbolisk betydelse för Sverige som nation och också för fortsatt motståndsvilja, bedömde man. Och det här återspeglades ju i den målsättning som gällde under hela det kalla kriget, nämligen att varje del av Sverige ska försvaras, säger Wilhelm Agrell.

    Men händelseutvecklingen har gjort att det nu finns ett fjärde, ännu starkare skäl. Vi ska återkomma till det.

    ”Riksdagen antog ikväll regeringens samarbetspartiernas förslag om det svenska försvarets framtid. Beslutet i riksdagen innebär bland annat att försvarets verksamhet försvinner eller minskas på en rad orter i Sverige, bland annat i Östersund, Arvidsjaur, Kristinehamn och Visby. ” (SR Ekot 20041216)

    Försvaret monterades ned och i vågen av regementsnedläggningar försvann det sista regementet P18 på Gotland 2005. Fem år tidigare hade de tre regementena KA3, A7 och Lv2 lagts ned.

    P18-området såldes för 40 miljoner. Några år tidigare hade man investerat 50 miljoner i en toppmodern verkstad.

    Försvaret ställde om från att vara ett totalförsvar, med en stor organisation som skulle kunna försvara Sverige vid ett storskaligt angrepp, till att bli ett insatsförsvar, ett mindre och mer lättrörligt försvar som var inriktat på punktinsatser, framför allt utomlands.

    Hotet från Ryssland och risken för krig i Östersjöområdet ansågs då vara långt borta. Kvar på Gotland fanns Hemvärnet.

    Tre år senare, i augusti 2008:

    ”Ryska och georgiska trupper strider nu i utkanterna av utbrytarrepubliken Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Och länderna närmar sig allt mer ett krig, enligt Georgien." (SR EKOT 8 augusti 2008)

    En politisk reaktion i Sverige på kriget i Georgien blev att flytta 14 stridsvagnar till ett förråd på Gotland. Men ingen på plats kunde köra dem.

    Mars 2014:

    ”Ukraina mobiliserar och söker samtidigt internationellt stöd i konflikten med Ryssland. Ukrainska militärbaser på Krimhalvön har belägrats av ryska soldater.” (SR EKOT 2 mars 2014)

    Ryssland annekterade den ukrainska halvön Krim och började strida i östra Ukraina.

    Ryssland rustade sin militärmakt. Natos allt större närvaro i de baltiska länderna och övningarna i Östersjön var störande för Ryssland.

    ”På midsommaraftonen kränktes kränkte alltså två flygplan svenskt luftrum. Samtidigt pågick en stor Natoövning i Östersjön, som Sverige deltog i.” (SR P4 Gotlandsnytt 5 augusti 2014)

    ”Sverige protesterade idag mot att ryska attackplan i onsdags kränkte svenskt luftrum söder om Öland." (SR Ekot 19 september 2014)

    Händelserna i Ukraina och Östersjön vände upp och ner på försvars-Sverige. Politiker började nu prata om att förstärka försvaret av Sverige och av Gotland. Och JAS-plan började flyga över ön titt som tätt.

    ”10 miljarder mer till försvaret, uppgörelsen klar idag. Och Gotland får egen stridsgrupp”. (SR EKOT 17 april 2015)

    Våren 2015 blev det en helomvändning av det svenska försvaret då riksdag och regering beslutade att Försvarets viktigaste uppgift nu var att försvara Sverige och kunna möta ett väpnat angrepp.

    I regeringens beslut står det att ”ett enskilt militärt angrepp på Sverige är fortsatt osannolikt” men att ”militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas”.

    Av de 10 miljarder Försvarsmakten får för att stärka förvaret går en miljard till att etablera stridsgrupp Gotland.

    På Försvarsdepartementet sätter sig försvarsminister Peter Hultqvist på kortsidan av ett långt bord i en stor sal som heter Oden. Den har vinröda väggar och mycket marmor.

    – Gotland är, som jag ser det, strategiskt från militär synpunkt och strategiskt från säkerhetspolitisk synpunkt, i händelse av en konflikt eller kris, så är ju kontrollen över Gotland väldigt viktig. Den som kontrollerar Gotland har ju också en avgörande betydelse för kontrollen av sjö- och luftvägar. Och det har ju en direkt bäring på också de baltiska republikernas situation, säger Peter Hultqvist.

    Blivande soldater i Hemvärnet övar på Tofta skjutfält. Här dryga milen söder om Visby rustar Sverige upp försvaret.

    – Vi står nu på den väg som på P18-tiden hette Stridsvagnsvägen, och det heter den fortfarande. Och bakom oss så har vi P18s gamla stridsvagnsgarage på Tofta skjutfält, säger Stefan Pettersson, som är chef för stridsgrupp Gotland, var förut kompanichef på nedlagda P18 och är nu tillbaka i Försvarsmakten efter att ha jobbat på Skatteverket och Kronofogdemyndigheten.

    Blev du förvånad att det blev en stridsgrupp placerad på Gotland?

    – Både och får jag väl säga. Utifrån de signalerna om hur den säkerhetspolitiska bilden förändrades, så vart jag inte det. Men samtidigt så att steget att etablera ett nytt förband på Gotland kändes ändå ganska långt fram om man ser till allt som krävs här ute, så jag trodde väl egentligen aldrig det, säger han.

    Det är en helt ny garnison som ska byggas för 780 miljoner kronor. Det ska dras vatten, avlopp, el och värme och byggas vägar, drivmedelsanläggning, spolhall, garage, verkstad, kontor, vaktbyggnad, förråd och gym- och motionshall.

    Stridsgrupp Gotland ska bestå av två kompanier, alltså två militära enheter, på totalt 300 man.

    – Det är ju både kontinuerligt tjänstgörande, lite drygt 160 personer och resten är på tillfällig bas, säger Stefan Pettersson.

    Det är mekaniserat skyttekompani, som är tungt beväpnat och lättrörligt, säger Stefan Pettersson. Det är utrustat med ett 20-tal stridsfordon 90. Och så är det ett stridsvagnskompani som jobbar på kontrakt och som övar på ön med jämna mellanrum. Det betyder att de som kan köra kompaniets 14 stridsvagnar inte annars befinner sig på Gotland.

    – Anledningen till etableringen, det är ju som man skriver: att utgöra en första etablering och en bas för den fortsatta tillväxten på Gotland. Vi ska inte försvara Gotland själva, så har nog tanken aldrig varit utan vi är en del av det och utgör då en så kallad tröskeleffekt.

    Så det handlar om en avskräckande effekt?

    – Ja, det är en som använder det uttrycket. Jag tycker väl att tröskeleffekt låter väl mer…korrekt, säger Stefan Pettersson.

    Vad är det då för hotbild som målas upp? Som stridsgrupp Gotland ska utgöra en tröskeleffekt emot?

    Nu när de baltiska länderna är med i Nato och efter Rysslands agerande i Ukraina, är Gotland militärstrategiskt viktigare än under kalla kriget. Det anser Wilhelm Agrell, som säger att det nu finns ett FJÄRDE skäl att försvara Gotland utöver de TRE skäl som fanns under kalla kriget och som han berättade om tidigare.

    – Och det är att Gotland blir vitalt för Natos möjligheter att förstärka de baltiska staterna. Men det som framför allt skulle farligt för Nato, det är att Ryssland i en konflikt skulle kunna ta kontroll över Gotland. Så plötsligt finns den här fjärde betydelsen, som är egentligen är mycket starkare än de andra tre, som bara gäller Sverige, säger Wilhelm Agrell.

    I en lägenhet i Stockholm bor Karlis Neretnieks. Han har varit chef för Gotlands regemente P18 och rektor på Försvarshögskolan. Han ser en kapplöpning mot Gotland i händelse av en kris.

    – Så länge vi själva inte kan försvara ön på ett trovärdigt sätt, så är risken för en kapplöpning överhängande. Men problemet där är att det är den som startar först, det är han som kommer ta ön, säger han.

    Vad är det som Ryssland vill använda Gotland till då?

    – Det är framför allt att basera långräckviddiga luftvärnssystem och sjömålsbekämpningssystem. Och de når ju 300-400 kilometer nu för tiden. Så det innebär: sitter man på Gotland så kan man i princip skära av alla flygföretag eller sjöföretag som är på väg mot Baltikum.

    Och varför vill Ryssland göra det?

    – Ja, det är ju helt enkelt för att Nato kan inte försvara Baltikum utan att tidigt sätta in flyg- och sjöstridskrafter för att hjälpa de här länderna. Och har Ryssland då hunnit först till Gotland så kommer Nato inte att kunna göra det. Eller, det kommer att ta så lång tid så att Baltikum är sannolikt förlorat innan Nato kommer till verkan.

    Men hur sannolikt är det att Ryssland skulle angripa de baltiska länderna, det är ju som att förklara krig mot Nato?

    – Det beror helt på omständigheterna. Vi såg vad som hände på Krim. Hur sannolikt var det? Det var helt osannolikt, men det hände ändå.

    Men är det inte en skillnad att angripa Natoländer?

    – Visst är det det. Det är en stor skillnad, säger Karlis Neretnieks.

    – Det är självklart en mycket högre tröskel, säger Wilhelm Agrell, men det är nu tänkbart till skillnad från otänkbart.

    – Gotland som det ser ut idag går inte att försvara och därför utgör Gotland ett utomordentligt tacksamt mål för att skaffa sig herravälde över Östersjön, säger Karlis Neretnieks.

    De militära styrkor som finns på Gotland idag är Hemvärnets 460 personer. Från 2018 ska stridsgrupp Gotland vara etablerad.

    Hur starkt blir försvaret av Gotland då?

    Kaliber har försökt ta del av Försvarsmaktens egna analyser och värderingar. Det vi efter en månads mejlväxling till slut har fått ut är ett tiosidigt dokument som till stora delar är maskat för att dölja de sekretessbelagda uppgifterna. Men ett par meningar i inledningen av dokumentet handlar om Försvarsmaktens förmåga vid en högre konfliktnivå. Tillbaka till det om en stund.

    Kaliber har pratat med ett dussintal försvarsexperter, ledande militärer och försvarspolitiker.

    Det de har att berätta är en rad brister i försvaret av Gotland.

    – Ja, den helt avgörande bristen, det är bristen på luftvärn och artilleri. För utan de två komponenterna kommer stridsgruppen ha begränsad verkan, säger Karlis Neretnieks.

    Artilleri är alltså tyngre eldvapen som till exempel kanoner och raketer och luftvärn används för att bekämpa flygplan och helikoptrar.

    Vad innebär det då militärt om man inte har det på ön vid ett angrepp?

    – Ja, det finns ju inget modernt krig där inte flygstridskrafterna spelar en avgörande, eller väldigt viktig, roll. Och har man då inget luftvärn, så kommer man bli bekämpad innan man ens hamnar i strid på marken, säger Karlis Neretnieks.

    Som Försvarsmakten är organiserad finns luftvärnet i Halmstad och artilleriet i Boden. Och de som kan köra stridsvagnarna som finns på Gotland är kontraktsanställda och bara tidvis på ön. Soldaterna och utrustningen måste transporteras till Gotland med färja eller flyg.

    – Det är en utomordentligt allvarlig brist. Därför att, som jag sa, Gotland, om det sker någonting i Östersjön, kommer man försöka besätta överraskande. Det kommer innebära, vi kommer att få väldigt lite förvarning. Och personligen tror jag, att det inte är vi som kommer dit först med våra grabbar och tjejer utan det är någon annan, säger Karlis Neretnieks.

    Hur snabbt kan de här styrkorna komma till Gotland?

    – Det beror helt på, det beror helt på. Har vi höjt beredskapen innan så att personalen finns gripbara. Då kan det röra sig om kanske ett dygn. Men ska de först inställa sig, mobilisera, då kan det bli flera dygn helt plötsligt. Och ska vi börja frakta artilleripjäser från Boden till Visby. Ja, det kommer ta en stund, säger Karlis Neretnieks.

    Risken är att stridskrafterna inte hinner fram till Gotland i tid eller att de inte kommer fram för att fienden förhindrar det.

    Avgående arméchefen Anders Brännström bekräftar hur lång tid det tar att få styrkor till Gotland.

    – Ja, det går ju på nåt eller några dygn, va.

    Och han skulle framför allt vilja förstärka försvaret av Gotland med…

    – Luftvärn vore ju väldigt bra att ha på Gotland, självklart va. Och i framtiden, vad vet man. Kommande försvarsbeslut finns det väl möjlighet att det blir en fortsättning på det steget som nu tas i och med stridsgrupp Gotland att det också blir en luftvärnsgruppering permanent där, beroende på hur säkerhetsläget utvecklas.

    Vad hade det gjort för skillnad om det fanns ett luftvärn här?

    – Det är väl klart att det hade blivit bättre tröskeleffekt, säger Anders Brännström.

    I salen Oden på Försvarsdepartementet svarar försvarsministern på frågan om att det inte finns något luftvärn på ön. Han säger att man just därför pekat ut Gotland som ett väldigt viktigt övningsområde med luftvärn.

    – Så att, det där är för mig en fullt legal och acceptabel ståndpunkt, va. Sen får vi se då vad nästa försvarsbeslut innebär, säger Peter Hultqvist.

    Men både luftvärnet ska komma från Halmstad och artilleriet ska komma från Boden. Och de som ska köra stridsvagnarna kanske befinner sig någon annan stans. Vad innebär det för försvarsstyrkan?

    – Ja, alltså. Det vi gör nu det är att etablerar en verksamhet med de här soldaterna på Gotland. Och det är väl naturligt att man kan diskutera hur de här flyttningsmanövrerna ska gå till och hur de här transporterna ska vara. Det är nog inte så att samtliga lösningar på alla problem ännu är presenterade, säger Peter Hultqvist.

    På regementet P4 i Skövde övar befäl som ska tjänstgöra i stridsgrupp Gotland. Stridsvagnar och stridsfordon kör runt på dammiga grusvägar. Soldater springer hukat längs huskulisserna. Gustaf af Petersens är kompanichef.

    – Det här är Stridsfordon 90. Den kan transportera soldater bak och den kan skjuta med automatkanonen eller kulsprutan, säger Gustaf af Petersens och får frågan hur han ser på att det inte finns luftvärn och artilleri på Gotland.

    – Nu har vi det vi har och vi löser vår uppgift med det vi har. Sen kan man alltid önska sig mer.

    Han säger att det blir svårare att försvara Gotland om inte styrkor från fastlandet kommer: luftvärn, artilleri och soldaterna som kan köra stridsvagnarna.

    – Vi får ju hoppas att beslut tas i tid så att den förstärkningen kommer i tid. Vi, jag, kommer anpassa vår stridstaktik och taktik utifrån den uppgift vi får och då får vi se vad vi kan försvara med det.

    Hur kan stridsgrupp Gotland försvara ön vid ett angrepp? Vad kan den göra?

    – Ja, alltså. Vi finns ju på plats och kan vara förberedde på vissa saker och ha övat. Sen, som jag har nämnt flera gånger, så ska vi inte göra det här själva. Vi kommer ju tillsammans med resterande delar av Försvarsmakten, i en händelse av det händer någonting i värld omvärld, försvara Gotland, säger Stefan Pettersson, chef för stridsgrupp Gotland och fortsätter:

    – Vi kan ju, om vi är på plats och har fått förvarning så kan vi ändå bjuda på ett visst motstånd och försvåra för potentiell angripare, vem det nu är, säger han.

    – Den kommer kunna slåss. Står den till exempel på Visby flygplats, så kommer inte Visby flygplats kunna tas omedelbart, utan det kommer bli tämligen omfattande strider, säger Karlis Neretnieks som alltså själv varit chef för Gotlands regemente.

    – Det gör ju naturligtvis att ryssarna kommer få det lite kinkigare om de försöker. Men uppgiften som sådan kommer fortfarande inte vara så värst svår. För stridsgruppen är, som jag sa, för liten och den saknar vitala komponenter.

    Hur länge kan stridsgrupp försvara Gotland då?

    – Den frågan är ju fullständigt omöjlig att svara på. Till att börja med, hela Gotland kan de inte ens försvara i över huvud taget. Vi talar om enstaka plats. Visby flygplats eller Slite hamn eller någonting sånt.

    Men kan man försvara Gotland tills andra styrkor kommer?

    – Näe, man kan försvara en plats under kortare eller längre tid. Att det skulle räcka till att tillföra förband till Gotland, så är det inte. För, som jag sa tidigare, all tillförsel som vi kommer att försöka göra i ett sånt läge, den kommer ju också att bekämpas, säger Karlis Neretnieks.

    Tillbaka till dokumentet som Kaliber har fått ut från Högkvarteret. Det är till stora delar maskat.

    Men det vi kan se är ett par meningar om Försvarsmaktens förmåga vid krig och konflikt.

    Dokumentet är en analys och värdering av Försvarsmaktens förmåga efter det tillskott på tio miljarder som Försvarsmakten har fått, där satsningen på stridsgrupp Gotland är del. Det står att Försvarsmaktens bedömning fortsatt är att ”risktagningen är för stor relativt möjligheterna att möta olika händelseutvecklingar. Detta är särskilt påtagligt avseende uppgifter i högre konfliktnivåer”.

    Det betyder i klartext att Sverige har svårt att försvara landet vid krig och konflikt.

    På Försvarsdepartementet får försvarsminister Peter Hultqvist frågan:

    Kan stridsgrupp Gotland som den är utformad nu försvara ön vid ett angrepp?

    – Stridsgruppen kan ju när den väl är klar utgöra någonting som är tröskelhöjande, som har en försvårande omständighet för en eventuell angripare. Och det leder ju också till vi har en helt annan beredskapsmöjlighet på Gotland. Så att jag anser att det här är en viktig investering. Sen om det här är slutpunkten, det är väl för tidigt att säga. Men jag tror ju att den här frågan kommer att vara väldigt aktuell i nästa försvarsberedning också med Gotland.

    Men hur avskräckande är det då när så mycket är på fastlandet vad det gäller luftvärn och artilleri och de som kan köra stridsvagnarna?

    – Ja, närvaron utav 300 soldater på Gotland…

    …fast det är ju inte 300, det är 160 som är fast placerade där.

    – Ja, men det blir ju totalt sett med de här två kompanierna, så blir det ju 300. Och sen hur man nu löser en del interna bitar i Försvarsmakten, det återstår väl då att se, säger Peter Hultqvist.

    Men det inte bara militära styrkor på fastlandet som Försvarsmakten och regeringen vill få till Gotland vid en krissituation. I regeringens beslut från juni förra året står det att ”Försvarsmakten ska öka förutsättningarna för att Sverige ska kunna ge och ta emot militärt stöd” och att ”i det sammanhanget är arbetet med värdlandsstödsavtalet med Nato av stor vikt”.

    Och i förra veckan röstade riksdagen ja till värdlandsavtalet med Nato, som bland annat underlättar gemensamma militärövningar och att just kunna ge och ta emot militärt stöd.

    Tillbaka till presskonferensen på Karlbergs slott i april när USAs biträdande försvarsminister Robert Work var i Sverige.

    – Jag är mer övertygad än någonsin att vi tillsammans är starkare, att vi tillsammans är mer avskräckande, att vi tillsammans kan göra Östersjöområdet säkrare, säger Robert Work.

    Professor Wilhelm Agrell säger att det är viktigt för USA och Nato att öva på Gotland och att kunna använda Gotland.

    – Gotland en del av den process där det här värdlandsavtalet ingår. Och det där är viktigt för Nato, att man ska kunna operera via Sverige in mot de baltiska staterna i en krissituation och då blir Gotland väldigt viktigt.

    Hur viktigt är det för försvaret av Gotland att det kommer styrkor från andra länder?

    – Det finns ju inte så mycket på fastlandet. Så att för uthållighet på Gotland så kommer Gotland likaväl som Sverige att vara beroende av hjälpen från Natoländer och övriga EU-länder.

    Det kostar alltså en miljard under fyra år att återuppbygga ett försvar av Gotland.

    Och dessutom investeras 780 miljoner kronor i att bygga den nya garnisonen.

    För elva år sen såldes det sista regementsområdet på Gotland för 40 miljoner.

    Och det försvar som blir på ön 2018 är en bråkdel av det som fanns vid kalla krigets slut.

    Då fanns det fyra regementen med pansar, luftvärn, artilleri, flyg- och marinstridskrafter på Gotland.

    2018 blir det ett mini-regemente med pansar. Men inget luftvärn, artilleri och inga marinstridskrafter på Gotland. Flygvapnet från Blekinge har en bas på flygplatsen och övar ofta här.

    Då fanns 6 000 gotländska soldater på ön som snabbt kunde mobiliseras, både anställda och de som gjort värnplikten.

    2018 finns stridsgruppens 160 yrkessoldater och hemvärnets 460 man på Gotland. Och så finns stridsgruppens 140 tillfälligt anställda som måste ta sig till ön.

    Alltså ungefär en tiondel så många soldater på ön.

    Då kunde totalt 25 000 soldater mobiliseras till Gotland.

    Det är lika många som antalet anställda militärer i hela Försvarsmakten nu.

    Avgående arméchef Anders Brännström:

    – Hade vi haft ett luftvärnsregemente som det fanns en gång i tiden. Hade vi haft ett artilleriregemente som det fanns en gång i tiden. Hade vi haft ett pansarregemente som det fanns en gång tiden, så skulle det bli väldigt mycket mer avskräckande än vad det blir nu. Så visst, under kalla kriget så var det ju ett betydligt starkare försvar av Gotland. Både än det är nu och vad det kommer att bli när försvarsbeslutet är genomfört. Något annat kan man inte säga, säger han.

    – Man kan inte jämföra numerärer så som det var på den gamla tiden eller kalla krigets tid, då fanns det mycket rent numerärt på Gotland. Gör man bara den jämförelsen, så ter det sig ganska märkligt. Men dagens tekniknivå, dagens förband är inte att jämföra med det som var för 20-30 år sen, säger chefen för stridsgrupp Gotland Stefan Petterson, som var kompanichef på det gamla P18.

    Även Wilhelm Agrell säger att det inte går att jämföra rakt av.

    – Det är klart att Militärkommando Gotland när det var fullt mobiliserat hade en betydande förbandsmassa jämfört med hur det ser ut idag. Det var ju nästan lika stort som dagens svenska försvarsmakt. Men det var samtidigt en ganska ålderstigen utrustning man hade, säger Wilhelm Agrell.

    Karlis Neretnieks, som varit chef för Gotlands regemente anser att tröskeleffekten, den avskräckande effekten, blir för låg.

    – Det var fel att lägga ned försvaret på Gotland. Det kunde ha minskats, det kan jag hålla med om. Men att lägga ned det som man gjorde det var fullständigt på gränsen till sanslöst dumt. Här betalar vi nu för våra synder. Vi la ned organisationen, vi la ned infrastruktur eller sålde den för en struntsumma. Ja, vill man ha någonting på Gotland, så är det bara att betala för våra tidigare misstag, säger Karlis Neretnieks.

    – Det blir ju mycket pengar och rätt lite effekt av det hela, kan man konstatera. Frågan är ju då om det här är rimligt. Jag tror att mycket handlar om försvarspolitiken som säkerhetspolitisk symbolhandling, både inåt mot den svenska allmänheten i stort. Man ska visa att man tar de frågorna på allvar. Det är också en markering gentemot omvärlden. Det är att stoppa ned flaggan djupt i jorden och säga att: här är vi nu, avslutar Wilhelm Agrell.

    Reporter: Daniel Värjö

    Producent: Annika H Eriksson

    Kontakt: [email protected]

    31 min
  • Husbesiktningar - vilket skydd har du om det blir fel?

    Vid en husaffär är köparen är skyldig att undersöka huset noggrant. Många anlitar ett proffs och tror att man då är säker.

    Men hur skyddad är du egentligen när besiktningsmannen har gjort fel?

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    – Ja, man blir av med lite aggression i alla fall. För man är ju frustrerad och bitter. Men samtidigt ska det bli fantastiskt skönt att få ett nytt badrum. Men det är ju inte jag som borde betala för det här.

    Det här är Kaliber där drömmen om ett hus blev en mardröm.

    Om en husbesiktning som gick snett.

    Om Marcus Lidstedts kamp för att få rätt mot det multinationella bolaget.

    ­­­– Här har vi katastrofområdet. Här har vi badrummet och två golvbrunnar. Badrummet är från 90-talet, det är kanske inte modernt i färg längre men är fint och fräscht. Och vi förväntade väl oss inte att det skulle vara några problem, säger Marcus Lidstedt.

    Vi är hemma hos honom i Mjölby i Östergötland. Vid ett vackert putsat gult hus från början av förra sekelskiftet. I trädgården fruktträd och gungor.

    – Här uppe har det varit en balkong tidigare, vad jag förstår. Men den har man satt igen. Så har de satt in det här fönstret som skickar in väldigt fint ljus in i hallen och matsalen.

    Marcus Lidstedt visar runt och berättar om hur drömmen om hur ett eget hus till familjen började ta form en sommar för några år sedan.

    – Jag växte upp i ett sådant här hus i Skänninge. Min sambo växte upp utanför Mjölby men när vi flyttade hit bodde vi på Ringvägen som korsar den här gatan. Då pluggade vi. Sen bodde vi på Lagmansgatan som är åt det hållet. Vi har hela tiden…man har ju varit i området här, men jag har aldrig lagt märke till huset för här åker du bara förbi. Men sen så en sommar så kände vi att jag höll på att bli tokig, jag orkade inte bo i lägenhet längre, då började vi leta. Då kom det här ut. Vi blev förälskade direkt. Och vi fick det.

    Härligt. Hur kändes det?

    – Det kändes väldigt bra. Väldigt bra.

    Köparen skyldig att undersöka

    Att köpa hus är för många en av livets största affärer. Och en köpare är skyldig att undersöka huset noggrant. För säljaren ansvarar inte för fel som är möjliga att upptäcka vid en noggrann besiktning, så kallade dolda fel som redan finns när bostaden köps. En del köpare besiktigar själva. Men de flesta anlitar en professionell besiktningsman för en så kallad överlåtelsebesiktning. Om besiktningsmannen slarvar kan han eller hon bli skadeståndsskyldig. På så sätt ska husköparen känna sig trygg och säker - är det tänkt.

    Marcus Lidstedt är revisor. Han tycker inte om att ta risker, vare sig i sitt yrke eller till vardags. Så innan han skriver på kontraktet för drömhuset kontaktar han den största firman på marknaden när det gäller överlåtelsebesiktningar i Sverige. Nämligen Anticimex.

    På hemsidan står:

    ”Vi har i mer än 20 års tid utfört besiktningar och gör närmare 25 000 överlåtelsebesiktningar varje år./…/ Att sälja ett hus är en stor och komplex affär. Ett fel som upptäcks efter affären kan få konsekvenser för både köpare och säljare. I ett hus kan det finnas många fel och brister som är svåra att upptäcka för ett otränat öga. /…/Med en överlåtelsebesiktning får du reda på vilket skick huset är i och minskar risken för tråkiga överraskningar när köpet är klart/…/Vi har lång praktisk erfarenhet av besiktningar och kunskap om byggteknik./…/Du får personlig service på plats i ditt hus och har möjlighet att ställa frågor direkt till besiktningsmannen.”

    En trappa upp i huset ligger badrummet. Där finns toalett, handfat, ett badkar och ett duschutrymme. Marcus tar bort locket till golvbrunnen i duschen och börjar berätta vad som hände den där lördagen i november förra året när han kliver in i duschen – något som senare ska kosta honom över 200 000 kronor. Men det har han ingen aning om just då när han vrider på vattnet.

    ”Stäng av duschen, det rinner ned i källarentrén”

    – Och när man duschar är det bra att vattnet tar vägen någonstans, gärna ned i ett rör. För att göra det när man lägger klinkers så lägger man ett tätskikt i botten vad jag förstår och sen lägger man på klinkers. Tätskiktet ska ju gå ned i golvbrunnen och slutas till med den gråa tätringen som är längst ned här. Så ser det inte ut här. Vad som hänt här är att här har duschen varit på och det har varit lite för mycket skräp i golvbrunnen, vilket gjorde att vattnet steg mer än det tilläts flöda ut. Det är ju sådant som kan hända. Man ska ju rensa, men ibland glömmer man och jag hade varit på affärsresa i två veckor och innan var det lite stressigt så jag tänkte tar det när jag kommer hem. När jag kommer hem tar jag en dusch och det går väl en minut ungefär så ropar min sambo på mig att ’stäng av duschen, det rinner ned i källarentrén’. Mycket riktigt, på våningen under är det fritt flöde ned.

    Vad är det som är under här?

    – Här har vi en källarentré klätt i träpaneler…vattnet har stigit upp här, kommit upp under tätringen, tillåtits tränga ut kanske en halv kvadratmeter i diameter och sen har det hittat vägen ned. Så man kunde väl duscha där nere också men vattnet var lite smutsigare.

    Så det började droppa där nere…?

    – Ganska rejält, ganska rejält.

    Vad tänkte du då?

    – Det ska man inte säga i radio. Blir ledsen. Rädd, vad har hänt? Hur stora är skadorna? Får ju panik mer eller mindre, berättar Marcus Lidstedt.

    Trots att Marcus är noggrann och tar hjälp av den största firman på marknaden och tror han att han gör allt rätt, så blir det ändå fel. Vad hade besiktningsmannen egentligen för kompetens? Och hur kunde det gå så snett?

    Finns inga formella krav

    Varje år säljs drygt 55 000 småhus och 10 000 fritidshus i Sverige. En bostad säljs i det skick som den är i just när kontraktet skrivs. De flesta köpare låter en besiktningsman undersöka huset. Men i Sverige kan vem som helst kalla sig för besiktningsman. Det finns inga formella krav på yrkesbevis, certifikat, att man verkligen kan det man utger sig för att kunna.

    Det som finns är en ideell yrkesorganisation för ingenjörer som jobbar inom fastighets- och byggbranschen som heter SBR Byggingenjörerna. De bedriver utbildning för besiktningsmän och utfärdar godkännanden. För att bli godkänd besiktningsman av SBR krävs en dokumenterad byggteknisk utbildning och att man gått organisationens grundkurs för överlåtelsebesiktning. Därefter kan man bli certifierad av Sveriges tekniska forskningsinstitut, SP.

    Idag finns 180 godkända besiktningsmän i landet av dem knappt 50 certifierade. Det finns inga exakta siffror på hur många besiktningsmän det finns totalt i Sverige. Men branschen själv uppskattar att det är mellan 500 och 600. Och åsikterna om deras kvalitet är många i de forum på nätet som diskuterar besiktningsmän.

    Det är den 15 september 2010. Enligt besiktningsprotokollet är det halvklart väder och 14 grader i luften, när besiktningsmannen från Anticimex parkerar sin bil utanför det gula huset från 1910 på Bondegatan i Mjölby.

    – Jag har kvar visitkortet här, men där står bara hans namn. Jag vet inte vad han har för kompetens.

    Det var inget du frågade efter då?

    – Nä, det var det inte. Det kanske var dumt. Jag utgick från att Anticimex skickar kompetent personal. Du skickar inte mig till kungliga operan för att göra en balett, jag är inte professionell nog. Då förutsätter jag att de inte skickar en sån yrkesperson hit, säger Marcus Lidstedt, och bläddrar i besiktningsprotokollet som enligt Anticimex kallas nivå två, som betyder en utökad besiktning av husets riskkonstruktioner och med fuktmätning ibland annat badrum.

    – En grön bock.

    Som betyder?

    – Inget att notera. Det finns en liten legend vad en grön bock ska betyda. Denna symbol används då besiktningsteknikern inte ser några avvikelser i utrymmet eller byggnadsdelen.

    Så då var du säker med ditt badrum?

    – Det var jag.

    Men besiktningsmannen såg inte allt som han borde ha sett.

    – Jag undrar så klart vilka andra fel har han missat. Det oroar mest. Nu vet vi ju vad en av riskerna var. Jag tror han åkte hit, tyckte huset var trevligt, en trevlig säljare och det var ett trevligt besök och han noterade inte vad han skulle göra. Det är vad jag tror, säger Marcus Lidstedt.

    Fick inte rätt trots konstaterad miss

    Missen ska bli kostsam för Marcus när vattnet i duschen några år senare letar sig en helt ny väg ned genom huset. Med lätt panik och en vattenskada i huset ringer Marcus försäkringsbolaget som ger rådet att ringa Anticimex för att få skadan besiktigad.

    – Han kommer hit, tittar ned i golvbrunnen och säger ’ja, den här golvbrunnen är felaktigt ansluten’. Så förklarar han hur det ska se ut och då säger jag att ni har ju haft det besiktigat när vi köpte huset. Borde han inte ha sett det här. Och det tar kanske en tio sekunder så säger han ’jo, det borde han ha gjort’. Jaha, då kommer jag att reklamera det här. ’Gör det du’, blir svaret då. Då ber jag honom titta i golvbrunnen vid badkaret också. Det är likadant här. Så här är lika stor risk. Jag fick ett protokoll från Anticimex där det konstateras att golvbrunnen är felaktigt ansluten vilket är orsaken till läckan. Felet är inte dolt. Så när jag kontaktar mitt försäkringsbolag så vill de inte de ersätta mig för skadan här i badrummet, berättar Marcus Lidstedt.

    Anticimex som inspekterar skadan i Marcus hus erkänner nu själva att golvbrunnen är felmonterad. Ett fel som orsakade skadorna i huset. En felmonterad golvbrunn som en annan av bolagets besiktningsmän helt missade några år tidigare.

    Nu tror Marcus att det ska gå lätt att få rätt mot Anticimex och att problemen snabbt ska lösas.

    Men det är nu kampen börjar.

    På Konsumentverket i Karlstad jobbar Daniel Gustafsson som jurist. Om till exempel en snickare, rörmokare eller golvläggare gör fel gäller tio års rätt att reklamera jobbet enligt konsumenttjänstlagen. Men för konsulttjänster, som en överlåtelsebesiktning, gäller inte den lagen. I stället är två år en skälig tid att reklamera; detta efter en dom i Högsta Domstolen från 2007.

    Det här drabbar konsumenterna, anser Konsumentverket, som tycker det är en lucka i lagstiftningen och vill se en förändring.

    – Man kan ju fråga sig varför just hantverkare ska ha större krav på sig med reklamationsfristen än vad en besiktningsman eller advokat eller vem som gör en så kallad immateriell tjänst. Absolut vore det önskvärt om det gick att vända sig mot en besiktningsman en längre tid. Det skulle ge en ökad trygghet, säg att det utsträcks till tio år då har man samma möjlighet att vända sig till besiktningsmannen om den gjort något fel som man har att vända sig till säljaren om dolda fel, säger Daniel Gustafsson.

    Lagändring inte bästa vägen menar ansvariga

    Hur tänker då lagstiftaren, politikerna, om luckan i lagen? Den som både Marcus i Mjölby och juristerna på Konsumentverket i Karlstad vill täppa till.

    Kaliber har sökt justitieminister Morgan Johansson för att prata om varför inte husbesiktningar omfattas av konsumenttjänstlagen. Men han vill inte vara med i en intervju. Istället hälsar genom sin pressekreterare Sofie Rudh att frågan om att förändra lagstiftningen var uppe hos dåvarande regering 2009. Sofie Rudh skriver i ett sms att:

    ”Då ansågs inte en justering av lagen var den bästa vägen. Inte heller denna regering arbetar med ändring av lagen. Det skulle bland annat krävas särregler för olika typer av uppdrag och det skulle bli svårt att samordna med befintliga regler i konsumenttjänstlagen. Mot bakgrund av detta tackar Morgan Johansson nej till intervju denna gång.”

    Regeringen anser att branschens egen certifiering som sker genom SBR Byggingenjörerna räcker som skydd för konsumenter. Men den här är en certifieringen som inte är lagstiftad utan frivillig och Daniel Gustafsson på Konsumentverket håller inte med regerings resonemang:

    – Det är många branscher som har certifieringar och det blir fel i många branscher trots certifieringar, så det tror jag inte kan, tror inte det i sig räcker för att få trygga konsumenter, även om det givetvis höjer ribban lite grann.

    Och Kaliber kan i dag visa att det regeringen tycker är tillräckligt skydd för husköpare - inte räcker. Även Konsumentverket tycker att skyddet är otillräckligt.

    Certifieringen frivillig

    Marcus Lidstedt har anmält Anticimex till Allmänna reklamationsnämnden, ARN.

    – Tyvärr har jag inte den styrkan att anlita en advokat och bära den rättegångskostnaden om jag förlorar. Jag tror faktiskt att, det är därför jag driver det så hårt mot Anticimex, att jag har rätt. Ett konstruktionsfel är ett konstruktionsfel, det är inget som växer fram. Så jag tror nog det skulle kunna vinna i tinget, men den risken vill jag ju inte ta. Däremot gör jag så klart en ARN-anmälan. Deras beslut eller rekommendation är ju en indikation på vad en domstol skulle besluta, säger Marcus Lidstedt.

    Varje år får reklamationsnämnden – dit missnöjda kunder kan vända sig - in mellan 1200 och 1500 anmälningar om jobb som gjorts på bostäder, som till exempel hantverkstjänster. Problem med husbesiktningar är en liten del av alla ärenden. Men en enskild kan drabbas hårt ekonomiskt om något går fel. Och kan man säga något om kunskapen hos landets besiktningsmän?

    Kaliber har granskat samtliga anmälningar till Allmänna reklamationsnämnden som handlar om överlåtelsebesiktningar de senaste fem åren. Flest anmälningar mot sig har Anticimex - 117 av totalt 318. Men Anticimex är också det enskilt största besiktningsbolaget på marknaden. Få anmälningar leder till fällning för det är den som anmäler som ska bevisa att besiktningsmannen varit vårdslös.

    Men hälften, eller 19 fällningar de senaste fem åren, gäller Anticimex.

    Vår kartläggning visar också att i de fall där reklamationsnämnden fällt Anticimex är bara en av deras besiktningsman godkänd enligt de certifieringskrav som yrkesorganisationen SBR Byggingenjörerna ställer. Den certifiering som regeringen tycker räcker som skydd för konsumenterna. Bland övriga besiktningsmän som fällts av ARN finns dem som både har och saknar certifiering.

    Daniel Gustafsson på Konsumentverket blir förvånad över att så många av besiktningsmännen som fällts saknade certifiering eller godkännande:

    – Det är intressant det du säger att där det gick snett var det oftast en besiktningsman utan den här certifieringen.

    Kan man dra någon slutsats som konsument om man ska anlita en besiktningsman, ska man titta efter att den är certifierad?

    – Ja, de data talar ju onekligen i den riktningen, säger Daniel Gustafsson.

    Vi hör av oss igen till justitieminister Morgan Johansson. Nu för att höra hur han ser på att branschens egen certifiering som regeringen sagt räcker som skydd för konsumenter mot besiktningar som går fel - inte har den effekt det var tänkt. Något som Kalibers granskning visar.

    Och också vad han tycker om Konsumentverkets krav på en förändrad lagstiftning.

    Men det är frågor vi inte får ställa. För ministern vill fortfarande inte vara med i en intervju.

    Anticimex säger ner till ersättning

    I Mjölby står Marcus Lidstedt i byggdamm och river ned kakelplattor från väggarna. Allt ska rivas, ända ned till träbjälklaget. Sedan ska hantverkare göra nytt och göra rätt.

    – Det gäller att få rätt vinkel, annars så fastnar du och halkar. Så ska du trycka till lite också. Det är väl bra för karaktären.

    Vad heter det där?

    – Det är väl en bilmaskin, va? Sägs det, jag är inte så kunnig på sånt. Men bilmaskin skulle jag säga, med ett litet huvud för att komma in bakom. Kanske borde haft en bred, den kanske inte fastnar lika lätt. Men ja, ja…

    Vad gör ni idag?

    – Tanken är att vi slår ned väggarna till bjälklag och isolering. Golvet…jag måste tänka på om vi ska vänta med det. Jag måste måla här på något sätt. Jag har ju hjälp i dag, men….

    Marcus får ingen ersättning av Anticimex – trots att deras besiktningsman missade att se den felaktigt monterade golvbrunnen – som ledde till skador i huset. Anledningen är att mer än två år gått mellan överlåtelsebesiktningen och skadan.

    – Det blir väl pasta till lunch så man får mer energi. Pizza sa vi, men jag vet inte…

    ”Högt kundvärde och bra kvalitet”

    Anticimex finns idag i 15 länder och har cirka 4 000 anställda. Skadedjursverksamhet är företagets huvudsyssla och därefter är överlåtelsebesiktningar en stor och viktig del. Den svenska delen av Anticimex gick 2014 med drygt 483 miljoner kronor – nästan en halv miljard - i vinst. Enligt företaget var vinsten extra hög på grund av försäljning av fastigheter och ett bolag i Luxemburg.

    Med de siffrorna i minnet uttrycker Marcus Lidstedt sin besvikelse i ett brev till Anticimex - och får svar från företagets vd Mikael Roos:

    – Han svarar mig så här: ’Hej Marcus. Tack för ditt mejl. Även om det naturligtvis är tråkigt att du är så missnöjd med våra tjänster. Vi strävar som du förstår alltid efter att leverera tjänsterna med högt kundvärde och bra kvalitet. Och när vi tyvärr emellanåt misslyckas vid enstaka tillfällen så försöker vi alltid lära oss för att bli bättre. När vi utför överlåtelsebesiktningar har vi liksom hela branschen, samma reklamationsvillkor…’

    Kaliber kontaktar företagets vd Mikael Roos för att höra vad han menar med brevet han skrev till Marcus, där han beklagar att det ibland blir fel men ändå inte kan hjälpa Marcus.

    Mobilsvar: ”Hej, du har kommit till Mikael Roos på Anticimex”.

    – Hej Mikael. Jag heter Christian Ströberg ringer från Sveriges Radio. Du får gärna ringa mig på 011- 495….”

    Men Mikael Roos tackar nej till en intervju med Kaliber och hänvisar i mejl till Per Bergström som är affärsansvarig.

    Först lovar företaget att svara på våra frågor, men efter några dagar ändrar de sig och vill inte ställa upp alls. Till sist går de med på en intervju – men under förutsättning att inte svara på några frågor som har med Marcus Lidstedts ärende att göra eftersom det nu ligger hos Allmänna reklamationsnämnden.

    – Hej, Per Bergström heter jag. Välkommen in.

    Vi ställer ändå frågan till Per Bergström vad Mikael Roos egentligen menar i brevet som han skrev till Marcus Lidstedt.

    I ett mejl skriver Mikael Roos att "ni strävar som du förstår alltid mot att leverera tjänsterna med högt kundvärde och bra kvalitet." Rent generellt; vad innebär en sån formulering?

    – Ja, vi skulle ju inte kommentera det här enskilda ärendet sa vi. Utan vi får göra när det är färdigt så kan vi även kommentera det utlåtandet.

    Nu var det ju inte det enskilda ärendet jag ville ha kommenterat utan rent generellt vad innebär en sån formulering att ni alltid strävar mot att leverera tjänster med högt kundvärde och bra kvalitet?

    – Det är ju om jag ska kommentera det utifrån vad vi pratat om att vi jobbar med att utveckla våra tekniker, att följa upp det som blir fel, att försöka lära av misstag, och det är väl för att leverera bra kvalitet med högt kundvärde.

    Hur mäter man sånt?

    – Kundnöjdhet, vilket vi också mäter.

    Så när man köpt en tjänst av er då får man också ett formulär där man får svara på ett antal frågor?

    – Ja, absolut. Vi har alltså ett verktyg där det går ut ett mejl till kunderna. Vi har nyligen lagt ut överlåtelsebesiktning. Vi har successivt gått ut med alla våra tjänster så vi får en kontroll på vad våra kunder tycker.

    Vad säger era kunder om överlåtelsebesiktningar?

    – Ja, vi har inte hunnit få något resultat än, för det är helt nytt.

    Okej, så pass.

    – Men vi har väldigt många nöjda kunder, så är det, annars hade vi inte haft den position vi har, säger Per Bergström.

    Anticimex eget system

    Anticimex väljer att fokusera på de kunder som är nöjda och Per Bergström vill inte prata om en av de missnöjda kunderna, Marcus Lidstedt.

    Anticimex har cirka 200 personer som utför överlåtelsebesiktningar. Bara sex av dem är godkända enligt SBR Byggingenjörerna – och det som regeringen tycker räcker som garanti för att kunskapen är tillräcklig hos landets besiktningsmän. I stället har Anticimex en egen utbildning för sin personal, berättar Per Bergström och säger att många av besiktningsmännen också har någon form av byggteknisk utbildning i botten och gärna lite arbetslivserfarenhet från byggbranschen.

    Så hur ska då en vanlig husköpare veta vem som har tillräcklig kunskap för att göra en ordentlig besiktning?

    Blir det inte otydligt när ni har ett system och SBR har ett annat?

    – Jo, klart om man utgår från den delen att måttet är den typen av certifiering då kan det väl vara otydligt att en har och inte den andre har. Men om man nu tittar på det faktiska som vi gör, så kanske det inte är så otydligt. Eftersom vi gör exakt samma sak.

    Ni vet säkert vad ni gör men för kund blir det otydligt.

    – Jo, absolut, absolut, Det kan absolut vara så att det är en otydlighet i vad som är rätt eller fel då, säger Per Bergström.

    I de fällningar av Allmänna reklamationsnämnden som Kaliber granskat var ingen av Anticimex besiktningsmän certifierad. Endast en var godkänd av organisationen SBR Byggingenjörerna.

    Men Per Bergström tycker inte att det säger något om kunskapen hos Anticimex besiktningsmän:

    – Nej, jag vill påstå att det inte gör det. Sen att det blir fel ibland…men det blir ju fel även om man är certifierad. Jag är lite envis i att vi har en modell för utbildning och krav som gör att vi följer upp, vi vet när vi släpper ut någon, vi följer upp, på samma sätt som jag tror SBR gör, eller kanske mer intensivt eftersom vi har en koppling till varje kontor och tekniker. Sen blir det givetvis fel ibland och det är beklagligt att det blir fel. Så är det absolut.

    Men det faktum att ingen är certifierad och en var godkänd. Säger det ingenting, menar du?

    – Inte vad jag ser och vet om certifieringskraven. Återigen vill jag påstå att vi har väl så bra och samma utbildning och samma kontroll som övrig marknad har.

    Men när jag ska välja besiktningsman eller företag. Hur ska jag tänka?

    – Ja, där kan det finnas en poäng i det du säger att då letar man efter någon som är certifierad, kanske. Och är ju inte vi då, i det här fallet.

    Kan göra undantag

    En missnöjd Anticimexkund har två år på sig att reklamera en besiktning, en gräns som ju Högsta domstolen tycker är skälig. Per Bergström säger att de kan göra undantag från tvåårsregeln om felet är grovt.

    – Men beroende på hur uppenbart och hur stor en brist kan vara i förhållande till det ekonomiska värdet, givetvis.

    Så trots att företaget som gjorde nästan en halv miljard kronor i vinst kan vara mer generös mot en missnöjd kund hänvisar de till en reklamationstid på två år.

    – Det finns ju en betydande ekonomisk risk givetvis i att dra det här mycket, mycket längre. Så är det helt klart, och vi har inte tjänat de där pengarna på den här verksamheten givetvis. Utan nu har du tittat i en total verksamhet. Så om vi nu gör någon normal handelsvinst på besiktningen så är den bygd utifrån en sån här tvåårsgräns, säger Per Bergström.

    Kaliber har i dag visat att det regeringen tycker är skydd för konsumenter mot fel som besiktningsmän gör – nämligen ett frivilligt system med godkännande och certifiering – inte har den effekt det var tänkt.

    I Marcus Lidstedts fall var besiktningsmannen godkänd av både av organisationen SBR och Anticimex. Men han missade ändå att golvbrunnen i badrummet var felaktigt monterad. En miss som ledde till omfattande vattenskador.

    Och trots att Anticimex själva erkänt att de gjorde en miss får Marcus ingen ersättning från bolaget, eftersom det gått mer än två år från besiktning till att skadan skedde.

    I Mjölby är Marcus' badrum omgjort och nästan klart. Det har kostat Marcus drygt 200 000 kronor och en hel del arbete.

    – Så här ser det ut nu, då.

    Oj, vad fint det blev.

    – Ja, det blev faktiskt jättefint. Så vi har nu golvvärme eldriven, vi har snyggt och prydligt plattor och en korrekt ansluten golvbrunn.

    Ja, där är den nya.

    – Ja, så här ska det se ut.

    Gjort efter konstens alla regler?

    – You bet!

    Under våren har han övervägt att stämma Anticimex inför domstol, men om han förlorar tvisten får han ersätta företaget för deras rättegångskostnader. Plus betala sina egna advokatkostnader.

    Sådana är reglerna. Och den risken vågar han inte ta.

    I stället har han alltså gjort en anmälan till Allmänna reklamationsnämnden och hoppas på att få rätt. Och på att luckan i lagen någon gång i framtiden täpps igen.

    Vi ska också lägga till att när programmet var klart i fredags hörde Anticimex av sig i ett mejl, där de skriver att de nu startat en process för att låta tredje part certifiera företagets besiktningsmän. Det innebär också att de gör en översyn av sin process för överlåtelsebesiktningar.

    Reporter: Christian Ströberg

    Producent: Annika H Eriksson

    Kontakt: [email protected]

    31 min
  • Företaget som försvann - Kaliber granskar Hjärta till Hjärta del 2

    Ett socialt företag med alla papper i ordning eller brutna löften, svarta löner och sjukförsäkringar som inte finns? Vi fortsätter att söka svaren kring det hyllade biståndsprojektet i Rumänien.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Linköping 23 april 2016.

    Biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta firar 25-årsjubileum. På menyn potatisgratäng med exotisk planka och till kaffet musikunderhållning. Grundaren av Hjärta till Hjärta Sixten Widerstedt som utsetts till årets Linköpingsbo - dyker upp i festvimlet.

    – En fantastisk utveckling som vi tackar Gud för. Just nu är det romerna och tiggarna som engagerar oss.

    Det är ett rekordår. Över 6 miljoner kronor skänkte svenska folket i bistånd via Hjärta till hjärtas 2015. En dubblering på mindre än två år. Och mest uppmärksamhet har deras jobbprojekt med flätade korgar i Rumänien fått. I festlokalen ett bord uppställt med korgarna till försäljning.

    Korgarna är tillverkade av de som förut satt och tiggde. Nu kan de tack vare våra insatser istället stanna hemma i Rumänien säger ordförande för Hjärta till Hjärta, Jörgen Ljung.

    - Att vi lyckats med det. De tiggde i Linköping förut. Idag, eller nu är det lördag, tror jag det är 35 som flätar korgar. Nu ska vi sälja korgar här i Sverige.

    – Jag har köpt korgar. Jag tycker det är jätteviktigt! Så fattiga människor som man ger en chans till att skapa ett eget arbete.

    Det är många som kommit på Hjärta till Hjärtas stora fest. Volontärer, medlemmar, anställda i de fem secondhandbutikerna och enskilda givare.

    De får en sista fråga innan festen kan börja. Vad skulle det innebära om det Hjärta till Hjärta berättat i sina biståndskampanjer som fått så många svenskar att ge sitt bidrag inte stämde?

    – Jag skulle sluta mitt jobb rakt av. Det är ett förtroende som inte får brytas på nått sätt.
    – Jag kan inte tänka i de banorna.
    – Men vi vet ju, vi ser ju hur de har lyckas.
    – Då är det så att man slutar att ge, det är bara så.
    – Hej, hej! 1, 2, 3, 4. De är många i Norrköping. De är tillbaka.
    – Jag blir förbannad att de har utlovat någonting som inte är sant.

    Kaliber kunde i förra veckan avslöja att flera hoppat av korgflätningsprojektet och är tillbaka i Sverige för att tigga. Vi kunde också berätta om de ersättningsnivåer som arbetarna får per korg. I Hjärta till Hjärtas butiker säljs de för 350 kr - av det får korgarna strax över 30 kronor.

    Efter vår granskning skriver Hjärta till Hjärta på sin hemsida.

    Vi ser allvarligt på den kritik som framkommit i programmet och kommer att se över våra ersättningsnivåer till korgmakarna.

    Men Hjärta till Hjärta säger att inga löften är brutna. Det man berättat om biståndsprojektet med korgflätarjobben i Rumänien är korrekt. Man har berättat sanningen för de svenska givarna. Men stämmer det?

    De avhoppade korgflätarna som är tillbaka i Sverige har mer saker att berätta.
    Det här är andra delen i Kalibers granskning av Hjärta till Hjärtas jobbverksamhet i Rumänien.

    Florin är en av de som hoppat av korgflätarföretaget. Jag frågar honom om han fick något kontrakt när han började jobba.
    – No no.
    Betalas det skatt?
    - No.

    Samma svar ger Ion Greeruș som också hoppat av.
    Har han skrivit på några kontrakt?
    – Absolut no. Nej.

    I Rumänien är inte sjukvård för alla. Man måste ha en officiell inkomst eller själv betala en avgift för att få tillgång till allmän sjukvård. Anita Lilburn som var den som hjälpte Ion att komma i kontakt med Hjärta till Hjärta, hon går tillsammans med honom in på den rumänska motsvarigheten försäkringskassans hemsida för att se om Ion finns registrerad. Ion tar fram sitt ID-kort och Anita skriver personnumret i webbformuläret på myndighetens sida.
    – Persoana selectată nu este asigurată. Den här personen som ni har valt är inte försäkrad.
    Vad betyder det Ion och Florin berättar? Kanske har de ha tappat bort sina kontrakt? Glömt att de skrivit på? Och kanske har de jobbat för kort tid för att synas i systemet?

    Jag letar fler som flätat korgar.

    Linköping

    – Alla är från Pauleasca.

    Med mig har jag har jag den reklamfolder som följer med varje korg. På bilden syns en man som bär en korg på axeln och ler in i kameran. Hans skratt blottar en saknad framtand. Samma bild pryder biståndsprojektets insamlingssida på nätet. Jag frågar runt om någon känner igen vem korgflätaren på bilden är.

    – Titta, det är min bror!

    Hans bror heter Vergil Geamanu och är inte i Rumänien för att fläta korgar. Inte heller är han anställd i Hjärta till Hjärtas sociala företag.
    – Nej han har inte gjort någon korg.
    – Nej.
    Så han har aldrig gjort en korg?
    – No!
    Brodern är i Spanien för att söka jobb. Han ringer upp.
    – Ja!
    – Jag gör en intervju nu om dig.
    – Jag har aldrig fått några pengar.

    Vergil blir inte glad när han får reda på att hans bild frontar hela korgprojektet. Han berättar att bilden måste ha tagits när Hjärta till Hjärta var i hans hemby Pauleasca. En man de kallar Ricardo brukar ha med sig fotograf när han kommer.

    – Jag bar en korg till hans bil.
    Vergil var ombedd att hjälpa till att bära en korg till hans bil. Då måste bilden ha tagits.

    Hjärta till Hjärtas huvudkontor mars 2016.

    Biståndsansvarige Rickard Klerfors visar korgarna i secondhandbutiken. Jag frågar honom vem mannen som pryder omslaget på foldern som följer med korgarna är.

    – Det är en bild från Rumänien. En man som jobbar med det här och tillverkar korgar.
    Vad heter han?
    – Oj där tappade jag.
    Under bilden i foldern står:
    – Tack för att du hjälper utsatta romer till en bättre framtid.

    På baksidan av foldern uppmanas de som vill fortsätta stödja Hjärta till Hjärtas sociala företagande i Rumänien att sätta in pengar via bankgironummer eller Swish.

    Den som köper korgen kan läsa att den är tillverkad av anställda i ett socialt företag som Hjärta till Hjärta har startat tillsammans med en rumänsk stiftelse som heter FDES. De anställda får genom sin officiella inkomst del av sociala förmåner som sjukförsäkring och pensionsrättigheter står det.

    – Det ordnar vi för den här gruppen.
    Många av era korgtillverkare de kanske deklarerar för första gången i år då?
    – Ja visst absolut, det är precis så.

    När vi träffas i mars 2016 har företaget 25 anställda korgflätare berättar Rickard Klerfors. Men många i Rumänien står fortfarande utanför systemet eftersom de saknar en officiell inkomst.

    – Det är ett jätteproblem och där känner vi att det här med försörjningsinsatser att det är viktigt att det sker i den vita delen av ekonomin.

    Men så de andra berättelserna från de som hoppat av. Som säger att betalningen - var svart. Inga kontrakt och Ion som inte dyker upp i sjukförsäkringssystemet.

    Vi måste söka svaren på plats i Rumänien.

    – I didn’t check Mr Klerfors name in any of this…

    Bukarest april 2016. Den rumänska journalisten Stefan Mako hjälper mig att gå igenom företagsregister i jakt på namnet på det sociala företaget Hjärta till Hjärta har startat tillsammans med den rumänska stiftelsen. Det som står beskrivs i deras insamlingskampanjer som vänder sig till svenska givare.

    Vi skickar iväg ett antal frågor till myndigheter och register. I väntan på svar därifrån gör vi ett studiebesök. För vad innebär egentligen ett socialt företag? Och hur bedrivs företagande i Rumänien?

    – Welcome to Carewash, we care for cars and people.
    – My name is Rafael and I’m happy working here.

    Rafael är 36 år gammal och har romsk bakgrund. Han har stått utanför systemet hela sitt liv berättar han. Nu putsar han det sista på en röd sportbil. Det här är hans första riktiga jobb.

    - Yes first time working.

    Rafael har tidigare nekats vård för sin hepatit C. Nu som anställd på biltvättfirman får han sjukförsäkringen som ger honom rätt till allmän sjukvård och han har påbörjat en behandling för sin allvarliga sjukdom.
    – Hepatit, men jag fick ingen vård..

    Hans lön är låg men med dricksen från kunderna klarar han sig. Han skulle gärna ha mer betalt säger han, men jobbet här har förändrat hans liv till det bättre.
    – Haha! Ja med mat och allt man behöver.
    – The biggest responsibility is with the people that are working here. With the people you can not mess.

    Marian Ursan driver människorättsorganisationen Carusel som startade biltvätten. Socialt företagande är ingen särskild företagsform i Rumänien. De lyder under samma regler som vilket företag som helst. Den stora skillnaden är syftet säger han. Att hjälpa utsatta grupper långt från arbetsmarknaden till att bli inkluderade i systemet och få en lön som går att leva på.

    – Let’s count together, 1, 2, 3, 4.

    Företaget Carewash har 8 anställda. Marian plockar fram tre pärmar med årets aktuella bokföring, lönelistor och anställningskontrakt.

    – This is standard, we didn’t exaggerate it. We are obliged by the legislation. And we have to keep this documents for many years.

    Det blir extra mycket pappersarbete eftersom flertalet av deras anställda inte har något bankkonto - de får betalningen kontant men måste signera ett kvitto vid varje utbetalning och får en kopia där summan på dragen skatt står angiven. Han bläddrar och visar en hel pärm med signerade kvitton och utdrag från skattemyndigheten.

    – So they check how much money they made and how much money we payed for them in terms of medical insurance.

    Marian Ursan har också visat de anställda hur de själva kan kontrollera att de fått sin sjukförsäkring. För på den rumänska försäkringskassans hemsida finns ett webbformulär. Journalisten Stefan Mako skriver in de åtta arbetarnas personnummer, ett och
    – So I’ve checked all the employees at the car wash and all have medical insurance according to their personal identity number.


    Vi fortsätter leta efter det sociala företaget hjärta till hjärta startat tillsammans med den rumänska stiftelsen FDES.

    – Hej, Jag söker Mr Valentin Preda.

    Jag låter Stefan Mako boka en intervju med ledaren för stiftelsen Valentin Preda. Han tar emot på sitt kontor i centrala Bukarest. Det han berättar ger oss en möjlig förklaring till varför vi inte hittar något företag.

    – De arbetar i en fristående form i sina egna hus, den legala formen är ett tjänsteavtal.

    Valentin Preda säger att stiftelsen betalar korgtillverkarna för varje färdigflätad korg.

    Något namn på företag nämner han inte någon gång under den över två timmar långa intervjun. Till skillnad från hjärta till hjärta talar han inte om anställningar utan kallar det en civiluppgörelse mellan varje korgtillverkare direkt med stiftelsen. Ett tjänsteavtal. Pengar får stiftelsen - från Hjärta till Hjärta i Sverige.

    – Jag har stöd från Sverige, med den infrastruktur som man fått för att utveckla…
    Jag har stöd av Hjärta till Hjärta säger han. Det är de som säljer korgarna i Sverige och samlar in pengar från svenska givare.

    För pengarna har han anställt tre som han kallar field officers som ska leta efter nya affärsmöjligheter i Rumänien för utsatta människor. Själv tar han inte ut någon lön säger han utan jobbar helt gratis.
    Betalas skatt? Sjukförsäkring och allt sånt för korgmakarna? frågar Stefan Mako. Självklart försäkrar Valentin Preda.

    Skatt för personernas kontrakt?
    – Självklart.

    Sjukförsäkring?

    – Självklart!


    Pauleascadalen - Södra Rumänien i början av april 2016.

    Byarna här i dalen står inte utritade på kartan och gatorna har inga namn. Bilen kör fast i en större bäckfåra som är huvudgatan genom byarna. Vi backar upp igen. Kliver ur och fortsätter den sista biten till fots. Men vi har kommit rätt. För jag känner igen mig från bilder som Hjärta till Hjärta publicerat härifrån och använt sig av i sina insamlingskampanjer på nätet och i sociala medier. Områdena här räknas som ett av de fattigaste i Europa och flera härifrån har varit i Sverige för att tigga. Snart hittar jag flera av korgflätarna, det är lördag men verksamheten är i full gång.

    Han heter Nicolai och är i 50-årsåldern och sitter på marken och böjer och tvinnar tunna grenar till ännu en korg. Nicolai är van korgflätare - i 14 år har han kunnat hantverket säger han. Mest tid tar det att göra korgbotten, sen flätar han sig uppåt visar han.

    – Du flätar två och två och tar dig uppåt.

    Han är stolt över sitt arbete säger han. I byn finns bara en som är bättre och han sitter 10 meter bort. Han pekar mot sin son Mádalin - han är 24 år gammal och en bra dag kan han fläta en perfekt korg under två timmar.

    Jag visar Nicolai bilden från Hjärta till Hjärtas second handbutik i Linköping på min telefon. I staplarna av korgar kan han peka ut flera som han och sonen tillverkat.

    – Ja ja. Där!

    Har de kontrakt?

    – Nej.

    Jag frågar sonen Mádalin samma sak.

    – They promised me a job.

    Did he sign any contract?

    – No.

    Vad heter företaget som han jobbar för?

    – Jag vet inte.

    Några hus längre bort jobbar en man över 70 år - som berättar samma sak.

    - Hur kan vi veta? Vi har ju ingenting, vi skrev inte under några kontrakt.

    De får material varannan vecka, levererar korgarna till ett uppsamlingsställe och får betalt per korg. Men inga anställningskontrakt eller några former av skatteinbetalningar har de sett till eller fått signera.

    – Man sa att man skulle ge oss försäkring.


    Nicolai och hans son Mádalin har varit med sen starten. Det kan jag få bekräftat från bilder på uppstartsmötet i februari 2015.

    Då lät det så bra säger Nicolai. Men så blev det inte menar han.

    Vad lovade de?

    – Allt, allt, allt!

    Han har framfört sin kritik direkt till Hjärta till Hjärta säger han, utan resultat.

    – De gav oss jobb och vi skulle bli lurade, de gav oss jobb men inte till det här priset.

    Några kilometer bort träffar vi Ions fru Sabina.

    – Does she have contract?

    – Vi har ingenting. Först började min man men nu har jag tagit över.

    Den där sjukförsäkringen som ger henne rätt till sjukvård skulle hon verkligen behöva nu säger hon. För hon har ljumskbråck och skulle behöva träffa en läkare kanske också opereras.

    Jag får tillåtelse att fotografera av hennes ID och kan på nätet kontrollera att hon liksom hennes man inte finns inkluderad i sjukförsäkringssystemet. Men på Hjärta till Hjärtas hemsida står ju att arbetarna är sjukförsäkrade säger jag.

    – Nej, jag har inget sånt.

    Kaliber har intervjuat nio korgflätare i biståndsprojektet. Ingen av de säger sig ha sett något kontrakt och ingen vet vad företaget de jobbar för heter. Det de berättar går rakt emot vad biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta skriver om i sina insamlingskampanjer som vill få svenskar att skänka pengar.

    Tillbaka i Linköping:

    – Ska jag stänga här?
    – Ja det kan du göra.

    Jag återvänder till biståndsansvarige på Hjärta till Hjärta Rickard Klerfors. Kan han visa oss några dokument eller andra bevis som ger svar på vad som är sant i den här historien.

    Klerfors medger att det delvis står fel på deras kampanjsidor och i den folder som följer med varje korg. Hjärta till Hjärta och stiftelsen startade aldrig något nytt socialt företag som det står.

    - Det var kanske olyckligt formulerat. Det är ju ett företag i den sociala ekonomi men just nu bedrivs det i den här stiftelsen namn.

    Varför skrev ni då i sådana fall att ni hade startat?

    – Ja då skulle man skriva att vi har startat en verksamhet inom den sociala ekonomin om man ska vara riktigt korrekt.

    Rickard Klerfors beklagar den felaktiga beskrivningen i deras kampanjmaterial men i sak är inget förändrat säger han. Han har själv varit med och gjort upplägget och stiftelsen som man har samarbetsavtal med har bedrivit verksamheten - som ett företag.

    – Vi har 25 individuella anställningsavtal som är underskrivna av de här personerna.

    Var finns de kopiorna på kontrakten med underskrifter?

    – De har självklart varje person som arbetar fått en kopia och en hos arbetsgivaren.

    Jag visar biståndsansvarige Rickard Klerfors vad vi har hittat i vår granskning. Att de nio arbetare vi intervjuat har berättat samma sak. De har inte skrivit under eller sett något anställningskontrakt, säger de.

    – Det kan jag inte svara på, säger Rickard Klerfors

    Kan nio person tappat bort sina kontrakt?

    – Jag vet inte varför man säger att man inte har ett officiellt kontrakt.

    Rickard Klerfors besöker flera gånger om året Bukarest och har sett alla papper och allt har skötts korrekt säger han.

    – Kontrakt, skatt, sjukförsäkring, pension, glasklart och det finns. Jag måste bara skriva några rader till Rumäninen så kan jag få ett exempel på de kontraktet för var och en. För det är vi skyldiga att ha.

    Klockan är halv tre på eftermiddagen och Rickard Klerfors ringer upp stiftelsen FDES företrädare.

    – Då tar vi inte alla. Det får va ett exempel, så man kan se lydelsen i ett av de här.
    – Hallå, hur är läget? Jag skulle vilja få en kopia på e-mail. Bra! Vi hörs.
    – Det är precis påväg att bli påsk i Rumänien. Den här ledaren för organisationen, som också är företagare och entreprenör, han sitter nu ensam på sitt kontor och de andra har fått ledigt för att förbereda påsken och han vet då inte var hans sekreterare och alla anställda håller alla de här papperna.

    Jag frågar om vi kan få se något form av papper till att börja med. Kanske kan de skicka själva tomma kontraktet som de använder när korgtillverkare nyanställs. Dokumentet borde vara flitigt använt - för på ett halvår skriver Hjärta till Hjärta att de i biståndsprojektet gått från att 6 till 25 anställda. Rickard Klerfors ringer upp igen.
    – Ett kontrakt utan namn… bra, hejdå.

    – Han skickar det till mig men nu var han på möte så nu har han lämnat kontoret. Men även om det är på gång att bli påskledigt så ska han tillbaka dit och jobba färdigt så under kvällen kommer jag få hur ett sådant här anställningsavtal ser ut, utan några uppgifter, en oifylld blankett.

    Men är det inte en brist att ni inte har några former av papper?

    – Nej, den här frågan hade du kunnat ställt till mig när du bad om att vi skulle mötas igen då hade jag alltihop här. Jag tar fram alltihop här.

    Alla papper kommer efter Rumänska påsken? När är den?

    – Den är nu. På tisdag är man igång ingen. Jag tar fram alla de här dokumenten. Inga problem.

    Högsta ansvarig på Hjärta till Hjärta Anders Holmefur har kommit in på Rickard Klerfors kontor. Han välkomnar Kalibers granskning.

    – För oss är det nu prioriterat att ge dig den här information. för vi har inget att dölja.

    Fem dagar senare. Den 3 maj 2016 ska vi få se dokumenten.

    – Allmänhet, givare, intresserade människor av de här frågorna ska kunna få en insyn i hur det här bedrivs. Absolut. Ingenting att dölja, absolut. Tvärtom.

    Tisdag eftermiddag den 3 maj ringer Rickard Klerfors upp.

    – Vi kan inte ta hela den diskussionen en gång till.

    Men beskedet nu är att det inte kommer komma några papper alls idag eller?

    – Nej för det har varit för kort tid och det förklarade jag för dig. Ha en trevlig dag och du får höra av dig via email. Jag kan inte prata längre.

    Kommer de här papperna komma?

    – Tack så mycket, hej då.

    Förra året slog Hjärta till Hjärta nytt insamlingsrekord. 6 miljoner kronor skänkte svenska folket. Mest ökning i givandet kommer till det Hjärta till Hjärta kallar ”Team roma” där korgprojektet ingår. En av de som skänker pengar regelbundet är statsminister Stefan Löfven. Det berättar han för Expressen under våren 2016.

    – Varje människa får göra precis som man känner själv. Jag har valt att skänka regelbundet till organisationen Hjärta till hjärta.

    Och den av regeringen tillsatta nationella samordnaren för utsatta EU-migranter Martin Valfridsson har skrivit flera facebookinlägg som gör reklam för korgförsäljningen och projektet. Valfridsson var också med på plats i Rumänien när hela projektet drog igång. Något som står beskrivet i den slutrapport som lämnades till regeringen i februari i år. Han vill inte medverka i det här programmet.

    I vår granskning av biståndsprojektet med de flätade korgarna har vi under två månader undersökt om löftena Hjärtat till Hjärta ger– stämmer. Vi har hört berättelser om svartjobb, ett nystartat företag som inte existerar och anställda utan kontrakt .

    I två veckor försöker vi få Hjärta till Hjärta att visa oss något dokument som motbevisar arbetarnas berättelser. På mejl skriver Rickard Klerfors att de inte kan visa något på grund av sekretess och tidsfrist.

    Sedan vi sände första delen av vår granskning för en vecka sedan har vi återvänt till Pauleasca i Rumänien. Arbetare berättar för oss att samma dag vi sände, alltså i måndags, så var företrädare för Hjärta till Hjärtas projekt tillbaka i byn och delade ut kontrakt.

    – Nu har vi det. Jag har kontraktet i huset.
    – Ok.
    – Kan jag titta på det?
    – Ja.

    Vi får se flera anställningskontrakt men samtliga saknar registreringsnummer och stämplar som enligt myndigheterna krävs för att de ska vara giltiga. De är utfärdade den 22 april 2016 – det vill säga drygt två veckor tidigare. Ersättningen per korg - är samma som innan. 15 lei - strax över 30 kronor. Längst ner på kontraktet stämpel från Stiftelsen FDES - Hjärta till Hjärtas samarbetspartner i Rumänien. Vem som signerat går inte att tyda.

    Vi har frågor kvar att ställa till Hjärta till hjärta; har de de svenskar som skänkt pengar och köpt korgarna fått korrekt information om vad de har bidragit till? Har de betalat svarta löner till arbetarna i biståndsprojektet?

    Vi har framfört kritiken som framkommer i programmet till stiftelsen FDES i Rumänien. Ledaren Valentin Preda tillbakavisar alla uppgifter vi har tagit fram. Han vill inte ställa upp på någon bandad intervju men framför i sms och på mejl att hela korgprojektet skötts enligt rumänsk lag och de har inte gjort någonting fel eller olagligt.

    Vi gör ett sista försök att få svar från Hjärta till Hjärta och ringer verksamhetsansvarige Anders Holmefur.

    – Jag återkommer imorgon. Hej då.

    Efter det får jag ett sms. Anders Holmefur skriver:

    "Vi har inget mer att säga nu. Vi har under så många timmar ägnat uppmärksamhet åt dina frågor. Finns det ytterligare kritik och allvarliga anklagelser så får vi återkomma i den form som vi själva väljer."

    Reporter: Magnus Arvidson Produktionsbolaget Filt

    Övriga reportrar: Nana Håkansson, Stefan Mako och Maria Turdén P4 Östergötland

    Producent: Andreas Lindahl

    Kontakt: [email protected]

    30 min
  • Tiggarjobben - Kaliber granskar Hjärta till Hjärta del 1

    Biståndsorganisationen slår insamlingsrekord och Statsministern ger sitt stöd. De som tigger i Sverige får jobb som korgflätare i Rumänien men snart är flera tillbaka här för att tigga.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    – Välkommen till konferens om utsatta EU-medborgare och samverkan mellan Svenska organisationer…

    Det är september 2015 och regeringen med minister Åsa Regnér håller en stor heldagskonferens om tiggerifrågan på Nalen i Stockholm.

    – Sedan regeringen tillträdde i oktober förra året så har vi jobbat hårt med situationen för de utsatta EU-medborgare som ber om pengar på gatorna i de flesta av städerna i Sverige.

    Konferensen sänds på SVT. Närmare 200 speciellt inbjudna gäster, ambassadörer, höga politiker och biståndsarbetare ska diskutera utifrån regeringens nya linje - att de som tigger på gatorna främst ska hjälpas i sina hemländer och inte här.

    – Tack för alla era insatser hittills och tack för att ni är här och tack för gott samarbete framöver.

    En av organisationerna som lyfts fram på scenen är Hjärta till Hjärta. På kristen grund driver de biståndsprojekt i främst Östereuropa. Rickard Klerfors är biståndsansvarig.

    – Vi måste ut från det här, ursäkta mig, jultomtetänket och drabbade stackars offer. De är precis som vi. Vi vill ju se till att folk får arbete, det vill de själva. Jag har smugit in här några korgar bakom på scenen.

    – Men visa dem!

    – Ja jag kan visa upp en här.

    – Det är väl spännande?

    – Och jag tror att allmänheten gärna är med och stödjer att man kan jobba hemma och försörja sig.

    Genom ett nystartat korgflätningsföretag i Rumänien har Hjärta till hjärta skapat arbetstillfällen. Och några av de som förut tiggde har redan åkt hem.

    – Två av de personer som nu håller på att göra korgar i Pauleasca i Rumänien var förra vintern i Stockholm och i Linköping och tiggde. Nu har man så pass god inkomst av det här att man inte tänker resa hit, av den anledningen. Men när träffar dem sist så säger det här paret ”Vi vill till Sverige”. ”Men varför då ska ni inte va hemma?”, frågar jag. ”Jo ni är så trevliga ni är så bra, vi vill komma som turister - men vi vill inte sitta här och tigga”, säger Rickard Klerfors.

    Biståndsorganisationen Hjärta till hjärta slår insamlingsrekord. Deras hyllade jobbprojekt i Rumänien har stöttats av många svenskar och har beskrivs som en framgångssaga. Men hur ser det ut bakom kulisserna? Det ska vi undersöka i två program.

    Hjärta till Hjärta slår insamlingsrekord och hyllas av Statsministern

    –Vi kan gå tillbaka. det sitter någon annan där borta… Nu ska vi gå på stan.

    Linköping Mars 2016. Rickard Klerfors på Hjärta till Hjärta visar runt och pekar ut var de som tigger brukar sitta. Han har bott i Rumänien över 10 år och kan språket.

    – Bună ziua, Romania?

    Han stannar till och pratar men en man som sitter och tigger utanför en stor hamburgerkedja.

    – Tråkigt att sitta här?

    – Trist.

    – Jag tycker också det här är tråkigt.

    – Jag tycker inte om att sitta här.

    Rickard Klerfors har valt att inte lägga några pengar i muggarna.
    – Jag ger inte till de som tigger på gatan. Frågan är inte om vi ska hjälpa utan hur vi ska göra det här.

    (Startar bilen)

    – Nu är vi på väg till Biståndsorganisationen Hjärta till hjärta.

    Oj vad stort det är!

    – Ja det är en stor second hand. Det är ett sätt för oss att få in medel till den verksamhet som vi bedriver utöver att folk skänker pengar.

    – Så vi går in och tar en kopp kaffe.

    Det första som möter besökarna i receptionen till huvudkontoret är en reklamskylt som informerar om de handflätade korgarna.

    – Här har du korgar.

    Vi kommer in i secondhandbutiken som är stor som en Hockeyplan. Och korgarna har fått en egen sektion i butiken, ett femtiotal står travade på varandra.

    – Så ser de ut. Det är ju hantverk. Ingen är den andre lik, säljslanor använder man och gör de här korgarna av.

    Bredvid korgarna en reklambild som visar en solbränd man. Han bär en korg på axeln och ler in i kameran. Leendet blottar en saknad framtand. Den leende mannen pryder också omslaget på den folder som sitter fäst vid varje korg.

    – Vi skickar med varje korg en beskrivning av vad det här handlar om, hur många människor som fått arbete genom det här.

    Vad står det på framsidan?

    – Tack för att du hjälper utsatta romer till en bättre framtid. Jag tycker det är viktigt att trycka på det här med värdighet. det känns ju viktigt att man kan få ett jobb, göra det man har en tradition av, att vi bevarar det.

    I foldern står att 10 personer i nuläget är anställda i det sociala företaget Hjärta till hjärta startat tillsammans med en rumänsk stiftelse. Korgtillverkarna betalar skatt på sin inkomst och får del av social förmåner som sjukförsäkring och pension. Men foldern som bara är några månader gammal är redan daterad berättar Rickard Klerfors. Idag är det 25 anställda i företaget.

    – Och dessutom att en del av dem har kunnat återvända hem från tiggeri i bland annat Linköping till arbetet och inkomst hemma i Rumänien.

    Det har gått bra för Hjärta till Hjärta insamlingskampanjer, på mindre än två år har penninggåvorna från svenska folket dubblerats och ifjol samlades över 6 miljon kronor in till organisationen. Och i årsrapporten för 2015 lyfts korgprojektet och fokuset på hjälp till EU-migranter i sina hemländer fram som en viktig förklaring till det ökade givandet. Hjärta till hjärta har också haft draghjälp genom uttalat stöd från höga politiker. Statsminister Stefan Löven på fråga från Expressen om man ska ge till de som tigger.

    – Varje människa får göra precis som man känner själv.. Jag har valt att skänka regelbundet till organisationen Hjärta till hjärta.

    Anders Holmefur är högsta ansvarig på Hjärta till hjärta.

    – När vår statsminister och andra går ut offentligt och talar om att man stödjer Hjärta till hjärta då ökar våran trovärdighet och sånt gör att vi är oerhört tacksamma och vi vill verkligen vara måna om att varje peng som kommer in också kommer till användning i de här områdena. Vi var nere för bara någon månad sen och då kom en gubbe som flätar korgar och så sa han ”Kommer ni fortsätta med det här?”, ”Ja självklart! Råvarorna finns, kunnandet finns och vi har kunder i Sverige som frågar efter det här”. Han svarade ”nu har jag satt in fönster och dörrar i mitt hus då ska jag planera att gå till tandläkaren och få laga mina tänder om jag vet att det finns en fortsatt möjligheter att jobba”.

    –Vi börjar se, enskilda exempel på, hur man vänder tillbaka nu och hittar försörjningsmöjligheter. När det sprider sig i Sverige att det finns jobb i hemmiljön, där det innan inte fanns någonting, då blir det väldigt spännande.

    Hjärta till hjärta kan ge många exempel på hur bra det har gått. Men det finns också andra berättelser ska det visa sig.

    Från tiggeri till ett riktigt jobb hemma

    – Det är många av husets dörrar som har det där knarret.

    Anita Lilburn är en av dem som engagerat sig för EU-migranterna som kom hit.

    – Det är väldigt svårt. Man styr och ställer och tror att man gör det bästa och det inte säkert att det är det.

    Här i villan med sjötomt och utsikt över Dånviken står en sliten flygel i vardagsrummet.

    Spelar du piano?

    – Ja.

    Hon sätter sig och börjar spela ett stycke Bach som hon tycker passar ämnet vi ska prata om - EU-migranter som tigger.

    – Jag gillar Bach väldigt mycket.

    Anita var med när de som tigger dök up i Sverige.

    Nyhetsinslag: Nu på sista tiden har det ökat kraftigt senaste månaderna. Tiggeriet är utbrett i Sverige. 44 kommuner har svarat att det förekommer.

    Runt 2011 ställdes Sverige inför nya utmaningar. Då började stora grupper från Rumänien och Bulgarien anlända hit.

    Nyhetsinslag: Jag är säker på att vi kommer att se en kraftig ökning de närmsta åren.

    Det som från början mest var ett storstadsfenomen sprider sig över hela landet. Också i Rönninge, söder om Stockholm, dyker de som tigger upp. Och Anita tvingas ta ställning. Hjälpa eller inte?

    – Plötsligt så satt de här och där. I Salemstaden och Rönninge Centrum. Utanför Coop och ICA. Det såg för eländigt ut, man gav lite pengar och vinkade.

    I tunneln under pendeltåget satt en man i 40 årsåldern. Ion från Rumänien. Anita som innan pensionen jobbade som språklärare får kontakt.

    – Jag gick förbi och visade med hela kroppen ”det är kallt”. Han sa ”frig, frig”. Det måste betyda kallt. Sen pekade han en dag på sina skor ”mic, mic”. Det måste betyda liten. Det var lätt att skaffa ett par skor i rätt storlek och då blev han jätteglad och sådär rullade det på.

    Pengar i tiggarmuggen blir till skor, en vinterjacka och snart har Anita och hennes man köpt en enklare husvagn till Ion. 18000 kronor kostade den. Husvagnen får stå på grannen Birgittas tomt och de kopplar in el.

    – Mamma! Paradis Caravan, Paradis Caravan! Han va helt hänförd. Det var så roligt att se.

    – Varför Ion? Vad var det med honom?

    – Hans vänliga glada utstrålning och det fantastiska i att han aldrig klagade. Han var beundransvärd på många sätt.

    Anita fortsätter hjälpa Ion och hans familj och snart är hon en del av en ny slags folkrörelse i Sverige.

    På många platser i landet startas vid den här tiden 2013-2014 initiativ och grupper för att hjälpa EU-migranter som tigger. De heter namn som ”Hemlösa EU-migranter i Borås”, Gotlands solidaritet för EU-migranter och ”Hjälp Västerbottens tiggare”. Också Anita är med och organiserar sig tillsammans med grannen Birgitta.

    – Alla var väldigt upprörda och ville ville hjälpa de till något bättre. Vi startade Salems stödgrupp för migranter.

    Anita börjar efter hand tvivla på vad insatserna och hjälpen de ger egentligen gör för nytta. Det är som att skänka i ett bottenlöst hål känner hon ibland.

    – Det är så sporadiskt de får pengar. Dels får de ju allt mindre i sina koppar för folk börjar krokna och sen särskilt på vintern finns det inga jobb i trädgårdar och sådär.

    Hösten 2015 lanserar Hjärta till Hjärta korgprojektet i Rumänien.

    NYHETSINSLAG: – Nu i de projekt vi har startat så har vi en sådan efterfrågan på arbetskraft. att vi planerar att ha ett hemvändarprogram, säger Rickard Klerfors

    Anita Lilburn kan läsa i tidningar, se på tv och höra på radio om hur tiggarna nu får jobb. Biståndsansvarige Rickard Klerfors har ett tydligt budskap till de som tigger - och ett erbjudande.

    NYHETSINSLAG: – Åk hem till din by. Gå den här den yrkesutbildningen så får du ett studiebidrag under tiden. När du avlagt ditt examensprov så blir du erbjuden en anställning i det här projektet.

    – Ja. Vi blev jätteglada det här är grejen. Det här är vägen till ett bättre liv.

    Anita Lilburn tar kontakt med Hjärta till hjärta.

    – De skulle få diplom, sjukförsäkring, pensionspoäng och en fast inkomst. Om de lyckades göra 5 korgar i dagen skulle de komma upp i en för rumänska mått mätt ganska god inkomst. Då lyckades vi få in vår vän Ion på det projektet.

    Anita och stödgruppen startar en insamling och betalar så att Ion kan resa hem.

    Vad skriver du nu?

    – Korgflätning i Pauleasca.

    På nätet kan hon följa utvecklingen i projektet. På Hjärta till hjärtas hemsida står att kursen Ion gått är avslutad och den blev en framgång. Flera av deltagarna grät av lycka när de fick sina diplom står det i texten som illustreras med en gruppbild där alla poserar med sina diplom.

    – Där är Ion! Det blev en framgång och en milstolpe i Hjärta till Hjärtas insatser i Rumänien. Där är korgarna! Fina. Du ser det är en jättebra grej. 25 korgflätare har nu arbetet i det sociala företag Hjärta till hjärta startat…

    Men när jag träffar Anita är det nått hon inte vet om. En viktig detalj som kommer att vara med och förändra hennes åsikt om Hjärta till hjärtas jobbprojekt i Rumänien.

    Ett oväntat möte

    Tre dagar senare åker jag tillbaka till Rönninge. Under bron till Pendeltåget sitter en person som alla tror ska vara i Rumänien.

    (skrammel från mynt i mugg)

    – Hej hej!

    Ion är tillbaka.

    Jag undrar vad som hände?

    Vi går bort till ett kafé i närheten och han börjar berätta.

    – Jag ville. Jag ville fläta.

    Ion som heter Greeruș i efternamn var tacksam för möjligheten och hjälpen Anita gav honom. Han säger att han inte ville misslyckas och tyckte att jobbet var en bra möjlighet. Det var avancerat att fläta korgarna, säger han, men efter några veckor blev han ganska skicklig. Och han klarade sluttestet - han lyckades fläta en korg under tre timmar. Jag frågar om han kan peka ut sig själv på gruppbilden Hjärta till hjärta publicerat på sin hemsida från diplomutdelningen.

    – Ja. Där är jag med diplomet.

    Ion började jobba med att fläta korgar för Hjärta till hjärta. Han säger att han fick kontant ersättning per korg. I början var det strax under 40 kronor per korg. Men i februari 2016 sänktes det till lite över 30. Månadslönen som Anita läst om på Hjärta till Hjärtas hemsida kom inte Ion i närheten av.

    – 15 lei, 30kronor… Är det pengar?

    Jag tar fram bilden på Hjärta till hjärtas hemsida igen. Den på de tolv som fått sina diplom. Jag frågar honom hur många av de på bilden som jobbar kvar i företaget. Han pekar istället på de som lämnat. Han själv och fyra till säger han.

    – 1, 2, 3, 4. De är reda i Sverige. Många är i Norrköping, de är tillbaks. Eskilstuna, Norrköping.

    Det Ion berättar ger en annan bild än det Hjärta till hjärta berättar i sin insamlingskampanjer för projektet med de flätade korgarna. Finns det de som kan bekräfta Ions berättelse. Jag åker till Linköping.

    – One is here.

    – Ok she thinks one is here?

    Vad heter du?

    – Florin.

    Florin har en liknande berättelse som Ion. Också han flätade korgar och sitter nu och tigger sen några dagar tillbaka. Han bekräftar de nivåer på ersättning Ion berättat om.

    – Det här är alla pengar. (skramlar och visar med mynt)

    – Max fyra korgar om dagen kan man göra, och mina barn hjälpte mig också.

    Fler som hoppat av

    Florin säger att hans fru stannat kvar i Rumänien och har fortsätt göra korgar med två av barnen som hjälper till.

    – Självklart, barnen gör korgar också.

    – Hur gamla är barnen?

    – 17 och 14 år gamla.

    Barnen är 17 och 14 år gamla och tillsammans kan de göra fyra korgar om dagen berättar han. Inte ens när alla tre hjälps åt kommer de upp i lönen i månaden Hjärta till Hjärta skriver om på sin hemsida.

    – It’s awful! Where is the rest of the money? This is not to help!

    Jag träffar Gabriella Diia som ursprungligen är från Rumänien. Hon har kontakt med många som tigger i Linköping och stöttar dem på olika sätt. Hon har mött flera som hoppat av korgflätningsföretaget berättar hon. Och anledningen är ersättningen.

    – A lot of them, they are coming, they are turning back to beg because they are not payed for the baskets.

    Totalt kommer Kaliber i kontakt med nio korgflätare varav 6 fortfarande arbetar kvar i Rumänien. Vissa av dem har varit med sen starten och har tidigare flätat korgar över tio år. Ingen vi pratar med kommer upp i de lönenivåer som Hjärta till hjärta skriver om på sin hemsida. Ingen säger sig ha lyckats flätat de 5 korgar som är normen för en heldags arbete. Flera nämner timpenning under 10 kronor. Och alla bekräftar att ersättningen sänktes i februari 2016.

    Hur går det här ihop? På Hjärta till hjärtas hemsida som vänder sig till svenska givare - står om lön på 3600 konor i månaden efter skatt. När jag träffade Rickard Klerfors från Hjärta till Hjärta - i mars 2016 menade han att ersättningsnivåerna till och med vad ännu högre än så.

    – De själva kom med förslag om vilken norm som de kan göra på en dag. Gör man produktionsnormen så får de 1800 lei i månadslön kan man säga och det motsvarar ungefär 3800 kronor. Så det är 40 kronor av det här för korgen,

    Hur många korgar kan man göra per dag?

    – Fem stycken kan man göra på en dag, en korgtillverkare. En del sa att de kan göra sju, men vi sa ok då sätter vi normen vid fem så kan alla klarar av det.

    – Hej Ion. Godmorgon!

    Anita Lilburn har fått kontakt med Ion igen. Anställningen i korgflätarföretaget i Rumänien hon fixade åt Ion blev inte som hon förväntat.

    Om det nu är sant det som Ion berättar?

    – Väldigt sorgligt alltså. Då blir jag väldigt förbannad. Jag blir förbannad att de har utlovat någonting som inte är sant.

    – Hur kan det vara i Hjärta till Hjärtas intresse? Hur vågar de? Det måste ju komma ut förr eller senare.

    Varför har ersättningen sänkts?

    Jag återvänder till Hjärta till Hjärtas huvudkontor i Linköping.

    – Vi kan gå in på mitt kontor det är inte så märkvärdigt.

    Det hyllade korgprojekt i Rumänien har stöttats av många svenskar som köpt korgarna här i Sverige eller skänkt pengar. Det har beskrivs som en framgångssaga. Jag visar de uppgifter som Kaliber tagit fram för de ansvariga på Hjärta till hjärta.

    Direktor Anders Holmefur som är högste ansvarig ser allvarligt på uppgiften om att barn så unga som 14 år skulle vara med i produktionen av korgarna.

    – Vi tar bestämt avstånd från att hela familjen och ungar och allt skulle var inblandade i att producera korgar.

    Att flera av korgmakarna hoppat av och är tillbaka i Sverige för att tigga kommenterar han såhär.

    – Jag tycker det är tragiskt utifrån den situation att med den budget vi lagt i det här så tjänar de efter förhållandena i det här byn, väldigt god inkomst.

    Det som ni har utlovat om man antar det här jobbet och blir anställt har det stämt det som ni har sagt?

    – Det beror på deras egna förutsättningar. Vi erbjuder ju en, vi sa den här kursen i februari, jag var ju med när de fick de här diplomen och där var det ju uttryckligen sagt vilka av de här som skulle behöva ytterligare handling för att klara av det här.

    I er artikel efter den där kursen stod att kursen blev en framgång?

    – Absolut. En enorm framgång.

    Jag berättar om uppgiften att fem av de 12 på bilden som Hjärta till hjärta publicerade från kursavslutningen redan lämnat korgflätningen och är tillbaka i Sverige för att tigga.

    – Det tycker jag är väldigt tråkigt då. Jag har ju minnesbilder där en kvinna som aldrig har gått i skolan fick ett kursintyg och gråter av glädje och säger äntligen kan jag jobba och bygga en framtid, vad säger du om sånt?

    Jo fast det är ju framtiden, det viktiga är väl vad det blev sen så att säga?

    – Jo och där måste vi på något sätt överlåta till den enskilda deltagaren att utifrån vad vi erbjuder av möjlighet, i stöd och utbildning och så vidare, att de som vill tar den här chansen.

    Biståndsansvarige Rickard Klerfors sitter med under intervjun. Han kommenterar att flera av arbetarna hoppat av såhär.

    – Vi har varit väldigt noga med att inte överdriva vad vi lovar men sen, med facit i hand, så har man uppfattat det som mycket mer för att man lever i en desperation och söker efter något bättre och de som vi har fört en dialog med har uppfattat mer av löfte än vad vi i själva verket har sagt.

    Man om stannar till vid det här löftet då är det väl så att saker och ting inte bara har uppfattats, ni har ju varit väldigt tydliga med att ni har satt det på pränt. Det finns ett socialt företag.

    – Ja.

    Man får 3600 kronor om man klarar mininormen, och den kan alla klara av.

    – Det är vad de själva har förslagit och utifrån den kalkyler jobbar vi.

    Enligt mina uppgifter är det snarare hälften man får. Än vad ni har sagt.

    – Det här med 3600 det kan nog då egentligen säkert säga för varje person när ett helt år har gått. Hur utfallet har blivit över hela året.

    Rickard Klerfors har uppgett att ersättningen per korg till arbetarna är 18 rumänska lei - strax under 40 kronor. Men de vi varit i kontakt med berättar samtliga att ersättningen sänktes till 15 lei - strax över 30 kronor för varje flätad korg. I Hjärta till Hjärtas 5 secondhandbutiker säljs korgarna för 350 kronor.

    Nu ställer jag frågan igen. Hur mycket får arbetarna för varje flätad korg?

    – Ja nu ska vi se här, jag kommer inte ihåg riktigt. Det har vi haft en diskussion om. Jag tror att det är nu 15.

    Får jag bara fråga. För ni skriver ju väldigt uppdaterande om projektet. Den här lönesänkningen, varför har ni inte skrivit om den på Facebook och hemsidan och så?

    – Det kan man fundera på och jag är fullständigt öppen och ärlig med det och det är viktigt att vi uppdaterar den uppgiften.

    Det viktiga är ju totalt sätt vad man kan få för månadsinkomst.

    Varför har lönerna sänkts?

    – Jag tror att det finns någon skattehöjning och sånt här som ligger bakom det. Men det får jag ta reda på.

    Vem har sänkt lönen?

    – Alltså det beror nog kanske på, eller det beror på input från staten där man då ändrar lagstiftning och annat. Och vad man ska betala in i skatter och annat.

    Skatten har höjts?

    – Ja och det här är jätteviktigt att vi har en dialog om och är väldigt tydliga med.

    I butik säljs korgarna för 350 kronor. Med momsen borträknad är intäkten 280 kronor vid varje försäljning. Varför får de som gör korgen bara 30 kronor frågar jag.

    – Ja och hittills har vi inte fått något plus på kontot i och med att vi haft kostnader för att sätta igång det här.

    Men det har väl kommit från bidrag från Sverige?

    – Rörelsekapital och så vidare och dessutom transportkostnader och bygga upp och så vidare men jag tror vi kommer landa i ett överskott, en vinst på det här. Då kan man diskutera om vi ska betala mer för varje produkt eller om vi ska använda pengarna till andra insatser i deras område. Sen är det klart att alla vill ha mer, det ligger ju i sakens natur.

    Jo fast nu fick de ju mindre?

    – Ja det var ingen som var lycklig över att höra det men efter det här mötet kom man ändå överens om det här.

    Reporter: Magnus Arvidson, Produktionsbolaget Filt

    Producent: Andreas Lindahl

    Kontakt: [email protected]

    30 min
  • Drömmen om Nobelprisets land

    Studenter från Libanon betalade tiotusentals kronor till en man i Borås för att få studera på svenska universitet. Nu undrar de vad som hänt med pengarna?

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Studenter från Libanon var beredda att betala dyrt för att få komma till Nobelprisets land och studera. En man i Borås sålde drömmen och reportern I Kaliber nystar Markus Alfredsson upp en komplicerad härva av brutna löften och brustna drömmar. Granskningen har tidigare publicerats i nyhetsform i P4 Sjuhärad.

    Reporter: Markus Alfredsson

    Producent: Andreas Lindahl

    Kontakt: [email protected]

    23 min
  • Om ett splittrat Polen och en oviss framtid

    På kort tid har mönstereleven bland de forna kommuniststaterna gått och blivit EU:s nya problembarn.

    Kaliber nyhetsdokumentär: om Polens väg mot en oviss framtid.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Nyhetssändning i Ekot i hösten 2015:

    ”Det ser ut att bli maktskifte i Polen…”

    Partiet Lag och rättvisa, som på polska förkortas PiS, får som första parti sedan kommunisttiden egen majoritet och den politiska kartan ritas om.

    PiS har högerkristna värderingar och hyllar patriotism. Men vallöftena handlar också om sociala reformer såsom extra barnbidrag och sänkt pensionsålder.

    Men det dröjer inte förrän den nya regeringen möts av protester.

    PiS instiftar en ny medielag som ökar den politiska kontrollen över statliga medier. Journalister avskedas – och ersätts av andra som är mer lojala med PiS.

    Och en annan lagändring försvagar författningsdomstolen, alltså den institution som ska kunna hindra regeringen från att stifta lagar som strider mot grundlagen.

    Nu under våren står flera tält utanför statsministerkansliet i Warszawa. De tillhör protestgruppen KOD – kommittén till försvar för demokratin, som organiserar regelbundna protester. I ett av tälten sitter aktivisten, Andrzej Miszk, som är inne på sin 25:e dag av hungerstrejk. Han ser blek men samlad ut.

    – Ungefär sex veckor ska en frisk person fasta innan kroppen tar skada. Därefter får jag rådgöra med min läkare och andliga ledare, säger han.

    Andrzej Miszk kräver att regeringens ska respektera författningsdomstolens beslut. Men vad det egentligen handlar om är en form av statskupp, anser han.

    – Regeringens agerande är en form av statskupp. Och sådana görs för att införa diktatur, säger Andrzej Miszk.

    Wislafloden klyver Polen

    Spårvagn genom Warszawa. En musikant i sliten grå kostym spelar dragspel. Vi åker över Poniatowskiego-bron. Den ligger inbäddad i grå februaridimma och känns ganska ödslig. Men för bara några dagar sedan tågade tiotusentals demonstranter över bron. Det har uppstått en dispyt om hur demonstrationen framställdes i media.

    Justyna Czechowska, som översätter svensk litteratur, säger att den statliga televisionen förmedlade en förvanskad bild av demonstrationen.

    – Hela den här bron var full med människor och polska flaggor. Medan den statliga televisionen visade en bild av några huliganer. Alltså en tom gata, några människor, framför att de bärande regnbågsflaggan.

    Andra menar dock att det gavs en betydligt mer nyanserad bild i statlig tv.

    Vi går av vid hållplatsen på andra sidan Wislafloden. Och Wisla förklarar Justyna, klyver Polen, inte bara geografiskt, utan även politiskt och kulturellt. Och det är på den här sidan, säger hon, som den nya regeringen har flest anhängare.

    – Här ligger endast två lite större städer, Lublin och Bialystok. Stora delar av den här delen av Polen har länge varit fattiga, och är fortfarande fattiga. Och fattigdomen har liksom gått hand i hand med Katolska kyrkan. Fattigdomen och arbetslösheten, man har liksom sökt hjälp hos kyrkan.

    Vad får det konsekvenser, det här glappet som du beskriver?

    – Den största konsekvensen enligt mig att vi inte kan prata med varandra. Vi har så väldigt olika värderingar. På den lägsta nivån, vad gäller mänskliga rättigheter, jämställdheten och sådana här moderna demokratiska idéer, alltså även om vi diskuterar begreppet demokrati så kanske vi har totalt olika idéer om det. Vi pratar två olika språk, säger hon.

    Jag tar tåget några mil österut. Med mig som ciceron och tolk har jag Joanna Bartoszczuk, student som läser svenska på universitetet. Jag frågar hor hon ser på utvecklingen i Polen.

    – Jag är rädd för en avdemokratisering av Polen och en stor censur. Jag är lite rädd att jag ska känna mig otrygg med mina åsikter. Att de som har makten ska säga mig vad jag ska tänka. Att jag måste ha barn inom äktenskapet, att jag måste gifta mig i kyrkan. Det är jag lite rädd för, säger hon.

    "Nu har de sanna polackerna tagit över"

    Vi går av i Otwock, ett litet samhälle med drygt 40 000 invånare. Alkohol, heter en liten men välsorterad spritaffär. Det är förmiddag. En äldre man köper en så kallad återställare, en vodkaflaska i fickformat. Och en annan man är lite kluven ifall han ska välja apelsin- eller ananasvodka.

    Maria Barczek, som står bakom kassan är glad över att Polen fått en ny regering.

    – Det är en tragedi att de unga inte kan få ett arbete, säger hon. De får i bästa fall jobb med usla villkor som det inte går att leva på.

    De flesta som jag pratar med här i Otwock, beskriver ett samhälle på dekis. Ett samhälle som var bättre förr. På den lokala marknaden träffar jag pensionären Marianna Majewska bärandes på en kasse potatis.

    – Nu har de sanna polackerna tagit över, säger hon. De tänker på familjerna och tar itu med dem som plundrar vårt land, säger hon och tillägger:

    ­– Det är inte bara jag som tycker så, säger Marianna Majewska. Berättar att hon arbetat som mekaniker på en fabrik som fanns här tidigare.

    – Allt var bättre innan Solidaritet stal allting och sålde det till tyskarna, säger hon. Men nu ska PiS reparera allt och polackerna ta makten.

    Kaliber nyhetsdokumentär i P1, idag om ett splittrat Polen. Låt oss gå tillbaka i tiden, för att bättre förstå det som sker i dag:

    I början av 60-talet är tvillingbröderna Lech och Jaroslaw Kaczinsky barnskådisar i en känd polsk film: ”De två som stal månen”.

    Som vuxna kommer de båda att engagera sig politiskt. De är med i Solidaritet, motståndsrörelsen mot kommunismen.

    2001 grundar de det nationalkonservativa partiet PiS.

    2005 blir Lech Kaczynski vald till president.

    Men 2010 omkommer han då ett polskt regeringsplan kraschar i Ryssland.

    Vi ska återkomma till det.

    Kvar i livet finns tvillingen Jaroslaw Kaczinsky.

    Han är varken statsminister eller president, men som ledare för regeringspartiet, PiS, anses han nu ha den verkliga makten i landet. Han kallas av en del för Polens patriark. Har aldrig varit gift. Lever ensam, frånsett älskade katten, Fiona. Sedan broderns död för sex år sedan, klär han sig utan undantag i svart.

    Och hans retorik är hård, hatfylld menar hans kritiker. Flera klipp från polsk tv har lagts upp på Youtube. Där han delar upp medborgarna i goda, patrioter och kallar de som går i demonstrationstågen ”värsta sortens polacker”.

    ”Det sitter i generna hos en del polacker att förråda fosterlandet, och just nu är dessa polacker mycket aktiva.”

    Där han insinuerar att politiska motståndare är som Gestapo. De tidigare goda relationerna Polen haft till Tyskland och EU har också blivit föremål för Kaczysnkis vassa tunga:

    ”Vi ska aldrig bli en koloni. Vi tillåter inte att polackerna ska bli föraktade och förnedrade.”

    Kyrkan bärare av den nationella kulturen

    Gatorna i huvudstaden minner om Polens turbulenta historia. En av huvudgatorna är kallad efter Johannes Paulus II. Landets andlige beskyddare. Som gav frihetskampen sin välsignelse och bad för polackerna. Under de ett och ett halvt sekel då Polen formellt inte fanns, var kyrkan bärare av den nationella kulturen. Katolicismen blev närmast synonym med polsk identitet. Under kommunisttiden en symbol för motstånd och inre frihet. Och idag lever regeringspartiet PiS i nära symbios med kyrkans konservativa församlingar.

    ”Som katolik följer jag biskoparnas råd.”

    Så sa nyligen Kaczynski till stöd för deras förslag om totalförbud mot abort. Blir förslaget verklighet får inte ens den graviditet avbrytas som tillkommit genom våldtäkt.

    En annan gata är uppkallad efter Solidaritet, fackföreningen som växte till en folklig motståndsrörelse och ledde till kommunismens fall. Solidaritets karismatiske ledare, Lech Walesa, fick senare Nobels fredspris.

    1989 faller kommunismen. Polen inför marknadsekonomi, och blir en demokrati. Eller?

    Nej, den historieskrivningen håller nya den regeringen inte med om. De som ledde Solidariet svek i själva verket revolutionen. Polen blev inte alls demokratiskt. Korruptionen blev kvar i en ohelig allians mellan gamla kommunister och opportuna liberaler, som sålde ut allting till tyskarna, för att låna ett citat från Marianna Majewska, som vi träffade på marknaden i Otwock. Och Lech Walesa, Solidaritets berömde ledare, han som fick motta Nobels fredspris, var i själva verket en förrädare.

    Nu under våren har det rapporterats i nyheterna om nyfunna dokument, som sägs bevisa att Walesa var angivare åt kommunistpartiets hemliga polis. Anklagelser som funnits tidigare, men som nu hamnat i debatten igen. Demokratin som bara var fernissa. Folkhjälten som egentligen var kommunistisk spion.

    Lite i utkanten av centrum ligger redaktionen för Polytika, Polens största veckomagasin. Där jag träffar jag Adam Szostkiewicz, känd polsk journalist och författare.

    Han visar mig senaste numret, där han skrivet en lång artikel om turerna kring Walesa. På framsidan ett porträtt av den legendariske strejkledaren, men retuscherat, så att ansiktet ser ut att krackelera.

    – Det handlar om att Lech Walesa, en nationalhjälte för oss, håller på att förlora sitt grepp över polackernas själar, åtminstone de som röstat på högerregeringen, säger Adam Szostkiewicz.

    Han anser att det är en demoniseringskampanj som pågår och jämför med Stalintidens Sovjet, där framstående personer, som till exempel Trotskij, ena dagen kunde finnas med på offentliga foton – för att senare, när de hamnat i onåd, vara bortsuddade.

    Men frågar jag, ligger det ingenting i påståendena om Lech Walesas förflutna?

    Adam Szostkiewicz medger att anklagelserna kanske inte är grundlösa, men tycker att man måste jämföra med alla bra saker som Walesa åstadkommit.

    – Kanske är det sant. Men varför inte jämföra med det han åstadkom som Solidaritets ledare. Vi tycker inte det är rätt att komprimera hela hans biografi till denna enstaka episod, säger Adam Szostkiewicz.

    Hur ska man se på den förra regeringen i Polen, Platforma Obiwatelska, Medborgarplattformen?

    På liberala ledarsidor beskrivs deras åtta åren vid makten som en succé, som gav Polen ekonomisk tillväxt.

    Olika syn på historien

    Enligt kritikerna skapades ökade klyftor, och samhället drogs isär.

    Skillnaderna gäller även synen på demokratin. Adam Szostkiewicz och hans kollegor på Polytika, kritiserar den nuvarande regeringen för att försöka styra över media och snöpa det fria ordet. Men enligt andra journalister, var det inte ett dugg bättre under den förra regeringen.

    För snart två år sedan briserade en skandal i media. Inrikesministern och chefen för Centralbanken sitter på en lyxkrog i Warszawa och diskuterar hur Centralbanken ska kunna hjälpa regeringen att behålla makten över nästa val. Det var en serie smygbandade krogsamtal där ministrar och höga tjänstemän gör bort sig.

    Det ledde till att tre ministrar fick avgå och tros ha bidragit till att den förra regeringen förlorade makten.

    – När regeringen begick fel var det självklart att publicera. Jag trodde aldrig det skulle bli en sådan reaktion, säger Mihal Lisiecki, som möter upp i elegant kostym och vit skjorta, i baren på Marriott Hotel där han precis avslutat ett annat möte.

    Han är en känd mediaperson i Polen. Det var hans veckomagasin, Wprost, som publicerade de läckta krogsamtalen. Och vars redaktion fick påhälsning av säkerhetstjänsten som ville beslagta det läckta materialet. Men flera journalister från andra medier var där för att visa sitt stöd. Och när de civilklädda agenterna försöker vrida en laptop ur händerna på chefredaktören går det ut i direktsändning.

    Mihal Lisiecki minns med olust hur redaktionen stormades, men ännu värre var de hot som han och hans familj utsattes för efteråt, berättar han.

    – Jag och min familj utsattes för ett väldigt hårt tryck, jag kände rentav att de var i fara.

    Var du orolig för din familjs säkerhet?

    – Ja, det var jag. Och det var första gången. Sådant väntar man sig inte, att regeringen ska agera så här mot mig, mina kollegor och min familj.

    Han tycker inte att det är så anmärkningsvärt det som den nya PiS-regeringen ägnar sig åt. Statliga medier har alltid varit politiserade i Polen, säger han.

    – Det är samma med alla regeringar när de byter folk. Under den förra regeringen utlyste man kanske tjänsterna officiellt, men det var ändå bekantas bekanta som fick dem i slutändan. Den här nya regeringen spelar åtminstone med öppna kort, säger han.

    Protesterna mot regeringen växer

    Nu i april växer demonstrationerna mot regeringen. Nu handlar det inte bara om media och rättsväsende, utan om ett Polen som blir allt mindre sekulärt och där förslaget om att kriminalisera abort får stöd av PiS-ledningen.

    Men det är inte bara protestmöten som hålls utanför regeringsbyggnaden. Det drar nämligen ihop sig till en väldigt speciell högtidsdag. Och för att förstå vad det handlar om måste vi återvända till april 2010 och flygkatastrofen vi talade om tidigare:

    Ett polskt regeringsplan kraschar vid landningsbanan i ryska staden Smolensk. Alla 96 ombord omkommer. Den yngre tvillingbrodern president Lech Kaczynski, hans hustru och en stor del av Polens ledarskikt.

    De hade rest för att hedra 70-årsminnet av de 22 000 polacker, främst officerare, som mördades av Stalins hemliga polis - ett brott som Sovjetunionen inte erkände förrän långt senare, under Gorbatjov.

    Och det finns många polacker som tror att även flygkraschen är ett brott, orkestrerat av Moskva, kanske rentav i maskopi med Kaczynskis politiska fiender i Polen.

    En kommission tillsatt av den förra regeringen kom fram till att flygkraschen berodde på dåligt väder, dålig utrustning och dåliga beslut. Men PiS-regeringen och Jaroslaw Kaczynski har aldrig accepterat de slutsatserna. I februari tillsätts en ny kommission.

    Konstanty Gebert, reporter på Gazeta Wyborcza, anser att olyckan redan utretts tillräckligt. Enligt honom eldar regeringen på konspirationsteorier för att bevisa riktigheten i sin egen historieskrivning.

    – Att Polen fortsatte att styras av kommunistiska agenter, förrädare och lakejer, smorda med pengar från Moskva och Bryssel. Polens oberoende, menar PiS, börjar med oss, säger Konstanty Gebert.

    Genom att beskriva sig själva som de sanna polackerna, som äntligen tar itu med korruptionen, kan de också rättfärdiga sina kritiserade lagändringar, menar Konstanty Gebert.

    – Det är väldigt centralt. För om deras världsbild stämmer så rättfärdigar den alla tuffa åtgärder.

    En farlig provokation

    Enligt Gebert har Kaczyncki handplockat flera ministrar med paranoid läggning. Till exempel försvarsministern, Antoni Macierewicz, som berättat för en katolsk radiostation om sitt intresse för Simon Vises protokoll, en ökänd antisemitisk konspirationsteori. Det uttalandet gjordes 2002. Men så sent som i mars i år, framhöll han vikten av att utreda huruvida om polska medborgare används som försökskaniner för elektromagnetiska vapen på en inspelad föreläsning.

    Och det är alltså denne Macierewicz som hårdast driver tesen om rysk inblandning i Smolensk-kraschen.

    – Då menar alltså Antoni Macierewicz att Ryssland har attackerat ledaren för ett NATO-land, säger Konstanty Gebert.

    En farlig provokation och en indirekt krigsförklaring, anser Konstanty Gebert.

    – Var det faktiskt innebär är att vi borde ligga i krig med Ryssland, säger han.

    Macierewicz har trots hård kritik hållit fast vid sin linje; att planet exploderade innan det kraschade, och att Polens förra regering avsiktligt slarvade med utredningen.

    Efter kraschen lyckades Jaroslaw Kaczynski få brodern Lech Kaczynski begravd i Wawelska katedralen i Krakow - bland kungar, helgon, och historiska martyrer.

    På en nyligen rest minnessten utanför stadshuset står att Lech Kaczynski stupade i tjänsten. Inte omkom, utan stupade, precis som de hjältarna han ligger begravd bredvid. Och varje månad, den tionde, hålls en officiell minnesceremoni för Smolensk-offren. Och den tionde april i år, har det gått sex år sedan kraschen. Då ser området kring presidentpalatset ut som ett festivalområde, med flera olika scener, tusentals människor och minst lika många polska flaggor. Byggnader som draperats med foton på de döda.

    Politik och religion flyter ihop

    – Vet vi fortfarande inte om kraschen var en olycka eller en kupp, säger Lukasz Lewandowski, en funktionär iförd en gul PiS-väst, och fortsätter:

    – Varje polack har rätt att äntligen få veta sanningen, säger han.

    – Det är det första jubileet som sker under PiS-regeringen, och jag förstår att det är stort för dem, säger Justyna Czehowska, översättare av svensk litteratur.

    – Lyckligtvis för dem inträffar det på en söndag, då väldigt många kan komma och vara här hela dan, och verkligen fira, säger Justyna Czehowska.

    Det är en brokig skara som församlats. Barnfamiljer och pensionärer, warszawabor och hitresta. En del har kommit för att be, andra för att dela ut patriotiska flygblad och broschyrer.

    – Efter 65 år ska vi äntligen ordna en begravning för denne man, säger ett par unga killar, som kampanjar för att man ska hedra en bortglömd krigshjälte med en officiell begravning.

    – Vi vill ordna en statlig och katolsk begravning, för att han var en stor polsk hjälte, det är därför vi delar ut de här flygbladen, säger en av dem.

    – Det här jippot som pågår nu talas med en präströst. Det är inte en politisk röst som talar på scenen, det här sker i katolsk anda väldigt mycket, menar Justyna Chehowska.

    – Men lyssna! Det här är en mässa som sker utanför presidentpalatset. Det är absurt! En bön ska ske inom kyrkans fyra väggar och inte göras till en festival, tycker Justyna Czehowska.

    ”Lech Kaczynski! Lech Kaczynski! Lech Kaczynski!”

    Folket skanderar den döde presidentens namn. Inte långt från stora scenen står en staty av romantiske nationalskalden Adam Mickiewicz. Han anammade den messianska idén om Polen som Europas heliga martyr, ett land som var vikt åt lidande för att frälsa andra. En myt som den nya regeringen gärna spelar på, enligt Justyna.

    – Och den passar ju in i polackernas bild av Messias, av Kristus och då tar man liksom sig själva också – polska hjältar är också sådana som fått dö för de andra, och då är det väldigt enkelt att bygga den myten, menar Justyna Czehowska.

    Och nu bygger man Lech Kaczynski-myten?

    – Ja, nu bygger man en Lech Kaczynski-myt. Och helst av allt vill man att han ska, inte vet jag, helgonförklaras? Men retoriken är densamma, som när påven skulle helgonförklaras.

    Det sekulära Polen lyser med sin frånvaro utanför presidentpalatset. Böner blandas med patriotiska tal. Den religiösa ritualen och det politiska mötet smälter samman.

    – Polen befinner sig i ett ganska svagt moment just nu. Nu är det väldigt enkelt att övertala och övertyga till det ena eller det andra. Om man talar deras språk, om man använder deras retorik och deras symboler, säger Justyna Czechowska.

    Ceremonierna och bönerna avlöser varandra. Presidenten håller tal. Statsministern faller på knä och ber en bön. Men det verkliga crescendot kommer på kvällen. Det ligger som åska i luften när ledaren med stort L gör entré.

    Lech Kaczynski har stupat för fosterlandet. Men nu står brodern på scenen, redo att föra Polen mot en ljusnande framtid. Och ifall någon fortfarande undrat vem som egentligen styr EU:s sjätte största land, kommer svaret med besked från de uppeldade massorna.

    ”Jaroslaw! Jaroslaw! Jaroslaw! Jaroslaw! Jaroslaw!”

    Reporter: Per Shapiro

    Producent: Annika H Eriksson

    Kontakt: [email protected]

    30 min
  • Den svenska ekomaten som försvann

    Regeringens vision är mer svensk och ekologisk mat.

    Hur är det i kommuner och landsting?
    Kaliber går på jakt efter den svenska och ekologiska maten i våra skolkök, äldreboenden och sjukhuskök.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    – Det är jättegott. Jag brukar inte gillar korv, men jag gillar det med ris.

    Eleverna Molly Klinteman, Felicia Christensson och Milla Nilsson som går på Ängelholms Montessoriskola äter lunch. På porslinstallrikar ligger en av dagens två rätter.

    – Morötter och korvgryta.

    Det är korv Stroganoff och ris.

    Har ni någon koll på var maten kommer ifrån?

    – Nej, jag vet inte vad riset kommer ifrån, det har jag säkert glömt.

    Vad tror du korven kommer ifrån?

    – Kanske grisen.

    Morötterna då?

    – Från ett frö.

    Vad tycker du är viktigast med maten?

    – Att det är gott. Och ekologiskt. Det är bra.

    Stefan Löfven i regeringsförklaringen 2014:

    ”En långsiktig livsmedelsstrategi tas fram för att öka matproduktionen i Sverige och stödja svensk och ekologisk matkonsumtion.”

    Visionen om mer svenskt och ekologiskt på tallriken är tydlig. Hur ser det ut i verkligheten?

    Idag handlar Kaliber om maten i kommuner och landsting – om maten våra skolbarn, äldre och sjuka äter.

    Frågan är om målen i skolkök, äldreboenden och sjukhusmatsalar går hand i hand med regeringens.

    Sven-Erik vad har du ätit för lunch idag?

    – Jag åt ugnsgratinerad torsk. Det var fantastiskt gott.

    Sven-Erik Bucht (S) är landsbygdsminister och den som är ytterst ansvarig för arbetet med att ta fram en nationell livsmedelsstrategi – den som ska leda till mer svensk och ekologisk mat. Han satte igång med jobbet dagen efter statsminister Stefan Löfvens regeringsförklaring 2014 – då han som nytillträdd statsminister nämnde strategin första gången. Planen är att ha den klar till försommaren.

    – Vi är ett av få länder i Europa som saknar en nationell livsmedelsstrategi. Vi har alla möjligheter att producera mycket mera livsmedel i Sverige. Och det anser regeringen att vi ska göra. Det skapar jobb på landsbygden, men det handlar också om att vi har en hållbar produktion i Sverige. Vi har väldigt säkra och miljövänliga livsmedel och det vill vi ta vara på. Vi kan inte bara förlita oss på världen i övrigt att hämta allt käk utifrån. Vi måste producera själva också, säger Sven-Erik Bucht.

    Är svenska livsmedel viktiga?

    – Mycket viktiga. Och framförallt är säkra och väldigt klimatsmarta jämfört med andra länder. Så jag vill väldigt gärna att svenska livsmedel konsumeras mer. Både i vårt land men också i världen i övrigt.

    "De miljöregler vi har gör ju en kostnad"

    Vi är hos Bengt Johansson, på hans gård i Horred, en tätort i södra delen av Marks kommun belägen på västra sidan av Viskan.

    – På visitkortet står det naturvårdare. Det är den stora delen med nötkreatur, det är de sköter betesmarker och naturmarker och sånt, säger bonden Bengt Johansson, som driver vidare gården efter sina föräldrar. Han har gjort den ekologisk och har här 400 kor och så en hel del mark.

    – Det är intresset som man tycker, att förvalta det kulturlandskapet som vi har då va.

    Att gården är ekologisk innebär bland annat att det inte används kemiska bekämpningsmedel eller genetiskt modifierade organismer här och att djuren först och främst äter ekologiskt foder härifrån.

    På sommaren går korna på naturbete vilket också är en förutsättning för att gården ska få kallas ekologisk. Nu är det torkat gräs som Bengt Johansson skyfflar fram för hand som gäller.

    – Det här puttar jag till flera gånger om dagen. Det finns ju maskiner för det här, men de kostar ju pengar och då måste man ju få bra betalt för sina varor om man ska kunna investera i ytterligare maskiner och hjälpmedel. Och så länge lönsamheten inte hänger med får armar och ork ta det istället, säger Bengt Johansson.

    Köttet från den här gården slaktas och styckas några mil härifrån och säljs sen på restauranger i närheten. Restauranger som stoltserar med köttets ekologiska stämpel och ursprung i menyn. Men till de offentliga köken kommer det inte, trots att ekologiskt kött hamnar högt på kommunernas önskelista.

    – Sen är det väl oftast prislappen som styr, för vid upphandlingar är man ju två parter. Jag vill ha så mycket som möjligt och köparen vill ge så lite som möjligt. Men det vi måste trycka på från lantbrukarled är ju att offentlig upphandling måste följa svensk djurskyddslag, och de miljöregler vi har i Sverige gör ju en kostnad som gör att våra produkter blir mycket dyrare och då måste vi få betalt för det. Man måste vara konsekvent där, att ställer man en lag som kräver att vi ska ha mer utrymme till djuren, låg antibiotikaanvändning och att vi ska ha miljöregler som är långt vida övriga länder, då tycker jag att man ska följa själv och köpa enligt de lagar och förordningar, säger Bengt Johansson.

    Hej!

    – Hej!

    Claes-Erik Bergstrand är också ekologisk nötköttsproducent. Hans gård ligger i Vallda i Kungsbacka, några mil från Bengt Johanssons gård. För några år sen serverades kött härifrån på skolor i Göteborg. Men priset gjorde att det konkurrerades ut av utländskt.

    – Den grossisten fick billigare kravgodkänt kött från Holland vid det tillfället, säger Claes-Erik Bergstrand.

    Ville ni fortsätta sälja till kommuner?

    – Ja, det är en prisfråga. Vi måste ju hålla de priser vi har för att kunna betala våra leverantörer som gör ett bra jobb.

    Kossor i fjärdedelar hänger i rader i krokar i taket. De hängmöras i fjorton dagar innan de styckas i rummet bredvid. Det är djur från den egna gården på andra sidan gatan men också från kravmärkta gårdar häromkring som hamnar i de stora vita frigolitlådorna som går till den privata marknaden.

    – Det här är kött som ska till en hamburgerrestaurang i Kungsbacka som maler själva och gör hamburgare.

    Ekologiskt framför svenskt

    Men Claes-Erik Bergstrand hoppas liksom Bengt Johansson i Horred att köttet kan nå förskolor, skolor och äldreboenden i närheten. Han säger att det skulle betyda mycket för ekonomin om det skulle gå att få till en leverans med kontinuitet vilket är förhoppningen med att leverera till en kommun. Han har nyligen varit i kontakt med Kungsbacka kommun.

    – Det skulle såklart vara kul att leverera till den kommun man verkar i.

    Är de beredda att betala?

    – Ja, det får vi se.

    Regeringen har som mål att vi ska producera och äta mer svenskt och ekologiskt. Så bönderna Bengt Johansson och Claes-Erik Bergstrand borde väl ha stora möjligheter att få in sitt kött i de offentliga köken. De är ju både svenska och ekologiska. Men så är det alltså inte - och vi undrar om det är så här det ser ut i hela Sverige?

    Kaliber går på jakt efter den svenska och ekologiska maten i skolkök, på äldreboenden och i sjukhuskök.

    För där - hos kommuner, landsting och regioner serveras runt tre miljoner måltider varje dag.

    Och det visar sig vara en hel del som står i vägen för svenska bönders mat i de offentliga köken.

    Enligt GPS:en ska det ta 27 minuter att köra från Claes-Erik Bergstrands gård i Vallda till centrala Göteborg. Det är drygt tre mil. För några år sen landade alltså en del av köttet från den ekologiska gården i Vallda i Göteborg. Men, inte längre.

    Vad ser vi, EU-ekologisk står det, det är en EU-jordbruksstämpel på den.

    – Ja, Felix.

    – Köttbullar, strimlad falukorv och skivad falukorv står väl där, du ser kanske.

    EU-ekologisk eller svensk-ekologisk?

    Gunilla Williander som är kökschef på Johannebergsskolan i Göteborg visar vad som står på de rostfria hyllorna i frysen. Det är kartonger med ekologiska nötfärsbiffar, ekologisk pytt i panna och MSC-märkt fryst fisk som används i nödfall – när den färska inte räcker.

    – Här har vi kycklingkorven, men det är ursprung Italien.

    Tillsammans letar vi efter klisterlappar på kartongerna som ska berätta hur innehållet är producerat – om det är ekologiskt eller inte och varifrån det kommer. För de olika klisterlapparna berättar mycket, man kan kort säga att svenska ekologiska livsmedel med den svenska så kallade KRAV-certifiering har producerats under hårdare krav än samma livsmedel som kommer från ett annat EU-land och istället har en EU-ekologisk märkning. Det handlar framförallt om djurens välfärd, till exempel måste grisar få beta utomhus på en KRAV-gård till skillnad mot en EU-ekologisk gård och organisationen KRAV ställer hårdare krav kring slakt och djurtransporter.

    Nu vill ju regeringen att vi ska äta mer av den svenska och ekologiska maten och i frysrummet i Göteborg visar det sig att de ekologiska köttbullarna är gjorda på svensk nötfärs.

    – Men annars är det som sagt EU-ekologiskt på det mesta, tyvärr, säger Gunilla Williander.

    Jag tar hjälp av Lena Ekelund Axelsson som är professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet, eftersom jag vill ha reda på vilka livsmedel som egentligen är bra och på vilka sätt. Hon har speciellt intresserat sig för livsmedel och klimat- och miljöfrågor.

    Vi letar oss fram till köttdisken i en matvarubutik i Lomma och använder oss av det danska köttet för att jämföra kött från ett annat EU-land med det svenska.

    – Man har helt andra regler i Danmark även för det ekologiska. Även fast det ekologiska danska är djurmässigt bättre än det konventionella danska så har man inte så strikta regler som de svenska produktionerna, säger Lena Ekelund Axelsson.

    Så det svenska ekoköttet är det högst upp i skalan?

    – Ja, absolut. Ja.

    Sen kan inte Lena Ekelund Axelsson säga vad hon tycker kommer på andra plats. Men landsbygdsminister Sven-Erik Bucht slår som sagt ett slag för det svenska jordbruket, som han anser är tillräckligt bra som konventionellt.

    – Svenskt så kallat konventionellt jordbruk brukar jag säga är egentligen det svenska miljöanpassade jordbruket och sen har vi det svenska ekologiska jordbruket som har speciella kriterier, säger Sven-Erik Bucht.

    – Om vi nu importerar ekoprodukter istället för konventionella odlade så bidrar vi till ekologisk odling någon annanstans. Så det är en poäng med eko. Sen är ju en annan fråga om man i den offentliga sektorn ska bidra till det lokala näringslivet. Och det är ingen enkel fråga. Eller ska man tänka på något annat sätt. Ska man tänka globalt, vad som är billigast för eller ska man tänka på något annat sätt, säger Lena Ekelund Axelsson.

    Landsbygdsministern Sven-Erik Bucht brinner alltså extra mycket för den svenska maten. Frågan är hur det ser ut på de tallrikar som våra barn, äldre och sjuka får.

    Vanligt med ekologiska mål

    När Kaliber i en enkät frågar landets kommuner, regioner och landsting om deras mål för maten i de offentliga köken – i våra skolkök, äldreboenden och sjukhusmatsalar till exempel så kör det allra flesta på med mål som i Göteborg. Där har man har mål kring andelen ekologiska livsmedel, men inga satta mål kring matens ursprung.

    198 kommuner och 17 landsting och regioner har svarat på Kalibers enkät och det visar sig att åtta av tio har mål för hur mycket av maten som ska vara ekologisk.

    Betydligt färre - två av tio - har uttalade mål om andelen svenskproducerade eller ännu mer lokala livsmedel. Ännu färre har mål om att den ekologiska maten också ska vara svensk.

    Flera ringer och mejlar mig och tycker att frågan om mål om den svenska maten är korkad eftersom den inte går ihop med lagen om offentlig upphandling (LOU) - lagen som kortfattat säger att man inte får premiera mat från det egna landet. Lagen bygger på EU-regler och syftet är det ska vara lika för alla inom EU. I praktiken innebär det att svenska ekologiska livsmedel har svårt i konkurrens med utländska ekologiska, eftersom de generellt är dyrare. Samma sak gäller för svenska konventionella livsmedel i förhållande till utländska.

    – Naturligtvis vill vi köpa svensk mat, men nu är det så att Sverige är en del av Europa och då är det Europa som är varukorgen. Olyckligtvis är det så, säger Ulla Lundgren som jobbar på miljöförvaltningen i Göteborgs kommun med hållbar mat.

    – Sen är det så att man naturligtvis vill ha mer svenskt, men det är en omöjlig ekvation. Det handlar om pengar naturligtvis.

    Råvarorna i den stora grönsakskylen på Johannebergsskolan skvallrar om kommande meny. Det är blandade rivna rotfrukter i stora plastpåsar och spänstiga röda tomater på kvist i kartong. Vi hittar ekologiska livsmedel som är odlade i olika EU-länder, bland annat Spanien och Holland. Men kökschefen Gunilla Williander skulle önska att mer av innehållet hade svenskt ursprung.

    – Det är en prisfråga för det mesta. Är det några kronor så köper man hellre svenskt då, men det får inte skilja för mycket. Det får inte vara tjugo kronor kilot eller så, det blir väldigt mycket pengar om man ska göra för 1100. Då får man ha ett litet tillskott i ekonomin så hade det funkat, säger Gunilla Williander.

    Göteborgs kommun är alltså en av dem som har mål kring andelen ekologiskt. De har jobbat för att 40 procent av alla livsmedel som serveras på kommunens skolor, förskolor, äldreboenden och vårdboenden ska vara ekologiska 2018. Målet är redan nått. Hur mycket som är svenskt, det vet man inte. Och det är inte heller så viktigt.

    – Det finns ingen skillnad egentligen i om köttet är producerat i Sverige, Danmark eller Polen. Frågan är hur de har producerats. Men sen finns det ett egenvärde i att man inte kör saker för långt, säger Ulf Kamne som är miljöpartist och kommunalråd i Göteborg med ansvar för miljöfrågor.

    Hur kommer det sig att ni vill ha ekologisk mat i kommunen?

    – Därför att vi vet att det finns väldigt många fördelar, både för dem som äter men framförallt för den miljöpåverkan som matproduktionen innebär. Och det är egentligen det enda mätbara sättet att använda sig av. Alla andra mått, eller verktyg, man pratar om att köpa närproducerat och svenskt, det är så väldigt diffust och det är väldigt varierande vad man faktiskt får då, säger Ulf Kamne.

    Och om han skulle få bestämma själv så skulle han vilja att kommunen jobbade för att all mat som serveras här ska vara ekologisk så småningom.

    – Alltså, allt annat verkar ju tokigt. Vi kan ju inte säga att det är bra med en viss mängd bekämpningsmedel och syntetiska handelsgödsel och så där. Vi måste ju naturligtvis se att målet är 100 procent ekologiskt. Men det är ingenting som kommunen har bestämt och det är inget som vi har något årtal för. Och nu sitter vi i diskussioner kring hur vi ska se på det här för de närmaste två åren och då ska jag inte prata bredvid mun tror jag, för då blir de bara sura.

    Det finska exemplet

    Sari Väänänen jobbar som projektledare för Ekocentria i Finland. Det är en nationell utvecklingsenhet som jobbar för en hållbar matkedja och särskilt för de offentliga köken. I Finland har kommunerna valt en annan väg än de svenska.

    – We work both for organic food and finish food, but the most important thing is that it is local and finish food, säger Sari Väänänen och berättar att de i Finland framförallt jobbar för att maten ska vara lokal och finsk.

    Finland är ganska likt Sverige när det kommer till mat i offentliga kök. Vi är båda med i EU och har alltså samma regler att förhålla oss till och så erbjuder vi båda fri mat i skolan. Därför har jag valt att jämföra de båda grannländerna med varandra.

    En undersökning som Ekocentria har gjort tillsammans med Ruralia-institutet vid Helsingfors universitet är 70 procent av maten i de finska offentliga köken från Finland och 15 procent är så kallad lokal mat vilket innebär att det är uppfött eller producerat i samma kommun som den tillagas och serveras i.

    I Sverige finns ingen heltäckande statistik över det här – alltså varifrån maten, som landar i de svenska kommunala köken, kommer. Och vi lyckas inte heller ta reda på det eftersom majoriteten av kommunerna inte mäter ursprung.

    Istället har Kaliber tagit reda på vad kommuner och landsting har för mål när det kommer till svensk och ekologisk mat, så vi har inga siffror som går att jämföra med de finska.

    Why is it important for the public kitchen in Finland to have finish food?

    – They want to support our farming system, they think that our farming system here is pure and clean, they want products with short transportation. And they think that the food is fresh when they buy it from near, and they think that the quality is better.

    Sari Väänänen på Ekocentria säger att lokalpolitiker i Finland vill stötta de finska bönderna, bland annat handlar det om de tycker att maten är fräschare när ursprunget är nära. Och så anser de att kvaliteten är bättre, säger hon. Det här har bland annat lett till att finska kommuner i hög grad säger nej till ekologisk mat eftersom mycket av ekomaten i Finland är importerad.

    – Därför säger de nej till ekologisk mat, eftersom de hellre vill ha finsk eller lokal mat i de offentliga köken.

    Så, frågan som måste ställas är om inte EU är sura på Finland för att de aktivt jobbar för sina inhemska livsmedel. Men så är det inte alls, säger Sari Väänänen.

    – Oh no, they are not angry. They also want us to use finish products.

    Hon säger att man i Finland använder sig av kriterier och krav inom lagen för att nå så mycket inhemsk mat som möjligt. I Sverige säger flera kommuner och landsting att lagen sätter stopp. Men även inom våra landsgränser går det att tolka lagen på olika sätt.

    Hej, jag letar efter matsalen.

    – Matsalen har du där borta, om du går igenom glasdörrarna och följer efter barnen där borta så har du matsalen där.

    Tack så mycket!

    Ängelholms Montissoriskola är en skola i ett plan. Det var i den här matsalen vi började.

    "Vi vill inte krocka med det svenska"

    Genom stora fönster som går hela vägen upp till taket ser man ner mot vattnet. I Ängelholms kommun står livsmedel från närområdet högst på listan. Bakom det här ligger till största del måltidschefen i Ängelholms kommun sen tre år tillbaka Jennie Andersson.

    – När jag kom hit fanns det inget svenskt överhuvudtaget. Och man hade i stort sett inget ekologiskt alls. Första året när jag kom och vi mätte så hade vi tre procent ekologiskt och inget svenskt. Så kom jag rakt in i upphandlingen och vi satte jättemånga krav för att styra mot det svenska i alla fall, vilket lyckades väldigt väl, säger Jennie Andersson.

    Men det handlar inte bara om det svenska: Ängelholms kommun har också som mål att 25 procent av den mat som kommunen köper in och som sedan alltså hamnar på bland annat de här porslinstallrikarna här på Ängelholms Montessoriskola ska vara ekologisk nästa år.

    – Men som det ser ut nu så är det där vi har satt gränsen. För vi vill inte krocka med det svenska mot det ekologiska. Vi vill ha inriktningen svenskt kött, och sen när vi har valt det ekologiska ska har vi valt vitkål, morötter och mjölk, sånt som vi vet är både svenskt och ekologiskt, säger Jennie Andersson.

    Du sa att ni inte vill krocka, är det lätt hänt?

    – Ja, när man kommer upp till större mängd ekologiskt så finns det en risk att man kan krocka eftersom det inte finns så mycket svenskt ekologiskt kött att få tag i och det stiger i priser också.

    Om en halvtimme kommer första gänget elever till matsalen, yngst först. Christina Svensson och Stina Persson som jobbar i köket jobbar så att maten blir klar efter hand när eleverna dyker upp. Ris och bulgur kokas i stora bleck, grönsakerna till salladsbuffén hackas, rivs, kryddas och strimlas.

    – Rödbetor, palsternacka jobbar vi mycket med. Rotselleri är de inte så glada för, men rödbetor är de jätteglada för. Så de kör vi i ugnen med lite salt och olja på. Sen kyler vi ner dem och smular ner lite fetaost. Och sen ut i salladsbuffén. Så nu har de börjat äta mer och mer av det.

    Och till dagens korv Stroganoff går det åt 17 kilo svensk strimlad falukorv till de fyrtio liter som ska ut idag. Det är det eller den vegetariska mexikanska grytan som går att välja mellan.

    – I grytan så har jag lagt ekologisk krossad tomat. Sen föredrar vi att slå sönder löken så att den inte märks så tydligt i grytorna så får de i sig grönsaker i alla fall. Vare sig de vill eller inte.

    Allt färskt kött som serveras i kommunen kommer från Skåne. Morötter och potatis från Skåne eller Halland. Kycklingen är svensk. Och kommunen strävar efter att allt som köps in och serveras ska produceras så nära som möjligt – antingen i Skåne eller Halland, eller Sverige – det beror på vilka livsmedel det handlar om, säger Jennie Andersson.

    I upphandlingar ställer kommunen krav om bland annat tid till slakt, att kött inte ska vacuumförpackas och att djur ska bedövas helt innan det tappas på blod – allt för att maximera chansen att det kommer från Sverige.

    – Alltså svensk djurskyddslag är den som ställer mest krav och då tycker vi att då måste man leva upp till det kravet på det köttet vi serverar i restaurangen också.

    Vi är ju med i EU – och det är ett frihandelsavtal. Går man inte runt det när man skriver upphandlingar som ni gör?

    – Nej, egentligen med de kraven vi har ställt kan vem som helst lämna nu, alltså det spelar ju ingen roll vilket land bara du lever upp till alla kraven som vi har ställt. På så sätt gör vi helt rätt. Sen om det är en dansk som har en djuruppfödning som lever upp till alla de kraven så är det okej det också, men vi vet att de svenska djurskyddhållningsreglerna är de mest omfattande. Och då vore det ju konstigt om våra barn inte ska få köttet härifrån också, säger Jennie Andersson.

    Inga pekpinnar

    Det handlar alltså om en regering som vill att vi ska producera och konsumera mer svenskt och ekologiskt med betoning på det svenska - och kommuner och landsting som till största del satsar ekologiskt, men inte får till det, eller helt enkelt inte vill satsa på det svenska.

    Vi ska tillbaka till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Han är medveten om de hinder som kommuner och landsting möter, och han är inte särskilt förvånad över att det är få kommuner som jobbar med satta mål för att få in svenska livsmedel. Och trots sin vurm för den svenska maten vill han inte styra över det.

    – Jag känner att politiken inte ska gå in allt för hårt och säga vad du ska ha på ditt frukostbord eller lunchbord. Utan vi från politiken ska ge god information till svenska konsumenter och se till att det finns möjligheter att producera livsmedel på ett hållbart sätt. Sen är det konsumenten som får möjlighet att göra medvetna val.

    Så vi kan inte förvänta oss några nationella mål?

    – Mål kan ju beskrivas på många sätt än med ett procenttal. Men jag är övertygad, när det kommer till den nationella livsmedelsstrategin att vi kommer att vilja öka vår totala livsmedelsproduktion i Sverige, säger Sven-Erik Bucht.

    Landsbygdsministern hoppas att de nya upphandlingsreglerna som är på gång ska ge en skjuts för den svenska maten och vill alltså inte genom den kommande livsmedelsstrategin ge några pekpinnar till det offentliga Sverige.

    – Jag tycker inte att vi från nationell nivå ska styra hur kommunerna väljer att prioritera. Kommunerna i Sverige har ett självstyre och allra högsta grad i de här frågorna så måste de själva ta ställning i hur de prioriterar. Jag blir glad om de prioriterar höga djurskyddskrav eller ekologiskt, eller djurvälfärd och så vidare.

    Jennie Andersson, måltidschefen i Ängelholm, hoppas däremot på en hjälpande hand i och med livsmedelsstrategin:

    – Det är väl ett stort hopp till den. Det kan inte vara meningen att om vi man vill ge barnen bra mat, att det ska vara så himla jobbigt att få det. Jag hoppas att den kommer att göra så att det underlättar för oss som upphandlar. Hade man kunnat skriva att det ska vara svenskt kött för att leva upp till det, så hade det underlättat väldigt mycket istället för att vi ska behöva skriva flera sidor för att få det.

    Reporter: Samira Othman

    Producent: Annika H Eriksson

    Kontakt: [email protected]

    30 min
  • Lisa Holm – mordet som förändrade bygden

    Mordet på Lisa Holm i Västergötland förra sommaren skakade hela Sverige.

    En 35-årig man dömdes för mordet i både tings- och hovrätt. Trots det finns de som tvivlar. Kaliber - om en förändrad bygd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    – Faktiskt första gången jag står här sedan juni förra året, däremot så ser vi väldigt mycket från kaféet. Det är ju mycket människor som cirkulerar omkring här, både inne i ladan och bakom, det är synd att det inte är mer avspärrat. Och sen att det kan vara mer snyggt avspärrat av respekt, det hänger och slänger banden här.

    I Blomberg på Kinnekulle driver Lena Svedung sitt kafé. Hon var Lisa Holms arbetsgivare men är också vän till Lisa Holms familj. Där vi står ser man hur Vänern breder ut sig i väster, men vi vänder blicken mot mjölkrummet på gaveln till en stor lada. Det var härinne som Lisa Holms liv släcktes i juni i fjol.

    – Vi önskar ju inget hellre än att få bort spärr-bandet. Vi måste ändå se framåt och ha nya hopp och förväntningar, det är ett nytt ljus, det är vår, det är sol.

    – Just på alla hjärtans dag, vi öppnade i februari, så tänkte vi ett tag att vi skulle hängt ett hjärta här på trädet framför mjölkrummet för att symbolisera det goda. Nu ställde vi hjärtat på vår sida i alla fall då, säger Lena Svedung.

    Det är som om landsvägen bildar ett streck mellan det onda och det goda, och Lena går ogärna över på den här sidan.

    Här i ladan jobbade den gästarbetare från Litauen som fällts för mordet. Men han är på väg att överklaga till Högsta domstolen och därför är avspärrningen kvar.

    – Det är precis det du säger, jag också känner att det är en gräns mellan det onda och det goda. Vi har fått jobba oerhört mycket tillsammans och stötta och hjälpa varandra varför det hände hos oss bakom vår knut, säger Lena Svedung.

    Vad händer när ondskan slår till med full kraft? När en flicka plötsligt försvinner och sedan hittas mördad.

    En man döms till livstid i både tingsrätt och hovrätt - men ändå bildas två läger.

    Kaliber handlar idag om mordet som skakade och förändrade bygden – om de övertygade och om de som tvivlar.

    Nyheter i Ekot den 8 juni 2015:

    ”Polisen söker nu med helikopter och hund efter en 17-årig flicka som försvunnit i Blomberg på Kinnekulle utanför Lidköping. Flickan anmäldes försvunnen igår kväll sedan hon inte kommit hem från jobbet rapporterar P4 Skaraborg. Under kvällen blev föräldrarna oroliga och gav sig ut för att leta.”

    Lisa har en vecka kvar till skolavslutningen, hon har fått sommarjobb och den här dagen ska hon för första gången ta mopeden mellan kaféet i Blomberg och hemmet utanför Skövde.

    För säkerhets skull har hon en handskriven karta över vägen i sin rosa jackficka och precis som uppgjort skickar hon ett sms till sin pappa - ”nu” - skriver hon för att meddela att hon är på väg.

    "Man ser ju bara sånt på film"

    Men Lisa kommer aldrig hem. Kvar vid kaféet står hennes moped med nycklarna i tändningslåset.

    – Man ser ju bara sånt på film. Även om man vet att det händer i verkligheten så tror man aldrig det ska hända så nära som det faktiskt gör, säger Rebecka Romlycke. Hon jobbar på kaféet och var en av de sista som såg Lisa Holm i livet. Så här berättar hon för P4 Skaraborg:

    – Vi vinkade till varandra och sa hejdå så ses vi och hon gick ju runt här bakom husknuten medan jag och den andra tjejen låste dörrarna och gick till min bil då.

    – Nämen hon var glad, trevlig, ingen person som jag skulle tro någon ville göra nåt illa, utan glad och trevlig, positiv. Lätt att jobba med.

    Polisen går ut med en efterlysning och vi möts av bilden på Lisa Holm överallt; en ung tjej med långt blont hår och blå ögon.

    Kinnekulle och ett helt land håller andan och sökandet pågår dygnet runt med polis, hundar, helikopter och flera tusen frivilliga som ansluter sig till Missing People. Sökandet ger resultat:

    – Vi har gjort fynd inom det sökområde vi spärrade av igår kväll, det är fynd som vi med bestämdhet kan säga kommer från flickan helt enkelt.

    Så till sist kommer genombrottet - en patrull från Missing People ska söka vid gården Martorp, men upplever att den litauiske gästarbetaren på Blomberg vill få dem därifrån.

    – Han säger nå’t i stil med waste of time… och sen vänder han sig och pekar bort mot gödsellagunerna och byssjan och säger att det är klart där borta.

    Så vittnade en deltagare ur Missing People i rättssalen om mötet som fick polisen att slå till.

    De hämtar in den 35-årige gästarbetaren, hans hustru och hans yngre bror och spärrar av deras hem för en teknisk undersökning.

    Kroppen hittas i ett skåp

    Samtidigt hittas Lisa Holms jacka och mopedhjälm i en rishög på gården Martorp och en kriminaltekniker öppnar dörren till arbetsboden som står bredvid. I tingsrätten berättar hon så här:

    – När jag öppnar dörren kände jag en lukt jag känner igen, någonting är dött härinne. Sen tittade jag igenom alla skåp, varav ett var öppet, det såg ut som en hög med kläder. Så jag kollade de andra skåpen men det fanns ingen.

    – Det sista jag gjorde var att lyfta lite på klädhögen och då såg jag Lisa. Minst troliga utrymmet, det var alldeles för litet, både skåpet och höjden.

    I natten kallas media till pressträff och på en grusparkering vid Källby idrottsplats lämnar polisen beskedet att sökandet efter försvunna Lisa Holm är över:

    ”Polisen har under kvällen anträffat en avliden person och vi bedömer att med största sannolikhet är det den försvunna Lisa Holm, en teknisk undersökning pågår. De här tre personerna som hämtades till förhör sitter i förhör och i nuläget kommer vi inte gå ut med mer information.”

    Under den kommande mordutredningen läcker väldigt lite ut till media, alla inblandade beläggs med yppandeförbud.

    De två bröderna som är hantverkare på Blomberg häktas misstänkta för mord, och frun för grovt skyddande av brottsling. Två av dem släpps och frias från misstankar medan bevisningen mot den äldre brodern, 35-åringen, blir allt starkare.

    Kriminalkommissarie Niklas Lindström på polisens enhet för Grova brott ingick i den grupp som utredde mordet, och han ledde förhören med den misstänkte:

    – Det som är den bestående bilden är väl att han var ganska nervös. Händerna och armarna ända upp till armbågen darrade han och han tittade mig inte i ansiktet eller i ögonen. Det han tittade så var det väldigt undflyende blick. Jag märkte att han var påtagligt nervös inför den situationen som var, därmed inte sagt att man förstod att han skulle varit skyldig.

    Men redan några veckor efter mordet kan polisen konfrontera mannen med bevisning som är mycket besvärande. Det handlar om ett ofullständigt alibi, men framförallt om dna och blodfläckar från mannen på Lisa Holms kläder.

    Under de fjorton förhör som hålls med hjälp av en tolk nekar han konsekvent till att han träffat Lisa Holm, och hans enda förklaring till DNA-spåren är att han jobbat i ladan.

    35-åringen nekar konsekvent

    Vi har tagit del av polisens videoinspelade slutförhör som Niklas Lindström höll med den misstänkte, ett förhör som pågick under flera timmar. Ur polisförhöret:

    Förhörsledare: – Snälla berätta vad du tänker.

    35-årige mannen: – Jag har inget mer att berätta, oavsett vad ni säger så tror ni mig inte. Jag är ingen expert här.

    Förhörsledare: – Jag är ingen expert på DNA heller men jag vet att det inte flyger genom luften. Hur kan ditt blod hamna på insidan hennes inre byxor och du har inget med det här att göra?

    35-årige mannen: – Jag har verkligen inte gjort något med flickan.

    – I de sista förhören är han väldigt fast i sin berättelse, svaren kommer omgående. Medan i de första förhören syns det att han tänker, ögonen rör sig, och han stirrar inte rätt ut. Möjligen då att han var närmare någon form av berättelse, säger Niklas Lindström.

    ”Hej och välkommen till den presskonferens som polis och åklagare bjudit in till idag med anledning av åtalet i Lisa Holm-ärendet. Lars-Göran Wennerholm heter jag, jag är vice chefsåklagare här vid åklagarkammaren i Skövde.”

    – Åtalad har den 7 juni 2015 i Blomberg Götene kommun uppsåtligen genom hängning berövat Lisa Holm livet, åtalad har i samband med dådet tejpat över hennes mun och runt hennes huvud över mun och näsa.

    Det är först nu, när åtalet kommer i slutet av oktober, som detaljerna kring mordet blir kända för allmänheten. Lisa har lockats över till ladan, hängts i mjölkrummet och därefter har kroppen fraktats och gömts i ett alldeles för litet klädskåp i en arbetsbod, enligt åtalet.

    Hennes byxor är neddragna och tröjan uppdragen. Det handlar om ett sexualmord menar han, trots att det inte finns spår av sexuellt våld på kroppen. Men motivet styrks av att man säkrat flera spermafläckar från mannen inne i ladan, och kvällen innan Lisa Holm mördas så försöker mannen locka med sig en joggande kvinna till sin bil.

    Fem dagar efter åtalet är vi framme vid den första rättegången. Det blir en tuff prövning för Lisas anhöriga, där storasyster, mamma och pappa tar plats öga mot öga med den åtalade.

    Inför det här programmet har vi varit i kontakt med Lisas pappa. Familjen vill inte medverka utan hänvisar till det pappan sagt i rättegången:

    – Lisa är väldigt lik mig när jag var ung, oerhört blyg i nya situationer men i en bekväm situation tar hon för sig. Hon skulle aldrig gå fram till en okänd människa om inte den vore i nöd eller om hon blev tvingad och det är jag helt säker på.

    "Någonting rasar under fötterna"

    Den här dagen gör Lisa sitt nionde arbetspass på kaféet, men det är första gången som hon ska ta sig dit och hem på egen hand. Lisas föräldrar kommer förbi och fikar under eftermiddagen, en solig men blåsig försommardag på Kinnekulle. Från rättegången:

    Pappan: – Det man kan grubbla över, jag och min fru var ju där på eftermiddagen och jag hade alla möjligheter att ta mopeden hem, det var väldigt blåsigt den dagen. Men hon ville klara av det här sa hon till mig.

    Åklagare: – Hur var hon då på söndagseftermiddagen?

    Pappan: Hon var jätteglad, hon bara sa till oss, vi kom in där och störde henne i sitt jobb. Ge er iväg liksom, här är jag, jag kan. Hon var så lycklig.

    Åklagare: ­– Sen hittas Lisa på fredagskvällen…

    Pappan: – Ja. Någonting rasar under fötterna på dig...förlåt… när…golvet bara rämnar och du ramlar en hel jävla skyskrapa hela vägen ner, har man inte upplevt det så…jag rekommenderar inte det.

    Varför – den frågan som alla ställer sig, blir obesvarad. 35-åringen nekar konsekvent och menar att han inte har svaret. Från rättegången:

    Åklagare: – Hur är det nu då, har du träffat Lisa Holm nån gång?

    Den åtalade: – Nej.

    Här har vi en gästarbetare från Litauen felaktigt utpekad för ett fruktansvärt mord, det menar försvarsadvokat Inger Rönnbäck som sitter vid den åtalades sida. Hon presenterar en bild av en skötsam och omtyckt arbetare, kanske vill någon sätta dit honom genom att plantera dna, säger hon i rättssalen.

    – Jag har lyssnat på så många människor från trakten som hört av sig och hört av sig om att det är fel, säger de, förstår du. Det är fel person, säger Inger Rönnbäck i rättegången och fortsätter:

    – En mördare kan glida ur nätet väldigt, väldigt lätt. Och det är jag rädd för att vi har råkat ut för här just för att man har bestämt sig så här tidigt.

    Mot sitt nekande döms 35-åringen i både tingsrätt och hovrätt till livstids fängelse för ett av de mer uppmärksammade morden under senare tid.

    Fälls för mordet

    De många DNA-spåren, ett motiv och avsaknad av ett alibi, gör att han fälls. Domen läses upp vid hovrättens presskonferens:

    ”En enig hovrätt har då idag ansett att det är den åtalade 35-årige mannen som mördade Lisa Holm i juni förra året, och hovrätten har i likhet med tingsrätten ansett att omständigheterna är sådana att det finns skäl att bestämma påföljden till fängelse på livstid.”

    Hovrättens dom har ännu inte vunnit laga kraft. Nu gör 35-åringen ett sista försök att frias. Via sin nya försvarsadvokat vill han att högsta domstolen tar upp fallet.

    En dömd person och en rättsprocess som nästan avslutats, kvar finns en bygd som förändrats. Jag har mött personer som tvivlar på att det är rätt gärningsman. De har en annan bild av 35-åringen som är svår att få ihop med bilden av en mördare, det framkom redan under rättegången. Mannens arbetsgivare, godsägaren på Blomberg, Arne Jönsson sa så här i domstolen:

    – Jag har varit arbetsgivare i över femtio år och haft över hundra anställda och han tillhör definitivt en av mina absolut duktigaste anställda. Vid sidan om arbetet har vi talat med varandra som väldigt goda vänner. Jag har stor respekt för hans kunnande och därför har jag också släppt honom lite närmre mig ganska tidigt.

    "Det är inte samma idyll längre"

    Men det är känsligt att prata om det här och få vågar säga rakt ut vad de tror. På Kinnekulle möter jag både de som är övertygade och de som tvivlar.

    – Ja, jag tycker ju de flesta är eniga om att han är skyldig. Det har ju domstolen kommit fram till två gånger. Jag som har en tös på 15. Det känns ju otryggt om man inte vet vem det var, för det var ju inte så långt härifrån, säger Daniel Gustafsson är brevbärare och har precis lämnat och hämtat post inne på Handlar´n i Källby. Vi pratar om hur mordet på Lisa Holm påverkat bygden.

    – Kullen har ju alltid varit ett utflyktsmål, speciellt så här års men det känns som det är lite nedsvärtat, det är inte samma idyll längre. Det är så jag känner.

    Vart bär det hän nu då?

    – Nu ska vi neråt samhället, jag jobbar mig neråt, jag har väl gjort en tredjedel nu…

    Handlar´n i Källby är liksom kafét i Blomberg en naturlig mötesplats. Nästan dagligen täcktes ytterväggen av löpsedlar om fallet och många samtal handlar om Lisa Holm.

    Ute på parkeringen står Eva Bergström Bryngelsson:

    – Man hör ju lite olika åsikter.

    Vad säger folk, vad är det för teorier?

    – Kanske att det varit någon annan inblandad som betalat för att få det gjort.

    Vad är din personliga uppfattning?

    – Jag tror väl kanske att det är han för det finns ju så mycket bevis. Men man vet ju inte vad som ligger bakom, sen tänker jag ibland om han varit påverkad av någon annan eller om det är en egen gärning. Jag bara säger jag hoppas verkligen att det är han och att det blir ett slut. Annars finns ju otryggheten vidare och det vill vi inte leva med, vi vill leva på Kinnekulle och vara trygga, avslutar Eva Bergström Bryngelsson.

    Vid sidan om godsägarens säteri på Blomberg ligger en gammal stenhuslänga med lägenheter. Det är bara några hundra meter till kaféet som Lena Svedung driver.

    En del får inte ihop bilden

    Men här träffar jag en annan Lena, hon är pensionär och har sett grannar komma och gå. Nu står en lägenhet tom sen fredagen den 12 juni.

    – Truls, Truls…

    Tar du hand om katten?

    – Det blev ju så att jag tänkte jag tar hand om honom under tiden och nu har det blivit för evigt. Nu har jag döpt honom till Truls för han hette ju något annat, säger Lena.

    – Här hade de gjort iordning, tog bort plattorna och la sådan här plast och grus och hade sina odlingar, här är lite persilja kvar, säger Lena och pekar lite längre bort mot sin uteplats, det var här hon och en bekant satt i kvällssolen när polisen slog till mot hennes grannar.

    – Ja, där satt vi och skulle grilla då. Sen helt plötsligt så bara kryllade det av poliser, jag vet inte var de kom ifrån. Men det kändes ju så overkligt, det var som en filminspelning, och att de skulle bli misstänkta, det var verkligen overkligt.

    Ska vi gå in?

    – Det kan vi göra, det är väldigt kyligt…

    Sköter du om deras?

    – Jag tittar till det.

    – Här är tvättstuga och köket, och här låg yngste brodern, han hade detta rummet. Och sen var detta deras kombinerade sängkammare och vardagsrum då.

    Är det du som ställer in blommor?

    – Ja, det gjorde jag för att det skulle bli lite fint…

    När Lenas grannar hämtades av polisen trodde hon att det bara var tillfälligt, men när den yngre brodern och frun släpptes ur häktet valde de att återvända till Litauen. Nu står lägenheten tom förutom några möbler och Lena försöker få det lite ombonat genom att ställa ut blommor i fönstren. I hallen och köket står svarta och blåa sopsäckar.

    – Jag har packat allting och det är ivägskickat till Litauen, sen allt detta har kommit tillbaka från polisens bevismaterial, visar Lena.

    Som de lämnat tillbaka?

    – Ja, som de har skickat tillbaka och det är mycket textilier och pojkarnas kläder.

    – Beslagsprotokoll står det, kan antagas ha betydelse för utredning av brott. Här är sex säckar, sju säckar, här står det olika rum, vilket rum de tagit sakerna i. Hall står det här.

    Fortfarande finns bevismaterial kvar hos polisen, men det här är alltså sådant som inte längre är aktuellt för fallet.

    Hur ska du få iväg det här?

    – Det får någon annan sköta men det är klart att de måste ju ha sina grejer

    Det är tomt nu säger Lena, hon saknar sina grannar och hon har också svårt att få ihop bilden av 35-åringen som gärningsman.

    ­­­– Min bild av honom är att han var enormt arbetsam och väldigt, vad ska man säga, mjuk och rar.

    Men tänker du med tanke på bevisen att det är han men inte kan få ihop det?

    – Jag tänker väldigt mycket, men jag vill inte uttala mig om det faktiskt. Jag tror att om man hittar en tänkbar gärningsman så är det väldigt skönt för alla parter att man hittat någon så att säga.

    – Det känns ju som att detta påminner lite om Palmemordet, finns det ingen som säger "ja, det är jag som har gjort det" så kan man väl aldrig vara riktigt säker, säger Lena.

    Hoppas på lugn och ro

    Vad hon själv tror vill hon inte berätta, men även om det finns delade meningar om mannens skuld så har alla i Blomberg en sak gemensamt – orten har blivit en plats som förknippas med ett brutalt mord.

    – Jag tycker nog att det börjar att läka sig nu och jag tycker att vi grannar kommit varandra närmare genom detta. Jag vill ju att det ska lugna ner sig för vi måste ju kunna leva vidare, vi som bor kvar här, avslutar Lena.

    På polishuset i Lidköping träffar jag kriminalkommissarie Niklas Lindström, han som var förhörsledare under utredningen om mordet på Lisa Holm.

    – Den bilden andra ger jag betvivlar inte att den är sann. Jag tror säkert att han har varit väldigt skötsam på sitt jobb. Vi fick inte heller ihop bilden av en gängse gärningsman för ett mord.

    – Det är klart det kommit många frågor, är det verkligen rätt ni har och så vidare, det är ju den frågan som kommit under processen. Den värdering som både tingsrätten och hovrätten gjort det är så som vi har tänkt också när vi har försökt knyta ihop den här påsen, säger Niklas Lindström.

    Kinnekulle börjar spricka ut i vårgrönska, den vackraste tiden häruppe menar många. Lena Svedung på kaféet försöker blicka framåt.

    – Min första tanke var Kinnekulle ”in the middle of nowhere” men absolut inte, det är en fantastisk bygd att vara i. Åh, nu kommer de också…

    Mitt i en mening avbryter hon, några är på väg mot avspärrningen på andra sidan vägen.

    Jag går dit och ser att en av dem är den dömdes nye försvarsadvokat, Björn Hurtig. Han är här för att få en bild av brottsplatsen, men han vill inte bli intervjuad.

    Om bara några dagar gör han ett sista försök att få sin klient friad för mord och han är medveten om att det blir en svår uppgift att få det prövat i högsta domstolen.

    I så fall krävs att det här fallet kan ha betydelse för framtida brottmål, ett prejudikat, eller att högsta domstolen beviljar resning om Hurtig lyckas presentera nya, viktiga omständigheter.

    Försvarsadvokaten försvinner in i mjölkrummet bakom polisens blå-vita avspärrningsband.

    Kaliber nyhetsdokumentär har idag handlat om hur bygden förändrats efter mordet på 17-åriga Lisa Holm, och om hur en del inte kan släppa tanken på att fel person dömts. Men alla jag mött hoppas på lugn och ro även om det aldrig riktigt blir som förut på Kinnekulle.

    – Ibland får man ta en person på axeln och säga att vi får avvakta och se vad som händer, säger Lena Svedung.

    Reporter: Pernilla Wadebäck

    Producent: Annika H Eriksson

    Kontakt: [email protected]

    30 min

About Kaliber

From the publisher's feed

P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.