
Sign up to save your podcasts
Or


Inte sedan andra världskriget har Sverige tagit emot så många flyktingar som under hösten förra året. Vad hände egentligen bakom kulisserna när gränsen stängdes för första gången på över 60 år?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
“Gentlemen. Next stop, first stop in Sweden, Hyllie and please notice that in Sweden we have border control. So please have your passports or other identification cards ready.”
Ett tåg från Danmark rullar in på station Hyllie i Malmö. Den här sidan av perrongen är omgärdad av stängsel. Mikael Herou, insatschef på gränspolisen berättar hur det går till:
–Tågen rullar ju in här.
Nu sprider poliserna ut sig här?
–Nu sprider de ut sig och så är det en polis som går ner och tar kontakt med lokföraren längst ner.
… och så har man spritt ut sig längs med tåget och sen går man helt enkelt in på tåget när personerna som ska gå av har gått av. Vi kontrollerar pass och id-kort.
Det bildas snabbt en kö av passagerare till utgången som bevakas av polisen Nicklas Hedin.
–Hej, hej. Hallå. Då vet du att det här går ut senare i år det här passet. Bra .Ni har med lite bagage. Bara lite.
Allt går ganska smidigt. Inte en enda flykting syns till.
–Jag hade blivit förvånad om det kom någon nu. Det händer ibland att det dyker upp en. Men sist jag jobbade, det var för fyra dagar sedan, då hade vi faktiskt en. Då hade jag jobbat två dagar i rad där, säger Mikael Herou.
I höstas såg det annorlunda ut. Då kunde det komma 150 flyktingar på ett och samma tåg. Många har vant sig vid den fria rörligheten inom EU. I och med Schengen-avtalet år 2000 har vi kunnat röra oss fritt över nationsgränserna. Den nordiska passunionen har funnits ännu längre. Det är nu mer än 60 år sen svenskar och danskar var tvungna att legitimera sig vid gränsen.
–Här har jag tagit fram liten statistik till dig, så att man ser ungefär. Här har vi nationellt hur många som kom.
Jennie Sörman är sektionschef på Migrationsverket i Malmö. I början av förra sommaren var myndighetens prognos att antalet asylsökande skulle minska. Så i juni skrev man till och med ner prognosen.
–För vi hade under det första halvåret 2015 hade vi legat så väldigt lågt i inströmningen.
Då anade man inte att man här inne i lokalerna under hösten, skulle sitta i krismöten med både MSB - myndigheten för samhällsskydd och beredskap och försvarsmakten för att få hjälp med de tusentals flyktingar som varje vecka strömmade in i Sverige.
Men då i juni var allt lugnt på myndigheten. Det var först i juli de första signalerna kom om att prognosen kanske inte skulle slå in.
–Vi såg en ökning avseende ensamkommande barn och det var det första tecknet som vi noterade någonstans i mitten på juli.
Den här förändringen hade man också sett på Gränspolisen i region Syd. Michael Mattsson tillträdde som chef i januari 2015, så han var ganska ny som chef när de första underrättelserna om att det skett en ökning av ensamkommande barn.
–Det var då uppgifter som gjorde gällande att Malmö fick ta emot ett 20-tal per dag. Det tyckte vi var väldigt mycket.
Malmö centralstation har länge varit en samlingspunkt för ensamkommande. Michael Mattson och hans kollegor åkte därför dit för att bilda sig en uppfattning om läget. Det visade sig att underrättelserna han fått varit kraftigt underdrivna.
–Då kunde vi snabbt konstatera att det var ju inte 20 stycken som kom, utan det var ju 100-tals ensamkommande flyktingbarn som kom.
Men vad blev din reaktion?
–Jag blev överraskad över att vi inte fick tidigare signalvärden egentligen.
De flesta barnen kom från Afghanistan, men också från Syrien, Irak, Eritrea och Somalia. Under juli och augusti så sökte nästan 20 000 asyl i Sverige. Drygt 8 300 av dem var ensamkommande. Men det här var bara början.
Den tredje september förra året spreds bilderna av den treårige flyktingpojken Alan Kurdi som drunknat och spolats upp på en badstrand i Turkiet.
Den livlösa barnkroppen med ansiktet i vattenbrynet fick många att förstå vad kriget i Syrien och flyktingströmmarna kunde innebära.
Även statsminister Stefan Löfven blev märkbart tagen av händelsen. Tre dagar senare deltar han i en flyktingmanifestation på Medborgarplatsen där han håller tal.
Stefan Löfven håller tal:
“Jag sörjer Alan och jag sörjer alla andra barn som dör i krig och terror.”
“Mitt Europa bygger inte murar. Vi hjälps åt när nöden är stor.”
Stefan Löfven avslutade talet med att säga att flyktingmottagandet är hela Sveriges ansvar - ingen ska kunna smita undan. Manifestationen hade döpts till "Refugees welcome", flyktingar välkomna. Då tycktes en stängning av gränsen vara väldigt långt borta.
Rødby i Danmark den 7 september. Samma dag som Stefan Löfven håller tal om öppna gränser så kliver de första av drygt 1000 flyktingar av färjan i danska Rødby vid den tyska gränsen. Många av dom är fast beslutna om vart de ska.
”We want to go to Sweden, Sweden, Sweden!”
Vi vill till Sverige, Sverige, Sverige ropar de runt 150 flyktingar som börjat gå längs motorvägen E47 på väg till Sverige.
Johanna Nilsson, Kontrapunkt:
–När vi fick reda på att flyktingarna gick på motorvägen i Danmark på sin väg mot Sverige så blev vi kontaktade av andra personer som undrade om de kunde använda vår buss.
Johanna Nilsson är aktiv i det alternativa kulturhuset Kontrapunkt som ligger i ett industriområde i Malmö. Samtalet från Danmark skulle ändra hennes och de andra på kulturhusets tillvaro totalt.Innan den här dagen anordnade man konserter, kulturarrangemang och drev kreativa verkstäder.
–När människorna kom fram till Malmö skulle de behöva någonstans att sova så
redan den första kvällen där då sjunde september så beslöt vi för att öppna upp för att ta emot flyktingarna som kom till Malmö.
Nästan all ordinarie verksamheten lades tillfälligt ner och istället koncentrerade man sig på att hjälpa flyktingar.
–Det var så det började. Första natten sov det 75 personer.
Under september tilltar flyktingströmmen. Drygt 23 000 söker asyl. Det är mer än dubbelt så många än månaden innan, och den högsta siffran sedan andra världskriget.
På Kontrapunkt är man nu uppåt 100 personer som arbetar i skift dygnet runt.
Johanna Nilsson, Kontrapunkt:
–Här kommer man in till receptionen. Här fick man ett armband, en säng.
Här ute väntade det värdar, volontärer som pratar dari, farsi, tigrinja och arabiska, som kunde ta emot människor och visa dem runt och guida dem runt som vi gör nu.
Här hade vi mottagande av donationer och också…
Det är garderoben till när ni har klubbkvällar?
–Ja precis. Så det blev mottagande av donationer och också koordinerade volontärscheman här ifrån.
Och det var många som ville hjälpa till.
–Vi bad folket i Malmö om att hjälpa till. Det behövdes donationer, det behövdes madrasser, kläder och så vidare och redan morgonen därpå var hela det här utrymmet som vi står i var helt fullt av kläder, madrasser, täcken, kuddar och så vidare.
Frivilliga körde i skytteltrafik mellan kulturhuset och Malmö centralstation där flyktingarna hämtades.
–Det var alltid ett tio- femtontal bilar igång och lika många chaufförer som körde och hämtade flyktingar.
Det blev snabbt fullt i lokalerna. Men hjälpsamma grannar som lånade ut sina lokaler i industriområdet gjorde att den nya verksamheten kunde växa.
–Så på några dagar lyckades vi komma upp i 300 sovplatser, och ganska snart engagerade sig också muslimska församlingen, s k turkiska moskén, och så samarbetade vi med dom och så kunde vi varje natt erbjuda 450 sovplatser.
–Vi hade volontärarbetande läkare och sjuksköterskor så de hade möjlighet att kolla sin hälsa vilket var väldigt viktigt. T ex så kom det en person som hade TBC som vi snabbt kunde isolera tack vare sjuksköterskan på plats isolera och ledsaga till vården och flera andra liknande saker som hände. Vi hade också asylrådgivning i samarbete med människor som kan asylrätt för att svara på människors frågor. Vad som händer, hur fungerar det att söka asyl, var gör jag det? Hur går det till? Och så vidare.
Samtidigt som Kontrapunkt är i färd att bygga upp sin nya verksamhet för att ta hand om alla de som Migrationsverket inte mäktade med beslutar Migrationsverket att de går in i ett så kallat stabsläge. Det innebar att ledningen skulle ha möten två gånger om dagen, med täta kontakter med gränspolisen, länsstyrelsen och kommuner. Man började också anställa mer personal för att kunna ta hand om alla flyktingar.
På Migrationsverket hade man det svårt att göra tillförlitliga prognoser över flyktingströmmen.
Jennie Sörman berättar att deras omvärldsenhet nu kontinuerligt kom med alarmerande rapporter över flyktingströmmarna i Europa.
–Då började vi se helt enkelt att rörligheten i Europa såg annorlunda ut. Vi fick rapporter på att inflödet in i Europa var mycket större än väntat.
På myndigheten hade man nu fullt upp med att ta emot de flyktingar som kom. De skulle registreras och få sina asylansökningar prövade. De behövde också någonstans att bo.
–Ja, vi hade en beredskap som var anpassad utifrån en viss volym. En beredskap fanns. Jag kan tycka det är lite orättvist om man säger att vi hade ingen beredskap och vi var inte beredda. Jo det var vi. Men vi var inte så beredda på de volymerna som det till syvende och sist blev, säger Jenny Sörman, migrationsverket.
I mitten av september inleder polisen den nationella särskilda händelsen Alma. Det är först när händelser är så pass allvarliga att polisen måste prioritera om sina resurser som man inför den här typen av beredskapslägen. Fokus, säger man, kommer ligga på att säkerställa ordning och säkerhet i och kring mottagandet av flyktingarna.
Chefen för gränspolisen Syd, Michael Matsson, välkomnade att myndigheten ställer om till ett krisläge.
–Det var en situation där vi i princip inte fick göra annat än att se till att ta emot ett stort antal människor i väldigt dåligt skick, och ingen myndighet var riktigt förberedd att omhänderta den här situationen. Inom ramen för Alma togs nu poliser in från andra delar av landet. Insatschefen på tågperrongen Mikael Herou berättar hur det var när han förflyttades till Malmö.
–Det har varit svårt att hantera alla de här flyktingarna för många mår ju väldigt dåligt. Det kommer barnfamiljer som mår jättedåligt. Efter ett arbetspass här när det var riktigt intensivt och man jobbade kanske 10-12 timmar så var det svårt att slappna av. Det var tufft.
Och den organisationen hade inte vi så att de stod ute mitt i natten i spöregn. Jag vet själv att jag har haft min polisbuss full av småbarn bara för att de ska slippa stå ute. Så det har varit psykiskt krävande på det sättet. Det har det varit.
Ännu sämre mådde många flyktingar.
–It was difficult. Yes of course. Because we crossed ten countries.
Ruaa och hennes man kom då i september efter att ha flytt från kriget i Syrien. Resan var svår, berättar hon. Särskilt för deras två tvillingsöner som är i tre år gamla.
–Its a big disaster. A nightmare. A lot of dificults because we came with children…
Missödena avlöste varandra. Värst var det på gummibåten mellan Turkiet och Grekland som smugglarna tog 10 000 euro för var värst, berättar Ruaa.
–10 000 euro for four. If you have children you’re scared about them. If it’s something wrong on them it´s a big disaster and I can loose my life if they had some trouble.
När man har barn så är det enda man tänker på, man vill inte att något ska hända dom, säger hon. Nu ligger de två tvillingarna och sover i en stor barnvagn inne i Migrationsverkets reception i väntan på ett möte med en asylhandläggare.
–So my children that was my problem.
I slutet av september syns inga tecken på att flyktingströmmen är på väg att minska. Snarare tvärtom. Polisen beslutar nu att låta den särskilda händelsen Alma gå in i en ny fas. Vilket innebar att polisen nu skulle lägga mer resurser på att göra inre utlänningskontroller.
Några dagar senare - den första oktober håller regeringen presskonferens där man presenterar förslag med anledning av flyktingsituationen. Så här lät det i Sveriges radio:
Studio Ett:
“Ja, här är Studio Ett, torsdag eftermiddag. 24 000 asylsökande kom till Sverige bara i september. Nu ska polisen skärpa utlänningskontrollen. Inrikesminister Anders Ygeman med oss direkt.”
Den viktigaste åtgärden som presenteras är den som polisen redan har infört - att i större utsträckning kontrollera flyktingar och avvisa dem som inte har rätt att var i landet. Så här sa inrikesminister Anders Ygeman:
–De som inte har rätt att vistas i landet, de som har fått avslag på sin asylansökan de ska naturligtvis utvisas eller avvisas. Vi måste bli bättre på det för att kunna erbjuda alla de människor som nu flyr från krig och förtryck en fristad i Sverige.
Under oktober fortsätter antalet flyktingar att öka. Bara under en vecka regsitreras 10 000 asylsökande av Migrationsverket. För Malmö stad var situationen allvarlig och den sjätte oktober meddelar man att man går in i krisläge 2 - det är första gången sedan tsunamikatastrofen.
I Malmö har kommunen lyckats ordna 1000 nya transitplatser för ensamkommande barn. Flyktingar placeras nu i gymnastiksalar, på före detta vårdboenden, i kolonistugor och på hotell. I Ystad ordnar man så att flyktingar kan placeras på ett spa.
Två dagar senare får Malmö stad äntligen upp den ankomstcentral som man sedan flera veckor har planerat vid stationen. Här finns nu värmestugor, lekrum, sjukvård, toaletter och duschar. På kommunens hemsida beklagar man att det tagit så lång tid. Och att förseningen berott på att de många regler som måste följas.
Kulturhuset Kontrapunkt fick igång sin hjälpverksamhet på under 24 timmar. När Malmö stad öppnar sitt officiella mottagande har man på Kontrapunkt varit igång i över en månad.
–...och då hade vi redan haft 10 000 övernattningar. Hade alla dom personerna sovit på Malmö central så hade det varit kaos där redan första dagarna, säger Johanna Nilsson, Kontrapunkt.
På Migrationsverket i Malmö upplevde sektionschefen Jennie Sörman septembers flyktingström ändå som hanterbar. Men nu i oktober så eskalerade antalet.
–Där någonstans så började vi att inse att även om vi hade haft en beredskap för ett förhöjt inflöde så var det en väldigt hård belastning på systemet. Vi hade svårigheter att hinna med helt enkelt för det var så mycket människor som kom samtidigt.
Bussar går nu 24 timmar om dygnet från Malmö över hela Sverige där flyktingarna placeras ut i olika boenden. På Migrationsverket börjar man nu få problem med att få fram tillräckligt många boendeplatser.
Jennie Sörman:
–Där var en av åtgärderna att vi helt enkelt gick ut och gjorde förfrågan till kommunerna vilken omfattning de kunde bistå med det som vi kallar evakueringsboenden, som egentligen handlar om att bara hitta tak över huvudet och någonstans att sova. Det var i gympasalar och det var matsalar.
Migrationsverket får nu hjälp av MSB- myndigheten för säkerhet och beredskap - som sitter med på ledningsmötena. Och senare även från Försvarsmakten. Man får också hjälp med registreringar av flyktingar av olika frivilligorganisationer. Men utmaningarna fortsatte att komma.
–Helt plötsligt insåg vi att många bussbolag inte hade bussar att leverera och det började gå tomt på chaufförer.
Det saknades chaufförer?
Ja, under en period. Det var så otroligt mycket människor i rörelse så det var saker som vi inte vara vana vid att de skulle ta slut och att de faktiskt tog slut. Ett annat problem var hur man skulle hantera alla ensamkommande flyktingbarn som börjat komma med färja från Tyskland till Trelleborg.
–Det var en enorm utmaning för den kommunen att klara av det. Det var en otroligt stor mängd barn som kom under en väldigt kort tid.
Så att det var ju en del sådana faktorer som vi helt enkelt såg att vi var tvungna att anpassa vår verksamhet för att möta hur inflödet såg ut helt enkelt. Det började hända väldigt snabbt går det.
När oktober summeras landar antalet som sökt asyl på nästan 40 000 personer. Men antalet flyktingar är egentligen ännu högre. Många avviker och försvinner utan att ha kontakt med myndigheterna. Flyktingar sover nu på tågstationer, i Migrationsverkets receptioner, i tillfälliga mottagningstält och i myndighetens källarlokaler.
Den 11 november kommer till slut regeringens besked om att stänga gränsen.
Anders Ygeman, inrikesminister:
–Kontrollen ska börja genomföras imorgon torsdag den 12 november kl 12.00, och inledningsvis gälla i tio dagar.
På presskonferensen meddelas att gränskontrollerna ska utföras på Öresundsbron och vid färjelägena i södra Sverige. Regeringen hade bestämt sig efter att Migrationsverket, tidigare under dagen, gjort en begäran om en stängning av gränsen eftersom man inte längre kunde säkerställa ett värdigt asylmottagande.
Med på presskonferensen fanns också Migrationsverkets kommunikationsdirektör Mikael Hvinlund.
–Vi har nu en situation där Migrationsverket inte längre löser uppdraget som handlar om att säkerställa tak över huvudet. Vi har en situation vid våra färjelägen och tågstationer där många ensamkommande barn faktiskt försvinner varje dag och det är inte rimligt.
Nyheten om att Sverige inför gränskontroller sprids över världen.
PBS Newshour:
"Sweden today became the latest European country to impose border controls."
Reuters:
"Swedish prime minister Stefan Löfven says that the country can´t cope with the huge influx of migrants."
PBS Newshour:
“Who wants to seek asyl in sweden. Asyl.”
"Lunch time today at Hyllie the first station i n Sweden across the bridge from Denmark and police begin border controls over concerns of the huge regugee influx is endangouring law and order and the country´s internal security."
Insatschefen på gränspolisen Mikael Herou fick reda på beslutet via nyheterna på tv.
–Det var ju sagt att vi skulle få reda på det gott om tid innan. Men det fick vi inte. Nu minns jag inte hur många timmar det handlade om men vi fick det via teve. Sen skulle det vara infört om det nu var 20 timmar senare.
–Min första tanke var nog att det var rätt att införa gränskontroller och sen var det nog vansinne med tanke på den tidsgränsen som polisen fick för att förbereda det här.
Så vad hände sen då? Vad va det ni gjorde rent praktiskt?
–Det handlade väldigt mycket om hur ska vi genomföra det, var ska vi stanna, ska vi stanna här eller i Malmö Central eller på Triangeln. Var är bäst lämpat att plocka av folk och hur ska vi plocka av folk? Ska vi gå in i tåg eller ska vi tömma hela tåget, eller ska vi gå in och vilka ska vi kolla och då var vi ju inte mannade heller på det sättet som vi är nu. Men polisen löste uppgiften. Kl 12 den 12 november stod 30 poliser redo att återinföra gränskontrollen. En gräns som varit öppen i över 60 år.
–Jag kommer tydligt ihåg när det första tåget skulle komma klockan 12. Hela världspressen stod härnere tillsammans med oss och så var man försenad. Vi fick avbryta därför att man hade glömt skicka något beslut från regeringen ner hit, utan man hade bara meddelat det i tv, men man hade inte skrivit det på något papper. Så vi var en halv timma försenade. Men kontrollerna kom igång och insatschefen Mikael Herou berättar att det snabb blev gnissel med den danska polisen när den svenska polisen nekade människor inträde i Sverige.
–Jag vet att det var problem där vid några tillfällen.
Det blev det?
–De ville inte ta tillbaka och vi ville inte ha. Några gånger har vi kört över folk med polisbil och lämnat över dem direkt fysiskt till danska polisen och de har inte varit så glada och positiva.
–Jag vet ju att vi har avvisat folk som har kommit tillbaka igen med nästa tåg. Och så har vi hittat dem en gång till. Jag tror att rekordet är uppe i, vad jag känner till, fyra gånger i alla fall en person. Sen får man fatta ett annat beslut om förvarstagande lite sådär.
Fyra gånger fram och tillbaka?
–Javisst, avvisade och sen på en gång till sen på en gång till och en gång till och ytterligare en gång till..
Strömmen av flyktingar minskar något men upphör inte i och med de nya gränskontrollerna. Flyktingarna kan fortfarande ta sig till svenska gränsen för att söka asyl.
Den 24 november håller regeringen en ny presskonferens.
Ekot:
“Här är dagens eko kvart i fem. Regeringen vill minska antalet asylsökande, flera nya åtgärder presenteras.”
Enligt statsminister Stefan Löfven är situationen ohållbar och han är också besviken på de andra EU-länderna som han tycker inte tagit tillräckligt ansvar för att emot flyktingar.
Stefan Löfven, presskonferens:
”Svensk lagstiftning kommer att anpassas till EU:s miniminivå. Med just det uttryckliga målet att få fler människor att välja att söka asyl i andra EU-länder än Sverige.”
Med den nya lagen vill regeringen att antalet flyktingar till Sverige ska minska med hjälp av att begränsa möjligheterna för flyktingar att få uppehållstillstånd. Det vill man uppnå genom att införa tidsbegränsade uppehållstillstånd, begränsa rätten till anhöriginvandring och Införa skärpta försörjningskrav. Lagen föreslås börja gälla i slutet av maj och ska gälla i tre år.
Presskonferensen som leds av statsministern och miljöpartiets språkrör Åsa Romson avslöjar också den spricka som uppstått i regeringen. Miljöpartiet har ju länge verkat för en generösare flyktingpolitik. Det är en gråtmild Åsa Romson som är med och presenterar den nya tuffare lagen.
Åsa Romson, språkrör Miljöpartiet:
–Jag ska vara helt ärlig, vi har under den senaste tiden ett antal mycket svåra debatter i partiet just kring verklighetsbilden. De senaste veckorna har jag blivit helt övertygad om att bästa sättet att hjälpa mina miljöpartistiska kommunalråd är att ändå göra något.
Redan dagen efter sågade Gustav Fridolin sin egen regerings nya lagförslag i en intervju i P1 Morgon.
Gustav Fridolin, språkrör Miljöpartiet:
–Det är ett väldigt dåligt förslag. Tillfälliga uppehållstillstånd försämrar möjligheterna till integration och försämrar möjligheten att få känna sig trygg.
–Nej, men det går inte att försvara, utan detta är en sorglig dag för Europa.
Signalen till flyktingar på väg till Sverige hade nu gjorts tydlig med den nya lagen. Under december sjönk antalet asylsökande till knappt 14 000.
Den 4 januari inför Sverige id-kontroller på Kastrup flygplats i Danmark. Det är danska banverket DSB som fått ansvaret och vaktbolaget Securitas som utför själva kontrollerna. Här står ett pärlband av vakter i gula reflexvästar. Alla resenärers id-handlingar kontrolleras och fotograferas med mobiltelefoner. Den som saknar giltig legitimation släpps inte på tåget. Den svenska gränspolisen Mikael Herou såg en stor skillnad på antalet flyktingar ombord på tåg som nu kom över sundet.
–Efter id-kontrollerna så tog det stopp fullständigt. Här har det nästan dött ut skulle jag vilja påstå.
Men frågan är om inte flyktingströmmen hittar nya vägar. Nu är det runt 500 personer som söker asyl hos Migrationsverket varje vecka. Men vid gränsen träffar polisen bara på ett 20-tal. Gränspolischefen Michael Mattsson säger att siffrorna borde stämma mer överens.
–Så dom måste finnas i Sverige eller ta sig in på annat sätt i Sverige som vi inte upptäckt som gör att de söker asyl i Sverige.
–Många kommer säkert in med hjälp av falska handlingar. De kan ha legat i en container, eller i en lastbil, eller vad än det må vara för någonting. Det är ingenting vi kan utesluta.
Sen id-kontrollena infördes har man på Öresundsbro Konsortiet - som äger bron - sett en stor ökning av företagstrafiken. Det har man sett i de mätningar som görs.
–Det är framförallt hyrbilar, bussar och taxi som vi ser en ökning av.
Sanna Holmqvist är pressansvarig.
–Några taxibilar har ökat med mellan 50 och 150 procent. Och sen finns det taxifirmor som har gått från enstaka körningar till runt 2 000 under de här perioderna.
Pendlare som drabbats av förseningar på grund av de nya kontrollerna tros ligga bakom ökningen. Men i flera fall har polisen hittat flyktingar i taxibilarna.Vid vägkontrollen står polismannen Mikael Jansson och är i färd att kontrollera en vit skåpbil.
–Det går taxibilar här hela tiden. Det har ökat att de försöker komma över hit i olika sorters fordon. Varje dag händer nånting.
Gränspolisen har hittills i år haft ett 20-tal smugglingsförsök som skett med taxi. Människosmugglingen på bron totalt har ökat mycket. Tidigare hade gränspolisen 15-25 ärenden per år. Under förra året hade man över 100 ärenden, och trenden har hållit i sig under 2016.
Sen id-kontrollerna infördes har flyktingar även försökt ta sig till Sverige över bron till fots. Flera gånger har tågtrafiken stoppats på grund av att människor gått i spåren.
Det här har lett till att man på Öresundsbro konsortiet börjat sätta upp sensorer i tågtunneln.
–Vi ser ju fler incidenter nu med människor som försöker gå i järnvägstunneln. Och i natt var det fyra personer som tog sig in i tunneln, säger Sanna Holmqvist.
–Det är ju oerhört farligt att röra sig där både i järnvägstunneln och motorvägen är väldigt smala.
Det är än så länge oklart hur länge regeringen kommer att låta de nya kontrollerna vara kvar. Men enligt polisen får kontrollerna i Danmark bara göras i sex månader i taget. Därefter måste kontrollerna upphöra i två veckor. Detta väntas ske den 4 juli.
Reporter: Mikael Funke
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Förundersökningen om att det förekom tvångsinjektioner av lugnande på människor när de skulle utvisas ur Sverige lades ned.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Jag är på resa, långt hemifrån, och har stannat till i vägrenen för att ringa ett samtal.
Hello?
– Hi, this is Markus from the Swedish Radio.
Jag har letat efter honom i flera veckor nu, en ung man som kan sitta på viktig information. Och nu ska vi äntligen träffas.
– Wait ten minutes or five minutes…
Han möter mig på ett litet och anonymt hotell.
En försiktigt leende man i 25-årsåldern möter mig. Han leder mig igenom korridorerna i det gamla hotellet, förbi en liten tvättstuga och över gamla heltäckningsmattor till det rum där han bor.
Vi sätter oss ner på en smal säng med skumgummimadrass, och jag förklarar hur jag hittat honom. Men jag aktar mig för att säga för mycket – jag vill inte påverka det han ska berätta för mig.
För den här mannen kan ha varit utsatt för ett brott, av personer som jobbat på uppdrag av svenska staten.
Nyheter i Ekot oktober 2014:
"Lugnande narkotikaklassade injektioner har getts till personer som ska utvisas."
"Uppgifterna idag om att det har använts tvångsinjektioner för att lugna ner människor som utvisas från Sverige har lett till att Kriminalvården har polisanmält flera händelser."
Kaliber kunde avslöja tidigare okända dokument som visade att det förekommit tvångsinjektioner av det lugnande preparatet Stesolid under utvisningar från Sverige som Kriminalvården utfört tillsammans med gränspolisen.
Något som väckte starka reaktioner.
I Sverige får inte myndigheter utsätta oss för påtvingade kroppsliga ingrepp, som det heter i grundlagen. Med undantag för särskilda fall av tvångsvård inom psykiatrin eller missbruksvården, så får staten inte tvinga på oss behandlingar eller mediciner.
Men i sjukvårdsrapporterna från utvisningarna så kunde vi läsa om hur personer som vägrat att följa med och kanske varit bråkiga, aggressiva eller hotfulla, fått lugnande medicin mot sin vilja.
”Min tanke var att försöka komma överens om att han skulle vara lugn och slippa lugnas med en injektion.”
”Slutsatsen blir att för att hans hälsotillstånd inte skall förvärras ännu mera och att hans utåtagerande ska dra med sig andra deportier så erbjuds han T [tablett] Stesolid alt inj [alternativt injektion] Stesolid. Han vägrar bådadera så jag ger honom en inj [injektion] Stesolid 5 mg”
”Inj [injektion] ges i hö [höger] lår då deporti ej är samarbetsvillig.”
”Det visade sig helt ogörligt och han fick en inj. [injektion] Stesolid 10 mg i.m. [intramuskulärt]”.
Åklagaren kunde inte styrka brottEfter Kalibers avslöjande så polisanmälde Kriminalvården det som hänt, och det inleddes en förundersökning. En sjuksköterska och en läkare misstänktes för misshandel, men nekade båda till brott.
Också Inspektionen för vård och omsorg, IVO, anmälde injektionerna.
Det gick ett år. Sen i slutet på 2015 så kom åklagaren fram till ett beslut. SVT Nyheter:
”Nej det blir inget åtal mot den läkare och den sjuksköterska som ska ha tvångsinjicerat personer med lugnande medel vid utvisningar.”
Förundersökningen lades ned. Åklagaren Lotta Karlsson sa att hon inte kunde styrka brott. Hon intervjuades i SVT Nyheter:
– De här personerna är nu avvisade från Sverige till länder där man har en bristfällig myndighetsstruktur. Och där det helt enkelt är svårt att få tag på personerna, säger åklagaren.
Det visade sig att de inte ens hade försökt att prata med de som fått injektionerna.
– Jag har mer kontrollerat möjligheterna att kunna få tag i de här personerna och inte bedömt att det har varit meningsfullt då. Jag tror sannolikt inte att vi skulle kunna få något svar från de här länderna.
De var inte meningsfullt att leta efter de som fått injektionerna, enligt åklagaren.
Vi blev nyfikna. Hur väl hade åklagare och polis egentligen utrett det som hänt?
Vi får ut den 194 sidor långa förundersökningen, och börjar läsa. Den innehåller förhör med den då misstänkta läkaren och sjuksköterskan, och vittnesmål från kriminalvårdare och polis.
När vi har läst klart så har vi flera frågor som vi vill ställa till åklagaren Lotta Karlsson. Jag åker och träffar henne, på Västerorts åklagarkammare i Solna.
Ovanligt ärende som var svårutrettDet var i höstas som Lotta Karlsson tog över förundersökningen från en annan åklagare, som bytt tjänst.
– Jag har ju inte haft något liknande ärende, det har jag ju inte. Och jag har inte hittat liknande ärenden heller när jag har sökt. Så att det var nog lite ovanligt skulle jag säga.
Ärendet har varit svårutrett, även om det finns relativt bra dokumentation i form av de sjukvårdsrapporter som Kaliber avslöjade hösten 2014.
– Så att de här injektionerna som har getts har ju dokumenterats av den person som har gett dem. Så att jämfört med ett annat brottmål, så var det ju god dokumentation. Men det var svårt att se vilka personer, vilka enskilda personer som fått de här injektionerna.
I sjukvårdsrapporterna står det tydligt att personer fått injektioner mot sin vilja. Det tyckte också inspektionen för vård och omsorg, IVO, när de gjorde sin anmälan. I förundersökningen så ser vi också att den då misstänkta sjuksköterskan i polisförhör sagt att när han gett injektioner så var det ”ofta mot personens vilja”, efter att han blivit ombedd att agera. Ändå tyckte inte åklagaren att det höll för att väcka åtal för misshandel.
– En misshandel är ju ett effektbrott, man ska ha en viss följd för att det ska vara ett misshandelsbrott, antingen ska man ju få en skada eller en sjukdom eller så… eller så kan de ju vara så att man kan bli försatt i vanmakt. Och vanmakt i juridisk mening då ska man ju i princip vara utom kroppslig kontroll. Alltså väldigt nära medvetslöshet, säger åklagare Lotta Karlsson.
De sprutor som getts ska inte ha innehållit så höga doser av lugnande att personerna kunde bli medvetslösa, enligt de experter som polisen pratade med. Därför trodde inte åklagaren att hon kunde få till en fällande dom, trots det som stod i sjukvårdsrapporterna.
– Så att…även om jag tycker att formuleringarna är väldigt besvärande för de här misstänkta så tror jag inte att jag skulle kunna luta mig mot dem och få en fällande dom. För det är ändå det jag måste titta på, säger Lotta Karlsson.
Inte heller att sjuksköterskan i förhör medgav att det var tvångsinjektioner räckte, enligt åklagaren.
– Vi pratade om att ha ett till förhör med den här personen men kom fram till att vi ändå inte skulle komma vidare i det här ärendet utan målsägandena, säger Lotta Karlsson.
”Vi har bedömt det som lönlöst”För att komma vidare behövde åklagaren prata med de som fått injektionerna. Men de har alltså inte ens sökt dem, eftersom de enligt Lotta Karlsson skickats till länder där de är svåra att få tag på. Även om de drabbade skulle kunna nås, så skulle polis och åklagare inte kunna genomföra förhör med dem. Det inte finns något sådant samarbete med de här länderna.
– Och det är ju länder med en ganska bristande myndighetsstruktur. Och vi har bedömt att vi svårligen skulle få någon kontakt med de här personerna. Vi har bedömt det som lönlöst, eller jag har bedömt det. Att vi inte skulle ha någon framgång med att få tag i de här personerna utifrån namn bara i de här länderna.
Vi undrar om vi skulle kunna lyckas göra det som polisen inte gjorde – få tag på de personer som fått tvångsinjektioner, och höra deras berättelser?
Vi får inte veta de fullständiga namnen på de som utvisats, de har strukits över i förundersökningen. Men vi hittar ändå vissa detaljer som gör att vi kan ta reda på vilka de är. Och vi börjar leta.
Snart får vi kontakt med en person som kan ha något att berätta, han varit med på en av de polisanmälda utvisningsresorna.
I en kyrka i Stockholm träffar jag pastor Jean Kabuidbuidi, som 2012 utvisades till Kongo Kinshasa, men som nu är tillbaka i Sverige. Han har klara minnen från den där kvällen när han och en annan man fördes ombord på ett ambulansflygplan. Klockan var fem minuter i nio på kvällen.
– Jag skriker, jag ropar till Gud, för jag vet redan att om jag återvänder i Kongo det är bara döden som väntar på mig.
Ombord på flygplanet fann kriminalvårdare och poliser. Men Jean lägger märke till att det också finns en annan person med på planet.
– Han var inte polis men han var läkare. Han hade medicin med sig. Han var med oss också där.
Jean säger att han slutade att protestera. Han var rädd för vad de skulle göra med honom. Men den andre mannen som skulle utvisas, Tobias, fortsätter att göra motstånd.
– Han var jättestark, mer än mig. Han ville inte återvända i Kongo. Han var jättestark. Och alla poliser var runtom honom för att prata med honom. "Du måste lugna dig, du måste lugna dig".
Jean säger att han inte kunde inte se vad som hände där, i den andra delen av planet.
Två utvisade hittar vi i Kongo och MongolietMen det finns beskrivet i anteckningar, skrivna av mannen med mediciner, som Jean berättade om. Han är inte läkare, utan sjuksköterska. Han var anlitad av Kriminalvården för att följa med på resan. Sjuksköterskan skriver att han erbjöd honom en lugnande tablett, som han vägrade att ta emot den.
”Situationen omöjliggör en vettig diskussion och jag gör bedömningen att för hans egen hälsas skull använda min medicinska delegation för att i första hand få honom i ett mer lugnare/normalare tillstånd! Administrerar och ger honom 5 mg Stesolid im!”
Pastor Jean Kabuidbuidi som satt i den andra delen av planet såg inte vad som hände. Men han hjälper oss att få tag på ett telefonnummer till Tobias, han som vägrade sätta sig ner.
Han är nu i Kongo. Men telefonlinjen är dålig, och vi har svårt att prata. Vi bestämmer att han ska skicka sin berättelse skriftligt istället, per e-post.
Medan vi väntar på Tobias berättelse så letar vi vidare. För han är inte den enda som vi har lyckas identifiera. Vi letar också efter en kvinna som 2012 utvisades till Mongoliet, iförd handfängsel och midjefängsel. Med på resan var samma sjuksköterska som utvisningen till Kongo.
I sjukvårdsrapporten från resan så beskriver han kvinnan som aggressiv och orolig. På Arlanda flygplats ger han henne en lugnande injektion.
Vi har tagit hjälp av en journalistkollega i Mongoliet för att leta rätt på kvinnan. Och bara efter några dagar så har hon lyckats hitta henne.
Vår kollega i Mongoliet Munkhzul Tsengelsaikhan gör en intervju med henne på plats i Ulan Bator. Kvinnans berättelse börjar på häktet, där hon satt i förvar inför sin utvisning.
– Jag satt fängslad i den anstalten i ungefär två månader, och efter två månader på gryningen fick jag lämna ett blodprov till anstaltens läkare, översätter tolken Seiko Johannesson.
– Och sedan kom igen de personerna med uniform, och de sa inte att jag skulle åka tillbaka till Mongoliet, utan de bara vill att jag ska följa med. Jag trodde att jag kanske skulle flyttas till någon annanstans. Men sedan hamnade vi i flygplatsen. Och jag skrek och grät och jag vädjade och jag sa: ”snälla, utvisa inte mig”, säger kvinnan.
I polisförhör så beskriver en kriminalvårdare kvinnan som aggressiv och bråkig:
”Hon är liten och satt till kroppsformen vilket gjorde det svårt för personalen att ha kontroll på henne. Och fick en injektion av något och kunde föras ombord på planet.”
Kvinnan säger att hon tvingades ta en tablett, medan två storvuxna vakter höll fast henne.
– Medan de två vakterna höll fast mig, plötsligt någon har injicerat med en stor spruta i min vänster lår. Och efter det kommer jag inte ihåg någonting. Och plötsligt vaknade jag av att någon kallade mig: ”Vakna, nu är du i Mongoliet”, berättar kvinnan från Mongoliet.
Berättelserna går isärI sin rapport från resan så ger sjuksköterskan en berättelse som är delvis annorlunda.
Enligt honom så var kvinnan vaken stora delar av resan, men ”sov om vartannat”. Det står inget om att kvinnan tvingades att ta en tablett. Inte heller något om att hon hölls fast när hon fick sprutan. Det som står är han först erbjöd henne att ta egen medicin, som hon hade med sig, men fick ”sparkar och nekande till svar”. Därefter gav han henne sprutan.
Vi får ett mail från Kongo. Tobias, han som vägrade sätta sig ner under utvisningen till Kongo, har skrivit.
Han skriver att han kände sig behandlad som ett vilddjur, och att han hade svårt att andas när han var fastspänd mot flygplansstolen.
Sjuksköterskan injicerade mig med ett läkemedel, jag vet inte vad det var, skriver han.
Jag skrek mycket av smärta, de stoppade något i min mun för att få mig att bli tyst.
För tydlighetens skull frågar vi om han gått med på att få sprutan. Nej, skriver han. Sjuksköterskan tvingade mig. Jag var fastspänd mot flygplansstolen, skriver han.
Vi har sökt sjuksköterskan för en kommentar till berättelserna från Mongoliet och Kongo, men har inte fått något svar.
Vi tar med oss förundersökningen till människorättsorganisationen Civil Rights Defenders kontor i Stockholm.
”Därmed så bör det också hållas någon ansvarig”Robert Hårdh är jurist och chef för Civil Rights Defenders och var bland annat med och drev det uppmärksammade fallet med två egyptier som 2001 utvisades från Sverige med hjälp av amerikansk underrättelsetjänst. Han har läst igenom förundersökningen.
– Jag menar att det har skett en tydlig kränkning av de här människornas rättigheter. Och därmed så bör det också hållas någon ansvarig för de rättighetskränkningar som har skett. Det framgår klart och tydligt i vår grundlag och i de internationella konventioner som Sverige har antagit att man får inte ägna sig åt kroppsligt påtvingade ingrepp, säger Robert Hårdh.
Åklagaren var tveksam till om hon skulle kunna få till en fällande dom för misshandel – i alla fall utan vittnesmål från de som fått sprutorna. Doserna av läkemedlet Stesolid bedömdes inte vara så starka att de kunde leda till medvetslöshet. Hon har inte heller utrett ärendet som tjänstefel, eftersom hon menar att läkaren och sjuksköterskan, trots att de var inhyrda av Kriminalvården, inte ägnade sig åt myndighetsutövning. Ett resonemang som Robert Hårdh har svårt att förstå.
– Jag tycker att det är ett solklart fall av myndighetsutövande. Vi pratar om personer som befinner sig frihetsberövade. Men ändå så lyckas man formulera sig på ett sätt där svensk lag inte ger människor det grundlagsskydd och det skydd man har enligt internationell rätt. Utan här går människor fria från ansvar trots ganska uppenbara kränkningar av de mänskliga rättigheterna, säger Robert Hårdh.
Myndighetsutövande eller inte?Ett solklart fall av myndighetsutövande, enligt Robert Hårdh. Åklagaren Lotta Karlsson håller inte med:
– Det är svåra gränsdragningar om det är myndighetsutövning eller inte när det gäller vård då. Men jag har gjort den bedömningen att vården inte är att bedöma som myndighetsutövning.
Hur gör man den gränsdragningen?
– Ja, jag kan bara konstatera att jag har gjort den bedömningen. Jag nöjer mig med att svara så, säger åklagare Lotta Karlsson.
Om det här inte går att komma åt straffrättsligt, vad innebär det i så fall?
– Ja, det skulle ju innebära att vi har ett ganska tandlöst grundlagsskydd. Om ingen kan hållas ansvarig eller bedömas ha gått något fel trots att det här har skett, ja då finns det ju en uppenbar diskrepans mellan verkligheten och grundlagsskyddade rättigheter som vi tror oss ha. Och det här måste ju förstås åtgärdas, säger Robert Hårdh.
Tvångsinjektioner är en uppenbar kränkning av grundlagsstadgade och mänskliga rättigheter, enligt Robert Hårdh.
Men åklagaren Lotta Karlsson menar att hon inte kunnat komma vidare i förundersökningen utan att höra de som fått injektionerna.
Vi har alltså lyckats hitta två av dem, en i Kongo och en i Mongoliet. Men det är personer som åklagaren förmodligen inte hade kunnat förhöra, eftersom det inte finns något rättsligt samarbete med de länderna.
Men stämmer verkligen det som åklagaren säger, att alla har utvisats från Sverige?
I förundersökningen kan vi läsa om en utvisning till Libyen 2012. En man som beskrivs som ”orolig, hotfull och aggressiv”, och som belagts med fängsel, får en spruta på Arlanda flygplats. I sjukvårdsrapporten från resan till Libyen skriver läkaren:
”Vid säkerhetskontrollen på Arlanda förflöt allt enligt planering, men när det var dags att gå ombord på bussarna blev en person plötsligt orolig, hotfull och aggressiv och vägrade. Han belades med fängsel och fick vid 9-tiden en inj. Stesolid 10 mg i.m.”
En drabbad kvar i SverigeMannen förs ombord på planet, och väl framme i Libyen så lämnar Kriminalvården och polisen lämnar över honom till libyska myndigheter. Men mannen blir inte insläppt i landet. Han får följa med tillbaka till Sverige. Det framgår både av rapporter från resan och i förhör med av kriminalvårdarna som var med.
Vi lyckas ta reda på vem mannen är.
Och vi ringer till gränspolisen för att höra efter vad som har hänt med honom – har han nu utvisats från Sverige?
– Nej nej nej, gud nej, jag ser att han har gått under en uppsikt som han har skött, och vi har inte ens försökt att verkställa honom.
Håkan Ejdervik är gruppchef på gränspolisen.
– Det är inga verkställigheter som går att köra till Libyen på grund av de stridigheter som pågår. De släpper inte ner någon, släpper inte in någon. Det finns ingen fungerande statsapparat. Så den här killen, han är kvar i Sverige. Så enkelt är svaret.
En av de som fått en injektion under en utvisning är alltså kvar i Sverige. Han hade stod under uppsikt av gränspolisen fram till och med december förra året, enligt Ejdervik. Alltså under hela den period som förundersökningen pågick. Det hade räckt med ett telefonsamtal så hade utredaren kunnat hitta honom. Men ingen har ringt för att kolla.
– Det är ju dåligt av utredaren. De kan de ju göra väldigt enkelt gentemot oss, säger Ejdervik.
Polisens utredare Ulf Malm vill inte vara med på en inspelad intervju, men säger till oss att han aldrig fick några instruktioner från åklagaren att söka efter personerna vare sig i Sverige eller utomlands. Och trots att han läst Kriminalvårdens rapporter från utvisningarna, och gjort förhör med de som var med, så registrerade han aldrig att den här mannen fick följa med tillbaka till Sverige, berättar han.
Nasir vill berättaVi vet att mannen är i Sverige, men inte var han finns. Så vi skickar ett brev till Migrationsverket, som de vidarebefordrar till honom. Efter någon vecka får vi ett sms.
Han vill träffas.
Och det är så vi hamnar på hotellet med de gamla heltäckningsmattorna som vi hörde om i början på programmet. Ett av Migrationsverkets boenden.
Det är här han bor, mannen som skulle utvisas, men som aldrig blev insläppt i Libyen. Under hela förundersökningen var han registrerad hos Migrationsverket och han har haft regelbunden kontakt med gränspolisen. Ändå har ingen hört hans berättelse.
Han vill inte att vi använder hans riktiga namn, utan ber om att få bli kallad för Nasir.
Vi har inte berättat för Nasir exakt varför vi vill träffa honom, eftersom vi inte vill riskera att påverka hans berättelse. Det enda vi har sagt är att vi vill prata med honom om hans utvisning från Sverige.
–Det här är min berättelse om när jag skulle utvisas till Libyen 2012. De hämtade mig och jag sa okej, jag ska åka.
Det var på morgonen de skulle åka och på flygplatsen så fanns det flera andra libyer. Men medan de gick ombord på planet så dröjde sig Nasir kvar, berättar han, och sa att han inte ville åka.
–Sätt mig tillbaka i häktet istället, berättar Nasir att han sa då.
Enligt kriminalvården så betedde sig Nasir aggressivt, hotfullt och spottade. Han belades med fängsel och ikläddes en så kallad spotthuva.
Nasir berättar att de befann sig inomhus när det hände. Han satt på ett bord, när han blev omringad av nio eller tio personer.
Han ställer sig upp och visar hur de vred om armarna, tog ett grepp över nacken och i hans ena armhåla. Han visar på mig hur någon greppade tag om hans smalben bakifrån och drog omkull honom på golvet.
–Jag fick injektioner, berättar han, två stycken. Han visar på sin högra och vänstra skinka.
Han visar hur han satt fingrarna i halsen för att kräkas.
–Det var så starka injektioner.
Sen visar han hur de satte på honom handfängsel och fotfängsel. Någon la ett ben över hans nacke och någon satte på honom en huva. Han drar ner sin mössa över ansiktet för att visa.
–Det kändes som om jag inte hade någon kraft, jag var kraftlös.
Nasir berättar hur injektionen fick honom att förlora all kraft. När han fördes ombord på flygplanet, han hade svårt och gå, säger han.
Enligt rapporter från resan hade han mycket riktigt fängsel på händer och fötter, och någon hade dragit en så kallad spotthuva över hans huvud.
10:05 ”Börjar bli lite lugnare. Andas lite lugnare. Puls 86!”
Vi läser i en rapport från sjuksköterskan, som var med på resan.
”Dock säger han sig vara illamående och göra tappra försök att kräkas utan resultat!”
Under själva flygresan, beskriver Nasir, så var han vaken, men ändå inte, som ett djur som sover med öppna ögon. Han säger att hade svårt att röra sitt vänstra ben när han klev av planet.
Det här är Nasirs berättelse. Flera detaljer stämmer med det vi kan läsa i rapporter från resan.
”Många gånger väldigt åtråvärt att få lugnande”Men det finns alltså också en annan version av hur det gick till när Nasir fick lugnande medicin – läkarens. Det har hållits ett polisförhör med honom om resan till Libyen, och då sa han något som inte står i hans rapport från resan: att Nasir tagit emot sprutan frivilligt. Det sa han också när vi ringde upp honom hösten 2014.
– Jag blev ditkallad och pratade med honom och föreslog att han skulle ta en lugnande tablett. Han ville inte ha någon tablett, utan istället så…han krävde att i så fall få en spruta för att det skulle vara någonting som tog bättre. Och då fick han det. Och i och med det så upplever jag att vi var överens jag och patienten, säger läkaren.
Han blev orolig hotfull och aggressiv och vägrade…men i en sån situation hur lyckas man då förmå personen att ta lugnande? Han ville ju inte åka så att säga.
– I min erfarenhet så är det många gånger väldigt åtråvärt att få lugnande. Och då, för många människor, så upplevs en spruta som någonting som är liksom bättre, som är liksom mer än en tablett.
Jag återberättar läkarens version för Nasir, som helt avfärdar den.
Jag gick aldrig med på att ta någon spruta, säger han, och han erbjöd mig aldrig någon tablett.
Och det var inte en injektion, utan två, säger han.
Nu ringer vi upp läkaren en gång till.
– Jag har ingen kommentar i det här läget.
Han säger att han absolut inte gav sitt medgivande till detta, det var ett stort trauma för honom.
– Jag har…jag har gjort en redogörelse och jag har ingen ytterligare kommentar.
Förundersökningen om de misstänkta tvångsinjektionerna är nedlagd. De som utvisats – återvändarna, deportierna, eller deporna, som de kallas inom Kriminalvården – blev aldrig hörda i förundersökningen. Åklagare och polis försökte inte ens få tag på dem.
Överväger att återuppta förundersökningenMen vi har lyckats hittat tre. Tre personer som oberoende av varandra berättar om hur de fått lugnande sprutor mot sin vilja. En av dem fanns i Sverige under hela förundersökningen.
När vi går igenom förundersökningen så har vi dessutom upptäckt ytterligare en brist. Polisen har missat att utreda en av de anmälda resorna, som gick till Irak. Det visar sig att han har blandat ihop den med en annan resa som också var till Irak. Utredaren skriver i ett mail det nog inte påverkar utredningen.
Vi ringer upp åklagaren Lotta Karlsson, och berättar för henne att en av målsägarna fanns i Sverige under hela förundersökningen. Hon blir förvånad, och menar att hon frågade utredaren på polisen om någon målsägande fanns i Sverige när hon tog över förundersökningen, och hon fick då svaret att det inte fanns någon kvar här.
– Så jag utgick från att de hade kontrollerat det då när jag fick det svaret. Och sen om det är så att de har gjort…om det har funnits brister i deras kontroller eller vad anledningen är till att de inte hittar den här målsäganden, det vet jag faktiskt inte, säger Lotta Karlsson.
Polisens utredare, däremot, säger att han aldrig fått några instruktioner om att söka personerna i Sverige. Han minns inte att han har fått någon fråga av åklagaren, skriver han i ett mejl.
– Ja, min minnesbild är att jag ställde den frågan, säger Lotta Karlsson, som nu överväger att återuppta förundersökningen.
– Jag konstaterar bara i så fall att om det finns en målsägande i Sverige så får vi titta på det och överväga att återuppta förundersökningen. För om man har en målsägande i Sverige så kan kanske den målsäganden tillföra uppgifter som kan göra att man gör en annan bedömning, att man får ett annat bevisläge.
Reporter: Markus Alfredsson och Sofia Boo
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Kaliber har fått höra att den kritiserade metoden faciliterad kommunikation fortfarande används i en skola, trots att det är förbjudet. Nu vet vi mer.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
I förra avsnittet berättade jag att jag fått höra att den kritiserade metoden faciliterad kommunikation fortfarande används för personer med funktionsnedsättning i skolan, trots att det är förbjudet. De senaste dagarna har jag fått mer information om det här.
Del 4: överenskommelsen
Jag är på väg upp i hissen till en lägenhet i de centrala delarna av i Göteborg. Klockan är halv sex på kvällen och i lägenheten dit jag ska, på fjärde våningen, har FC-föreningen i Göteborg precis haft styrelsemöte.
Pensionären och styrelseledamoten Ingrid Liljeroth öppnar och visar in i sitt vardagsrum. Runt matsalsbordet sitter fem personer. Det är tre mammor som använder faciliterad kommunikation med sina vuxna söner. Söner med funktionshinder som autism och utvecklingsstörning och som inte har något tal. Här sitter en waldorflärare och en FC-handledare. De vill träffa mig för att ge sin bild av faciliterad kommunikation. Ingrid Liljeroth först.
– Varför måste vi varje gång det kommer något nytt som vi inte känner igen, och som vi inte kan ta till oss, varför kan vi inte då istället utforska det i verkligheten?
Åren 2010-2011 var FC-föreningen i Göteborg med och introducerade faciliterad kommunikation i några av stadens gymnasiesärskolor. De tog kontakt med rektorer, lärare och pedagoger och Ingrid Liljeroth berättar att tre skolor så småningom började använda metoden bland sina elever.
”För min son betyder FC allt”En av mammorna runt bordet där vi sitter, Eva, berättar hur hon använder faciliterad kommunikation, eller FC, med sin son.
– Ja, han använder ju det genom att förmedla det han vill ha sagt med hjälp av en kommunikationsplatta som ungefär ser ut som ett tangentbord. Vissa personer som använder FC använder sig av en dator, det vill min son just nu inte göra. Men jag behöver hjälpa honom att stödja handen och jag känner vilken bokstav han vill trycka på. Och på så sätt kan han förmedla ord och dessa ord bildar en mening, ungefär som när vi skriver.
Eva berättar att hennes son, som är i 20-årsåldern, har bedömts ligga på en femårings utvecklingsnivå. Men hon säger att han med hjälp av FC kunnat visa att han i själva verket ligger på en betydligt högre nivå än så. Han har till och med skrivit bok om sitt liv, säger Eva.
– För min son betyder FC allt. Det är hans enda sätt att kunna kommunicera med sin omgivning.
Det går inte att ta miste på att föräldrarna runt bordet där jag sitter verkligen tror på faciliterad kommunikation. Och att de känner en enorm glädje över att äntligen ha nått fram till sina barn. Kickis son är jämngammal med Evas.
– Första gången jag hörde talas om det så tänkte jag att det är väl bara hokuspokus. Men sen har jag sett ett antal filmer, jag har sett andra elever som skriver och jag har känt min egen son skriva korta ord med mig. Och jag vill utveckla det. Det behöver inte bli en bok, men jag vill att det ska bli mer kommunikation, det är en grundläggande mänsklig rättighet och en väldigt stark drift hos varenda förälder. Att man vill veta vad ens barn tänker och känner, säger Kicki.
Jag tittar själv på en film som jag hittar på Youtube från november 2014. Den handlar om Evas son. Hon och några av de andra i FC-föreningen som sitter runt bordet här i lägenheten där jag är, medverkar i filmen. Hennes son gungar fram och tillbaka med överkroppen, tittar rakt fram över bordet där de sitter. Alltmedan hans och mamma Evas händer rör sig över bokstavstavlan som ligger lutad mot bordskanten nedanför. I en scen äter Evas son clementin samtidigt som hans och Evas händer fortsätter skriva.
Jag har nu sett polisförhören med Rebecca, jag har träffat Micael på Gotland och sett hur det går till när han och hans stödjare skriver och jag har sett filmen med Eva och hennes son. Inte vid nått av de här tillfällena kan jag säkert säga att det är de funktionsnedsatta som själva uttrycker sig.
Jag frågar Kicki vad hon vill säga till de som inte tror på att faciliterad kommunikation fungerar.
– Ja, jag tror man måste vara med för att tro på det. Jag tror man måste se, känna själv, för att tro på det. Jag är bara rädd för att det är så att det är de som är lite för smarta för oss och det är det som vi har svårt att ta, och då blir vi så förbannat rädda att vi måste förbjuda dem att kommunicera den klokskap de har, säger Kicki.
I förra programmet besökte jag ett LSS-boende på Gotland för att med egna ögon se hur FC fungerar i verkligheten. Jag träffade Micael och hans stödjare Katarina. Jag undrade då om stödjaren Katarina kunde tänka sig att gå ut ur rummet när jag ställde en fråga till Micael. För, om inte stödjaren hör frågan, så kan hon ju inte påverka svaret tänker jag. Men det ville Katarina inte göra. Hon såg det som en kränkning mot Micael.
Varför testa FC när vi inte testar vanligt tal?Jag frågar samma sak till medlemmarna i FC-föreningen. Borde det inte ligga i deras intresse att visa samhället att metoden faktiskt fungerar om den nu gör det? Och borde inte ett sådant här test kunna få över skeptikerna på deras sida i så fall? .
– Varför ska vi göra det när det gäller FC? Vi gör det inte när det gäller tal och skrift, när vi själva skriver. Det är ingen som begär att vi ska ha testat att det är tillförlitligt, för det vet vi redan att det är det inte. Varför ska man inte låta de som känner att de har användning för det, få lov att göra det? Det får de i kraft utav vår grundlag med yttrandefriheten och med FN-konventionen där det tydligt står att det är personen själv som ska välja, säger styrelseledamoten Ingrid Liljeroth.
Men är inte det på grund av att det just är en annan person inblandad där man behöver känna att man vet att det inte är den personen som kommunicerar i stället? Och att det i så fall, om det är så, är just det som går på tvären med FN-konventionen om mänskliga rättigheter?
– Det är en intressant fråga faktiskt. Om man börjar reflektera kring den frågan så tycker jag att det är viktigt att se att vi påverkar varandra hela tiden. Här har man ett fysiskt stöd helt enkelt därför att funktionsnedsättningen handlar om en brist som måste stödjas. Men när vi sitter och pratar, vi påverkar varandra hela tiden, och de som är motståndare har inte bestämt själva att de ska kolla vad det handlar om utan de är påverkade utav APA i USA [amerikanska psykologförbundet, reds. anm.] och de är påverkade av Socialstyrelsen. Det är ju också manipulerade. Och vi kan manipulera på olika sätt, med våra tankar och naturligtvis kan man göra det med handen också. Men det viktiga är ju att man har lärt sig på rätt sätt, säger hon.
När jag ställer frågor till Ingrid Liljeroth om hur hon ser på de felaktiga anklagelser om sexövergrepp som kommit fram med faciliterad kommunikation så säger hon att det inte har med FC att göra.
Upplever att deras barn utvecklasI den här serien har jag försökt närma mig faciliterad kommunikation från så många håll som möjligt. Jag har mött föräldrar som så gärna vill nå fram till sina barn, som verkligen tror på metoden och upplever att deras barn växt och utvecklats med den.
Jag har hört om vetenskapen som säger att FC inte går att lita på, att stödjaren påverkar, eller till och med styr, det som skrivs. Jag har kunnat berätta att kommuner ändå betalar ut miljontals skattekronor till verksamheter där metoden används. Och hur Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg å ena sidan avråder från faciliterad kommunikation, å andra sidan säger att de inte kan förbjuda den på stödboenden runt om i landet. Men det finns en myndighet som har förbjudit metoden helt. Sedan ett år tillbaka har Skolinspektionen beslutat att inte tillåta faciliterad kommunikation i svenska skolor.
Som jag berättade i början, har jag fått höra att FC fortfarande används i skolan. Och det på samma kommunala gymnasiesärskola där Flemmings dotter Rebecca gick. Skolan där de felaktiga anklagelserna om att Flemming skulle ha förgripit sig på sin dotter kom fram genom just faciliterad kommunikation.
Men jag inser att för att få det här bekräftat så kan jag inte bara ringa och ställa frågor som journalist. FC är ju trots allt förbjudet i skolorna. Så stället utger vi oss för att vara en förälder till ett barn med funktionsnedsättning och ringer och hör oss för med personal på skolan där Rebecca gick.
– Din dotter, hon vet ju en massa saker, men hon vet ju inte att hon kan skriva, till exempel. Och det blir ju en chock för henne också. Så att det kan ju ta tid innan eleven bryter igenom själv, säger den anställda vi kontaktar.
Den här anställda jobbade på skolan som jobbade även när Rebecca gick här. Hon tycker att FC är en bra metod och hon är besviken över att Skolinspektionen har förbjudit metoden. Men när vi berättar att vi hört att de fortfarande använder metoden med vissa av eleverna, trots Skolinspektionens förbud, och säger att vi också är intresserade - då får vi ett tydligt svar:
– Vi säger att vi håller inte på med detta. Så säger vi. Nej.
För hon menade att ni hade använt bokstavstavlan lite då och då?
– Ja, lite liksom i skymundan och lite försiktigt för att det är så pass… man vill inte åka dit på något sätt, kan man väl säga.
Hon bekräftar alltså det vi hört. Metoden används fortfarande, fast i skymundan. Genom ”särskilda överenskommelser” mellan lärare och föräldrar. Och hon berättar om ytterligare en elev som använt metoden på skolan efter att Skolinspektionen förbjöd FC.
Kunde ni göra en sådan överenskommelse med den familjen också?
– Jo, det kunde vi ju. Det kunde vi ju. Men det var svårt. Alltså, det är svårt, jag känner att det är svårt. Man är rädd också. Jag tycker det känns kymigt men, ja, det är väl att man inte vill råka illa ut. Så är det bara.
Den här anställda är uppenbart rädd för att bli påkommen, att hon ska råka illa ut för att metoden fortfarande används. Men hon uppmuntrar oss också när vi ringer i egenskap av att vara en intresserad förälder. Hon säger att faciliterad kommunikation fungerar, att barnen kan mycket mer än vad vi förstår.
– Vi måste bara tro och ha förväntningar på att du klarar detta och du kan mycket mer än det jag förstår. Så är det ju, säger hon.
När jag själv pratar med henne efter det här, säger hon att hon gjort fortsatt med metoden för att tillvarata de här elevernas mänskliga rättigheter att kommunicera, att de inte har använt det varje dag och att de inte använder det med några nya elever.
Rektorn ser allvarligt på sakenSkolan som det här handlar om är gymnasiesärskolan Högsbodal i Göteborg. Jag hör av mig till rektorn där, Gabriella Nordenstam och berättar om det vi fått fram. Hon säger att hon inte känner till att FC fortfarande används på hennes skola.
– Metoden är ju inte aktuell att använda. Det är ju precis som du säger, det är Skolinspektionens beslut att vi inte ska använda oss av den metoden och det gör vi inte heller, säger Gabriella Nordenstam.
Fast det kan du ju inte säga, jag har ju precis talat om för dig att ni faktiskt använder den fortfarande bland enskilda elever på din skola.
– Ja, alltså, enligt Skolinspektionen ska vi inte använda oss av den metoden och som du nu säger, påstår i detta nuläge, att vi använder oss av metoden så är det något som jag får återkoppla till min enhet och ta den diskussionen där.
Är det ett problem att den fortfarande används?
– Ett problem utifrån att vi inte ska använda oss av den enligt Skolinspektionen, men det är någonting som jag får återkoppla till min enhet.
– Jag ser ju allvarligt på att ett beslut som har tagits av skolinspektionen inte följs. Absolut så ser jag allvarligt på det, säger hon.
”De får hållas och ställa till elände”Jag åker tillbaka hem till Flemming. Det har gått tre år sedan han blev friad från anklagelsen att han skulle ha förgripit sig på sin dotter Rebecca. Anklagelser som kom fram genom FC på Rebeccas skola. Samma skola där vi i det här avsnittet kunnat visa att metoden fortfarande används trots Skolinspektionens förbud.
– Det känns väldigt uppgivet att här ger Skolinspektionen ett förbud om att den inte får användas i Sveriges skolor. Och ingen i samhället lyfter ett finger för att det här förbudet ska efterföljas. Utan de här får hållas och ställa till elände för både nya oskyldiga elever och deras lika oskyldiga familjer, säger Flemming.
Avslutningsvis ska vi också tala om att Skolinspektionens förbud mot FC har överklagats i fler instanser och ligger nu hos FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter. Det är FC-föreningens ordförande som överklagat å sin sons vägnar. Fullmakten att föra hans talan i den här processen har sonen skrivit med hjälp av faciliterad kommunikation, tillsammans med sin mamma.
Reporter: Mikael Sjödell
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Flemming friades från anklagelserna om att han skulle ha förgripit sig på sin dotter. Metoden FC inte går att lita på, säger Socialstyrelsen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Flemming friades från anklagelserna om att han skulle ha förgripit sig på sin dotter som har en grav utvecklingsstörning. Anklagelser som kommit fram på dotterns skola genom en kontroversiell kommunikationsmetod för personer med funktionshinder och talsvårigheter. Efter det förbjöds metoden i svenska skolor. Och Socialstyrelsen konstaterade att den inte går att lita på.
Så varför används metoden fortfarande på stödboenden runt om i landet?
Mirakelmetoden del 3: testet
– Det är ju ganska skrämmande om man har trott i 40 år att den här personen är jätteutvecklingsstörd och befinner sig på en nivå av en treåring och fattar ingenting. Och så har hela samhället, föräldrar och alla som kommit i kontakt med den personen behandlat den personen på så sätt.
I förra avsnittet pratade jag med föreståndaren för ett LSS-boende med antroposofisk inriktning där man använder faciliterad kommunikation med flera av de boende. Föreståndaren vill inte medverka i programmet så vi har inte med namnet och har låtit en annan person läsa in det hen sagt till mig när vi tidigare pratat på telefon.
– Och sedan visar det sig i vuxen ålder att den här personen kan kommunicera och tänka precis som vem som helst, på sitt sätt, och är en ganska klok person. Det ifrågasätter ju också hela diagnosbilden.
"Är så att de kan läsa tankar?"Faciliterad kommunikation är en kontroversiell metod som ska hjälpa funktionshindrade utan tal att uttrycka sig. En stödjare håller i personens hand eller handled så att han eller hon kan skriva på ett till exempel ett tangentbord. Socialstyrelsen har konstaterat att metoden inte är tillförlitlig. Att det är stödpersonen som påverkar, eller rent av styr, vad som kommer fram.
– Det verkar finnas saker inom FC som jag inte kan förklara, som jag inte kan förstå. Det kan hända att någon skriver det som medarbetaren tänker på och då vet inte jag om det är små, små signaler, om det är manipulation eller om det är så att de kan läsa tankar, förstår du? Så det blir ganska flummigt om man säger så. Jag tycker inte själv att det är så konstigt eftersom jag har egna erfarenheter av att kommunicera med djur på det sättet.
På det här boendet vill man inte ta emot och visa hur metoden används på plats. Men på LSS-boendet Hajdes på Gotland är jag välkommen för att själv få se hur faciliterad kommunikation fungerar. Verksamhetschefen Benny Jacobsson tar emot.
– Ja, vi är en fyra mil söder om Visby. Närmaste ort är Klintehamn. Och här finns vi i en lantlig miljö med vår LSS-verksamhet.
Hur länge har ni funnits här?
– Sedan 1994 har vi funnits här. Och drog i gång på ett föräldrainitiativ, föräldrar som ville ha ett alternativ till vad Gotlands kommun kunde erbjuda då. Och då startades den här verksamheten som har en antroposofisk inriktning i botten.
Blev imponerad över ordförrådJag ska prata mer med Benny Jacobsson om ett lite tag. Men först ska jag träffa Micael. En av de boende som man använt faciliterad kommunikation med i fyra år.
Och den stödjare som skriver med honom, Katarina Carlsson. Micael var den första personen som flyttade till Hajdes 1994. Katarina började jobba fem år senare.
– Jag har arbetat med Micael i många, många år och jag trodde att jag kände honom väldigt väl. Jag hade en bild av vem han var och vilka behov han hade och vilka intressen han hade. Och sedan sätter han sig och skriver med en stödjare och berättar helt fantastiska saker. Han hade ett ordförråd som jag blev jätteimponerad av. Jag hade jättemycket förutfattade meningar.
Idag används FC med fyra av de boende och de är fem i personalen som kan metoden. Jag har kommit hit för att få se metoden användas och får själv ställa frågor till Micael, som med stöd av Katarina som håller i hans hand, ska svara på ett tangentbord kopplat till en surfplatta. Jag börjar med att fråga hur länge han bott på Hajdes.
– Orkar inte skriva. Orkar inte skriva (Micael).
– Nu skriver jag ner din fråga här så att Micael ser den tydligare (Katarina).
– Nej, vill inte skriva. Ok (Micael).
– Nu har du fått en fråga här Micael. Hur länge har du bott på Hajdes? (Katarina)
Men Micael som verkar kunna uttrycka sig lite grand med ord säger att han inte vill skriva. Han vill ner i textilverkstaden.
– När klockan ringer ska du ner och arbeta i textilen. Vi tar det sedan, Micael. (Katarina)
– Inte skriv… (Micael)
– Här har du skrivit Micael, ”håller inte reda på…” (Katarina)
– Inte. Inte. (Micael)
– Vi ska se om han vill fortsätta. ”Håller inte reda på åren…” (Katarina)
Katarina tar Micaels hand i sin. Ibland suddar hon själv ut bokstäver och börjar om med Micael.
– Jag kan läsa upp allt från början här. Du ställde frågan hur länge han har bott på Hajdes och då svarar Micael. ”hhåller inte reda på åren tiden går fort några år har varit fina och andra år har varit jobbiga innan micael fick börja skriva på datorn var mitt löiv inte så roligt hur skulle du uppleva det på det viset omm du inte fick komma ut med dina tankar och känslor” (Ur Micaels svar på dataskärmen, 29 februari 2016)
Det går långsamt. Det blir avbrott ibland när Micael tar bort sin hand eller tittar åt något annat håll.
– ”din tilltro på min förmmåga är helt avgörande för resultatet” (Ur Micaels svar på dataskärmen, 29 februari 2016)
Vill inte testa att gå ut ur rummetDet är lika svårt som när jag tittade på polisförhöret med Rebecca att säkert säga vem det är som styr. Om det är Micaels egna ord som kommer ut, eller om det är Katarinas. Medvetet eller omedvetet.
Jag har ju hört kritiker säga att de inte tror på det och jag har hört folk säga att de tror på det. Och jag kan själv inte avgöra, jag ser det här och jag kan inte säga någonting.
– Nej, nej, säger Katarina.
Men jag tänker att det borde finnas ett sätt att kontrollera det här.
Skulle det vara ok om jag ställde en fråga till Micael när ni inte var här inne. För att testa?
– Nej, det är inte ok.
Varför inte det?
– Nej, därför att det är så lätt att det blir feltolkat när man gör sådana tester. Därför att Micael vet att han är satt under prövning tror jag. Och då blir det inte trovärdigt för honom. Det är ju precis det han säger här, du utsätter honom för en prövning, för ett test och jag tror att det kan vara kränkande för Micael att liksom vara en försökskanin i det här fallet. För honom är FC så viktigt så han vill ju att det ska komma fram på ett bra sätt.
– Textil! Textil! (Micael)
– Vi ska snart gå ner Micael.
Kan du förstå att det verkar märkligt att man inte vill testa det där enkla testet?
– Ja, jag förstår det. Haha.
Men ändå?
– Men ändå, nej.
Har du undrat själv någon gång om det är du som styr, för det är väl knäckfrågan här för de som undrar om det funkar eller inte?
– Alltså, det tror jag ligger i sakens natur just för att det är så fantastiskt det som sker. När han sitter och skriver saker och ting så känns det som att ”oj, är det jag som skriver det här?”. Men det är inte jag. Det är inte jag som skriver. Det känner jag med hela min kropp. Och det som Micael skriver….
–Textil! (Micael)
– Alldeles strax Micael, ska vi gå.
–Textil! (Micael)
– De är Micaels tankar inte mina.
–Textil! Ok. (Micael)
– Vi ska gå ner nu Micael.
Cheferna nöjda med FCJag säger tack och hej till Micael och Katarina. Och sätter mig ner med verksamhetschef Benny Jacobsson och föreståndare Helena Cassanova. Jag är nyfiken på vad de har att säga. När Socialstyrelsen menar att den här metoden inte går att lita på, att det är stödjaren som styr kommunikationen. Och när Skolinspektionen förbjuder den i svenska särskolor. Hur kan då Hajdes göra bedömningen att faciliterad kommunikation fungerar?
– Det har visat sig att det fungerat för de här personerna. Personer som tidigare inte kunde uttrycka sig, kan uttrycka sig. Och visa en glädje över det, säger Helena Cassanova.
Även om du inte vet om det är de som uttrycker sig?
– Det är svårt för mig att säga att jag vet att det inte är de som uttrycker sig. Förstår du, jag vänder bara på det?
Räcker det för dig som föreståndare för en LSS-verksamhet som har med funktionshindrade med kommunikationssvårigheter att göra?
– I nuläget tills jag blir bevisad någonting annat.
Men borde inte ett test där stödjaren går ut ur rummet när frågan ställs, vara ett enkelt sätt att verkligen slå hål på alla misstankar och bevisa att faciliterad kommunikation fungerar om den nu gör det, frågar jag Helena Cassanova?
– När jag pratar med dig och så pratar jag med Benny en stund senare, så har vi olika relation till varandra och då är det inte säkert att jag svarar likadant på frågan, säger hon.
Men om jag frågar vilken färg har mina byxor och så tittar någon ner och sedan kommer någon in och skriver ”turkos” eller ”fönsterputs”, så är det väl ganska uppenbart eller?
– Jo, om jag inte också har autismspektrum-diagnos. Alltså det här är jättekomplex och svårt att gå in i trycker jag, för vilken kommunikationsmetod jag än använder, om det är FC eller bilder, så är jag inte säker på att jag når personen eller att personen når mig. Så jag skulle säga att det finns ingenting som är bombsäkert. Det finns ingenting som är hundra procent, säger Helena Cassanova.
Men det är ändå värt det?
– Jag ser att det är värt det, avslutar Helena Cassanova.
Kommunen kände till kritiken– Det finns naturligtvis en stor risk med det och den lyfter ju du, med osäkerheten, vem styr metoden och vem styr vad som faktiskt blir brukarens önskan eller vilja, säger Marica Gardell är socialdirektör på Gotland. Hon ansvarar för vad regionens vårdpengar används till. De har köpt vårdplatser hos Hajdes för 59 miljoner kronor sedan de började med faciliterad kommunikation där.
– Det har heller inte funnits något riktigt bra alternativ till den här metoden när man har väldigt svårt att kommunicera.
Så ni har känt till det, känt till kritiken men eftersom det inte har funnits några alternativ så har den fått fortsätta användas helt enkelt?
– Så har det faktiskt sett ut, säger Marica Gardell.
Och inte heller tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg har brytt sig om att FC används. Det visar sig när verksamhetschefen Benny Jacobsson plockar fram de senaste inspektionsrapporterna.
– Då har jag två rapporter framför mig. I den ena hade man ett visst syfte när man kom hit, att granska tvångs- och begränsningsåtgärder. Men samtidigt såg man ju igenom hela företaget, säger Benny Jacobsson.
Efter att IVO varit på besök i maj 2014 skriver de i sin rapport att Hajdes använder faciliterad kommunikation, och de påminner om att Socialstyrelsen inte tycker att metoden är tillförlitlig. Men det blir inga krav på åtgärder. Ett år senare gör IVO en ny, oanmäld, inspektion och också den gången noterar de att Hajdes använder FC. Men skriver i sin rapport ”att verksamheten följer de lagar och regler gällande delaktighet så att de som bor i verksamheten tillförsäkras goda levnadsvillkor” (UR IVO:s inspektionsbeslut 27 augusti 2015)
– Och det gör ju att jag känner mig inte så utpekad för att jag tillämpar en metod. Jag har inget stöd för det, men jag har ingenting som säger emot det heller. Så då är valet upp till mig att välja en väg och vi har valt den här vägen. Så enkelt är det, säger Benny Jacobsson.
IVO kan inte förbjuda metodenAnette Nilsson är enhetschef för IVO:s tillsyn i östra Sverige, där Gotland och Hajdes ingår:
– Där skulle vi ha kunnat vara mer tydliga mer att informera verksamheten i beslutet att vi precis som Socialstyrelsen avråder från att använda den här metoden. För det är det som IVO också står för. Så det kunde ha framgått mer tydligt i det här beslutet, vilket har framgått i tidigare beslut, säger Anette Nilsson.
Ja, för det står väl inte alls. ”Mer tydligt” låter som att ni kunde formulerat det lite vassare men här står ju faktiskt ingenting om att ni tycker att det är problematiskt?
– Nej, precis, det kunde ha stått i det beslutet också. Precis det. Men vi har inget lagstöd att kräva att en verksamhet ska sluta med metoden utan vi upplyser dem om det rådande kunskapsläget.
Det här är ju något som svenska myndigheter inte tycker att man ska använda, det har ju både ni och socialstyrelsen sagt tydligt, ni avråder från den här metoden. När ni då ser att den används, faller det sig inte rimligt att då att man säger att de inte ska använda metoden? Annars blir väl den där avrådan tämligen tandlös?
– Ja, det kan man ju betrakta det som, avslutar Anette Nilsson.
Så, var landar vi med det här? Myndigheterna tycker inte att faciliterad kommunikation ska användas inom vården för personer med funktionsnedsättning, men det är fritt fram att göra det ändå.
På Gotland kommer kommunen nu efter Kalibers granskning bearbeta om sina kvalitetskrav och inte längre tillåta FC på de boende som de finansierar med skattepengar.
– Så kommer vi se till att man inte använder den metoden på de nya brukarna som placeras där och det är också något som vi kommer förhålla oss till vid andra placeringar, att man har ett extra fokus på vilka metoder man använder kring kommunikation, säger socialdirektör Marica Gardell.
Och för Micael och de andra som använder faciliterad kommunikation idag säger Marica Gardell att regionen ska ha särskilda samtal med boendet.
Men så får jag höra att FC fortfarande används i en skola trots Skolinspektionens uttryckliga förbud. Stämmer det här? Så här låter informationen jag har fått:
”Det får vi inte prata om. Det är ju tjänstefel i det här läget.”
Det här var tredje delen av Kalibers poddserie Mirakelmetoden. Fjärde delen publiceras torsdag den 17 mars. Lyssna i appen Sveriges Radio Play eller via Kalibers Facebooksida.
Reporter: Mikael Sjödell
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Flemming misstänks för sexuella övergrepp på sin dotter. Anklagelsen mot honom hade kommit till på skolan genom kommunikationsmetoden FC. Men vem är det egentligen är som skriver? Del 2: läsa tankar
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
I oktober 2012 misstänks Flemming för sexuella övergrepp på sin dotter Rebecca. Rebecca har en grav utvecklingsstörning och kan inte kommunicera genom att prata. Anklagelsen mot honom hade kommit till på Rebeccas skola genom en kommunikationsmetod som heter faciliterad kommunikation. Den går ut på att en assistent stödjer Rebeccas hand så att hon kan peka på ett tangentbord.
Frågan är vem det egentligen är som skriver? Andra delen: läsa tankar
Är det här framme eller?
– Ja.
Jag är på väg till det gruppboende där Rebeccas bodde när allting hände.
– I huset så är det sex lägenheter.
Bor man en i varje eller hur funkar det?
– Ja, så det bor sex personer på gruppbostaden och då var det tre tjejer och tre killar som bodde där i blandade åldrar. Och Rebecca var yngst.
Frida Ahlgren var under den här tiden Rebeccas kontaktperson på boendet. Hur var Rebecca, undrar jag?
– En jätteglad tjej. Alltid glad. Väldigt sprallig. Social, jättesocial. Ville aldrig vara själv utan gillade att vara i allrummet tillsammans med de andra som bodde där och med personalen framförallt, berättar hon.
Idag är Frida Ahlgren utbildad stödpedagog och jobbar som omsorgshandledare inom hemtjänsten. Men då, 2012, träffade hon Rebecca varje dag, tog hand om henne och skötte kontakten med Rebeccas skola.
– Det började ju med att jag var på ett utvecklingssamtal tillsammans med Rebecca där de talade om att hon hade sagt saker som var oroväckande, via FC. Då var det bland annat att hon hade sagt att hon inte kunde sova på nätterna för att det sprang folk in i hennes lägenhet, hon sade att hon hör dåligt och ville gå till läkaren och hon sade även att hennes bror är hörselskadad. Och inget av det stämmer. Och då började vi ana lite oro. Vad kommer att komma härnäst när de säger att hon sagt sådana saker?
Frida hade också gått på en endagsutbildning som skolan ordnat om faciliterad kommunikation. Och hon hade själv testat att skriva med Rebecca fem, sex gånger. Men det hade inte fungerat. Rebecca hade bara pekat på alla möjliga bokstäver, säger hon.
– Vi var ju rädda att det skulle kunna komma nånting mot oss då. Vi hade ju män som jobbade hos oss och vi var ju de som var ganska intima med henne och duschade henne och hjälpte henne med det intima. Så vi var ju rädda att det skulle komma fram något sådant sedan. Men då kom ju detta istället.
Det är med den här metoden som Rebecca ska ha uttryckt att hennes pappa, Flemming, har utnyttjat henne sexuellt. Den som stödde, eller faciliterade, Rebecca när detta först kom fram var hennes elevassistent i skolan. Samma elevassistent som var med och skrev med Rebecca under polisförhören.
Felaktiga uppgifter om abortDe anklagelser som kommer fram är inte bara att pappan ska ha haft sex med Rebecca. Han ska också ha tagit med henne till andra män och låtit dem ha sex med henne också. Han ska ha förgripit sig på en av Rebeccas bröder. Och så ska han ha gjort Rebecca med barn.
– Ja, hon nämnde att hon skulle ha varit gravid och gjort en abort och då hittade vi inga uppgifter om det. Vi letade ju efter journalanteckningar och begär olika vårdinrättningar att skicka in sådant. Men det fanns ingenting. Och sådana saker är ju starka indikationer på att det här inte stämmer, säger åklagare Stefan Lind som var förundersökningsledare i Rebeccas ärende.
Polisen kontaktar åtta olika kliniker i regionen. Ingen har gjort någon abort på Rebecca. Och så ungefär en och en halv månad efter det sista förhöret med Rebecca hör skolans kurator av sig till polisen och säger att Rebecca nu tagit tillbaka allting. Hon ljugit om pappa och ingenting har hänt. Den här informationen ska precis som vanligt ha skett genom faciliterad kommunikation med elevassistenten som alltid skrev med Rebecca.
En vecka senare lägger åklagaren ner fallet med motiveringen att brott inte kan antas. Det är det starkaste skälet att lägga ner en utredning.
– Det var ju en samlad bedömning av allting, både bevisning men givetvis hade metoden som sådan en viss betydelse. Givetvis, säger åklagare Stefan Lind.
Jag har spelat upp delar av de videoinspelade polisförhören med Rebecca för Stefan Lind, nu tre år senare.
– I det här fallet så är det ju ett rent fysiskt sätt att styra hennes fingrar på. Och om inte jag missminner mig så fanns det ett mått av att man skulle känna i någon form av muskelrörelser i handen, vilken bokstav och vart hon ville på tangentbordet, och det kändes ju spontant som lite märkligt.
Så om man ska vara krass så vet ni inte vems berättelse det är som har dykt upp här?
– Nej, det vet vi inte. Det kan ju vara hennes eller en annan elevs som dyker upp via en annan elevassistent. Vi vet ju faktiskt ingenting egentligen. Helt krasst så är det nog så faktiskt.
Stefan Lind skulle inte förbjuda någon att använda den här metoden i polisförhör igen för, säger han, det spelar ingen roll hur en anklagelse kommer fram, de måste ändå alltid säkra upp den med hård bevisning. Som när målsägaren är ett spädbarn till exempel. Då kan ju den personen inte berätta någonting alls.
"Inte en kritisk tanke"I det här fallet blev den misstänkte Flemming, på starkast möjliga sätt, friad från anklagelserna som kommit fram genom faciliterad kommunikation med elevassistenten.
– Tack och lov så ljög hon så enormt att det blev lätt för polisen att kolla. Men det fanns inte en kritisk tanke i någon av alla de här så kallade akademiska huvudena. Det var från rektor, specialpedagoger, assistenter, kuratorer, socialsekreterare. Ingen hade en kritisk tanke, kan detta vara sant? säger Flemming.
Att ha blivit misstänkt för att ha förgripit sig på sin dotter, det är inget som försvinner bara för att polisen lägger ner en förundersökning, säger han.
– Det är ju något som smetar vid en än. För så fort någon tar upp det här blir det ”Var han inte pedofil? Ja det var han väl?”. Så man blir aldrig fri från en sådan lögn. Beroende på att i efterhand så kommer inte folk ihåg hur det var.
Här måste jag också tala om att Rebecca inte längre är i livet. Hon dog på hösten efter att hennes pappa friats från misstankarna. Det hade inget med det här att göra. Rebecca hade nämligen också epilepsi och den 23 oktober 2013 fick hon ett krampanfall som hon inte klarade.
Jag hör av mig till Rebeccas elevassistent. Jag vill veta om hon verkligen trodde att det var Rebeccas egna ord hon fick fram? Hur hon ser på metoden idag? Om hon använder den med någon annan? Ja, jag vill helt enkelt gärna prata med henne.
– Ja, det kan jag förstå att du vill. Jag måste kolla upp lite här hur det är med det här. Hur jag får uttala mig om detta nu, säger elevassistenten.
Efter det här samtalet får jag ett sms där hon säger att hon inte vill vara med. Och hon svarar inte längre när jag ringer.
Myndigheterna varnarFlemmings fall är inte det enda i Sverige där faciliterad kommunikation lett till grova anklagelser. Ungefär samtidigt blir en elevassistent på en annan särskola i Göteborg anklagad för sexuellt utnyttjande av en av eleverna på skolan. Den utredningen lades också ner. Men elevassistenten fick ändå inte behålla jobbet och säger att han idag är för knäckt för att orka prata om det.
Jag får också höra om ett tredje fall. En familj som själva bett om att få använda faciliterad kommunikation i sitt barns skola, men där det sen inte dröjt mer än några månader innan anklagelser om andra fysiska övergrepp kom. Inte heller de orkar prata om det som hänt.
Socialstyrelsen avrådde från faciliterad kommunikation efter en tillsynsinspektion 2010. År 2014 gjorde de också en större kartläggning av det internationella forskningsläget om metoden. Myndigheten konstaterar då att faciliterad kommunikation inte går att lita på. Det finns helt enkelt inte något vetenskapligt stöd för metoden.
– När fem rapporter av fem visar att det är faciliteraren som påverkat kommunikationen, så blir ju det också vår slutsats, säger Alexandra Snellman som var ansvarig utredare för Socialstyrelsens kartläggning.
– De här människorna befinner sig i en jättesvår situation och deras anhöriga befinner sig också i en svår och frustrerande situation. Och då hade det varit jättebra om det hade fungerat, men vi har som sagt inga som helst bevis för det, fortsätter hon.
Sensommaren samma år anmäler Flemming metoden till Skolinspektionen och i december 2014 kommer deras beslut. Inte bara Göteborg, utan alla skolor i hela Sverige förbjuds att använda faciliterad kommunikation. Normalt sett lägger sig inte Skolinspektionen i enskilda metoder ute i skolorna, det har de faktiskt bara gjort en gång tidigare, men FC var speciellt.
– Är någonting inte vetenskapligt grundat så ska det inte finnas i svensk skola, säger enhetschef Lena von Platen som fattade beslutet
"Jag har lagt detta bakom mig"Kerstin Damgaard var rektor på skolan där Rebecca gick och det var under hennes ledning som FC användes där. Idag är hon rektor på en annan gymnasiesärskola i Göteborg. Hon säger att metoden inte används alls längre.
– Vi använder oss inte av det eftersom vi har fått föreläggande från Skolinspektionen.
Och din personliga åsikt?
– Det vill inte jag gå in på utan jag har lagt detta bakom mig nu.
Har du någon självkritik kring agerandet och användandet av faciliterad kommunikation så här i efterhand?
– Jag vill inte gå in på det.
Varför inte det?
– För att jag har lagt det bakom mig och vi använder oss inte av det alternativa kommunikationssättet.
Och du vill inte svara på om du fortfarande tycker att metoden är en relevant, bra och tillförlitlig metod eller inte?
– Nej, det vill jag inte.
Och anledningen till det, igen?
– Jag har lagt detta bakom mig.
"Kommunicerar med djur på det sättet"Men trots skolinspektionens beslut och socialstyrelsens kritik mot faciliterad kommunikation fortsätter metoden att användas med funktionsnedsatta i Sverige idag. Framförallt inom olika antroposofiska verksamheter.
Och det verkar ske med myndigheternas goda minne. Det visar sig när jag begär ut fakturauppgifter från samtliga svenska kommuner. Bara sen januari 2015 (alltså efter skolinspektionens förbud och Socialstyrelsens kartläggning som säger att metoden inte går att lita på) har ett 20-tal svenska kommuner sammanlagt betalat ut över 170 miljoner kronor till antroposofiska organisationer som använder faciliterad kommunikation i vissa av sina verksamheter.
Vi kan inte se exakt vad alla pengarna har använts till, men det handlar framförallt om vårdavgifter till LSS-boenden, HVB-hem och daglig verksamhet. Pengar som alltså har gått till organisationer som stödjer och använder metoden.
– Det verkar finnas saker inom FC som jag inte kan förklara, som jag inte kan förstå, säger en föreståndare för ett LSS-boende med antroposofisk inriktning där man använder faciliterad kommunikation med flera av de boende idag.
Även den verksamheten finansieras med skattemedel från kommunen. Föreståndaren inte vill medverka i programmet och är därför anonym.
– Det kan hända att någon skriver det som medarbetaren tänker på och då vet inte jag om det är små, små signaler, om det är manipulation eller om det är så att de kan läsa tankar, förstår du? Så det blir ganska flummigt om man säger så. Jag tycker inte själv att det är så konstigt eftersom jag har egna erfarenheter av att kommunicera med djur på det sättet, säger föreståndaren.
Det här var andra delen av Kalibers poddserie Mirakelmetoden. Fortsätt lyssna i appen Sveriges Radio Play eller via Kalibers Facebooksida. Del 3 publiceras onsdagen den 16 mars.
Reporter Mikael Sjödell
Producent Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Att kunna kommunicera är en mänsklig rättighet. Om du inte kan prata ska samhället hjälpa dig göra din röst hörd. Det finns olika metoder för det här. En del är kontroversiella. Del 1: brottet
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Att kunna kommunicera är en mänsklig rättighet. Om du inte kan prata så ska samhället göra allt det kan för hjälpa dig göra din röst hörd på annat sätt. Man kan till exempel använda bilder, tecken eller talapparater. Vissa sådana här metoder är vedertagna. Andra mer kontroversiella.
Det här är berättelsen om en sådan metod. Första delen: Brottet.
Jag är hemma hos Flemming i hans hus i Göteborg.
– Du fick kortet på Becca va?
Ja, jättefint. Från snön.
– Ja just det. Jag har ju väldigt mycket fina kort på henne också.
Vi har gått ner på bottenvåningen, där Flemming har sin tandläkarpraktik. Han tar fram pärmar där han sparat all sin dokumentation som handlar om ett av de hemskaste brotten man kan bli anklagad för. Det är just det vi ska prata om. Det börjar hösten 2012.
Anklagelser om sexövergrepp– Min son, som var god man för Rebecca, han fick då ett meddelande från tingsrätten där advokat Anna, ja, vi kan kalla henne bara advokat Anna, hade utsetts till målsägarbiträde för Rebecca i ett fall som rörde sexuellt umgänge med avkomling. Vi blev ju helt… vad är detta?
– Det var väl inte mening att jag skulle få veta något överhuvudtaget, men sexuellt umgänge med avkomling, det var väl pappan då i första hand som skulle vara misstänkt.
Pappan är alltså Flemming. Och för att tala i klarspråk: sexuellt umgänge med avkomling, betyder i det här fallet att Flemming misstänks för att ha förgripit sig på sin då 19-åriga dotter Rebecca.
– Uppgifterna var ju att hon hade berättat om övergrepp. Och då gör vi som vi brukar att vi ska höra den som sagt sig vara utsatt för det här, det vill säga målsägande, säger åklagare Stefan Lind, som var förundersökningsledare för det här fallet.
– Det blev väl i viss mån en liten överraskning när förhörsledaren, polisen, tog in henne och skulle prata med henne.
Kunde bara några få ordRebecca föddes med en ovanlig kromosomförändring. En så kallad ringkromosom på tjugoförsta kromosomparet. Det betyder att hon har en grav utvecklingsstörning och inte heller har något tal. Pappa Flemming förklarar.
– I Beccas fall så var hon kanske på en två-treårings nivå mentalt. Jag tror hon hade kanske en 30-40 ord och hälften av dem var namn. Och hon hade ju svårt att säga vissa saker. Mamma och pappa kunde hon säga men sen när hon skulle säga Thomas, som var fritidsledare, så sade hon ”Goff” och när hon skulle säga Sanna, som också var fritidsledare, så kallade hon Sanna för ”Ash”, berättar Flemming.
Jag läser i Rebeccas vård- och omsorgsinsatser under den här tiden. Där står att hon behöver stöd med allt i det dagliga livet. Och så finns fyra mål för vårdinsatserna uppsatta. Ett av målen är överstruket som om det redan uppfyllts: att hon ska känna sig trygg i sin lägenhet på stödboendet där hon bor i veckorna. De andra tre målen är inte överstrukna: att Rebecca ska kunna göra saker själv, kunna kommunicera med andra och begripa sin vardag.
– Vi brukar när det gäller den här typen av ärenden, antingen när det är barn som är utsatta eller när det är människor som har olika handikapp, framförallt mentala handikapp, så brukar vi spela in förhören på video. Vilket vi också gjorde, berättar åklagare Stefan Lind.
"Då är det videoförhör, kompletterande förhör, i K-nummer 178768 för -12, Västra Götaland, Lkp Gbr Ut. Hörd person: Rebecca, målsägande." (Ur polisens videoförhör med Rebecca den 18 december 2012).
– Och sen framkom det då i det första förhöret att hon inte pratade om det här utan att hon hade en personlig assistent som hjälpte henne att skriva ner sin berättelse på en dator, fortsätter Stefan Lind.
"Det blev ju inte riktigt som vi trodde""Elevassistenten översätter efterhand som Rebecca visar, och assisterar med sin hand under hela förhöret. Förhöret videoinspelas. Närvarande är också kammaråklagare Stefan Lind." (Ur polisens videoförhör med Rebecca den 18 december 2012).
– Det blev ju inte riktigt som vi trodde från början då. Vi var väl säkra på att vi skulle göra ett videoförhör direkt i och med att vi fick en uppfattning om att det fanns ett handikapp här. Men inte att det skulle vara på det här sättet. Det tror jag inte vi förstod från början.
Polisanmälan om att Rebecca ska ha utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa kommer från hennes skola. Sättet som det här har kommit fram på är genom en då ny metod på skolan som de börjat använda sig av bland elever som inte kan kommunicera genom att prata.
– Tidigt på våren 2012, vill jag minnas, fick jag besked från skolan att de introducerat en ny metod med datorkommunikation med eleverna. Och den kallades för FC, facilitated communication.
Flemming berättar om hur han först kom i kontakt med den här metoden, som heter faciliterad kommunikation på svenska. Det är Rebeccas elevassistent i skolan som visar hur det fungerar.
– Hon tog Rebeccas hand. Och vi stod bakom Rebecca då, och Rebecca satt framför datorn och tangentbordet. Och bara för att vi stod bakom så vred Rebecca på huvudet 180 grader och tittade på oss som stod bakom. Under tiden så daskar den här runt med Rebeccas hand på tangentbordet och efteråt säger hon att ”det här har Rebecca skrivit”. Och ut kommer då ett ganska grammatiskt intakt referat om vinterfåglar. Och i Rebeccas vokabulär så ingick inte sidensvansar, domherrar, bofinkar, talgoxar och vad det nu var. Och att hon tyckte bättre om vinterfåglar än sommarfåglar. Alltså, vi fattade ju att det var ju inte Rebecca som hade skrivit, säger Flemming.
Kontroversiell metodFlemming och hans äldsta son, Rebeccas storebror som också var god man för Rebecca, säger att de inte trodde på metoden men att de höll god min.
– Vi är positiva ändå, det kan väl inte hända något, det kan väl inte göra någon skada i alla fall? Kom vi överens om då. Men det visade sig ju sen vara helt fel, säger Flemming.
Faciliterad kommunikation går ut på att en stödperson, en så kallad faciliterare, hjälper den som inte kan prata att uttrycka sig genom att fysiskt stödja personen. Vanligen genom att beröra personens hand, handled eller underarm så att personen med hjälp av det här fysiska stödet kan peka på till exempel en bokstavstavla eller skriva på ett tangentbord. Det är en kontroversiell metod som figurerat i flera länder ända sedan 70-talet. Runt 2010-2011 introducerades metoden i flera särskolor i Göteborg av personer med koppling till antroposofisk läkepedagogik.
– Och de gav också kurser för föräldrar, säger Flemming.
Flemming tror alltså inte på metoden. Men Rebeccas mamma Catharina var lite mer positiv. Rebeccas föräldrar är skilda och har under den här tiden hand om henne varannan helg.
– Jag gick ju på de här kurserna med FC och jag kunde se de andra barnen. Jag blev helt förvånad över vissa grejer som de andra barnen kunde uttrycka, säger Catharina.
Hon övar lite grand på faciliterad kommunikation med Rebecca.
– Alltså det var ju så att hon hade sådana här bokstäver och så skulle man föra hennes hand, eller hålla den lätt, och så skulle hon peka och så. Det hände ändå vissa grejer som jag tyckte var väldigt konstigt som ändå stämde.
Hon minns särskilt en gång.
– Det var en lärare som hade brutit armen och det hade jag ingen aning om va. Och det kom också fram när jag höll på med henne, med FC. Då frågade hon mig om den här läraren var bra i armen, berättar hon vidare.
Liknande saker här hände vid ett par tillfällen säger Catharina. Hon tror inte att hennes ex-make har begått några sexuella övergrepp mot deras dotter. Men trots att de anklagelserna kom fram just genom faciliterad kommunikation är hon inte helt emot metoden. Hon vet inte hur hon annars skulle kunna förklara vissa av sakerna som kom fram när hon övade med Rebecca.
Kan det vara så att det är du som på något sätt fått fram de här orden när du skrev med Rebecca och samma sak för de andra föräldrarna? På något undermedvetet plan?
– Nej, jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska svara på det. Jag vet inte. Hur skulle jag kunna skriva och fråga angående hennes lärare om hon har brutit armen. Jag hade ingen aning om det, förstår du?
Socialstyrelsen avråder2010, två år innan Flemming blir misstänkt för sexuella övergrepp på sin dotter som har en grav utvecklingsstörning, så har Socialstyrelsen gjort en inspektion på ett boende för ungdomar med funktionsnedsättningar som använde faciliterad kommunikation. Slutsatsen efter den inspektionen var att Socialstyrelsen tills vidare avråder från att använda metoden i väntan på en större kartläggning.
Och i maj, fem månader innan skolan anmäler Flemming, så går Sahlgrenska Universitetssjukhusets DART-enhet ut med en skrivelse där de bestämt avråder från metoden. DART är ett kommunikations- och dataresurscenter för personer med funktionsnedsättning och där jobbar logopeder, specialterapeuter och pedagoger. Så här skriver de om FC som faciliterad kommunikation ofta förkortas:
"Att använda FC strider mot vetenskapligt grundad metodik och god praktisk erfarenhet, och är att ge sig ut på mycket djupt vatten. Personer med kommunikationssvårigheter har rätt till egen självständig kommunikation! Det är alltid detta vi måste sträva mot. Det finns inga genvägar eller mirakelmetoder – hur gärna vi än skulle önska." (Ur ”Användning av faciliterad kommunikation”, DART 30 maj 2012)
Trots att de här är känt när förundersökningsledaren och åklagaren Stefan Lind kallar Rebecca till förhör så förhörs hon med just faciliterad kommunikation.
– Vi kunde ju inte förhindra henne att berätta på det sättet som hon behövde berätta. I det här fallet hade vi ju inget val. Om vi skulle vi få hennes berättelse så var det på här sättet eller inget sätt, säger han.
Och den som stöder Rebeccas arm under polisförhöret är samma elevassistent som skrev med henne när de misstänkta övergreppen först kom fram på skolan.
Du säger ”det sätt som hon skriver och berättar på”, men egentligen så vet inte du om det är målsäganden eller skrivaren som är upphov till det här, eller?
– Nej, teoretiskt är det naturligtvis så att vi inte kan vara säkra på det, säger Stefan Lind.
Säger "mamma", skriver "pappa"Polisens andra förhör med Rebecca hålls den 18 december 2012. Förhörsledaren börjar med att fråga hur Rebecca har haft det efter det första polisförhöret.
Elevassistenten håller Rebeccas högra hand i vad som ser ut att vara ett stadigt grepp så att bara hennes pekfinger sticker ut. Elevassistenten för först Rebeccas pekfinger över den nedskrivna frågan på dataskärmen. Sedan flyttar de ner till tangentbordet och deras händer rör sig hackigt fram och tillbaka över tangenterna.
Jag kan inte säga helt säkert vem det är som styr, men jag kan säga att Rebecca verkar fullt upptagen med annat än att skriva. Hon pillar sig i ansiktet, pillar på sina glasögon, vänder sig om och tittar bakåt. Vid ett tillfälle börjar hon fingra på ett par hörlurar som hänger över skrivbordslampan på bordet. Allt medan hennes och elevassistentens händer fortsätter slå på tangenterna. Hon låter ibland, gör ljud. Och ibland hör man hela ord lite tydligare, som här:
"Rebecca: Mamma…
Elevassistenten: Pappa. Jag har varit hos pappa."
(Ur polisens videoförhör med Rebecca den 18 december 2012)
Vad får du för intryck när du ser det här nu?
– Ja, nu när man ser det igen så ser man ju tydligt att dels så tittar hon inte särskilt mycket på varken den som skriver, eller hjälper henne skriva, hon tittar inte på skärmen eller på tangentbordet. Och säger tydligt vid ett ställe ”mamma” medan den som skriver säger ”pappa” och skriver ”pappa”. Och man kan naturligtvis fundera på varför det blir den typen av missförstånd då, för ett av de få orden hon sade tydligt var ju ”mamma” faktiskt, säger åklagare Stefan Lind.
Så, hur löd hela svaret på frågan hur Rebecca haft det sen sist? Så här står det i det utskrivna polisförhöret:
"Det har varoit bra jag har varitn hos pappa och han har hotat mig med att jag ska få en fin present lom jag ine berättgzar mer om detta som han gjort ,med mig” (Ur polisens utskrivna förhör med Rebecca den 18 december 2012)
Det här var första delen av Kalibers poddserie Mirakelmetoden. Fortsätt lyssna i appen Sveriges Radio Play eller via Kalibers Facebooksida. Del 2 publiceras måndag den 14 mars.
Reporter: Mikael Sjödell
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
Det skulle bli den perfekta kretsloppsstaden. Men vad händer med löftena i verkligheten?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Varje dag kommer upp emot 36 lastbilar med träflis till kraftvärmeanläggningen Ryaverket i Borås.
Biobränslet är på frammarsch över hela Sverige. Det är förnybart och sparar in stora mängder koldioxidutsläpp mot till exempel oljeeldning. Men varje dag måste omkring tio ton bioaska tas om hand på Ryaverket. Borås Energi och Miljös kommunikationschef Jonas Holmberg berättar att askan ska tillbaka till skogen när vi får en rundvisning.
– Ja det är här bioaskan kommer ut efter förbränning av biobränslet. Den här chauffören lämnar nog en tom container då där detta samla upp i då. När kontainern är fyllda då för vi ut det till skogsbruket då och sluter näringsämnenas kretslopp när det gäller biobränsle, berättar han.
Så här har staden Borås valt att presentera sig med reklamklipp på Youtube:
”Borås som har en lång erfarenhet av källsortering och fjärrvärmeproduktion är på god väg att bli en hållbar kretsloppsstad. En stad där alla invånare är en del av det perfekta kretsloppet.”
Miljöfanan hålls högt av Borås Energi. Det är var askan från Ryaverket i Borås tar vägen Kaliber handlar om.
Per Markusson kör i spåren av gallringsmaskiner på en skogskulle.
– Man får snirkla sig fram i och med att man kör mycket gallringar och så är det ofta går vi bara i de spåren andra maskiner har gått gjort redan så att säga. Man får bara följa dem, säger han.
Han arbetar med att köra ut aska i skogen - fast åt ett skogsbolag i Västra Götaland.
Nu är det väl en tjugo meters brant ner till höger här är du inte rädd att välta och trilla ner för en sådan brant?
– Jag har ju tre-fyra meter dit. Jag hade inte velat köra så mycket närmare.
Bakom den specialbyggda skogsmaskinen sitter en spridare som slungar ut aska.
– Det syns bara på närmaste träden kan det bli lite svart om man säger så. Precis där jag har spritt annars trillar det ner mellan alla grenar, säger Per Markusson.
Miljöfarliga tungmetallerAskan är en restprodukt ifrån eldning av biobränsle. När askan sprids tillbaka i skogen återställer den den näring som tagits ut ifrån skogen med biobränslet. Det motverkar också försurning. Men spridningen får bara ske med kontrollerade doser. För i askan finns också miljöfarliga tungmetaller.
Kaliber har nåtts av ett rykte att askan från Borås Energi inte bara spridits tillbaka till skogen:
”Askan spreds på åkrar istället för i skogen.”
En kväll får vi äntligen träffa en källa vi sökt länge som haft insyn i den dolda verksamheten. Vi träffas på enslig skogsväg för det här är en känslig fråga. Källan berättar:
”Det spreds flera gånger högre doser på åkermark än vad som får spridas i skogen.”
Borås siktar mot att bli en perfekt kretsloppsstad. Kaliber bestämmer sig för att undersöka vad kommunen egentligen gör med sin aska från biobränsle med känt innehåll av tungmetaller.
Men hur kan askan från ett naturligt bränsle innehålla ämnen som kan vara farliga för människan? Vi tar med dokument med analysprov av askan från Borås Energi vi fått av källan till en av Sveriges ledande kadmiumexperter på Lantbruksuniversitet i Uppsala.
Så här ser det ut. Det är det här de har analyserat. Det här är då innehållet.
– Det verkar vara mycket kadmium men inte så mycket annat. Då undrar man varför?
Jan Eriksson jämför med sin egen forskning om aska från skogen. Och det visar sig att även han tidigare publicerat forskningsresultat som visat att biobränsleaska kan innehålla mycket kadmium.
– Ja, men då ligger askor i den nivån när det gäller kadmium, säger Jan Eriksson.
Det är alltså känt sen länge att biobränsleaska kan innehålla betydande halter av tungmetallen kadmium. Och de flesta värden vi ser senare från Borås Energi och miljö visar på snarlika kadmiumhalter. Anledningen är enligt forskaren Jan Eriksson att när biobränslet eldas koncentreras de låga halterna kadmium som finns från början i träet.
– Då är all biomassa bortbränd så då blir ju allting koncentrerat i en liten massa så att säga.
Han berättar att om kadmium sprids på åkermark kommer det senare lätt in i grödorna och vidare till maten.
– Det som skiljer kadmium från andra tungmetaller är att växterna tar upp det relativt lätt så på det sättet blir vi mer exponerade för kadmium via maten då.
Att det tas upp av växter gör kadmium extra lömskt för människan. Jan Eriksson berättar att lägger man på stor mängd aska med höga halter kadmium på åkermark kan det långsiktigt leda till ökade halter i grödan.
– Det som jag tycker oroar mig är om det innebär en stor upplagring på längre sikt. Just med tanke på att man inte vill öka halterna utan minska halterna i åkermarken.
Och fler varnar för hälsoriskerna om aska med kadmium sprids på åkrar. Vi återkommer till det.
”Vi vill vara eliten”Gunnar Peters är VD för Borås Energi och Miljö.
– Vi vill vara eliten när det gäller miljöarbete. Det har ju successivt kommit fram när vi märkt att det fått effekt även ute i världen. Folk kommer till oss och frågar om råd, säger han.
Han berättar om det kommunala bolagets ambitiösa satsning att bli miljöförebild. De gör numera reklam för miljöarbetet även på engelska.
“Borås has long experience in recycling and district heating. And is well on its way to become a sustainable Eco-city.”
Även VD säger att biobränslets aska förs tillbaka till skogen i ett kretslopp.
– Biobränslet då tar vi en restprodukt från skogen. Sen så använder vi det och producerar fjärrvärme. Vi producerar el. Och sen tar vi askan och återför till skogen. Och vitaliserar skogen så att det kan växa nytt där. Det är kretslopp det.
Har VD rätt i bilden att askan bara sprids tillbaka i skogen? Kretsloppet går ut på att om ämnen återförs till skogen förändras inte den naturliga balansen. Men vad händer om askan hamnar någon annanstans?
Vi har andra uppgifter från vår källa att aska spridits på åkermark. Senare får vi även tag på avslöjande dokument om att askan hamnat någon annanstans. Så vi bokar en ny intervju och återkommer senare till VD:n.
”Upphandling från helvetet”Vi backar bandet. Länge sköttes en större del av spridningen av bioaska av kommunen med några externa skogsmaskinentreprenörer. Men för fyra år sedan förändrades det. Borås energi valde att göra en större upphandling där bolag fick konkurrera och lägga bud för att sköta hela spridningsverksamheten. Skogsmaskinentreprenören Fredrik Zabel hade under tio år kört ut askan till skogen.
– Jag såg inget konstigt med upphandlingen egentligen. Jag la in pris och så på upphandlingen. Det är väl först efteråt det varit konstigt med upphandlingen. De har inte följt riktlinjerna som stod i upphandlingen, säger Fredrik Zabel.
Trots att det fanns bara fanns ett fåtal specialbyggda skogsmaskiner som kunde sprida askan i skogen, var det ingen av dem som fick del av uppdraget.
– Vi var ganska få entreprenörer som körde kedjan ut i skogen och då var det ingen av dem som man frågade runt med som hade som inte hade kört ut det i skogen helt enkelt. Då fick vi indikationer på att det var kört på annat sätt, fortsätter han.
Vi kontaktar fler som tittade på upphandlingen. Karina Pedersen på skogsfirman Askungen Vital utgick från att askan skulle spridas i skogen.
– Det var en upphandling från helvetet. Det var ett väldigt krångligt förfarande. Det gick till någon som egentligen tänkt att återföra det till åkrar och inte till skogen.
Vad trodde ni när ni la anbuden då?
– Det skulle återföras till skogen. Det var ju hela konceptet att askan skulle återföras till skogen. Och det var också det andra la ett anbud på. Men i själva verket hamnade det på åkrarna istället.
Hur kändes det?
– Får jag svära? Man blir ju bara… det är inte alls ok att det får gå på det viset.
Skogsföretagaren Daniel Glimtoft hade också arbetat med ett anbud. När han hörde om att aska spreds på åkrar reagerade han på risken för att tungmetaller sprids.
– I skogen är en omloppstid 70 år. Om man då tar motsvarande mängd aska på jordbruksmark där man har ett-åriga grödor säger det sig självt att tillförseln av näring och tungmetaller blir alldeles skev, säger Daniel Glimtoft.
Vad ser du för risk?
– Att man tillför alldeles för mycket tungmetaller till jordbruksmark.
Kaliber undersöker vidare vad som händer när aska från biobränsle med höga halter kadmium sprids på åkrar istället för tillbaka till skogen. Kadmium kan alltså tas upp av grödor. Men vad händer med dem som sen äter pasta, potatis och bröd som innehåller kadmium? Vi vänder oss till Agneta Åkesson professor vid institutet för miljömedicin på Karolinska institutet som forskat på kadmium sen 90-talet.
– När det väl kommer in i kroppen så ansamlas det huvudsakligen i njuren och där är halveringstiden jättelång. Så det betyder att det vi får i oss stannar kvar i nästan hela vårt liv och det är det som gör kadmium bekymmersamt. Att vi inte kan göra oss av med det, säger Agneta Åkesson.
– Man tror att hälsoeffekterna uppstår vid lägre koncentration än man trodde då för tjugo år sen. Och att det ser ut som att det är fler eller andra möjliga hälsoeffekter som kadmium kan ge upphov till än man trodde då. Det började med att man fokuserade på njureffekter, sen kom möjliga beneffekter in i bilden sen har det varit möjlig ökad risk för cancer.
När vi berättar att aska med kadmium sprids på åkermark blir Agneta Åkesson oroad.
– Det är bekymmersamt. Vi bör under inga omständigheter öka exponeringen av kadmium snarare minska.
Vem drabbar det?
– I och med att det hamnar i grödorna så drabbas vi alla. För vi alla måste äta.
Vad ser du för värsta scenario om man fortsätter med det här?
– Det här är ett problem som vi drar på oss för all framtid eftersom det är väldigt, väldigt lång bromssträcka och det tar väldigt lång tid att minska nivåerna i åkermark. Så det här är då ett problem som vi skjuter framför oss till kommande generationer.
Regleras noggrantPer Markusson som kör ut aska för ett skogsbolag följer långsamt tidigare skogsmaskiners spår.
Hur ska du köra här nu då mellan träden?
– Nä, jag får följa vägen som är här. Jag tror att den går upp här.
Per Markusson berättar att skogsbolaget följer hur han spridit askan via loggade GPS-spår.
– Sen så loggar det hur jag kör i alla områden via en GPS-puck. Så när jag kört färdig då skickar jag tillbaka den till uppdragsgivaren så han får tillbaka den och då syns ju alla spår och var jag vart, berättar Per Markusson.
Det är bara tillåtet med ett par doser aska under trädens livstid på cirka 70 år, bland annat för att inte öka mängden tungmetaller i skogen. Skogsstyrelsen har bestämt det.
– Vi kontrollerar bland annat att det är en ren trädbränsleaska genom att till exempel kontrollera olika tungmetallers halter i askan, säger Karin Ask, som är skogskonsulent på Skogsstyrelsen i Borås. Skogsstyrelsen vill att aska förs tillbaka till skogen, men under noggrann kontroll. All spridning ska rapporteras till Skogsstyrelsen innan den sker.
– Vi tar in anmälningar för samråd enligt miljöbalken. Och de granskar vi så att det inte finns områden som kräver extra hänsyn. Och vi kollar att den som anmäler tänker följa våra riktlinjer. Om vi inte kommer överens då kan skogsstyrelsen fatta ett beslut eller ett förbud helt enkelt.
Vi får tag på Peter Tagesson på Maskinringen Sjuhärad. Han medger att aska spreds på åkermark.
– Den aska som spreds på åkermark var inte godkänd att sprida i skogen. Den innehöll spik bland annat, säger Peter Tagesson.
Varför är det tillåtet att ha det på åkermark då?
– På en åker så spelar det inte så stor roll.
Men vart tar askan vägen? Medan skogsbolag loggar var de sprider med GPS, vet vi att aska spritts på åkrar men inte hur mycket, i vilka jordar eller om bönderna är medvetna om kadmiumnivåerna.
– Det var några tusen ton i alla fall.
Hur många ton spred ni per hektar?
– Svårt att uttala mig om det.
Vilka marker var det på?
– Det kan jag inte svara på rakt upp och ner heller.
Men ni har spridit tusentals ton på jordbruksmark men ni minns inte var?
– Jag har ingen anledning att lämna ut det till dig så här rakt upp och ner.
Men lite vet vi om spridningen i skog. För att hålla sig till reglerna måste man alltså ha ansökt hos Skogsstyrelsen innan spridningen börjar.
– När jag söker samråd då följer jag Skogsstyrelsens rekommendation, säger Peter Tagesson.
Kaliber går igenom ansökningarna för spridning av aska från Borås Energi som anmälts under de senaste fyra åren. Och då upptäcker vi att det inte finns tillräckligt med skogsmark för att sprida askan. Det finns bara ungefär hälften av skogsarealen.
Det saknas ju mark att spridas på om ni ska följa Skogsstyrelsens riktlinjer…
– Skogsstyrelsen har ju inte absolut krav utan en rekommendation.
Peter Tagesson på Maskinringen tolkar att de inte behöver följa Skogsstyrelsen. Men senare hittar vi också mer aska som inte hamnat i skogen.
För aska finns inga tydliga reglerNär Kaliber söker efter regler för att sprida aska på jordbruksmark får vi reda på att det saknas berättar Jordbruksverkets enhetschef Else-Marie Mejersjö.
– Jordbruksverket har ju regler när det gäller stallgödsel till exempel och andra mineralgödselmedel och så, men för aska har vi inte något regelverk och askåterföring har främst diskuterats när det gäller skogsmark, säger Else-Marie Mejersjö.
Aska på åkermark hamnar därför i en juridisk gråzon. Det finns inga tydliga regler. Det Kaliber hittar är hos miljöcertifieringen KRAV.
– Våra regler finns för 2016 och då omfattar den 20 olika kapitel. Det är för växtodling, djurhållning…säger Kjell Sjödahl-Svensson är regelchef på Krav.
Han visar deras regelbok och när jag berättar att aska sprids på åkermark ringer varningsklockorna direkt.
– Aska är ofta förorenat med tungmetaller, vilket begränsar användningen väldigt mycket. Kadmium kan vara det som är mest problematiskt. Inte alltid, men ofta.
Hos Krav är gödslingen mer reglerad än i lagstiftningen.
– Krav har valt att ha strikta regler för alla gödselmedel som man tar in utifrån från åkermarken. Och där går vi mycket längre än lagstiftningen som bara gäller när man sprider avloppsslam, säger Kjell Sjödahl-Svensson.
Men är inte era regler överdrivet hårda här när det inte finns lagstiftning som går lika hårt fram som ni gör?
– Nej. Det här skyddet för åkermarken behövs. Det är en så pass viktig fråga att vi inte förorenar åkermarken.
Klarar inte KRAV:s reglerVår källa har sagt att det minst sprids lika mycket på åker som i skogen. Om man sprider med samma doser på åkermark som i skogen skulle jorden i princip diskvalificera sig för ekologisk matproduktion.
– Det här är en dos som är kanske femtio, sextio gånger större än den tillåtna. Så det här är inte acceptabelt.
Så det skulle inte klara KRAV-reglerna?
– Nej, det gör det inte.
Med enligt vår källa har det förekommit doser på åkrar som är fem gånger högre än vad som är tillåtet i skogen:
”Det spreds 20 ton per hektar. De ville bara bli av med det.”
Peter Tagesson på Maskinringen säger han inte vet hur stora doser som spreds.
– Det får stå för den personen det är inget jag känner till.
Hur mycket var det då?
– Jag kan inte svara på det, säger Peter Tagesson.
Finns pengar att tjänaSkogsentreprenörerna trodde att uppdraget var att sprida aska i skogen. Men Maskinringen tolkade det annorlunda. De valde att även sprida askan på åkermark. De kan ha hittat en lucka i lagen som tillåter detta, trots möjliga hälsorisker med spridning av kadmium. Men varför vill man sprida aska på åkrar?
Vad är det snabbaste du kan köra och sprida?
– En-två kilometer i timmen. Det är helt hur marken ser ut. Ofta är det inte precis slätt ute i skogen. Men det är stubbar och stenar. Allt möjligt, säger Per Markusson, som kör ut aska i skogen.
Om du är ett fält istället. Hur snabbt skulle du kunna köra och sprida då?
– Det vet jag faktiskt inte för jag har inte provat. Men sex-sju kilometer skulle du nog klara i alla fall antar jag.
Sex gånger så snabbt?
– Ja, säger Per Markusson.
Karina Pedersen på skogsentreprenören Askungen vital säger att skogspridning är dyrare än att sprida på åker.
– Det är dyrt att återföra det till skogen jämfört med att täcka det som deponi eller lägga det på åkrar, säger hon.
Och en annan skogsentreprenör Fredrik Zabel som inte fick uppdraget av Borås Kommun har gjort en överslagsberäkning på besparingen.
Hur mycket tror du man spar i pengar på att köra ut det på åkermark istället för i skogen?
– Det är ju hela kedjan att man inte behöver göra lika mycket med askan. Du kan hantera den på ett helt annat sätt. Minst 100 kr per ton man spar i så fall, säger Fredrik Zabel.
När det handlar om tusentals ton aska per år som ska tas hand om kan en hundralapp i besparing per ton betyda mycket för lönsamheten. När de upptäckt att askan spridits på åkermark frågade Fredrik Zabel Borås Energi.
– Vi tog kontakt med Borås energi och frågade varför de gjorde som de gjort med den biten.
Vad svarade de?
– De svarade att de inte visste något om detta och att det inte skulle upprepas. De skulle köra ut det i skogsmarker i fortsättningen under den avtalstiden som var 2012 till 2015.
Även Karina Pedersen uppfattade att spridningen på åkermark nu skulle upphöra.
– När vi tog kontakt med Borås energi så sa de att det absolut inte var meningen att det skulle till någon åker. Det skulle till skogen. Vi var liksom gott så. Då får det vara så, säger Karina Pedersen.
Och Borås Energi skriver flera mejl till Maskinringen att det inte är acceptabelt att sprida aska på åkermark. Det skriver att det är ett försök som ska avbrytas. Och skriver att det inte är förenligt med deras policy. Gunnar Peters VD på Borås Energi minns:
– Det var ett ärende där Maskinringen spridit det på åkermark. Då reagerade vi med en gång och skrev ett brev till dem, säger Gunnar Peters.
Varför då?
– Bara för att vi hade sagt att det var i skogsmark.
I klagomålet beskrivs också att Maskinringen avvikit från avtalet. De konkurrerande entreprenörerna kontaktar även Skogsstyrelsen i Borås. Dåvarande distriktschefen Bo Hultgren minns.
– Vi tittade på det här ärendet och tog kontakt med Borås Energi och hörde om det spridits på annan mark än skogsmark. Och de hänvisade till Maskinringen och som kunde bekräfta att så hade skett.
Han tar kontakt med både Borås Energi och miljöförvaltningen i Borås.
– Så småningom fick vi ett besked ifrån Borås stad att man betraktade det här som ett misstag, att den spridits på jordbruksmark och att man i fortsättningen ska verka för att askan återförs till skogen. Med det var vi nöjda och vi har en samsyn, säger Bo Hultgren.
Och månaderna efter kritiken om att askan spridits på åkermark nått Borås Energi publiceras flera videos på Youtube som berättar om energibolagets kretsloppsarbete och att askan nu fortsättningsvis sprids i skogen.
”Efter förbränningen kvarstår en bioaska. Och den återför vi till skogen och på så sätt sluter vi biobränslets kretslopp.”
Fick uppdrag utan upphandlingUppdraget var att sprida aska i skogen. Men efter att aska spridits på åkrar blev Maskinringen ifrågasatta av Skogsstyrelsen och miljöförvaltningen. Dessutom konstaterades en avvikelse från avtalet. Maskinringen borde ha problem med sin uppdragsgivare Borås Energi. Man förväntar sig nu kanske hårdare kontroll och uppföljning. Men bara några månader senare får istället Maskinringen ytterligare uppdrag utöver att sprida bioaska i skogsmark. Och det utan upphandling. Maskinringen ska ta hand om 4 500 ton aska som inte får spridas i skogen. Det är ett uppdrag värt en miljon kronor. Det kan därmed omfattas av lagen om offentlig upphandling. Men i ett mejl från Borås Energis tjänsteman till Maskinringen beskrivs hur de istället går till väga:
”Jag skulle vilja att vi har ett annat upplägg som hänvisar till befintligt avtal med överenskommen förändring pga. kontanimering i stället för en ny offert.”
Tjänstemannen berättar hur de kan runda lagen om offentlig upphandling:
”Din offert kan annars uppfattas som ett nytt uppdrag och lyder då under LoU och kräver ett nytt upphandlingsförfarande. Totalsumman kommer dessutom att hamna runt en miljon (1 mnkr ) och är då till och med över VD:s delegation och ett styrelsebeslut….”
Det här kan alltså handla om att tjänstemän tar beslut de inte får. I offerten begär och får Maskinringen dessutom friheten att sprida askan med kadmium var de vill.
”Det står MR Sjuhärad fritt att välja användningsområde för bottenaskan”
Peter Tagesson på Maskinringen minns:
– Vi fick ett mandat att använda den volymen som vi ville.
Har de hamnat på åkermark då de här 4 500 tonnen?
– Den använde ju vi för andra ändamål och den spreds inte på åker.
Och var hamnade den istället?
– Jag har ingen anledning att berätta det för dig, säger Peter Tagesson.
Det var ett misstag att sprida på åkermark och det som skulle rättas till enligt Borås stad. På Skogsstyrelsen trodde man att problemet nu var löst. Men blir överraskade när vi tittar på den nya upphandlingen ifjol.
– Jag utgår från att man har samtal med Borås energi Borås stad och att man är överens om att man ställer den typen av krav på sina entreprenörer som sprider askan så att den hamnar i skog på ett korrekt sätt. Jag har inget skäl att tro att det inte fungerar idag, säger Bo Hultgren på Skogsstyrelsen.
Om jag säger så här. Uppföljande upphandling så var det tillåtet att sprida på åkermark.
– Nytt för mig.
Hur kan det bli så här tror du?
– Det är väl billigare och enklare att sprida på åkermark. Det är inga träd i vägen.
Det blir alltså en ny upphandling. Entreprenören Fredrik Zabel läser uppdraget:
– I denna upphandling har Borås energi och Miljö för avsikt att upphandla transport av aska från Kraftvärmeverket, lagring och hantering samt spridning av bioaska i skogsmark och på åkermark.
Här kommer alltså ett tillägg ifrån den tidigare kritiserade upphandlingen att Borås nu tillåter att sprida det på åkermark och det i en offentlig upphandling. Det här kommer efter att Borås Energi sagt att spridning aska på jordbruksmark skulle upphöra.
Vad tänkte du när du läste det här första gången?
– De tyckte väl att det var ett bra alternativ kanske då att lätt bli av med det.
Men om de hade sagt att det var förenligt med sin policy hur kan de ändra sig då?
– Jag vet inte.
Och till skillnad från den noggranna regleringen av doser i skogen är det är fritt upp till den som vinner upphandlingen att välja vilka doser som ska spridas på åkermarken.
”Här hänvisas till markägaren som avgör detta.”
Om du tittar på upphandlingen; hur mycket tolkar du att man får sprida på åkermark?
– Lite vad som är lättast helt enkel. Det känns som om de har försökt få ryggen fri litegrann.
Fler entreprenörer reagerade på de ovanliga sättet att sprida askan. Formuleringarna i upphandlingen ökar enligt Daniel Glimtoft risken för att ännu mer aska sprids på åkermark.
– Det är en gråzon regelmässigt och då tycker jag att det kan vara olämpligt i en upphandling. Risken är att man sprider mer på jordbruksmark eftersom det är ett billigare alternativ än i skog, säger Daniel Glimtoft.
Öppnar för förändringOch vinnare av nya upphandlingen är återigen - Maskinringen Sjuhärad – de var billigast.
Nu gör vi en ny intervju med Gunnar Peters, VD för Borås Energi. Vi frågar om den nya upphandlingen där aska med kadmium åter kan hamna på åkrar.
Vart tänkte ni att askan skulle spridas nu?
– I huvudsak på skogsmark.
Men är det så det står i förfrågningsunderlaget?
– Det kommer jag inte ihåg.
Jag tittade på förfrågningsunderlaget och där står det hantering av aska på skogsmark och åkermark. Hur kan det stå så?
– Jag det är väl bara att vi frågade så.
Men ni säger att det ska spridas i skogen och så står det i upphandlingsförfrågan att det ska spridas på åkermark också.
– Ja, finns den öppningen så finns det inget som hindrar att vi sprider bioaskan så. Men vår intention var ju från början i skogsmark helst då för att återföra det biobränsle vi plockat ut ifrån skogen.
Men om ni tidigare reagerat på att Maskinringen spred aska på åkermark och ni gillade inte det. Och så tillåter ni sen att ni sprider på åkermark.
– Ja, men från början så var det inte tillåtet. Men så har vi lättat på det trycket.
Med på intervjun sitter även Borås Energis miljöchef Elenor Loyd och bränslestrategen Filip Hedeving. De visar sig att de undersökt att lagen inte förbjuder att askan sprids på åker. Men frågan är om de uppfyller de motkrav Jordbruksverket ställer. Det handlar om att de i så fall ska ha kunskap om effekter som spridning ger.
– De säger att man ska ha kännedom om hur det påverkar marken på kort och lång sikt, säger Elenor Loyd.
Vilka doser tillämpar ni då?
– På åkermark kan jag inte alls, säger Filip Hedeving.
– Det är ju verksamhetsutövaren som ansvarar för det, säger Eleonor Loyd.
Så ni skjuter ansvaret på Maskinringen då?
– Nej, det är vi som har ansvaret givetvis då, säger Gunnar Peters.
Borås Energis VD säger alltså att det är deras ansvar att veta hur jorden påverkas av aska med kadmium som sprids på åker. Men en grundläggande kontrollfråga om hur mycket som får spridas har de inte svaret på. Och när Kaliber berättar om kadmiumforskarnas oro över de långsiktiga effekterna och KRAV:s analys med en dos som är sextio gånger deras gränsvärde reagerar VD Gunnar Peters.
Jag pratade med Krav till exempel. Och de säger att det här är så mycket kadmium att lägger man på de här doserna som jag har fått uppgifter om. 60 årsdoser ungefär mot vad som är tillåtet i ekologisk produktion. Vad säger du om det?
– Jag tycker det är jättebra att du forskat i det här och gått till grunden i det. Då får vi ta upp den här tråden är det riktigt såsom du påstår då får sätta förbud att lämna det till åkermark i framtiden då, säger Gunnar Peters.
Det först när Kaliber ställer frågor som det börjar uppdagas var Borås energis aska från biobränsle tagit vägen. Maskinringen Sjuhärad säger nu att de inte längre tänker sprida aska på åkrar.
Efter våra intervjuer uppger Borås Energi och Miljö att 6 500 ton aska spridits på åkermark. De vill inte säga vilken mark eller vilka doser de rör sig om förrän Maskinringen pratat med bönderna. Och de 4 500 ton med bottenaska som inte spreds i skogen vet Borås Energi inte heller var den tagit vägen. Hur den affären kunde göras upp utan offentlig upphandling utreder de nu.
Reporter: Erik Palm
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: [email protected]
I snart ett års tid har EU-migranter i Stockholm varit rädda för den så kallade Kistamannen. Några har vågat polisanmäla misshandel och hot, men han är fortfarande på fri fot.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Geta Iorgu från Rumänien som hotats av den i medier så kallade Kistamannen säger att hon är jätterädd när hon är ensam. Hon är rädd för att bli misshandlad, han kan göra vad som helst, säger hon.
Vi är på Stockholm central en grå februaridag. I tunnelbanenedgången från Plattan rör det sig som vanligt mycket folk. Många av de EU-migranter som jag möter här i dag tillsammans med en tolk, pratar om just rädslan för den här mannen som vi i reportaget kallar för Kistamannen.
Vi har många gånger hört om våld mot personer som tigger - och att få av dem anmäler brott till polisen. Men i Kaliber i dag ska vi berätta om en polisutredning där flera EU-migranter i Kista faktiskt HAR anmält brott OCH låtit sig förhöras av polisen.
Men rättegångarna har ställts in. Varför har EU-migranterna inte fått sin sak prövad?
Ur Ekot
"En man i 25-års åldern döms till skyddstillsyn för att ha dödshotat en grupp romer i Kista, rapporterar P4 Stockholm. Mannen hällde brännbar vätska på gruppens tillhörigheter och återvände senare och skrek att han skulle döda dem och gjorde gester som om han höll ett skjutvapen. Mannen döms för olaga hot och egenmäktigt förfarande."
Det här var i maj förra året. Men skyddstillsynen innebar att mannen var på fri fot och det dröjde inte länge innan nya polisanmälningar mot honom kom igen.
Ur Stocksholmsnytt:
"En man i 25-års åldern som för bara några veckor sedan dömdes till skyddstillsyn efter att ha hällt tändvätska på och hotat EU-migranter har nu anhållits igen, misstänkt för nya överfall på EU-migranter i Kista..."
En av de närpoliser som var med och grep Kistamannen vid flera tillfällen och såg hur oron spred sig bland EU-migranter i Kista var Martin Marmgren:
–Han var ju tydlig i sin avsikt att driva bort dem ifrån Kista.
Men trots flera polisanmälningar och kortare tider in och ut ur häkte under sommaren och hösten så har flera fall av misshandel och hot ännu inte tagits upp i en rättegång. Gång på gång har förhandlingar ställts in.
Polis och tingsrätt säger att de drabbade varit svåra att få tag i. Men är de så svåra att hitta? Det ska vi ta reda på.
Från tunnelbanan i Kista kommer man direkt in i den stora Gallerian. Utanför en av ingångarna breder ett torg ut sig.Trots att det bara är några minusgrader sprider sig en råkyla snart genom skosulorna upp i kroppen från asfalten. Det var här i april förra året som Kistamannen hällde tändvätska på tillhörigheter och med hot jagade bort en stor grupp romer sent på kvällen.
Var hände det här, på torget?
–Ja, där borta
En av dem som var där är Geta Iorgu. Hon berättar att Kistamannen redan den eftermiddagen hade kommit fram till henne och hennes bror i Kista. Hon säger att Kistamannen sa att han inte kan tåla zigenare här och att om de inte stack härifrån så skulle han döda dem.
Och på kvällen kom han tillbaka och hällde bensin på deras tillhörigheter, säger hon.
Geta Iorgu och flera andra har berättat att han jagade dem med en pistol i handen. Men om det verkligen var en pistol är oklart i domen, men de upplevde det hur som helst så, blev livrädda och sprang därifrån.
De flydde till en närbelägen bensinstation. Gamla kvinnor 60 till 80 år sprang barfota. Och Kistamannen jagade dem, berättar hon. Men boende i området som såg vad som hände ringde polisen.
Efter rättegång dömdes Kistamannen den 4 maj förra året till skyddstillsyn. Det innebar att han skulle ha möten med en kontaktperson men i övrigt släpptes han ut på fri fot.
Och bara några veckor senare så anmäldes han alltså på nytt för att ha hotat och misshandlat EU-migranter och för hot mot en polis. Och den följande månaden kom flera nya anmälningar mot honom. Varje gång satt han några dagar i häkte, men släpptes alltid ut igen. Vid ett tillfälle kom nya anmälningar om hot och misshandel bara en dag efter att han kommit ut från häktet.
Och så här fortsatte det under den tidiga hösten. Kistamannen misstänktes också för andra brott, såsom narkotikabrott, och dömdes under hösten och vintern för några av brotten till dagsböter och fortsatt förlängd skyddstillsyn.
Men hoten och misshandel av just EU-migranterna behandlades aldrig i tingsrätten. Vi ska återkomma till det. Men först ska vi tillbaka till Martin Marmgren som vid den här tiden var närpolis i Kista. Han berättar att han och hans kollegor upplevde den här tiden som väldigt frustrerande.
–Vi försökte agera, ändå lyckades inte vi få stopp på det utan det som i slutändan gjorde att brotten upphörde var ju att de här människorna inte vågade vara kvar. Så det klart att det är en stor frustration. Det går ju inte att se på ett annat sätt än ett misslyckande för hela rättssamhället att en person med hot och våld kan driva bort en grupp människor som har samma rätt att befinna sig på den platsen som alla andra.
Resultatet blev alltså att de drabbade i flera fall lämnade Sverige.
I oktober skulle fallen där EU-migranter anmält hot och misshandel upp i Stockholms tingsrätt. Men det blev inställt. De drabbade var inte på plats. De blev aldrig kallade.
Jag söker upp Marianne Merdal som är domstolshandläggare på tingsrätten. Det var hon som hade i uppgift att skicka kallelse till de målsägande, alltså EU-migranterna.
En kallelse skickas normalt med post och när den som kallas svarar så är personen delgiven. Men delgivningen kan också ske per mail, telefon eller via direkt kontakt.
–När vi fick åtalet av åklagaren så fick vi ju bara namnen på målsäganden, inga adresser eller något. Så vi hade inga möjligheter att kalla dem, i vart fall inte på någon adress.
Tingsrätten ringde då till Socialen för att se om de kunde hjälpa till, och fick kontakt med en man som kände en släkting till några av de målsägande. På så sätt fick de uppgift om att i alla fall en av de drabbade var på en begravning i Rumänien och inte kunde vara i Sverige när rättegången skulle hållas. De hade också kontakt med målsägandebiträdet, säger hon. Men det var bråttom, Kistamannen satt häktad så de hade bara två veckor på sig till rättegång, säger Marianne Merdal.
Kanske har tingsrätten verkligen gjort det som kan förväntas av dem. Men hade det inte gått att åtminstone hitta någon adress att skicka kallelse till?
Hos Skatteverket får Kaliber genom bara namnuppgift på personerna så kallade samordningsnummer till flera av dem. Det är ett nummer för skatteregistrering som den som bor utomlands och är i Sverige mindre än ett år kan ha istället för personnummer.
Hos Skatteverket finns inga adresser registrerade. Men eftersom vi vet att en del EU-migranter har bilar, så provar vi att ringa till Fordonsregistret. Med hjälp av samordningsnumren som vi fick från Skatteverket frågar vi om det där kan finnas någon adress registrerad.
"Välkommen till Transportstyrelsens kundtjänst för fordonsfrågor..."
Och här visar det sig att TVÅ av de personer som skulle blivit kallade till rättegång finns med i Fordonsregistret. Och båda har kontaktuppgifter till varsin svensk adress
Vi tar oss till en av de adresserna. En lägenhet i ett gårdshus i Vasastaden i centrala Stockholm. Här bor Bienvenido Flores, en man som på volontärbasis har kontakt med många EU-migranter och hjälper dem med olika saker såsom kontakt med myndigheter till exempel. På hans adress är flera EU-migranter skrivna för att kunna ha kontakt med till exempel Arbetsförmedlingen. Han visar upp kuvert från Kronofogden och från ett försäkringsbolag som kommit till hans adress i en av de målsägandes namn. Men någon kallelse till rättegång har inte kommit.
–Att myndigheterna inte underrättar skriftligt det är dåligt tycker jag.
Om det hade kommit ett brev hit med en kallelse till tingsrätten till den här mannen, vad hade du gjort då?
–Precis som jag gör, olika information muntlig eller skriftlig som kommer, informerar jag dem om. Om jag inte hittar dem så förmedlar jag informationen till andra i gruppen som vet var de befinner sig. Så det blir en flitig kommunikation tills det når dem fort, väldigt fort.
Och den här mannen, hade han fått informationen om du hade fått ett brev hit?
–Självklart, det skulle han ha fått.
Tillbaka till Stockholms tingsrätt och Marianne Merdal som hade i uppgift att kalla de målsägande till förhandling.
Två av de fyra målsägande har ju svenska adresser, varför skickades ingen kallelse dit?
–De uppgifterna har vi aldrig fått, att det fanns svensk adress.
Men har ni eftersökt dem?
– Ja vi har ju försökt genom socialen och så se om de har någon kontakt med dem. Får inte vi personnummer så att vi kan söka på dem så kommer vi inte så mycket längre.
Men, bara så jag förstår, vem är det som har huvudansvaret för att de ska bli delgivna? Är det ni, åklagaren eller polisen?
– Nej det är vi som är ansvariga. Tingsrätten är ansvarig för delgivning och ser till att målet blir av.
Men här blev det alltså inte av. I protokollet från rättegången i Stockholms tingsrätt den sjätte och åttonde oktober kan man läsa att målsägandenas frånvaro utgör hinder för att pröva den delen av målet. "Dagens huvudförhandling ställs därför in. Tingsrätten sätter, efter samråd med parterna, ut målet till fortsatt huvudförhandling den 16 oktober..."
De här svenska adresserna finns ju till exempel i Fordonsregistret. Varför kunde inte ni få tag i dem?
– Den möjligheten hade inte vi att hinna kolla.
Men den vanliga gången är väl att man skickar en delgivning om det finns en adress?
–Ja absolut, det gör vi. Men som jag sa, eftersom han var frihetsberövad så hade vi frist så att det var bråttom att jaga.
Målet sköts upp till den 16de oktober, drygt en vecka, men inte heller till dess hann tingsrätten höra av sig till de målsägande.
– Men det var för kort tid för att vi skulle hinna. Vi lyckades inte helt enkelt, vi försökte med allt, men ja, tyvärr…
Vad gjorde ni för ansträngningar sedan då för att få tag i de här personerna så att en rättegång kunde bli av?
– Sedan var det så att åklagaren begärde att målet skulle flyttas över till Solna tingsrätt, så vi hade ju inte målet kvar så vi behövde inte göra några mer ansträngningar.
Kaliber undersöker också andra möjligheter att kontakta de drabbade.
Geta Iorgu, som vi hörde i början av reportaget, säger att hon har gett nummer till två av målsäganden som åkt tillbaka till Rumänien till tingsrätten.
Vi provar att ringa en av männen.
– Hallå! hörs i luren.
Tillsammans med en tolk får jag direkt kontakt med honom. Eftersom han är rädd har vi bytt ut hans namn. Vi kallar honom för Marcel. Han säger att han inte fått veta när rättegången skulle vara. Men han hade velat vara med.
– De har inte tagit kontakt med mig, säger han.
Tolken berättar:
– Om han hade blivit kallad till dessa rättegångar i oktober och december då skulle han ha lånat pengar bara för att kunna komma hit och vara med på rättegången. Och när som helst är han villig att vara med på rättegången därför att han litar på Svenska staten att få stöd och beskydd.
Tillbaka till Stockholms tingsrätt och Marianne Merdal:
Tycker du att de här målsägandena har behandlats rättvist och så som en svensk skulle ha behandlats i rättssystemet?
– Oj, det är väl lite svårt att svara på kanske. Men ja, jag tycker att det är jätte tråkigt att vi inte fick tag i dem, eller att de själva inte ville ställa upp som målsäganden för det är ju viktigt att en rättegång kommer till stånd.
Jag berättar att vi pratat med en målsägande som ville vara med men som inte visste när rättegången var.
– Nähä, ja det vet jag ju ingenting om förstås. Men vi har gjort allt vad vi kunde i alla fall för att få tag i dem. Som sagt var, hade han inte suttit frihetsberövad så hade vi nog fått tag i dem, men tiden gick ut. Och sedan överflyttades målet till Solna tingsrätt så då har vi lämnat ifrån oss det.
Ja eftersom den misstänkte mannen satt häktad i ett nytt ärende i Solna vid den här tiden, så flyttades hela målet till Solna tingsrätt.
Rättegång där hölls i november och december. Men inte heller till dessa förhandlingar kallades EU-migranterna. Istället avhandlades andra brott som Kistamannen var misstänkt för. Han dömdes till fortsatt skyddstillsyn, alltså en förlängning på det straff han fått tidigare, vilket innebar att han var ute på gatan igen.
På Solna tingsrätt, innanför säkerhetskontrollen, möter jag Sofia Jungstedt.
– Jag heter Sofia Jungstedt. Jag är rådman vid Solna tingsrätt.
Jag är nyfiken på de här personerna som har utsatts för hot och misshandel som är EU-migranter. Först låg målet hos Stockholms tingsrätt och de lyckades inte kalla de här personerna till huvudförhandling. Och sedan flyttades målet över hit till Solna tingsrätt och ni har hållit huvudförhandling i november och december. Vad jag förstår kallades de här personerna inte då heller, varför inte?
– Det som hände när Stockholms tingsrätt överlämnade en del av sitt mål till oss det var att den här personen som var tilltalad i Stockholms tingsrätt mål han häktades för andra misstankar här i Solna. Och det som hände då var att det kom in ett åtal och då gäller vissa tidsfrister och att huvudförhandling ska hållas inom en ganska snar tid. Och utifrån den information vi fick var det inte möjligt att få tag på de här målsägande med så kort varsel så att vi skulle kunna hålla huvudförhandling i den delen. Och det var lite samma situation som sedan inträffade i december.
Tingsrättens förklaring är alltså att det återigen blev kort om tid. Men flera av de inblandade EU-migranterna upplever att ingen gör något för att de ska kunna vara var de vill i stan i lugn och ro.
Nu är det snart mars och de här brotten inträffade förra sommaren och tidig höst, vad tänker du om att det har tagit så lång tid?
– Det är alltid olyckligt när mål drar ut på tiden. Och det är inte helt ovanligt tyvärr att det går en tid från det att ett brott begås till dess att det åtalas och vi kan hålla huvudförhandling och sedan döma i målet. Och det är alltid tråkigt för alla inblandade att det blir på det sättet.
Advokat Denise Lagercrantz tar emot på sitt kontor på Södermalm i Stockholm. Hon är målsägandebiträde åt flera av de drabbade. Att det var ont om tid håller hon med om. Men hon tycker att tingsrätten kunde ha gjort mer, som att till exempel skicka kallelser till de svenska adresser som trots allt finns:
– Ja det borde de ju ha gjort, det borde de ju absolut ha gjort.
Är det din uppfattning att det går att få tag i de här personerna?
– Ja det är min uppfattning. Det krävs lite arbete, men det går absolut.
Förutom att post till de målsägande i det här fallet hade kunnat skickas till de svenska adresser som vi får fram genom upplysningar från Skatteverket och Fordonsregistret så finns det också adresser i Rumänien dit post kan skickas.
I en av de målsägandes brevlåda i Rumänien dimper det också ned ett brev från Sverige, daterat den 29 oktober förra året. Men det är ingen kallelse till tingsrätten. Eftersom brevet var på svenska fick volontären Bienvenido Flores förklara innehållet.
– När han kom hit och visade oss det här så var det sjukhusräkning, så han blev ledsen.
I kuvertet ligger istället räkningen från det sjukhusbesök som målsägande fick göra efter misshandeln i Sverige. Drygt 3 900 kronor blev notan på.
– Sorgligt, han trodde att det var tingsrätten som hade skickat det och kanske det var att han skulle få ersättning för de här skadorna.
Sjukhuset lyckades alltså nå mannen med post till Rumänien. Men tingsrätten har inte hört av sig dit. En förklaring var ju enligt Marianne Merdal vid Stockholms tingsrätt att tingsrätten inte fick adresserna från polisen.
Men fanns uppgifterna hos polisen?
Jag besöker gruppchefen för en avdelning hos polisen i Solna som jobbade med förundersökningen.
– Lars Isaksson heter jag och är tillförordnad gruppchef på sektionen för grova brott.
På rumänska id-kort står hemadressen till personen. Jag har läst i förundersökningen att det i flera fall står att den målsägandes identitet är styrkt med just id-kort och jag är nyfiken på vilka kontaktuppgifter polisen tog till de här personerna. Noterade de hemadressen till exempel?
– Ja alltså, det här är ju svårarbetade ärenden i och med att det är personer som inte har någon fast bostad. De har inga fasta adresser, vi har inte fått några adresser av dem heller. Utan det vi har fått är deras mobilnummer som vi har kunnat ha kontakt med och att vi har vetat vilka områden de har befunnit sig på. Men sedan har det ju hänt att vi har åkt dit ut och då har de inte varit där. Men problemet är ju att de inte har några fasta adresser. Så tingsrätten har ju fått de uppgifter som vi har fått och det är ju deras mobilnummer helt enkelt.
Vad tycker du att ni hade för uppgift att samla in rumänska adresser till exempel med deras id-kort?
– Nä jag tycker inte att vi har mer uppgifter. Vi ställer de frågorna som jag tycker att vi förväntas få svar på. Vad de har för adresser i Sverige och i Rumänien, vad de har för mobilnummer och var man kan få tag på dem. Och det klart att, vi representerar ju ändå ett rättssystem och det kanske inte är fullt så bekvämt för alla att jobba med den kontakten som vi representerar. Så man har inte uppgett mer än mobilnummer, det är det vi har fått.
Ni har inte uppgift att själva kontrollera om det finns samordningsnummer och om det finns svenska adresser eller rumänska adresser?
– Nä det har vi inte. Vi pratar om målsäganden och vi kan inte vidta tvångsmedel eller så. Vårt intresse är ju att givetvis att kunna genomföra en förundersökning och få fram så mycket bevisning att det kan leda till åtal och till en fällande dom. Och i det här fallet vore vi om några tacksamma om den här blev ordentligt lagförd.
Borde det då inte legat i ert intresse att ta in mer uppgifter?
– Jo, vi frågar ju efter det vi vill ha. Och det vi får är ett mobilnummer.
Kan ni inte göra egna sökningar i register?
– Inte i våra register, de finns ju inte där.
Vi har ju hittat i alla fall två svenska adresser där de står som inneboende dit de hade kunnat få post.
– Jamen bra, då har du lyckats bättre än vad vi har gjort. Det beror ju på hur ni har hittat dem, om ni har fått dem genom dem själva eller så...
Nej det har vi inte, vi har sökt efter dem genom Skatteverket och Fordonsregistret.
– Okej, ja jag tar tacksamt emot de adresserna om det fortfarande är aktuellt. Eller tingsrätten om det ska bli en huvudförhandling längre fram, de kanske är tacksamma om de får de adresserna i så fall.
Men när ni inte har tagit fram de adresserna tycker du då att ni har gjort allt som står i er makt?
– Vi har ju ställt de frågorna som man alltid gör när man träffar målsäganden och vi har fått de svaren som har varit väldigt begränsade. Och vi kan inte tvinga målsägande att lämna uppgifter och hur långt vi ska sträcka för att hålla på och slå och söka och forska i register för att få tag på uppgifter om målsägande, det känns väldigt konstigt tycker jag.
Det känns konstigt att leta efter dem på det sättet?
– Ja på det viset tycker jag. För det är inte misstänkta personer vi pratar om. Vi pratar om personer som har blivit utsatta för brott och då är det ju rätt viktigt att de också vill medverka i den utredning som följer.
Men har du anledning att tro att de inte vill det när de ändå har anmält det till er?
– Ja, i vissa fall kan jag tänka mig att de inte vill medverka.
Vi är tillbaka i kylan på torget i Kista.
En kvinna sitter på en ikeapåse, med en fleecefilt virad om kroppen. Som många andra som ber förbipasserande om pengar i en pappmugg håller hon i ett kort på barn som är kvar hemma i Rumänien. På grund av rädsla att ha sitt namn med så har vi bytt ut hennes namn. Vi kallar henne Laura. Hon skulle också varit delaktig i rättegångarna som ställts in. Men hon blev inte kallad säger hon.
– Nä, de har inte sagt någonting...
Efter några månader i Rumänien är Laura tillbaks i Stockholm. Nu är hon inte säker på att hon vågar vara med i en rättegång. Men i höstas hade hon velat vara med säger hon:
– Just då så ville man sätta honom i fängelse. Men nu har vi förstått att lagen och polisen inte kan göra så att han ska sättas i fängelse. Han är kvar här och då är man rädd för honom.
Gick det att få tag i er tycker du? Hade ni lämnat telefonnummer eller något sätt för dem att nå er i Rumänien eftersom ni hade åkt tillbaka dit?
– Ja, vi har lämnat ett telefonnummer hos polisen. Och så hade de namnen från id-korten. Så däruppe fanns allt.
Så ni har inte hållit er undan från en rättegång i höstas?
– Nej nej. Men nu så...jag är rädd.
Så vi är tillbaka vid rädslan som hänger över EU-migranterna när de vet att Kistamannen är fri ute på stan.
Jag får höra talas om att det ska ha förekommit dödshot, att Kistamannen nyligen med gester visat att han ska döda den som tar sig till polisen.
Laura säger att det enda hon vill nu är att han ska lämna dem ifred.
Vi småpratar lugnt. Men plötsligt förändras stämningen. En annan kvinna dyker upp. Hon har suttit utanför en av de andra ingångarna till gallerian. De två kvinnorna känner varandra. Hon som just kom säger att Kistamannen går förbi nu.
Är det han? Var är han?
– Det är han den där med väskan och mössan på huvudet. Ja den där som går där framme.
Hon är upprörd. Han har sparkat omkull hennes mugg och hon är säker på att hon skulle fått stryk om hon inte just då stått upp en liten bit bort från sin plats för att dricka vatten.
Nu har ingen av kvinnorna ro att sitta ned längre. De diskuterar sinsemellan på romani. Här kan vi inte vara kvar meddelar de.
Vi åker tunnelbana tillsammans till t-centralen och de berättar om en stark rädsla för att bli attackerade av Kistamannen. Den här rädslan verkar finnas bland många av EU-migranterna som tigger i Stockholm. Överallt går det att hitta personer som berättar om att de blir livrädda när de ser Kistamannen. De känner sig säkra på att han när som helst kan skada dem eller döda dem.
På t-centralen har jag stämt träff med Marcel, en av de målsägande, han som jag pratade med på telefon i Rumänien. Nu har han kommit tillbaka till Stockholm. Han är också mycket rädd. Han stötte ihop med Kistamannen nyligen och känner inte längre att han är säker på att han vågar vara med på en rättegång om den blir av.
– Jag kan inte ta mig till tingsrätten, då ser han mig i ansiktet och några dagar senare så kommer jag att hittas död kanske (av min familj).
– När jag såg honom blev jag såpass rädd att jag reste på mig och gick därifrån. Man kan inte stanna kvar. Man vet ju aldrig vad han har i väskan, han kan slå till mot huvudet och döda en.
Kaliber har flera gånger sökt Kistamannen för att få en kommentar om anklagelserna mot honom, men inte fått svar. Kistamannen, som flera gånger anmälts för hot och misshandel av EU-migranter, har alltså släppts ut ur häkte gång på gång för att ibland omedelbart anmälas för nya brott. Varken Stockholms eller Solna tingsrätt har lyckats kalla de drabbade till rättegång.
Några dagar innan vi ska sända det här programmet får vi veta att tingsrätten nu ska försöka få tag i de drabbade och hålla rättegång i maj i år, närmare ett år efter de första anmälningarna som ska behandlas.
Under tiden finns skräcken att råka ut för något ständigt närvarande hos flera av EU-migranterna som finns i Stockholm.
Reporter: Johanna Sjöqvist Harland
Research: Lovisa Åkesson, Martin Adlercreutz och Linnea Johansson
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
Svenska Jägareförbundet lobbar framgångsrikt mot politiker för sina egna frågor bl a om rovdjur som varg. Samtidigt har de ett uppdrag från regeringen värt miljoner att stå för objektiv information.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Kaliber om en intresseorganisation på dubbla stolar.
– Här nere kan du se att det ligger älgskinn och ben och ja, du vet att det blir ju köttslamsor och sådan kvar då. Och där så sa de, fick jag höra igår, att det finns björnspår. Så vi går väl ut och kikar om vi ser några.
Solen strålar men det är bitande kallt. Jag är i norra Värmland tillsammans med Eva Ångström, hon har jagat älg i de här trakterna i drygt 35 år. Och här, uppe i skogen, finns en plats där jaktlaget lägger ut rester från älgjakten.
– Det skulle kunna vara något, åtminstone några tassar, du vet, björnspår är ju mera avlånga.
– Det är svårt att veta?
– Det är jättesvårt att veta.
Här finns inte bara björn utan också varg och lodjur.
Men de stora rovdjuren björn, lo, järv och varg applåderas inte av alla – djurägare är rädda för att tamdjur ska tas av rovdjuren och jägare tycker att de konkurrerar om bytesdjuren.
Vilka djur som ska leva i våra skogar och hur många av dem vi ska ha har blivit frågor där olika intressen krockar – och där olika organisationer slåss om att påverka politiken. En av dem är Svenska Jägareförbundet. Eva Ångström var medlem i 25 år innan hon lämnade.
Och det berodde på hur vargen beskrevs i förbundets medlemstidning Svensk Jakt.
– De beskrev vargfrågan i ordalag som jag inte kunde acceptera. Jag var så upprörd varje gång jag läste den att jag tänkte att det här går ju inte.
Nu är hon i stället engagerad i Rovdjursföreningen och sitter med i deras styrelse. Hon är också moderat politiker och tycker att Svenska Jägareförbundet har ett alltför stort inflytande över politiken.
– Ja, de är ju överallt. De har ju spritt sig över hela landet och in i riksdagen och lobbar, och lobbar i Europaparlamentet – de är överallt, och många av dem de lobbar mot är ju också jägare.
Som andra intresseorganisationer lobbar Svenska Jägareförbundet mot politiker för sina medlemmars intressen. Men till skillnad från andra intresseorganisationer har de ett speciellt uppdrag av riksdag och regering, ett uppdrag som varje år ger dem cirka 50 miljoner kronor.
De ska bland annat se till att myndigheter och allmänhet får objektiv information om jakt- och viltvårdsfrågor – alltså samma frågor som de har ett eget intresse att påverka omkring.
Men kan en intresseorganisation både driva sina egna frågor och samtidigt stå för objektiv information?
Vad betyder regeringsuppdraget för förbundets möjligheter att få gehör för sin sak?
Och hur kan en organisation genom åren ha fått hundratals miljoner för att utföra uppgifter åt staten utan upphandling?
Kaliber - idag om Svenska Jägareförbundets dubbla stolar.
För att få svar på några av frågorna har jag åkt till Svenska Jägarförbundets anläggning i Sörmland. Här, på Öster Malma, som är ett slott från 1600-talet, finns en viltpark med våra svenska djur, skjutbana, slakteri och restaurang.
– HALLÅ! Välkommen, är det första gången du är här?
– Ja, det är det.
Här finns också Svenska Jägareförbundets nationella kansli, och här träffar jag Bo Sköld som är generalsekreterare.
– Men kom upp här så får du se hur vi jobbar.
50 av Svenska Jägareförbundets 109 anställda sitter här på nationella kansliet.
– Det där är bara fälle-horn från en och samma kronhjort och då är det en farbror som har skänkt, så han har gått och samlat.
Svenska Jägareförbundet har ett uppdrag att leda en del av jakten och viltvården i Sverige. Det kallas Allmänna uppdraget och kom till 1938. För det får de cirka 50 miljoner kronor av staten ur Viltvårdsfonden, som förvaltar jaktavgiften som alla jägare betalar.
Det handlar om yrkesmässig jägarutbildning och utbildning av jägare som ska söka efter trafikskadat vilt, vissa uppgifter inom älgförvaltningen, och viltövervakning, alltså att kontrollera hur stora viltstammarna är och hur de mår.
Men den största delen av pengarna, cirka 35 miljoner handlar om att informera: dels om praktisk jakt till jägare, dels om övergripande information om jakt och viltvård till myndigheter och allmänhet, och också om viltforskning. Och informationen ska vara objektiv.
Men hur går det, att både driva sina egna frågor och samtidigt uppfylla regeringens uppdrag att stå för objektiv information?
– Jag tycker att vi har lyckats väl. Och finns det ett behov av att göra justeringar så måste ju uppdragsgivaren komma tillbaka och säga här måste ni bli tydligare och konkretare i olika frågor.
Ersättningen för den allmänna uppdraget utgör cirka en tredjedel av Svenska Jägareförbundets budget. Det ger också förbundet goda kontakter med politiker och myndigheter. Men är det så Allmänna uppdraget också ökar förbundets möjligheter att lobba för sina frågor?
– Uppdraget i sig innebär ju att vi har direkt koppling till politik eftersom regeringen tar beslut, så den delen är ganska självklar. Eftersom vi ska leverera fakta så stärker vi också vår kompetens som medlemsorganisation och så länge vi håller oss till fakta känns det som positivt för vårt grunduppdrag både för våra medlemmar och för regeringen och jakt och viltförvaltningen.
Allmänna uppdraget gynnar både regeringen och medlemmarna, menar Bo Sköld.
Men alla håller inte med. När jag börjar titta på frågan hör jag talas om att det hösten 2014 ifrågasattes av tjänstemän på regeringskansliet.
Frågan då var om det inte borde upphandlas enligt Lagen om offentlig upphandling. Jag får veta att gjordes en intern utredning, men när jag ringer regeringskansliet går den inte att hitta.
– Jag söker en handling om Jägareförbundet.
– Ja, det känner jag igen…ska se nu…nej…
Men Allmänna uppdraget har också ifrågasatts politiskt.
– Jag heter Stina Bergström och är riksdagsledamot för Miljöpartiet och miljöpolitisk talesperson.
Hon anser att det bör utredas och förändras:
– Jägareförbundet är jätteduktiga på att göra eftersök och bedriva skyddsjakt och det är ju jägare som måste göra det, men däremot de här delarna som handlar om information till allmänheten där tycker jag att det känns konstigt att det är en organisation som ska göra det. Och en organisation som har en syn på saken så att säga.
Jakt och viltvård är ett område där olika intressen står emot varandra. Tydligast märks det i vargfrågan. Vargen är en skyddad art, trots det är det tillåtet med licensjakt på varg – något som har väckt starka känslor och fått EU att hota med att dra Sverige inför EU-domstolen.
Det är också i vargfrågan som Svenska Jägareförbundets dubbla roller ställts på sin spets.
När det inte blev beslut om vargjakt 2011 beslöt Svenska Jägareförbundet att delvis avsäga sig de uppgifter i Allmänna uppdraget som hade med varg att göra.
Det gjorde att de fick 900 000 kronor mindre 2012 och i regeringens beslut för 2012 och 2013 står det att de inte ska ha något informationsansvar i frågor som rör varg.
Så står det inte längre.
På frågan om vad som gäller idag menar generalsekreterare Bo Sköld att vissa arbetsuppgifter inom Allmänna uppdraget som exempelvis att motverka illegal jakt rör också vargen. Och specifikt i vargfrågan ska förbundet bistå med att samordna skyddsjakter och informera om myndighetsbeslut, till exempel om vilka beslut som Naturvårdsverket fattar om vargjakt.
Men förbundet har sedan 2012 också fortsatt att sitta med i arbetsgrupper, delta i vargsymposium och svara på remisser berör vargfrågan. Det framgår av de redovisningar av Allmänna uppdraget som de skickat till regeringen.
Svenska Jägareförbundets dubbla roller går också isär när det handlar om hur många vargar som ska finnas i Sverige.
Riksdag och Naturvårdsverk har slagit fast att vi ska ha 270 vargar.
Svenska Jägareförbundet säger max 150 vargar.
Generalsekreterare Bo Sköld betonar att förbundet naturligtvis driver opinion för sina frågor men accepterar samtidigt de demokratiska beslut som fattats:
– Har man tagit de demokratiska besluten då har vi sagt att vi lever efter dem. Sen tror vi fortfarande att det är rimligt med 150 vargar.
Sveriges största jägarorganisation, Svenska Jägareförbundet, har alltså två olika roller, som medlemsorganisation ska de lobba för att förändra politiken, men som innehavare av ett statligt uppdrag ska de informera objektivt i samma frågor.
På vilket sätt har de då påverkat politiken? På deras hemsida läser jag att de starkt bidragit till att Sverige fick licensjakt på varg. Jag bestämmer mig för att titta närmare på frågan och hittar ett brev till regeringen.
Där kommer Svenska Jägarförbundet tillsammans med bland annat Jägarnas riksförbund och LRF med ett förslag som de själva beskriver som kontroversiellt. Förbunden säger nämligen att de kan gå men på flytt av genetisk värdefulla vargar till områden där de kan bilda revir. Anledningen är att man i så fall kan ha mycket färre vargar, och ändå hålla dem genetiskt friska.
Men det finns ett villkor – och det är jakt.
Så här står det i brevet:
”Därför är det ett ovillkorligt krav att eventuella aktiva åtgärder som kan öka antalet immigranter till dagens inavlade vargpopulation inleds med förvaltningsjakt som verkligen visar på samhällets vilja att reglera vargstammen på en nivå som kan tolereras.”
Två månader senare lägger regeringen fram en proposition som leder till att Sverige får licensjakt på varg, som inleds 2010.
Men det som Svenska Jägareförbundet och de andra intresseorganisationerna gick med på i utbyte mot vargjakten - projektet att flytta vargar – har nästan helt gått i stöpet.
Och det beror till stor del på att enskilda jägare gavs stort inflytande över hur det skulle fungera i praktiken.
Jag är i riksdagen för att träffa Eskil Erlandsson.
När vargjakten och besluten att flytta vargar fattas är han landsbygdsminister och han gör en ändring i jaktförordningen. Markägare ska kunna säga nej till att få varg flyttad till sin mark. Men inte bara det. Även jakträttsinnehavaren – som kan vara en annan person - får möjlighet att säga nej.
– Ja, det handlar ju ytterst om äganderätten vad man kan göra på en mark. Enligt vår uppfattning måste det ju vara en acceptans hos den som tar emot en vild art. Finns inte den acceptansen blir ju inte det man gör särskilt lyckosamt för det mesta.
– Men varför jakträttsinnehavaren?
– Vi gjorde det valet att det är i första hand markägaren och i andra hand rättighetsinnehavare och i det här fallet valde vi då jakträttsinnehavaren.
– Men varför just jakträttsinnehavaren?
– Ja, det var ett ställningstagande vi gjorde.
Någon utförligare förklaring än så får jag inte.
Men beslutet fick stora konsekvenser. Enligt Naturvårdsverket blev det mycket svårt att flytta varg, eftersom nästan inga jakträttsinnehavare sa ja. Från början hade man talat om att flytta högst 20 vargar. I verkligheten kom bara ett fåtal flyttar att göras, och bara två vargar etablerade sig i det område dit de hade flyttats.
– Så jakträttsinnehavarens möjlighet att säga ja eller nej är alltså viktigare än att ni kunde genomföra det här projektet?
– Det är ju till en del genomfört, det är ju som du själv sa.
– Två vargar.
– Några förflyttningar ja, och det är ju inte så lite det.
Eskil Erlandsson är själv jägare och medlem av Svenska Jägareförbundet, men att det skulle göra honom jävig håller han inte med om. Och han ser ingen konflikt mellan Jägareförbundets dubbla roller: att de både lobbar för sina egna frågor om jakt och viltvård samtidigt som de har ett uppdrag från staten att objektivt informera om samma frågor.
De påverkar inte politiken mer än andra organisationer menar han.
– Det klart att de framför sina synpunkter likväl som andra organisationer framför sina som vi också lyssnar till. Och sen gör ju en regering en sammanvägd bedömning. Det är ju inte så att jag eller ett enskilt statsråd fattar ett beslut utan det tas ju i kollektivet.
Men jag pratar med flera olika personer som jobbar nära politikerna får jag en annan bild.
De vill vara anonyma med talar om att Jägareförbundet har kanaler direkt in i riksdag och regeringen och ett mycket starkt grepp över många politiker. ”Jag har jobbat i mer än 20 år, men aldrig upplevt en så stark lobbyorganisation” säger en av dem.
Men vilka vägar har de då in till den politiska makten? Ja, en av dem sägs gå genom en annan förening som Eskil Erlandsson också är medlem i. Nämligen Riksdagens Jakt- och fiskeklubb.
– Ja, nu är vi i kulvertarna, en del av det stora underjordiska riksdagssystemet.
Jag är i riksdagshusets källare tillsammans med Isak From, socialdemokrat och ledamot i riksdagens miljö- och jordbruksutskott.
– Här bort är postservice och tryckeri och sådan saker som handlar om intern service.
Isak From är också ordförande i Riksdagens jakt- och fiskeklubb och vi är på väg till klubbens skjutbana.
– Här står det luftgevärshall står det här…
– Precis…
Bakom en vit dörr finns ett mörkt källarrum. Förutom en nio-meters luftskyttebana finns det inte mycket plats för än mer än ett lågt bord, en ställning för luftgevär och ett skåp med ammunition.
– Medlemmar kan låna den här hallen. Vi har två mästerskap här, ett på våren, och så ett allmänt inför jul, Skinkskyttet, vinnarna i dam- respektive herrklass blir belönad med en julskinka.
– Här är en skinkskyttetavla med ett vildsvin.
Isak From laddar målet med en bild på ett vildsvin och gör sig klar att skjuta.
– Mitt i prick!
Och så rullar han tillbaka bilden.
– Vad finns det för koppling Svenska Jägareförbundet och den här klubben?
– Egentligen ingenting alls, vi nyttjar Svenska Jägareförbundet genom att de återkommande bedriver jägarexamensutbildningen tillsammans med oss.
– Och sen åker ni på älgjakt i Värmland med dem?
– Ja, jaktklubben har haft ett mångårigt med Jägareförbundet Värmland, där de erbjuder älgjakt.
– Betalar man för det här?
– Absolut!
– Hur mycket då?
– Det kostar 2 000 kronor.
– Och då få man?
– Då får man en väldigt välorganiserad jakt under en och en halv dag.
– Finns det andra aktiviteter som Svenska Jägareförbundet står för i jaktklubben?
– Egentligen inte, det kan vara om vi genomför något seminarium som de är inbjudna till, ibland tillsammans med andra organisationer.
Riksdagens jakt- och fiskeklubb har cirka 70 medlemmar som är riksdagsmän eller tjänstemän i riksdagen och varje år åker mellan 10 och 15 av dem på älgjakt tillsammans med Svenska Jägareförbundet, och det är också många som väljer att ta jägarexamen, som är ett erbjudande som vänder sig till alla i riksdagen, inte bara medlemmar. 2014 anmälde sig 25 personer till kursen.
Men Isak From ger inte de rätt som menar att Jägareförbundet har ett stort inflytande över politikerna:
– Det tror jag är en partsinlaga från några som inte tycker om jakt eller Jägareförbundet.
Och inte heller han ser någon konflikt i Svenska Jägareförbundets dubbla roller, dels att stå för objektiv information, dels att driva sina egna frågor och han tycker att Allmänna uppdraget fungerat bra, inte minst därför att Jägareförbundet finns i hela landet.
– Viltvårdsfrågorna är ju verkligen frågor som inte är storstadsfrågor utan regionala frågor och då är det viktigt att den verksamheten bedrivs och kan finnas i hela landet.
Hur är det då med den utredning som jag hört talas om skulle ha tagits fram av tjänstemän på regeringskansliet om att Allmänna uppdraget borde upphandlas?
Isak From säger att han känner till att det finns ett sådant förslag, men han ser inget skäl till man borde göra en upphandling.
– För mig kändes inte som ett alternativ att man skulle upphandla det i varje fall och i vart fall har man inte visat på något sätt att en upphandling skulle bli billigare eller att kvalitet skulle bli bättre, snarare tvärtom.
Men kan man verkligen välja om man vill tillämpa Lagen om offentlig upphandling eller inte? Jag blir ännu mer nyfiken på vad som egentligen sägs i utredningen och ringer återigen till regeringskansliet.
– Nu ska vi se… allmänna uppdraget… nej…
Men inte heller nu får jag tag på den handling det talas om.
Vi återvänder till Eva Ångström i Värmland.
– På andra sidan den där dungen, där sköt jag en älg en gång.
Hon säger att hon håller med Svenska Jägareförbundet i mycket vad det gäller älgjakt, men hon kan inte se att deras information om rovdjur är objektiv.
– Nu har jag ju tillgång till tidningen Svensk Jakt även om jag inte är medlem så jag har följt den och under 2014 kollade jag vad de skrev om varg. Det var inte ett, som jag minns, positivt uttalande om vargen.
– Men kan man inte tänka sig att tidningen är fristående från förbundet?
– Jag har hört det där att tidningen talar för sig. Det kan den väl inte göra? Vi har ju en tidning i Rovdjursföreningen som heter Våra Rovdjur, den är också fristående. Men det vore ju märkligt om den till 90 procent uppehölls sig vid något som själva Rovdjursföreningen inte står för.
Enligt Svenska Jägareförbundets generalsekreterare Bo Sköld försöker förbundet skilja mellan förbundets åsikter och information inom Allmänna uppdraget. Tidningen och bloggen ska spegla medlemmarnas intressen säger han.
Men kan man verkligen göra en sådan uppdelning?
Jag går igenom Svenska Jägareförbundets blogg skriven av förbundets anställda. Flera inlägg får mig att reagera, men speciellt ett. En jaktvårdskonsulent, alltså en av dem vars tjänst till stor del går inom Allmänna uppdraget, skriver så här om en namngiven forskare.
”Han har fel på flera punkter och vilseleder medvetet läsaren”
”Han driver hänsynslöst en egen agenda… Han föreslår svenska förvaltningsåtgärder i syfte att gynna sin egen privata forskning.”
Så här säger Bo Sköld:
– Det som jobbigt i de här frågorna är ju att man både ska kunna ha fakta och faktaunderlag och sen så uttrycka åsikter som våra medlemmar tycker och känner och där kommer det alltid att vara en svårighet att vara glasklar och krispig när det gäller vad som är vad. Men där har vi valt att bloggen, den är inte något faktaforum i grunden.
Men Svenska Jägareförbundet ska inte bara objektivt informera om vetenskap. De sitter också med i det råd som granskar ansökningar från de forskningsmedel som Naturvårdsverket beviljar; de arrangerar konferenser om bland annat viltforskning och ibland tillsammans med Naturvårdsverket och varje år svarar de på ett 100-tal remisser inom ramen för Allmänna uppdraget.
De har helt enkelt ett stort inflytande i jakt- och viltvårdsfrågor. Men som Sveriges största jägarorganisation med cirka 150 000 medlemmar kanske de ska ha det? Jag ställer frågan till Andreas Duit som är docent i statsvetenskap vid Stockholms universitet.
– Ja, å ena sidan är det jättebra att man har en aktiv dialog med myndigheter och förvaltningar så ska vara i en demokrati, men det problematiska börjar ju när ett särintresse får en priviligierad position gentemot alla andra, då kan man börja misstänka att den här positionen över tid leder till att intresseorganisationens syn på vad som är riktig och bra policy blir det normerande medan andra intressen, synvinklar och perspektiv trängs undan. Och får successivt allt svårare att komma till tals.
Risken finns alltså att Svenska Jägareförbundet får ett alltför stort inflytande, och att dess syn blir det som betraktas som normalt och rätt.
– Det finns trots allt olika idéer om hur viltvård ska bedrivas och det finns nog en del som menar att vår flora och fauna bör nog förvaltas på ett annat sätt än att maximera dess jaktvärde.
Enligt Andreas Duit var det tidigare vanligt att staten knöt olika intresseorganisationer till sig, men att det är en modell för statsförvaltning som i stort sett försvunnit sedan slutet på 1900-talet.
– Men däremot är det något man i större utsträckning rört sig bort ifrån mycket därför att man upplevde att det blev ett system som inom vissa områden gav alldeles för stort inflytande åt särintressen.
Men vad säger då Svenska Jägareförbundets generalsekreterare Bo Sköld: kan en intresseorganisation som driver sina egna frågor samtidigt stå för objektiv information?
– Ja, det kommer väl alltid att vara så eftersom vi har både ett medlemsuppdrag och i det här fallet ett regeringsuppdrag att vi alltid måste granska är vi tillräckligt objektiva, är faktan tydlig, inte åsiktskopplad om vi lägger ut på webben om våra viltarter eller lägger fram ett remissförslag och då kommer det alltid att ligga en svårighet där och då kommer det alltid att vara viktigt att vara på hugget: dels internt, dels regeringen. Stämmer det, håller det, så det där tycker jag vi måste jobba med hela tiden.
Men flera statliga utredningar har genom åren pekat på att Jägareförbundets dubbla roller är problematiskta.
1997 – Det är inte lämpligt att EN organisation har ett sådant här uppdrag. Det borde fördelas på flera organisationer och myndigheter, står det i en utredning.
2003 – Jägareförbundets dubbla roller kan skapa trovärdighetskonflikter när det gäller objektiv och allsidig information, skriver en utredare, och föreslår ett nedbantat Allmänt uppdrag.
2004 – En ny utredare kommer fram till att Jägareförbundets dubbla roller INTE är något problem, förutom vad det gäller rovdjur – där bör de inte ha något informationsuppdrag, anser utredaren.
2007 – Allmänna uppdraget tillsammans med att förbundet företräder ett särintresse innebär att de har en särställning i jämförelse med andra intresseorganisationer, står det i en utredning.
Men när det blivit dags för politiker att fatta beslut har det hittills alltid slutat med att Svenska Jägareförbundet får behålla sitt uppdrag. Jag frågar miljöpartisten Stina Bergström vad hon tror.
– Men jag tror att det handlar om att man är duktig på att lobba på politiker, och kanske också att det är många politiker som är jägare.
En artikel i Svenska Dagbladet 2003 pekar på samma sak. Den beskriver hur förbundet inför hotet om att få sitt Allmänna uppdrag rejält nedbantat inlett ett lobbyarbete och bland annat tagit kontakt med Riksdagens jakt- och fiskeklubb.
Jag frågar Bo Sköld om det är så här man jobbar även idag?
– Nej!
– Inte?
– Nä.
– Hur gör man idag då?
– Ja, man informerar om fakta.
Bara några dagar innan jag ska träffa Svenska Jägareförbundet får jag ett mejl. Mejlet innehåller den utredning som jag letat efter ett par månader. Den är gjord av regeringens enhet för upphandlingsrätt och slutsatsen är tydlig: övervägande skäl talar för att Allmänna uppdraget skulle ha upphandlats.
Och det fick Svenska Jägareförbundet veta hösten 2014 - förbundets ordförande Björn Sprängare berättar om hur det gick till.
– Jo, vi fick ju information att nu ska Allmänna uppdraget omprövas, det ska inte hanteras som tidigare och vi var ju rätt ställda. Det kom ju som en blixt från en klar i himmel. Vi hade svårt att svara hur vi skulle agera, vi bad att få återkomma. Och vi gick ju hem och resonerade och sen tog vi kontakt med statsrådet och uppenbarligen tog man intryck av vad vi sa.
Björn Sprängare säger att förbundet inte är främmande för en översyn av Allmänna uppdraget, men att man i så fall måste ha tid att ställa om verksamheten som har stor personal.
– Vi tyckte att ska man göra en förändring så bör man få medverka i en förändring, hur den ska gestaltas, det kan vi inte bara få rakt upp och ned som en blixt från himmeln och sen kom svaret tillbaka att vi går vidare som vi gjort förut.
– Tog ni några kontakter utöver statsrådet då?
– Ja, vi mobiliserade naturligtvis det vi kunde för att kunna påverka personer som har inflytande där, det är självklart att vi gör det.
Och mobiliseringen gav alltså effekt.
Allmänna uppdraget blir kvar tills vidare, men man kommer att titta på det i samband med att man utreder hur pengarna från jägarnas jaktavgifter används.
Det här säger ansvarig minister Sven-Erik Bucht.
– Och vad vi kommer fram till där det är för tidigt att säga idag.
Och när den utredningen blir klar vill han inte uttala sig om, bara att han anser att Allmänna uppdraget är viktigt.
– Och att vi har ett Allmänt uppdrag även fortsättningsvis, det är väldigt viktigt.
– Och ska det upphandlas?
– Det får vi se.
Reporter: Lena Pettersson
Producent: Annika H Eriksson
Kontakt: kaliber@sverigesradio.se
Unga kvinnor som tvångsvårdas utsätts för sexuella övergrepp av andra patienter. Kaliber idag om tafsande medpatienter, misstänkta våldtäkter som inte polisanmäls och om tjejerna som inte skyddas.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
– Där har vi den.
Vad är det för något?
– Det är skötarbroschen.
Tommie Olsson är i 50-årsåldern och jobbar numera som väktare. Han visar stolt upp sin blåa och vita brosch som han fick när han jobbade som skötare inom vuxenpsykiatrin i Malmö.
– Det är alltså… jag har dubbelkompetens som både undersköterska och mentalskötare.
– Det jag har sett är att allra helst yngre kvinnor som har varit intagna på Piva har blivit utnyttjade av manliga patienter. Det var ofta att man tog väldigt lätt på det och viftade gärna undan det som en bagatell.
Det är ett tungt ansvar vi lägger på dem som arbetar inom psykiatrin.
Särskilt kanske på de slutna avdelningarna.
Många av de tjejer som vårdas här lider av självskadebeteende. Inte sällan är de självmordsbenägna. Därför är många av dem inlagda med tvång.
De är på ett sätt omyndighetsförklarade och fråntagna sina rättigheter. Om de skulle bli utsatta för övergrepp så kan de inte ta sig härifrån.
Det här är en utsatt grupp som är i starkt behov av skydd. Men lyckas man verkligen ge skydd de här tjejerna? Och hur hanterar vården det när man inte lyckas?
Är det så att man till och med försöker dölja när det har gått fel?
Jag är och träffar en mamma utanför BUP-kliniken i Stockholm. Hon är här för att hämta ut sin dotters journal.
Varför är det så viktigt för dig att få ut den här journalen?
– Jag har belägg för att det finns saker som inte är korrekta.
Amanda - som egentligen heter något annat - är en av dem som blivit utsatta för sexuella kränkningar av andra patienter, det menar hennes mamma.
Vi har berättat om Amanda tidigare i Kaliber. Att efter att hon vårdades på BUP i Stockholm tog livet av sig. Det var i somras. Hon var då 16 år.
I programmet beskrev verksamhetschefen själv sin klinik för en “skadad organisation” med en otrygghet i personalgruppen.
För Amanda innebar vården ideliga bältningar och långa tider i isolering. I Kaliber vittnade personal om att isoleringen och bältningarna flera gånger hade skett på sätt som inte är tillåtna.
I journalen vill Amandas mamma hitta svar om brister i vården. Hon vill också veta mer om de sexuella trakasserier och kränkningar som Amanda har berättat om har skett under vårdtiden.
Men det står där i journalen?
– Det kan jag inte svara på. Men jag tror att det finns ledtrådar i alla fall.
Efter vårt reportage om Amanda - i november - får vi ett samtal.
– Hej, det här är …. Jag ringer dig för jag vill berätta att det i fredags skedde en incident här på kliniken...
Det är en av en av våra källor inifrån kliniken som ringer. Han vill berätta att två tjejer har blivit utsatta för sexuella övergrepp, inne på kliniken. Den senaste händelsen ska ha skett nu i början av december.
– Tjejen befann sig i teve-rummet och så kommer en patient dit. Under fem-sex minuter som är obevakade så händer det hela.
Det skedde på en fredag - nu under vintern - i mörkaste december. En 15-årig tjej ligger på en blå soffa och kollar på Idol.
Den här kvällen jobbar en sjuksköterska och två skötare på avdelningen. De är alla tre vikarier eller inhyrda via bemanningsföretag. De gör inhopp och då och då, och vet knappt namnen på de intagna patienterna eller ens på varandra. Det framgår av de polisförhör som senare görs.
Efter att Idol är slut lämnar personalen patienterna i teverummet obevakade. Och det är då den 15-åriga tjejen blir våldtagen av en flera år äldre patient, enligt åtalet.
– Och när hon skriker då kommer personalen. Och då sitter hon på soffan med byxorna nere. Och pojken står precis mitt emot henne. Hon säger att han har förgripit sig på henne.
Sten Jacobsson är chefsläkare och ansvarar över patientsäkerheten inom Stockholms Läns sjukhusområde.
– Ja, det här ska inte inträffa. Spontant skulle jag säga här har ju övervakningen brustit, säger han.
I klinikens egen avvikelserapport kan man läsa om händelsen. I rapporten skriver personalen att den misstänkte patienten aldrig borde ha tagits in på avdelningen, eftersom han varit inblandad i en liknande händelse - som skett tidigare - på klinikens akutavdelning.
– Det är samma pojke. Han hade försökt förgripa sig på en annan patient på akuten två veckor innan på en toalett, säger en skötare som vill vara anonym.
När den här typen av händelser sker - som den på toaletten - har personalen en skyldighet att skriva en avvikelserapport. Men enligt vår källa finns det ingen rapport skriven. Men skötaren berättar att tjejen är 16 år och hade extravak, vilket innebär att hon inte får lämnas ensam.
– Han följde efter henne och vid ett oövervakat ögonblick, och låser in sig med henne på toaletten. Man missade att hon hade en övervakningsgrad 3. Det måste jag säga är vårt fel. Där har vi gjort fel, faktiskt, säger en anonym skötare.
Vi tar kontakt med en annan källa - också en skötare på kliniken - som bekräftar uppgifterna.
–Ja, hon var på toaletten, han gick in där.
– Och det där är ju lite märkligt. För när man har ett vak ska det stå en personal utanför toaletten och dörren ska stå på glänt. Då har man inte haft full koll. Det är illa. Och här måste man ju tänka, hur ska man skydda de här tjejerna?
Vad som skedde på toaletten är oklart. Vi vet inte vad som egentligen hände.
Men i fallet med den 15-åriga flickan i teve-rummet pågår det en rättegång. Polisen har hittat DNA från den misstänkta i flickans underliv. Pojken har vid ett av förhören också erkänt våldtäkten.
– Vi gör så gott vi kan, sen finns det lägen där om det är mycket, det är stökigt, det blir en rörig situation… Nä, vi har inte full koll. Det har jag varit med om, vi har inte full koll, säger en anonym skötare.
För Amanda - som vi har gjort reportage om tidigare - var det efter att hon flyttades från BUP till vuxenpsyk som hon började berätta om att hon blivit utsatt för sexuella kränkningar.
Det var hösten 2014. Hon var då 15 år. Men barn under 18 år som är inlagda med tvång ska inte vårdas bland vuxna. Det har Sverige skrivit under i barnkonventionen där det tydligt står att frihetsberövade barn ska hållas åtskilda från vuxna.
Per-Olof Björck är verksamhetschef på BUP i Stockholm och har det yttersta ansvaret över vården på BUP.
– Det är inte många man skickar dit. Men det har hänt.
Hur lämpligt är det att skicka barn och unga till Piva?
– Det kan jag säga är helt olämpligt. Det är förkastligt.
Men ändå gör man det?
– När man har gjort det tror jag situationen har varit helt omöjlig att hantera.
Amanda blir kvar på vuxenavdelningen i fyra och en halv månad. Hennes mamma berättar att de andra patienterna var mellan 25 och 40 år, de flesta var män. Amandas mamma var ofta och hälsade på på avdelningen för att stötta sin dotter. Hon berättar att personalen sagt till Amanda att hon inte fick ha kjol på sig.
– För det kunde vara triggande gentemot, bara det att man inte får klä sig som man vill för det var inte så att hon hade väldigt korta kjolar, men hon fick inte ha kjol. För det kunde trigga…
Trigga vadå?
– Trigga dom andra männen som var där på avdelningen till att bli ett objekt som var okej att antasta.
Att läkare tar beslut om patienters kläder är inget konstigt, enligt den ansvariga chefsläkaren Sten Jacobsson.
– Bedömer den ansvarige läkaren att det här är olämpligt på grund kjolens utseende, så är det en del i bedömningen av hur vården bäst ska bedrivas.
Men trots att Amanda inte använde kjol, blev hon snabbt sexuellt trakasserad, enligt hennes mamma.
– Hon kunde också uttrycka det, både till mig och hon försökte det till personalen också. “Jag känner mig inte trygg här”. Männen sätter sig bredvid, det var mestadels män, de satte sig bredvid henne i de rummen som var gemensamma, och tog på henne och försökte kyssa henne. De tafsade på henne, och hon sa till personalen “hjälp mig!”.
Vad gjorde personalen då?
– Ja, då får du flytta på dig.
Det var vad de sa till henne?
– Det var vad en del sa till henne ja.
Att Amanda inte kände sig trygg på vuxenavdelningen framgår också av en anmälan som hon gjorde från avdelningen till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. I anmälan uppgav hon bland annat att hon kände sig rädd inne på avdelningen.
– Hon kunde ju ringa och prata med mig på nätterna och gråta. På kvällarna och nätterna ringde hon ofta och grät. Hon var ju förtvivlad, säger Amandas mamma.
Den ansvarige chefsläkaren Sten Jacobsson säger att personalen på Piva är väl medveten om den här problematiken och att det finns klara rutiner, och är det fråga om brott ska det anmälas till polisen. Han reagerar över vad personalen ska ha sagt till Amanda - att hon skulle flytta på sig - när hon kände att hon blev utsatt för sexuella kränkningar.
– Att formulera det på det viset, det tycker jag är olämpligt, säger Sten Jacobsson.
Varför då?
– Patienten vistas ju där för vård och då handlar det ju om att vi i samråd med patienten planerar den vården. Och vården görs ju tillsammans med patienten, det är ju inte enbart patientens sak att flytta på sig.
De här fallen på vuxenavdelningen och på BUP i Stockholm är bara några exempel på när tjejer berättat om övergrepp och kränkningar inom psykiatrin.
Men hur ser det ut generellt i Sverige?
IVO som tar emot anmälningar av patienter registrerar inte ärendena efter kategorier som t ex sexuella trakasserier eller övergrepp, så det är svårt att ge en heltäckande bild av hur ofta det sker. Men vi hittar snabbt flera rättsfall.
Det senaste är från Sundsvall, där en manlig patient i våras dömdes för flera våldtäkter som han begått inne på en av de psykiatriska avdelningarna.
I tre dagar i rad tog sig mannen in i en kvinnlig patients rum och våldtog henne. Först vid den tredje våldtäkten upptäcktes han av en skötare.
I Malmö har flera fall av våldtäkter varit aktuella de senaste åren, en på BUP 2014, och två på en och samma avdelning - 2011 och 2013 - på den psykiatriska intensivvårdsavdelningen Piva. Ett av dom fallen ledde till fällande dom.
Det var strax efter klockan 10 den 6 september 2013. En 20-årig tjej hade varnats av personalen för en av de manliga patienterna. Men just den här förmiddagen ligger avdelningen öde.
Personalstyrkan är på ett rapporteringsmöte och avdelningen är helt tom på personal.
Den manliga patienten, som är några år äldre, tvingar in den 20-åriga tjejen på sitt rum. Där våldtar han henne.
Flera gånger skriker hon på hjälp, men eftersom det inte finns någon personal på avdelningen så är det ingen som hör henne.
I Malmö har bristerna inom psykiatrin varit i fokus på grund av de många självmorden som skett. Sen 2013 har fler än 40 patienter tagit livet av sig. Självmorden har skett inne på avdelningarna, i anslutning till utskrivning eller under permission.
I somras rapporterade Sydsvenskan om en hemlig internrapport som avslöjade en skrämmande arbetsmiljö inne på den psykiatriska kliniken. Det handlade om mobbning och trakasserier personal emellan. Företaget bakom rapporten varnade för anarki och pekade på en “betydande risk för patientsäkerheten”.
– Vi hade manliga patienter som lurade in kvinnliga patienter på sina rum och visade könet för dom och såna här grejer. De blottade sig, det var mycket tafsande och kladdande rent allmänt, säger en anonym skötare.
Vi får kontakt med flera före detta anställda på vuxenavdelningen Piva, där våldtäkten skedde 2013. Det är tre skötare som oberoende av varandra vill berätta. Eftersom de vill vara anonyma har vi bytt deras röster.
– Du kan ju ha manliga patienter som vill sitta väldigt nära, som lägger händerna på låren och klappar dem på rumpan eller tar dem på brösten.
Skötarna berättar alla tre om att det hände att yngre tjejer blev trakasserade och utsatta för sexuella övergrepp av de manliga patienterna.
En av skötarna som vill vara med med sitt riktiga namn - Tommie Olsson - slutade på kliniken efter en konflikt med arbetsgivaren. Enligt honom var det flera i personalen som inte tog övergreppen på allvar.
– Och det är där det brister många gånger, viss personal bryr sig inte om det utan tycker att det är deras sak.
Men du reagerade på det här, men hur var det i resten av personalgruppen, hur såg man på det här?
– Ja, vissa hade samma inställning som jag att det var fel, men många sket ju också i det. Så man har en väldigt skev inställning till i en del av personalgruppen på grund av att man accepterar mer bara för att de är intagna med tvång, säger Tommie Olsson.
– Alla i personalen visste att det förekom, men det var ingen som lyfte på ögonbrynen. Men när det är så och du har en patient som har den typen av problematik och du låter det ske så gör du patienten sjukare. Det går inte försvara det, säger en anonym skötare.
Men varför gjorde inte du mer för att stoppa de här…?
– Man är så inne i det. Man är så inne i jargongen på något sätt. Det blir en sjuk del utav vardagen.
Vi kontaktar Region Skånes pressansvarige för psykiatrifrågor Klas Andersson. Vi vill göra en intervju med någon med ansvar för avdelningen. Vi vill ha svar på hur man arbetar för att förhindra sexuella övergrepp. Han ska återkomma med besked.
Skötarna i Malmö berättar om flera händelser där kvinnliga patienter utsatts för trakasserier och övergrepp. De säger att det tystades ner.
Den före detta skötaren Tommie Olsson berättar att han under ett pass upptäcker att två patienter har sex i ett av rummen. Den kvinnliga patienten säger direkt efteråt att hon blivit tvingad. Tommie Olsson tyckte därför att det skulle anmälas.
– Detta rapporterades till ansvarig sjuksköterska. Men det rycktes bara på axlarna och “ja, vad ska vi göra åt det?” Och sen så tystades det ner.
Hur påverkades den här tjejen av det här?
–De närmaste dagarna var hon dämpad och deppig. Jag försökte prata med henne, men hon ville inte prata. Hon var allmänt uppgiven.
Tommie Olsson beskriver hur han försökte övertala andra på avdelningen att de skulle göra en polisanmälan. Men den misstänkta våldtäkten anmäldes aldrig, enligt Tommie Olsson.
– Jag tog också upp det här med vår avdelningschef och hon sa bara då att det är upp till patienten att anmäla det.
Så det blev inte någon avvikelse?
– Nej, inte ens en avvikelse.
Jag har begärt ut uppgifter om händelser såsom sexuella trakasserier och våldtäkter som har registrerats inom vuxenpsykiatrin i Malmö av Region Skåne.
I svaret uppger man att det inte finns några rapporter eller avvikelser gällande sexuella trakasserier. Inte en enda.
När det gäller våldtäkter redovisar man de två rättsfall som har har varit kända sedan tidigare. Den misstänkta våldtäkten Tommie Olsson berättar om finns inte med.
Vi ber återigen Region Skåne att svara på våra frågor. Varför anmäldes inte den misstänkta våldtäkten - som Tommie Olsson berättar om - till polisen?
Klas Andersson är pressansvarig för psykiatrifrågor på Region Skåne.
–Hej.
Hej, jag har försökt här ett tag och få till en intervju med en ansvarig på Piva.
– Mmmm. Ja, just det. Nej, jag har inget namn till dig, det kan jag svara på en gång.
Ingen ansvarig på Piva eller högre upp i organisationen vill svara på våra frågor, men Klas Andersson säger att han ska fortsätta försöka.
För att kunna förbättra vården och se till att misstag inte sker igen finns systemet med avvikelser. En avvikelse ska skrivas när något har brustit i verksamheten, på så sätt kan man utreda händelsen och sedan förbättra arbetssätt eller rutiner. Men skötarna berättar att avvikelser inte uppskattades av enhetschefen. För många avvikelser skulle göra att avdelningen skulle få dåligt rykte.
– Du ska ju alltid skriva en avvikelserapport, så skrevs det ju alltså sällan eller aldrig någon avvikelserapporter på Piva.
Men varför gjordes inte det då?
– Det är den här tysta jargongen. Hjälper jag dig så hjälper du mig. Många ser det som ett svek.
Även på BUP i Stockholm vittnar anställda vi har kontakt med om en tysthetskultur. De säger att det inte alltid uppskattas när man skriver avvikelser. Särskilt när det gäller händelser som kan skada kliniken.
I fallet med den 16-åriga tjejen som blev inlåst av en manlig medpatient på en toalett, begicks det flera fel av personalen. Det säger de anställda som vi har kontakt med.
Eftersom patienten hade extravak borde det inte kunna ske att en annan patient lyckas låsa in sig med henne på toaletten.
Chefsläkaren Sten Jacobsson har inte hört om händelsen förrän nu.
– Det är en allvarlig avvikelse. Självklart ska det finnas en avvikelse på den händelsen.
Varför är det allvarligt om man inte har skrivit en avvikelse?
– Ja, ur patientsynvinkel så ska man vara skyddad när man vårdas i sjukvården. Det ingår i hälso- och sjukvårdslagen. Vi ska ge patienterna trygghet och klarar vi inte av att ge patienterna trygghet, då måste vi överväga om det här ska anmälas enligt Lex Maria.
Vi ber om att få ta del av de avvikelser som har skrivits under den här tidsperioden. Vi vill se om man valt att inte skriva en avvikelse på händelsen, om man har försökt dölja misstagen. Handlingarna är offentliga och brukar lämnas ut av sjukhusen efter att de strukit över känsliga uppgifter. Men kliniken vill inte lämna ut avvikelserna och hänvisar till sekretessen. Vi ber då istället vår källa att kontrollera om avvikelsen finns. Vi vet ju att händelsen har inträffat, eftersom den beskrivits skriftligt av personalen tidigare. Efter några dagar får vi besked. De skrevs aldrig någon avvikelse.
Hej, jag skulle få titta på en förundersökning.
– Är det något som är beställt?
Här på tingsrätten ligger den sekretessbelagda förundersökningen som gjordes i våldtäktsfallet 2013 - då en 20-årig tjej blev våldtagen av en äldre patient, medan hela personalstyrkan var på ett möte.
Sjukhusets hantering av det här fallet är fullt av brister. Inte bara det att personalen lämnat hela avdelningen tom när de visste att den manliga patienten kunde vara farlig, utan också det som händer efteråt. I förundersökningen framgår det att det är en sommarvikarie som tills slut upptäcker den pågående våldtäkten i ett av rummen. Den kvinnliga patienten flyttas efteråt till en annan avdelning. Och till en början vill hon inte anmäla det som hänt till polisen, eftersom hon är rädd att den manliga patienten ska hämnas. Men i polisförhören framgår det att det sker diskussioner på avdelningen om man ska göra en anmälan ändå. Men det dröjer fem hela dagar innan man anmäler våldtäkten till polisen.
Under de här dagarna hinner personal tvätta de båda patienternas kläder. De städar också rummet, där våldtäkten skedde, flera gånger. För polisen innebar det här att man inte kunde genomföra en teknisk undersökning.
Varför anmäler man inte våldtäkten till polisen på en gång?
Vi frågar Region Skåne. Den pressansvarige för psykiatrifrågor, Klas Andersson, säger att det inte var sjukhuset som anmälde våldtäkten till polisen, eftersom de inte får anmäla den här typen av brott.
Klas Andersson, pressansvarig:
– Vi får inte polisanmäla själva som organisation, så kan inte vi polisanmäla en brottslig handling utförd av en individ mot en annan.
Uppgiften har fått av en av de före detta chefsläkarna. Men vi tittar efter i förundersökningen. Bland alla handlingar finns också den polisanmälan som till slut gjordes.
I den står det tydligt att det är sjukhuset som står som anmälare till våldtäkten. Vi kontrollerar också vad som gäller, och visst får man på sjukhuset anmäla om det sker en våldtäkt.
Vi ringer upp Klas Andersson igen.
– Jag tar tillbaka allt jag har sagt till dig. Det var fel av mig, säger han.
På Region Skåne tar man tillbaka det man tidigare sagt. Vi får också besked via mejl att man visst får anmäla våldtäkter. Men anledningen varför polisanmälan dröjer - vilket kan ha riskerat polisens utredning - vill man inte svara på.
– Jag kan inte svara på några av dina frågor, säger Klas Andersson
Jag kontaktar den dåvarande enhetschefen. Enligt henne är anledningen istället en annan.
Hon säger att polisanmälan dröjde på grund av att sommarvikarien som upptäckte våldtäkten inte berättade om vad hon sett. Enligt chefen visste ingen på avdelningen vad som hade hänt.
Men förundersökningen visar något annat. Här bland vittnesmål och journalanteckningar står det tydligt att vikarien beskrev händelsen samma dag i en omvårdnadsanteckning. Hon berättade också om våldtäkten för andra i personalen. I polisförhören framgår det att läkare, vårdare och andra ansvariga på avdelningen, redan samma dag, visste vad som hade hänt.
Vi har nu fått tre olika besked av Region Skåne om varför man dröjde i fem dagar med att polisanmäla våldtäkten. När vi granskar svaren ser vi att de inte stämmer. Men i handlingarna på tingsrätten hittar vi ytterligare en förklaring.
Här går det att läsa att personal på avdelningen vittnar om att man “ville tysta ned händelsen, eftersom den inte var bra för avdelningen.”
Vi får aldrig någon intervju med ansvariga för psykiatrin i Malmö. De vill inte ställa upp innan programmet ska sändas.
Istället får vi skicka våra frågor via mail. Vi ställer 20 frågor om kritiken som framkommer i vårt program.
Dagen efter får vi svar. Det är klinikens verksamhetschef Hans Brauer som skriver:
“Det är ett ytterst tragiskt fall som ni tar upp och jag är den förste att beklaga att något sådant har kunnat hända i vår verksamhet. Som patient ska du kunna känna dig säker och trygg under din vårdtid hos oss. I detta fall har vi uppenbarligen inte lyckats med vårt uppdrag.”
Han skriver också att sedan han började på kliniken 2015 har han inte fått in några avvikelser gällande trakasserier. Han skriver också att alla anställda har en anmälningsskyldighet att skriva avvikelser. I januari har personalen också påbörjat en utbildning i bland annat etik och bemötande-frågor.
I det här reportaget har vi försökt få svar på om kvinnliga patienter inom den slutna psykiatriska vården får tillräckligt skydd när de blir utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp. Det finns många psykiatriska inrättningar i Sverige och vi vet inte hur det ser ut på dem alla. Men i flera händelser - från t ex Malmö och Stockholm - har vi kunnat visa att skyddet har brustit.
Vi är tillbaka vid receptionen på BUP i Stockholm.
– Hej, ska hämta en journal… ...det var ett annat ärende. Men här kommer ditt. Så varsågod.
En mamma vars dotter har tagit livet av sig hämtar ut det som finns kvar. Två bruna kuvert. Två tjocka luntor med papper. Det är journalerna över vården som har getts. Innan vi träffas har Amandas mamma sagt att hon inte vill läsa journalerna. Hon är inte redo än. Men när hon har blivit det tänker hon använda allt material för att driva Amandas fall vidare.
– Så småningom när jag är stark vill jag ha papprena för jag tänker det kan ju inte stanna vid det här, utan jag måste gå vidare.
Det är flera saker hon vill ha svar på. Inte bara om kränkningarna, utan också om de många bältningarna och den långa isoleringen som vi har berättat om i våra tidigare program.
– Idag kan jag tänka så här, ja, med facit i hand, hade inte de här besluten fattats så hade kanske min dotter levt.
Reporter: Mikael Funke
Producent: Andreas Lindahl
Kontakt: [email protected]
From the publisher's feed