Kaliber

Kaliber

By Sveriges RadioSociety & Culture
Download on the App Store

Kaliber episodes

  • Dyra resor och lyxhotell för Kriminalvårdens personal vid utvisningar från Sverige

    Lyxhotell på semesterorter, flygresor i businessklass och alkohol på arbetstid.

    Kaliber granskar en svensk myndighet, en myndighet som gjort lite som den vill.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    - Så nu har jag precis tagit ett dopp i poolen på hotellet och här finns det solstolar och andra bekvämligheter.

    Den här historien börjar på ett lyxhotell i Dubai. Det var hit vi kom när vi började kontrollera vad statligt anställda tjänstemän gör efter att de lämnat av utvisade personer i till exempel Afghanistan eller Pakistan.

    - Trycker man på en knapp här så kommer det folk och passar upp på en, ger en drinkar eller vad man nu vill ha för något.

    Det är här - på ett femstjärnigt hotell i Dubai - som de statligt anställda tjänstemännen vilar ut efter att de lämnat av utvisade personer. Och det är inte bara en natt, utan två eller tre.

    Och det är svenska skattebetalare som får stå för kostnaden.

    Idag ska Kaliber visa hur det här har fått pågå - år efter år. En statlig myndighet ska hantera skattemedel ansvarsfullt. Den här myndigheten har gjort lite som den vill.

    Du lyssnar på Kaliber och en granskning i två delar om svenska utvisningar.

    Vi har hört om dem på nyheterna, många gånger. De chartrade planen, lastade med människor som ska utvisas till länder som Irak eller Afghanistan.

    Det handlar om den svåraste formen av utvisningar. Människor som inte vill, men som ändå måste lämna Sverige. Som vägrar att åka, och som därför tvingas iväg med hjälp av bevakningspersonal.

    Sådana här svåra utvisningar sköts oftast av Kriminalvården. Det är Kriminalvården som planerar resorna och det är oftast deras personal som sitter med på flygplanen.

    När vi på Kaliber under åren har undersökt enstaka utvisningsärenden har vi sett att de som utför den här uppgiften, alltså Kriminalvårdens personal, har stannat kvar utomlands och bott på hotell efter att de utvisat personer.

    Vi ville ta reda på om detta bara var enstaka fall, eller om det fanns ett mönster. Det vi skulle få veta, var mycket mer än så.

    Jag har tagit flyget till Arvidsjaur för att ta reda på mer om hur det går till när en utvisningsresa planeras.

    Den speciella enhet inom Kriminalvården som planerar och utför utvisningsresor, heter Kriminalvårdens Transporttjänst och här i Arvidsjaur finns det planeringskontor som planerar resorna. Härifrån, beställs allt från de chartrade flygplanen, till hotell och flygbiljetter hem för personalen.

    Jag får träffa Hans Lagerlöf som är platschef för Transporttjänstens planering.

    Hans Lagerlöf berättar om hur de får in beställningar från olika myndigheter på resor. Om en person som får avslag på sin asylansökan till exempel, vägrar lämna Sverige frivilligt, lämnar Migrationsverket över ansvaret till Polisen. Polisen tar i sin tur hjälp av Kriminalvårdens Transporttjänst för att genomföra utvisningen. Utvisningen kan ske med reguljära flyg eller med inhyrda, chartrade flygplan.

    – Så vi planerar allts resan och vi utför den också med främst egen personal.

    Bara under förra året planerade Kriminalvårdens Transporttjänst drygt 3400 utvisningsresor. Det handlar till viss del om utvisningar av personer som begått brott, men den allra största delen handlar om människor som fått avslag på sina asylansökningar.

    Kriminalvårdens Transporttjänst får statliga pengar, öronmärkta för just sådana utvisningar. Och de resorna kostar allt mer. Förra året mer än 240 miljoner kronor. Drygt 20 miljoner mer än man först fått i anslag.

    Men samtidigt som resorna kostade mer så utvisade Transporttjänsten färre personer än året innan. Enligt Kriminalvården beror de ökade kostnaderna främst på vad de beskriver som fler svåra ärenden som kräver chartrade flygplan och mer bevakningspersonal. Bara inhyrda plan kostade förra året ungefär 51 miljoner kronor.

    - Vad kan det finnas för svårigheter med att planera de här resorna?

    – Det ser ju väldigt olika ut beroende på vad det är för resa. Ibland står vi inför ärenden som är jätte besvärliga att planera men också genomföra, men de allra flesta resorna tycker jag är inte speciellt komplicerade att planera.

    Vi kommer att återkomma till planeringen i Arvidsjaur. Först åker vi till Norrköping. Här ligger Kriminalvårdens huvudkontor.

    Vi är här eftersom vi har bett om att få ta del av handlingar som beskriver hur utvisningsresorna går till. Och vad det är som kostar pengar.

    – Det här rummet kommer bli ert rum. Ni kommer få nyttja det här rummet.

    Det här materialet är känsligt. Enligt Kriminalvården så innehåller det uppgifter som är belagda med sekretess. Därför får vi bara ta del av det med ett förbehåll. Vi kan berätta om resorna, men inte så detaljerat att det går att lista ut vilka personer det var som utvisades.

    – Om du för in i datorn där så kan jag…plocka ut.

    Vi plockar ut reseräkningar och kvitton ur bruna pappkartonger.

    Det är ett stort material och vi väljer att titta på kostnader för de resor som enligt Kriminalvården är de dyraste, de som helt eller delvis genomförts med inhyrda- så kallade chartrade flygplan. Resorna har gjorts mellan januari 2011 och april 2014, alltså närmare tre och ett halvt år.

    Och när vi går igenom resplaner, kvitton och reseräkningar ser vi snart ett mönster.

    Efter att utvisningarna genomförts så åker personalen sällan direkt hem. Istället kan vi se att de stannar till vägen hem och tar in på hotell, på turistorter som Aten, Larnaca, Paris, Wien, Istanbul och Dubai. Inte bara en natt, utan även två eller tre.

    Jag står i lobbyn på det femstjärniga hotellet i Dubai. Här har Transporttjänstens personalen bott två eller tre nätter efter utvisningar till länder som Afghanistan eller Pakistan.

    Jag har stämt träff med en av hotellets chefer, som visar mig runt i byggnaden. Marmorgolvet i hotellets lobby är spegelblankt. Det poleras varje dag.

    – To make sure our lobby is comfortable. For guests to walk on.

    Vi går ut och sätter oss på terrassen. Här har man en unik utsikt över staden och de berömda skyskraporna får jag höra. Och det gör det här hotellet särskilt prestigefullt. Det är ett av stadens mest kända femstjärniga hotell säger chefen.

    – This is the hub of the Dubai. This is a keyplace.

    Nästan alla resor vi tittar på innehåller en hotellnatt för personalen på vägen hem, även de resor som görs till europeiska länder som Malta eller Italien. Men vi väljer att titta extra på de resor där personalen stannat utomlands längre än så.

    Vi hittar bara i vårt material ett 80-tal resor där personalen stannat kvar utomlands två eller till och med tre nätter efter att de lämnat av den utvisade. Ibland stannar de kvar på orten där personen avlämnats, men i de flesta fall åker personalen till ett annat land.

    Vi kan ta några exempel:

    * 18 personer tillbringar två nätter på hotell i Kairo efter utvisning till Burundi. Hotellnota: 28 354 kronor.

    * Tre hotellnätter i Dubai efter utvisning till Kabul. Tre personer, 13 235 kronor.

    Vi ser också flera exempel på resor där personalen efter utvisningen, åker tillbaka till Europa:

    * Två nätter spenderas på hotell i Larnaca på Cypern efter utvisningsresa till Kabul. Hotellet beskrivs av en svensk resebyrå som Högklassigt boende direkt vid stranden. Hotellnotan: 28 personer två nätter, 46 822 kronor.

    * Två nätter i Madrid efter utvisningsresa till Nigeria. Hotellnota: 13 personer, 31 041 kronor.

    * Tre hotellnätter för fyra personer i Amsterdam efter utvisningsresa till Kazakstan. Kostnad: 19 954 kronor.

    Och både i Europa och på andra håll i världen handlar det inte sällan om fina hotell som det femstjärniga hotellet i Dubai som dyker upp flera gånger.

    Hotellet i Dubai har spa, flera pooler och tillgång till golfbana. Det är femstjärniga hotell i Kirgisiztan, Istanbul och Aten. Lyxhotell vid stranden i Gambia, och centralt belägna hotell i Wien och Paris.

    Och i Dubai bor man alltså på ett femstjärnigt hotell omgivet av exklusiva butiker.

    Jag lämnar golfbanan och åker till mitt hotell som ligger precis intill flygplatsen i Dubai. Det kostar hälften så mycket som det hotell som Kriminalvårdens Transporttjänst brukar använda sig av.

    Och hotellen i resorna vi tittat på, är nästan aldrig några flygplatshotell och kräver mer eller mindre långa taxiresor. I Paris har man valt hotell i närheten av Eiffeltornet och i Jordanien har man åkt sex mil med taxi, för att ta in på en resort vid döda havet.

    Vi kan alltså se att Transporttjänstens personal bor två eller tre nätter på hotell utomlands, fina hotell, som många kanske mest förknippar med semester. Men det här är tjänstemän, anställda på en statlig myndighet som är på resa i tjänsten.

    Men det är inte bara hotellnätterna och taxi som kostar pengar.

    Det handlar också om flygbiljetter.

    I de resor vi tittat extra på, alltså där personalen stannat utomlands två eller tre nätter, åker personalen nästan alltid reguljärt flyg hem efter utvisningen. Och det kan bli dyra flygresor, för vi kan se att det ofta är Businessklass som gäller:

    * Efter tre nätter i Dubai flyger personalen businessklass hem för 18 970 kronor per person Totalt 75 880 kronor för fyra personer.

    * Efter två nätter i Gambia, flyger Kriminalvårdens personal hem med Businessklassbiljetter. Kostnad 15 437 kronor per Person. Totalt: 46 311 kronor för tre personer.

    * Businessklassflyg hem från Dubai för tre personer efter två nätter på hotell. Kostnad: 27 656 kronor per person. Totalt 82 968 konor enkel resa.

    Det handlar alltså om flera nätter på hotell på turistorter utomlands och dyra flygbiljetter hem samtidigt som det handlar om en svensk myndighet.

    Så vad är det som gäller egentligen?

    Precis som alla andra myndigheter lyder Kriminalvården under myndighetsförordingen, de ska som det heter, hushålla väl med statens medel. Och precis som andra myndigheter har de en resepolicy. I den står det: att man inom Kriminalvården ska sträva efter ett kostnadseffektivt resande.

    Det handlar i flera fall om långa resor för personalen och de har lagstadgad rätt till vila mellan arbetspass. Men vi undrar varför personalen stannar utomlands två eller tre nätter i stället för att åka hem och vila och varför Kriminalvårdens Transporttjänst väljer dyra businessklassbiljetter hem.

    För att ta reda på mer läser vi de avtal som gäller för Transporttjänstens personal, men där hittar vi ingen förklaring till personalens övernattningar.

    Vi ställer frågor till Kriminalvårdens Transporttjänst om hur det kommer sig att deras personal stannar kvar två eller tre nätter på hotell utomlands, ibland bara några få timmars flygresa från Sverige.

    Det vi får veta är att en stor del av tiden är betald arbetstid och att personalen får utlandstraktamente. Vi får också veta att det handlar om att personalen ska få vila efter sina arbetspass som ibland kan vara extremt långa.

    Men hur det kommer sig att allden här vilan tas ut i utlandet i stället för när personalen kommit hem, det är det ingen som kan ge oss svar på. Ingen kan säga hur, när eller vilka som beslutat att man ska arbeta på det sättet.

    Det här har nyligen uppmärksammats inom myndigheten. Vi träffar Fredrik Westerberg Thorell, som är tillförordnad chef på internrevisionen.

    – Revisionen gjordes eftersom vi fick tips om att det var saker som behövdes ses över inom utrikesverksamheten.

    I våras riktade Kriminalvårdens internrevision skarp kritik mot Transporttjänstens utrikesverksamhet, som de menar ”lever efter en egen regelstruktur med svag dokumenterad grund som inte stämmer överens med Kriminalvårdens resepolicy eller med statens regelverk.”

    – Det finns interna skrifter och sammanställningar av typen arbetspapper, men de dokumenten går inte att spåra till vem som gjort eller om någon beslutat att vi faktiskt ska göra så här, men det är den typen av dokumentation som man stödjer sig på när man gör de här avstegen.

    Fredrik Westerberg Thorell menar att de ibland två och tre nätter långa utlandsvistelserna, är en praxis som levt kvar sedan Transporttjänsten var en egen myndighet fram till man blev en del av Kriminalvården 2006.

    – Man har en egen praxis man gått efter och har du haft en praxis som du haft ett visst antal år så ser man den som ett avtal.

    Kriminalvårdens Transporttjänst följer alltså inte den resepolicy som kriminalvården har utan har i stället under flera år haft sitt eget sätt att sköta utlandsresorna, något som enligt Internrevisonen leder till ökade kostnader. Och just nu ser Kriminalvården över hur Transporttjänsten planerar sina resor efter internrevisionens kritik.

    Personalens flygbiljetter i samband med utvisningar av personer som fått avslag på asylansökningar, kostade förra året ungefär 43 miljoner kronor.

    Och vi får svar på varför vi sett flera flygresor hem i businessklass i vårt material. För till skillnad från Kriminalvårdens resepolicy, så kan Transporttjänstens personal alltid åka hem i businessklass på resor som tar mer än tre timmar.

    Vi återvänder till planeringsenheten i Arvidsjaur. Det är här vilan i utlandet beräknas och både hotell och flygbiljetter bokas. Jag frågar chefen Hans Lagerlöf om hur han ser på den ibland två eller tre nätter långa vilotiden utomlands.

    – Ibland kan jag tycka att det, jag har respekt för att man tycker att det är mindre rimligt, att det till och med ibland är lite stötande. Men en gång till nu får vi titta på hur vi ska reglera det här och där göra bedömningen om vad som är rimligt och inte rimligt.

    Jag frågar också hur det kommer sig att personalen i de resor vi tittat på, inte bor på flygplatshotell i större utsträckning.

    – Just när det gäller flygplatshotell så är det lite svårt att motivera att vi inte skulle välja dem av säkerhetsskäl för de ligger synnerligen tryggt på sin plats så. Så där tycker jag absolut vi måste se över vad det är för typ av hotell vi övernattar på.

    - Men varför har ni inte bara ändrat det då?

    – Jo det kan man tycka, men nu är det så att det här är också en sådan överenskommelse, en praxis som har utvecklats över tid och vi har ju inte ansträngt oss att ta tag i det där.

    - Varför har ni inte ansträngt er då? Som du säger. Det är ju ändå inte minst en hel del taxiresor som görs varje år på grund av att man väljer att bo längre bort.

    – Det är väl lätt att vara efterklok alltså, det borde vi ju naturligtvis ha kunnat gjort tidigare.

    I vårt material ser vi flera resor hem från Dubai som skett i Businessklass. Vid ett tillfälle kan vi se att en sjuksköterska som hyrts in för att delta vid resan åkt i ekonomiklass från Dubai. Medan Transporttjänstens personal fått betala drygt 19 000 kronor per person för sina businessklassbiljetter, kostar sjuksköterskans resa drygt 8000 kronor.

    – Det finns självklart situationer vid vissa resor där vi behöver och ska åka business, men omfattning och annat tycker jag att vi ska titta lite närmre på.

    Vi har alltså kunnat se hur Kriminalvårdens Transporttjänst, vars enda uppgift är att transportera personer, inte haft några tydliga, avtalade regler för hur deras utrikesresor ska planeras.

    Vi åker till Kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping igen, och får träffa Claes Nöjd, som är ställföreträdande chef för Kriminalvårdens Transporttjänst. Han säger att vilan utomlands har varit ett sätt för Transporttjänsten att ge personalen möjlighet att vila efter resor som ibland kan vara över ett dygn långa.

    – Det finns ju vilotidsregler och så som gäller inom Kriminalvården, så att säga men man har inte kunnat använda de inom Transporttjänsten därför finns en stark anledning till att se över det här och få det dokumenterat.

    - Varför har inte det skett tidigare då?

    – Det kan inte jag svara på varför det inte har skett tidigare. Självklart har det varit önskemål om att det här ska ses över sen flera år tillbaks och avtalet ska revideras i sin helhet när det gäller transporttjänsten så att det finns ett centralt tecknat avtal för hur man ska hantera det här. Men jag kan inte svara för tider tillbaks riktigt.

    - Men önskemål sen flera år. Varför har det inte skett någonting då?

    – Därför att det är en svår och komplex fråga. Det är en jättesvårt och komplex fråga med hur man ska beräkna vilotider. För vår utrikespersonal. Vi rör oss i andra länder. Vi sitter på hotell och flygplan under stora delar av dygnet. Så det är svårt.

    Internrevisionen är kritisk och planeringschefen i Arvidsjaur förstår att resorna kan uppfattas som stötande. Men Claes Nöjd vill inte svara på frågan om resorna är rimliga eller inte.

    – Det är ju det vi ser över nu. Vad är rimligt och hur ska det här göras. Utifrån att vi ska bedriva en effektiv verksamhet, vi ska ha en god arbetsmiljö och en hög säkerhet. Det är det vi ser över nu och det är det jag välkomnar. Det är svåra frågor att svara på. Jag vill inte förekomma vad man kommer fram till från personalavdelningens sida i de här frågorna.

    Han vill inte heller svara på frågan om han tycker det är rimligt att personal på en statlig myndighet flyger hem i businessklass från Dubai för 27 000 kronor per person.

    – Vad som är rimligt är att man ser över det här så att man får ett ordentligt regelverk som ska gälla för det här. Jag vill inte enskilt sitta och tycka någonting som egentligen inte har jobbat så länge inom chef och inte har bakgrunden inom de här bitarna.

    - Du är ju chef nu…alltså vad tycker du?

    – Jag tycker att det här ska man se över. Och det borde ju kanske ha gjorts för länge sen, men det finns starka skäl att se över det här, ja.

    En part som varit pådrivande i att se till att transporttjänstens personalen får åka businessklass är fackförbundet SEKO, som representerar majoriteten av de som jobbar med transporter inom Kriminalvården. Thomas Laséen som är sektionsordförande, ser det som en arbetsmiljöfråga och vill inte diskutera enskilda kostnader för biljetter.

    – Om man rycker ut en sak ur sitt sammanhang och enskilt belyser den då är min erfarenhet i alla fall att det är inte ovanligt att diskussionen blir lite snedvriden och oseriös. Så därför är det viktigt för mig att bara diskutera helheten och inte lösryckta delar. Men sett till helheten så har jag svårt att se att det inte skulle kunna vara motiverat med den här typen av beslut så att säga.

    - Men om man ser en enkel resa från Dubai kan ju kosta 27 000 kronor per person, det är ju väldigt mycket pengar...

    – Ja det är jätte mycket pengar, men å andra sidan kan det vara så att det kostar ännu mer pengar i fall man skulle välja att köpa en annan typ av biljett. Och det är därför jag säger att det är viktigt att se till helheten.

    Också vad gäller hotellvalen säger Laséen att det är viktigt att se till helheten.

    – Höja blicken lite grann och titta på, vad är vinsterna och vad kan man vinna genom att agera på ett sådan här sätt och hittills har vinsterna varit positiva och är det så att utredningen visar att det inte är motiverat då tar vi och ändrar det.

    - Vad har det varit för positiva vinster?

    – Ja vi har en väldigt liten omsättning av personal på utrikesverksamheten till exempel som innebär att vi kan verkställa klienter på ett väldigt humant och bra sätt. Vilket jag kan se som ett delresultat av att vi har bra villkor och att vi tar hand om vår personal på ett positivt sätt.

    - Så eftersom personalen får ta in på hotell som ligger en bra bit ifrån flygplatsen så tar man hand om klienterna på ett bättre sätt? Jag får inte riktigt ihop det.

    – Nej. Jag förstår att du inte förstår det, men när man väver ihop helheten så finns det argument som gör att man väljer att göra på det här sättet.

    - Vad är det för argument?

    – Ja återigen, vi behöver sätta oss ner och det är många delar vi behöver titta på för att kunna ge ett helgjutet svar i den frågan och att sammanfatta det in en intervju på det här sättet, det blir lite knepigt.

    Vi är tillbaka i Dubai igen.

    – Ok nu sitter jag här i en ganska högljudd som ligger på bottenvåningen av det här hotellet som Kriminalvårdens Transporttjänst brukar ta in på.

    Det här är en bar vi känner igen.

    För när vi ville ta reda på vad personal som deltar vid Transporttjänstens utvisningsresor gör under sin utlandsvila, så började vi söka på sociala medier. Och där dyker baren i Dubai upp.

    På Facebook delar några med sig av upplevelser från jobbresor. Det är öppna Facebooksidor som vem som helst kan läsa.

    Vi ser bilder på svalkande drycker och lyxiga flygplatslounger avsedda för businessklassresenärer. Och i kommentarsfälten läser vi saker som:

    ”Ja då bär det snart av till Kabul, äntligen lite sol o värme!!!!!”

    ”Jag citerar en gammal kollegas svar på påståendet att vi har det bra. Bra och bra, jag vet inte om det är så jävla bra att kasa runt på fina marmorgolv och tjocka mattor och äta en jävla massa hummer och champagne och sådan skit.”

    Vi läser om karaokesång och fest på Cypern med kommentarer som:

    "Tack till alla er som gjorde tiden i Cypern så jävla bra"

    "Tack själv. Så kul var det längesen jag hade. Du är dessutom en utmärkt förfestfixare."

    Och vi ser bilder på vin, öl och bubbel, som följs av kommentarer som:

    ”En helt vanlig dag på jobbet”

    ”Ett glas rött från Malaga”

    ”Gott!!!”

    Bilder och kommentarer om alkohol och fest är något vi reagerar på. För även om tiden i utlandet är till för att personalen ska vila, så är också en stor del av tiden betald arbetstid. Personalen är i beredskap och ska kunna sättas i tjänst när som helst, berättar ställföreträdande chef Claes Nöjd.

    – Även om du pratar om nu att det är en vilotid men det här är utifrån en förpassningsresa så är det ju bestämmelser kring vad som är arbetstid eller inte. Sedan är ju det här tjänstemän som rör sig i andra länder. Så alkohol är självklart ingenting som man kan använda sig av på det sättet och framförallt inte under arbetstid.

    Vi ringer upp några av de som lagt ut kommentarer och bilder på Facebook.

    En person som har flera bilder på sin sida, säger att någon måste ha manipulerat bilder på hans Facebook utan att han märkt något. Han har ingen förklaring till hur han själv och närstående kunnat kommenterat bilderna utan att märka att de varit manipulerade och inte heller hur det kommer sig att bilder är upplagda från orter där han själv varit enligt underlag vi sett.

    De andra säger att de inte minns de bilder och kommentarer vi frågar om. Eller att det är ok eftersom de varit lediga.

    Men när vi visar det vi sett på Facebook för ställföreträdande chefen Claes Nöjd, har han en annan inställning.

    – Ja att det låter ju självklart inte bra, det är ingenting som får förekomma. Det gäller ju det jag var inne på förut, man dricker inte alkohol under sin arbetstid.

    Det här det blir ju liksom en bild av eran verksamhet. Som är helt offentlig. Vad tänker du om det?

    – Ja, det är ju inte den bilden som jag har fått till mig, och det är ju ingenting som jag har fått kännedom om. Det är ingen information som jag fått in, ingen fakta. För då hade vi självklart agerat i den frågan. Det här är sociala medier vi pratar om och de måste ju värderas utifrån också information på sociala medier.

    - Men hur reagerar du på det, att man beskriver sitt jobb inom Kriminalvårdens transporttjänst på det sättet?

    – Självklart är det ju inte positivt att man beskriver vår verksamhet på det sättet. Absolut inte.

    Vi utbildar våran personal väldigt tydligt i vad som gäller i att vistas i andra länder, i relation till att använda alkohol och hur man hanterar klienter och så vidare. Så det jobbar arbetsgivaren med regelbundet ut mot vår personal. Får vi signaler om att vi ser felaktigheter så agerar vi direkt. Men vi söker inte information via sociala medier, nej.

    Kaliber har idag kunnat visa hur statliga tjänstemän bor på lyxhotell och flyger businessklass när det är på tjänsteresor och att detta har fått pågå år efter år med chefernas godkännande och facket som pådrivande.

    Reportrar: Markus Alfredsson och Sofia Boo

    Producent: Annika H Eriksson

    30 min
  • Göteborgarna sa nej - käftsmällen som kom som en kalldusch

    De etablerade partierna underskattade göteborgarnas ilska över trängselskatten.

    Ett färdigförhandlat väg- och järnvägspaket och en skatt som tagits ut i över ett och ett halvt år hjälpte inte. Det blev ett tydligt nej i folkomröstningen på valdagen.
    Kaliber nyhetsdokumentär: Käftsmällen som kom som en kalldusch.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Det skulle bli en enkel match i folkomröstningen om trängselskatt i Göteborg. De etablerade partierna räknade med ett ja.

    Men göteborgarna ville annorlunda.

    Dagen efter folkomröstningen vaknade Göteborgs etablerade partier med en baksmälla.

    - Alla seriösa partier var för att behålla trängselskatten. De, som vi säger i Göteborg, fepplade eller schabblade bort det här.

    - Som många var jag nog förvånad över att det blev ett sånt beslut och väldigt fundersam om hur fan det här ska gå.

    - Jag har varit med och skrivit på avtalet och jag står för det västsvenska paketet.

    - Men borde ni ha gjort mer?

    - När man har resultatet i hand borde man förstås ha gjort mer.

    Det här är några röster i Kalibers nyhetsdokumentär om folkomröstningen om trängselskatten i Göteborg. Vi kommer återkomma till dem, men först ska ni får träffa Kaj Helenius.

    Han bor med sin fru och två katter i Backa Röd på Hisingen i Göteborg. Han har jobbat på Volvo och byggt bilar sedan 1963, men nu är han pensionär sedan 15 år. Kaj Helenius visar upp de senaste räkningarna för trängselskatten från Transportstyrelsen.

    - Vi har två stycken här, den första är min. Jag betalar 137 kronor för att jag har kört min dotter till hennes arbetsplats på Tagenevägen på torsdagar och hämtar henne på torsdagar. Jag åker tolv kilometer fram och tillbaka och det har kostat mig så mycket pengar.

    Han kör fram och tillbaka för att hämta och lämna sin dotter och passerar kamerorna som tar betalt för trängselskatten.

    - Min fru jobbar inom störningsjouren, det är en kommunal instans, hon har 179 kronor här i augusti månad.

    Strax över 300 kronor för augusti månad betalar Kaj Helenius och hans fru för trängselskatten.

    De bor i ett lummigt hyreshusområde i norra Göteborg, där moståndet mot trängselskatt är som kraftigast. 91 procent i Backa Röd röstade nej på frågan ”Anser du att trängselskatten ska fortsätta i Göteborg efter valet 2014?”

    - Ingen politiker hade fattat hur mycket det drabbade gemene man, det tror jag inte.

    Kaj Helenius tror inte att politikerna förstod hur trängselskatten drabbar folk. Det blev ett nej från göteborgarna till trängselskatten med 57 procent mot 43 procent ja. Göteborgarna röstade nej till de pengar som ska betala en stor del av olika väg- och järnvägsprojekt. De röstade nej till trängselskatt som inblandade politiker redan är överens om och har beslutat om.

    Och betalstationerna sitter redan uppe och tickar in pengar. Det som har väckt många göteborgares ilska är bland annat betalstationernas placering. I Backa Röd till exempel måste de som bor där betala trängselskatt för att åka och handla i sitt eget område, alltså utan att åka in till centrala stan.

    - Till exempel här i Backa, här är mycket arbetare och invandrare. Jag tror att många inte förstod vad syftet är med det här. När de gjorde det på ett så klumpigt sätt när de satte spärrarna på såna ställen. Då drabbade det människor. De som kanske inte i grunden inte förstod vitsen med trängselskatten.

    - När du åker till Bäckebol och handlar då klarar du dig inte på en timme, det finns så mycket annat att titta på också. Då åker du på samma avgift igen.

    -Finns det ingen annan affär?

    -Det finns Netto, men människor åker inte och handlar mat i första hand, utan de åker till de affärer som säljer kläder och allt möjligt.

    Hur kommer det sig att göteborgarna röstade nej till trängselskatten? Och hur kunde politikerna missa hur vindarna blåste? Nu står politikerna med resultatet från göteborgarna att de inte vill betala de här vägsatsningarna med trängselskatt - hur ska de hantera det?

    Kaliber nyhetsdokumentär. I dag om folkomröstningen om trängselskatt i Göteborg.

    För att förstå varför en folkomröstning överhuvudtaget hölls när trängselskatten redan var på plats måste vi gå tillbaka flera år.

    Det har tidigare varit tradition att staten står för notan när stora satsningar på infrastruktur ska göras i Sverige. Men numera ställs det ibland krav på kommunerna att själva stå för delar av kostnaden. Först ut att införa trängselskatt i Sverige var Stockholm 2006 för att få pengar till bland annat vägar.

    Styrande Socialdemokraterna i Göteborg lovade tidigt en folkomröstning om det skulle bli vägavgifter. Det här för att betala stora väg, järnvägs- och tunnelprojekt. Det som senare kom att kallas Västsvenska paketet och som beräknas kosta 34 miljarder kronor. När staten 2008 var beredd att skjuta till pengar för fick politiker i Göteborgsregionen bråttom och de kom överens om att trängselskatt skulle betala en del – 14 miljarder kronor. Då ändrade sig Socialdemokraterna i frågan om att hålla en folkomröstning för göteborgarna och både Göteborgs kommunfullmäktige och riksdagen klubbade igenom det hela 2010.

    I Stockholm tog beslutsprocessen om trängselskatt flera år och man genomförde en testperiod innan folkomröstningen, där stockholmarna sa ja. Det gick betydligt snabbare i Göteborg och de styrande skippade en folkomröstning. Kritiken lät inte vänta på sig. Från P4 Göteborgs nyhetssändning:

    - Motståndet mot trängselskatten har nu lett till ett nytt politiskt parti. Partit kallar sig Vägvalet och ställer upp i kommunalvalet i höst.

    Göteborgs enda kvällstidning, Göteborgs-Tidningen, GT, startade en kampanj för att samla in namnunderskrifter så att man den vägen skulle få till en folkomröstning om trängselskatt. Och det gick vägen. P4 Göteborgs nyhetssändning:

    - Ett 100-tal åskådare lämnade mer än 55 000 namnunderskrifter till ordförande för kommunfullmäktige.

    GT fick in det antal röster som krävs för att frågan skulle beslutas om av Göteborgspolitikerna. Och efter timmar av manglande i kommunfullmäktige i maj 2013, där moderater vände i frågan om folkomröstning och var oeniga inom partiet, beslutades att en folkomröstning skulle genomföras i Göteborg. Det blev 28 röster mot 53 i beslutet i kommunfullmäktige att en folkomröstning ska genomföras.

    När beslutet om en folkomröstning togs hade betalstationerna suttit uppe i Göteborg och tickat in pengar i nästan ett halvår.

    På valdagen den 14 september i år röstade så göteborgarna om trängselskatt. Och det blev alltså ett nej till med drygt 73 procent valdeltagande. Då hade betalstationerna suttit uppe i över ett och ett halvt år.

    Det blev alltså ett nej, trots opinionsundersökningar som visat motsatsen. Det blev ett nej, trots att samtliga partier, utom Sverigedemokraterna och det lokala enfrågepartiet Vägvalet, var överens om trängselskatten som en del av betalningen av Västsvenska paketet.

    Mikael Gilljam är professor i statsvetenskap på Göteborgs universitet. Kaliber träffar honom vid Hagakyrkan, den plats där en planerad underjordisk pendelstation beräknas byggas och stå klar om dryga tio år.

    - Jag blev förvånad. Jag trodde att det var en lätt match för hela etablissemanget, de etablerade partierna, att de skulle kunna brotta ner Vägvalet och Sverigedemokraterna. Hade de bedrivit någon form av kampanj hade de säkert gjort det också, säger professor Mikael Gilljam och ifrågasätter alltså att de etablerade partierna fört någon kampanj för att göteborgarna skulle rösta ja till trängselskatten.

    - Och jag kan inte förstå varför de inte gjorde det, utan de, som vi säger i Göteborg, ”fepplade” bort, eller schabblade bort det här. Och nu sitter de där med…i någon slags rävsax och det är därför det blivit alldeles tyst. Ingen säger någonting, om varken situationen i Göteborg som parlamentariskt är krånglig, det kan ju vara en bidragande orsak. Men inte heller hur man tänker gå vidare med att hantera det här besvärliga folkomröstningsresultatet.

    - De schabblade bort det säger du?

    - Ja, jag tror att, hade man bedrivit en kampanj och gått ut och bett sina egna väljare att rösta ja och förklarat varför man ska rösta ja. Jag kan knappt minnas att jag såg någon kampanj över huvudtaget. Och det kan ju finnas skäl till att man inte bedrev någon kampanj.

    - Man kanske trodde att det skulle ordna sig ändå. Man kanske tänker att man ska lämna väljarna i fred och inte blanda sig i. Men jag tror att frågan är alldeles för viktig. Det kan inte ha varit det. Det fanns opinionsmätningar som pekade på att ja-sidan skulle vinna och att man då slog sig till ro med det. Jag gissar att det är samma fenomen som med Sverigedemokraterna. Vissa saker är svårare att mäta än andra och har man inte mätt det förut så kan man inte kalibrera sina mätinstrument. Opinionen om trängselskatt är någonting nytt, precis som Sverigedemokraterna är ett nytt parti, och opinionsinstituten är inte så duktiga att man kan lita på dem, säger Gilljam och fortsätter:

    - Det jag hoppas att det inte var, men som jag inte kan utesluta, det är väl att man tänkte sig att ”den här folkomröstningen tänker inte vi bry oss om i alla fall så varför ska vi gå ut och lägga tid på att kampanja när vi kan bedriva valrörelse för att bli återvalda till fullmäktige istället. Och sen, även om folket röstar nej så tänker vi köra över den folkomröstningen i alla fall.” Jag har inga belägg för att det är så men, jag förstår inte varför man inte la mer kraft.

    Men det är fler som är kritiska.

    Gunilla Grahn-Hinnfors är politisk reporter på Göteborgs-Posten; Göteborgs största tidning. Hon visar mig runt på redaktionen som ligger ett stenkast från nybyggda Gamla Ullevi och med fönster mot Centralen. Gunilla Grahn-Hinnfors har skrivit mycket om frågan om trängselskatt.

    - När det gäller trängselskatten och det Västsvenska paketet har de etablerade partierna haft samma åsikt och det har inte varit en fråga som har splittrat dem. Då har man valt bort, i alldeles för högutsträckning tror jag, och trott att man skulle kunna glida igenom och få ett ja, utan att anstränga sig, säger hon.

    - Jag tycker att det är allvarligt att man dels inte haft någon plan B eller strategi för vad som skulle hända om det blev ett nej, för det verkar man inte ha haft utan man har bara trott att det skulle gå att köra igenom och att man i så liten utsträckning nu pratar om hur vi ska hantera detta. Det man säger nu är att vi ska tillbaka till parterna. Så får vi se vad som händer sen. Hade man tagit ansvar lite tidigare hade man ju tagit några underhandskontakter.

    - Frågan är så infekterad också så det här påverkar hela politiken. Det ställer tilliten till våra valda politiker inte i ett så klädsamt ljus. Det är ett jätteproblem att man på vägen förlorar så hemskt mycket av tilltro till andra politikområden också. Det här gäller inte bara trängselskatt, utan det här gäller väldigt mycket mer.

    Professorn i statsvetenskap, Mikael Gilljam och Göteborgs-Postens politiska reporter Gunilla Grahn-Hinnfors tycker alltså inte att det förts någon större ja-kampanj för trängselskatten inför folkomröstningen. Kaliber ringer runt till de partier som var för trängselskatten. De håller inte med om att kampanjen saknades.

    - Vi har ju debatterat och diskuterat den här frågan varje dag, till exempel på Kungsportsplatsen, där vi hade valstuga och där vi också hade eget material just om detta som vi hade tagit fram som vi satte Folkpartiets logga på, säger Pär Gustavsson från Folkpartiet.

    - Min upplevelse var att det var svårt att föra en diskussion om trängselskatten i valkampanjen. Väljarna var inte så intresserade av att diskutera just den frågan med oss verkar det som, säger Max Reijer från Miljöpartiet.

    - Om det finns en kritik mot oss som var ja-partier för att det inte fanns några praktiska insatser så tycker jag inte att den kritiken träffar oss i Socialdemokraterna först, säger Moa-Lisa Fransson, Socialdemokraterna.

    - Vi har ju drivit en valrörelse till kommun, region, riksdag och folkomröstning och då har vi lagt fokus på de frågorna som vi framför allt tycker är viktigast. Då handlar det om barn och ungas uppväxtvillkor, det handlar om valfrihet och värdighet i äldreomsorgen, om behovet av ett nytt ledarskap i Göteborg och så vidare. Men självklart har vi haft med att vi är för det Västsvenska paketet och säger ja till trängselskatten just för att vi behöver satsningar på infrastrukturen.

    - Hade ni någon kampanj enbart om trängselskatten?

    - Nej det har vi inte haft, säger Jakob Hallman från Kristdemokraterna.

    Partierna som varit för trängselskatten tycker alltså att de fört kampanjer.

    43 procent av göteborgarna röstade ja till att ha kvar trängselskatten och mest positiva var de i centrum. Jag beger mig uppåt Johanneberg i centrala Göteborg, där flest röstat ja till att ha kvar trängselskatten, som i nuläget ligger på mellan 8 och 18 kronor vissa tider på vardagar. En av de som röstade ja till den var Anna Åhlund.

    - För att jag tror att det behövs. Vi måste finansiera de stora samhällsbyggnadsprojekten i Göteborg de närmaste åren och jag har inte sett några andra förslag om hur man ska finansiera det, säger hon.

    Anna Åhlund är civilingenjör, och jag träffar henne en onsdagskväll, när hon är på språng, iklädd träningskläder en onsdagkväll ett stenkast från där hon bor. Hon pendlar 14 mil med bil varje dag till och från jobbet och betalar ungefär en femhundring i trängselskatt varje månad. Trots att hon påverkas ekonomiskt av trängselskatten genom bilpendlingen är hon alltså positiv till trängselskatten och att den finansierar Västsvenska paketet. Och för Anna Åhlunds del behövdes ingen folkomröstning.

    - Ärligt talat tyckte jag att det var onödigt med en folkomröstning för politikerna hade redan tagit sitt beslut och satt upp alla stationer. Sätta upp stationer är inte ett gratis projekt det heller och det tror jag många glömmer bort. Tar vi bort det är det flera miljarder av våra egna pengar som vi bara kastar i sjön.

    - Det var väl bra på så sätt att det väckte en debatt om hur man ska göra och det gav väl någon signal till politikerna, men så långt som till folkomröstning tycker jag inte att det behövde gå för min del i alla fall.

    -Har du sett någon kampanj kring folkomröstningen?

    - Nej jag har inte sett någon kampanj alls, vare sig Nej eller Ja.

    Lou Hedström Bokinge är på väg att hälsa på sin dotter i Johanneberg när jag träffar henne utanför en matbutik. För henne var det självklart att rösta ja till trängselskatten. Hon tror att det är olika anledningar till att göteborgarna röstat nej.

    - Det kan ju bero på massa olika saker, det kan bero på att man inte är insatt eller har samma värderingar som jag har. Det kan också vara ett självändamål, att det kostar pengar, då brukar man rösta för att det inte ska drabba en själv då rent ekonomiskt, då kanske man skiter i miljön, säger hon.

    Anna Åhlund och Lou Hedström Bokinge röstade ja kring trängselskatten för miljön och för att väg- och tunnelprojekt ska kunna finansieras. Men vad säger de som röstade nej? Vad ligger bakom det?

    - Ja, jag sa nej till trängselskatten för att jag tycker att den drabbar orättvist, säger Susanne Eriksson, som också bor i Johanneberg, grejar med sin telefon när jag stör henne för att fråga om trängselskatten. Hon himlar lite med ögonen när jag tar upp ämnet, som stötts och blötts så mycket i Göteborg senaste åren. I hennes familj, som pendlar med bil, innebär det ökade kostander och hon nämner just orättvisan, som hon upplever med trängselskatten.

    - Att vi inte har kunnat välja, vi bor ju i centrum och har på något sätt blivit instängda av trängselskatten om man jobbar utanför den zonen så att man varken kommer till eller från jobbet utan att få en ökad kostnad som ligger på 600-700 kronor i månaden vilket drabbar väldigt snett.

    -Har du sett någon kampanj kring trängselskatt?

    - Jag har sett kampanj om både och, avslutar Susanne Eriksson.

    Nej-sägaren Kaj Helenius:

    - När en så stor ändring görs i samhället som med trängselskatten måste den informationen vara så tydlig att alla människor förstår den.

    Vi är tillbaka hos Kaj Helenius i Backa Röd och jag vill veta mer om vad som ligger bakom hans motstånd till trängselskatt. Han har länge röstat på Socialdemokraterna men han ser en förändring som av partiet som gör honom tveksam.

    - Jag röstade på sossarna sista valet också, men ärligt talat tog det emot.

    -Varför då?

    - Invandringen och trängselskatten, det drabbar arbetarklassens människor mycket mer än de som bor inne i Haga.

    Kaj Helenius som alltså under många val tillbaka röstat på Socialdemokraterna är mer tveksam till partiet nu på grund av frågor som handlar om trängselskatten, invandringen, de socialdemokratiska idéerna som han tyckte var tydligare förr. Han tror att folk lagt in något mer i frågan om trängselskatt än frågan som stod på röstsedeln.

    Det är dags för en sammanfattning. Statsvetaren på Göteborgs universitet, Mikael Gilljam, och Göteborgs-Postens politiska reporter, Gunilla Grahn-Hinnfors, ifrågasätter Göteborgspolitikers kampanjande av trängselskattsfrågan. Och göteborgare jag pratat med som röstat, varje sig det är ja eller nej, har också funderat kring kommunikationen som kommit från politikerna. Vad säger då politikerna? Anneli Hulthén är socialdemokratisk ordförande i kommunstyrelsen och moderaten Jonas Ransgård vice ordförande.

    Jonas Ransgård blev liksom många andra förvånad över att vakna upp till ett nej till trängselskatten dagen efter göteborgarna fått säga sitt. Men kritiken mot att de inte fört någon tydlig kampanj för varför trängselskatten behövs håller han inte med om.

    - Jag tycker att vi vid alla tillfällen frågan kommit upp på har varit mycket tydliga från alliansens sida vad vår linje var, att vi förespråkar ett ja i folkomröstningen för vi behöver de här investeringarna till Västsverige. Jag tycker inte att vi har darrat på det här alls.

    -Det är ju en skillnad att svara på frågan när man får den och driva en kampanj?

    - Ja, vi har ju också i våra debattartiklar framhållit att vi tycker att det Västsvenska paketet är viktigt, sen går det alltid att prata mer om frågor, men vi har varit tydliga med vår linje.

    -Men borde ni gjort mer?

    - När man har resultatet i hand så borde vi förstås ha gjort mer.

    -Hur kunde ni missa vart vindarna blåste?

    - Det är svårt att säga, det kan ju också vara att vindarna ändrade sig. Normalt pekar ju opinionsundersökningarna hyfsat rätt, men det händer mycket i en valrörelse också.

    - Men det visade sig också att det var splittrat i ert parti?

    - Ja, jag tror att alla partiers sympatisörer utom i Miljöpartiets och Vägvalets är en väldigt splittrad bild hur man ser på detta.

    Jonas Ransgård pratar om en splittrad bild om hur man ser på trängselskatten och Västsvenska paketet. Drygt tre veckor före valet visade sig en splittring inom partiet, där en ledande moderat ifrågasatte vissa delar av järnvägsprojektet i motsats till egna partiet. Det här medförde uppmärksamhet kring frågan.

    Moderaterna är ett av de partierna som backade i Göteborg, med tre mandat. Socialdemokraterna, som styrt Göteborg under de senaste 20 åren, backade ännu mer och förlorade fem mandat.

    Jag träffar Anneli Hulthén, socialdemokrat och kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, i Rådhuset, där kommunledningen numera håller till. Hon vill i likhet med Moderaterna, inte heller kännas vid att Socialdemokraterna inte fört någon ja-kampanj och därmed sjabblade bort frågan om trängselskatt.

    - Det var flera partier som drog ett stort lass. Socialdemokraterna gjorde det och Miljöpartiet drog också ett stort lass när det gällde det Västsvenska paketet i valrörelsen och gav ett tydligt besked.

    - Däremot är jag skarpt kritisk till moderaternas icke-kampanj och ibland dubbla budskap som man förde under hela valrörelsen.

    - Hur såg er kampanj ut då?

    - Då handlade det om att Johan Nyhus, som är ansvarigt kommunalråd, var uppe i alla debatter som fanns. Vi försökte att bemöta den kritik som fanns till exempel mot Västlänken i debattartiklar. Vi sökte också stöd med andra partier i fullmäktige i debattartiklar men fick nej på det för då skulle det upplevas som ett etablissemang sades det.

    - Mikael Gilljam sa till mig att jag hoppas att de inte struntade i att kampanja för att de ändå inte kommer att bry sig om resultatet?

    - Den tolkningen får stå för Mikael Gilljam, jag skulle nog aldrig kunna uttala mig eller tänka någon tanke så ens som politiker.

    - Men hur kunde ni missa vart vindarna blåste?

    - Jag tror inte att vi missade vart vindarna blåste. Däremot hade vi inte räknat med att de sista 14 dagarna inte bara handlade om trängselskatten, utan en ihop koppling mellan trängselskatten och Västlänken och helt plötsligt så blossade det upp en jättediskussion om Västlänken.

    Västlänken som Annelie Hultén pratar om är en stor järnvägstunnel som ingår i det stora infrastrukturpaketet.

    - Det finns också en kritik från Mikael Gilljam, men även Gunilla Grahn-Hinnfors om att det varit tyst från er politiker. Vad är din kommentar?

    - Det kanske har varit tyst men det är faktiskt så att det inte bara har varit den här frågan som ska avhandlas efter valet och vårt besked har varit att det är bra att ha majoritet på plats både här, i regionen och i riksdagen innan vi diskuterar hur vi ska ta frågan vidare. Och vi Socialdemokrater och rödgröna har vid upprepade tillfällen sökt kontakt med övriga partier för att få ett samtal om just denna fråga.

    Nu står politikerna i Göteborg alltså inför att omförhandla om trafiksatsningarna man redan beslutat om, inte bara inom alla etablerade partier, utan även staten, Västra Götalands-regionen och Region Halland. Eller att inte lyssna på folkomröstningen och riskera att det blir en svekdebatt.

    - Svekdebatt om man uppfattar folkomröstningen som definitiv, men det är fortfarande en rådgivande folkomröstning och svekdebatten har väl funnits med hela tiden, eftersom diskussionen om folkomröstning har funnits med redan från start och när vi avvisade det så fortsatte diskussionen. Så den svekdebatten har ju redan diskuterats i många år redan. Då får man ta ställning som politiker, vad är det du ska göra, ska du bara avbryta, ska du låta detta bara försvinna eller ska du stå upp för det som du skrivit på en gång i tiden.

    - Vad lutar det åt för dig?

    - Jag har varit med och skrivit på avtalet och jag står för det Västsvenska paketet.

    - Då är det bättre att köra över göteborgarna?

    - Nej, det är det inte. Men vi ska ju träffa parterna och se, finns det några andra varianter på att skaffa 14 miljarder kronor och senast idag så såg jag att den statliga budgeten såg ju inte fullt så frisk ut som man skulle kunna tro. Jag tror att det är rätt många runt om i landet som ser att ska det mer infrastrukturpengar ut, så är det kanske inte på Göteborg det ska falla utan det finns andra hål att fylla också.

    - Det låter lite som att det lutar åt att vi får köra på?

    - Det är ju det avgörandet vi får ta som politiker. Men jag kan inte säga det för det är inte bara jag som ensamt bestämmer över paketet. Det är fler parter i det här, det är därför vi ska sätta oss med parterna och jag tror att ingen av de andra parterna upplever att de har 14 miljarder över.

    Och moderaternas Jonas Ransgård, vad tycker han om hur göteborgarnas nej till trängselskatt ska hanteras?

    - Vi behöver få till viktiga investeringar, vi behöver respektera folkomröstningsresultatet och det behöver kombineras på något sätt. Hur det är möjligt det får nog de här samtalen med parterna visa, vi kan ju inte bestämma över detta helt själva, säger Jonas Ransgård.

    Jonas Ransgård, moderat vice ordförande i kommunstyrelsen, vill alltså kombinera att lyssna på folkomröstningen och satsa på infrastrukturen. Kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten, Anneli Hulthén vill stå upp för redan påskrivna avtal.

    Det finns fortfarande många frågetecken kring politiken i Göteborg. De rödgröna vill styra staden i minoritet med stöd av Feministiskt initiativ.

    Vilka som får igenom budgeten avgörs i november och trängselskattmotståndarna Sverigedemokraterna och Vägvalet är tillsammans tungan på vågen.

    Kaliber är strax slut. Du har hört om folkomröstningen om trängselskatten i Göteborg. Där göteborgarna röstade nej. Och de etablerade partierna missade vart valvindarna blåste. Nu slickar de såren och funderar på hur ska hantera folkomröstningsresultatet.

    Göteborgs-Postens politiska reporter, Gunilla Grahn-Hinnfors, pekar på problemen.

    - De sitter i ett klassiskt dilemma där det verkligen inte finns en bra lösning. Hur de sen än gör kommer det att bli svek. Det handlar om att stan förtvivlat väl behöver den här typen av infrastruktur. Man har låst varandra vid ett paket där ingen är helnöjd men alla har fått något. Man har ett jätteproblem, samtidigt som man har ett nej och samtidigt måste man ju finansiera detta paket och hur ska man göra det?

    Från Anna Åhlund som röstade ja och Kaj Helenius som röstade nej kommer tydliga svar.

    - Jag tror inte att man kommer att ta bort det helt men jag tror att man kommer att förändra det. Man måste ju lyssna på folkomröstningen på något sätt, men det vore dumdristigt och slopa helt och hållet, eftersom man redan investerat så himla mycket i det, säger Anna Åhlund.

    - Jag tror att de kommer att köra över nejet, det är en så ekonomisk och politisk så stor sak att de sparkar sig själv i röven om de låter nejet få full verkan och det är jag rädd för, avslutar Kaj Helenius.

    Reporter: Sylvia Dahlén

    Producent: Annika H Eriksson

    30 min
  • Brandkatastrofen som blivit turistmagnet

    Det var en ojämn kamp mot lågorna i Sveriges största skogsbrand i modern tid. Det som började med en gnista i den intensiva sommarhettan blev snabbt ett eldhav som tvingade människor och djur att fly i panik. Kalibers nyhetsdokumentär handlar om brandmän som letar i skogen, helikoptrar som inte får tillstånd att hjälpa till, och de som förlorat sina gårdar och nu blir utstirrade och fotograferade av brandturister.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Per Sevelin står ute i hagen och bygger ett vindskydd till sina får. Omringad av sönderbrända träd sitter hans fru Emma på en liten kulle med händerna på sin sjumånaders mage. I bakgrunden leker döttrarna Cornelia och Madicken med familjens hund.

    I mobilen har han bilder av hur gården såg ut förr. Då fanns det både stall och garage här. Och ett sädesmagasin som familjen tänkte göra om till gäststuga. Det enda som finns kvar nu är boningshuset. Det står fortfarande kvar, trots att det brunnit i äppelträdet precis utanför fönstret.

    - Det här var en ladugård tidigare. Nu är det inte så mycket kvar mer än stenbyggnad av det. Det har stått åtta kor här en gång i tiden. Nu är det bara lite sten kvar. Sten och plåtbitar, säger Per Sevelin. Hans ögon är vattniga av tårar. Handen darrar när han pekar runt i det som nu bara är en hög av stenar och krossade tegelpannor.

    - Här ser man ju kedjorna där korna stod en gång i tiden. Och även självbevattnande drickshoar. Det är som en spökruin, säger han.

    Hur känns det att gå här?
    - Det känns inte så bra.

    Är det jobbigt?
    - Ja, det är det. Väldigt tråkigt att det skulle behöva gå så långt. Att de inte fick stopp på branden tidigare. Att barnen skulle behöva uppleva ngt sånt här, säger Per Sevelin

    Den 31:a juli är en av de varmaste somrarna på länge. Glassförsäljningen har slått rekord och stränderna är överfulla av badgäster. Det dagen då allt startar.

    Klockan 13.29 ringer en skogsarbetare in till SOS och berättar det brinner vid ett kalhygge, i ett område på ungefär 30 gånger 30 meter. Bara minuter senare har brandmännen hoppat i sina dräkter och åker i full fart med skrikande sirener. Exakt hur branden startar är inte fastslaget, men det mesta tyder på att det är en gnista från en skogsmaskin som blir starten på den största svenska skogsbranden i modern tid.

    Brandingenjören Fredrik Eriksson var först på plats. Idag, sju veckor efter branden liknar området mer ett månlandskap än en skog. Träd och stenar har förvittrat och kvar är bara kol och stenbitar.

    - Här ser man stenskärvor som bara ramlat av den stora stenen här, säger Fredrik Eriksson samtidigt som han gräver med handen i resterna, säger Fredrik Eriksson.

    När Fredrik Eriksson kommer hit för första gången har det brunnit i ungefär en timme. Det är egentligen bara 25 minuters restid hit. Men Fredrik och hans kollegor lyckas först inte hitta rätt. De irrar runt ett bra tag och medan tiden tickar börjar Fredrik leta själv. När han till slut lyckas hitta larmaren och elden, har området på 30 gånger 30 meter blivit uppemot 500 meter gånger 1 kilometer.

    - Det var här borta som larmaren mötte upp. Vi sprang upp längs vägen här. Och när vi kommer runt hörnet så ser vi då att det ryker kraftigt från den här glesa delen av skogen. Det ryker över vägen och så ser vi då att det har börjat brinna i den här stora rishögen. Och att branden har spridit sig vidare upp i skogen. Det var väldigt höga lågor då. Det var upp mot trädtopparna, säger brandingenjören Fredrik Eriksson.

    GPS:erna visade fel väg

    Trots att vägen har funnits på Lantmäteriets kartor i över 10 år, hittar brandkåren alltså inte hit. Det ska nämligen visa sig att brandmännen har samma slags gps:er som finns i vanliga personbilar, och att vägen hit inte existerar i dom. Brandkårens gps:er visar därför in dem på fel väg och en resa på 25 minuter blir istället en timme enligt dokumentation som Kaliber tagit del av.

    - Det är förstås olyckligt men fullt naturligt med tanke på att det kartmaterialet som finns inte är uppdaterat med de här nybrutna vägarna. Och det är ju svårt att hitta på de här vägarna också. Men det är klart. Varje minut är viktig. Det är inte så svårt att inse att ju snabbare man är på plats, ju bättre är det. Det bästa hade ju varit bäst att vara på plats när det var 30 gånger 30 meter. Då hade man kunnat hantera det på ett helt annat sätt, säger Fredrik Eriksson.

    Nu blir det bråttom. De första kritiska minuterna har gått förlorade och det brinner överallt. Men Fredrik Eriksson har inte tid att fundera. Han kallar på den första brandbilen och börjar genast arbetet med att försöka omringa branden med så kallade begränsningslinjer.

    - Vid de begränsningslinjerna, där ska vi inte släppa förbi branden. Man lägger brandslang, drar ut så man har strålrör och vatten. Och sen när branden kommer så försöker man helt enkelt dämpa ner den så att den inte sprider sig. Men när vi har de här förhållandena så tar sig branden bara upp i träden och hoppar över huvudet. Eller så har man gnistor som flyger förbi och så börjar det glödbränder som sen blir flammande bränder på andra sidan vägen på grund av det. Så det var väldigt, väldigt svårt, säger Fredrik Eriksson.

    Terrängen gör det svårt att ta sig fram med vägfordon och Fredrik gör allt för att hålla nerverna i styr. Men så tänds hoppet när en militärhelikopter passerar. Den är på väg mot Luleå och har nyss släckt en annan skogsbrand söderut.

    - På eftermiddagen där så kommer det en helikopter och landar på en mosse alldeles bredvid där branden började. Och kom ut till en av våra deltidsbrandmän och sa att ’Det ser stort ut här. Behöver ni hjälp?’. Och det behövde vi ju förstås.

    Men hoppet släcks lika fort. Efter ett par telefonsamtal får Fredrik Eriksson veta att helikopterteamet har jobbat för länge och inte har tillstånd att hjälpa till. Helikoptern tvingas flyga hem till Luleå.

    - Det var ju väldigt frustrerande. Det var ju en väldigt glad nyhet att det fanns en helikopter på plats. Så det var ju väldigt frustrerande att vi inte kunde få någon hjälp av den, säger Fredrik Eriksson.

    Branden har nu spridit sig en bra bit över till grannkommunen Sala. Det har redan kommit viss förstärkning därifrån, men inte tillräckligt.

    Svårt att få grepp på situationen

    Några mil bort ligger Sala. På en brandövningsplats står fyra brandmän och lyfter en stor plint av trä och bildäck. Idag, sju veckor efter att branden startade, är det betydligt lugnare tempo här. Jan Lindberg som arbetar på räddningstjänsten i Sala minns fortfarande den där första kvällen, då brandmännen i grannkommunen begärde förstärkning. Det var Jan Lindberg som tog över ansvaret redan första kvällen.


    - Jag åker ut ditt på plats och möter Fredrik Eriksson då som var räddningsledare där ute på plats. Jag gör en orientering runt området så gott det går där då. Det gäller ju hela tiden att försöka tänka taktiskt och fördela de resurser man har på bästa sätt. Och försöka få ett bra grepp om hur branden sprider sig och hur det ser ut i den riktningen då, berättar Jag Lindberg.

    Han fortsätter arbetet med att försöka omringa elden. Till sin hjälp har han brandmän från både Västerås, Virsbo och Sala. Dag två får man dessutom förstärkning av en militärhelikopter som hjälper till att vattenbomba. Dag tre får man förstärkning av fyra helikoptrar och ett 70-tal brandmän sätts in. Nu börjar man få koll på hur branden sprider sig. Och den fjärde dagen ser släckningsarbetet till och med positivt ut.

    - I det läget kändes det nog som att vi hade, för stunden tillräckligt med resurser. Vi hade ju kontroll på branden söderut och till vissa delar. Men däremot var den ju inte under kontroll. Det vi sa då under helgen, det var ju att vi hade den inte under kontroll men vi var försiktigt optimistiska. Och vi hade ju en förhoppning där att det här skulle gå att klara av. Men så kom ju måndagen.

    På brandens femte dag, måndagen den 4:e augusti som i dag fått öknamnet svarta måndagen, vänder vinden. I kombination med torkan och värmen sprids elden som en flodvåg.


    - Det var ju den här extrema värmen. Vi hade ju alltså över 30 grader varmt. Och vi hade en fuktighet på under 30 procent, och där har man en magisk gräns. Och när man har såna förhållanden, då blir det nästan som krut i backen. Överallt där det slår ner gnistor och glöd så tänder det. Och här fick vi ju gnistregn på många håll och vi hade sträckor på upp till 1,8 km där gnistor slog ner och tände, säger Jan Lindberg.

    De tvingas fly flr sina liov och köra genom elden


    Den femte dagen drar elden fram så snabbt att inget kan stoppa den. Räddningsledningen beordrar polisen att omedelbart börja evakuera folk som bor i närheten. Drygt tusen personer får veta att de ska packa med det viktigaste och lämna sina hus inom ett par minuter. Paniken är total. Men det är inte alla som får någon varning.

    - Jag var på jobbet var jag. Jag armerar och gjuter trappor och balkonger. Kom hem vid tre-tiden ungefär, säger Per Sevelin i Stabäck. Den här dagen är han hemma lite tidigare från jobbet för att sälja en motorcykel som han haft ute i en annons på nätet.

    - Medan de var här så vart det mörkare och mörkare. Dels utav rök. Det var ju som på kvällen, riktigt mörkt. När vi stod här uppe på gården så såg vi först ner i hagen här. Sen en minut senare, då såg vi inte ens till stallet. Och det började även regna glöd i luften, så de hade ganska bråttom härifrån när de hade köpt hojen, berättar Per Sevelin. Han springer ner till hagen för att titta till sina hästar. Röken är så tjock att han knappt kan se framför sig.

    -Direkt när jag kom därifrån, då sprang jag in och sa till Emma: ”Jag åker upp och kollar om jag kan se ifrån Ängelsberg, nere vi åmynningen hur nära det är.” Men jag kom bara upp till våra postlådor. Det är cirka 700 meter härifrån. Då stod det en bil med varningsblinkers och ropade att det brinner 200 meter härifrån, åt Norbergshållet till. Så då tvärvände jag ju och åkte full fart ner. Och sprang in och hämtade familjen. Och medan jag sprang in så kände man strålningsvärmen från höger sett, bakom vårat sädesmagasin, berättar Per Sevelin.

    Inne i köket står Pers fru Emma Helmersson och lagar pytt i panna. Vid köksbordet sitter dottern Madicken och i vardagsrummet Cornelia.


    - Han inspringandes och sa att det brinner uppe på vägen så vi måste åka nu. Tog med mig lilla tjejen som satt vid bordet och skulle äta, berättar Emma Helmersson.

    Ute på gården hänger barnens badkläder på tork. Under en stor ek svajar en gunga och i gräset ligger en omkullvält barncykel. Men familjen hinner inte ta med sig någonting. Bara hunden Kira kommer med.

    - Vi sprang ut här och ner för våran lilla grusgång som vi har här. Och då bar ju jag på lilla tjejen. Det gjorde egentligen ganska ont att springa på det där barfota, men jag tänkte inte så mycket på det då. Sen gick det väldigt fort, berättar Emma Helmersson.

    - De kastade sig bara in i bilen så fort det gick. Vad ska vi göra sa jag när jag såg att det brann framför oss. Men hon sa bara kör. Så jag körde bara. Men man såg egentligen ingenting. Hade helljuset på men det hjälpte inte. Även fast man åkt vägen hur många gånger som helst så visste man inte vart man var. Kunde ha varit var som helst.

    Ni såg bara rök alltså?

    - Ja, rök och eld. Och barnen gallskrek bak i bilen.

    Medan familjen Sevelin kör för sina liv, fortsätter branden att sprida sig. Det är inte alla som hinner undan. Bara ett par kilometer bort blir en ung timmerförare omringad. Han har inte en chans att undkomma elden som slukar allt i sin väg. Han hittas senare vid väg 668, eller Dödens väg som den ska komma att kallas. Idag finns inte mycket kvar här mer än svarta fält och döda träd. Hur kan det komma sig att det fanns dom som aldrig fick en varning den där dagen?

    - Alltså det gick så väldigt väldigt fort. Alla vart ju överraskade av det. Man hann inte ens varna en del, säger Agneta Kumlin.

    Agneta Kumlin är närpolischef i Sala. Hon var även ansvarig för evakueringsgruppen i Västmanland under branden.

    - Det är lite, om man tänker sig själv när folk berättar. Helt plötsligt var det bara där. Lika fort så gick det ju faktiskt även för räddningstjänsten, för polisen, för alla. Och då att hinna med det budskapet, kan ju ibland vara nästan omöjligt, berättar Agneta Kumlin.

    - Det var ju människor överallt. Det var människor som både var nyfikna givetvis och människor som ville ha koll på läget. Behöver jag åka och sånt. Ingen visste, för man såg ju inte där man stod var det var. Och ingen hade något riktigt övergrepp på det och då tänkte man: Herre gud, hur stort ska det här bli. Vad ska det bli utav det?

    Det är räddningstjänsten som beordrar om evakuering och polisens uppgift att registrera och se till att folk lämnar områden. Men Agneta Kumlin beskriver en kaosartad situation där polisen har svårt att veta vilka som ska evakueras och var linjer ska dras.

    - Att få ordning på om folk var hemma eller inte. Om de hade lämnat frivilligt eller om kommunen hade flyttat på folk, eller om polisen hade evakuerat, det håller vi på med än i dag och har inte fått fullständig kontroll på. Och det är ju polisens uppgift egentligen att registrera de evakuerade, säger Agneta Kumlin.

    Under svarta måndagen fortsätter branden att sprida sig norrut. Nu sprids skräck för att branden ska nå även Norberg och att en hel tätort ska försvinna i lågorna. Löpsedlar och nyhetssändningar fylls av vittnesmål från branden och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap slår fast att det är den största svenska skogsbranden i modern tid. Den sjätte dagen, under tisdagen, bedöms läget så allvarligt att staten går in. Tidigare har de kommunala räddningstjänsterna haft ansvaret. Men nu tillsätts en ny stabslednings för att leda och samordna arbetet.

    Spänd väntan på vattenbombningsplanen

    Räddningstjänsten som har över 200 personer som bekämpar branden begär nu förstärkning från hela Sverige. Samtidigt väntar man på vattenbombningsplan från Frankrike och Italien. Skogsvirke för hundratals miljoner har redan brunnit upp och situationen för polisen som står vid spärrplatserna fortsätter att vara kaosartad.

    - Jag kan tänka mig så här att det var flera poliser som stod vid spärrplatser som inte kom härifrån, det var mörkt, man såg branden, man visste inte riktigt var gränsen går, man hittar inte och sen så börjar de fundera: Ska jag själv flytta på mig till slut? Så det finns ju mänskliga förklaringar på det men i den där mänskliga förklaringen så tycker jag ändå att vi ska försöka hitta en rutin som fungerar lite bättre. Och det där ska ju bli intressant, för man håller på att ta fram en ny katastrofregistrering och förhoppningsvis ska man titta på branden. Vad missades och vilka gånger är det svårt? säger Agneta Kumlin.

    I Kaliber har vi berättat om värdefulla minutrar som gick förlorade. Om brandkåren som inte fick kontroll på branden och om polisen som inte hade koll på evakuerade. Men när samhället misslyckas, händer nåt annat. Folk börjar ta saker i egna händer.

    I Västerfärnebo bor Elisabet Pettersson. Tillsammans med sin familj driver de en stor gård där de föder upp boskap som sedan skickas till slakterier. Elisabet visar sin favoritko. Trots att de inte döper korna kan man inte undvika att få en relation till vissa, berättar Elisabet.

    Redan den första helgen märker Elisabet hur röken sprider sig. Hon stannar till och med hemma från ett bröllop för att hon inte vågar lämna djuren. Och det är fler som är oroliga. Elisabet pratar med flera grannar som redan börjat ordna för att få sina djur därifrån.

    - Då visar det sig också att vi behöver börja evakuera redan på måndag eftermiddag. Nu evakuerade vi totalt 1200 djur ungefär. Både får och nöt då. Och då började vi mobilisera. Och det är det såhär när man är på landsbygden att man ringer till någon som känner en annan, som har en sak som vi behöver. Så det blir ju en telefonkedja helt enkelt. Och en väldig kunskapsbank, berättar Elisabet Pettersson.

    Det är nu som folk börjar gå ihop. Hundratals frivilliga samlar in verktyg, kläder och lagar mat, både för att hjälpa räddningstjänsten och de som behöver evakueras.


    - Det är ju fantastiskt hur man ser hur en landsbygd kan gå ihop när det verkligen gäller. Då är alla på samma nivå och man hjälps åt. Man struntar i vad som hänt längre tillbaks och runtomkring. Alla bara samlas och jobbar. Och det tycker jag man måste ta till sig och ta med sig för framtiden. Se det här som en resurs och ta till vara den. Man kanske bygger upp någon form av landsvärn som man hade längre tillbaks. Vi har rustat ner så länge i så många år.

    Brandens sjätte dag skriker brandmännen efter all hjälp dom kan få. Men det blir inte bättre av att vattenbombningsplanen som man väntar på från Italien blir försenade. När de väl kommer fram på brandens sjunde dag blir de dessutom stående på en flygplats under större delen av dagen. De kan inte flyga över brandområdet på grund av dålig sikt.

    Senare under kvällen lyfter planen i alla fall och börjar släppa vatten över området. De kommande dagarna släpper planen sammanlagt 10 miljoner liter vatten. Läget förbättras något men branden är fortfarande inte under kontroll. Under helgen förväntas vinden förvärra arbetet. Och på brandens tionde dag kallar man till presskonferens.

    - Vi kommer att sättas på prov i eftermiddag. Jag är helt övertygad om det. Den värsta delen av dygnet är framför oss. Jag är hoppfull. Jag tror inte att vi ska behöva se ett genombrott. Men om det blir, så gör vi allt som vi överhuvudtaget kan med alla resurser vi har för att slå tillbaks det, säger Lars-Göran Uddholm under presskonferensen.

    Brandmännen fortsätter att bekämpa elden under helgen. Vindarna gör det svårt att få kontroll i det extremt torra vädret. Men så på måndagen, brandens tolfte dag, kommer det som alla längtat efter. Regnet.

    Redan samma dag bedöms läget vara under kontroll. När insatsen avslutas en månad senare, har nästan 14 000 hektar brunnit, ett område lika stort som tre fjärdedelar av hela Stockholm.

    26 byggnader står i ruiner och skogsägare har förlorat skog för närmare en halv miljard. Nu börjar myndigheternas granskning av sig själva. Det är ett omfattande arbete som pågår än idag. Men frågan alla ställer sig är om branden hade behövt bli så stor som den blev.

    Det kommunala räddningstjänstera är ju inte dimensionerade för att släcka jättestora skogsbränder. Vi är dimensionerade för det man kallar vardagsolyckor, i vårat fall trafikolyckor, lägenhetsbränder och andra begränsade händelser. Det finns ingen svensk räddningstjänst som är dimensionerad för riktigt stora olyckor utan då handlar det om att söka samarbete och ta hjälp av andra, säger brandingenjören Fredrik Eriksson.

    - Hade man sett och förstått omfattningen av den här branden och förstått vilka proportioner det skulle få så hade man naturligtvis försökt att dra på med ännu mer resurser ännu tidigare. Det kan man väl säga. Men det var ju ingen som förstod hur stort och allvarligt det här skulle bli, säger insatsledaren Jan Lindberg. Han tycker att man gjorde så gott man kunde under förutsättningarna, men är ändå självkritisk.

    En annan som är självkritisk är Salas närpolischef Agneta Kumlin.

    - Det som jag tycker att man kan göra bättre till nästa gång. Det är att snabbare få igång det som vi fick igång. För när vi väl fick igång arbetet där, då är jag själv imponerad över det arbete som vi gjorde. Det tog i alla fall tills på onsdagen och i vissa fall på torsdagen innan alla som vi ville ha där insåg att de skulle vara där mycket mer, säger Agneta Kumlin.

    - Mitt i alla elände och tragiska som har hänt så hoppas jag ju och tror att det ska leda till mycket positivt. Och det är ju viktigt att det gör det. Det finns någon nytta med det i alla fall. Det är väl så man får se det, tillägger Jan Lindberg.

    Borta i Västerfärnebo visar Elisabet Pettersson runt på gården. Nu är alla djuren tillbaka och just här har det inte brunnit. Hon berättar att vardagen sakta börjat återvända till det normala för lantbrukarna. Men det finns ett problem – turisterna.

    - Jag har ju svårt att förstå det för jag kan ju se det här varje dag. Jag kan se skog och natur varenda dag. Jag förstår att det finns ett intresse. Men jag tycker det är hemskt om man ska åka upp där det är avspärrat, där man faktiskt inte får vistas. Man har väldigt mycket konsekvenser av det här. Man vet inte hur det blir i framtiden med sin skog. Man vet inte hur det blir, det som har brunnit upp. Man vet att man har en försäkring men, det är så otroligt mycket som måste ordnas nu rent praktiskt. Och att då ha folk som gör intrång, det är inte okej. Jag tycker man ska lämna folk i fred, för de har nog ändå, säger Elisabet Pettersson.

    Längs väg 668 vid Stabäck flockas pensionärer och barnfamiljer. Här står de med termosar på biltaken, kameror i handen och gräver bland resterna. Faktum är att trycket blivit så stort att man tvingas ha ett vaktbolag som patrullerar längs vägen och Länsstyrelsen överväger nu att öppna ett turistcentrum bara ett stenkast bort.

    En annan som är kritisk till turisterna är närpolischefen Agneta Kumlin igen. Hon tycker det har gått för långt.

    - Det finns människor där nu som har flyttat hem. Och dom känner ju sig som att dom är på zoo säger dom. Folk kliver in på deras tomter och tar foto på dom, fast dom är ute själva och sånt. Tar ingen hänsyn alls. Och det är ju en lite svart baksida tycker jag av det här, säger Agneta Kumlin.

    I Stabäck röjer Per Sevelin röjer fortfarande bland resterna av sin gård. Eftersom allt inte var försäkrat får han göra det mesta själv. Det är ett tungt jobb och det blir inte lättare när folk kliver ur sina bilar för att titta på förödelsen.

    - Det stannar ju bilar hela tiden. Fast det är stoppförbud, så stannar de och tar kort. Kliver även ut och går in i skogen har jag sett vid flera tillfällen. Jag såg till och med en barnfamilj här i lördags. Stannade med husbil och hela familjen gick ut och gick in, berättar Per Sevelin.

    - De stannar ju gärna vid sommarstugan där uppe. Grannen har berättat att de till och med har gått in på tomten och grävt i brandrester och rotat runt. Och det känns ju jättetråkigt att det inte ska kunna visas lite respekt för oss som faktiskt bor kvar här nu, tillägger Emma Helmersson.


    Nu ligger parets största fokus på att försöka se framåt och gå vidare. För hur går man egentligen vidare från något sånt här?

    - Försöka tänka att det växer upp igen och att det kommer bli grönt och fint. Och försöka bygga upp så mycket som möjligt, säger Per Sevelin.

    Michael Verdicchio

    30 min
  • "Golare har inga polare" - om en kultur där man löser brott och konflikter utan att blanda in polisen

    Polisen är den myndighet som ökar mest när det gäller allmänhetens förtroende. Men i vissa områden sprids istället en rädsla och ett förakt mot polisen.

    Här tiger man när polisen ställer frågor.
    Här löser man brott och konflikter själva.
    Här har golare inga polare.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    - Här har vi då pingisrummet och två pingisbord. Och sen några bänkar man kan sitta på och så. Och så har vi några datorer där vi brukar sätta på musik och så brukar vi spela samtidigt. Sen har vi ett till biljardbord, berättar Lima är 16 år.

    Hon visar runt på fritidsgården Flamman som ligger i stadsdelen Kroksbäck i Malmö. På en svart vägg har ungdomarna målat ett stort fuck you-finger. Enligt föreståndaren här är det en hälsning till polisen.

    - Det är ett sätt att visa vad vi känner. Sen har man ett hat mot polisen här. Även fast de inte har begått ett brott, de småkillarna som är här de hatar ändå polisen.

    Utanför - runt en offentlig sittgrupp i rött stål - hänger ett gäng i 16-årsåldern. Vissa går och andra kommer. Två av killarna presenterar sig som Ahmed och Abbas.

    - Polisen kommer hit hela tiden och sånt. Folk känner sig otrygga. Det är det jag menar.

    - På grund av att de kommer?

    - Ja.

    - Alltså om polisen slutar att komma hit så blir det bättre.

    - Men man kan inte få hjälp av polisen, tror du?

    - Nej, nej.

    - Vad är det de gör när de kommer hit?

    - De står still. De kollar på ungdomarna. De tror att vi gör någonting. De fortsätter och stoppar dem. De kommer flera stycken hela tiden. Så man tror hela tiden att det är något på gång, när det inte är något på gång.

    - Och hur känns det för dig när de är här?

    - Jag känner mig skraj och rädd.

    - Det är jobbigt när poliserna alltid är här, men folk är vana.

    - Men vad tycker om när de kommer?

    - Jag tycker inte att det är trevligt.

    - Varför inte det då?

    - Det är som att de campar här.

    - Ibland det händer bråk, polisen går ut med batong, de skriker mot barnen, de blir rädda. I vissa tillfällen överdriver de på olika sätt. De skriker mot barn, tar ut batong. De skrämmer folket.

    - Men om jag förstår dig rätt så tycker du att det hade varit bättre om polisen inte kom hit?

    - Ja, då hade man känt att man hade varit mer trygg.

    - Ge mig en cigg mannen…

    I Kaliber förra veckan berättade vi om att polisutredare i allt större utsträckning tvingas lägga ner förundersökningar på grund av att vittnen inte vill berätta om de brott som de sett.

    Det här leder till att många brott inte går att lösa.

    Polisutredarna berättade om att en ovilja växt fram i vissa områden - en kultur där man inte pratar med polisen.

    I dag försöker vi ta reda på varför.

    Vi är i Kroksbäck - ett område i Malmös ytterkanter. Här finns stora grönområden och kommunen har satsat på moderna fotbollsplaner och en påkostad lekplats.

    Men i området finns det också problem. Invånarna plågas av droghandel, skottlossningar och rån. Christian von Malmborg är närpolis i området.

    - Alltså det här är ett av de områdena i Malmö där det är mycket… Det är väldigt många normala människor här också men det finns mycket problem i det här området.

    - Det är ju framförallt Stockholm, Göteborg och Malmö så har det bildats områden som det blir ju små städer i städerna. Det finns folk här, du kan stoppa tio människor här och då har fyra av de ungdomarna inte sett havet, och det ligger 600 meter bort. Jag träffar alltså ungdomar som inte har sett havet och de bor bredvid det. De kommer inte härifrån.

    Men frågar man ungdomarna ger dom en annan bild. Vi träffar Abbas som är 17 år och som drömmer om att bli elektriker. Han visar runt i området där han har bott i hela sitt liv. Han säger att han trivs.

    - Enligt polisen är ingen trygg. Men enligt oss ungdomar så är alla trygga. Alla har kul med varandra. Det kanske blir tjafs. Men man blir vänner direkt. Eftersom alla är som en familj.

    - Det är en riktigt go känsla faktiskt. Det är som din egen familj fast utanför huset. Alla hjälper dig, du hjälper alla. Alla mår bra när du mår bra.

    - Så ibland när någon är ledsen vi uppmuntrar honom så att han blir bra igen.

    Här i Kroksbäck - eller K som man säger i området - håller man ihop. Och det är på gott och ont. Enligt 16-åriga Lima leder den starka sammanhållningen också till att man har det svårt att acceptera folk utifrån.

    - Det är ju det att känner man inte folket då generaliserar man. De är riktiga bitches. Om vi säger en tjej kommer, flyttar från Limhamn till Kroksbäck. Hon hade absolut inte kommit in i vårt kompisgäng. Hon hade bara inte det för att vi håller ihop. Vi har känt varandra i åtta-nio år. Vi litar på varandra. Vi är som en familj på något sätt. Vi vet inte var hon kommer ifrån, vi vet inte vad hon har sysslat med och sådana här grejer.

    - Vi gillar bara att umgås med dem i området, säger en annan tjej.

    Under sommaren har det skett flera skottlossningar i området, men polisen har haft svårt att få någon att berätta vem eller vilka som ligger bakom.

    I närområdet finns en lokal polisstation. Här var det meningen att närpoliser skulle komma närmare medborgarna. Men visioner blir inte alltid som det är tänkt. Av de 120 poliser som jobbar här är i praktiken bara tre närpoliser. Området stationen ska täcka har 120 000 invånare.

    Närpoliserna Johannes Dontsios och Victor Eriksson gör sig redo för patrulltjänst.

    I ett gammalt bankvalv plockar de ut vapen och annan utrustning som de behöver inför kvällens arbetspass. De berättar om hur de varje dag får kämpa mot polisens dåliga rykte.

    - Relationen mellan rättsväsendet och vissa människor är inte så god. Det kan bero på att man inte har någon kontakt. Och viss kultur bland unga är att polisen inte är så jäkla bra - fuck the police och grisar och så, säger Johannes Dontsios.

    - Rätt ofta när vi är ute så möter vi på att man, som man säger, man golar inte. Det är att man inte pratar med rättssamhället helt enkelt. Om det man har sett, säger Victor Eriksson.

    - Min analys av det är att det handlar om utanförskap, man känner sig utanför samhället. Känner man inte att polisen är till för en utan att den är mot en, fortsätter Johannes Dontsios.

    Både Johannes Dontsios och Victor Eriksson säger att det skulle behövas fler poliser som jobbade förebyggande vid sidan av insatsverksamheten.

    - Ja, vi skulle vart fler. Som vi sa, vi är tre personer på 120 000 invånare. Vi hinner inte med allt det vi vill. Jag tror att hade man jobbat mer förebyggande, varit mer ute och, ja kanske fotpatrullerat till och med, så hade man dels förebyggt brott genom ens närvaro och dels då byggt upp bättre relationer. Man hade lärt känna ungdomarna. Och de hade fått en helt annan bild av polisen, än att de bara dundrar in när det har hänt något, säger Johannes Dontsios.

    Kvällens patrullerande är en förhållandevis ovanlig del av polisarbetet i Malmös södra förorter. För det mesta är det akuta händelser som gör att polisen dyker upp. Då är det skarpt läge och polis och ungdomar står på olika sidor.

    Renas Faik är 23 år. Han driver en liten butik några kilometer bort. Här säljer han läsk, godis och cigaretter. Renas Faik fäller ut solstolar utanför butiken. De har han precis köpt. De är till de 10-15 ungdomarna som brukar hänga här vid hans butik. Renas Faik har varit engagerad i Fryshuset och är själv uppvuxen i Malmös ytterkanter. Nu försöker han vara en förebild för dem som är som han själv var. Han har ställt ett krav på ungdomarna: om de ska vara här så måste de göra sina läxor.

    - Det kommer folk och då kan jag snacka med dem och ha trevligt. Så kan de sitta och plugga här borta, säger Renas Faik och berättar att polishatet är utbrett hos de ungdomarna som brukar hänga här.

    - Alltså det är verkligen polishat. Poliser ska vara en förebild för ungdomarna. Det är de här människorna som ska se till att det inte ska finnas kriminalitet, att det inte ska finnas våld, det ska inte finnas uppkäftiga killar. De skulle kunna snacka med en kille, du kom hit, varför gör du så, det är väl dåligt, om din pappa ser dig här han blir inte glad över det, så lite fint. Vet du vad de gör istället? De tar 13-åringen, ställer han mot väggen, tar ut batong, visiterar dem och lägger de på marken, lägger ansiktet på asfalten. Va fan är det?

    - Hur vet du att det går till så då?

    -Jag har sett det. Jag har själv varit med om det.

    Enligt närpolisen Christian von Malmborg går det mycket rykten om att polisen tar till övervåld.

    - Det finns historier som florerar som aldrig har hänt. Det tror ju ungdomarna på och säger, jag känner en kompis som och så vidare, men majoriteten av de här historierna har aldrig hänt så det byggs upp ett polishat som inte är befogat, säger Christian von Malmborg.

    - Har polisen själva någon del i det, tror du?

    - Det finns så klart ungdomar som har blivit bryskt omhändertagna i stökiga situationer. Det är stressigt. Det är mycket folk. Det är våld mot polisen. Det är våld mot andra. Man måste snabbt få in folk i buss. En och annan ungdom har säkert fått ont vid flera tillfällen, alltså det kan man inte sticka under stolen med.

    Närpoliserna Johannes Dontsios och Victor Eriksson är ute på kvällspatrull. En port har gått i baklås och några tjejer har blivit inlåsta i ett trapphus. I polisernas runda ingår annars besök på fritidsgårdar och i butiker. Och man tar sig också tid att prata med boende. Ett par killar kommer fram och börjar diskutera polisens beteende.

    - Det finns poliser som hatar vissa och gör saker mot dem, till exempel de kan, jag har inte varit med om det själv, men jag känner folk som har varit med om att de har blivit tagna kört ut långt någonstans och sen bara släppt dem varför de har fått promenera hem. Och blivit slagna också, säger en av dem, säger en av killarna.

    - Att folk blir bortkörda från en plats, det har polisen laglig rätt att göra ibland. Men det är viktigt där att man förklarar varför man gör det. Att det inte är en hämndaktion eller för att jävlas, säger Johannes.

    - Men är ni säkra på att alla gör det så som de borde?

    - Jag är inte säker på att alla gör rätt, jag bara berättar vad lagen säger om det va. Sen har det säkert hänt fel, men att slå någon och sedan slänga av dem i skogen, det får man ju absolut inte göra. Som du berättade, fortsätter Johannes.

    Den ena killen visar hur hans kompis nyligen blev nertvingad på marken av polisen. Han undrar hur mycket våld polisen egentligen får använda.

    - Han går helt vanligt men så fäller de bara ner honom. Sen tar de honom, alla tar en hand ett ben, sen gör de grepp på honom.

    - Vi kan bara stå för vad vi har sett och vad vi gör, säger Victor Eriksson.

    - Jag själv personligen, jag har aldrig haft någonting med polisen att göra. Men det är klart, man gillar inte såna som inte gör sitt jobb som de ska, och använder den makten på fel sätt ju. Det är det enda, säger en av killarna.

    - Känns det okej att vi går omkring här då? Frågar Victor.

    - Det känns helt lugnt.

    Polisen har på flera sätt ökat sitt förtroende hos befolkningen. Enligt Sifos senaste förtroendemätning bland Sveriges myndigheter var polisen den myndighet som ökade mest i anseende hos allmänheten.

    Men i landets förorter ser det annorlunda ut. Det visar en rapport som undersökningsbolaget Miklo har gjort.

    - Enligt vår rapport så tyder det ju inte på att man har ett starkt förtroende för polisen i miljonprogrammen. Snarare att det indikerar åt motsatt håll, säger Marlena Batist, som är konsult på Miklo. De gör bland annat opinionsmätningar åt Jordbruksverket och Finansinspektionen.

    Förra året mätte man på eget initiativ förtroendet för polisen i Sveriges förorter och utsatta områden. De frågade över tusen boende olika frågor om hur de såg på polisen. Svaren de fick skiljde sig från Sifos undersökning.

    Bara två av tre uppgav att de litar på polisen. Drygt vart fjärde uppgav att de inte anmälde när de utsattes för brott. Dubbelt så många i gruppen med invandrarföräldrar ansåg att de blivit dåligt bemötta av polisen.

    - Så slutsatsen är ju ändå att det är inte ett högt förtroende för polisen i de här områdena. Och det som stack ut mest var att över en tredjedel av de tillfrågade i vår undersökning menar att polisen använder övervåld, Marlena Batist.

    I Kaliber har du hört om ett polishat. Historier om polisvåld. Och en misstro mot poliser som rycker ut för att lösa brott.

    Men vad får det för konsekvenser?

    I ett fall som Kaliber berättade om i förra veckan hade polisen det svårt att få vittnen att berätta. Det handlade om en man som blev misshandlad framför sin ettåriga son på en bro här i Kroksbäck.

    Minst trettio personer såg, men ingen ville berätta för polisen vad de hade sett.

    På fritidsgården Flamman tycker 16-åriga Lima att det var bra att ingen ville prata med polisen.

    - Jag tycker det är bra. Det är bra för gemenskapen. Men det är bra för gemenskapen för då litar folk på varandra när det verkligen kommer till liv eller död. Folk kunde ha fått fängelsestraff för det där. Alltså man litar ju mer när det kommer till sådana situationer och där ingen vittnar.

    - Man skyddar varandra. Det är det du menar?

    - Ja, man skyddar varandra. Precis. Men som sagt det var riktigt synd om mannen. Hans rättegång blev svårare för att ingen vittnade. Men jag kan förstå varför ingen vittnade. Jag själv hade aldrig vittnat.

    - Du hade inte gjort det?

    - Nej, jag hade inte gjort det.

    Det är den starka gemenskapen i området som gör att man håller tyst. Att vittna skulle vara att gå emot den sammanhållningen.

    Bara några meter från där vi sitter har kommunen bjudit in till ett möte. På det här sättet vill man öka tryggheten i området. I Kroksbäcksskolans matsal har man dukat upp med kaffe, bullar och kakor. På de runda samtalsborden ligger högar med informationsfoldrar från olika myndigheter.

    - Det finns ungdomsproblematik i just de här områdena, säger Jamal El-Haj (S), ordförande i stadsdelsnämnden.

    - Det har hänt några incidenter här i vårt stadsområde och vi bjuder in våra medborgare för att kunna ha dialog med dem.

    Här har kommunen tillsammans med polisen, arbetsförmedlingen, Malmö högskola och det kommunala bostadsbolaget MKB bjudit in de boende i området till en medborgardialog om vad man tillsammans kan göra för att öka tryggheten i området.

    Men de enda som fikar och bläddrar i foldrarna är representanterna från de olika myndigheterna. Trots att man har annonserat i tidningen så är det nästan inga av de boende som har kommit hit.

    - Vad tror du det beror det på att det är så som vill vara med och delta och diskutera?

    - Det kan vara att det är fint väder. Det kan vara att man valde något annat. Det kan vara att vi är mitt i en valrörelse till exempel att anslutningen inte var så väl, Jamal El-Haj (S).

    - Men hur påverkar det om man inte får med sig medborgarna när myndigheterna försöker nå ut?

    - Ja, det är brist på demokrati i så fall.

    - Men du tror att intresset finns?

    - Ja absolut, även om det inte finns måste va skapa ett intresse. För politiken kan inte fungera själv. Därför måste man ha en dialog med medborgarna, avslutar Jamal El-Haj (S).

    Istället för att vända sig till myndigheterna och polisen har det växt fram en kultur i området där man löser konflikter och brott på egen hand. Vi ger oss ut i området och pratar med folk. Flera av dem berättar att det här är något som tillhör sammanhållningen och att det är något att vara stolt över.

    - Är det någonting som händer på området som alla inte håller med om så samlas alla och tar bort det problemet. De löser det själva, säger en person vi träffar.

    Killen som vi pratar med bor i det höghus vars fönster vetter ut mot den gångbro där mannen misshandlades svårt framför sin son. Många såg men ingen ville prata med polisen. Killen vill inte säga vad han heter, men berättar gärna i sin dörröppning om hur spontana medborgargarden i området löser konflikter - utan att blanda in polisen.

    - Ja, vi har haft lite blottare här. De har aldrig kommit tillbaka. Vi har haft folk som har använt, brukat narkotika framför ungar och så som sitter på lekplatser och så. De finns inte kvar där heller. Vi har haft själva stökiga ungdomar som går runt och krossar rutor helt i onödan, bara för att det är onödigt. Men de ungdomarna gör inte det längre. Så man hjälps åt, berättar han.

    - Men hur fungerar det? Vem är det som bestämmer?

    - Ingen bestämmer. Alla vet vad som är rätt och fel, så alla går efter varandra. Vet man att han är en blottare, han är dålig för samhället, då är det ingen som behöver bestämma, man vet vad som behöver göras. Skrämma bort honom, få bort honom, få bort honom. En slag, en spark. Bara så han inte kommer tillbaka och blottar sig. Han kan gå någon annanstans. Alla hjälps åt.

    - Och då behöver man inte polisen?

    - Nej. Polisen kommer och bjuder in sig själva i dessa området. De behövs inte så mycket.

    - Vad borde polisen göra annorlunda?

    - Ingen aning faktiskt. Det är mycket dom borde göra annorlunda. Men det är inget jag kan hjälpa dom med.

    I Renas Faik butik börjar det komma folk. Han känner väl igen att man ofta löser problem själva.

    - Ungdomar ansluter sig till ett brödraskap kan man kalla det för. Eller en liten ungdomsfamilj som man har som barn, man växer upp med dem man litar på dem och man litar på de äldre. Lite så. Har man problem och har kommit i knipa så pratar man med de äldre. Och de äldre kan snacka med den som man har problem med. Man löser det alltid på något sätt. Även om det blir med våld, så löser man det ändå. Det blir en lösning på det. Men man ringer inte in polisen. Absolut inte. De förvärrar bara problemet. Det är inte till nytta.

    - Vad tycker du om att det funkar på det här sättet?

    - Det är riktigt dåligt att det funkar på detta sättet att folk inte vill vända sig till polisen och säga till dem - vi behöver hjälp. Ni är anställda för att hjälpa oss. Att folk inte vågar eller vill göra det är fruktansvärt, säger Renas Faik.

    Närpolisen Christian von Malmborg säger att folk i området ofta tar lagen i egna händer.

    - Det finns ju ungdomsgäng som tycker att de äger vissa gator eller att det är deras gata och då ska de bestämma vilka som ska vara där och vilka som inte ska vara där. Rätt som det är så kommer det dit fel person som inte ska vara där och så ska de jaga bort någon som är farligare än vad de är och så blir det bekymmer och så är det någon stackars narkoman som får stryk i någon gränd för att han satt i fel trappa. Alltså så kan vi inte ha det. Det är polisen man ska ringa, som ska hjälpa de här människorna. Det är det vi är till för, säger Christian von Malmborg.

    - Men vad tänker du om att det ser ut så?

    - Det förstår du lika väl som jag att det inte är bra att ett gäng ungdomar drar runt och ska lösa bekymmer i området och jaga bort knarkare och blottare, alltså det blir inte bra, säger han.

    Men vad ska man göra då? Det är en fråga som kräver många och kanske långa svar. Men både poliser och ungdomarna i Kroksbäck som vi pratar med uttrycker att det satsas alltför lite på närpoliser som jobbar relationsskapande. Något butiksägaren Renas Faik håller med om.

    - Om det hade varit en närpolis som hade varit i området då hade han känt varenda en, vad de håller på med och vad de inte håller på med. Okej? Då hade han inte gått och visiterat dem. Utan den som håller på med något hade han tagit ett snack med, säger Renas Faik.

    - Och den här berättelsen hör jag av mycket äldre människor som har levt på 60, 70 och 80-talet. De säger att polisen i vår tid kom fram och hjälpte oss eller en tant att bära sina påsar uppför trappan. Eller hjälpa om man hade problem. De var väldigt familjära. I dag är det inte så, fortsätter han.

    Närpolisen Christian von Malmborg:

    - Det finns nog väldigt mycket poliser som skulle vilja jobba på ett annorlunda sätt än vad vi har möjlighet till. Jag har aldrig hjälpt en gammal dam över gatan. Om vi uttrycker det så. Det hinns inte med. Det här att hjälpa, den delen finns inte speciellt. Det finns några få poliser på varje polisstation, men det är alldeles för lite.

    Polismästare Ulf Sempert är chef för Malmöpolisen.

    - Vi har haft en underbemanning i polismyndigheten i Skåne som då naturligtvis drabbat polisområde Malmö. Vi har varit tvungna att prioritera det som är lagstadgat. Det vill säga till exempel att ta hand om frihetsberövade. Och då har resurserna inte räckt till för allt det där andra. Det är en prioritering som vi har tvingats göra, säger han.

    Han säger att det låga förtroendet i utsatta områden beror på att det bor så många invandrare där.

    - Det kan jag förstå att man har en sån känsla om man har levt under förhållanden där polisen är totalitär och väldigt våldsbenägen.

    - Men det är ju ungdomar som har bott där i hela sitt liv.

    - Ja, men man har ändå en påverkan ifrån omgivningen där…

    - Men varför lyckas man inte i de här områdena?

    - Det vill jag inte påstå att man inte lyckas. Vi är en bit på väg, men vi har fortfarande en bit att gå.

    - Men är man ute och pratar med folk i området så känner man sig inte trygg när polisen är närvarande. Det måste väl ändå ses som ett misslyckande?

    - Alltså det är ju något vi vill ändra på, säger Ulf Sempert.

    Enligt Ulf Sempert kommer antalet närpoliser bli fler i Malmö under hösten, eftersom man lovats extra resurser från rikspolisstyrelsen.

    Polisen står nu inför den största omorganisationen sedan myndigheten förstatligades. Den 1 januari 2015 ska 21 polismyndigheter bli en. En av målsättningarna är att den nya polisen ska finnas närmare medborgarna.

    För tjugo år sedan genomfördes en annan stor reform, den så kallade närpolisreformen.

    Den misslyckades.

    Enligt polisförbundet kom bara en bråkdel av närpoliserna att arbeta med närpolisuppgifter när det väl kom till kritan.

    Men den här gången ska det bli rätt lovar man.

    Bo Wennström är professor i juridik vid Uppsala universitet. Han är kritisk:

    - Det är svepande formuleringar om att man ska komma närmare medborgarna. Och historien bakom närpolisverksamheten är relativt tragisk, den havererade helt. Varför skulle det fungera den här gången när man inte ens har den höga ambitionen som man hade i början av 90-talet kan man fråga sig.

    - I dag, det man framförallt har gjort, är att man har koncentrerat sig på en organisatorisk reform så att de mål som man från riksdag och regering har vad gäller polisen ska få fullt genomslag i organisationen. Så det är mycket en managementreform som man har gjort, säger han.

    Enligt Bo Wennström inriktar sig förändringsarbetet bara på hur polisen är organiserad, ett pappersarbete. Hur polisen ska jobba på fältet framöver är fortfarande en öppen fråga. Bo Wennström tror inte att de nya satsningarna kommer leda till fler närpoliser.

    - Det finns väldigt lite som tyder på det. Förutom dessa ord.

    - Det är bara tomma ord?

    - Ja, jag menar att det bara är tomma ord, till dess att man kan visa att detta fungerar.

    Några konkreta siffror eller förändringar i verksamheten har inte presenterats, och några centrala direktiv över hur många närpoliser som ska finnas finns inte heller. I realiteten kommer eventuella närpolissatsningar bli en fråga för de regionala polischeferna.

    Thomas Rolén har regeringens uppdrag att genomföra och bilda den nya polismyndigheten. Han leder alltså omorganisationen. Han är säker på att man kommer att lyckas den här gången.

    - Det kommer att, hela vår organisation bygger på att det ska vara mer personal i lokalsamhället än var det är i dag. Det är bland annat därför som man slår ihop det här till en sammanhållen myndighet, just för att frigöra resurser för att föra ut lokalt, säger Thomas Rolén.

    - Och kommer det att bli så också?

    - Det kommer att bli på det sättet. I organisationen som vi nu sjösätter här den 1 januari 2015 så är bemanningen och att vi för ut mer resurser lokalt. Ja, så är det.

    I Kaliber i dag har du hört om ett hat mot polisen i vissa områden. Om hur misstron mot myndigheter har skapat en kultur där man löser brott och konflikter utan att blanda in polisen.

    Du har hört om närpoliserna som jobbar i motvind för att öka sitt förtroende.

    Även om den är starkt ifrågasatt lovar man att allt ska förändras till det bättre i och med den nya polisorganisationen.

    I väntan på det fortsätter vardagen för Lima, Abbas och deras kompisar. Och polisen har en stor utmaning framför sig - om de ska lyckas vända på hur ungdomarna till exempel ser på människor som vittnar:

    - Golare är om man till exempel vittnar om något man har sett. Och säger fel grejer, och skapar problem för andra. Det kallas för att gola.

    - Är det bra eller dåligt?

    - Det är dåligt såklart.

    - Varför då?

    - För att man skapar problem för andra.

    - En golare är en människa som inte passar in i samhället. Helt enkelt. För att han är en golare. En tjallare, säger en anna kille.

    - Golare har inga polare.

    - K är bäst, fattar du mannen…..

    Kaliber är slut. Nästa vecka handlar det om storbranden i Västmanland.

    Reportrar: Mikael Funke och Alexander Vickhoff

    Producent:Annika H Eriksson

    30 min
  • Allt svårare få människor att vittna

    Över trettio personer såg på när en man misshandlades framför sin 1½-åriga son på en bro i Malmö.

    Över trettio personer såg, men ingen ville berätta för polisen vad de hade sett.
    I Kaliber berättar polisen om hur de - i fall efter fall - tvingas lägga ner utredningar, eftersom vittnen inte längre vågar träda fram.
    Kaliber - om vittnena som tystnat.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Christian von Malmborg är polis i Malmö. Han berättar om ett uppmärksammat misshandelsfall på en gångbro i Kroksbäck i Malmö.

    - Vi kom därifrån med polisbilen. På cykelvägen här. Och kör fram och ställer oss här på bron, säger Christian von Malmborg

    - Och bron som vi ser här framför oss, tio meter bort. På den befinner det sig, uppskattningsvis 30-40 personer. Sen så ser man hur cykelbanan går in här emellan bostadshusen och det är fullt av människor hela vägen in. Sammanlagt som är här i området runt platsen är ett par hundra människor sammanlagt, fortsätter han.

    Och många av dem såg vad som hände. En av dem bor i ett höghus som ligger precis intill bron.

    - Ja, här är din balkong? Inglasad.

    - Ja, du ser härnere…

    - Men du stod här då?

    - Jag stod här, ja.

    - Men hur märkte du att det var nåt på gång?

    - Jag hörde det, upprivna röster, förhöjda röster kan man väl säga.

    - Och hur skulle du beskriva situationen?

    - Det kom folk från det hållet och det kom folk från det hållet. Springandes. En del var bara åskådare och en del blandade sig i det. Det var någon som försökte sära på dem också. Jag såg att de höll upp ett tag, sen var de igång igen.

    - Men var det ett allvarligt slagsmål?

    - Ja när de försökte slänga honom över bron, så var det allvarligt.

    - Men du såg det?

    - Ja, ja.

    Vi har hört om det flera gånger. Om vittnen och brottsoffer som inte vill berätta om vad de sett, eller vad de har varit med om.

    Det handlar om dödsskjutningar i Biskopsgården i Göteborg, om folk som hotas när dom ska vittna mot MC-gäng och om misshandel och mord i Malmö. Människor som inte vågar vittna.

    I Kaliber idag ska du få höra om nerlagda förundersökningar och inställda rättegångar som beror på att vittnen eller brottsoffer inte berättar. Det handlar om vittnen som tystnat.

    Det är i september förra året. Yusupha Sallah är från Gambia och har nyligen flyttat till Sverige. Här har han fått jobb som svetsare. Han är på väg till lekplatsen med sin son som är ett och ett halvt år gammal.

    - I say that we go to the playground. Because the mom go shopping. So I was home with him. So I say we go to the playground, säger han.

    Men på väg till lekplatsen - mitt på en gångbro - kommer det fram en kille och sparkar bort sonens leksak - och knuffar omkull honom. När Yusupha protesterar blir han omringad av killen och flera kvinnor.

    - Yeah. They surrounded me. The man in front and hitting in my face, and I tried to defend myself and get away from them.”

    De slår mig i ansiktet. Jag försöker försvara mig, berättar Yusupha Sallah. Samtidigt, säger han, försöker han hålla koll på vart hans son har tagit vägen.

    - He started to cry. And I hear his voice and calling me and I´m between these women who was grabbing my jacket. The youngest sister is kicking, and the man is trying to hit as much as he can.

    Jag hör att min son gråter, men dom forsätter bara att slå, berättar Yusupha Sallah.

    - So after a few minutes more men comes. They start to hit. But for so long I am defending myself. I just wanna get away from them. Because I am having my focus on my son. How can I get him?”

    Fler personer ansluter och börjar också slå Yusupha Sallah. Gångbron som knyter ihop höghuskvarteren med ett grönområde, fylls med folk. De strömmar från alla håll - från det närliggande höghuset och från fotbollsplanen som ligger alldeles bredvid.

    Yusupha Sallah är helt omringad. Hur han än försöker värja sig får han ta emot både slag och sparkar. Mitt i folkmassan står hans son och ser på när hans pappa blir misshandlad.

    - I couldn´t see anything. I tried to defend my face. My everything but hit is coming. If I protect my face I got a kick in my back, my legs. From everywhere. I can hear my son crying in this public of so many people.

    Männen lyfter upp Yusupha Sallah och försöker fösa honom över broräcket. Fem meter ner dundrar stadsbussar och bilar förbi.

    - Many men lift me up and put me up in the metals. I grabbed the metal, and they tried to push and hitting my hands. Hitting my face and tried to get me away to leave the metal. At this moment I was thinking was that I wanna see my son and I do all that I can to get back to the other side of the bridge.”

    När jag hänger på utsidan av metallräcket börjar de slå på mina händer så att jag ska tappa greppet. Men mitt fokus är att få se min son. Så till slut lyckas jag häva mig över på rätt sida, säger Yusupha Sallah.

    Ungefär då kommer rugbyspelaren Helle Gorm von Spreckelsen cyklande. Han är på väg hem från en träning.

    - Yes I was biking and when I arrived close to the bridge I could see there was a lot of noise going around, people were running and I was looking and wonder what was happening. So I looked closer. I guy was laying on the ground and some other people were kicking him, Helle Gorm von Spreckelsen.

    Jag såg att det var en man som låg på marken och att det var flera personer som slog honom, säger han.

    - It was a severe beating. He was bleeding from his eyebrows. He was bleeding from his mouth. Eyes swollen. It looked bad. But no one intervening.

    Det var en allvarlig misshandel. Mannen blödde från sina ögonbryn och från sin mun. Hans ögon var svullna. Det såg illa ut. Och ingen gjorde något för att stoppa bråket, säger Helle Gorm von Spreckelsen.

    Till slut slutar männen att slå och polisen anländer till platsen. Christian von Malmborg och hans kollega är de två första poliserna på plats. Men de har det svårt att förstå vad som har hänt.

    - Det är alltså ingen som vill prata med oss. Många går när vi kommer. Många tittar bort när vi tittar på dem. De säger jag vill inte prata, jag vill inte prata. Det har ju blivit ett problem generellt att människor inte vågar vittna.

    - Det är en stor frustration, fortsätter Christian von Malmborg, jag ser ju framför mig 30-40 potentiella vittnen, varav hälften kanske till och med per namn kan säga vilka det är som har utfört det och ingen vill träda fram och säga det.

    - Vad betyder det för polisen att det är så här?

    - Det innebär tyvärr väldigt ofta att brotten inte går att klara upp. Det blir ju i förlängningen blir otryggare i området för att folk inte vågar ställa upp. Då kan man misshandla varandra, man kan råna varandra på gatan. Man kan bete sig utan att polisen kan göra något åt det.

    Christian von Malmborg visar var på bron Yusupha Sallah blev hängande.

    - Så det är en fallhöjd på fem meter om han hade tappat taget. Så du ser det är ganska högt. Han har ju blivit så misshandlad först så att han har tuppat av. Och efter det har han blivit hängande här och det är ganska starkt att ta sig upp igen. Han hade lätt kunnat avlida om han hade fallit ner här. Det är rakt ner i asfalt. Trots slag på händerna här i räcket så lyckades han häva sig upp igen och komma på rätt sida.

    - De slog på hans händer?

    - Ja, när han hängde här så slog de på hans händer.

    Dagen efter misshandeln hamnar utredningen hos förundersökningsledaren Thomas Bull.

    -Det jag fick på morgonen när jag kom det var ju att en man som hade kommit med sin son över en bro vid Kroksbäck hade blivit attackerad.

    Den överlämning Thomas Bull får från de poliser som varit på plats gör honom förvånad.

    - Jag reagerade så klart över ärendet som i sig var väldigt grovt. Men att, vad ska man säga, akten var väldigt tunn. Alltså det var väldigt få förhör med där.

    Och med tanke på att när man tittade i promemoriorna och såg att det varit så mycket folk på platsen så var jag väldigt förvånad över att det var så lite förhör med, säger Thomas Bull.

    Polisens utredning går trögt. Trots stora resurser hittar man ingen som vill berätta tillräckligt om vad som hänt på bron.

    - Man har bevittnat detta, men man ställer inte upp. Och sen finns så klart aspekten att man inte litar på polisen.

    Utredningen pågår i flera veckor. Polisen går ut i medierna och vädjar till allmänheten om hjälp. Men man får i det här läget inte in några avgörande tips. Thomas Bull är uppgiven. Han säger att det blivit allt vanligare att folk inte vill ställa upp och vittna.

    - Ja, i grova brott, om man vet om att det varit mycket folk på platsen, så kan man lätt se en tendens där att folk ställer inte upp direkt och vittnar. Just det här området, Kroksbäck, i samband med just den här händelsen, då hade vi även problem med, vad ska jag säga, gängkriminalitet vi hade skjutningar i området i alla fall med omnejd. Och det var samma problematik där med vittnen som inte ställde upp, fortsätter han.

    Men handlar det här om enstaka fall? Är det bara i Malmö det händer?

    Vi ville veta hur det ser ut i övriga landet. Därför tog vi kontakt med drygt hundra polisutredare i dom större städerna - Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. De om några borde ju veta. Drygt 60 procent har svarat på våra frågor.

    Vi frågade om de någon gång de senaste två åren varit med om att en utredning lagts ned på grund av att målsägande eller vittnen inte vill prata med polisen.

    Åtta av tio polisutredare svarar ja på den frågan. Och av dom uppger nio av tio att det är ganska vanligt eller att det händer då och då. En majoritet säger dessutom att situationen har förändrats under senare år. De flesta av dom säger att det blivit värre.

    Så här säger några av dom som har svarat:

    “Det har blivit vanligare att "vanliga" personer inte vill prata med polisen eftersom dom vill undvika eventuella problem.”

    “Nästan alla kräver att få vara anonyma. De är rädda. Detta är mycket vanligt idag.”

    “Det är svårare att få "vanligt folk" att vittna. Förut var det besvärligt eller omöjligt i gängmiljöer men detta har spridit sig. “

    “För många ungdomar är det viktigare att inte "gola" än att rättvisa skipas. Det kan upplevas som att i vissa ungdomskulturer är det otänkbart att "gola" på andra. De riskerar replisarier om de "skvallrar" till polisen.”

    En av dem som svarat på enkäten är Anders Nilsson, polisutredare i Malmö. Han har flera gånger tvingats lägga ner utredningar eftersom ingen velat berätta vad dom har sett.

    - Det har varit allt från personrån och stölder och annat, och det har varit något misshandelsfall också där vittnena säger att man inte har sett något, men det är uppenbart så att om man har varit på platsen har man inte kunnat undvika att ha sett någonting. Det är besvärande tycker jag.

    - Jag kan ju inte tvinga någon att berätta, jag kan uppmana dem att berätta att det är viktigt att berätta det som har hänt. Men jag tycker det borde vara en självklarhet att är man på en plats där ett brott begås så skulle det vara naturligt del att säga att jag såg detta och vill berätta hur det gick till för nästa gång kan det vara jag själv som drabbas, säger Anders Nilsson.

    Poliserna i Kalibers enkät berättar om en ovilja hos vittnena att prata om det dom har sett: “Man vill inte lägga sig i”. Men vissa utredningar drabbas också av att vittnen hotas till tystnad.

    Just nu utreds ett mord som skedde i somras på en skolgård i Malmö. Samtidigt som fotbollslaget Malmö FF kämpar för att kvala in till Champions League på Malmö stadion några kilometer bort urartar ett bråk mellan några ungdomar. Bråket slutar med att en 17-åring huggs till döds. Men polisen har svårt att få dom ungdomar som var på plats att berätta.

    - Någon eller några har påverkat våra möjligheter att ta reda på hur det gick till när en ung människa faktiskt dödas, säger åklagaren Magnus Pettersson som leder förundersökningen.

    - Vi kunde konstatera att två personer på platsen hade hotat dom övriga som var på platsen att inte berätta. Jag förstår att de unga människor som varit där och som har sett och hört detta har blivit rädda, ordentligt rädda.

    Magnus Pettersson har ändå goda förhoppningar att lösa mordet. Just nu sitter en 16-åring häktad misstänkt, men än så länge är inget åtal väckt.

    - När det gäller den typen av brott, just våldsbrott, så är det många gånger en kombination av teknisk utredning och vittnesiakttagelser och berättelser från människor som varit på platsen och som kanske är drabbade och utav det lägger vi ett pussel. Och får vi inte berättelser så saknar vi pusselbitar och saknas det för många pusselbitar så får vi inte ihop ett scenario och då kan inte jag som åklagare driva det vidare och då är jag tvungen att lägga ner det.

    Kalibers granskning visar alltså att åtta av tio utredare som vi har frågat tvingats lägga ner utredningar på grund av att vittnen eller målsägande inte vill medverka.

    Men även i dom fall där det finns vittnen som väljer att träda fram händer det att ärendena drabbas när dom når domstolarna.

    Kaliber bad domstolsverket att ta fram siffror på hur många rättegångsförhandlingar i Sverige som ställs in för att vittnen inte dyker upp. Det kan såklart handla om att vittnet varit sjuk eller fått andra förhinder, men också om att dom inte vill, törs eller för att dom hotats till tystnad.

    Siffrorna från domstolsverket visar att antalet inställda rättegångar nästan fördubblats sen 2009.

    Då - ställdes 421 förhandlingar in på grund av att vittnen inte dök upp. Förra året - 2013 -var den siffran 736. Och trenden håller i sig första halvan av 2014.

    Enligt poliser som svarat på vår enkät så är det ytterst ovanligt att vittnen råkar illa ut. Men ibland gör dom det.

    Ett fall handlar om en man som hade misshandlats i Malmö. Men när han är på väg för att vittna i tingsrätten händer något.

    - Det var alltså målsäganden som hade stått vid en busshållplats här i stan, han skulle ta bussen i god tid och komma till tingsrätten. Då dyker det upp två stycken, berättar åkalagren i fallet, Bo Albrektsson.

    - Som jag har förstått det vill de bara ha bekräftat att han är han och sedan så smäller det, så någon av de här avlossar då ett eller flera skott mot honom. Och det här tar i båda benen på honom. Och det blir larmat ambulans och så vidare...

    Mannen som alltså var på väg till tingsrätten för att vittna blir nerskjuten vid en busshållplats. Rättegången får ställas in och först flera månader senare återupptas förhandlingarna. Det slutar med att den misstänkte mannen frias i hovrätten.

    Under september 2013 står utredningen kring misshandeln av Yusupha Sallah på bron i Kroksbäck still.

    Polisen ger sig ut till området och knackar dörr i det stora lägenhetshuset som vetter ut mot bron - det hus vars balkonger och fönster enligt förundersökningen var fulla med åskådare när Yusupha Sallah misshandlades framför sin son. Men det var få som ville prata med polisen. Kaliber återvänder till platsen och höghuset. Vi vill veta varför så många valde att inte berätta vad de såg.

    Vi får komma in till en man, som bor på sjätte våningen. Trots att hans balkong är överröst med växter har han fri utsikt över gångbron där misshandeln skedde. Han var en av få som pratade med polisen om vad han hade sett.

    - Det var mycket folk. Det kom folk från det hållet och det kom folk springandes, berättar mannen.

    - Just att det var så många som såg och ingen ville berätta vad de hade sett för polisen. Vad tänker du om det?

    - Jag förstår dom. De är väl rädda, här är ju gäng som härjar. De väl rädda för repressalier.

    - Vad tror du ska till för att folk ska våga? Du vågade ju prata med polisen.

    - Ja, du. Mycket kan ju vara att, en hel del att många kommer från andra länder där polisen inte är så väl sedd. Det är rädsla för det. Sen är det rädsla för gängen, med att de ska hämnas och så vidare.

    - Är det mycket sådant? Hämndaktioner?

    - Ja, det tror jag.

    Ett par trappor ner berättar en tjej om hur det fungerar i området.

    - Det är många invandrare här. Det är mer ett grupptänk och ett släkttänk. Man är rädd att om man skvallrar om någon får man hela släkten emot sig. Här är mer social kultur. Om du bråkar med en person så bråkar du inte bara med den personen, du bråkar med hela dennes släkt och farbröder och deras söner. Så då kanske de är rädda. Det tror jag kan vara en anledning. Det beror på vilka som är inblandade i bråket. Är det en person i området som har lite inflytande så kanske dom inte vågar prata.

    - Skulle du våga berätta för polisen?

    - Anonymt, ja. Men jag hade inte velat stå där och säga mitt namn och så, för jag vet inte vad konsekvenserna kan bli. Det vill man inte riskera. Man vet inte vad som kan hända, säger hon.

    - Vad tycker du om att det ser ut så, att ingen vågar berätta för polisen vad som har hänt om det har skett en misshandel?

    - Alltså det är inte bra alls. Om det har hänt något kriminellt måste man ändå lösa det. Så att det inte upprepas, man måste tänka långsiktigt, man kan inte bara tänka på sig själv. Men ibland händer det lite grejer här, och om de då misstänker att jag har snackat så kanske de går och bränner upp min bil. De kommer ändå att förstöra för en så som de tycker att man har förstört för dom, alltså att dom kan få straff av lagen.

    Vi fortsätter ner i trapphuset och ringer på nästa dörr. En man öppnar dörren och vi presenterar oss. Mannen känner väl till det som hände på bron. Men säger att det är få här som vill prata med polisen.

    - Det är ingen som vågar.

    - Varför inte då?

    - Polisen skyddar inte de som vittnar.

    - Hur har du märkt det?

    - Klart, folk säger varför ska jag bli inblandad när jag inte får skydd. Polisen ställer inte upp, inte för någonting.

    - Och du då, om du hade sett något hade du berättat?

    - Jag kanske skulle våga. Jag tror jag skulle våga. Men jag skulle inte gå och säga att det är jag som har berättat eller så. Men jag skulle hjälpa till, anonymt. Det skulle säkert kunna gå.

    - Men det kan man ju inte göra.

    - Då är det så. Det skulle jag inte göra.

    - Du skulle inte göra det? Varför då?

    - För att det är ingen som skyddar mig sen. Jag kan inte gå mot tio- femton stycken för att visa att jag är stor och stark. Jag skulle inte göra det.

    Just möjligheten att vittna anonymt är något som har diskuterats länge. I länder som Norge och Danmark har hotade vittnen möjlighet att vara anonyma.

    Men frågan är kontroversiell. Trovärdigheten hos ett anonymt vittne är svårare att bedöma - och hur ska en åtalad kunna försvara sig mot någon som han inte vet vem det är?

    Kritikerna menar att det inte är rättssäkert. Anders Nilsson, polisutredaren i Malmö, säger att det finns mycket annat som kan göras för att bättre skydda vittnen.

    - Vi måste se till att folk som ska vittna känner en trygghet. och att det inte är något obehagligt i det utan att… det finns ju fall där vittnet och den misstänkte går in genom samma dörr och sitter i samma korridor. Det känns kanske inte så bra för det vittnet. Vi kanske skulle kunna titta på det lite mer och kanske ge mer stöttning, att det finns mer människor till hands vid rättegången som tar hand om vittnen och målsägande och andra. Vi måste kunna ha större möjlighet att hjälpa vittnena än vad vi gör idag, och vi gör redan det idag. Men jag tror vi kan göra mer, resonerar Anders Nilsson.

    I fallet där Yusuppah Sallah misshandlades framför sin son lyckas polisen till slut övertyga en person att träda fram och namnge en av dom misstänkta.

    Det leder till att Malmö tingsrätt kan döma en 21-årig man till två års fängelse för grov misshandel.

    I domen står det att cirka 10 till 15 personer mellan 20 och 30 år misshandlat Yusupha Sallah i tre till fem minuter. Mannen nekar till att överhuvudtaget att ha varit på platsen och överklagar domen till hovrätten.

    Åklagaren som driver fallet heter Neela Frisell. Så här säger hon inför hovrättsförhandlingen i Malmö:

    - Det har varit svårt hela vägen med vittnesiakttagelser, och det är ganska tydligt under förhandlingen även här i hovrätten.

    - Man kan höra här att handlar om ett tiotal personer inblandade i misshandeln. Hur kommer det sig att bara en person är åtalad?

    - Det är ju bara en person som har namngetts för oss. Den personen är åtalad för att ha utfört gärningen tillsammans med andra gärningsmän då icke identifierade sådana.

    - Så nio av tio kommer att gå fria?

    - Svar ja. Det är ju effekten av att vi inte fått in några vittnesmål i den delen.

    - Vad tänker du om det, att så många går fria?

    - Det är olyckligt i ett större perspektiv att folk inte vågar att ställa upp och vittna och kanske i andra fall inte anmäler brott, och det är allvarligt, inte bara för rättsväsendet, utan för hela samhället.

    Rugbyspelaren Helle Grom von Spreckelsen var en av få som var med och vittnade. Han kunde inte peka ut gärningsmannen vid den fotokonfrontation som gjordes. Men han säger att han tycker det är viktigt att ta samhällsansvar. Något han lärt sig inom idrotten:

    - I think that people should intervene. I think that people should stand more up not just to whitness a beating but other things that can takes civil courage. If you see somebody missbehave it could be after a football match people kick at a trashcan for an example. Tell ’em not to.

    Folk borde gripa in oftare och visa civilkurage. Om du till exempel ser någon sparka på en soptunna. Säg åt dom att inte göra det. Om vi stoppar folk från att göra de små sakerna så kan vi undvika att de stora sakerna händer, säger Helle Gorm von Spreckelsen.

    - Because it starts there, the small things. If you stop people doing the those small things wrong, the big things never happen.

    I måndags den 15 september föll domen i hovrätten och en av dem som misshandlade Yusupha Sallah dömdes till fängelse. Men resten av dem som deltog i misshandeln har gått fria.

    Hemma hos Yusupha Sallah och hans familj sitter hans son på vardagsrumsgolvet och leker med några leksaksbilar. De bor nu på en skyddad adress. Flytten till Sverige blev inte riktigt som de tänkt sig. De känner sig inte trygga utomhus längre samtidigt har misshandeln påverkat deras son mycket.

    - Min son litar inte på andra människor längre. Eftersom dom som attackerade mig var araber så har han jättesvårt för dom. Ser han arabiska barn kastar han sina leksaksbilar på dem, berättar Yusuppah Sallah.

    - Han har blivit aggressiv och vill skada dem. Men alla araber är ju inte onda. Men för ett barn så blir det här annorlunda. Han har ju sett vad de gjorde mot mig. Och känner nog att de alla är likadana. Så nu gäller det för oss att få honom att förstå att alla är inte onda. Vi är alla lika.

    Kaliber är slut. Men nästa vecka – söndagen den 28 september - fortsätter vår granskning av vittnen som tystnat.

    Reportrar: Mikael Funke och Alexander Vickhoff

    Producent: Annika H Eriksson

    30 min
  • Vad leder skolinspektionens granskningar till?

    Går det att kontrollera fram kvalitet i skolan eller kan en alltför omfattande kontroll rentav vara skadlig?

    Det tredje och sista programmet i Kalibers och UR Skolministeriets serie om Skolinspektionen handlar om vad de som granskar skolinspektion anser. Och vad vill politikerna med Skolinspektionen i framtiden?

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    – En av de allra mest misslyckade reformerna i svensk skolpolitik, och då är ändå konkurrensen hård, det är Göran Perssons kommunalisering av skolan. Göran Persson menade att om man kommunaliserar skolan så kommer resultaten att höjas och läraryrket att stärkas. I själva verket så vet alla idag att det har blivit precis tvärtom, säger skolminister Jan Björklund.

    – Vilda västern var ju en spännande tid. De svaga hade svårt. De starka segrade . Därför kan man konstatera att Vilda västern kan vara ett utmärkt stoff till ungdomsromaner. Men det är en usel modell för svensk skola, säger Stefan Löfven.

    Om exakt en vecka är det riksdagsval och redan tidigt i valrörelsen stod det klart att skolan skulle bli en av valets viktigaste frågor. Så det var väntat att både Jan Björklund och Stefan Löfven valde att lyfta fram skolfrågan i sina sommartal i år. Löfven pratar om vinstjakt i skolan medan Björklund pekar på kommuner som inte tar sitt ansvar som skolhuvudmän, det vill säga kommuner och privata aktörer. Det kan verka som att Jan Björklund och Stefan Löfven pratar om olika saker, men båda pekar på problem som är följder av att Sverige, under de senaste decennierna, fått ett av världens mest liberala och decentraliserade skolsystem.

    Samtidigt har den statliga styrningen av skolan ökat med hjälp av mer inspektion och kontroll. Och 2008 bildades en ny myndighet – Statens skolinspektion.

    I tredje och sista delen av Kaliber och skolministeriets granskande serie om Skolinspektionen ställer vi frågan om det går att kontrollera fram kvalitet i skolan. Kan en alltför omfattande kontroll rentav vara skadlig? Vad säger de som jobbar inom skolan och blir granskande? Och vad har politikerna har att säga om skolinspektionens roll i framtiden.

    Men först en tillbakablick:

    – Och allt det där har de lärt sig och vi kommer inte att ha lärt oss någonting om musik. Då förstår jag hur mycket kunskap vi missar och hur dum man kommer verka vara när de kan allt det där, och så börjar vi gymnasium så kan vi ingenting, så vet vi inte ens vad en ton är, säger eleven Nora.

    I två program har vi granskat hur bra Skolinspektionens kontroller fungerar. I det första programmet träffade vi Nora som gick i nian på en nystartad friskola. Skolan hade många brister trots att den hade blivit kontrollerad och godkänd av skolinspektionen. Det saknades lärare, lokaler och utrustning. Och undervisningen i ämnen som franska och musik var svajig och problemkantad. Så Noras sista år på högstadiet präglades av stor oro inför framtiden.

    – Om jag ska vara ärlig så ångrar jag lite grann att jag började här. Den är inte riktigt klar, säger Nora.

    Vi har berättat att inspektörer på Skolinspektionen själva tycker att kraven som ställs för att få starta en ny skola idag är otillräckliga. Och Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler säger att dagens system är utformat så att man måste tillåta en uppstartsfas för nya friskolor.

    I det andra programmet handlade det om vad för slags brister i en skola man egentligen kan upptäcka under en inspektion. Lärare från en skola som blivit granskad berättade om hur de tvingas lägga viktigt elevarbete åt sidan för att få dokument och nya handlingsplaner i ordning. Skolan får efter en tid tummen upp av Skolinspektionen – medan lärarna som vi pratat med menade att grundproblemen på skolan fanns ju kvar och att det som var formulerat på papper inte var något annat än luftslott.

    – Det är en väldigt speciell situation att sitta på en intervju med Skolinspektionen eftersom hela skolans framtid ligger i händerna på Skolinspektionen, sa läraren Annika.

    Flera av dom som jobbar med att utföra inspektioner på skolor tycker inte själva att dom kommer åt alla brister.

    – Jag kanske vet att kvaliteten på en skola är dålig. Men så skickar de in någon pappersprodukt som ser bra ut. Ja, då kan inte jag göra så mycket mer för vi har inte varit där tillräckligt och samlat in tillräckligt många uppgifter, så det skulle inte hålla juridiskt, säger en inspektör till Kaliber.

    Att bara granska papper ger en missvisande bild

    Skolinspektion som fenomen är egentligen inget nytt, men hur skolan har granskats och vilken betydelse kontrollen har haft har varierat mycket över tid ända sen mitten på 1800-talet då den första skolinspektionen sjösattes. Den Skolinspektion vi har idag, bildades för sex år sen och har som uppgift att kontrollera och granska skolorna så att de håller måttet. Men också verka för att förbättra kunskapsresultaten. Det har gjorts satsningar, reformer, undersökningar och kontroller. Och just det här med att kontrollera skolan har blivit allt viktigare.

    --Det är regeringens uppfattning att varje skola ska granskas lika kritiskt och uppfylla samma höga kvalitetskrav oavsett vem som driver den eller vilken inriktning den har. Regeringen har därför föreslagit skarpare och tätare kvalitetsgranskningar av varje skola och föreslagit att 150 miljoner kronor per år i utökade resurser till Statens skolinspektion ska anslås för detta, sa Jan Björklund i Riksdagen 2008, strax efter att skolinspektionen hade bildats.
    Men är kontroll och inspektion ett bra sätt att höja kvaliteten på skolan? Det finns de som har undersökt saken.

    – Nu är kaffeapparaten borta! Vi håller på och bygger om, nämligen.

    – Ja.

    – Så det är därför det liksom är…

    I en korridor på Riksrevisionen är Sophie Casson Lindbäck på jakt efter en kaffekokare.

    – Var är kaffet? Där!

    Efter en stunds letande går vi in på hennes rum med varsin blå kopp rykande kaffe. Sophie Casson Lindbäck är revisionsdirektör på Riksrevisionen, den myndighet som har till uppgift att granska andra myndigheter. Förra året var hon ansvarig för en rapport om just Skolinspektionen. Och i rapporten riktar riksrevisionen kritik mot Skolinspektionens tillsyn.

    – Det viktigaste för oss var att visa, empiriskt som vi kallar det, genom intervjuer och statistik och enkäter, att Skolinspektionen i tillsynen oftast inte bedömer undervisningen, det som är viktigast i skolan, säger Sophie Cassun Lindbäck.

    – Varför har det blivit så?

    – Det är väldigt svårt att bedöma undervisningen, det visar vi också. Men vi tycker att det är viktigt att berätta. För det finns ofta föreställningar om att, har Skolinspektionen varit och tillsynat en skola då är den ju avcheckad och godkänd. Och har man fått brist i det som skolinspektionen kallar undervisning och lärande, då tror man ju att de har bedömt undervisningen. Men det har man alltså oftast inte och det är jätteviktigt att riksdagsledamöterna vet om det här. Sen kan det ju vara så att dokumenten hänger ihop med det som Skolinspektionen kallar processer. Om dokumenten inte är i ordning det kan ju vara symptom på att man inte har koll på sin verksamhet. Absolut kan det vara så, men det ger ju inte hela bilden, säger Lindbäck

    Man granskar papper men skapar förväntningar om att själva undervisningen är godkänd, fast man inte har tittat på den. Det menar Sophie Casson Lindbäck. Att bedriva granskning är också kostsamt, säger hon, och det måste vara rättssäkert. Och då är det enklare att bedöma om ett dokument är i sin ordning än att dra slutsatser av vad en enskild inspektör uppfattar om en skola under ett besök. Riksrevisionen kom i sin rapport om Skolinspektionen fram till att det sätt som man granskar skolan på idag är tveksamt med tanke på att en så komplex verksamhet som skolan där själva kärnan, det vill säga undervisningen, inte låter sig pressas ner i en färdig form så lätt. Och det är det som är granskningssamhällets baksida, eller om man så vill, Skolinspektionens omöjliga uppdrag, menar Sophie Casson Lindbäck.

    – Man har mycket högre förväntningar på skolinspektionen än vad skolinspektion i praktiken kan leverera. Och när jag säger man så handlar det om alla från riksdagsledamöter till den enskilde föräldern eller eleven som ska välja skola. Där är forskningen tydlig att det här granskningssamhället, där riksrevisionen är en del, vi får ju också vara självkritiska, vi bidrar ju alla till att det blir väldigt mycket granskning, kritik, kontroll, och då gäller det väl att kunna vara kritisk - apropå glappet mellan förväntan och verklighet. Kan kritik och kontroll säkerställa att det blir bra kvalitet i den faktiska verksamheten?

    Riksrevisionen kom alltså fram till att Skolinspektionen inte kan säkerställa kvaliteten i skolan eftersom de inte tittar tillräckligt mycket på undervisningen, som trots allt är skolans kärna.

    Inspektörerna vill ha mer fokus på att granska undervisningen

    Kaliber och Skolministeriet har ställt ett antal frågor till alla som jobbar på Skolinspektionen och som gör själva inspektionerna ute på skolorna. Och på frågan hur de tycker att Skolinspektionen skulle kunna utveckla sitt arbete för att bidra till kvalitet och likvärdighet i skolan, så är just mer fokus på undervisningens kvalitet en återkommande tanke. Så här säger några av inspektörerna.

    ”Det behövs mer fokus på undervisningens kvalitet. Tydligare stöttning till skolorna efter tillsynen, kanske någon enhet eller avdelning från Skolverket som går in och stöttar rektorerna efter att en tillsyn genomförts”

    ”Det är viktigt att de formella delarna fungerar för det är en rättssäkerhet för enskilda elever. Men det vi inte gör är att titta på elever som en grupp, om en viss skola ger bra undervisning till sina elever. Vi har ju i uppdrag att hjälpa skolorna att utvecklas och det kanske viktigaste att utveckla är ju undervisningen för det är ju där saker och ting händer, det är ju där elever lär sig. Men den delen har vi lämnat åt sidan för den juridiska delen. Så där skjuter vi bredvid målet.”

    I våras tittade några forskare med inriktning på pedagogik och statsvetenskap på hur det fungerar att styra skolan med hjälp av inspektion. Sara Carlbaum är statsvetare och jobbar på Umeå universitet. Och också hon ser risker med en skenande kontrollapparat.

    – Vi skapar en ökad misstro på att skolsystemet inte fungerar, att vi inte har någon tilltro till lärare, vi har ingen tilltro till rektorer, vi har ingen tilltro till huvudmännen, utan vi behöver den här ökade kontrollen. Och det finns då en förväntan på att när det finns en kontroll då ska det inte finnas några ickefungerande skolor eller skolor med bristande kvalitet eller eventuella oseriösa aktörer, utan då ska de här systemen jämt upptäcka det. Och det ser jag som att det här skapar ju en väldigt extrem kontroll, ett kontrollbehov som till slut kanske inte egentligen fyller någon större funktion, säger Sara Carlbaum.

    – Vad kan det få för konsekvenser för eleverna med ett sådant system?

    – Alltså det har ju funnits en väldigt stor tilltro, och det finns det fortfarande, till Skolinspektionen till exempel, som ett system för att se till barnens rättigheter eller till elevernas rättigheter. Och en risk med ett utökat kontrollsystem det är att man egentligen bara, från huvudmännens sida, blir mer fokuserad på: vad är det Skolinspektionen kräver? Än vad barnen, allas barns bästa egentligen kanske är, säger Carlbaum.

    Sara Carlbaum menar att man måste fråga sig om ökad kontroll är lösningen på skolans alla problem och vill höja ett varningens finger för att låta Skolinspektionen växa sig större genom att få mer resurser, större muskler och fler sanktionsmöjligheter innan man ens tar reda på om det verkligen leder till en bättre skola.

    – Jag menar att vi kan inte kontrollera i all evighet, eller i en väldigt stor utsträckning, utan frågan är ju vart den här balansen ligger, alltså hur mycket kan vi kontrollera innan det blir på något sätt kontraproduktivt. Alltså det man borde diskutera det är väl vad utbildning bör vara till för. Är det till för enbart den enskilda individen att nå vissa mål? Är det till för samhället i stort? Alltså vad utbildning är till för i stort är väl sådant som man bör diskutera. Och att man också kan diskutera: vad gör den här kontrollen? Vad ska vi ha den till? Vad bidrar den med? Och vad är eventuella negativa konsekvenser av kontrollen? Säger Sara Carlbaum

    Både Riksrevisionen och forskare som vi har pratat med, alltså de som granskat granskaren, pekar på att man faktiskt inte vet om granskningen verkligen har den effekt som det var tänkt, att den leder till bättre kvalitet, likvärdighet och ökade kunskapsresultat. Men vad säger då de som är ute i verkligheten, de som jobbar i skolan? Jo, en del varnar för att felfinnandet riskerar att leda fel.

    Lärarfack, skolledare och friskolor inte nöjda med Skolinspektionen

    I ett mötesrum högst upp i ett stort kontorskomplex, med utsikt över den kaotiska Stockholmstrafiken sitter representanter för de viktigaste aktörerna i den svenska skolan. Det är bland annat Sveriges kommuner och landsting, de två lärarfacken, friskoleorganisationer och Sveriges elevråd. Och framme vid podiet står Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler.

    Anledningen till att alla kommit hit är att Ann-Marie Begler ska presentera de kommande förändringarna i inspektionens arbete. Det gäller framförallt den regelbundna tillsynen på skolor. De viktigaste förändringarna är att man kommer att fokusera på de svaga skolorna. Och tanken är också att inspektörerna inte längre ska besöka alla kommunala skolor, men däremot alla fristående.

    – Vi vill att ni överväger, eller i alla fall funderar på vilket sätt man kan återinföra skolinspektörer, säger en av deltagarna.

    En av de som sitter och lyssnar och antecknar är Matz Nilsson, han är förbundsordförande för Skolledarna. Och han är kritisk. Inte till myndigheten utan till det uppdrag de har fått.

    – Felfinneriet tror vi inte är lösningen, utan det gäller också att lyfta dem och stödja dem i sitt utvecklingsarbete, säger Nilsson

    Matz Nilsson tycker att man istället, med stöd i vetenskap och forskning, borde fokusera på att stötta skolor och huvudmän. Och han tror inte att den nya tillsynsmodellen som just har presenterats kommer att förändra saker i grunden. Vi har inte råd att fortsätta på samma sätt, menar han:

    – Vi har nu… vi går in på det sjunde året på denna inspektionen. Vi ser att svenskt skolresultat fortfarande faller. Vi kan inte vänta sex år till och upptäcka samma sak därför vi tror från Sveriges skolledarförbund, ska vi få en snabbare resultatutveckling då måste skolornas personal involveras i att inte bara bli granskade utifrån sina brister.

    Nilsson är inte den enda på seminariet som är kritisk. Så här säger Pontus Bäckström, från Lärarnas riksförbund:

    – Det är lite det som också syns i det här seminariet: alltså, om man tittar mycket på dokumentationen och tittar –har det upprättats ett åtgärdsprogram som skollagen säger att det ska göras? Ja det har det gjort. Ja, men sedan kommer följdfrågan: har det sedan inneburit att man har fått det stöd man ska få? Då ser vi att nej det är inte alltid man får det. Och där är ju en brist i dagsläget som tillsynen i någon mån kan ge. Och det skulle kunna behöva förbättras.

    – Vi delar bedömningen att det blir för mycket fokus på dokumentationen. När man inte möts mellan erfaren lärare och en annan lärare så kommer man ju inte kunna mötas i det pedagogiska samtalet, och det är just det det får till fokus, då fokuserar man mer på dokumenten och mindre egentligen på undervisningen, på mötet mellan lärare och elever, och det är där allting händer, säger Andreas Mörck, lärarnas riksförbund.

    Ytterligare en deltagare på seminariet är Birgitta Ljung och hon är där som de idéburna friskolornas röst. Hon delar inte Beglers entusiasm inför vare sig de kommande förändringarna eller för skolinspektionens uppdrag, som det ser ut idag.

    – Det är fortfarande bara inriktning på att söka fel och ingenting för att lyfta det positiva, och det tror väl vi i min organisation att ska man lyfta skolan så är det frågan om att försöka hitta det som är bra. Det är ju ingenting som märks och syns i debatten särskilt mycket, det är ju de här inspektionerna som får genomslag, där det är snarare så tror jag att man sänker skolor. Skolverksamheten i Sverige den liksom blir nedpressad i sko… jäms med fotknölarna. Det är så lärare och skolor upplever det, säger Birgitta Ljung.

    De som blir granskade av skolinspektionen är alltså är kritiska till fixeringen vid dokumentation och bristen på helhetssyn kring det skolorna gör. De är inte emot skolinspektion i sig, tvärtom. De tycker att tillsyn behövs. Men många efterlyser att man jobbar tillsammans för att hjälpa skolorna att bli bättre istället för att racka ner på dem.

    Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler tycker inte att kritiken mot att man sysslar med papperskontroll är riktigt rättvis. Hon menar att man kan inte kan skilja på dokumentation och verklighet på det sättet.

    – Om man tittar på de beslut vi har: det handlar ju ytterst om undervisningen. Om elever inte får särskilt stöd, det handlar ju faktiskt om elevernas undervisning. Om rektor inte klarar fullt ut av sitt uppdrag med att till exempel utvärdera sin verksamhet, förändra sin verksamhet och utveckla den utifrån de utvärderingar man gör, och utifrån den information man har, då handlar ju det om kvaliteten i verksamheten. Tittar man på våran tillsynsmodell så är det mycket mindre dokument vi granskar idag än vad man har gjort tidigare och det tycker jag är väldigt positivt. Vi kommer också nu, när vi kommer att välja ut 20 % av skolorna, kunna få möjlighet att gå in mer i klassrummet och använda våra resurser till att granska lektioner mer för att få ett underlag för våra beslut. Samtidigt måste man ju också säga att själva utvecklingen av kvaliteten, hur undervisningen ska bedrivas, hur man ska undervisa, den är i stor utsträckning det professionellas ansvar, säger Ann-Marie Begler generaldirektör på Skolinspektionen.

    – Men kan man kontrollera fram kvalitet i skolan, i en så komplex verksamhet som skolan är?

    – Man kan genom inspektion bidra till att huvudmännen arbetar med kvalitetsutveckling. Och jag har väldigt väldigt många exempel på att det också sker. Och det är ju det som är syftet med verksamheten, det är det grundläggande syftet: att förbättra skolan just för elevernas skull, säger Begler

    En skola för elevernas skull. Och ansvaret för eleverna det har ju huvudmännen, poängterar Begler gång på gång. Det är viktigt att allmänhet och politikerna inte förväntar sig mer av Skolinspektionen än det de kan göra - att peka på brister och utvecklingsmöjligheter. Och själva arbetet för att utveckla en skola, det görs bäst av de som jobbar där.

    – Det är ju viktigt för oss att informera om att just vårt uppdrag är att peka på de här förändringsbehoven och utvecklingsbehoven, men att det är de som då driver skolan som måste jobba med det. Och det är väldigt självklart för man känner ju sin egen verksamhet, så det går ju aldrig för någon annan utifrån att arbeta med internt förändrings- och utvecklingsarbete, säger generaldirektören.

    Högsta chefen på skolinspektionen tycker att tillsynen som den ser ut idag fyller en viktig funktion och att deras satsningar är helt i linje med det uppdrag de fått från regeringen.

    Skolinspektionen viktig

    Vad säger då de som har gett dem det uppdraget? Vi ville veta vad själva upphovsmannen till dagens Skolinspektion tänker kring dess roll, men utbildningsminister Jan Björklund vill inte ställa upp på intervju med Kaliber för att svara på våra frågor om skolinspektionen. Ingen av Folkpartiets andra skolpolitiker i riksdagen vill träffa oss heller. Men Bertil Östberg, statssekreterare på Utbildningsdepartementet, tar emot oss.

    – Min första fråga är: hur skulle du beskriva den roll som Skolinspektionen har i det svenska skolsystemet?

    – Ja skolinspektionen har en viktig roll. Skolinspektionen var när vi tillträdde i regeringen en del av Skolverket. Vi tyckte att den var så viktig så att det skulle bli en egen myndighet, så från 2008 så är Skolinspektionen en egen myndighet och vi har också fördubblat resurserna till Skolinspektionen – dubbelt så mycket pengar och dubbelt så många anställda idag, och vi har också i den nya skollagen från 2011 givit skolinspektionen mycket mera muskler. Nu kan Skolinspektionen ingripa med förelägganden och med viten på ett sätt som tidigare inte var möjligt, säger Östberg.

    – Det finns en stor tilltro, bland annat från politiskt håll, men också hos allmänheten till den här myndigheten och vad den kan åstadkomma, skulle du säga att man lyckas uppfylla de förväntningarna?

    – Jag tror skolinspektionen gör ett väldigt bra arbete men det är klart att skolinspektionen jobbar ju ständigt för att utveckla sin verksamhet. Under de senaste fem sex åren så har ju Skolinspektionen granskat alla skolor. Vi är nu inne i en ny tillsynsomgång och där är tanken att Skolinspektionen mer ska inrikta sitt arbete på de skolor där man kan förvänta sig att de största problemen finns därför att vi tror att det ger bättre resultat, säger Östberg.

    – Du var inne på att Skolinspektionen har fått mycket resurser, utökade resurser, men det har också kommit kritik om att, bland annat från Riksrevisionen, om att det faktiskt inte går att säga att Skolinspektionen kan säkerställa kvaliteten i svensk skola, vilket man har förväntningar på sig om..

    – Ja nej det är klart att det gäller att utveckla verksamheten och det är klart att även om man har en väldigt bra skolinspektion så ska man inte tro att de kan hitta alla problem i den svenska skolan. Men vi tror att skolinspektionens verksamhet på ett bra sätt bidrar till att göra skolan bättre.

    På Sveavägen 68 i Stockholm har det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, sitt partihögkvarter. Där tar skolpolitiske talespersonen Ibrahim Baylan emot. Och han menar att en kontrollmyndighet som Skolinspektionen, den behövs i det skolsystem som vi har idag:

    – Vi behöver kontroll och uppföljning i ett ganska decentraliserat system, det är viktigt, men det har funnits en övertro i den nuvarande regeringspolitiken att det allena kommer att lösa alla problem. Resultaten av detta är ju tyvärr ganska magra, snarare har det lett till en ökad överbyråkratisering, att det är mer fokus på det ytliga, man ska visa att det är rätt, sen om de dokument man visar egentligen har hjälpt eleverna eller inte, det verkar, enligt Riksrevisionen vara mindre viktigt och det måste förändras. Jag tror man behöver bredda Skolinspektionens uppdrag. Precis som Riksrevisionen skriver så måste man kolla på det ju forskningen visar bidrar, nämligen undervisningens kvalitet, lärarnas kompetens, och annat. Idag är det ju väldigt fokuserat på dokumentation och det i sin tur har ju lett till en ökad byråkratisering och att det ser bra ut på ytan men där det i grund och botten handlar om elevers rätt till utbildning och det fullföljs inte, säger BAylan

    Hur stor kan då en kontrollapparat tillåtas växa innan den motverkar sitt syfte? Finns det en gräns?

    – Ja jag tror att det finns sådana gränser. Man kan inte bygga ut kontroll hur mycket som helst. Men det är klart att vi ska ha en stark kontroll och vi ska ha en skolinspektion som har starka muskler och som verkligen ingriper när det inte fungerar bra. Så ska det absolut vara.

    – Det är en relevant diskussion som man måste ta nu för Skolinspektionens verksamhet har ju vuxit enormt mycket. Och det handlar inte bara om att skjuta till nya resurser, man måste också fundera: hur används resurserna? Och den diskussionen är det nog dags att ta nu, skulle jag tro, säger Baylan.

    Det finns gränser för hur stort uppdrag Skolinspektionen kan få, enligt både Bertil Östberg, folkpartist och statssekreterare på Utbildningsdepartementet, och Socialdemokratiska skolpolitiska talesperson Ibrahim Baylan. Men än är inte gränsen nådd. Inget talar för att skolinspektionens roll kommer minska, oavsett om det blir regeringsskifte eller inte, och det utan att någon vet om det verkligen leder till bättre kvalitet i skolan. Det har vi kunnat berätta i dagens Kaliber. Och vi har också hört en forskare som menar att en växande kontrollapparat till och med bidrar till att skapa misstro gentemot skolan. Men politikerna vi har hört är fast beslutna om att kontroll, det behövs i dagens fria skolsystem, även om kampen om skolan inte på långa vägar är slut.

    --Vi måste återupprätta den svenska kunskapsskolan. Det är så vi skapar ökad jämlikhet i Sverige. För klassresor de börjar i klassrummet, säger skolminister Jan Björklund.

    --Tänk om. Tänk om Sverige behöver en skolminister, utbildningsminister som lyssnar på forskarna och lärarna och de andra, och inte bara skjuter snabbare än sin egen skugga, säger Stefan Löfven.

    Under tiden som politikerna fortsätter att argumentera i sina skolfrågor så går årskull efter årskull ut i den hårt kontrollerade skolvärlden och det är långt ifrån alla som känner att de har fått det dom behövde. Som Andreas, som vi hört om tidigare i den här programserien.

    – Här är mina betyg.

    – Och?

    – Jag hade fyra IG. Nej jag skoja, ha ha. Alltså om man jämför idag och ett år tillbaka, så är idag… idag känns som den dag jag blir insläppt i paradiset. Om man jämför med att komma ut ur helvetet. Det är ganska bokstavligt talat också, säger Andreas.

    Reportrar Maya Abdullah och Karin Andersson, UR

    Producent Karl Brodin, UR

    Exekutiv producent Andreas Lindahl, SR a[email protected]

    30 min
  • Skolinspektionen möter putsade fasader

    Skolan har aldrig varit så granskad och kontrollerad som idag – men vad är det egentligen som kontrolleras? Och vad händer på en skola när Skolinspektionen kommer på besök?

    Kaliber – om putsade fasader och lärare på gränsen till utbrändhet.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    – Hur kan man tro att en skola ska visa upp en vardag när man fastställer ett datum? Gör flygande inspektioner! Kom när ingen vet! Titta på hur det ser ut i klassrummen. Det är undermåligt allting.

    – Det är fascinerande för allting annat läggs på is. Alla andra elever som man är orolig för läggs på is. Åtgärdsprogrammen som man tänker visa upp är de som prioriteras. Våra andra elever som har svårigheter – ja de får lov att vänta. Och här pratar vi om ungdomar som har svårt just nu! Men de får vänta.

    Det säger lärarna Annika och Latifa, som är förbannade och frustrerade. I ett par år har de jobbat på en skola som de själva beskriver saknar både struktur och vision. Och när Skolinspektionen kommer dit blir det enligt dem bara värre. Det går till slut så långt att Annika tappar förtroendet för hela systemet.

    Skolinspektionens uppgift är att granska skolor och därigenom verka för alla elevers rätt till en likvärdig utbildning av god kvalitet i en trygg miljö. Under fem år har Skolinspektionen haft i uppdrag att besöka alla Sveriges skolor. De flesta skolor som granskas får någon form av anmärkning om brister. De vanligaste bristerna rör särskilt stöd och trygghet och studiero och där är anmärkningarna jämt fördelade mellan kommunala och fristående skolor.

    Lärarna Annika och Latifa, som vi har intervjuat, berättar om hur de jobbat med att komma tillrätta med bristerna på sina skola efter att Skolinspektionen varit där. Något som enligt dem mest ledde till interna slitningar, ökad arbetsbelastning och många fina pappersprodukter. De vill inte gå ut med sin identitet eftersom de är.rädda att förlora sina jobb, så Annik aoch Latifa heter egnetligen något annat.

    Förra året var det Annika och Latifas skolas tur att bli granskad av Skolinspektionen. Skolan heter Praktiska Södertälje, en gymnasieskola som är en del av utbildningsföretaget Praktiska Sverige AB som driver 34 liknande skolor runt om i landet och ägs av Vindora-koncernen.

    Som namnet skvallrar om är deras inriktning olika yrkesprogram. ”Praktiska är skolan mitt i arbetslivet” lyder företagets slogan. De marknadsför sig som en familjär och annorlunda skola med små klasser där varje elev blir sedd.

    Men det knakar i bänkarna. Skolinspektionen har sen hösten 2013 granskat hela koncernen och kritiken är inte nådig. Samtliga skolor har fått kritik. 7 skolor har hotats med vite, men två av dessa fick häromveckan viteshotet indraget. Å en skola, Praktiska Tumba, har till och med fått stänga efter att Skolinspektionen varit där.

    Vi sitter på ett bibliotek. Annika och Latifa ser märkbart trötta ut.

    – Vår vardag handlar bara om att släcka bränder hela tiden och vi kan inte ägna någon tid åt egentlig undervisning.

    De berättar om en arbetsmiljö där ingen vågar säga rakt ut vad den tycker, många är frustrerade och rädda för repressalier och att förlora jobbet. Och när de påtalar bristerna menar de att rektorn inte lyssnar.

    – Vi golvjobbar och ska rätta oss in i ledet. Vi ska sitta med i den här båten annars är vi illojala. Så vi får ju bara rätta oss eller om vi inte gör det, ja då kan vi få städa vårt skrivbord och gå! Det är så det är. Det går man ut med på våra arbetslagsmöten när vi sitter samlade att det handlar om våra anställningar. Man hotar med att om vi inte tar emot och håller kvar de här eleverna så har vi inga jobb i höst.”

    Under samma period som Annika och Latifa beskriver att deras skola blivit allt sämre så har skolan haft flera besök av Skolinspektionen. Det första besöket ledde till en lång lista på saker som behövde åtgärdas. Det rörde sig om allt ifrån avsaknande av skolbibliotek till trygghet och särskilt stöd.

    Hetsig kamp för att få i ordning dokumenten

    Och det är nu det som Annika och Latifa beskriver som en hetsig kamp för att så snabbt som möjligt städa undan problemen tar sin början. Personalens veckomöten får med ens ett nytt innehåll.

    – När vi startade i augusti, med en ny rektor då, så var det det vi skulle sätta igång och jobba med på alla våra möten, och våra möten ska handla om allt från elevvård till miljön och sådana saker. Men det ströks! Det var bara skolinspektionens kritik vi skulle ägna oss åt. Så, vi har ju jobbat hela hösten med att lösa den här kritiken, skapa fina dokument, fina fasader som vi ska visa upp när Skolinspektionen kommer.

    Latifa och Annika beskriver hur situationen på skolan blir allt mer ansträngd. Lärarna hinner inte med sitt jobb och rektorn är pressad att snabbt rätta till den långa listan med brister som ska åtgärdas.

    Elever saknar särskilt stöd

    Samtidigt som Skolinspektionen håller på att utreda om Södertälje Praktiska kommit tillrätta med sina problem går eleverna Andreas och Emelie sitt sista gymnasieår på skolan. Programmet heter naturbruk med inriktning hund.

    – Jaha, du tycker hon ska kasta den nu.

    Deras schäferhund Kenzo lägger ner en gnagd pinne framför mina fötter och tittar uppfodrande på mig.

    – Han är jättesnäll, det är bara att han ska leka med allting. Det jag tycker bäst om med hundar det är att de aldrig ljuger. Han kommer tillbaka oavsett vad han gör, säger Andreas.

    Både Emelie och Andreas har haft det tufft under hela sin skoltid. Båda har neuropsykiatriska funktionshinder som gör det svårt med koncentrationen och att läsa och skriva. Under sina grundskoleår har de gått på flera olika skolor. Men för det mesta har kunskapen om vilka förutsättningar Emelie och Andreas behöver för att klara av skolan saknats.

    – Mamma har fått bråka hela tiden på lärare, pappa delvis också har fått bråka mycket också.

    – Varför då, vad var det du behövde hjälp med?

    – Extra stöd och lärare och sånt där. Jag behöver sitta ensam oftast. När jag läser så kan jag läsa fel. Det behövs kolla så att jag har skrivit rätt, så jag inte lämnar in fel. Sådana saker.

    – När jag gick ut nian, grundskolan. Då fick jag veta att jag hade dyslexi och ADHD. Och det är ingen som har märkt något. De tyckte bara jag var en stökig elev så jag var ju satt i särklass där också. För jag var bråkig och kunde inte sitta still. Nu har de svaret varför!

    Vi har satt oss på ett café inne i stan, Emelie och Andreas måste äta en sen lunch. De träffades i början av gymnasiet och nu bor de tillsammans hemma hos Emelies mamma. Första gymnasieåret gick de på en annan gymnasieskola som gick i konkurs. Så det är i tvåan de kommer till Praktiska Södertälje och rektorn får allt att låta väldigt lovande.

    – Då säger han vi har specialpedagoger för elever med dyslexi och ADHD. Jag har ju själv dyslexi och ADHD och helt värdelös på att läsa. Så gick vi ett år och det hände ingenting. Jag skolkade nästan en hel termin för jag kände att jag fick ut mer av det än att vara i skolan. Ibland har det till och med varit så att ”nä, men den här läraren är inte här idag”. Och då har det inte funnits någon som kan täcka upp för den läraren utan ”nä, men ni kan gå hem istället”. Eller så får man sitta och plugga själva! Jag kommer till skolan och säger att ”det går inge bra och det är tufft att läsa”, då säger de ”ah, jag vet hur det känns”. De har inte en jävla aning om hur det känns att sitta där och benen skakar och man få ett utbrott för att man skriver fel! De ser mig fortfarande som en stökig elev. Det är inte det det handlar om. Vi försöker, men utan hjälp så går det inte.

    – Hur har det varit för dig, Emelie?

    – Njae, det har varit lite jobbigt. Jag fick ju veta att jag har biologin kvar för två veckor sen. Så det har varit lite tuffare för mig. Jag har inte godkänt i allt. Jag har inte mått bra alls. Det sociala har inte fungerat över huvud taget. Jag har dragit mig ifrån att vara med folk liksom, i ett hörn. Jag har inte mått bra alls, säger Emelie.

    I februari kommer Skolinspektionen tillbaka till Andreas och Emelies skola för ett så kallat uppföljningsbesök. Då har rektorn redan lämnat in alla de dokument som inte var i sin ordning sist, men inspektörerna vill också träffa personal och elever för att se att hur åtgärderna fungerar i praktiken.

    – Det är en väldigt speciell situation att sitta på en intervju med Skolinspektionen eftersom hela skolans framtid ligger i händerna på Skolinspektionen. Fast på ett sätt kan jag ju ändå… de finns ju av en anledning och, ja, som det ser ut så behövs de ju verkligen. Framförallt på en skola som våran där vi inte har någon struktur, där vi inte har koll på sakerna. Det är bara en massa luftslott som har byggts upp. Då är jag tacksam att de finns, men de måste ha det skarpa ögat att se igenom alla de här sakerna, se igenom alla de fina rapporterna som skolledarna skickar in. Vad är det som står och vad är det som stämmer i verkligheten. Prata med lärarna mer.

    – Rör er inåt så att alla kommer in! Kom in, kom in!

    Det blir snabbt varmt i klassrummet där rektor Dejan Matic samlat hela årskurs 2 och 3. Elever och lärare trängs på bänkarna och står i flera rader längs väggarna.

    – Hej Praktiska gymnasiet Södertälje, 2:orna och 3:orna, välkomna hit! Det är skolstart. Hur känns det?

    Skolan håller till i en gammal fabrikslokal och bakom de fördragna fönstren skymtar Mälaren.

    – Det jag ska prata lite om det är vilka vi är, för vi är lite nya i personalen. Sen kommer jag säga något om Praktiska gymnasiet och Skolinspektionen. Alla ni som är här ni var ju med om skolinspektionens granskning. Det har hänt grejer kan jag tala om.

    Dejan balanserar en kaffekopp ovanpå en hög med papper och en bärbar dator samtidigt som han låser upp sitt rum. Och så här höstterminens första skälvande dagar kan han inte gå många meter utan att någon stoppar honom och vill fråga något.

    – Ni hade besök av Skolinspektionen förra läsåret och fick en ganska lång lista på områden där det fanns brister...

    – Ja.

    – Det var undervisning och lärande, grundläggande värden, inflytande, trygghet och studiero, särskilt stöd, bedömning och betygsättning samt omfattning, innehåll och resurstillgång?

    – Ja, just det.

    – Hur kände du när hela den här långa listan med brister kom från Skolinspektionen?

    – Ja det är tudelat kan man ju säga då. Ett: vi är väldigt tacksamma för att bli speglade, och att ha en myndighet som gör oss bättre genom att ställa krav på oss, det är vi väldigt tacksamma för. Den andra sidan av det handlar ju om: okej hur ska vi få det här att hända nu då så att vi får de resultatet som vi behöver ha, vid dags datum då det ska vara klart. Så att vi satte ganska rätt så hög fart på höstterminen, det gjorde vi. Väldigt hög fart. Och förändrade väldigt mycket i vår verksamhet. Min avsikt var att när de kommer hit då ska vi ha kommit så långt som möjligt så att vi kan avhjälpa ett vite längre fram, för det är ju liksom inte aktuellt för egentligen någon skola, utan det ville vi inte ha.

    – Nu är det ju första skoldagen idag så det går inte att säga så mycket om hur det är här just nu, men om du tänker på vårterminen, de elever som var i behov av särskilt stöd, fick de det på skolan här?

    – Ja, jag ska säga att jag tycker att de fick det. Vi hade ju en struktur... vi fick en kritik på uppföljning och utvärdering av åtgärdsprogram, att det måste framgå i åtgärdsprogrammen. Så där fick vi göra om rutinerna i vårat arbete med elever i behov av särskilt stöd och hela den här uppmärksammandeprocessen. Så klart kommer det alltid finnas de här föräldrarna och de här eleverna som vill ha mer stöd och som vill ha ännu mer särskilt stöd. Och det där är ju alltid en avvägningsfråga. Det finns ju inget facit för hur man ska förhålla sig här utan det är ju rektor som beslutar om det ska vara ett åtgärdsprogram eller inte.

    – Du beskriver att det var väldigt tufft att genomföra det här. Var det värt det, om du förstår vad jag menar, för om det var så tufft så att till och med en del lärare väljer att sluta så kanske allt det här skolinspektionsarbetet gjordes på bekostnad av undervisning eller elevkontakter eller...

    – Kanske snarare på bekostnad av personalens trivsel då, skulle jag nog säga. Där har du nog... när jag står i korsdraget av att titta på vilka förväntningar hade jag runt mig så... det är en omöjlig ekvation. Någonstans måste man... någon kommer att bli besviken i det här.

    Det sa alltså rektor Dejan Matic, rektor på Praktiska Södertälje. Förutom Annika och Latifa har vi pratat med fem andra lärare som också jobbade på skolan under tiden före Skolinspektionens uppföljningsbesök och alla bekräftar de Annikas och Latifas bild av en kaotisk tid då personalen på skolan tvingades jobba med att få allt i ordning inför inspektionen, ett arbete som enligt dem gjordes på bekostnad av tid som kunde ägnats åt undervisning och att ge det särskilda stöd som de såg att många av eleverna behövde. En stor grupp lärare valde också att sluta på skolan vid läsårets slut. Rektor Dejan Matic tillbakavisar lärarnas kritik. Men han håller med om att arbetsbelastningen var ovanligt hög och han har förståelse för att lärarna tyckte att han ställde höga krav på dem. Något hot om att någon skulle riskera sin anställning på grund av bristande lojalitet, det känner han inte till.

    Vi ville veta hur Skolinspektionens inspektörer själva ser på sina möjligheter att komma åt brister på en skola. 116 inspektörer har svarat på frågan ”tycker du att Skolinspektionens tillsynsarbete som det ser ut idag är ändamålsenligt, det vill säga att det bidrar till att säkra kvaliteten och likvärdigheten i skolan?”. 73 av de inspektörer som har svarat på frågan tycker att tillsynen inte är ändamålsenlig, eller bara delvis ändamålsenlig. Så här skriver några av dem:

    ”Jag tror att vi bidrar till att utveckla ett systematiskt kvalitetsarbete, men tyvärr tror jag att skolorna i själva verket inte låter kvalitetsarbetet påverka praktiken. Jag har sett alldeles för många exempel på det.”

    ”För lite fokus på undervisningen. För lite resurser. Vi ser det vi ser och mer kan vi inte göra. Svårt att bedöma hur mycket vi missar.”

    ”Fortfarande är det klassrumssituationen som vi inte ser.”

    En inspektör som vi har intervjuat är Eva. Hon heter egentligen något annat och vill inte framträda under sitt riktiga namn. Hon menar att rektor, elever och lärare ibland lämnar motstridiga uppgifter, men att det inte alltid räcker för att hon ska kunna gå till botten med ett problem, eftersom när rektorn sagt att de kommit till rätta med sina brister, så måste hon lita på det, även om hennes magkänsla säger något annat.

    – Och så pratar man med rektor som säger att nu håller allt på att bli bra, då har vi inte fog för att gå vidare. Vi ges inte möjlighet att utreda vad som ligger bakom att ett problem har uppstått på en skola. Det skulle ta mycket mer tid i anspråk än vad vi hinner med. Om vi skulle kunna göra det tror jag vi skulle hjälpa skolorna mycket mer. Så jag tror vi missar många brister och att det får fortgå i verksamheten efter att vi varit där.

    – Hur menar du då?

    – Jag kanske vet att kvaliteten på en skola är dålig, men så skickar de in nån pappersprodukt som ser bra ut, ja då kan jag inte göra så mycket mer för vi har inte varit där tillräckligt och samlat in tillräckligt många uppgifter så det skulle inte hålla juridiskt.

    – Vad tänker du om det då?

    – Jag börjar mer och mer luta åt att det är fel approach som vi har. De är ju rädda för oss. Vi har ju möjlighet att vitesförelägga och då blir det ju att ”hjälp, nu kommer skolinspektionen, nu ska vi se så bra ut som möjligt.

    Window-dressing är ett välkänt fenomen

    Fenomenet att verksamheter av olika slag vill ge sken av att allt är under kontroll när de ska bli granskade, det kallas inom forskarvärlden för windowdressing.

    – Man visar upp en verklighet i skyltfönstret, man putsar och tvättar gardinerna och skyltar, men verksamheten pågår som vanligt innanför skyltfönstret. Granskningen förmår inte komma åt det som verkligen sker, utan man visar upp en fasad, säger Linda Rönnberg, statsvetare och lektor på institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap på Umeå universitet.

    Linda Rönnberg på Umeå Universitet har haft flera forskningsprojekt om just Skolinspektionen. Window-dressing beskriver hon som en av flera strategier inom området granskning som granskaren måste vara medveten om. Hon menar att det är ett problem som är inbyggt i själva granskningsmodellen.

    – Du ska ju visa upp och snygga till dina dokument och planer osv, för att ha något att visa upp för inspektionen. Medan de ju faktiskt inte mäter egentligen hur du faktiskt agerar och om du agerar enligt planerna, och så vidare. Så att till viss del så finns det ju redan i inspektionsmodellen och proceduren ett element av att man ska visa på ett slags yta. Sen är frågan hur man förmår tränga in bakom det här skyltfönstret och se vad som egentligen pågår. Problemet är bara att man kan ju inte mäta allting. Då riskerar man att andra viktiga målsättningar för skola och utbildning blir undanskymda, medan det som är i fokus för just granskningen tar överhanden.

    Tanken med den svenska granskningsmodellen är att Skolinspektionen ska komma åt skolor som inte ger barn och ungdomar en bra skolgång, skolor som brister i särskilt stöd, skolor som inte tar mobbning på allvar, som inte anställer kompetenta lärare och som bryr sig mer om vinst eller besparingar än om kvalitet – Skolinspektionen ska peka på problemen och få skolorna att skärpa sig.

    Skolinspektionen generaldirektör svarar

    Hur förhåller sig myndigheten till risken att det de ser vid en inspektion inte alltid speglar verkligheten?

    Ann-Marie Begler är generaldirektör på Skolinspektionen, och hon säger att systemet inte kan se allt. För att få veta sanningen krävs ett ömsesidigt förtroende.

    – Hela det här systemet, det bygger ju på att de vi intervjuar också är intresserade att samtala kring sin skola. Och jag tycker ju att det oftast är väldigt öppna samtal. Men sen möter vi ju också skolor som inte är intresserade av att släppa in Skolinspektionen, som då tycker att skolan är deras egen angelägenhet. Och då är det ju naturligtvis mycket svårare att få det här samtalet som bygger på ett förtroende.

    – Vad gör ni då, för att komma förbi det där, de som inte känner det där förtroendet?

    – Ja då lyfter vi fram sådant vi har sett till exempel i de olika enkäterna om vi har sett något där. Men man ska ju också ha klart för sig att det är inget polisförhör vi genomför utan det här är en tillsyn. Och det system som vi har i Sverige det bygger ju på att kommunala och fristående huvudmän har fått ett förtroende att förvalta elevernas framtid, för det är det skolorna handlar om.

    – Hur kan ni vara säkra på att inte skolan visar upp en putsad fasad?

    – Vi gör som regel anmälda besök och de inspektörer vi har är ju, många av dem är ju hemskt erfarna och skickliga i de här samtalen. Och det gäller ju att ställa frågor på ett sådant sätt så att vi får ett bra underlag att bedöma utifrån. I vissa fall gör vi, och det har vi gjort ett antal gånger, oanmälda besök, och det är när vi har haft en stark känsla av att här är det en huvudman som inte vill informera oss om hur det ser ut på skolan och vi har också ibland fått anmälningar eller vi har information som gör att vi tycker att det är bra att göra ett oanmält besök. Så det kan vi också göra.

    – Hur ofta gör ni det?

    – Jag kan inte minnas exakt i huvudet hur många gånger det är, men det händer då och då.

    – Varför gör ni inte fler sådana här flygande inspektioner?

    – Ja det kan man ju naturligtvis alltid fundera kring. Jag tror att det är väldigt viktigt att våra tillsyner över skolorna bygger på ett förtroende gentemot skolorna. Har de ingen tilltro till våra besök överhuvudtaget och vi inte får ett förtroende gentemot vår myndighet då tror jag att det är svårt att få det förändringsarbetet till stånd som måste bedrivas, för skolan måste ju ändå lita på våra bedömningar till syvende och sist. Och därför så tror jag inte att vi ska använda oss av oanmälda besök i alltför stor utsträckning.

    Att många av de inspektörer som svarat på vår fråga inte tycker att Skolinspektionens tillsynsarbete är ändamålsenligt, eller att det bara delvis är det, det tycker Ann-Marie Begler är svårt att tolka.

    – Vi gör ju det som våra nuvarande resurser räcker till och jag menar att vi har ett bra beslutsunderlag för de besluten vi tar. Vi lägger om vår tillsynsmodell nu så vi gör betydligt djupare granskningar nu, betydligt mer omfattande granskningar i de 20 % av skolorna som har den svåraste situationen när det gäller bland annat kunskapsresultat och kränkningar. Och på det sättet så kan vi koncentrera oss och få fram ännu mer material.

    Uppe på en pittoresk kulle i Södertälje trängs ett hundratal nybakade studenter och deras familjer. Det viftas med plakat och blommor och mjukisdjur i blågula band hängs runt de rosiga ungdomarnas halsar.

    Lättnaden över att skolan nu äntligen är slut är påtaglig.

    – Här är mina betyg,säger Andreas.

    – Och?

    – Jag hade fyra IG. Nej, jag skojar, hahaha! Det står F och N men det är för att den kursen inte är klar en. Det var den här basmaskinkörningen som kommer den 25:e, säger Andreas.

    – Det blir komplettering där sedan.

    – Men det är ju för att skolan missat att lägga in den som det var fel.

    Mitt i hopen står Andreas och ler som en sol ikapp med sin mamma Susanne.

    – Idag känns som den dag då jag blir insläppt i paradiset, om man jämför med att komma ut ur helvetet. Det är ganska bokstavligt så också, säger Andreas

    Tappar förtroendet för systemet

    Hur gick det då för Praktiska gymnasiet i Södertälje och den långa listan med brister som skulle åtgärdas?

    I juli, när semestern precis kommit igång för de flesta lärarna, alltså över ett år efter att Skolinspektionen kom dit första gången och ett halvår efter uppföljningsbesöket, ja, då kom beskedet.

    ”Skolinspektionen bedömer att huvudmannen för Praktiska Södertälje har vidtagit sådana åtgärder att de påtalade bristerna i verksamheten har avhjälpts. Skolinspektionen avslutar därmed tillsynsärendet.”

    – Jag blev väldigt förvånad. Och förbannad. Om de inte lyckades se de problem som finns på vår skola, se igenom den här bluffen, hur ska man kunna lita på att de gör sitt arbete? Mitt förtroende för inspektionen är faktiskt ganska nere på noll nu, säger Annika lärare på Praktiska Södertälje.

    Rektor Dejan Matic är däremot nöjd och menar att man visst kommit tillrätta med problemen. Att Annika tappat förtroendet för Skolinspektionen, det tycker Ann-Marie Begler är synd.

    – Det är ju naturligtvis väldigt viktigt att lärare som kommer jobba i grunden med förändringsarbete har ett förtroende för inspektionen, det är ju självklart på det sättet. Sen kommer det ju alltid finnas enskilda lärare som inte tycker att vi jobbar på ett bra sätt. En del tycker att vi går alldeles för hårt fram, att vi är alldeles för kritiska. Och en del tycker att vi släpper alldeles för lätt. För oss är det ju bra om lärare hör av sig till oss på det tydliga sätt som de gjort till er så att vi får den här informationen för då kan vi komma tillbaka med en ny tillsyn. Vi är beroende alltså av information av de som finns i skolan och föräldrar för att kunna granska. Vi kan inte få fram allt genom intervjuer, säger Skolinspektionens generaldirektör.

    Reporter, Karin Andersson UR

    Producent, Karl Brodin UR

    Exekutiv producent, Andreas Lindahl SR
    [email protected]
    [email protected]

    30 min
  • Elever drabbas när Skolinspektionen låter ofärdiga skolor starta

    Det är Skolinspektionen som ska säkra kvaliteten i den svenska skolan. Men hur väl fungerar deras kontroll?

    Kaliber i P1 är tillbaka efter sommaruppehållet och i samarbete med Utbildningsradions Skolministeriet granskar vi i skolinspektionen - myndigheten som skolministern menar ska agera vakthund mot oseriösa aktörer och dålig kvalitet. I det första programmet möter vi skolinspektörer som ifrågasätter systemet och eleven Nora som inte känner att hon fått den skolgång hon blivit lovad.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    – Musiken är ju mest så, eftersom jag kommer ihåg… jag gick ju en stund kvar i min gamla skola, i nian, typ hela augusti och lite av september, och bara på den korta stunden så märkte jag hur mycket jag lärde mig ändå… du vet slavarna, musikens tid… alltså vi lärde oss mycket om historien om musiken och toner och gitarr och piano och allt det där…

    Nora går i nian på den nystartade Deltaskolan i Haninge utanför Stockholm. Det är en liten friskola, här går runt 80 elever. Jag träffar henne en dag i maj, och trots att det bara är några veckor kvar till skolavslutningen så har Nora ännu inte fått någon musik- eller franskaundervisning. Även undervisningen i andra ämnen har varit svajig och problemkantad, berättar hon.

    – Och allt det har de lärt sig och vi kommer inte ha lärt oss nånting om musik. Då förstår jag hur mycket kunskap vi missar och hur dum man kommer verka vara när de kan allt det där, och så börjar vi gymnasium så kan vi ingenting, så vet vi inte ens vad en ton är, säger Nora

    Jag är på Noras skola för att vara med när Skolinspektionen gör en tillsyn här idag. Skolan har varit igång under nästan ett helt läsår, men det här är första gången som Skolinspektionen gör ett fysiskt besök för att kolla hur den nya skolan fungerar. Deltaskolan har sina lokaler inne i ett större kontorskomplex, en senapsgul byggnad i förortens centrum. Deltaskolan marknadsför sig som en skola för livet, och Visionen är att alla elever ska få godkänt i alla ämnen.

    Hur bra fungerar kontrollen?

    Med skolpeng, aktiebolagsdrivna skolor och en i stort sett fri etableringsrätt har Sverige ett av världens mest liberala och decentraliserade skolsystem. I teorin kan vem som helst starta en skola. Men för att alla elever ska få en god och likvärdig skolgång, har vi sen 2008 Statens skolinspektion, en myndighet som ska se till att alla skolor – kommunala och fristående – håller måttet. Och tilltron till Skolinspektionen som grindvakt är stor. Utbildningsministern Jan Björklund har sagt att Skolinspektionen ska vara en vakthund mot dålig kvalitet. När det under senare år har rapporterats om problemskolor och oseriösa skolhuvudmän, när skolor gått i konkurs och elever och lärare lämnats vind för våg, så har svaret från politiskt håll ofta varit högre kvalitetskrav – och mer och bättre kontroll.

    Kaliber i samarbete med Skolministeriet från UR ställer frågan: hur bra fungerar den här kontrollen egentligen? Kan Skolinspektionen leva upp till så höga förväntningar? Och vad släpper man igenom? Och varför har Nora inte haft någon franska eller musik?

    – Sen kommer vi att intervjua rektorn, i en och en halv timme. Och i princip vad vi gör är att vi intervjuar rektorn utifrån ett strukturerat underlag. Vi kommer göra lektionsobservationer, sen kommer vi ha en intervju med eleverna i årskurs 8 och 9, säger inspektören från skolverket.

    Det är bara fristående skolhuvudmän som måste söka tillstånd och gå igenom en etableringskontroll för att få starta en ny skola. Den som vill starta en friskola fyller i en blankett och skickar in olika dokument till Skolinspektionen. De gör sen en prövning som nästan helt grundar sig på de inskickade dokumenten. När ansökan är godkänd så går den nya skolan igenom en etableringskontroll innan man startar. När Skolinspektionen gjorde en sån etableringskontroll för Deltaskolan på våren inför skolstarten förra året, så hittade man flera brister:

    - Verksamheten bedrivs inte av den huvudman som har godkännande för utbildningen

    - Huvudmannen har inte tillgång till elevhälsa vid skolenheten

    - Huvudmannen har inte lokaler för att syftet med utbildningen ska kunna uppfyllas

    - Huvudmannen har inte den utrustning som behövs för att syftet med utbildningen ska kunna uppfyllas

    - Huvudmannen har inte anställt en rektor som uppfyller behörighetskraven i skollagen

    - Huvudmannen har inte rekryterat behöriga lärare i samtliga ämnen som erbjuds vid verksamheten

    Skolhuvudmannen, Mia Lundberg enskild firma, fick då skicka in papper för att visa hur hon tänkte komma tillrätta med bristerna. Men Skolinspektionen såg att några brister fanns kvar. Det handlade om lärare som saknade behörighet, att det saknades lärare i vissa ämnen och att det inte fanns någon skolkurator. Men i juni 2013, inför skolstarten till hösten, fick Deltaskolan ändå klartecken för att starta och ta emot elever. Skolinspektionen förutsatte att huvudmannen skulle rätta till bristerna före terminsstart. Så långt har det mest varit fråga om en skrivbordskontroll. Det är alltså först nu i maj, när skolan har funnits i nästan ett år, som man tar reda på vad det har blivit av det hela, i verkligheten.

    "Viljan inte världens största"

    De två inspektörerna, en jurist och en pedagog, har suttit med på några lektioner under morgonen. Och nu har det blivit dags för ett samtal med skolans rektor Thomas Borg.


    – Hur förmedlar ni till eleverna vad det är de ska lära sig och hur kursplanerna ser ut och så där?

    – Ja, alltså jag kan säga direkt att det som kan göra mig besviken ibland det är att det finns inte världens största engagemang. Om man så att säga ska demokratisera och låta eleverna delta i undervisningen. Så är det ju. Utan de är ju präglade att –planera det där, sköt det där. Viljan är inte världens största eller världens bästa, säger Tomas Borg

    – Hos eleverna?

    – Ja just det, precis.

    Inspektörerna frågar om skolan har skolsköterska och skolkurator. De ställer frågor om bibliotek och utrustning, och de vill veta hur skolan jobbar med särskilt stöd. Det blir snart tydligt att allt inte är på plats, att mycket på skolan inte fungerar, något som rektorn själv medger.

    – Jag ser ju hellre att en elev går ut härifrån och kan läsa, skriva och räkna, prata engelska än att man kan…ha viss förståelse, förstå mig rätt.

    – Mm. Sen är det ändå många som har behov av musiken för att förstå engelska. Det får man inte glömma.

    – I know. Jag vet det.

    – Jag menar inte…det är inte som så att jag vill sätta det ämnet mot ett annat. Jag menar bara som så här att kan du få över pengar genom att göra så, och kunna anställa två mattelärare istället, eller två språklärare, så tycker jag att det är mer funktionellt.

    – Mm, jag förstår. Du vi pratade ju lite om lärarnas, och vi har bett om att få en lista och så vidare, men har alla lärare idag… har alla lärare pedagogisk utbildning idag, som jobbar här?

    – Både ja och nej. Alltså, en del har ju…alla har ju inte pedagogisk utbildning från lärarhögskolan. En del har ju en pedagogisk utbildning från idrottsrörelsen, till exempel. En har jobbat som polis i 20 år, som jag tycker också har en väldigt bra pedagogisk utbildning. Så är det.

    – Men alla har inte idag formell behörighet?

    --Nej. Det är riktigt, svarar Deltaskolans rektor

    Många skolinspektörer ifrågasätter systemet

    Vi ville veta hur inspektörer på Skolinspektionen själva ser på sina möjligheter att se till så att bara skolor som håller måttet får starta. Vi har fått kontakt med 116 inspektörer, som svarat på frågan om de tycker att kraven som ställs på nystartade skolor är tillräckliga? Och 40 av de uppger att de inte, eller delvis inte, tycker att kraven räcker.

    ”Bedömning görs utifrån dokument. Svårt att bedöma avsikten med att starta skolan, om de bakom har rätt kompetens mm. Svårt att säga hur det ska bli i verkligheten. Vissa huvudmän är kända som dåliga men får ändå tillstånd att starta nya skolor.”

    ”Huvudmän startar skolor utan att ha en plan eller veta ens hur man ska se till att eleverna får det de har rätt till. Även vid förstagångstillsyner där skolan uppger att de påbörjat arbete med många olika områden men sen visar det sig att inget gjorts på skolan sedan den startade. Det är inte en skola man bedriver utan en social inrättning för elever med trasslig skolbakgrund och där anställs även lärare som inte är utbildade.”

    Flera av inspektörerna vittnar om att det är svårt att bedöma om en huvudman är seriös eller ens vet vad det innebär att bedriva en skola. De berättar om uppstartsproblem och att de vanligaste bristerna de ser är att det saknas kompetenta lärare och lämpliga lokaler.

    Några av inspektörerna ställer också upp på intervjuer med oss mot att de får vara anonyma. Vi har därför låtit andra personer ersätta deras röster. Så här beskriver en av dem hur svårt det kan vara att komma åt olämpliga huvudmän:

    – Dels är det svårt att få kunskap om en huvudman om man aldrig haft en skolverksamhet innan, dels vet vi att det är många problemhuvudmän eller huvudmän med problem sen tidigare som ändå får tillstånd för att det är juridiskt väldigt svårt att… sätta dit dem eller liksom stoppa dem från att få tillstånd. Det ser vi gång på gång. Det är inte så lätt att komma åt. Det ska ganska mycket till också, det här med bevisbörda.

    Hon förklarar att även om man upptäcker brister redan i etableringskontrollen så kan det bli svårt att anmärka på bristerna, rent juridiskt, eftersom det är tidskrävande att samla in bevis som ska hålla i domstol - tid som inte alltid finns. Och då väljer man lätt den enklaste vägen.

    – Vi släpper det, vi låter det gå. Vi kollar det sen i förstagångstillsynen. Vi orkar inte sätta ner foten här heller, för det tar för mycket tid och resurser och det är jobbigt.

    – Och vad kan man hitta vid de här förstagångstillsynerna?

    – Ja, men till exempel så kan man väl redan i förväg ibland se att det här kommer de inte att fixa, de kommer inte att ha kompetenta lärare vid skolstart. De säger att de kommer att ha den här lokalen i ordning och sen när de väl startar… vi kollar ju inte till exempel hur ska ni ge eleverna särskilt stöd. Det gör vi inte i etableringskontrollen. Det finns bara ett visst antal punkter vi kollar på eftersom verksamheten inte är igång.

    Flera av inspektörerna menar att kraven på nystartade skolor inte är tillräckligt högt ställda, att det inte går att stoppa oseriösa eller dåliga huvudmän så länge de har alla papper i ordning, och att skolorna som tillåts starta kan vara halvfärdiga.

    Och bilden av en halvfärdig skola är också vad Nora och andra elever på Deltaskolan, målar upp för oss.

    – I september började jag här…

    – Och hur tycker du att det har funkat på den här skolan?

    – Inte så jättebra. Om jag ska vara ärlig så ångrar jag litegrann att jag började här. Den är inte riktigt klar.

    – Skolan menar du? Hur då?

    – Det har varit lite sådär med lärare, typ vi har haft tre olika bildlärare. Kafeterian är inte fixad, vi har inga böcker, vi har inga skåp där vi kan lägga våra kläder…ja det är litegrann sådär. Jag tycker inte att den är riktigt förberedd.

    – Vilka andra ämnen bekymrar dig? Både när det gäller din kunskapsnivå när du ska börja gymnasiet, men också nhär det gäller betyg och så?

    – Det är musik, det är teknik, sen så är det…vad är det mer? SO… SO också. Det är ungefär de ämnena. Geografi…har vi haft geografi? (Elever i bakgrunden: – Nä) Vi har inte haft geografi heller…

    – Har du mycket kamrater på andra skolor så du kan jämföra och höra med dem?

    – Ja… de tycker att den här skolan är väldigt dålig. Och när jag hör hur mycket de lär sig så mår man själv lite dåligt för jag känner man vill ju inte verka dum sen när man börjar på gymnasiet.

    – Vad var det som gjorde att du ville byta skola till att börja med?

    – Det lät så bra, det lockades, rektorn pratade så bra, alla var jättenöjda i början, men sen så började man märka lite grann att den inte var så bra. De får det att låta så bra, så man blev lite lurad, kan man säga.

    Jag frågar en annan av inspektörerna som vi har pratat med, också hon vill vara anonym och har fått sin röst utbytt, jag frågar om hon tycker att det är rimligt att elever får gå på en skola där allt inte är på plats och kanske förlora en termin eller två.

    – Nä, nä, absolut inte. Det är det, man är för snäll egentligen och det är väl inte förrän nu man har börjat utarbeta någon form av att man hellre ska fälla än att fria, för egentligen är det tvärtom från vår sida. Det handlar ju om att man måste vara insatt i att det är från dag ett som man ska ha en bra utbildning. Inte att ”vi håller på att göra det här” och ”vi ska fixa”. Om man tänker på vilka som ska gå i de här skolorna, så är det ju för deras skull man ska kunna vara hårdare och stoppa på en gång.

    Riksrevisionen hittar brister

    Redan 2012 tittade Riksrevisionen på hur Skolinspektionens kontroller av nystartade friskolor fungerade. Nina Gustafsson Åberg, är utredare på Riksrevisionen och hon menar att Skolinspektionen har svårt att leva upp till den roll man fått i det svenska skolsystemet.

    – Skolinspektionen har en väldigt viktig roll i det här systemet, för att få hela systemet med fristående friskolor att fungera så behöver man ha en myndighet som släpper in rätt aktörer. Och i den meningen så tycker vi att Skolinspektionen behöver utveckla sin prövning.

    Riksrevisionen såg i sin granskning att Skolinspektionen hittade brister hos två tredjedelar av alla nystartade skolor när man gjorde en förstagångstillsyn på skolorna. Många av bristerna var återkommande, å det handlade ofta om lärare som inte var behöriga och dålig uppföljning av elevernas kunskaper. Prövningen för att få starta skolor handlar mer om att huvudmannen ska svara rätt på en blankett, säger Nina Gustafsson Åberg:

    – Och då är frågan lite grann vad prövningen faktiskt lyckas fånga? Man måste komma ihåg att det är en jättekomplex verksamhet… alltså, en majoritet i riksdagen vill ha fristående skolor och man vill att de ska vara bra från dag ett och samtidigt har den här myndigheten ett uppdrag att granska en verksamhet som inte finns. Och det är jättesvårt.

    Och den här paradoxen, att man fått i uppdrag att granska en verksamhet som inte finns, väcker frågan vad man egentligen kan förvänta sig av Skolinspektionens granskning.

    – Alltså, vad kan vi ha för förväntningar egentligen på den här prövningen, vad kan man tro att den kan leda till? Det kanske är så att den här prövningen kan sålla bort de allra, allra värsta exemplen och den sållar ju bort väldigt många, det måste man komma ihåg. Men det är samtidigt så som vi också såg att det finns problem med lärare och det finns problem med lokaler och finns ett antal problem som ofta återkommer. Så om man fördjupar prövningen av de områden så kommer man eventuellt de problemen lite tidigare i alla fall. Eller kan se varningstecknen ännu tydligare så att man kanske kan fatta ett annat beslut helt enkelt, säger Nina Gustafsson Åberg.

    Riksrevisionen kom alltså fram till att Skolinspektionen måste bli bättre när de gör sin prövning, men de påpekar också att politikerna har gett Skolinspektionen en svår uppgift, att granska en verksamhet innan den startar.

    Skönt att lämna skolan

    För Nora och några av hennes skolkompisar är skadan redan skedd, men hon tycker ändå det ska bli skönt att gå ut nian, trots att hon fortfarande inte vet hur det blir med betyg och ämnen hon inte haft någon undervisning i hittills.

    – Men det känns skönt ändå, vi ska sluta nu, jag gick bara här i ett år, min brorsa gick här i sjuan, min mamma tog ut honom direkt, och jag ville inte att han skulle gå här för tre år… att gå här, det känns som att han skulle tappa så mycket kunskap som andra lär sig på andra skolor. Om ni kollar runt så märker ni: det är som en fritidsgård. Man gör lite grann hur man vill, man kommer när man vill, man går när man vill. Man har ingen respekt för tiderna och sånt där.

    Deltaskolans huvudman, Mia Lundberg, har fått chansen att bemöta kritiken från eleverna, men hon hänvisar till rektorn Thomas Borg. Han medger att de haft problem med lokaler och lärare i praktiska och estetiska ämnen, och också när det gäller språkundervisningen. Men trots att han tidigare stolt berättat att skolan är bra på att locka till sig elever, tycker han inte att allt är skolans fel. Noras känsla av att ha blivit lurad, och att skolan är som en fritidsgård, avfärdar han. Och han menar att det är svårt att garantera att eleverna får all undervisning som de har rätt till.

    – Alltså, det stora problemet är ju vår årskurs 9 där vi inte lyckats med alla bitar. En anledning är ju då att om man byter skola, och byter man skola efter jul, sista terminen som är kvar, det är ju svårt för oss att reparera nånting som man har… man har flytt från nånting va, man hoppar från en tunna till en annan, men vår ambition är att när de går ut så ska de ha betyg i alla ämnen som de har rätt till innan de går ut, säger Thomas Borg.

    – Det är inte så långt kvar av terminen, hur ska man göra då ? Hur ser du på det?

    – Först och främst är det så här att, jag har försökt få in antalet timmar som de haft i musik tidigare, och delvis på grund av den timplanslösa skolan så är det svårt att veta hur många timmar musik de haft.

    – Du har ju ansvar för din skola och för de elever som går här och i det ansvaret ligger ju att ta reda på hur mycket timmar de har gjort i ett visst ämne för att kunna ge den undervisning de har rätt till?

    – Men alltså, det är klart att jag har ett ansvar för det, men det är ju ganska svårt när man börjar här och har en skolbakgrund där man har bytt skola två eller tre eller fyra eller kanske ännu fler gånger. fria skolvalet, men en klar nackdel är faktiskt den biten att man kan byta. Man kan hoppa från tunna till tunna när man får problem eller är besviken eller inte är nöjd med betygen, då byter man skola. Och någonstans på resans gång så tappar man information och man tappar nettotid, och det kan ju inte vara som så att den som står sist i produktionskedjan, i det här fallet vi, att skulden enbart ska hamna på oss.

    Vi har kunnat berätta att Skolinspektionen – kontrollinstansen som ska se till att bara skolor som håller måttet får starta, att de ändå släpper igenom skolor som inte är färdiga. Vi har hört inspektörer som själva berättar om krav som är för lågt ställda. Och när Riksrevisionen undersökte hur bra Skolinspektionens etableringskontroller fungerar, så såg de att två tredjedelar av skolorna som fått starta hade brister när de senare följdes upp.

    Kanske rättar skolorna till problemen med tiden. Men konsekvenserna – i form av knackig skolgång, uteblivna betyg och osäkerhet inför framtiden, får de elever ta som har oturen att vara först att välja en sådan skola, en skola som trots att den har blivit godkänd av en myndighet, inte kan ge dem den undervisning de har rätt till.

    Skolinspektionens generaldirektör svarar

    Är det rimligt att elever som valt en nystartad skola med en massa förhoppningar, att de ska behöva finna sig i att saker inte finns på plats och att undervisningen inte fungerar - under en termin, under ett helt läsår? Nej, det tycker inte den person som är högst ansvarig för kontrollmyndigheten:

    – Det är naturligtvis inte alls rimligt att elever går i en verksamhet som inte uppfyller lagstiftningens krav och här har ju huvudmannen ett mycket mycket tydligt ansvar, säger Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler.

    – Men man måste också komma ihåg, i det system som finns, de politiska partierna är överens om att det ska finnas fristående skolor och kommunala skolor. Det ska finnas en möjlighet för nya fristående skolor att etablera sig. Då tror jag att man ska vara medveten om att det finns en uppbyggnadsfas för skolorna, precis som det kan finnas stora fördelar i en helt nystartad skola. Men systemet ser ut så att vi har fristående skolor, vi har ett ansökningsförfarande och ansvaret för att bedriva skolan det ligger hos kommunen och de fristående skolhuvudmännen. Och vi ska granska och peka på brister och nödvändiga utvecklingsområden för att eleverna ska få sin rätt till utbildning tillgodosedd, fortsätter Begler.

    Ann-Marie Begler är tydlig med att Skolinspektionens verksamhet inte ska ses som någon garant för att skolor som startar verkligen håller måttet.

    – Nej, och det är ju så att våran etableringskontroll liksom våran tillsyn det skapar ju inga garantier, utan ansvaret för skolverksamheten det ligger ju hos huvudmannen som, när det gäller fristående skolor äger skolan, eller hos de kommunala huvudmännen. Där ligger det, liksom, absolut tydliga ansvaret. Det vi kan göra med vår etableringskontroll det är att se: finns de grundläggande förutsättningarna på plats?

    Kraven som ställs på nystartade skolor är inte tillräckliga, enligt många av de inspektörer som vi har frågat, men det, menar Ann-Marie Begler, är inte något myndigheten kan rå över.

    – Man kan naturligtvis ha olika uppfattning om kraven är tillräckliga. Vi följer ju de kraven som lagstiftningen ställer. Man kan ju liksom ha lagstiftning som anger andra typer av krav. Men vårat uppdrag här, det är ju inte att hitta på någon egen verksamhet utan det är att följa de kraven som Sveriges riksdag har beslutat om ska gälla vid etablering av en skola.

    – Många av inspektörerna säger då att det är svårt att kontrollera vissa saker, alltså huvudmannens intentioner, seriositet eller kompetens att faktiskt bedriva skolverksamhet, och att det är lätt att missa, alternativt att man inte kan komma åt saker fast man ser dem…hur ser du på er roll i det här?

    – Jo, naturligtvis är det ju så att vissa saker är ju hemskt hemskt tydliga för oss, och det kan man ju också se i våra beslut. Det finns andra saker som är väldigt mycket svårare att kontrollera där vi är hemskt beroende av att få information från elever, från föräldrar och också från lärare. Så att det är ju alltid en problematik i tillsyn och i granskning. Det som vi har gjort då för att förbättra vårt underlag i vår tillsyn det är att vi frågar elever, vi frågar personal och vi frågar föräldrar inför vår tillsyn hur de ser på sin skola. Och då får vi ett väldigt rikt material.

    – Den myndighet som ska vara en vakthund mot dålig kvalitet måste alltså kompromissa med elevers rättigheter, för att det ska finnas en möjlighet för nya skolor att etablera sig. Det är så systemet ser ut. Och ansvaret för att ge alla elever en god och likvärdig skolgång har samhället överlåtit åt var och en av de aktörer som verkar på skolmarknaden.

    Vad kom då Skolinspektionen fram till efter tillsynsbesöket på Deltaskolan i maj? I somras, den 27 juni, kom beslutet:

    ”Skolinspektionen konstaterar att det fortfarande saknas rutiner och strukturer på många områden. Det saknas exempelvis rutiner för att säkerställa att eleverna får ta del av utbildningens mål och att de ges möjlighet att utöva inflytande över utbildningen …” (ljudet tonar ut)

    Beslutet mynnar ut i ett föreläggande om 11 punkter. Det betyder 11 konkreta brister som Deltaskolans huvudman måste komma tillrätta med. Kritiken handlar om att alla lärare inte är behöriga eller har utbildning för det de undervisar i. Att det saknas specialpedagogisk kompetens och skolkurator.

    En annan kritikpunkt är att skolan inte alltid gör klart för elever vad målet med utbildningen är, vilka krav som ställs på dem och vilka rättigheter de har. Och det här bekräftar mycket av Noras kritik mot skolan.

    Deltaskolan säger till oss att de inte håller med om Skolinspektionens kritik i alla delar. Men senast den 30 september måste de redovisa för Skolinspektionen att de har rättat till bristerna.

    Då är Nora någon annanstans, men i hennes och klasskamraternas gamla skolbänkar sitter en ny uppsättning elever, som kanske har samma förhoppningar och förväntningar som Nora hade.

    Och hur gick det då för Nora till slut? Hon erbjöds en nödlösning med franskan som hon inte var nöjd med och tackade nej till, men musiken tog skolan igen genom att de två sista veckorna före skolavslutningen ägnades helt åt musik.

    – Han fixade ju det de två sista veckorna tror jag det var, så det var ju bra att vi fick musik men det var lite klantigt att fixa det de två sista veckorna när man nästan slutat skolan.

    – Hur var det, vad gjorde ni på de här veckorna?

    – Vi lärde oss spela piano några låtar, sjöng, spela trummor… vi hann ändå med ganska mycket för att vi gick ju varje dag i två veckor.

    – Men tror du att du lärde dig lika mycket som om…

    – Nä, det tror jag inte eftersom de andra niorna, eller skolorna gick i musik i ett helt år… och man läser ju också på musiken om historien om musik, det gjorde inte vi. Vi hann inte det. Den skolan, Deltaskolan hade behövt ett år till. Den var inte riktigt klar. Man kände det.

    Reporter: Maya Abdullah UR
    [email protected]

    Producent: Karl Brodin UR
    [email protected]

    Exekutiv producent: Andreas Lindahl
    [email protected]


    Nästa vecka fortsätter Kalibers granskning av Skolinspektionens möjligheter att hålla ordning i den svenska skolan. Då handlar det om hur fasaderna putsas upp när skolinspektionen kommer på besök.

    30 min
  • Kaliber avslutar säsongen med en tillbakablick: Vad hände sen?

    Sjukhus Lex Maria anmäler förlossning, nya regler för kommunala biståndsresor och svenska språkanalyser får kritik av domstol i Storbritannien.

    Idag tar vi reda på vad som hänt efter några av våra granskningar.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    I februari i år granskade Kaliber kommunala biståndsprojekt, där politiker och tjänstemän från Kronoberg rest på ett 40-tal resor till Sydafrika. Resor där så mycket som en tredjedel av tiden gått till turistande av olika slag som besök på hantverksmarknader eller utfärder som safari. Och vid flera av tillfällen lät svenskar sig bjudas på safariutflykterna.

    Men efter vår granskning har både ICLD, den organisation som betalar ut biståndspengarna kommit med ett åtgärdsförslag som nu väntar på att bli godkänt av Sida.

    Och även politikerna i Kronoberg satt upp regler för de egna resorna. Roland Gustbée är ordförande i Regionförbundet Södra Småland och medlem i styrgrupp i Kronoberg som ansvarar för biståndsprojekten.

    - Det innehåller bland annat att en resa ska omfatta en normal arbetsvecka med arbete och förtydligande om hur man ska göra om man vill förlänga resan för att ha fritid, att det sker på egen bekostnad.

    Ja, när Kaliber granskade de resor som politiker och tjänstemän i Kronoberg gjort på olika biståndsprojekt till Sydafrika visade sig att i genomsnitt ägnades mindre än halva tiden åt arbete och så mycket som en tredjedel av tiden gick till turistande och fritidsaktiviter av olika slag som besök på hantverksmarknad och olika utflykter som exempelvis safari.

    Så här lät det i Kaliber när programmet sändes i februari:

    - It is an honour for us as a municipality tonight to...

    Vid en av resorna, i det projekt som bland annat ledde till att Tlokwe fick en ny hemsida var Öppna kanalen i Växjö med. Vi har fått deras tillstånd att använda oss av ljud från filmen. Första dagen tas man emot med en välkomstmiddag. Sammantaget ägnas tre och en halv dag åt arbete och studiebesök. Sedan gör svenskar en utfärd och efter ett par timmar på små grusvägar kommer man fram till en lejonfarm.

    Där får man möjlighet att hålla och kela med en lejonunge. Nästa dag ägnas också åt djur. Den här gången i Pilanesberg national park, på en safaridag där man bland annat ser elefanter, zebror och giraffer.

    Dagen efter safarin är ledig så när som på ett kyrkobesök ocfh enligt reserapporten hinner man också med ett besök på ett lokalt bryggeri och får smaka det inhemska ölet innan man avrundar med en slutdiskussion och åker till flygplatsen. "

    Och så här sa Roland Gustbée i februari när vi visade honom vår undersökning.

    - Då tycker jag det är för lite arbete.

    Och efter Kalibers granskning kommer det nu att bli mer arbete på resorna när nu den politiska styrgruppen i Kronoberg alltså beslutat om riktlinjer som bland annat säger att sådana här fritidsaktiviter fortsättningsvis får ligga efter arbetsveckan och bekostas på egen hand. Och att deltagarna inte få ha med sig partner och barn under arbetsveckan, där arbetet ska motsvara just en arbetsvecka.

    Det är biståndspengar från Sida som har bekostat projektresorna, men pengarna hanteras av ICLD, internationellt centrum för lokal demokrati, och även de säger att de tagit fram ett åtgärdsförslag efter Kalibers granskning. Förslaget förtydliganden i uppförandekoden och andra styrdokument och ska nu beslutas av Sida.

    Men hur kommer det sig att man har kunnat göra ett 40-tal resor sedan 2006 som man gjort i Kronoberg utan att ha haft regler, som till exempel säger att deltagarna bekostar fritidsaktiviter själva.

    - Det är väl så att man fortsätter i gamla hjulspår till någon påpekar att någonting är fel, det är väl ganska vanligt att man gör så. Jag tycker det är bra att vi har tagit fram de här reglerna nu, det skapar en tydlighet och faktiskt den sammanställning som gjordes plockade fram en del avarter som tycker att det är bra att vi undviker i framtiden, säger Roland Gustbée.

    Förlossningsskada Lex Maria-anmäls efter tre år

    I höstas granskade vi förlossningsvården. I ett program kunde vi visa hur barn skadats eller dött när övervakningen av barnen under förlossningen brusit och i ett program visade vi hur barn skadats eller till och med dött där hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats har varit en bidragande orsak till att det blivit fel i vården

    Vi kunde även berätta om fallen som inte anmäls till myndigheterna enligt Lex Maria, trots att barn skadats och trots att patientförsäkringen LÖF betalt ut ersättning för en undvikbar vårdskada.

    Vi berättade då bland annat om nu treåriga Linnea i Lund som drabbades av en syrebrist vid förlossningen. Efter vårt program har Skånes universitetssjukhus nu valt att Lex Maria anmäla hennes förlossning.

    Juni 2014, Linnea sitter i soffan tillsammans med mamma Tina och pappa Per och tittar på Alfons Åberg. Det är ett halvår sedan vi senast sågs- då i december berättade Tina och Per om hur de kämpat för att Skånes universitetssjukhus skulle Lex Maria anmäla Linneas förlossning, men inte fått gehör. De ville inte att det som hände Linnea skulle hända igen. Så här sa Tina i programmet som sändes i december.

    - Ja det känns på något sätt som mot respekt för Linnea. Alltså att känna att som sagt när hon blir äldre och man mer kan prata om detta att man kan säga att ja men detta hände dig och det är fruktansvärt men det ledde till att man ändrade och gjorde något så det blev bättre, säger Linneas mamma Tina Lindman.

    Linnea drabbades av syrebrist vid förlossningen och har idag en cp-skada. I december kunde vi berätta att Patientförsäkringen LÖF bedömde att Linneas skada varit en undvikbar vårdskada enligt patientskadelagen och att hon hade rätt till ersättning .Tina hade feber, Linnea hade bajsat i fostervattnet och Linneas hjärtljud var avvikande under förlossningen.

    En av LÖF:s läkare menade att det var fel att koppla bort den maskin som övervakade Linneas hjärtljud under förlossningen, när Tina skulle gå på toaletten. Efter toalettbesöket var Linneas hjärtljud så dåliga att Linnea fick förlösas med kejsarsnitt.

    Dessutom kunde vi berätta att Kvinnokliniken i Lund dröje fyra månader med att göra en avvikelserapport.

    Kvinnoklinikens verksamhetschef Andreas Herbst, som tillträdde efter Linneas förlossning sa så här i december:

    - Ja jag har ju tittat på det här ärendet det har jag ju gjort och jag kommer ju ha en diskusson med chefläkaren kring det.

    - Vad vill du diskutera?

    - Handläggningen av fallet.

    Och nu i våras, skickade alltså sjukhuset in en lex maria anmälan till Inspektionen för vård och omsorg. Nästan tre år efter förlossningen.

    - Ja vad ska man säga, det är någon sorts upprättelse, känslan av att det inte bara sopas bort liksom att Linneas...det är klart man vill känna att man åtminstone gjort något åt det för att undvika det i framtiden.

    Sjukhuset skriver i anmälan att de Lex Maria anmäler på grund av bristande övervakning av riskpatient och att verksamheten vidtar åtgärder med förbättrade rutiner för övervakning av riskpatienter.

    - Det är skönt att läsa att det blir något resultat av det hela....och det är just den där grejen jag vill ha, att kunna prata med Linnea när hon blir äldre och kunna säga att, det skedde ett resultat av det hela, att man förbättrade just det här att man skärper till det.

    Inspektionen för vård och omsorg, utreder ärendet just nu. Men Handläggaren på IVO berättar för oss att en händelse kan bli svårare att utreda när så lång tid gått eftersom personalen kan ha svårare att minnas. Det är en av anledningarna till att en anmälan ske senast två månader efter en händelse.

    - Jag tycker det är pinsamt att man inte gjort det och jag tycker också det är väldigt pinsamt att man inte någonstans ber om ursäkt. Alltså ber om ursäkt nu för att man dröjt i tre år och att vi faktiskt har fått ligga på och ta av vår kraft och energi som vi behöver lägga på annat liksom.

    Marie Ekberg är chefsläkare på Skånes universitetssjukhus och är den som skickat in anmälan.

    - Varken den nuvarande verksamhetschefen eller jag kände till det här ärendet och vi vet alltså inte riktigt hur man resonerade tidigare. Verksamhetschefen gick igenom ärendet på nytt, vi tittade även på den tidigare utredningen som var gjord via då lanstingens ömsesidiga försäkringsbolag och gjorde helt enkelt en annan bedömning idag.

    - Vilken bedömning gör ni? Varför gör ni en anmälan?

    - Det ska ju sägas att det här var ett komplicerat ärende, det var svårbedömt men vi gjorde ändå bedömnigen att man kan skärpa upp befintliga rutiner och ser man det att det finns möjlighet att minska risken för att en sådan här händelse inträffar igen ja då ska man anmäla enligt Lex Maria och det var därför vi gjorde det.

    Hon säger att Linneas hjärtljud visserligen övervakades under förlossningen, men att verksamhetschefen alltså sett att man kan förbättra rutinerna övervakningen när det gäller riskpatienter som Tina var. Varför det dröjt så länge med en anmälan har Marie Ekberg svårt att kommentera eftersom hon först för några månader sedan fick kännedom om linneas förlossning. Och hon säger att patienter inte ska behöva kämpa för att sjukhuset ska göra en Lex Maria-anmälan.

    - Vad tänker du om att det här föräldraparet att de upplever det så?

    - Ja, det kan jag förstå...och det beklagar jag.

    - De vill gärna ha någon typ av ursäkt för att det dröjt tre år...

    - Ja, men det kan jag be om ursäkt för, absolut.

    Men även om sjukhuset nu Lex Maria anmält Linneas förlossning, saknar Tina och Per idag förtroende för hur sjukhuset sköter sin skyldighet att anmäla händelser som medfört allvarliga vårdskador.

    - Det kanske är mycket annat som missas för att det uppmärksammas inte.

    - Jag känner inte något förtroende över huvudtaget för deras uppföljning när de försöker förbättra vården liksom. vi tror att det är så att man vill hålla nere antalet anmälningar...så upplever jag det för jag förstår annars inte varför man inte gjorde detta tidigare.

    Chefsläkare Marie Ekberg säger att Skånes universitetssjukhus har förbättrat sitt patientsäkerhetsarbete att de vill lära av misstag som skett. Hon säger att de inte försöker hålla nere antalet anmälningar och att Lex Maria-anmälningarna i stället ökat sedan 2012.

    - Ja det är jätte tråkigt att de känner så och vi får göra vårt bästa för att på olika sätt kommunicera att vi gör det här att vi sköter det här.

    Nu väntar Tina och Per på beslutet från IVO som kan dröja ytterligare några månader och nyligen firade Linnea sin treårsdag.

    - Det känns skönt att man kan lägga grejer bakom sig för det här har liksom legat och malt hela tiden att jag måste, att man måste för linneas skull. Hade det bara varit för mig själv hade man nog inte orkat. jag hade nog inte orkat lägga energin på det, men eftersom det är för linnea så är det svårt att bara släppa det. hon kan ju inte själv driva det vidare. Så det känns skönt.

    - Om inte annat för, vår känsla för Linnea inför linne när hon blir äldre, att vi kan visa för henne att vi pushade på för att det skulle ske, för att för oss är det inte bara betydelselöst utan för oss var det jätte viktigt liksom. Och som sagt det har ju tagit jätte mycket på krafterna att ligga på så ja...ja jag är nöjd att det blir gjort.

    Språkanalyser kritiseras av brittisk domstol

    Det svenska företaget Skandinavisk Språkanalys AB, som utför språktester av asylsökande för bland annat Migrationsverket, får kritik av högsta domstolen i Storbritannien. Domstolen menar bland annat att företaget brister i sin redovisning av analytikernas kompetens.

    I en hylla på Kalibers redaktion så står det ett tjugotal pärmar. De innehåller dokument som kan ha haft en avgörande betydelse för många människor framtid.

    - Det här är alltså språkanalyser som vi begärde ut 2012.

    För två år sedan gjorde Kaliber en granskning av företaget Skandinavisk Språkanalys AB, eller Sprakab som de oftast kallar sig. Det är ett svenskt företag som specialiserat sig på att göra så kallade språkanalyser – att lyssna på asylsökandes språk och dialekter och därmed hjälpa myndigheter att avgöra varifrån de kommer.

    – It’s really a bit painful to let someone else rule you or make a decision upon you by your language.

    En av dem vi träffade då var Sherif, som hade fått besked om att han skulle utvisas, eftersom han enligt en språkanalys kom från norra Somalia, och inte, som han själv menar, från huvudstaden Mogadishu.

    – When it comes to Somalia people do speak a bit different dialects, but not so different that anyone could identify where this person came from.

    Visst pratar människor olika dialekter säger han, men inte så olika att vem som helst kan avgöra varifrån någon kommer.

    Sherifs advokat överklagade beslutet till Migrationsdomstolen och tog hjälp av en somaliskspråkig lingvist, som hävdade att hans dialekt mycket väl kunde komma från Mogadishu. Migrationsdomstolen gick på Sherifs linje, och han fick uppehållstillstånd.

    Sprakabs språkanalytiker är anonyma, både för Migrationsverket, domstolar och de asylsökandes offentliga biträden.

    Som en del av granskningen igenom ungefär 1 200 språkanalyser, och kunde avslöja att många av företagets analytiker inte hade den kompetens som Migrationsverket efterfrågar, och att det fanns analytiker gjorde bedömningar av språk utan att det framgick att de hade det språket som sitt modersmål.

    I samband med granskningen blev vi uppringda av företagets vd, Pia Enevi.

    – Så du menar att du sitter och granskar våra analytikers bakgrund i de här rapporterna? Och sen förväntar du dig en intervju av mig. Du, nu förstår ju jag syftet med det här. Vad tråkigt. Jättetråkigt. Jättejättejättetråkigt. Jag trodde aldrig att man jobbade så här. Aldrig.

    Men det måste väl finnas någon liksom extern kontroll av det här? Så att allmänheten vet att det här går rätt till?

    – Nämen varför ska allmänheten veta att det går rätt till? Det är ju det personer, våra kunder som ska veta det.

    Bland Sprakabs kunder finns inte bara svenska Migrationsverket. De arbetar också för myndigheter i länder som Kanada, Australien, Nederländerna och Storbritannien.

    Och nu i maj fick företaget kritik av högsta domstolen i Storbritannien som i en dom rörande två asylärenden menar att Sprakab brister i att redovisa analytikernas kompetens. Dessutom anklagas en av företagets analytiker för att ha uttryckt sig på ett sätt som inte anstår ett opartiskt expertvittne.

    Efter att vår granskning gjorde Migrationsverket en kvalitetskontroll av Sprakabs rapporter. Den gjordes genom att 10 av Sprakabs bandinspelningar skickades till ett holländskt företag för granskning – och resultatet var bra. I nio av de tio fallen kom Sprakab och det holländska företaget fram till ungefär samma slutsats om den asylsökandes ursprung. Men urvalet av vilka bandinspelningar som skulle skickas iväg för granskning gjordes av Sprakab själva.

    Är det rimligt att företaget som man ska granska själva gör urvalet av vilka rapporter som man ska granska?

    Fredrik Beijer är tillförordnad rättschef på Migrationsverket.

    - Ja, de gör ju urvalet av bandanalyserna och jag kan inte se några problem med det om man inte har några misstankar om att företaget skulle vara ohederligt på något sätt och det har vi inte.

    Men är det inte en grundläggande princip att man…om man ska granska någonting att den parten inte är inblandad i granskningen så att säga?

    - Ja alltså det här handlar ju om ett urval av ett antal band…ett par bandinspelningar, ett antal bandinspelningar och ett…nej, jag kan faktiskt inte se att det skulle ha någon betydelse i det här fallet.

    Fredrik Beijer menar att det viktigaste är att Migrationsverket inte lägger för stor vikt vid analyserna, utan gör en egen utredning och en egen bedömning.

    Sprakabs vd har avböjt att bli intervjuad av Kaliber, och hon har inte heller svarat på de frågor vi skickat via mail.

    Kalkbrytningen på Gotland fick ja i första instans

    I slutet av januari handlade Kaliber om den infekterade konflikten om kalkbrytningen på Gotland.

    Det som står på spel är dricksvatten, skyddade unika naturområden, sällsynta växter och arter, arbetstillfällen, skatteintäkter och miljardvinster.

    Programmet tog upp vad som hänt efter de stora demonstrationerna i Ojnareskogen sommaren 2012 och granskade också Region Gotlands miljö- och hälsoskyddsnämnd där politiker sitter på dubbla stolar.

    Sen dess har förvaltningsrätten tagit upp frågan om jäv i nämnden och så har det kommit domar i mark- och miljödomstolen om båda företagen Nordkalks och SMA Minerals stenbrytning i Ojnareskogen.

    - Här på höger sida om Ojnare myr har vi naturreservatet Bäste träsk, som ingår i nätverket Natura 2000.

    Daniel Heilborn kör genom Ojnareskogen. Han är en av de mest framträdande personerna i motståndet mot ett storskaligt kalkbrott här, det som kallas Bunge-täkten. Han är arkitekt och miljöpartist.

    - Om 25 år så kommer det på vänster sida vara ett 25 meter djupt kalkbrott och på höger sida vägen så ska det fortfarande vara ett opåverkat Natura 2000-område - och det verkar ju vara osannolikt.

    - Det här är en väldigt, väldigt allvarlig fråga. Vi lever på skatteintäkterna.

    Det är paneldebatt i den gamla biografen i Slite. Tony Johansson har jobbat i kalkindustrin i snart 30 år och hans pappa före honom. Han är klubbordförande i IF Metalls avdelning vid Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk. Han är dessutom socialdemokratisk lokalpolitiker i Miljö- och hälsoskyddsnämnden.

    - Det är ju så att vi har en hög arbetslöshet för både vuxna och unga mellan 18 och 24 år.

    Arbetstillfällen ställs mot miljön. Skatteintäkter och miljardvinster mot dricksvatten och unika naturområden. Konflikten om kalkbrytningen på Gotland är känslig och infekterad. Påtaglig och närvarande.

    Gotland är ett, i den här frågan, splittrat samhälle.

    Den här splittringen går ändå in i maktens korridorer. Och till miljö- och hälsoskyddsnämnden, där det finns ledamöter som sitter på dubbla stolar.

    - När jag sitter med i miljö- och hälsoskyddsnämnden då är jag politiker. Och än en gång, där ser vi till miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift. Man måste vara proffsig. En gång är du facklig, en gång är du politisk

    I miljö- och hälsoskyddsnämnden sitter socialdemokraterna Tony Johansson, som är kalkindustriarbetare och metallklubbsordförande, och Linus Gränsmark, ordförande för IF Metall och LO på Gotland. Och de har varit med att fatta beslut om stenbrytningen.

    Det gäller bland annat de synpunkter, yttranden, som nämnden skulle lämna in till mark- och miljödomstolen inför prövningarna av både Nordkalks tänkt täkt och SMA Minerals utvidgning av företagets befintliga täkt i Ojnareskogen.

    När det gäller yttrandet i ärendet med SMA Mineral beslöt nämnden att inte skicka in nåt yttrande alls.

    Och när det gäller Nordkalk blev det ett lindrigare yttrande än vad förvaltningen föreslagit.

    Både besluten till fördel för kalkindustrin.

    Så här sa Tony Johansson och Linus Gränsmark om hur de håller isär sina olika roller som fackliga och miljönämndspolitiker.

    - Både jag och Linus har hållt på så många år, så vi kan sära på det. Jag betvivlar inte en sekund på att vi kan det. Vi kan det, så nu får vi tyst i den frågan.

    - Hur håller ni isär uppdragen just vad gäller miljö- och hälsoskyddsnämnden då ni ska se en miljöaspekt och i facket ska ni ser mer till era medlemmar och jobben?

    - Det är den synen man får ha som politiker: nu har jag ett politisk uppdrag i den här nämnden och punkt slut. Sen att jag är facklig också gör ju att jag har kunskap i de här frågorna. Om jag inte fanns där hade ju ingen sakkunskap funnits i nämnden.

    Beslutet om Nordkalk anmäldes till förvaltningsrätten. Anmälaren ansåg att Linus Gränsmark var jävig.

    I slutet av april kom domen, där förvaltningsrätten beslutade att LO- och IF Metall-ordföranden socialdemokraten Linus Gränsmark var jävig när miljö- och hälsoskyddsnämnden, där Gränsmark är ledamot, behandlade frågan om Nordkalks stenbrytning på norra Gotland.

    - Ja, jag är förvånad. Jag trodde faktiskt att det skulle bli ett annat utslag

    Förvaltningsrätten ansåg att Gränsmark var jävig vid det här beslutet eftersom han som ordförande för IF Metall vid en tidigare domstolsförhandling fört kalkindustriarbetares talan.

    Under våren har mycket hänt i frågan om kalkbrytningen på Gotland.

    SR P4 Gotland 16.30 21 maj:

    I dag har alltså facken och dom anställda vid Nordkalk i Storugns informerats om varsel. 55 av totalt 72 anställda på Gotland berörs. Jörgen Pettersson är huvudskyddsombud vid nordkalk i storungs, och såhär reagerade han på dagens besked:

    - Det känns för jävligt rent ut sagt.

    Anledningen till varslen är att bolaget inte har något tillstånd att bryta sten efter årskiftet i bolagets befintliga täkt Klinthagen. Dom om förlängt tillstånd och en utvidgning av täkten förväntas komma i slutet av december.

    En vecka senare, 27 maj, stod miljöpartisten och arkitekten Daniel Heilborn inför rätta i Hovrätten för ohörsamhet mot ordningsmakten. Han åtalades efter protesterna i Ojnareskogen sommaren 2012. I tingsrätten friades han. Domen kommer nästa vecka.

    Och den 2 juni kom båda domarna i mark- och miljödomstolen om Nordkalks tänkt täkt i Ojnareskogen och SMA Minerals utvidgning av det befintliga kalkbrottet där.

    SR P4 Gotland 16.30 2 juni:

    Mark- och miljödomstolen säger ja till stenbrytningen på norra Gotland, både när det gäller Nordkalk och Svenska Mineral. Vid Nordkalk har ledningen ägnat någon timme åt att läsa domen i eftermiddag och platschefen Mikael Lindberg är nöjd, även om sista ordet ännu inte är sagt.

    - Så här långt är vi jättenöjda med resultatet. Det är ju inget att sticka under stolen med. Vi ska ju komma ihåg att det här knappast är det slutliga beskedet. Vi kommer ju att får leva med en fortsatt process framöver.

    Domen blev alltså en stor framgång för Nordkalk och SMA men ett bakslag för motståndarna, som bland annat är oroliga för hur stenbrytningen ska påverka vattentillgången i området.

    Britta Calamnius och Beatrice Bandergård hade svårt att hålla tillbaka tårarna när de fick beskedet.

    - Många tårar.

    - Men inte bara tårar. Det är kampvilja också.

    Domarna kommer att överklagas. Redan har bland andra naturvårdsverket, länsstyrelsen, och naturskyddsföreningen beslutat att överklaga.

    Men det kommer dröja innan det blir domar som vinner laga kraft eftersom det kan bli fler överklaganden och dessutom kan EU komma att ta upp frågan.

    Under tiden fortsätter konflikten på Gotland.

    Nytt lagförslag om gode män och förvaltare

    I mars granskade Kaliber systemet med ställföreträdare, det vill säga förvaltare och gode män.

    En förvaltare eller god man ska vara en hjälp för dem som inte har möjlighet att sköta sin ekonomi på grund av skada eller sjukdom.

    Men Kaliber kunde visa att systemet inte fungerar som det är tänkt. Det är både rättsosäkert och öppnar för bedragare.

    För Martin Granlund i Ånge, utanför Sundsvall, blev det en mardröm. Hans förvaltare misskötte hans ekonomi och han fick betalningsanmärkningar. Han försökte bli av med sitt förvaltarskap, men det dröjde 15 år innan han lyckades.

    - De struntar ju i en vad man än säger. Ska man prata om nånting så skyller de bara ifrån sig. Ring dit och ring dit. Eller så har de inte tid att prata. Ring nån annan gång. Och gör man det då lyssnar de inte då heller.

    - Har du nån gång under de här åren varit glad över att du har haft förvaltare?

    - Nej, jag har inte varit glad alls.

    Lagen om god man och förvaltarskap är från 1924. Den är alltså till för att hjälpa dem som inte kan sköta sin egen ekonomi på grund av skada eller sjukdom. Ingen vet hur många som idag får den här hjälpen, men antalet ökar, visade Kalibers kartläggning. Martin råkade alltså illa ut. Men överförmyndarnämnden i Sundsvall, som är de som ska kontrollera förvaltarna ville inte kommentera Martin Granlunds fall, men ansåg att ingen gjort något fel. Efter 15 år lyckades Martin Granlund bli av med sitt förvaltarskap.

    Men han är inte ensam. Kaliber var i kontakt med många personer där förvaltarskapet inte har skötts. Karolina Ahlström var en av dem. Hennes pappa är satt under förvaltare och Karolina insåg att flera hundra tusen kronor hade försvunnit från hennes pappas konto. Hon började en lång kamp för att få berörda myndigheter att reagera.

    - Jag kände att jag fick inget medhåll från deras sida. Jag fick ingen hjälp. Det var som att de försökte skydda sig själva och förvaltaren.

    Och flera experter som Kaliber var i kontakt med kritiserade systemet som de menade måste göras om i grunden.

    En av dem är Elisabeth Carlsund som själv har gjort två granskningar av systemen när hon jobbade på riksrevisionen.

    - Har jag en riktig tur så har jag en jättebra förvaltare eller god man, men har jag otur så är det mycket som kan passera kunde vi se, utan att det händer någonting. Och då är det, vart ska man vända sig? Ja, vad kan man göra, man kan klaga hos överförmyndaren. Den överförmyndare som har rekryterat kanske någon som de känner och övertalat dem mer eller mindre att ta det här uppdraget och som inte alltid sköter sin tillsyn.

    I en intervju med Kaliber då i mars sa justitieminister Beatrice Ask att lagen skulle göras om.

    - Vi kommer inom kort att lägga förslag som handlar om att skärpa reglerna för rekrytering och tillsättning, ställa högre krav på tillsynen, ställa större krav på utbildning som ska erbjudas de som ställer upp som gode män och förvaltare.

    Och den 24 april kom så lagförslaget från regeringen. Det innebär bland annat att den som ska få en ställföreträdare i större utstäckning än idag själv ska få bestämma vem det blir. Dessutom ska kontrollen av de som föreslås som ställföreträdare skärpas och sen så ska gode män och förvaltare erbjudas utbildning.

    Om dessa lagändringar gör att det blir bättre återstår att se. Lagen ska börja gälla den 1 januari 2015.

    Reportrar: Markus Alfredsson, Micha Arlt, Anna Berg, Sofia Boo, Annika H Eriksson, Lena Pettersson och Daniel Värjö.

    Programledare: Sofia Boo och Markus Alfredsson.

    Producenter: Sofia Boo och Annika H Eriksson.

    30 min
  • Myndighetskritik och förslag som inte genomförts - Kaliber granskar regeringens kemikaliepolitik

    Regeringen säger sig vilja ta bort farliga kemikalier – men när Kaliber granskar vad som gjorts den senaste mandatperioden, hittar vi flera förslag som inte blivit verklighet och tunga myndigheter som varnar för att skyddet för hälsa och för miljö kan bli mindre.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Det är maj 2014 och Sveriges miljöminister Lena Ek är på besök på förskolan Hagahuset i centrala Göteborg.

    – Vi leker med lego.

    – Ja, jag ser det.

    Men hon är inte här bara för att prata med barnen, utan för att prata med personalen om farliga kemikalier i vardagen och vad man kan göra för att skydda barn.

    – Sedan jag blev miljöminister har jag lagt väldigt mycket energi på detta att se till att vi får en bättre kemikalielagstiftning i Sverige och vi har från regeringens sida en strategi som heter Giftfri vardag – med fokus på barn.

    När Lena Ek var EU-parlamentariker spelade hon en viktig roll när EU fick sin kemikalielagstiftning Reach och som miljöminister har hon slagit fast att miljömålet Giftfri miljö – att vi inte ska utsättas för kemikalier som är farliga – är ett av miljöpolitikens viktigaste områden under den här mandatperioden. Speciellt viktigt är det att skydda barnen.

    – Anledningen är ju att barn är särskilt känsliga och sedan så finns de i miljöer där det faktiskt är mer kemikalier än vad man tror.

    Men när Kaliber granskar vad regeringen har gjort under mandatperioden för att skydda barnen bättre och minska riskerna med farliga kemikalier i allas vår vardag, visar det sig att flera av de förslag som lagts fram från regeringens expertmyndighet fortfarande väntar på att bli verklighet.

    Vi hittar också beslut som har fått tunga myndigheter att varna för att riskerna för människors hälsa kan öka och att det kan bli svårare att uppnå målet om en Giftfri miljö.

    Vi ska återvända till Lena Ek och förskolan i Göteborg, men först gör vi ett besök i Kallinge, i Bleking. Här träffar jag Therese med sonen Teo som fyller ett år. Therese är i full färd med att förbereda födelsedagsfirandet. Men tårtbakandet får vänta en stund när Teo får syn på den röda plastbunken som grädden ska vispas i och vispen åker in i munnen.

    – Äter du på vispen?

    Mängder av de vardagliga saker vi omges av, plastbunken och vispen, kläder och leksaker, elektronik och byggmaterial, innehåller kemikalier av olika slag. Det finns 100 000-tals olika kemiska ämnen. Vissa vet man är farliga medan andra har visat sig vara ofarlig. Men för de flesta saknas kunskap om hur de påverkar människors hälsa eller miljön.

    Och det här är något Therese började fundera på när hon blev mamma.

    – Nu när jag fick Teo läser jag mycket om det. Det är ju i nappflaskor och i leksaker. Och kläder ska man ju tvätta innan man använder dem för att det är gifter i dem och även lakan. Så det är ju säkert inte så jätte bra.

    Gör du det då?

    – Ja, det är ju inte så roligt om det händer något. Då ångrar man säkert det sedan.

    Vi ska komma tillbaka till Therese som för inte så länge sedan fick en obehaglig nyhet om kemikalier i sitt dricksvatten. Men först åker jag till Stockholms universitet för att få veta mer om vad som egentligen kan vara farligt med kemikalier.

    Christina Rudén är professor i tillämpad miljövetenskap. Många kemikalier bryts inte ner i naturen och de lagras i våra kroppar, säger hon.

    – Vi tar upp de här kemikalierna i våra kroppar, de löser sig i fettvävnaden och om de då inte bryts ner och vi fortsätter exponeras för dem kommer koncentrationen i våra kroppar att öka. Det som är obehagligt med det är att vi inte vet när vi når en koncentration som kan orsaka negativa effekter hos oss eller andra organismer.

    Vi har alla DDT och PCB i våra kroppar trots att det är ämnen som varit förbjudna i många år. Men även nyare kemikaler stannar kvar i naturen och i kroppen. Och de kan påverka oss på en rad olika sätt.

    – När det gäller människor så ser vi särskilt allvarligt på cancerframkallande egenskaper, reproduktionsstörade- och mutagena ämnen. Alltså ämnen som kan skada vårt DNA.

    Men de senaste 15 åren har man börjat prata om ytterligare en påverkan, nämligen att de kan störa våra hormonsystem och orsaka en lång rad problem.

    – Till exempel då reproduktion, alltså fertilitet och utveckling av foster. Diabetes, fetma. Nervsystemet är väldigt känsligt när det utvecklas och det styrs av hormoner så det är en annan grupp av effekter kan man säga, alltså påverkan på hjärnans utveckling och nervsystemet som kan ge effekter på minne och inlärning. Cancer förstås, hormonrelaterad cancer är ytterligare en.

    Enligt Christina Rudén kan hormonstörande ämnen verka i mycket lägre dos än vad man tidigare trott. De kan ha en effekt vid en viss tidpunkt under ett fosters eller ett barns utveckling, men vid andra tillfällen inte ha någon påverkan. Och effekten kan komma årtionden senare. Ett exempel skulle vara ett foster som utsätts för en hormonstörade kemikalie och som utvecklar en hormonrelaterad cancer som vuxen.

    Och även hormonstörade kemikalier finns överallt omkring oss.

    – De finns på många ställen. Plastkemikalier har diskuterats, men pesticider, alltså bekämpningsmedel har ju varit ett stort exempel där många har en hormonell verkan. Det är ingen skillnad så att säga, de finns på alla ställen där alla andra kemikalier finns.

    Efter intervjun sätter jag mig i bilen, tar fram en cd och stoppar i cd-spelaren, och kommer då i kontakt med en av världens mesta använda och spridda kemikalier. Den kemikalie som också blivit en symbol för debatten om hormonstörade ämnen, Bisfenol A. Det används i inredning till bilar, i cd och DVD-skivor och i elektronik. Men finns också i vanliga kassakvitton, liksom konservburkar och fram till för några år sedan i nappflaskor.

    Kemikalieinspektionen är den myndighet som arbetar med hälso- och miljörisker för kemikalier. Här träffar jag Erik Gravenfors, som är utredare.

    – Vi har utrett Bisfenol A i flera omgångar. I första utredningen så tittade vi på helheten, det vill säga i stort sett alla användningar. I de nästkommande tre utredningarna så tittade vi på kassakvitton, barnartiklar och nu senast på dricksvattenrör.

    Två av utredningarna har lett till att Kemikalieinspektionen föreslagit att Sverige ska förbjuda användning för Bisfenol A i kassakvitton och för renovering av vattenledningsrör, för att minska riskerna för människor.

    När utredningarna gjordes såg man också att det fanns en möjlighet utan att EU:s lagstiftning skulle lägga hinder i vägen, även om de flesta kemikalier och även Bisfenol A till största delen regleras av EU:s gemensamma kemikalielagstiftning Reach.

    – Vi ser ett behov och vi ser ett utrymme för ett nationellt förbud.

    Regeringen har nu tillsatt ytterligare en utredning om Bisfenol A som ska vara klar i den 31 december i år. Men några beslut om nationella förbud i kassakvitton eller vattenledningsrör har regeringen ännu inte fattat, trots att nationella förbud kan vara ett bra sätt att påverka EU, enligt Erik Gravenfors.

    – Det har visat sig tidigare att ett nationellt förbud kan göra att man prioriterar om frågor på EU-nivå och att frågor då hissas upp på agendan. Och att man då i ett idealt fall kan nå en EU-begränsning.

    Bisfenol A i nappflaskor förbjöds av EU efter att Danmark och Frankrike 2010 beslutat om nationella förbud.

    2010 förbjöd Danmark också Bisfenol A i barnmatsburkar för barn under tre år. Sverige beslutade om samma förbud 2012, men då hade branschen själv fasat ut Bisfenol A i sådana förpackningar, till följd av det danska förbudet enligt Kemikalieinspektionen.

    Och Frankrike har nu gått vidare och från 2015 förbjuder Bisfenol A i alla förpackningar som kommer i kontakt med livsmedel. Erik Gravenfors igen.

    – Man ska ju lägga märke till att en del andra länder har vidtagit mer omfattande åtgärder exempelvis Frankrike som ju inför förbud mot Bisfenol A i material som har kontakt med livsmedel. Det är ju en omfattande reglering som man har beslutat om i Frankrike.

    Men den svenska regeringen har alltså bara förbjudit ett användningsområde för Bisfenol A under mandatperioden trots att Kemikalieinspektion föreslagit ytterligare två förbud. Och Bisfenol A är alltså bara ett av 100 000-tals ämnen vi omges av.

    2010 fick Kemikalieinspektionen extra pengar och ett uppdrag att ta fram en strategi för att minska riskerna med kemikalier. Jan Hammar jobbar med den strategin.

    – Det innebär att vi kunnat satsa på områden vi annars inte hade kunnat satsa lika mycket på. Exempelvis få till stånd förändringar i EU-lagstiftningen, öka tillsynen för att kontrollera förbjudna kemiska ämnen i varor som leksaker, textilier och liknande.

    Kemikalieinspektionen har också kunnat ta fram förslag om begränsningar av farliga ämnen inom EU:s kemikalielagstiftning Reach.

    – Vi har föreslagit åtgärder mot cirka 20 olika kemiska ämnen.

    Hur har det gått?

    – Det är ju en rätt lång processtid i EU-systemet så idag tror jag det är cirka en fjärdedel som det finns beslut om.

    I uppdaget ingick också att ta fram förslag på vad som ytterligare behöver göras. 25 av de förslag som Kemikalieinspektionen lagt fram handlar om vad regeringen kan göra.

    Men när Kaliber med hjälp av Kemikalieinspektionen går igenom förslagen, ser vi att bara sex har genomförts helt och hållet. Det handlar om fortsatt stöd till utvecklingsländer och att det påbörjade arbetet inom Kemikalieinspektionen ska fortsätta även efter 2014, och så fyra utredningar, bland annat har man utrett frågan om skatt på kemikalier.

    Åtta av förslagen har delvis genomförts eller påbörjats, medan 11 av de 25 förslagen har fortfarande inte blivit verklighet.

    Bland de förslag som ännu inte genomförts finns:

    • Förslag på en kraftfull satsning på miljö miljötoxikologisk forskning med 15 miljoner kronor per år i sex år, inriktning att skydda barnen bättre.
    • Förslag på att undersöka möjligheterna att begränsa farliga ämnen i byggnader och byggprodukter, något som finns i vissa andra länder i Europa.
    • Förslag på att öka antalet mätningar om vilka kemikalier människor har i kroppen och öka övervakningen av vilka ämnen vi utsätts för.
    • Att öka antalet mätningar om vilka kemikalier vi människor har i kroppen och vad vi utsätts för i vår närmaste omgivning, det som kallas hälsorelaterad miljöövervakning, är ett av de förslag som Kemikalieinspektionen lagt fram till regeringen.

      Enligt Naturvårdsverket läggs i dag 8 miljoner kronor på sådan övervakning medan drygt 120 miljoner används till att mäta farliga ämnen i den yttre miljön som fiskar och vattendrag.

      Men förslaget är alltså ett av de som ännu inte blivit verklighet. Trots att det nyligen visat sig att sådana undersökningar kan ha stor betydelse för att upptäcka risker för människors hälsa.

      Vi återvänder till Therese och Teo i Kallinge. Där gjorde man i vintras en upptäckt som skakade kommunen. Vattnet visade vara förorenat med industrikemikalier, så kallade perfluorerade ämnen, som troligen runnit ner i vattnet från en militär brandövningsplats. För ett av ämnena, PFOS, vet man att det inte bryts ned i naturen, att det är kroniskt giftigt och stör reproduktionen. Halterna var så höga att kommunen stängde vattentäkten samma dag.

      – Det var konstigt eftersom man visste det ju inte själv så det kändes ju dumt eftersom man trodde att vattnet var rent och så var det inte det.

      Och det är vatten som du druckit hela uppväxten?

      – Ja, hela mitt liv. Så det känns ju inte så bra.

      Vad var det första du tänkte?

      – Jag tänkte mest på Teo eftersom han är så liten, vi var ju också små när vi drack det, men nu är det nog inte så farligt när man är vuxen. Men det är ju små barn som dricker det, och det är nog inte så bra.

      Och att man överhuvudtaget upptäckte de här föroreningarna var mycket tack vare sådan hälsorelaterad miljöövervakning, som Kemikalieinspektionen vill se mer av. Efter att tester på gravida kvinnor i Uppsala visat på oväntat höga halter av perfluorerade ämnen påbörjades ett detektivarbete för att hitta orsaken och den hittades i vattnet. Senare har det visat sig att sådana här föroreningar finns på drygt 60 platser runt om i landet.

      Jan Hammar på Kemikalieinspektionen igen.

      – Det var tack vare en sådan här övervakning då som visar att det här kan vara ett mycket stort problem, så jag hoppas att det sker en ökad satsning de kommande åren då.

      Kaliber idag om de farliga kemikalier vi alla utsätts för och regeringen som sagt att miljömålet Giftfri miljö är ett av miljöpolitikens viktigaste områden under mandatperioden.

      Men flera av de förslag som Kemikalieinspektionen lagt fram, just för att skydda människor och miljön från farliga kemikalier, har ännu inte genomförts visar vår granskning.

      Och när jag tittar lite närmare på vad regeringen gjort under mandatperioden hittar jag beslut som inte fått så mycket uppmärksamhet, men som har fått tunga myndigheter att varna för att riskerna för människors hälsa kan komma att öka och att det kan bli svårare att uppnå målet om en giftfri miljö. Det handlar om maten.

      – Jag heter Peter Bergkvist och jag är strategisk rådgivare på Kemikalieinspektionen.

      Peter Bergkvist jobbar med bekämpningsmedel. Allt sedan 80-talet har Sverige arbetat med handlingsplaner för att minska användningen av bekämpningsmedel, som kan påverka oss på samma sätt som andra kemikalier.

      – Vi kan se tillbaks på stora framsteg. Vi har ju haft en förebyggande kemikaliepolitik där vi kan visa med riskindikatorer att vi haft framgång.

      Handlingsplanerna har gett effekt. De rester av bekämpningsmedel som finns i svenskodlade livsmedel är i de allra flesta fall lägre än i mat från EU eller resten av världen och ligger nästan alltid under gränsvärdena. Men i den senaste handlingsplanen, som regeringen beslutade om förra sommaren, har man dragit ner på målsättningarna om skydd för människor och miljö menar Peter Bergkvist.

      – Då tycker vi från Kemikalieinspektionen att man sänkt ambitionen jämfört med tidigare. Till exempel har det funnits ett mål på livsmedelssidan att vi ska minska exponeringen av rester i svenskproducerade livsmedel. Men det målet är nu borta.

      Målet som tidigare funnits om att minska resterna av bekämpningsmedel i svenska livsmedel är alltså borta. Peter Bergkvist pekar också på att det finns färre tvingande åtgärder och mer av frivillighet för lantbrukarna. I tidigare handlingsplaner har det också funnits vissa begränsningar eller förbud som nu inte längre finns med.

      – Det finns vissa användningar som vi under en lång tid begränsat eller som inte alls haft godkända i landet och som har varit väldigt värdefulla i de här handlingsplanerna, i syfte att minska risker för miljön och för oss konsumenter. De delarna är i princip borta. Nu pratar man mer om frivilliga initiativ och genom god praxis att försöka begränsa användningen, men inte genom att reglera som vi har gjort tidigare.

      Det handlar om stråförkortning, som används på spannmål för att stråna ska bli kortare och inte lägga sig ner, och medel för nedvissning eller ogräsbekämpning nära inpå skörd. Bägge användningsområden ger höga halter av bekämpningsmedel kvar i livsmedlet, enligt Peter Bergkvist.

      Och att de begränsningar och förbud som funnits i tidigare handlingsplaner inte med i den nya är något som Kemikalieinspektionen varit starkt kritisk till i sina remissvar.

      – Vi tycker att vi åtminstone inte ska avvika från den hållning och de målsättningar vi har haft i tidigare handlingsplaner. Sedan kan man föra en diskussion om huruvida Sverige ska gå vidare och vara mer aktiv men vi tycker att en rimlig bas är att vi åtminstone står fast vid vad vi åstadkommit tidigare.

      Men det gör man inte nu?

      – Nej det gör man inte. Man släpper på vissa delar och där är vi bekymrade som sagt.

      I slutet av maj beslutade regeringen också om en förordning för bekämpningsmedel. Men inte heller i den finns tvingande regleringar för stråförkortning eller nedvissning, trots att både Kemikalieinspektionen och Naturvårdverket har velat se sådana begränsningar.

      En användning av de här medlen kan påverka flera miljömål negativt, framförallt målet om Giftfri miljö, skriver Naturvårdsverket i sin remiss.

      Och Kemikalieinspektionen pekar på att skyddet för hälsa och miljö minskar. Peter Bergkvist igen.

      – Det vi kan stå inför nu är att vi kommer få betydligt högre resthalter om man tillåter en del av de här användningarna som tidigare varit begränsade.

      Ja, halterna av bekämpningsmedel i svenskodlade livsmedel kan alltså komma att öka betydligt säger Peter Bergkvist. Det har fått Kemikalieinspektionen att ifrågasätta om Sverige lever upp till de krav som EU ställer på medlemsländerna, och som talar om att minska riskerna.

      – Vi ser det svårt att nå de mål som direktivet i grunden kräver av alla länder att man ska nå.

      Vad kan det finnas för förklaring till att Sverige har valt den här vägen?

      – Det har ju kommit in frågor kring konkurrenskraft i relation till vilka ambitioner man sätter upp när det gäller att begränsa riskerna och jag tror att mycket av svaren ligger väl där att man vill vara försiktig och inte riskera att man tappar när det gäller konkurrenskraft.

      Och Jordbruksverket som var den myndighet som tog fram förslaget till ny handlingsplan skriver också i ett brev till regeringen att de anser att konkurrensaspekten för svenskt jordbruk bör vägas in när man bedömer ambitionsnivån.

      Trots att regeringen säger att Giftfri miljö är ett priorierat mål under mandatperioden har man alltså fattat beslut om bekämpningsmedel som fått tunga myndigheter att varna för att det kan bli svårare att uppnå det målet, och att skyddet för människors hälsa kan minska.

      Peter Bergkvist, på Kemikalieinspektionen menar att Sverige också förlorat sin tidigare pådrivande roll gentemot EU vad det gäller bekämpningsmedel.

      – Sverige ligger ju naturligtvis inte i täten längre vad det gäller att begränsa användningen och riskerna med bekämpningsmedel.

      Ligger naturligtvis inte i täten längre säger du, hur menar du då?

      – Vi har ju sett att flera länder är betydligt aktivare, och det är ju sammantaget väldigt bra att man strävar åt det hållet. Men vi kan inte säga att vi går före i någon mening som vi kunde säga tidigare.

      Tillbaka till förskolan i Göteborg. Där får jag en intervju med miljöminister Lena Ek efter att hon har pratat kemikaliepolitik med personalen. Jag börjar med att fråga om hon är nöjd med att 11 av de förslag som Kemikalieinspektionen lagt fram fortfarande inte har genomförts, som vår granskning visar.

      – När jag började som miljöminister såg jag att det fanns svårigheter i arbetssättet med kemikalier, samtidigt som vi måste höja ambitionerna rejält. Det är ju därför vi har sammanfattat en del av de här förslagen, lagt till annat och presenterat en genomgripande kemikalieproposition till riksdagen som ska ge ett nytt arbetssätt i Sverige där vi är både tuffare och tydligare.

      I december kom Lena Ek med ett förslag till riksdagen som sammanfattade regeringens inriktning för kemikalipolitiken. I den här så kallade kemikaliepropositionen som klubbades i våras, finns flera av Kemikalieinspektionens förslag med. Att titta på möjligheten till nationella regelverk inom byggbranschen ska påbörjas till hösten och före sommaren ska man börja titta på hur forskningssatsningen ska genomföras, säger Lena Ek.

      Men några pengar till att öka antalet tester på vilka kemikalier vi har i kroppen, det som kallas hälsorelaterad miljöövervakning, och som var en del i att de perfluorerade ämnena i Kallinge och andra vattentäkter kunde upptäckas, det blir det inte. Den satsningen ska ske inom befintlig budget säger hon.

      När vi kommer till frågan om Bisfenol A och hur det kommer sig att Frankrike och Danmark beslutat om fler nationella förbud än Sverige hänvisar Lena Ek till att länderna har valt olika strategier.

      – För att bryta upp det här motståndet i kommissionen mot att ha förbud mot Bisfenol A så har vi jobbat lite olika och vi hjälps åt, och så jämför vi och så växeldrar vi för att få det här på plats. Vår arbetsmetod är att försöka se till att vi har gott om forskning, att vi fokuserar på barnen först, och att vi ser till att jobba med alternativ, alltså substitution, att företag eller industrier ska kunna byta till andra ämnen. Därför att vi tror att har vi det också på plats samtidigt har vi lättare att bryta igenom med nationellt förbud.

      Men Kemikalieinspektionen har ju påpekat att andra länder har varit mer aktiva med nationella förbud vad det gäller Bisfenol A.

      – Ja, det kan ju vara lite olika om man tittar på det historiskt sett. Det som vi behövde var ju att få den här nya kemikaliepropositionen på plats och godkännande i riksdagen för ett mycket tuffare arbetssätt.

      När jag har talat med företrädare för oppositionen i EU-parlamentet och även Kemikalieinspektionen, så säger de att Sverige tappat en del av sin ledande roll i kemikaliefrågan inom EU. Hur ser du på det?

      – Det var precis därför vi behövde en helt ny kemikaliepolitik och det är ju också därför vi efter ett långt och tungt arbete lagt den stora kemikaliepropositionen.

      Lena Ek vill gärna tala om framtiden och att politiken nu ska bli tuffare och tydligare med den proposition hon lagt fram. Nyligen höjde hon också tonen mot EU. EU-kommissionen skulle före jul ha fattat beslut som skulle göra det möjligt att förbjuda hormonstörade ämnen, men beslutat har skjutits upp, och det har fått regeringen att besluta sig för att stämma kommissionen.

      När jag kommer till frågorna om bekämpningsmedel visar det sig att Lena Ek inte alls håller med om Kemikalieinspektionens kritik om att regeringen sänkt ambitionerna och minskat skyddet för hälsa och miljö.

      – Vi har våra handlingsplaner, de finns och de har samma tuffa målsättningar som förut och de ska nu samordnas med den EU-rättsliga lagstiftningen och det innebär att vi har en annan omgivning, en del formuleringar är annorlunda, en del hanteringssätt är annorlunda, ja, men den sammantagna målsättningen är tuffare än tidigare.

      Och Lena Ek säger att kombinationen av handlingsplan och förordning tillsammans gör att Sverige lever upp till de krav som EU ställer på medlemsländerna, något som Kemikalieinspektionen ifrågasatt.

      Vad har då konkurrensaspekten för svenskt lantbruk haft för betydelse?

      – I Sverige så gör vi naturligtvis också en sammanvägning, men jag tror att vi faktiskt är mera noggranna med människors hälsa. Och den sammantagna effekten av handlingsplanen och förordningen och EU-regleringen ska ge en tuffare reglering, det kommer det att göra och det kommer också att innebära att vi når våra svenska miljömål.

      Så blir det då de tvingande regleringar för stråförkortning och nedvissning som Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket velat ha för att inte skyddet för människors hälsa och miljön ska minska, och för att det inte ska bli svårare att uppnå målet om giftfri miljö?

      Vi intervjuar Lena Ek innan beslutet har fattats av regeringen och hon vill inte svara förrän det är klubbat. Men när beslutet kommer visar det sig att de tvingande regleringar som myndigheterna velat se inte finns med. Lena Ek skriver i ett mejl.

      ”När det gäller stråförkortning och nedvissnande blir det mjuka styrmedel. Regeringen har bedömt att mjuka styrmedel är mest lämpliga för att nå målsättningarna om låg användning på dessa områden.”

      Nej, inga tvingande regleringar utan råd och riktlinjer till lantbrukarna. Och så ska Jordbruksverket fortsätta att på olika sätt verka för att lantbrukarna fortsätter använda förebyggande metoder, skriver Lena Ek. Vidare i mejlet står det:

      ”Jag vill understryka att handlingsplanen är mycket tydlig om att målsättningarna ligger fast om en låg användning av växtskyddsmedel för tillväxt­reglering och för nedvissning eller ogräsbekämpning kort före skörd. Användningen av växtskyddsmedel kommer att följas noga och om användningen skulle öka kommer regeringen vidta åtgärder.”

      Ja om det händer, som Kemikalieinspektionen varnat för, att resthalterna av växtskyddsmedel i svenskodlade livsmedel kan öka betydligt, säger Lena Ek alltså att regeringen kommer att vidta åtgårder.

      Och hon ser heller inte att man sänkt ambitionsnivån för att man förlitar sig mindre på tvingande regleringar och mer på frivillighet från lantbrukarna, eller för att man har tagit bort målet om att resterna av bekämpningsmedel i svenska livsmedel ska minska. Sammantaget, säger hon, är ambitionsnivå för att skydda människor och miljön när det handlar om bekämpningsmedel fortfarande lika hög som tidigare.

      Vi återvänder till Therese och Teo i Kallinge. Vattnet i kranen kommer numera från en annan vattentäkt och är säkert att dricka. Och hur de kemikalier som funnits kommer att påverka hälsan för de som fått dem i sig kan ingen säga idag. Therese har försökt följa nyhetsrapporteringen i tidningarna.

      – Där stod det ju att det inte kommer att försvinna på jätte länge och sedan att det kanske inte är så bra för barnen. De borde ju skriva lite mer om det eftersom det är aktuellt nu. Så man fattar för det är inte alla som vet kanske. Det skulle varit mer information om vilka risker det är.

      Reporter: Lena Pettersson [email protected]

      Producent: Sofia Boo [email protected]

      30 min

    About Kaliber

    From the publisher's feed

    P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.