
Sign up to save your podcasts
Or


En liten flicka dör efter en kollision mellan ett tåg och bil. Men i polisutredningen som följer får järnvägsbolaget som har ansvaret för säkerheten utreda sig själva. Kaliber idag- om hur en utredning som kunde gett svar, i stället lämnar efter sig en mängd frågor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
– Det är klart att den här signalen som jag hört flera gånger om dagen, och som jag hört i 26-27 års tid fortfarande är bekant, men det blir ändå en påminnelse varje gång, det blir det ju.
Dagen då en tragedi ska inträffa är en solig dag, den 4:e januari 2013. Det är lovtider, och hemma i huset norr om Stockholm har Peter, som vi väljer att kalla honom, ätit frukost tillsammans med sina två döttrar. De har gjort sig i ordning för att åka in till stan.
De sätter sig i bilen. Han pratar i telefon med en god vän när han kör nerför den vindlande vägen mot järnvägsövergången. I baksätet sitter döttrarna och sjunger.
– Vi hade rätt nyligen varit och tittat på Trassel, den här Disneyfilmen om Rapunzel med det långa håret och de satt och sjöng musiken ur den.
Ungefär samtidigt avgår Roslagståget från Kårsta station för att påbörja resan in mot Stockholm. I tåget sitter ett tiotal passagerare.
Strax söder om Kårsta, vid järnvägsövergången Roslagsbroby, går något fel.
– Min upplevelse är att jag har inte kunnat göra någonting. Jag hinner bara skrika ”Åh nej”. Och sedan ser jag tåget på min vänstra sida. Så säger det pang och så slocknar jag. Vi släpas med nästan 200 meter. Och vi har tuppat av alla tre. Jag tar mig ur bilen och tycker mig se att jag har ett öppet benbrott på vänsterbenet. Jag tittar in i bilen och på något sätt tror jag att det är okej, vi har klarat oss. Sedan tror jag att jag tuppar av igen. Sedan har jag inte så mycket minnesbilder, mer än att det börjar komma folk. Inte ambulanspersonal, utan andra. Det kommer filtar. Jag frågar bara efter barnen, om vad som händer. Och det första jag minns att jag får höra det är att den äldsta flickan hon har klarat sig, hon är omhändertagen. Och den yngre är på väg med ambulanshelikopter in till Danderyd och hon är svårt skadad.
Peter är allvarligt skadad i benet, och körs i ambulans till sjukhuset.
– Och jag ligger på en bår och ska in på operation och det kommer ner då en läkare som vill tala med mig. Det blir helt overkligt…och… sedan följer hela den process av chock som lägger sig och att så småningom sakta förstå vad som har hänt. Och hur livet i ett slag förändras.
Peters yngsta dotter klarade inte olyckan. Hon dog – 8 år gammal.
Det är den här olyckan som Kaliber handlar om idag. Och om varför boende i området runt Kårsta fortfarande inte känner sig säkra på att det som ska skydda bilisterna från de framrusande tågen fungerar som det ska.
Det inleds en förundersökning. Peter misstänks för vållande till annans död och vårdslöshet i trafik.
Men det finns bara två personer som har sett själva olyckan.
Det är Peter och det är tågföraren. Båda två är chockade efter olyckan och några regelrätta förhör genomförs inte på olycksplatsen. Ingen vet därför hur olyckan egentligen gått till. Men eftersom bommarna är oskadade så står det klart att det finns två olika förklaringar till olyckan. Antingen har Peter kört vid sidan av tågbommen - som täcker halva vägbanan – och på så vis hamnat på spåret. Eller har bommarna faktiskt aldrig fällts.
Och det dröjer inte länge innan de som bor i området börjar prata om hur de upplevt fel och brister längs järnvägen.
– Nu har man ju satt en skylt här till och med att det är en olycksdrabbad korsning och det var ju här det otrevliga inträffade så att säga.
Ingemar Norström bor i närheten av Kårsta och arbetar som taxichaufför. Han minns hur många kunde berätta om att de upplevt fel och brister i säkerheten längs järnvägen.
– Flera hade ju sett konstigheter med bommarna under en längre tid. Och det löpte ju på mer och mer, för det vart ju väldigt mycket prat just när olyckan inträffade och särskilt när det är barn inblandade då börjar man verkligen diskutera det och tycka att det är konstigt.
Ingemar Norström är en av de som senare ska spela en viktig roll när det blir rättegång. För också Ingemar Norström har upplevt problem med säkerheten vid olycksplatsen, en kort tid innan olyckan. Vi ska strax återkomma till det.
Det är trafikförvaltningen i Stockholms läns landsting som ansvarar för trafiken på Roslagsbanan. Men Trafikförvaltningen lägger ut uppgifterna i tågtrafiken på entreprenad. Företag konkurrerar genom upphandlingar om att sköta trafiken och underhållet av spåren.
På Roslagsbanan är det företaget Strukton Rail som sköter själva spåren och anläggningarna. När företaget under sommaren 2012 vann upphandlingen om att sköta underhållet på tunnelbanan och Roslagsbanan värderades avtalet till 3 miljarder kronor. En av uppgifterna som Strukton Rail har är att åka ut och reparera fel som anmäls på järnvägen.
Därför var det Strukton Rail som 20.30 den 17 december 2012, drygt två veckor innan olyckan, åkte ut till olyckskorsningen för att åtgärda ett fel som anmälts.
Tre personer, som senare förhörs i förundersökningen, blev sittande i sina bilar vid järnvägskorsningen utan att våga åka över. Anledningen var att lamporna som skulle varna för tåg blinkade både rött och vitt. Det vill säga både besked om att bilarna skulle stanna och köra.
När Strukton Rails tekniker är på plats byter de ut blinkapparaten som har brunnit. Innan de lämnar platsen testar de anläggningen. Då fungerar allt som det ska, enligt felrapporten.
Men när Ingemar Norström kör förbi samma korsning drygt en vecka efter reparationen, upptäcker han något märkligt.
– Det var någon gång 27-29 december. Då kom vi åkande på vägen vid övergången Broby där olyckan hände. Och då blinkade ju ljusen både rött och vitt och bommarna stod uppe, de gick inte ner. Som tur var kom det inget tåg den gången, men vi stod där en stund och sedan åkte vi.
Trots att Strukton Rail uppgett att de lagat felet, såg alltså Ingemar Norström att lamporna blinkade rött och vitt igen, och att bommarna var uppfällda, bara en dryg vecka innan olyckan.
– Jag visste inte om att de hade varit ute, det fick jag reda på under rättegången att de hade varit här och reparerat det då. Men den reparationen måste ju ha misslyckats.
Det finns ingen chans att du såg fel?
– Nej, jag hade min fru med mig och vi reagerade båda två på det.
Ingemar Norström och hans fru åkte vidare in mot stan. Han anmälde aldrig felet han sett. Men under rättegången vittnar han om det.
Det finns också vittnesmål om ett allvarligare fel den där dagen då Strukton Rails tekniker bytte blinkapparaten. Det anmäldes heller aldrig, men i förundersökningen finns uppgifter från ett vittne som också blivitstående vid korsningen den 17 december 2012.
Hon blir precis som de andra bilisterna fundersam när signalerna lyser både rött och vitt.Till slut bestämmer hon sig för att köra. Och när hon passerat övergången, då kommer tåget. Hon tyckte det var extremt obehagligt, säger hon i rättegången. Och hon tror inte att bommarna faktiskt fälldes.
Det finns också ett annat vittne som uppger att han sett hur tåg kört förbi utan att bommarna gått ner som de ska.
Jan Eriksson bor i närheten av olycksplatsen. Han vittnar om en händelse några månader efter olyckan vid korsningen efter Roslagsbroby, då ett tåg kört förbi utan att sakta ner, trots att bommarna var uppfällda.
– Händelsen i sig själv började flera veckor tidigare. Bommarna här gick upp och ner lite som de ville. När tåget kom gick de ner, sedan försvann tåget och då går bommarna upp och sedan ner igen. Det hände ofta, flera gånger om dagen. Det fanns ingen logik i det. Det hände hux flux. Det accelererade, ibland en kvart efter att tåget gått. Då fick bommarna för sig att gå ned. Sedan kom vi fram till den här dagen då jag stod bakom ladan och arbetade. Jag hör tåget komma men jag hör inte bommarna. Och går runt hörnet och tittar och ser tåget komma åkande som vanligt, men bommarna står upp. Min dotter sms:ade mig direkt, ”Såg du att bommarna inte gick ner?” för hon hade också sett det. Och senare pratade jag med en granne som var ute med sin hund då som också hade sett att de inte gick ner.
Det ska inte kunna hända. Ett tåg ska inte kunna köra förbi utan att sakta in om bommarna är uppfällda. Ändå finns vittnesmål om att det kan ha skett. Vittnesmål som domstolen senare ska hävda styrker att det inte går att utgå från att bommarna fungerat.
Samtidigt som de boende i Kårsta spekulerar i hur olyckan kan ha gått till, och samtidigt som Peter och hans kvarvarande dotter långsamt återvänder till vardagen, arbetar polisen i Roslagen med förundersökningen.
Tre månader efter att olyckan inträffat presenteras förundersökningen för försvaret och åklagaren. Och här hade frågan om hur olyckan gick till kunnat få ett svar.
Utredningen visar att tåget fått klartecken att passera övergången. Det ska normalt sett betyda att bommarna påbörjat sin fällning. Och i den tekniska utredningen som gjorts hittas inget fel på bomanläggningen.
Det är bara det, att när Peters advokat Bengt Hesselberg läser igenom förundersökningen, då får han syn på flera saker som han reagerar på.
Det visar sig att det är Strukton Rail som har undersökt bomanläggningen efter olyckan. Samma företag som alltså har ansvaret för att den ska fungera. Och det är också den undersökningen som Polisen använt sig av.
– Problemet är att när man ska granska sig själv så kan det ju finnas problem med det. Det kan vara kollegiala hänsyn. I alla fall för en utomstående kan det ju vara så att man kanske vill framstå som en bra underhållare fast man inte är det.
De utreder sig själva i det här fallet, Strukton Rail, men det betyder ju inte att utredningen i sig skulle vara felaktig?
– Nej, det gör det inte. Men då var det intressant just med iakttagelsen den 17 december där det var fel och man åker ut och åtgärdar det. Sedan dyker det upp nästan samma fel en vecka senare. Då får man ju fråga sig: har de gjort något åt det där felet, har de hittat det grundläggande felet? Eller är det ett fel som kommer och går? Det finns i alla fall en väldig osäkerhet.
I förundersökningen hittar han också en mejlväxling som han tycker är märklig. Det är ett internt mejl från Trafikförvaltningens säkerhetsdirektör som senare vidarebefordras till Strukton Rail av en annan medarbetare på Trafikförvaltningen. I mejlet skriver säkerhetsdirektören att polisen har kompletterande frågor om bommarna, och tillägger att ”Om vi kan svara ”bra” på dessa frågor tror jag bilföraren åtalas som ansvarig för olyckan, vilket är viktigt ut preventiv synpunkt”.
Och faktum är att Peters advokat inte är den enda som är kritisk till polisens förundersökning. Det är också åklagaren Katarina Lenter, som skriver ett brev till Polisen i Roslagen där hon menar att förundersökningen redan från början borde ha letts av en åklagare, istället för av Polisen. Och hon håller med Peters advokat om att Polisen inte borde ha använt sig av Strukton Rails egen utredning.
– Utan det borde ha gjorts, bedömer jag, om man ska använda den som underlag i en brottsmålsprocess av ett oberoende, utomstående bolag som inte samtidigt underhåller och driver de här vägskyddsanläggningarna.
Både åklagaren och advokaten är alltså kritiska till att Strukton Rail, som är en part i målet, själva fått utreda om bomanläggningen fungerat. Förundersökningen lämnas nu över till åklagaren Katarina Lenter och Trafikförvaltningen i Stockholms läns landsting beställer en opartisk utredning av bomanläggningen. Inte heller den nya utredningen visar några fel, men då har det hunnit gå ett halvår sedan olyckan.
– Det som var intressant i det här målet egentligen var ju, fungerade vägskyddsanläggningen då olyckan inträffade eller fungerade den inte. Så den senare utredningen vi gjorde fick egentligen inte någon betydelse i målet eftersom den gjordes så sent.
Till slut väljer Åklagaren Katarina Lenter att åtala Peter för vållande till annans död. Även om hon tycker att ett oberoende företag borde ha gjort den tekniska utredningen av bommarna direkt efter olyckan, finns ändå en utredning, resonerar hon.
Peter säger att han hela tiden varit övertygad om att bommarna aldrig fällts ner. Han har inte tänkt så mycket på att det ska bli en rättegång. Men när rättegången närmar sig, drygt ett år efter olyckan, börjar han bli orolig.
– Efter jul eller runt nyår började jag bli mer och mer orolig. Jag började sova väldigt dåligt. Jag vaknade i vargtimmen och tankarna gick igång. Det blev mer och mer nervöst. Sedan blev det ganska ansträngande med själva rättegången.
”Klockan är 12.30 här är Stockholmsnytt. En 56-årig man som misstänktes för att ha orsakat sin dotters död vid en tågkrock med Roslagsbanan frias av Attunda tingsrätt. Olyckan inträffade i början av januari i fjor vid en bevakad järnvägsövergång strax före Brobylund. Åklagaren ansåg att mannen varit oaktsam, bland annat pratat i mobiltelefon och kört för fort. Men Attunda tingsrätt anser inte att bevisen håller, och att det snarare är mycket som talar för att vägbommarna inte fungerade.” (P4 Stockholm 2014-03-07)
– Utslaget på rättegången blev tydligare än jag hade trott eller tänkt eller förväntat mig med tanke på hur åtalet såg ut. Men det var väldigt skönt att bli helt friad på alla punkter.
Peter frias på alla åtalspunkter. Och domstolen går till och med längre än så. Domstolen tar hänsyn till försvarets invändningar om att den tekniska utredningen har gjorts av samma företag som haft ansvaret för att bommarna ska fungera. Och skriver att det som framkommit istället talar för att bommarna faktiskt inte fungerat vid olyckstillfället. Domstolen väljer alltså att ta fasta på vittnesmålen om upprepade fel vid övergången, trots att Strukton Rails utredning inte visar några fel.
Men hur kom det sig då att Polisen använde sig av Strukton Rails undersökning, trots att Polisen tidigt fått reda på att det fanns uppgifter om fel och brister på anläggningen?
Claes Lundström är förundersökningsledare på trafikpolisen i Roslagen.
Skulle du säga att Strukton Rail är en oberoende part i den här utredningen?
– Med facit i hand är de ju inte det.
När förstod du det?
– När du ringde mig och ville göra den här intervjun.
Fanns det ett resonemang om huruvida det var rimligt att de fick utreda sin egen anläggning?
– Det var nog aldrig uppe till diskussion överhuvudtaget.
Nej, enligt Claes Lundström pratade man aldrig om att det var problematiskt att företaget som ansvarade för säkerheten också fick utreda om den fungerat. Men trots det tycker han att Polisen gjorde en bra utredning.
– Den är utredd, så länge polismyndigheten var förundersökningsledare, efter bästa förmåga.
Hur bra var den förmågan då?
– Jag tyckte den var bra.
Ändå säger du att med facit i hand skulle ni låtit någon annan än Strukton Rail utreda det?
– Ja, med facit i hand självfallet. Men då, när ärendet redovisades första gången, hade vi inte mer att redovisa. Sedan att det har funnits åsikter både från försvaret som ville ha mer uppgifter och som du påstår att åklagarmyndigheten haft kritik mot det här så kan man tycka att vi har tänkt på olika sätt. Sedan var som är rätt och vad som är fel och vad som är dåligt, det får eftervärlden döma oss för i så fall.
Det var Trafikförvaltningen i Stockholms läns landsting som skickade ut Strukton Rail till olycksplatsen efter olyckan. Lars Ericsson som är säkerhetsdirektör på Trafikförvaltningen säger att det är så det brukar gå till. För till skillnad från Trafikverket, hämtar Trafikförvaltningen inte in några egna fakta när en allvarlig olycka inträffat. Och Lars Ericsson ser inte att Strukton Rail skulle ha ett egenintresse av att inte kunna visa några fel på anläggningen.
– Jag anser inte att de har ett intresse av att ljuga, det är det jag menar. Men man kan ju, precis som domstolen har sagt, man kan ju säga att det finns någon slags jävsituation där, som inte är bra.
Kan du förstå att man i domstolen … man skriver ju i domen sedan att man i någon mening godtar advokatens invändning om att det är en utredning som har gjort av samma aktör som har i uppdrag att sköta säkerheten, och att det påverkar bevisvärdet. Kan du förstå det resonemanget?
– Jag kan förstå resonemanget och vi har dragit lärdomar av olyckan. Vi är inte nöjda med att vårt material inte håller i en domstolsprövning för det är ju det som har hänt. Vi har alltid möjlighet att föranstalta om en oberoende utredning, och vi gjorde det i det här fallet, om än lite väl sent, det ska jag erkänna. Men vår lärdom nu är att vi måste vara mycket snabbare på att reagera och se att här kan det finnas anledning att ta in ett oberoende företag som gör en utredning åt oss, vid sidan om den som Strukton eller någon annan leverantör gör. Det är en lärdom vi har dragit, så på det sättet förstår jag de här resonemangen.
Lars Ericsson säger också att han blev överraskad över att så många upplevt fel och brister vid järnvägsövergångarna i Kårsta. De flesta av vittnena hade inte anmält felen till Trafikförvaltningen, och därför fanns ingen möjlighet för Trafikförvaltningen att undersöka dem. Och efter olyckan har Trafikförvaltningen beslutat att höja säkerhetsnivån vid korsningen genom att byta ut halvbommarna mot bommar som täcker hela vägbanan.
Men hur var det då med det där mejlet som Peters advokat reagerade på, där Lars Ericsson skrivit till medarbetare på Trafikförvaltningen att ”Om vi kan svara ’bra’ på dessa frågor tror jag bilföraren åtalas som ansvarig för olyckan, vilket är viktigt ut preventiv synpunkt”.
– Det handlar egentligen bara om att jag vill inte komma i ett läge där vi inte svarar på ett sätt som polisen upplever är ett korrekt svar, där man får korrespondera fram och tillbaka, utan att man verkligen ger ett seriöst svar.
Vad har bilföraren med det att göra?
– Vi har uppfattningen att anläggningen har fungerat och den uppfattningen har ju vi då fortfarande. Sedan har man inte kunnat bevisa att den har gjort det. Det tycker vi är olyckligt och det drar vi lärdom av. Vi vill ju göra utredningar som duger i en domstol, och det är ju uppenbart att vår utredning har ju inte gjort det. Det kan man läsa i domen. Det är inte bra. Våra utredningar måste göras på ett sådant sätt så att de håller för en rättslig prövning också.
Du skriver i det här mejlet att det är viktigt att bilföraren kan åtalas, ur en preventiv synpunkt. Skulle du säga att ni misslyckades när han friades?
– Jag säger så här att domstolens beslut står ju där. Han är friad. Det är mitt svar.
Är det ett misslyckande då?
– Jag vill inte kommentera det på det sättet. Vi kan inte ha en annan uppfattning än en svensk en domstol. Vi accepterar domen.
Lars Ericsson säger också att han i mejlkorrespondens med Polisen betonat att han sett allvarligt på vittnesuppgifterna att signalen visat vitt och rött samtidigt drygt två veckor innan olyckan.
Lisa Hellkvist är kommunikationschef på Strukton Rail. Hon vill inte ifrågasätta vittnesmålen under rättegången, men säger att Strukton Rail är säkra på att teknikerna lagade felet med signalerna två veckor innan olyckan. Och hon säger att företaget inte har något egenintresse när de utreder en olycka.
– Nej, vi har inget egenintresse, vi har ingenting att dölja. Vi är ute efter att göra ett bra jobb och se till att anläggningen fungerar bra. Det är vårt uppdrag. Det vi är intresserade av är att göra ett bra jobb.
Hon säger att Strukton Rail alltid åker ut och undersöker anläggningarna när fel anmälts - och om det är fel på anläggningen så åtgärdas de. Strukton Rail är fortfarande övertygade om att utredningen var korrekt. Och om man ifrågasätter trovärdigheten i företagets egen utredning, ja då kritiserar man hela systemet inom järnvägsbranschen.
– I så fall ifrågasätter man ju hur ett arbete utförs enligt lag. Enligt de lagar som Transportstyrelsen satt upp. Då blir det snarare en systemfråga som får diskuteras vidare i ett annat forum.
På vilken sätt blir det en systemfråga?
– Eftersom vi har följt de lagar och krav kring säkerhet som är uppsatta för branschen och om man då anser att det här systemet och de här lagarna och kraven inte uppfyller det vi behöver som medborgare får man ta frågan vidare.
Och faktum är att det inte finns någon lag som kräver att en olycka ska utredas av en oberoende aktör.
Claes Elgemyr är chef för sektionen infrastruktur på väg- och järnvägsavdelningen på Transportstyrelsen som reglerar säkerhetsarbetet på den svenska järnvägen.
– De här utredningarna som görs av järnvägsföretagen, det finns inget syfte där och ska inte vara att utreda någon skuldfråga. Det är enbart för att förhindra en återupprepning. Då kan det vara bra att den som kan verksamheten också gör utredningen.
Men i det här fallet blir utredningen avgörande för att kunna bedöma skuldfrågan.
– Ja, men det är inte syftet med utredningen. Det är rättsväsendet, polisen, som har det uppdraget. Vi har bara uppdraget att förhindra att det sker en återupprepning. Och det är ganska tydligt också att vi ska inte behandla skuldfrågorna utan det är mer för att det inte ska hända igen.
Och eftersom utredningarna inte ska behandla skuldfrågan, så är reglerna för utredningarna inte utformade för en svensk rättsprocess.
– Visst kan de vara till hjälp, men en förundersökning som polisen gör de har väl andra metoder kanske, men visst kan de här utredningarna vara till hjälp, men syftet med dem är inte att ligga till grund för rättsväsendet utan det är för att förhindra återupprepningar.
Frågan om vad det egentligen var som hände i Roslagsbroby när Peters dotter dog, får inget svar. Det enda vi vet med säkerhet är att bommarna var oskadda. Att det inte fanns några spår som visade att bilen svängt förbi bommarna i ett sent skede. Men samtidigt att tåget fått klartecken att passera övergången, och att den tekniska utredningen inte visade några fel på bomanläggningen.
För Jan Eriksson i Kårsta betyder det att han fortfarande inte är säker på om bommarna fungerar eller inte.
– Jag tror många tänker att man vill veta vad som har hänt. Jag vill också veta. Vad var det som hände? Var det bommarna? Hur rädda ska vi vara för våra bommar här nere?
Men det som finns kvar, är konsekvenserna av olyckan. I Peters hus står ett fotografi på den yngsta dottern i fönstret. Bredvid står ett tänt ljus.
– Vi lever med det här hela tiden. Det spelar ingen roll om det är jul eller nyår eller årsdagar…det är så påtagligt, vi bor ju kvar. Vi är ju här i den nya vardagen, med sorgen. Det är mer ett konstant läge. Sorgen blir tydligare när det är stilla. När det inte är rättegångar och sådant. Det blir lite tyst i bilen när vi åker förbi. Jag tänker på det varje gång.
Reporter: Morris Wikström
[email protected]
Producent: Sofia Boo
[email protected]
Höga beviskrav, ojämlika förutsättningar och bristande barnperspektiv. Kaliber - om rättsväsendets utmaningar när barn blir brottsoffer.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Det rapporteras om det nästan varje vecka, våld och övergrepp mot barn - de kanske svåraste brott som rättsväsendet har att hantera. Och bakom alla rubrikerna drar rättsapparaten igång.
De senaste två veckorna har Kaliber och Barnaministeret från UR handlat om barnen som brottsoffer. Och i det första programmet i vår serie Barnen och rättvisan undersökte vi vilket bemötande barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder får av rättsväsendet när de utsätts för brott, och vi kunde konstatera att majoriteten av åklagarna vi frågade inte tycker att de här barnen har samma rättstrygghet som andra barn. Vi har också berättat om barnahusen, dit barn kommer för att förhöras när de har utsatts för ett misstänkt brott – och vi har sett att rutinerna för skyddet av barnen ibland brister och att barn riskerar att skickas hem ensamma till en misstänkt förövare.
Att brott mot barn är särskilt svåra att utreda, säger såväl poliser som åklagare och domare till oss. Och i dagens program tittar vi närmare på hur de här ärendena hanteras. Hur ser systemet ut när brottsoffret är ett barn? Hur resonerar åklagare och domare som jobbar med de här frågorna. Och så hör vi forskare som menar att det går att stärka barnets roll, utan att äventyra rättsäkerheten.
Och vi börjar i Svea hovrätt
– Då går vi in här i rättssalen…
Det är lunchtid och vi har precis klivit in i en av rättsalarna som blivit ledig efter förmiddagens förhandlingar.
– …och det är så här det kan se ut.
Silvia Ingolfsdottir som är kammaråklagare, visar runt.
– När det gäller brott mot barn, så är ju inte barnet med i rättssalen, utan då spelar man upp förhör som ofta hålls på barnahus, och då dras de här dukarna ner, så får vi se när barnet förhörs. Det är så vi lyssnar på det.
Silvia Ingolfsdottir pekar på en vit skärm i ena änden av salen där de så kallade videoförhören spelas upp. I Sverige är det väldigt ovanligt att barn under 15 år hörs i rätten, även om det finns undantag. För att skydda barnet från obehaget som en rättegång kan innebära, använder man sig istället av förinspelade polisförhör – en metod som inte är helt oproblematisk menar vissa - men det ska vi komma tillbaka till lite senare.
Silvia Ingolsfsdottir är relationsvåldsspecialist, och i perioder har hon arbetat uteslutande med brott mot barn – ärenden som, enligt henne, inte alltid står högt i kurs hos alla kollegor.
– Och det är ju tyvärr så att det inte har tillräckligt hög status inom polis och åklagare att jobb med den här typen av ärenden. Det finns vissa attityder, när jag fick den här tjänsten som relationsvåldsexpert så fick jag, det var faktiskt här i hovrätten, jag mötte en kollega som sa ”är det där verkligen någon typ av brott att hålla på med?” Det finns liksom den jargongen. Det får man ju inte blunda för, det är något man verkligen måste jobba för.
Synen på barnärenden inom kåren är en sak, säger Silvia Ingolfsdottir men arbetet innebär också många andra utmaningar.
– Problemet kan ju vara att det är höga beviskrav och det ska det vara. Men att barn kanske inte alltid uttrycker sig så som vi är vana att man ska uttrycka sig. De har till exempel oerhört svårt för det här med när det har hänt, vilken dag, årstid. Alltså om det har hänt tillbaka i tiden. Inte om det hände förra veckan. Men det är sällan det går så snabbt med en anmälan. I den bästa av världar skulle det vara att de direkt kunde berätta i nära anslutning till händelsen, men tyvärr är det inte så. Då får de svårt att berätta om det på ett, som man säger, trovärdigt och tillförlitligt sätt, att domstolen kan tycka att det är för vagt. Och ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp och blivit det flera gånger, till exempel flera hundra gånger, det är ju oerhört svårt för dem att berätta exakt vad som hände vid varje tillfälle. Det är ju omöjligt för en vuxen också.
Och Silvia Ingolfsdottir är inte ensam om att se svårigheterna i att utreda barnärenden. I vårt första program om barnen och rättvisan, ställde vi frågor till 32 åklagare som jobbar med barnärenden, en på varje allmän åklagarkammare. Och så här beskriver ett par åklagare utmaningarna med att utreda brott mot barn:
"En del tror att barnutredningar är vilka utredningar som helst. De tar mer tid och borde upphöjas”
”Det är svårare att bevisa att barn utsatts för brott. Hela rättsapparaten bygger på att man ska kunna redogöra som en vuxen. ”
”I hela rättssystemet är barn diskriminerade”
– Jag tror att det är oerhört viktigt att de som ska förstå barn som misstänks ha varit utsatta för någonting, de som ska förhöra barn, att de har ett barnperspektiv, och att rättssystemet också försöker att analysera det de säger utifrån ett barnperspektiv.
Ann-Christine Cederborg är professor vid barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet och har sedan mitten av 1990-talet forskat på metoder för hur man förhör barn som har varit utsatta för brott. Och hon menar att man på många nivåer i rättsapparaten behöver öka sin kunskap om hur barn fungerar, tänker och berättar, för att kunna ge barnet en rättstrygg prövning.
– Det förändrar inte de juridiska förutsättningarna, men det ger ändå barnet en högre status inom rättsväsendet om man förstår barnets dilemman att berätta om någonting har hänt.
Gör man inte det idag då?
– Jag är inte säker på det.
Ann-Christine Cederborg började forska på barns vittnesmål i mitten nittiotalet, och hon säger att det då fanns två tydliga falanger när det gällde synen på barn som vittnen – en som menade att barn alltid talar sanning, och en som menade att barn alltid ljuger. Idag, säger hon, vet vi att det är mycket mer komplicerat än så.
– För det beror ju på så väldigt många olika saker, om barn berättar det de har varit med om eller inte. Bland annat så beror det på vilken chans de får att berätta, hur de blir samtalade med. Sedan kan det också vara så att barn väljer att inte berätta. De kan till exempel vara hotade, rädda. Och till viss del kan jag faktiskt förstå dem. Att berätta svåra saker till en polis – och sen händer det ingenting, och då är ju faran där att det blir värre för dem när de kommer exempelvis hem. Om det finns någon som utnyttjar dem i hemmet.
När ett barn utsatts för brott är barnets egen berättelse om vad som har hänt viktig för rättegångsprocessen. Och många gånger är det det enda rätten har att fatta beslut utifrån. Rättens uppgift blir att bedöma berättelsens trovärdighet och tillförlitlighet. Genom ett antal domar från Högsta domstolen har det utvecklats en rättspraxis för hur man bedömer om ett vittnesmål är trovärdigt och tillförlitligt. Det handlar om vissa kriterier som en berättelse bör uppfylla, som att den ska vara klar och detaljerad, sammanhängande och självupplevd. Och Ann-Christin Cederborg, forskare vid Stockholms universitet, ser problem med de här kriterierna.
– Det jag menar är att de här kriterierna är ju riktlinjer för domstolen, men forskningsgrunden för dem är mera tveksam. Självupplevd, exempelvis, motsägelsefull. Det här beror för mig väldigt mycket på den som tolkar berättelsen. Speciellt det här med självupplevt – hur kan de veta det, de som ska döma? Motsägelsefull – där har jag ju visat att till exempel barn med funktionshinder, att om de får många ledande frågor med ja- och nej-svar så kan de ändra sig från ett ja som blir nej, om man ställer samma fråga igen. Så det beror väldigt mycket på kvaliteten på polisförhöret om man ska kunna uttala sig om det.
Ann-Christin Cederborg menar att det finns en fara om rätten i sina bedömningar utgår allt för statiskt från de här kriterierna och inte lägger någon vikt vid de förutsättningar som barnet hade att berätta om sina upplevelser när det förhördes. Till exempel om frågorna som ställdes under förhöret var anpassade efter barnets utvecklingsnivå eller om barnet kan ha känt sig rädd eller hotat.
– Om man har bestämt sig för att de här kriterierna ska finnas för att det ska betraktas som en tillförlitlig berättelse, och en berättelse då inte bedöms som tillförlitlig därför att det saknas vissa saker, eller man säger till exempel att barnet verkar inte ha upplevt det här på grund av att hon inte gråter, eller någon sådan här formulering, att det verkar inte självupplevt, så blir det ju väldigt besvärande tycker jag. Det blir inte proffsigt. Det är mer som att det blir en checklista snarare än, menar jag, att diskutera – vilka förutsättningar fick barnet att berätta.
Det här är ett iscensatt polisförhör. Det är en barnskådespelare, åttaåriga Ida, vi hör.
– Nu är det ju en inledning på ett förhör där vi har försökt att iscensätta just det här rummet på barnahuset.
Och det här är Sara Landström, docent i rättspsykologi vid Göteborgs universitet. Inspelningarna som vi får lyssna på är en del av ett forskningsprojekt. Vad är det som uppfattas som trovärdigt i barns vittnesmål har forskarna frågat sig och de har också undersökt vad det är som påverkar bedömningen av trovärdigheten hos den som lyssnar. Och det har visat sig att barn som visar mer känslor när de berättar också uppfattas som mer trovärdiga.
– Vi ville titta just på vad får det för betydelse om barnet gråter till exempel.
Här var Ida ganska samlad?
– Här var Ida väldigt samlad. Vi kan ta ett annat klipp där Ida inte är så samlad. Här sitter ju Ida ihop. Istället för att svara på förhörsledarens frågor rakt upp och ner så sätter sig Ida i en position där hon drar upp benen mot kroppen och tittar ner.
I sin forskning har Sara Landström också intresserat sig för videoförhör. För det är så, precis som åklagaren Silvia Ingolfsdottir berättade från Svea hovrätt, att barn under femton år sällan förhörs i rätten. Istället används förinspelade polisförhör för att inte utsätta barnet för en rättegång. Och det är, säger Sara Landström, självklart väldigt viktigt att skydda barn i en rättsprocess. Men kan det också vara så att det förfarandet påverkar rättens uppfattning om barnets trovärdighet?
– När barnet presenteras i rätten så är det ju i ett färdigt format. Det är ett videoinspelat förhör som har hållits i ett tidigare skede. Och kanske inte alltid har de frågor ställts som senare visar sig vara intressanta i utredningen, som kanske var viktiga. Men du har inte samma chans som du har till den tilltalade eller till andra vittnen att kunna ställa de frågorna i rätten. Utan du har att förhålla dig till det här fysiska, det här klara formatet, ett videoförhör. Och det kan ju också vara till barnets nackdel.
I sin forskning har Sara Landström kunnat se att personer som ser och hör ett vittne ”live” också uppfattar det som mer trovärdigt. Det faktum att barnet hörs genom ett videoförhör och den tilltalade hörs direkt i rättsalen leder till en systematisk ojämlikhet säger Sara Landström.
– Det allvarligaste med det är ju att barnet kan missgynnas, att man bedömer barnet som mindre trovärdigt eller tillförlitligt enkom på grund utav hur barnet presenteras. Alltså att om man hade haft en annan närhet till barnet så kanske man inte hade gjort den bedömningen. Men när barnet nu är en bit ifrån, det är på ett inspelat förhör, så ligger det längre ifrån mig som bedömare, till exempel. Så det är den allvarliga sidan av det, att barnet missgynnas av det, helt enkelt, och att det kanske inte leder till en fällande dom. Det skulle ju vara den absoluta nackdelen. I förlängningen skulle det kunna leda till det.
Men Sara Landström menar att obalansen i rätten mellan ett brottsutsatt barn och en misstänkt vuxen förövare skulle kunna jämnas ut om båda parter hörs på samma sätt, till exempel med hjälp av en så kallad videolänk, där båda parter hörs direkt in i rättsalen.
– Då skulle det vara att man till exempel kanske hör barnet via videolänk och hör den tilltalade via videolänk. Alltså att de hörs på precis samma sätt. För då blir det inte den här skillnaden.
Hur ser man då på barnärenden i domstolen, de som måste följa Högsta domstolens kriterier, och de som måste bedöma barnets trovärdighet utifrån det videoinspelade förhöret? Vi söker upp Mari Heidenborg på Solna tingsrätt, hon har jobbat många år med barnärenden.
– Jag heter Marie Heidenborg och är domare. Lagman för Solna tingsrätt.
Det som Mari Heidenborg ser som mest bekymmersamt när det gäller ärenden som rör våld och övergrepp mot barn är att det är så få anmälningar som går hela vägen till fällande dom.
Statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) - visar att förra året anmäldes 540 fall av sexuella övergrepp mot barn, för att ta ett exempel. Av dem ledde en knapp tredjedel - 32 % - till åtal.
När det gäller barnmisshandel ledde 14 % av de nästan 18 000 fall som anmäldes förra året, till att någon åtalades, eller fick ett strafföreläggande. Och domare Marie Heidenborg tror att mörkertalet är stort när det gäller brott mot barn.
– Det är väldigt många anmälningar som, ja dels som aldrig ens blir anmälningar men som sedan läggs ner på ett väldigt tidigt stadium på grund av att man tror att de inte kommer vidare.
Och det är ju just det här som åklagare vi har talat med säger att de ser som ett stort problem, att det är så svårt att komma vidare med utredningar när det är barn som är brottsoffer. I vårt första program ställde vi frågor till 32 åklagare som handlägger barnärenden, en på varje allmän åklagarkammare. Och många av dem säger att barnärenden är det svåraste som de har att jobba med. Några av dem sa att barns utsagor väger väldigt lätt i domstol och att det är svårt att få fram den berättelse som domstolen kräver. Men Marie Heidenborg, hon säger att den stora bristen när det gäller mål som handlar om brott mot barn det är att utredningarna inte alltid är tillräckligt stadiga.
– Ja det vi ska förhålla oss till är att Högsta domstolen har sagt att det räcker väldigt sällan med bara offrets berättelse utan man måste ha någon form av stödbevisning
Och ofta när det är brott mot barn så begås det i hemmet, utan vittnen?
– Ja precis, det är typiskt för den här typen av brott. Brott mot barn är i de flesta fall misshandel eller sexuella övergrepp och sådana brott har väldigt sällan vittnen. Men det finns annan typ av bevisning man kan använda sig av. Bland annat teknisk bevisning, någonting som stöder den här berättelsen och det är också viktigt att man kan följa upp om barnet berättar om olika övergrepp. Barnet ger ju ofta kringinformation om hur det såg ut i rummet kanske eller vad personen hade på sig så att man kan följa upp olika uppgifter så man kan se att jo det här stämmer faktiskt. För sådant ökar trovärdigheten väldigt väldigt mycket. Har man då inte gjort det så är det en brist i utredningen och sådana brister hamnar alltid på åklagaren. Och där är vi ju bundna av vad Högsta domstolen har sagt. Vi kan inte sänka beviskraven bara för att vi vet att barnen har svårare att berätta. Så därför är det viktigare, tycker jag då, att man verkligen från polis och åklagare ser till att satsa på den andra utredningen vid sidan av de här förhören och där är det ibland brister.
Och att det borde satsas mer på de här frågorna som rör barn det håller åklagaren Silvia Ingolfsdottir med om. Inte minst på utbildning – även för domare.
--Vi måste ju bli mycket bättre på, både inom polis, åklagare, domstol och advokater, att utbilda oss om hur barn fungerar, hur de uttrycker sig. Och Polisen har ju kommit långt. Det finns ju speciella barnutredare och vi försöker också gå mycket utbildningar. Jag tror att det vore bra om man införde specialiseringar för domare, att alla domare kanske inte ska ha barnärenden.
Att det krävs en kompentenshöjning just hos domare när är det gäller kunskap om hur barn fungerar. Det är något även andra åklagare sagt till oss.
”Domstolarna har en gammaldags inställning som inte är barnvänlig ”
”Domstolarna behandlar barn som vuxna. Det krävs en kompentenshöjning”
Marie Heidenborg säger att hon inte alls är säker på att mer utbildning eller införande av specialisering på barnärenden för domare skulle förändra läget.
– Ibland sägs det att det är på grund av att vi inte förstår barnen att det är därför som det blir så få fällande domar och det vänder jag mig lite emot för att även om vi har väldigt bra förståelse för att barnen har svårt att berätta och att det är svårt att få fram bra berättelser, även om vi har den kunskapen så måste vi fortfarande iaktta de beviskraven som vi har. Så bättre kunskaper leder inte direkt till fler fällande domar. Även om vi blir bättre på att förstå barn så måste vi fortfarande ha en hög nivå på utredningarna. Det är ju ibland så att man sitter i rätten och tycker att ja, här räcker inte bevisningen. Men det har kanske gått till på det sättet som brottsoffret då berättar om men bevisningen räcker inte. Har man inte tillräcklig bevisning då kan man inte döma.
Tillbaka till Svea Hovrätt och åklagare Silvia Ingolfsdottir.
– På den här skärmen, det är där man ser barnförhöret. Oftast är det åklagaren som har med sig de här förhören och spelar upp dem i sin egen dator som kopplas in i domstolens system, som sköter det. Som åklagare så har man det framför sig på en skärm.
Silvia Ingolfsdottir tycker att metoden med videoförhören i stort sett fungerar bra, att det skulle vara för traumatiserande för barn under 15 år att höras i en rättssal. Men till viss del håller hon med rättspsykologen Sara Landström, som forskat kring videoförhör, att metoden kan medföra begränsningar. Det kan påverka hur den som lyssnar uppfattar barnet, till exempel som mer moget än vad det är.
– Det kan ju vara att man inte riktigt får en känsla för barnet. Jag kan uppleva att framförallt när det gäller våldtäkt mot barn, när målsäganden är 12-13, och oftast är det tjejer som jag har mött, att när de väl hörs om själva händelsen, de pratar ju inte om så mycket annat utan de pratar om en händelse som har varit oerhört traumatiserande, att de kan låta mer vuxna än vad de egentligen är. För sedan när man kommer utanför så pratar de ju som en normal 12–13-åring om någon kille de är kära i eller vilken bio eller film de tycker bäst om. Alltså de är på ett helt annat sätt. Och det kommer ju inte fram, utan det blir bara det här videoförhöret som man spelar upp. Så det kan vara en brist. Och det står ofta i domskälen att man ska iaktta en viss försiktighet när man bedömer de här videoförhören.
Silvia Ingolfsdottir anser att rättsförfarandet i barnärenden skulle kunna bli mer oberoende av videoförhören. Man skulle kunna titta mer på hur det går till i andra länder. Själv har hon bedrivit förundersökning i Chile, en förundersökning som gällde våldtäkt av barn här i Sverige.
– Och där vet jag att där hörs barnet via länk. Man sitter som på barnahuset fast i domstolen. Så att de hörs på plats men de är i ett annat rum. Och det skulle ju kunna vara, om man utvecklar det här i Sverige, att man skulle ha möjlighet att ställa kompletterande frågor till barnet om det skulle dyka upp. Så att det inte blir att man blir så oerhört beroende av de här videoförhören och att man då har lyckats ställa alla frågor. Men jag tror, det diskuteras ju inte ens, men jag tycker att det var en bra lösning på ett sätt. Men då får ju barnet vara så pass moget att det klarar det givetvis.
Kaliber har idag kunnat berätta om de särskilda svårigheter som rättsväsendet möter när de ska utreda och döma i ärenden där brottsoffret är ett barn. En del menar att domstolarnas kriterier för vad som bör känneteckna ett trovärdigt och tillförlitligt vittnesmål, inte är anpassade efter hur barn fungerar när de berättar. Vi har också hört om videoförhören, hur de enligt forskare riskerar att skapa en obalans för barnets vittnesmål jämfört med den som står tilltalad och som närvarar i rätten.
Men något som de flesta vi pratat med är överens om – det är att grunden för en rättslig prövning som är både rättstrygg för barnet och rättssäker för den som är misstänkt för brott – det är att utredningen är så gedigen som möjligt från början. Och för det behövs mer resurser och tid, säger åklagare till oss.
Vi vänder oss till Åklagarmyndighetens högste chef, Riksåklagare Anders Perklev, för att fråga hur han ser på kritiken av utredningarnas kvalitet i barnärenden, kritik som alltså delvis kommer inifrån den egna kåren.
– Det är självklart att man skulle vilja ha resurser för att göra mer. Både egna resurser och utredningsresurser hos polisen. Men som det ser ut i rättsväsendet så har ju både åklagare och polis en uppgift att utreda alla brottstyper och ska täcka hela landet. Och även om vi prioriterar barnärenden så blir det ju alltid en konkurrens om de tillgängliga resurserna. Och det gäller ju på det här området också.
Hur ser du på kritiken från bland annat domarhåll att många utredningar i barnärenden inte håller måttet?
– Jag tycker nog att rättsväsendet generellt har blivit bättre på att hantera barnärenden, men att det naturligtvis finns mycket kvar att göra. Enligt min uppfattning, och det tycker jag att jag har stöd för allmänt i rättsväsendet, så har beviskraven höjts under senare år. Och det är ju riktigt och rätt och bra från rättssäkerhetssynpunkt, men det innebär ju också att det är svårare att få fram fällande domar.
Så du menar att du anser att man gör tillräckligt bra utredningar som det ser ut idag?
– Nej, det kan jag inte säga, utan här måste ju ske en fortgående utveckling och utbildning. Och förbättra samverkan mellan åklagare, polis och med socialtjänsten.
Kan det vara så att barnärenden generellt har en lägre status?
– Jag tror inte just för att det är barnärenden men jag tror att det är viktigt att man håller fokus på de här ärendena och ständigt ser till att de får den prioritering de ska ha. Därför att, jag tror rent allmänt sett så finns det vissa typer av ärenden som liksom prioriterar sig själva. Det är de allra grövsta brotten. Där är rättsapparaten duktig på att se till att man får tillräckligt med resurser och att man kan utreda dem på bästa sätt. Och det gör att man måste hela tiden se till då att inte barnärenden och relationsbrottsärenden och ungdomsärenden blir eftersatta.
Vad kan du göra för att ge åklagarna bättre möjlighet att göra bra utredningar i barnärenden?
– Vi hade ett metodutvecklingsprojekt som avslutades 2012, med slutsatser som håller på att genomföras både hos oss och polisen. Vi har en barnhandbok som uppdateras fortlöpande med vägledning till åklagaren. Vi har ett utvecklingscentrum i Göteborg som har både de här och en del andra brottstyper som fokus, och som utvecklar och följer upp verksamheten, och kontakt med forskningen på området. Man kan säga så här att det finns inget ”good enough” när det gäller den här typen av ärenden.
– Det här tar tid och jag tror väldigt mycket på kommunikation mellan personer i det rättsliga systemet och andra kunskapsfält alltså beteendevetenskapen exempelvis.
Ann Christine Cederborg, professor vid Stockholms universitet, säger att mycket fortfarande återstår för att stärka barnets roll i rättsapparaten, men att hon ser optimistiskt på framtiden.
– I det tror jag att det finns en potential för utveckling, att kunna analysera barnperspektivet i de här ärendena precis som barnkonventionen förväntar sig vilket inte förändrar att det måste finnas bevis och inte minsta tvivel. Utan det är mer ett förhållningssätt till barn som jag hoppas vara med och påverka.
Reportrar: Anna Maria Höglund och Hanna Larsson
Producent: Karl Brodin
Exekutiv producent: Sofia Boo
[email protected]
Runt om i landet öppnar barnahus, som ska hjälpa barn som har utsatts för våld eller övergrepp. Men Kaliber och Barnaministeriet från UR berättar om hur bristande rutiner gör att barn riskerar att skickas ensamma hem från barnahuset – hem till en misstänkt förövare.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
I förra veckan kunde vi berätta om hur barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar riskerar att bli rättslösa när de utsätts för våld eller övergrepp. Idag handlar Kaliber om barnahusen – ett koncept som går ut på att alla myndigheter som berörs när ett barn blir utsatt för våld eller övergrepp samarbetar under ett tak. Barnahusen ska ha barnens bästa i fokus. Men det händer faktiskt att de sviker barnen, ska det visa sig.
-Här hänger man av sig eller?
-Ja om man vill så kan man hänga av sig.
Vi har precis klivit in på barnahuset i Umeå. Malin Sundberg som jobbar här visar runt. I hallen hänger några teckningar. De föreställer streckgubbar, drakar och blommor, de skvallrar om att det här är ett ställe där barn brukar vara.
-Ja, jag vet faktiskt inte vilka barn som har ritat det här. Det är väl helt enkelt barn som har besökt oss här i olika former.
Lite längre fram i korridoren finns en bokhylla med böcker, papper och kritor, och på golvet står ett litet tält där man kan leka medan man väntar. Men det är inte för att måla och leka som barnen kommer hit. Hit kommer barnen för att berätta om det värsta tänkbara - att mamma, pappa eller någon annan har gjort en illa.
-Här är ju då medhörningsrummet. Det får de ju se också. De får ju se alla rum, de får se vilka som sitter här. Här kommer vi sitta uppradade. Åklagare och så där. Så då får de ju se och titta. Ofta att de sätter igång kameran någonstans och så där så de får se på skärmen hur det kommer se ut.
-När använde ni det här senast?
-Det var nu här på förmiddagen.
-Så då satt hela uppställningen här. Alldeles nyss då?
-Ja. Det var två barn som blev förhörda. Ett syskonpar.
-Men alla är borta nu?
-Ja, alla är borta nu. Det verkar ha gått bra.
Barnahusen är ingen myndighet utan kom till som en reaktion på att barn som utsatts för övergrepp for illa under utredningarna. Varken bemötandet eller miljön var anpassad för barn. När det finns misstankar om brott mot barn startar en stor apparat där många myndigheter är inblandade. Så istället för att ett barn ska behöva åka runt till olika myndigheter och berätta samma historia om och om igen, så ska barnet köras till ett hus - ett barnahus. Och där träffa polis, åklagare och rättsmedicin som påbörjar brottsutredningen, socialtjänsten - som ansvarar för att barnet får skydd och hälso- och sjukvården som har hand om barnets fysiska och psykiska hälsa.
Och att starta sådana här barnahus har blivit väldigt populärt.
På bara tio år har vi fått 30 stycken barnahus i Sverige. Förra året var över 160 av Sveriges kommuner anslutna till ett barnahus, och flera hade långt gångna planer på att starta ett. Men är verkligen barnahusen en sådan universallösning som de ofta framhålls som? Arbetar de på det sätt som är bäst för barnet? Sedan det första barnahuset öppnades har det gjorts flera utvärderingar, som visar att barnahusen inte lever upp till det de är tänkta att vara. Rikspolisstyrelsens riktlinjer säger att målet för barnahusen är att ge rättstrygghet, gott bemötande, stöd och skydd. Och det är skyddet, alltså det stöd som barnet kan behöva efter att det berättat för polisen om en förälders övergrepp, som vi har tittat närmare på. Viket ansvar tar barnahusen för det som händer efter besöket? Och vem har ansvaret?
-Vi ville göra en anmälan, mamma hjälpte oss med det, och då gick vi till polisen.
Ronja och hennes bror Jakob, som egentligen heter något annat berättar att de växt upp med hot och våld. De vill vara anonyma och därför har vi låtit ett annat barn ersätta deras röster.
Ronja och Jakobs föräldrar lever separerade och har en minst sagt infekterad relation. Familjesituationen har utretts av socialtjänsten flera gånger. Men Ronja och Jakob tycker att ingen har lyssnat på vad de känner och vill. Efter att ha berättat för ett otal socialsekreterare att de är rädda för sin pappa och inte vill bo med honom, bestämde de sig för att själva gå till polisen och anmäla honom för misshandel.
-Och pratade med en kvinnlig polis där inne. Sen efter en tid så fick vi komma in på barnahus och göra ett förhör på vad det var vi ville anmäla om. Först skulle jag då bli förhörd. Då fick vi sitta inne i ett rum. Jag själv då först med en polis. Det fanns en kamera så att några bakom en vägg kunde se mig och höra mig. Polisen frågade om, ja, händelser och olika brott.
-Vad tänkte ni att det skulle leda till det här att ni gick till polisen och berättade?
-Jag tänkte att det skulle bli ett slut på alla nya människor som hela tiden kommer in i våra liv och pratar med oss och berättar varför de är här, sådana här som reder ut hur barnen har det i hemmet, vi fick väldigt många sådana. Jag ville att det skulle ta slut. Jag ville också att pappa skulle få besöksförbud och inte prata med oss eller någonting. För det är väldigt jobbigt att veta att han kan komma upp på stan och bara säga hej. Jag skulle bli orolig med en gång tror jag om något sådant skulle hända. Jag tänkte också att det skulle vara väldigt skönt att lägga alla de här åren bakom sig. Efter alla de saker han har gjort mot oss. Hotat och varit våldsam.
Men det blev inte riktigt så som Ronja och Jakob ville. Efter förhören ringde polisen direkt till deras pappa och berättade att barnen hade anmält honom, berättar de. Och Ronja och Jakob fick åka hem med mamma, som de bodde hos, som om inget hade hänt. Med många obesvarade frågor i huvudet. Vad skulle hända nu? Skulle pappa också förhöras? Hamnar han i fängelse? Och vad händer när de träffar honom nästa gång? Kommer han att vara arg?
-Sen var vi fria att gå så vi gick ut. Det var inte så fint väder. Det var grått och trist. Jag var väldigt orolig för jag vet att han kan vara väldigt våldsam och kan göra i princip vad som helst när han är arg.
Vi lämnar Ronja och Jakob en stund. Och funderar på vad som kan hända ett barn som just berättat för polisen om våld och övergrepp hemma. Händer det att ett barn kommer på förhör på något av landets barnahus och sedan skickas raka vägen hem till den misstänkta, som just fått ett samtal av polis eller åklagare om att barnet skvallrat för polisen? För att få svar på det frågade vi samordnaren, alltså den person på Barnhuset som ska se till att myndigheterna träffas och pratar med varandra. Vi frågade samordnaren på samtliga barnahus i landet, 30 stycken, hur vanligt det är att barnet får träffa den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret utan att någon ifrån de samverkande myndigheterna följer med. Av de 26 barnahus som svarade säger nästan hälften, 12 stycken, att det händer ibland att barnen kommer hem utan att någon från myndigheterna på barnahuset är med. 4 svarar att det händer ofta, och ytterligare 4 att de inte vet om det händer. Å när vi frågar hur vanligt det är att socialtjänsten – som är de ytterst ansvariga för själva skyddet - följer med barnet hem, så säger bara 3 barnahus att det sker som rutin. Och det här - att barn åker hem själva - är anmärkningsvärt tycker Åsa Landberg som är psykolog och jobbar med våldsutsatta barn.
-Om man tänker sig de barn som faktiskt har blivit misshandlade eller utsatta för brott så är ju risken att det förvärrar deras situation hemma. Dels att de skuldbeläggs på olika sätt. Att de får reda på att de gjort fel som har berättat, att de straffas på olika sätt. Det kan också innebära att de hotas eller får mer stryk när de kommer hem. Och det är naturligtvis så att det kan vara föräldrar som inte gjort någonting. Men, många har ju slagit sina barn. Och frågan är då vad som händer när man kommer hem som barn. Jag tror att i en hel del fall så är föräldrarna arga, besvikna, rädda, undrar vad barnen har sagt. Samtidigt har de ofta fått höra ifrån den som ringt upp och informerat att de varit på förhör att de inte ska pressa barnet, att de inte ska fråga för mycket. Så för en del barn innebär det att de kan ha väldigt arga föräldrar, för andra innebär det att det blir helt tyst när de kommer hem och ingen säger någonting alls fast alla vet att de varit på polisförhör.
Och att man gör så här, skickar hem barnen ensamma, är något som förvånar Hanna Linell, doktorand som forskar kring våldsutsatta barn på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.
-Det tyder ju på att våld är normaliserat av oss om jobbar med de här frågorna också på något sätt. Det känns ju som ett svek gentemot våldsutsatta barn. Att man… hur och när är det okej? Jag vet inte. Det känns som att man får ont i magen bara man tänker på att det görs. Och just, vad gör det med ett barn, och ett barns vilja att berätta.
Hanna Linell menar att om inte vuxna gör sitt yttersta för att garantera att barnet inte kommer råka illa ut efter att det tagit mod till sig och berättat om våld och övergrepp riskerar man dels att barnet tystnar, eller tar tillbaka sin berättelse, dels att barnet tappar tron på vuxenvärlden och tron på att situationen faktiskt går att förändra.
Det här ju något som alla vuxna borde fundera på. Vad gör man i stunden när någon berättar någonting för en? Det känns ju väldigt knepigt när en verksamhet som ska jobba i de är ärendena inte heller verkar ha tänkt på det här egentligen.
Vår enkät visar också att nästan hälften av barnahusen som svarade – 12 av 26 - saknar på förhand uppgjorda rutiner för hur barnet ska skyddas efter ett förhör. Och det här stämmer bra överens med Lena Wiströms erfarenheter. Hon är biträdande jurist och arbetar som särskild företrädare, alltså barnets juridiska ombud. Hon tar över vårdnadshavarens ansvar under förundersökningen och är ofta den som skjutsar barnet tillbaka till skolan efter förhöret.
-En gång när jag satt i bilen på väg från ett polisförhör på barnahuset så fick jag ett telefonsamtal. Att du kan inte komma till skolan med barnet för den ena föräldern är här och är jätteaggressiv och upprörd över att barnet är borta. Och vi väntar på att polis och socialtjänst ska komma hit så du får åka en sväng. Så vi ringer när det lugnat ner sig när du kan komma med barnet. Så då fick jag ju bara vända fast vi var nära skolan, och försöka förklara för barnet att vi ska åka någon annanstans en stund och ta en glass och så ska vi åka till skolan sen. Det känns ju väldigt märkligt. Jag vill tillägga det att vi är ju bara jurister. Vi är ju inte alls pedagoger eller socialsekreterare. Vi är inte utbildade för att ta hand om barn. Egentligen är ju inte det vårt jobb men det blir ändå vårt arbete. Och det är ganska svåra frågeställningar många gånger. Man hamnar i konstiga situationer. Ibland kanske hotfulla situationer där man måste improvisera.
-Men hur är det möjligt, tänker jag, att göra en riskbedömning om man inte vet hur situationen blir för barnet när föräldern träffar barnet?
-Det funderar jag ofta på hur de vågar fatta vissa beslut ibland, men de måste ju göra det och de får ju arbeta efter sina rutiner och de är väl utbildade för det får vi hoppas.
Men rutinerna saknas alltså på många ställen, visar vår undersökning. Vi ställde också frågan till barnahusen om de är nöjda med hur rutinerna kring barnets skydd fungerar i praktiken? Och över hälften - 14 av de 26 - svarade nej. De tycker inte att det fungerar. Och samordnarnas egna kommentarer visar att det här är ett problem. Så här skriver några i sina svar:
”Rutiner med hämtning och lämning brister”
”Olika myndigheter arbetar för mycket var för sig utan att ta hänsyn till varandra”
”Vore bra om det fanns ett uppföljningsteam. Ofta blir det helt tyst runt familjen efteråt när myndigheterna ska utreda”
Carl Göran Svedin är professor i barn- och ungdomspsykiatri och har tillsammans med psykolog Åsa Landberg kvalitetsgranskat barnahusen. Resultaten redovisades i en rapport för Rädda Barnen. Där upptäckte de stora skillnader mellan hur olika barnahus jobbar. Idag ska Carl Göran och Åsa föreläsa för personal på Barnhuset i Göteborg. Det är första gången de besöker lokalerna.
Vi plockar fram och visar Carl Göran Svedin enkätsvaren som vi fått ifrån barnahusen.
-Jag tänker att det inte är bra och kanske en av de saker vi varit mest kritiska mot för att om man ska se det ur et barnperspektiv. Det är ju inte barnet som, jag menar det är vuxna som sätter igång hela det här utredningsförfarandet med polisförhör och man kommer till barnahus, man har blivit hämtad kanske på dagis eller skola och sen behöva åka tillbaka utan att veta om mamma och pappa vet något, framför allt om någon av dem är misstänkt, är tycker jag helt felaktigt. Och man bör ha rutiner för hur barnet möter sina föräldrar igen.
-Vilken betydelse har det då?
-Ja man kan ju säga att barnahusen kom till för att minska det man kallar sekundär traumatisering av barn, det vill säga att barn som blivit utsatta för något brott, misshandel eller sexuella övergrepp, ska inte ytterligare traumatiseras via själva utredningen. Det är egentligen grundtanken med barnahus - man ska undvika allting som kan vara jobbigt och försvåra för barnet. Man ska göra det så barnvänligt och smidigt och så lite skrämmande besvärligt för barnet som möjligt. Och då är det här en del som kan vara en väldig plåga för barnet att gå hem då och inte veta – får jag en utskällning när jag kommer hem? Eller vad händer när jag kommer hem och vem vet att jag varit på barnahus och hos polisen och så vidare, säger han.
Psykolog Åsa Landberg:
-Nu när de är på plats har de ju världen chans att se till att det faktiskt blir bättre för barnet, det är ju det som är själva vitsen med ett barnahus. Men man har inte kommit dit än. Samtidigt så tror jag att för många inom socialtjänsten så blir det här en extra belastning. Det blir lite grann som att de får städa upp efter rättsväsendet och när de inte har tid med det, när de inte riktigt har möjlighet att göra det på ett bra sätt så blir de ofta kritiska även mot själva polisanmälan, man tycker inte att det leder någonstans, man tycker kanske att det bara förvärrar i familjen.
-Var det den förklaringen som ni fick till varför ett barn kan åka hem ensam, till exempel?
-Nej, paradoxalt nog inte. Det som det oftast var att de inte hade tänkt på det. De hade inte riktigt satt sig in i barnets situation hur det blir att komma hem ensam, säger Åsa Landberg.
- …och sen får man gå in hit, i det som är undersökningsrum…
Tillbaka till barnahuset i Umeå och samordnaren Malin Sundberg. På barnahuset ser hon till att myndigheterna samverkar, och vid sidan av det arbetet har hon också egen erfarenhet av att göra skyddsbedömningar som socialsekreterare. Hennes uppfattning är att socialtjänsten sällan eller aldrig är med när barnet träffar den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret.
-Jag tänker att det finns ju alltid en risk för repressalier, om det är som barnet berättar och att föräldern inte kan hantera den situationen. Och skulle vi ha verktyg eller metoder för att förhindra det så vore väl det fantastiskt, men jag tänker att det kommer vi aldrig kunna skapa.
-Så du menar det inte spelar någon roll om socialtjänsten har som rutin att följa med barnet hem, till exempel?
-Jo jag tänker att det spelar roll. Jag tänker att allt förebyggande arbete som man kan göra är bra. Sett ur den aspekten är det värdefullt att socialtjänsten finns med. Så jag tänker att det helt klart finns stor utvecklingspotential där.
Hur gick det då för Ronja och Jakob, syskonen som anmälde sin pappa och förhördes på ett barnahus?
-Sen en månad senare så fick vi ett meddelande…
I brevet från advokaten står det att alla som var med är överens om att de varit mycket duktiga, att det de sa var sant och att det var ett mycket olämpligt och dumt beteende de berättat om. Att åklagaren inte väljer att gå vidare beror istället på att en del saker ligger för långt bak i tiden, och att det inte räcker hela vägen för andra. Det ni ska ta med er ”är att ni båda varit modiga och berättat. För många som blir utsatta för brott har det betytt absolut mest inte varit resultatet utan just att de vågat berätta”.
-Det kändes som om den klumpen man hade i magen hade försvunnit men sen kommit tillbaka. Det kändes än en gång som om man inte blev trodd.
-Man mår inte bra och man inte fokusera på det man behöver göra. Utan man går kanske och tänker på ett polisförhör istället för att göra läxorna. Och man börjar tvivla på det man känner. Och man börjar tvivla på sig själv ibland och tänker att nej de har nog rätt. Jag kommer väl ihåg fel. Jag gjorde nog fel. Och sen finns det inget kvar att stå upp för sig själv längre
-Har ni träffats någon gång efteråt?
-Ja det har vi.
-Har han sagt något till dig om att ni gjorde anmälan?
-Nej det har han inte.
De flesta barn som kommer på polisförhör på barnahusen får precis som Ronja och Jakob åka hem igen. Ronja och Jakob bodde ju inte hos sin pappa. Men ibland, när barnen bor med den misstänkte, kommer det fram information i förhöret som gör att barnet omhändertas. Men även då saknas rutiner och barnperspektiv anser Lena Wiström, särskild företrädare.
-Då har de ibland inte alls planerat för det vilket gör att alla står ställda inför en situation som man inte vet hur man ska hantera.
-Hur då? Berätta, vad kan det vara för situation?
-När man inser att man sitter med tre barn i olika åldrar som måste placeras i ett jourhem omedelbart, och så har man inte platser. Då blir det ju att vi hamnar i en situation där vi måste vänta. Och för mig hände det en gång att då fick jag bara i uppdrag att ja då får du sitta med barnen och vänta. Och vi fick åka iväg till en lekplats, jag fick köpa pizza till barnen och lekte några timmar och det var jätte jobbigt för jag kunde ju inte informera och det äldsta barnet var så pass stort att hon undrade vad som försiggick och det blev en jätte jobbig situation för jag fick ju inte säga som det var. Och de var ju inte trygga med mig och vi hade ingen annan personal på plats, för att invänta en adress där jag skulle köra och lämna dem sen på ett jourhem. Det kan jag tycka var väldigt dåligt planerat av socialtjänsten och jag tycker också att det brast i att de inte fanns där för mig och de här barnen. Så därför kan jag inte känna att jag tycker att samverkan har fungerat optimalt någon gång.
Hanna Linell vid institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet:
-Det är ju inte bra att starta upp en verksamhet utan att ha tänkt igenom de här frågorna, alltså vad man ska ha för arbetssätt när det gäller våldsutsatta barn. Det tyder ju troligtvis på att man inte riktigt har tittat på problematiken och lärt sig den från grunden och i och med att det är så många inblandade när det gäller att få till ett bra skydd för barnet och en bra rättsprocess så tyder det väl troligtvis på också att man inte har haft möjlighet att prata igenom det här tillsammans med olika aktörer.
Tillbaka till barnahuset i Umeå. Där är oftast inte ens socialtjänsten med och lyssnar på vad barnet berättar i polisförhöret. Vilket gör att socialtjänsten får göra den delen av skyddsbedömningen baserad på andrahandsinformation, berättar samordnare Malin Sundberg
-Jag tror alla vi som finns i barnahus, både här i Umeå och i hela landet , vi finns ju här med tanken att det här ska bli bra för barnet. Men att få de olika myndigheternas arbetssätt och uppdrag, att få dem att matcha ihop med att också hela tiden möta det här barnet. Det är inte tvärenkelt. Det borde kunna vara tvärenkelt men det är inte det.
Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta att det ofta saknas rutiner för skyddet efter besöket på barnahusen, och att barn som berättat om våld och övergrepp riskerar att skickas ensamma hem i händerna på misstänkta förövare.
Hur kan det få vara på det här sättet? För att reda ut ansvarsfrågan på barnahusen ringde vi upp några av dem. Men det visar sig inte vara helt tydligt var ansvaret egentligen ligger. Regeln är att socialtjänsten i kommunen ansvarar för barnens skydd, men i och med att flera myndigheter är inblandade på barnahusen, som har lika mycket makt och ansvar, så riskerar frågan om hur det blir för barnet när det åker hem bli allas eller ingens ansvar. Elisabet Oskarsson, enhetschef på barnahuset i Kalmar, förklarar det så här:
-På barnahuset är ju vi ansvariga för de rutiner som finns här och vad som sker här. Och sen att vi kan vara en resurs och stöd i vad som händer efter. Men sen är det alltid barnets hemkommun som har ansvaret för själva ärendet.
-Men är inte det här saker som ni borde ha rutiner för och ha tänkt igenom redan innan ni startade?
-Jo. Och det är ju gjort också, men sen så dyker det ju alltid upp nya frågor och utmaningar när det är olika organisationer som ska föras mycket tightare ihop.
Liknande svar får vi även från andra barnahus som vi pratar med. Några efterlyser någon form av övergripande verksamhet, ett nationellt centrum som servar barnahusen med rutiner och riktlinjer. Och det här är något som psykologen Åsa Landberg har önskat sig länge.
-Egentligen är det ganska konstigt. Om man tänker att hela barnahusen är ett svar på att man måste samverka på lokal och regional nivå för att det ska bli bra för barnen, men vi har inte motsvarande på nationell nivå. Där är det alldeles tomt.
Ronja och Jakob besökte barnahuset med hopp om att deras situation skulle förändras. Men eftersom brott inte kunde styrkas lades deras polisanmälan ner. Så nu har de berättat sin historia för ännu några socialsekreterare och träffar sin pappa sporadiskt, säger Ronja.
-Jag vill få folk att öppna ögonen och se att det finns andra människor som behöver hjälp och har det mycket värre. Som inte blir trodda i någonting och kanske får bo med den ena föräldern som kanske slår eller hotas eller ja, mycket värre saker.
Nästa vecka fortsätter vår serie om barnen och rättvisan.
Reporter: Lovisa Haag, UR
Producent: Karl Brodin, UR
Exekutiv producent: Annika H Eriksson, Kaliber
Kontakt: [email protected]
De är sårbara och utsatta, och har det mesta emot sig i rättsapparaten. Kaliber - om barn med funktionsnedsättningar och mötet med rättvisan, där åklagare tvivlar på deras rättstrygghet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Vi börjar i lägenheten hemma hos Karins familj. Karin, som egentligen heter något annat, är 16 år. Hon har en pigg lite utforskande blick bakom de stålbågade glasögonen. För en liten stund sen kom hon hem från sitt korttidsboende och är hungrig. Hennes pappa har satt in falukorv och pommes frites i ugnen. Och hennes mamma som vi kallar Anna dukar. Karin har en utvecklingsstörning och en autismspektrumdiagnos och går i särskola. En kväll förra hösten fick Anna ett samtal från Karins rektor. Någonting hade hänt med Karin på skolan.
– Och jag frågar naturligtvis då vad som har hänt. Samtidigt så är jag ganska lugn. Jag blir alltså inte förvånad över att någonting har hänt, för någonstans är jag alltid beredd att någonting, någon dag, ska hända, berättar Anna.
Det rektorn berättar, enligt Anna, är att Karin vägrat göra som hon blev tillsagd av en i personalen på skolan, och att den personen har dragit Karin så hårt i armen att hon har ramlat nerför en trappa och blivit liggande där. Rektorn är ganska fåordig, men berättar att det finns två vittnen och att han ska utreda det vidare och återkomma.
– Och när jag har lagt på luren, då känner ju jag, då kommer min chock på något sätt: nej men gud, vad är det som har hänt?
Det går någon vecka, Karins föräldrar får läsa vad de två vittnena säger att de har sett och Anna plockar fram vittnesmålen som hon har sparat.
– De har alltså sett att min dotter har suttit i trappen utanför matsalen och varit jättearg. Hon har sparkat den här personen på benet, vilket har lett till att han har blivit jättearg. Han har dragit henne så hårt i armen så att hon har trillat nerför en trappa och slagit sig och blivit liggande gråtande på golvet.
Anna tvekar först, men bestämmer sig för att polisanmäla händelsen.
– Det gör ju jag för min dotters skull, för att hon ska få en röst, helt enkelt. Det dröjer inte särskilt länge förrän jag får kontakt med en man på polisen som är min handläggare och han frågade väldigt lite frågor faktiskt. Så att på honom kändes det som att han hade gett upp ganska tidigt. Vad jag fick veta var ju att ärendet har lagts ned, brott kan inte styrkas.
Att utreda brott mot barn, fall där ord ofta står mot ord, är bland det svåraste rättsväsendet har att hantera. Men det finns en grupp barn som innebär särskilda utmaningar – barn med funktionsnedsättningar som ofta är dolda - till exempel neuropsykiatriska funktionshinder som autism, eller lättare utvecklingsstörning. I en rapport från FN:s barnfond Unicef, som kom förra året, konstateras att barn med funktionsnedsättningar löper nästan fyra gånger högre risk att bli utsatta för våld eller övergrepp, jämfört med andra barn.
Kaliber i samarbete med Barnaministeriet från UR ställer frågan hur rättsväsendet möter den här utmaningen. Och undersöker om de här barnen ges samma möjlighet som andra barn att få upprättelse när de utsätts för brott.
– Här har vi ett till exempel ett fall med en pojke som har ADHD, man sitter då och förhör det här barnet under väldigt lång tid, säger Katrin Lainpelto, som är jurist och forskare på Barnrättscentrum vid Stockholms universitet. Hon har granskat nedlagda förundersökningar som rör brott mot barn i nära relationer. Hon berättar att hon i sin forskning har träffat på många exempel där utredningarna uppvisar brister med tanke just på barnets funktionsnedsättning.
– Barnet ger då också uttryck för att, inte orkar sitta kvar, blir sprattlig i benen. Och då fortsätter man ändå med förhöret, fortsätter hon.
Förundersökningarna hon och en forskargrupp har granskat är från åren 2004 och 2006. Här upptäckte Katrin Lainpelto ett tydligt mönster, som lade grunden för ett just nu pågående forskningsprojekt. Det handlar om bemötandet av barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar i rättsapparaten.
– Vad man kan säga om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är att de är relativt vanligt förekommande i anmälningar när det gäller misshandel och även sexuella övergrepp. Man kan också se att åklagarna verkar vara väldigt restriktiva med att väcka åtal i de här ärendena.
Katrin Lainpelto har granskat drygt 700 barnärenden och av dem - visade det sig – hade 15 procent av misshandelsfallen och elva procent av sexualbrottsfallen någon form av neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning. Och efter genomgången av förundersökningarna kunde hon konstatera att inget av de ärendena hade gått vidare till åtal.
– Det man kan se till exempel i misshandelsärendena, så har den misstänkte erkänt i en tredjedel av fallen, men ändå så väcks det varken åtal eller att man skulle utfärda ett strafföreläggande. Det händer ingenting, man lägger ner förundersökningen helt enkelt.
– Så i de distrikt som du har granskat har man inte väckt något åtal där barnet har ett neuropsykiatriskt funktionshinder?
– Nej inte i ett enda.
– Hur tolkar du de här resultaten?
– Ja, jag skulle nog tolka det så att det för det första finns en stor okunskap kring hur man bör bemöta de här barnen, hur man bör förhöra barnen. Det kanske också ger utrymme för en viss rädsla, att man inte vet så mycket hur man ska hantera de här barnen. Man kanske blir mer restriktiv med att väcka åtal, man kanske har förutfattade meningar om vad domstolen kommer att tycka, på något sätt blir då funktionsnedsättningen en riskfaktor när det gäller trovärdighet och tillförlitlighet i utsagan.
Hur vanligt det är att förundersökningar läggs ned - i fall där brottsoffret är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning - vet ingen säkert. För de här barnen går inte att spåra i brottsstatistiken, och eventuella funktionshinder noteras inte som rutin i utredningarna.
Men för att få en bild av hur det ser ut, vände vi oss till samtliga 32 allmänna åklagarkammare i landet. Vi ville veta om de här barnens möjlighet till rättslig prövning påverkas av att de har de här funktionsnedsättningarna. Som förundersökningsledare är åklagaren ansvarig för att ett misstänkt brott utreds på bästa möjliga sätt. Och vi bad att få prata med en åklagare på varje åklagarkammare som ofta har hand om just barnärenden.
En stor majoritet – 26 av de 32 tillfrågade åklagarna - svarar att det kan vara svårare att väcka åtal om målsäganden är ett barn med en sådan här diagnos. Så här låter några av deras kommentarer:
”Många av de här barnen kan inte berätta på ett sätt så att det håller i domstol. Tyvärr…”
”Det är svårare att hålla förhör med sådana barn. Berättelsen är ju den bevisning man har. Det kan vara svårare att få fram den om barnet har funktionsnedsättningar. Det är bland det svåraste som finns.”
Vi har kommit i kontakt med föräldrar till barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar, som menar att man inte tagit hänsyn till deras barns särskilda behov under förundersökningen.
Vi har bland andra talat med mamman till en idag 16-årig flicka med autism och måttlig utvecklingsstörning, som polisanmält att hennes dotter våldtagits på en toalett på skolan. I sin begäran om överprövning skriver föräldrarna, när åtalet lagts ned: att det borde ha funnits med en expert på plats som kunnat tillföra kunskap om dotterns funktionsnedsättningar och att frågorna som ställdes under förhöret inte var anpassade efter dotterns utvecklingsnivå. Flickans mamma säger till oss, att hon upplever det som att utredarna hade gett upp redan från början.
En annan förälder som vi har pratat med är Eva, som egentligen heter något annat. Och eftersom Eva vill vara anonym, har vi låtit en skådespelare ge röst åt hennes erfarenheter.
– Vi kan gå häråt…
När vi talas vid, har det gått några år sedan Eva polisanmälde sin dåvarande make för sexuella övergrepp mot deras gemensamma barn. I flera år hade hon känt på sig att något inte stod rätt till, och hon berättar att en dag satte barnet själv ord på att något hade hänt. Och då, bestämde hon sig för att polisanmäla.
– För mitt barn som är väldigt beroende av trygghet och tydliga rutiner var det extremt ångestladdat.
Eva berättar att hennes barn har en autismdiagnos. Talet kom sent och såväl på förskolan som hemma har man använt bildverktyg ibland för att lättare kunna kommunicera.
En knapp vecka efter polisanmälan blir barnet kallat på ett förhör. De visas runt i lokalerna där förhöret ska hållas och Eva berättar att hennes barn är oroligt och stressat.
– Jag hade ju inte kunnat förbereda mitt barn alls, jag fick ju inte berätta var vi skulle. Och för ett barn med en sådan här diagnos, är allt som är ovisst extremt oroande. Att från den ena sekunden till den andra sitta i det där kala rummet med en helt främmande människa, och dessutom berätta om ett djupt trauma. Min magkänsla sa att: det här blir inte bra, berättar Eva.
Eva säger att hon upplever att man inte tog någon hänsyn till hennes barns särskilda behov.
– Mitt barn var ju traumatiserat redan när förhören började och litade inte på vem som helst. Det skulle väl inget barn göra i den här situationen, men mitt barn har ju dessutom väldigt stora svårigheter med att uttrycka sig och tänker inte alla gånger som vi ”normala”, om man nu ska säga så. Dessutom behöver mitt barn mycket mer trygghet och stöd än andra barn.
Eva säger att hon önskade att en psykolog eller expert på funktionshinder skulle ha närvarat. En som kunde hjälpa till att tolka hennes barns funktionsnedsättningar.
– Jag frågade flera gånger om det verkligen inte fanns något sätt att anpassa förhöret med tanke på funktionsnedsättningarna. Något som kunde skapa lite mer trygghet och göra situationen avslappnad. Men förhörsledaren sa att det inte var tänkbart med några anpassningar, det var liksom inte förhandlingsbart.
Eva förklarar att hon är väl medveten om, att en förälder varken bör eller kan påverka ett förhör, men hon kände stor maktlösheten när ingen verkade bry sig om hennes barns funktionshinder. Eva berättar att hennes barn förhörs ytterligare två gånger, och att hon varje gång påpekar att en psykolog borde närvara.
– Jag ville att någon opartisk, utifrån, skulle vara med, någon som hade specialkunskap om barn med funktionshinder, och då menar jag någon med specialistkompetens. Men jag fick blankt nej.
Men vad kan man göra annorlunda för att bemöta de här barnen inom rättsväsendet på ett bättre sätt, om de nu har kognitiva svårigheter och har svårt att berätta?
– Jag tror att det är generellt bra att personer som i sina yrkesroller möter personer med psykiska funktionshinder som kan påverka, liksom, utfallet av en sådan här process, naturligtvis har en grundläggande kunskap om vad de här handikappen innebär, och också att det faktiskt är inte så att man inte kan överhuvudtaget vara med, säger Clara Hellner Gumpert, som är barn- och ungdomspsykiater och forskare vid Karolinska institutet.
Hon är medförfattare till boken ”Att intervjua barn med intellektuella och neuropsykiatriska funktionshinder” och poängterar att funktionshinder kan yttra sig på väldigt olika sätt. Men i boken pekar författarna på hur de här barnen kan förmås att berätta om de får rätt hjälp på vägen. Och för det behövs kunskap.
– Till exempel om man har autistiska drag eller en autismdiagnos, då är det bra att förstå vad det innebär för, alltså att man kan någonting om det. Till exempel att barn kan ha svårt i samspelet med en annan människa, att de har svårt för sådant som de inte är väldigt väl förberedda på. Obekanta nya situationer kan skapa väldigt mycket stress. Så att jag menar, när du och jag pratar med varandra så har vi en annan interaktion i vårt samtal, men att ha ett sådant här samtal med ett barn det är en alldeles speciell samtalsteknik som man behöver öva mycket på. Man behöver spela in sina samtal och titta på sig själv och se hur man gör egentligen. Och det är väldigt bra att ha någon annan som tittar på en också, som kan ge feedback så att man tränar. Det här är något som kräver mycket träning, fortsätter hon.
Med bättre kunskap om de funktionsnedsatta barnens särskilda behov skulle man alltså, enligt Clara Hellner Gumpert, kunna öka förutsättningarna att hålla ett fungerande förhör med barnen. En åklagares grundutbildning efter examen innehåller bara enstaka lektioner om barn med funktionshinder och flera av åklagarna vi har talat med efterlyser mer kunskap om de här frågorna.
Viss hjälp kan åklagare hämta i den så kallade Barnhandboken, en handbok med goda råd för åklagarna om ärenden som gäller övergrepp mot barn. I den står det att förundersökningen i vissa ärenden kan behöva tillföras extern kunskap från områden som barnpsykologi, barnpsykiatri eller annan expertis. Det står att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig för att förstå barnet och värdera barnets berättelse.
Men i vår enkät till Sveriges samtliga åklagarkammare visar det sig att bara fem av de 32 åklagarna vi frågar så gott som alltid anlitar sakkunniga för att lättare förstå ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning i förhörssituationen. Hälften, 16 av de 32 åklagarna svarar att de oftast inte gör det.
”Det finns inga väl utarbetade rutiner. Vet inte varför det är så.”
”Nej, oftast inte. Bara vid en handfull tillfällen under alla mina år som åklagare. Inte i den utsträckning som behövs. På grund av resursbrist.”
”Nej oftast inte. En stor brist är att det inte finns upparbetade rutiner för VEM jag kan ringa. Jag får uppfinna hjulet från början varje gång. Jag tror det vore bra om vi jobbade mer med externa aktörer. Men som det ser ut idag har vi inte beredskapen för det.”
Tillbaka till Barnrättcentrum på Stockholms universitet. I en helt färsk experimentell studie på juriststudenter har Katrin Lainpelto undersökt hur en diagnos kan påverka bedömningen av barnets trovärdighet. Drygt hundra studenter har fått ta del av samma historia där ett barn utsatts för ett övergrepp - men bara hälften har fått veta att barnet har funktionsnedsättningen ADHD och högfungerande autism. Och resultatet är tydligt, menar Katrin Lainpelto.
– Den grupp som får reda på att barnet har en diagnos bedömer barnet som mycket mindre trovärdigt, att barnet har lämnat mindre detaljerade uppgifter. Och då har man ändå läst samma förhör. Det enda som skiljer sig mellan de två grupperna är att ena gruppen får reda på att barnet har diagnos, och den andra inte.
– Vad säger det här resultatet?
– Vi blir påverkade av faktorer som inte ska påverka oss, helt enkelt. Det säger att de här diagnoserna implicerar att barnet inte får samma behandling, inte får samma värdering. Det säger också att de här barnen eventuellt också kan vara utsatta för en strukturell diskriminering, att vi inom rättsväsendet, medvetet eller omedvetet, ofta sker det ju omedvetet, men att vi faktiskt inte ger de här barnen samma möjlighet. Bedömningen borde bli likadan, för det är precis samma förhör, men det blir det inte och vi har fått väldigt signifikanta siffror på att det får en väldig påverkan, säger Katrin Lainpelto.
Vi återvänder till köksbordet hemma hos Karins familj. Och Karins mamma Anna som polisanmälde att en i skolans personal dragit hennes dotter i armen så hårt att hon ramlat nerför en trappa. Anna berättar att när förundersökningen inleddes fick hon frågan av förundersökningsledaren om Karin kunde förhöras med tanke på hennes funktionsnedsättningar. Anna sa då nej, eftersom hon var osäker på om Karin verkligen skulle kunna sätta ord på det som hade hänt. Men idag tänker Anna att man ändå borde ha försökt. Hon säger att för henne handlar det om likhet inför lagen och hon tycker det är märkligt att det var upp till henne att fatta beslutet om Karin kunde förhöras eller inte.
– För då hade hon fått sin röst och det är ju den vi saknar och det var ju därför jag gjorde polisanmälan från början – hur ska vi göra hennes röst hörd?
Så här i efterhand tänker Anna att det inte är uteslutet att hennes dotter hade kunnat berätta om hon hade fått stöd av någon med särskild kunskap om vad hennes funktionsnedsättning innebär. Och att det borde ha skett enligt någon slags självklar rutin.
– Jag tror att hon kan svara. Däremot så vet man ju inte om hon kommer att göra det. Men absolut så finns möjligheten, det gör den. Det har hon visat vid flera tillfällen när hon har fått frågor, kanske vid läkarbesök och så, att hon ändå faktiskt har svarat jättebra. Och jag har till och med blivit förvånad ibland så absolut, det tror jag. Så jag tycker att det är värt ett försök, att man måste ge dem en chans.
– Vad tänker du kring det, att inte din dotter fick den chansen?
– Det är sorgligt. Det är jättesorgligt för så kommer hela hennes liv att se ut. Och det är ju det vi känner som föräldrar, att - hur ska vi göra? Vi vet ju ingenting om hur hennes liv kommer att se ut. Hon kan ju vara med om vad som helst på dagarna. Vi har ju ingen aning om inte någon annan berättar, om ingen annan hjälper oss. Och det är jobbigt som förälder att känna den osäkerheten.
Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta, att de flesta av de åklagare som svarat på vår enkät, åklagare som arbetar med barnärenden, säger att det kan vara svårare att väcka åtal i fall där målsäganden är ett barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar.
Vi har också hört om vikten av kunskap om de här barnens särskilda förutsättningar, för att ge dem möjlighet att kunna berätta om vad de har varit med om. Ändå är det bara ett fåtal av åklagarna som vi har talat med som regelbundet tar in sakkunniga och experter för att underlätta förhören med barnen, trots att de rekommenderas att göra det.
I vår enkät frågade vi åklagarna från de 32 åklagarkammarna om de anser att barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar har samma rättstrygghet som andra barn när de utsätts för våld eller övergrepp. Två tredjedelar – 21 av de 32 tillfrågade – svarar nej - de här barnen har inte samma rättstrygghet.
”Nej, Det finns en stor okunskap. Barnen beter sig helt enkelt inte som vi förväntar oss och det finns stor risk för feltolkningar. Det finns fördomar kring både diagnoser och beteendemönster.”
”Rättstryggheten är låg för alla barn, men den här gruppen är extra utsatt. Samma regler gäller för alla, men har vi brustit i förhöret påverkar det givetvis bevisläget.”
”Barn är otroligt skyddslösa. Man når inte så långt man vill. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är dubbelt utsatta.”
Riksåklagaren Anders Perklev är högsta myndighetschef på Åklagarmyndigheten. Vi tog med oss våra enkätresultat till honom och började med att fråga hur han ser på att så många som två tredjedelar av åklagarna vi har talat med anser att barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar inte har samma rättstrygghet som andra barn.
– Först ska jag säga att det naturligtvis är allvarligt att konstatera det. Samtidigt så har jag en viss förståelse för att just utredningar där målsäganden är ett barn med funktionshinder är svårare än andra. I den meningen att det kan vara svårt att få fram tillräcklig bevisning, och utredningarna. Sen är det naturligtvis inte önskvärt att samhället ska kunna erbjuda sämre skydd. Det bästa vore ju om man kunde erbjuda alla precis samma grad av skydd, säger Anders Perklev.
I vår enkät till åklagarna ställde vi också frågan om det behövs tydligare riktlinjer för hur man ska hantera att målsäganden är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning, för att säkra de barnens rättstrygghet. Fler än hälften – 18 av de 32 åklagarna – svarade ja, det behövs tydligare riktlinjer. Flera av åklagarna efterlyser också mer utbildning, bättre rutiner och handledning.
– Vi kan alltid bli bättre, och vi måste alltid sträva efter att bli bättre, svarar Perklev.
– Det är ju många åklagare som efterlyser mer kunskap just kring neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar…
– Jag tror att, alltså vi har utbildning, och den är viktig. Och vi har vidareutbildning, och den planeras fortlöpande där vi ser över behovet av vilka utbildningar vi ska erbjuda åklagarna. Sen kan ju inte åklagarna vara experter på allt, utan man måste se till att man har också bra kontakter i samverkan med andra myndigheter, med annan expertis, så att man kan säkra det kunskapsbehovet som finns.
– I den barnhandbok som Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum gav ut 2012 slås det fast att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig vid förståelsen och värderingen av barnets berättelse och eventuella symptom, och åklagarna rekommenderas att överväga att anlita expertis som stöd i anslutning till förhör med ett funktionshindrat barn. Men av de åklagare som vi har talat med i enkäten så svarar hälften att de oftast inte tar in sakkunniga i fall som rör barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder och ungefär en tredjedel anlitar sakkunniga ibland. Hur ser du på genomslaget för rekommendationerna i handboken?
– Det har jag väldigt svårt att värdera så här när jag får uppgiften första gången så här. Och det beror ju på att åklagare måste göra en bedömning i varje enskilt fall.
– Flera åklagare som vi har talat med säger att de inte ens vet vart, eller till vem de som ska ringa om de behöver få tag på en sakkunnig när de har ett ärende med ett barn som har en funktionsnedsättning.
– Ja det tycker jag är lite förvånande eftersom den informationen finns i vår Barnhandbok.
– Du sa att det är inte åklagarens roll att vara expert på allting, att det är omöjligt, men det är ju åklagarens roll att säkra rättstryggheten även för barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar. Och om det är så många åklagare som säger att de inte anser att de kan det riktigt, då är det någonting att förbättra?
– Det vill jag understryka att vi kan alltid bli bättre och vi ska alltid bli bättre. Och det du nu berättar för mig om vad åklagare har sagt till er, det är någonting som vi måste, naturligtvis, följa upp. Och se vad som ligger bakom det, och hur vi på ett bättre sätt ska kunna tillgodose de behoven som nu åklagarna ger uttryck för.
Vi har berättat om en grupp brottsoffer som är osynliga i brottsstatistiken - barn med, ofta dolda, funktionsnedsättningar, barn som oftare än andra utsätts för våld och övergrepp och samtidigt har svårare att få upprättelse i rättsapparaten.
Och Katrin Lainpelto, forskare vid Stockholms barnrättscentrum, har en tanke om att det här hänger ihop. Hon menar att det här öppnar upp för att de här barnen oftare blir utnyttjade
– Krasst uttryckt, relativt riskfritt skulle jag vilja säga. Det händer inte speciellt mycket om man blir påkommen. Man brukar kalla den här gruppen av barn för ”safe targets”, alltså det är riskfritt att förgripa sig på dem.
– Jag tycker inte att det hanterades rätt.
Förundersökningen som gällde Evas barn lades ned. Och Eva säger att hon inte kan släppa tankarna på hur hon tycker att ärendet hanterades.
– I avslaget står det att mitt barn inte har berättat om detaljer. Men situationen var så stressad och otrygg och det påverkade mitt barn jättemycket. Allt det här lämnar en känsla av att rättsväsendet inte är till för alla. Det är så jag känner.
Nästa vecka fortsätter vi vår serie om barnen och rättvisan.
Reportrar Anna Maria Höglund och Hanna Larsson, UR
Producent: Karl Brodin, UR
Exekutiv producent: Sofia Boo, Kaliber
Kontakt: [email protected]
Fler eller färre platser i framtidens sjukvård?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
De två senaste veckorna har Kaliber berättat om krisen med plats- och personalbrist i vården.
När vi gick igenom förra årets Lex Maria-beslut, där sjukhusen själva anmält allvarliga vårdskador, upptäckte vi att plats- eller personalbrist på sjukhusen var bidragande orsak i var tionde fall. Vi hittade 35 dödsfall och 24 skadade patienter. Vi berättade om elvaåriga Fredrik Sundqvist, som dog delvis därför att det var platsbrist på infektionskliniken när han kom in till Gävle sjukhus. Hans mamma Maja Sundqvist berättade:
– Och det är också en sådan grej de säger “För vi har inga grejer här”, säger de, för vi har ingen antibiotika här. Det hade funnits om vi hade varit på barnkliniken. Det är ju också en sån där grej, det finns inte rum, det ska ju finnas saker i alla rum, eller åtminstone nära.
Fredrik hade vattkoppor som lett till blodförgiftning. Vården av honom tog för lång tid.
– Man förstod inte hur sjuk han var. Ja, det är så svårt.
Vi undersökte också orsakerna till platsbristen på sjukhusen. Det visade sig att tre av fyra landsting har tvingats stänga ner vårdplatser på grund av personalbrist. Sjuksköterskor lämnar sjukhusen därför att stressnivån blivit för hög. My Morin som är sjuksköterska på Södersjukhuset i Stockholm berättar om situationen där:
– För mig som jobbar på akutmottagningen så har vi sedan några år tillbaka en ganska ohållbar situation, där vi jobbar i lokaler som är byggda för ungefär 160 patienter per dygn medan vi förra året hade ungefär 300 patienter per dygn som passerade våra lokaler.
Kalibers granskning visade också att platsbristen beror på att färdigvårdade patienter ligger kvar på sjukhusen och att samarbetet mellan kommuner och landsting brister. Ofta är det äldre sköra patienter som tar upp sängar på sjukhusens avdelningar.
Men hur blev det så här, och hur ser framtidens sjukvård ut? Det ska vi försöka bena ut i dagens Kaliber.
Sverige är det land i EU med minst antal vårdplatser per invånare. Så har det inte alltid varit. I slutet av 60-talet fanns det mer än 120 000 vårdplatser på svenska sjukhus. Men i och med Äldreformen på 90-talet tog kommunerna över ett stort ansvar för äldrevården från landstingen. Antalet sjukhusplatser där man kan lägga in patienter sjönk då. Därefter har nedgången fortsatt. De sista åren har drygt tre tusen vårdplatser försvunnit på de somatiska vårdavdelningarna på svenska sjukhus, enligt Sveriges kommuner och landsting, och i dag har vi drygt 20 000 platser.
Det här är helt rätt utveckling, det menar en av sjukvårdssveriges mäktigaste personer, Mats Eriksson. Han är moderat ordförande i Sveriges kommuner och landstings sjukvårdsdelegation. Under en paneldiskussion om platsbristen i vården i Almedalen för två år sedan sa han:
– Jag skulle vilja köra det i botten först. Det är inte ok om vi har ordnat det så i samhället att vi inte använder våra pengar optimalt. När vi har kört det i botten och det kvarstår ett behov. Ja, då måste vi ha fler i så fall.
Mats Eriksson vill alltså inte utöka antalet vårdplatser på sjukhusen förrän han sett att vården har uppnått full effektivitet. Vi ska återkomma till honom senare i programmet. Men nu till ett av framtidens sjukhusbyggen.
Vi klättrar upp för en smal metalltrappa till en plattform med högt staket runtom.
– Man ska inte ha anlag för svindel här.
Vi tittar ner på det som ska bli ett av Europas modernaste sjukhus, Nya Karolinska Solna som beräknas stå klart 2017.
Informatör Katarina Monhagen visar.
– Det till vänster här är de fem sjukhusbyggnaderna som kommer upp ur det nya sjukhuset, och sen har vi de äldre delarna här. Rakt fram här så håller man på med förberedelserna för Akademiska stråket. Och även behandlingsbyggnaden som kommer upp här.
Men det nya sjukhuset har fått hård kritik, bland annat från Landstingets egna revisorer, som befarar att bygget kommer att förvärra platsbristen i länet.
Hur många sjukhussängar kommer vi ha i Sverige de närmsta åren? Kaliber frågade samtliga 21 landsting om de planerar att öka eller minska antalet sjukhusplatser framöver. Sex landsting svarade att ska öppna nya platser. Två ska dra ner. De flesta planerar ingen förändring.
Det pågår en livlig debatt om antalet vårdplatser i Sverige. Vissa menar att vi har för få sjukhussängar. Andra säger att det är en naturlig konsekvens av att vården har moderniserats. En av dem som givit sig in i diskussionen är Pelle Gustafson, docent i ortopedi. Antalet vårdplatser är inte avgörande, skrev han i en debattartikel för några månader sen, han delar den åsikten med många beslutsfattare inom vården. Pelle Gustafson menar att svensk sjukvård orättvist svartmålas i media.
Pelle Gustafson tar emot i en kontorsbyggnad i centrala Stockholm:
– När vi är som sämst i svensk sjukvård är vi oftast väldigt bra i ett internationellt perspektiv. De länder som går att jämföra med. Och det är det som är den stora styrkan i svensk sjukvård skulle jag vilja säga. Om man tittar på var vi ligger i behandlingsresultat så kan vi mäta oss med vilket land som helst inom vilket område som helst. Den svenska hjärtinfarktvården är 30% bättre än den brittiska, vi har världens näst lägsta spädbarnsdödlighet, vi har världens bästa överlevnad och funktionsförmåga efter stroke, vi har världens bästa överlevnad i AIDS, man kan räkna upp hur många siffror som helst. Det finns mycket att vara stolt över i svensk sjukvård, men det finns också mycket som kan bli bättre.
Pelle Gustafson säger att det är för enkelt att bara ropa på mer resurser när det gäller bristen på vårdplatser.
– Vi måste lära oss mer om hur vi använder de vårdplatser vi har för det går inte att ärligt säga att vi alltid har vårdplatsbrist för det har vi inte. Vi har periodvis brist på vårdplatser och det ställer till stora bekymmer, så problemet ska inte viftas bort, men lösningen är sannolikt inte att alltid ha fler sängar. Lösningen är att vi lär oss mer om hur vi använder de sängar vi har.
Det perfekta antalet patienter per sjukhussängar är omdiskuterat, men en vanlig uppfattning att 90 procent beläggning på ett sjukhus är lagom, då har man några sängar lediga om det skulle krisa sig. Att ha alltför få patienter per plats på ett sjukhus blir dyrt eftersom man då måste stå med massa tomma sängar.
Och sambandet mellan antal vårdplatser per invånare och överbeläggningar är inte helt enkelt. Fenomenet med patienter i korridorer och på fel avdelning finns också i landsting med relativt sett många vårdplatser per invånare. Vårdplatsdebattören Pelle Gustafson säger att det inte är rimligt att lägga ännu mer pengar på sjukvården.
– Det är också viktigt att andelen av bnp som går till sjukvård inte stiger, för det indikerar en situation som USA nu hamnat i. De ligger på nästan 18% av sin bnp och det stiger. Om sjukvården drar iväg och ökar så kommer rättsväsendet dra iväg och så kommer skolan göra det och så kommer alla andra samhällssektorer öka på det här sättet. Det förstår vem som helst att det har vi inte råd med tillslut.
Genom att effektivisera patientens väg genom sjukhuset kan man lösa platsbristen, säger Pelle Gustafson. Men många av dem som arbetar ute på sjukhusen har svårt att se att det går att effektivisera vården mer. My Morin på Södersjukhusets akutmottagning igen:
– Det går inte att till minsta lilla detalj effektivisera att hjälpa en 87-årig dam på toaletten. Det är omvårdnad, det är mänsklig kontakt. Det är samtal och det är beröring och det är så många olika saker i det och det är så otroligt individuellt.
Många av de My Morin tar emot på akuten är gamla sköra patienter med flera olika sjukdomar som ingen tagit ett övergripande ansvar för i den högspecialiserade vården, de kommer därför in igen gång på gång.
– Människor springer runt omkring dig hela tiden, det är hög ljudnivå, skarpa lampor och ljus…. Jag och mina kollegor kommer förbi och försöker titta till dig så gott vi hinner medan vi samtidigt försöker hålla liv i de allvarligt sjuka. Det är den gruppen av patienter som till absoluta majoritet hamnar mellan stolarna.
På Helsingborgs lasarett möter vi KG Prütz. Han är njur- och internmedicinare och har arbetat som läkare sedan början av 80-talet. Visst, vården har moderniserats säger han, men omsorgen om människor kan inte gå fortare.
– Det tar lika lång tid idag att studera in en stråkkvartett av Beethowen eller Mozart och att framföra den på ett njutbart sätt som det gjorde för 200 år sedan och det tar lika lång tid att trösta en ledsen människa idag som håller på att dö som det gjorde för 10, 15 eller 100 år sedan. Man får inte glömma bort att sjukvården i grunden är en humanitär verksamhet, den måste klara av båda de här sakerna, vi måste bli bättre och utnyttja de medicinska framstegen och teknologiförbättringarna och produktivitetsökningsmöjligheterna, men vi får inte tappa den humanitära, den mänskliga sidan, omvårdnadssidan.
Är den hotad idag?
– Jag tror den är hotad.
När Helsingborgs lasarett byggs om blir det 30 vårdplatser färre. Landstingsledningen säger att de ska kompenseras med 12 på Landskronas lasarett och en satsning på avancerad sjukvård i hemmet, men KG Prütz tror inte att man kan dra ner mer på antalet sjukhussängar.
– Det blir lätt så att man tror att allting kan skötas hemma, ‘folk behöver inte ligga på sjukhuset, den bästa sängen är den egna sängen i hemmet’ säger man men det är inte tryggt, säkert eller bra att vårdas för en akut hjärtinfarkt eller en svår blodförgiftning hemma i den egna sängen. Då riskerar ett antal människor att dö i förtid om man ska bedriva vården där vid den typen av sjukdomar.
Också lungläkaren Charlotta Berling på Helsingborgs lasarett är orolig för hur det ska gå:
– Som det är nu så upplever jag att vi har för få vårdplatser, helt klart, och skulle man utöver detta ta bort ytterligare 30 vårdplatser... jag kan inte se framför mig hur det skulle kunna bli en rimlig situation varken för patienter eller personal. Det är helt otänkbart.
Vi återvänder till byggplatsen för Europas modernaste sjukhus, Nya Karolinska Solna. Liksom Helsingborgs lasarett förlorar Karolinska sjukhuset vårdplatser men den nya byggnaden, närmare bestämt 110 stycken. Men varje säng står å andra sidan i enkelrum, och ett högteknologiskt sådant. I ett showroom visar Annika Tibell, som är medicinsk chef på programkontoret, hur ett vårdrum på det nya sjukhuset kommer att se ut.
– Vi har ett stort hygienutrymme. Alla patienter har ett eget hygienutrymme och det är extremt viktigt.
Ska vi gå in och titta?
– Man minskar spridningsrisken för infektioner väldigt mycket därför att de här multiresistenta bakterierna vi har och som är mycket mer frekventa i vår omvärld än i Sverige än så länge tack och lov, de bär vi ofta med oss i avföringen om vi har dem. Det innebär att just hygienutrymmet toaletten är en stor risk för att patienter … det här sprids mellan patienter eller genom personalen till patienterna.
Badrummet är rymligt med en långsmal spegel framför handfatet så att man kan se också om man sitter i rullstol. I enda hörnet är en dusch och i det andra hörnet.
Vad är det för skåp där i hörnet?
– Det är vad vi kallar för desinfektor. Där desinficerar man pottor eller en rondskål för att man har kräkts eller så. Och på gammaldags avdelningar så var det ofta en desinfektor på avdelningen. Det här tog man med sig genom korridoren och sprang genom korridoren för att göra rent de här kärlen. Här gör vi det inne hos patienten vilket också minskar risken för spridning av bakterier.
Att bygga så att spridningen av bakterier minskas är en viktig prioritering. Men så fort sängplatserna är för få och patienter hamnar i korridoren eller på fel avdelning ökar risken för spridning.
Jan Halldin är pensionerad läkare som själv nyligen hamnade på sjukhus, vilket fick honom att fundera över platsbristen. Han opererades på Karolinska universitetssjukhusets öron-näsa-hals-klinik och blev då kringflyttad.
– På kvällen vid halv tio-tiotiden kom en äldre sjuksköterska och sa att “tyvärr du måste byta rum för att vi får in en annan patient som inte tillhör öron”. Men det var den här utlokaliseringen då att de måste ta in en patient. Den måste ha det här rummet och då måste jag flytta till ett annat rum, ett fyrbäddsrum där det låg tre patienter.
Jan blödde ur näsan och var allmänt omtumlad efter narkosen och operationen. Även om allt gick bra funderade han ändå i efterhand på hur säkert det där var.
– Det finns ju väldigt mycket infektioner, man är ju väldigt känslig för det. Så känner man ju en viss oro och så. Så det är ju inte bra, det bad de om ursäkt för. Och jag förstod att personalen hade en väldig arbetsstress och ville gärna berätta för mig hur det var.
Sjuksköterskorna berättade för honom om en pressad arbetssituation, hög personalomsättning och låga löner. På Karolinska universitetssjukhuset där han låg är just nu 160 platser stängda därför att man har för få sjuksköterskor.
– Den här arbetsstressen och så vidare som det innebär att jobba i vården gör att folk flyr vården. Och det här ständiga ekonomitänket. Istället måste ju sådant som etik ligga i framkanten. Sjukvården är inte som att producera olika materiella saker, som bilar, utan det är något helt annat.
Jan Halldin tycker att antalet vårdplatser per invånare är ett bra mått på vårdens kvalitet.
– Vårdplatser är något som är väldigt konkret, det går att mäta och det är en förutsättning för att det blir en kvalitet i vården. Sen är de svårt att mäta kvalitet i vården. Vi har minskat alldeles för mycket. Det här med dagkirurgi, den utvecklingen inom vården har vi ju sett i andra länder också. Men varför ska Sverige ligga i botten? Det sker ju konsekvenser. Folk ligger och dör för att vi inte har antalet vårdplatser. Kan vi acceptera det i ett så kallat välfärdsland som Sverige ändå ska vara. Det tycker inte jag.
I Kaliber i dag undersöker vi om vi har för få vårdplatser på sjukhusen i Sverige och hur det kommer att se ut i framtiden. De senaste veckorna har vi beskrivit hur patienter har dött och skadats när vårdplatser och personal saknas på sjukhusen. I 15 av 21 landsting har man stängda sjukhusplatser därför att man inte har lyckats behålla sin personal. Vi har hört läkare och sköterskor berätta hur de varje dag använder mycket tid till att hitta plats till patienterna och att arbetssituationen blir allt mer ohållbar. Vår enkät till landstingen visar att majoriteten av dem inte kommer att skapa fler vårdplatser de närmsta åren.
Vad är då lösningen på sjukvårdens utmaningar? Ett nytt, högspecialiserat sjukhus byggs alltså i Stockholm. Men det kommer inte kunna ta emot fler patienter, snarare färre. Landstingsledningen säger att de 110 vårdplatser som försvinner där kommer att ersättas med 870 platser på andra sjukhus.
Samtidigt har landstinget stora problem med att bemanna de sjukhusplatser man redan har därför att man saknar personal. Hur ska man klara att öppna hundratals nya vårdplatser när man redan idag tvingats stänga över 200 i brist på framför allt sjuksköterskor?
– Platser är lätt att ordna men det hjälper ju inte om man inte har personal att bemanna de här avdelningarna med, säger Jan Nygren, ordförande i styrelsen för Danderyds sjukhus, ett av de andra akutsjukhusen i Stockholm.
Nygren undrar hur det ska gå när Nya Karolinska Solna öppnar:
– Jag är orolig för att hela det investeringsprogram som kom igång en aning för sent för bland annat Danderyd och Södersjukhuset inte kommer vara klart och då har vi ett dubbelt problem, nämligen att vi kanske generellt sett inte har tillräckligt med platser och vi har dessutom två akutmottagningar som inte är färdigbyggda då kan 2017-2018 bli ett problem för de akut sjuka i Stockholms län, utöver de problem vi redan har ska jag väl säga.
Hur skulle du beskriva de problem ni redan har?
– Det handlar väldigt mycket om sjuksköterskebrist, där akutsjukhusen tyvärr råkar sämst ut. Jag får signaler från våra personalansvariga på Danderyds sjukhus som säger att inte på 25 år har man upplevt något liknande, så det har gradvis blivit värre och värre.
Stockholms läns landstings ledning svarar att man i år har varit framgångsrikt med sin rekrytering av personal och att man kommer klara att bemanna sjukhusplatserna. Förlängd introduktion för nyutexaminerade sjuksköterskor hoppas man ska hjälpa upp situationen. Landstingspolitikerna har också budgeterat 59 miljoner i år för att kunna attrahera de allra bästa specialistsjuksköterskorna till viktiga positioner. Men Jan Nygren menar att akutsjukhusen behöver mer resurser än så för att kunna behålla sin personal.
– Vi kan knappast skära ner verksamheten ännu mer, stänga vårdplatser leder bara till ökade problem på akuten och det kostar både i kvalitet, vilket är det viktigaste i vården men också i pengar. Så resurser, ekonomiska resurser till akutsjukhusen så att vi kan åtminstone tillfälligt kan erbjuda något bättre villkor för de sjuksköterskor som vi behöver på nätter, obekväm arbetstid, etcetera med mera.
Ulf Ljungblad är före detta sjukhusdirektör i både Sverige och i Norge. Han är en av de debattörer som skrivit artiklar om vårdens utmaningar.
Han tycker att sjukvården borde organiseras om helt i Sverige för att råda bot på platsbristen. Bland annat borde man separera akutvård från planerad vård.
– Problemet med akutsjukhusen är att där kolliderar den planerade vården och den akuta vården. Det är detta som skapar kaos. Det är som att bilindustrin skulle bedriva garantiservice och reparationer samtidigt som de producerar bilarna. Det blir inge bra säkert.
Ja, sjukhusen är speciella organisationer på det sättet att de både ger akut vård och planerad vård. Det går inte att slimma ett sjukhus på samma sätt som en bilfabrik, man måste alltid ha beredskap för det akuta.
Häromveckan rapporterade Ekot att mer än var tredje läkare på landets akutmottagningar är olegitimerade. Ulf Ljungblad menar att bristen på kompetent personal på akuten gör sjukhusen mindre effektiva, oerfarna läkare tenderar att lägga in patienter i onödan.
– Det är alldeles för okvalificerade doktorer på akutintaget. De doktorerna har alldeles för liten tillgång till kompetenta doktorer. Det finns sällan någon doktor som är komplett ansvarig för att akutintaget fungerar. Dessutom är sällan akutintaget prioriterat av sjukhusen och sjukhusledningarna. Det är den plats som det är mest ointressant för doktorerna att arbeta på. Det är ett hundgöra att gå på akutintaget. Det ska vara de mest kompetenta doktorerna som är på akutintaget för det är där de svåraste avgörandena tas. Men i Sverige och många andra länder är det ju faktiskt tvärtom.
Vårdens framtida utmaningar handlar mycket om prioriteringar. Hur mycket vård ska ges, och till vem? En allt äldre befolkning med allt fler sjukdomar kommer ställa stora krav. Tack vare den medicinska utvecklingen kan vi göra oändligt mycket mer än tidigare, men begränsningarna i pengar, personal och sjukhussängar finns kvar. Det betyder att vårdpersonal allt oftare ställs inför etiska dilemman där de måste välja att aktivt avstå från möjliga behandlingar.
Intensivvårdssjuksköterskan Emanuel Sjöström på intensiven på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge efterfrågar tydliga prioriteringar från chefer och politiker:
– Kravet som jag vill ställa på både organisationen och på lagen och på de som bestämmer, ‘hur vill du att vården ska va? Vilka vill du ge vården till?’ för vi kan vårda alla och det kan vi göra länge. Men alla får inte plats, utan ni måste bestämma er. Hur ska vården se ut? Ska vi vända varannan timme för att minska trycksår eller för att lungorna ska må bra? Eller var fjärde timma? För att ska vi borsta tänderna för att undvika lunginflammation eller ska vi göra det bara två gånger per dag?
Mats Eriksson är moderat politiker och ordförande i sjukvårdsdelegationen på Sveriges Kommuner och landsting. Vi ställer sjuksköterskan Emanuel Sjöströms fråga om prioriteringar till honom.
– Vi har ju fastslaget i Sveriges Riksdag en prioriteringsutredning, men om jag får vara lite mer personlig, för mig är inte det viktigaste att förlänga livet till varje pris med enstaka dagar, veckor eller månader. Sen kan jag förstå problematiken som medarbetare i vården står inför, vem ska fatta det beslutet? För mig är det en dialog som måste till. Det går inte att fatta ett politiskt beslut som säger “så här är det” för det kan kanske vara olika beroende på vilken individ det är och vilken situation man är i.
De senaste veckorna har Kaliber berättat om patienter som dör på grund av platsbrist och att sjukhuspersonal säger upp sig när bristen på sjukhusplatser gör arbetet för tungt. Vi påminner Mats Eriksson, en av sjukvårdssveriges mäktigaste personer, om vad han sa på seminariet för två år sen.
– Jag skulle vilja köra det i botten först. Det är inte ok om vi har ordnat det så i samhället att vi inte använder våra pengar optimalt. När vi har kört det i botten och det kvarstår ett behov. Ja, då måste vi ha fler i så fall.
Ser du att botten är nådd vad gäller antal sjukvårdsplatser i Sverige?
– Jag hoppas att vi inom en väldig snar framtid har hittat de här väldigt optimala och bra flödena så att man får sin vård på rätt ställe. Man blir inte inskickad i ambulans från ett äldreboende utan man får sitt behov tillgodosett där, vi har en hemsjukvård som kan lösa mycket mer i hemmet. Vi har ungefär tio procent vårdskador i Sverige. Det är så i hela världen. Det är inte ok, vi måste jobba med att få ner den betydligt. Det blir väldigt många personer som ligger i en säng som vården själv har åsamkat en vårdskada. Ofta är det infektioner. Det finns ganska mycket att göra. När vi har detta så nära optimalt som går, har vi fortfarande platsbrist på sjukhusen, då ska jag vara den förste som fattar sådana beslut.
Vi har träffat mycket vårdpersonal som säger att det går säkert att göra saker effektivare, men som det ser ut här och nu så behövs det fler platser.
– Ja och det kan det finnas, men jag är säker på att vi är inne i en period där man jobbar mkt med kommunerna, hittar rätt flöden, minska onödiga inläggningar och vårdskador och jag tycker man ska göra det först, ibland måste man ha lite is i magen i detta.
Men vi ser ju redan nu att patienter har dött och kommit till skada på grund av platsbrist. Har man inte nått botten då?
– Nej för jag tycker inte att vi jobbar optimalt än med kommuner och hemsjukvården och så. Det är oerhört tragiskt, men vi måste också räkna med att sjukvården är en delvis lite riskfylld bransch. Den ska ju helst inte vara riskfylld för att det möjligen är fel kompetens eller fattas platser, men det är möten mellan människor och man kan ha komplicerade tillstånd där inte alltid symptomen är så jättelättlästa. Det kommer alltid tror jag att ske misstag eller brister i vården men de ska ju vara så få som möjligt.
Reporter/producent: Maja Lagercrantz och Anna Iversen
Exekutiv producent: Thomas Björklund
Överbeläggningar och felplacerade patienter är vardag på landets sjukhus. Den här veckan granskar Kaliber orsakerna till platsbristen. Och vad den kostar kommuner och landsting.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Överbeläggningar på landets sjukhus leder till att patienter dör och skadas allvarligt. Det kommer vi att visa i dagens Kaliber.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Vi börjar på Gävle sjukhus nyårsdagen 2011. Fredrik Sundqvist, 11 år, har haft vattkoppor sen annandagen och har de senaste dagarna fått allt ondare i höften. Han och hans mamma placeras i ett rum på akuten i väntan på en plats på infektionskliniken. Till barnkliniken får han inte komma eftersom vattkopporna kan smitta. Fredriks mamma, Maja Sundqvist berättar:
– Det var ju platsbrist och givetvis förstår man att man inte kunde komma upp på barnkliniken och göra så att alla andra barn också blev smittade, det är ju förståeligt. Men det man ser så här i efterhand det är ju att det måste ju finnas något mer rum, någon med plats. När vi kommer in till sjukhuset med Fredrik och han är sjuk, då tänker ju inte vi på att det är storhelg och lite folk.
Det som hände den här dagen blev sedan Lex Maria-anmält och utrett av både sjukhuset och Socialstyrelsen. I sjukhusets analys av händelsen står det att Fredrik borde ha vårdats på infektionskliniken. Men det finns inga platser där. Fredrik och hans mamma väntar kvar på akuten.
– Jag minns bara Fredrik han sa: jag är så trött mamma, jag måste få sova. Så jag släckte lamporna där för att han skulle få sova. Men som han mådde då. Sammanlagt så sov han sju minuter under de där timmarna vi väntade. Han var ju så trött stackarn. Jag kommer inte ihåg exakt, men från två till kvart i fem kanske. Det som var så konstigt, det var att när vi var själva där inne de där timmarna och jag knäppte på lampan, då fick jag en chock för han såg så konstig ut i färgsättningen. Det syntes på honom i ansiktet att det är något som händer, men samtidigt, vad skulle jag veta vad som hände. Så det påtalade jag då innan vi gick att det är ju någonting fel på honom, det kan ju inte bara vara höften. Det påtalade jag redan då.
Istället för att komma till infektionskliniken skrivs Fredrik in på ortopedavdelningen, där man planerar att punktera vätskeutgjutningen i höften som orsakat smärtan de senaste dagarna.
– Nu ska vi åka upp på det här rummet på ortopeden, och det beklagade de och sa att det finns inget annat ställe vi kan göra av honom i och med att han har vattkoppor. Men de som mötte oss där uppe, jag minns speciell uttrycket på en tjej som kom där uppe. Det var ett “oj, vad gör ni här”. Det syntes vilket medlidande vi fick när vi kom upp. Och det hörde jag hon sa sen, att “vad gör dom här?”
På ortopeden förbereder man Fredrik för operation. Men nu är han så dålig att han inte kan stå på benen, han ska duscha och håller på att svimma. Fredriks mamma, Maja, börjar bli riktigt orolig, men försöker att inte visa det för honom.
– Så jag säger att jag är trött, och då säger han att mamma du ska inte vara så trött, du kan ta och lägga dig här för det finns en säng här bredvid.
Maja känner att något är riktigt fel, så hon går ut till läkarna i korridoren och sägeratt de måste komma. När de kommer in berättar de att Fredrik ska flyttas ner till intensivvårdsavdelningen.
– Och det är också en sådan grej de säger “För vi har inga grejer här, säger de, för vi har ingen antibiotika här. Det hade funnits om vi hade varit på barnkliniken. Det är ju också en sån där grej, det finns inte rum, det ska ju finnas saker i alla rum, eller åtminstone nära.
Fredrik är nu på intensivvårdsavdelningen. Läkarna bedömer att han har fått blodförgiftning. Bakterier från ett vattkoppssår har förökat sig i kroppen. Bakterier som också var orsaken till smärtorna i höften. Det är en känd komplikation vid vattkoppor men det är ovanligt att det leder till blodförgiftning.
– Och vi stod där med Fredrik och det var slangar hit och dit och han pratade och han skojade med läkaren, de pratade ishockey. De skojade med varandra läkaren och han.
Fredrik försvinner alltmer bort och förlorar medvetandet. Efter bara ett par timmar är han död.
– Man förstod inte hur sjuk han var. Ja, det är så svårt. Man ser ju liksom hur han tynar bort på något vis.
Gävle sjukhus konstaterar i sin analys av händelsen att man gjort fel, barn med vattkoppor ska behandlas på infektionsavdelning med infektionsläkare som medicinskt ansvarig. När flera olika avdelningar hade hand om Fredrik blev det oklart vem som hade huvudansvaret.
Vi står i entrén till Gävle sjukhus där man har haft problem med platsbrist under lång tid. Gävleborgs landsting har toppat överbeläggningsstatistiken sen Sveriges kommuner och Landsting började mäta i januari förra året.
För bara några veckor sen slog läkare här larm om allvarliga brister på akutavdelningen. I ett brev till sjukhusledningen som Kaliber har fått ta del av via Arbetarbladet, skriver de att det inte längre är medicinskt säkert på akuten.
Lite senare i Kaliber ska vi prata med sjukhusledningen om platsbristen
Enligt hälso- och sjukvårdsagen är sjukhus skyldiga att tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet och att ha den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att en god vård ska kunna ges. Ändå läggs patienter dagligen i korridorer eller flyttas mellan avdelningar på grund av platsbrist.
För de allra flesta patienter som vårdas på sjukhus går det bra. Vi tittade på de fall där det inte gjort det och gick igenom alla vårdskador och dödsfall på sjukhus som anmälts enligt Lex Maria förra året. I undersökningar ingår inte psykiatriska avdelningar. Av 585 Lex Maria-beslut fann vi 35 dödsfall och 24 allvarliga skador som bland annat - helt eller delvis - orsakats av plats- eller personalbrist. Det handlar alltså om var tionde fall.
Flera av fallen finns i Skåne. När tidningen Sjukhusläkaren tidigare granskade Skånes universitetssjukhus under en tvåårsperiod fann de åtta dödsfall kopplade till platsbrist bara där.
Förra året vårdades Vesna Dedukic pappa Tomislav på SUS Lund där man har minskat antalet vårdplatser under flera år. Vi träffas i en park intill järnvägsstationen i Lund.
– Han var 70 år och mådde rätt så bra asså, han hade haft en hjärtinfarkt för flera, flera år sen och han var alltid igång och som sagt väldigt aktiv. Han ville aldrig ligga ner, eller sitta han var hela tiden aktiv.
I februari fick Tomislav först urinvägsinfektion och sen hjärnpropp. Han skickades mellan hemmet, vårdcentralen och lasaretten i Landskrona och Helsingborg. Men hans tillstånd försämrades. Till slut kom han till akuten på universitetssjukhuset i Lund. Han hade då fått svininfluensa och kunde inte längre andas själv utan behövde respirator och vårdades på akutvårdsavdelningen, infektionsavdelningen, och intensivvårdsavdelningen.
– Så fort han blev lite, lite bättre flyttade de honom tillbaka till nån annan avdelning där de inte behövde så mycket tillsyn. Och sen blev han värre igen, och då flyttade de honom tillbaka igen och så höll. På 13 dagar som jag har räknat blev han flyttad 10 gånger från de olika avdelningarna och det tyckte vi var helt hemskt eftersom han mådde dåligt och han fick blåmärken av all flyttning, de ville inte flytta hela sängen, de använde en sänglyft eller vad det heter och han fick blåmärken men de var tvungna att göra så.
Efter 20 dagar på universitetssjukhuset dog Tomislav, de sista sex dagarna flyttades han sex gånger mellan avdelningarna. Hans dotter Vesna klagade senare hos Inspektionen för Vård och omsorg, IVO. I myndighetens beslut riktade man ingen kritik mot de medicinska besluten, däremot kritiserade man sjukhuset för att Tomislav flyttats runt så mycket under hans sista dagar i livet. Läkarna angav i utredningen att det var bristen på vårdplatser som gjorde att man var tvungen att flytta Tomislav så många gånger. Vesna såg hur jobbigt det var för hennes pappa:
– Och när vi klagade sade de att ja, ni får klaga på politikerna, det är de som bestämmer. Så de kunde inte göra nåt annat.
I Region Skånes toppmoderna kontorshus i Västra Hamnen i Malmö träffar vi moderaten Carl-Johan Sonesson som är politiskt ansvarig för vården i Skåne. Han känner inte till detaljerna kring Tomislav men beklagar de incidenter som inträffat på grund av platsbrist och överbeläggningar. Han tror inte att lösningen är fler platser, utan att det handlar om att utnyttja de platser man har bättre.
– Utvecklingen är på det sättet att man kan göra mer och mer saker över dagen, öppenvård istället för slutenvård. Medelvårdtiden har ju drastiskt minskat i hela västvärlden. Det är klart att har man en teknikutveckling så ska man ju inte behålla en sjukhusstruktur som vi hade igår utan då måste vi också anpassa sjukhusstrukturen till det nya.
Men nu är det ju så att både socialstyrelsen, arbetsmiljöverket och Inspektionen för vård och omsorg har riktat omfattande kritik mot akutvården i Skåne, där de säger att det finns för få platser och att besparingarna har gått för långt. Ligger det inte nåt i den kritiken?
– Jo när det gäller akutsjukvården har vi sett att trycket blivit väldig mycket högre sedan 2009 har det ökat med 40% och jag tror att det är lika över Sverige, att söktrycket till akuten ökat, och det är ju långt över demografin och befolkningen har utvecklats, och varför gör man det ja det är nåt i den moderna människan att man går till akuten istället för till sin vårdcentral.
Just nu pågår ett arbete med att bygga ut hemsjukvården och primärvården i Skåne för att färre patienter ska åka in till akuten. Carl-Johan Sonesson tror inte att problemet med överbeläggningar handlar om pengar.
– Det är väldigt svårt att se att det skulle vara resurstilldelningen aggregerat som det är fel på. I sådana fall är det inom ramen för respektive sjukhus som man skulle ha fördelat på ett annorlunda sätt, men då får du ställa den frågan respektive sjukhusledning hur man gör de prioriteringarna.
Så vi frågar ledningen för Skånes universitetssjukhus om platsbristen som uppmärksammats gång på gång både i medier och av olika tillsynsmyndigheter. Förvaltningschef Jan O Eriksson och chefläkare Marie Ekberg berättar att de under förra året inledde ett stort arbete för att komma tillrätta med platsbristen, bland annat genom närmare samarbete med vårdcentralerna så att folk inte ska komma till akuten i onödan. Att bli effektivare inne på sjukhuset ingår också i handlingsplanen:
Jan O Eriksson:
– ...där vi försöker se över alla delar av vårdflödet från det att patienten kommer till akuten, till hur vi jobbar inne på akutmottagningarna och samarbetet mellan akuten och vårdavdelningarna och arbetet inne på vårdavdelningarna för att optimera vårdarbetet som leder i så fall till ännu bättre vård med ännu kortare vårdtider allt i akt och mening att försöka se till att vårdplatstillgången räcker och det arbetet har gett ett visst resultat men det är långt ifrån färdigt.
Marie Ekberg
– Ja, jag instämmer, vi ser ju allvarligt på de här händelserna som har inträffat relaterat till vårdplatsbrist och det har, som Jan säger, vidtagits en rad åtgärder men det finns säkert mer att göra.
Ja, både sjukhusledning och landsting har jobbat för att komma tillrätta med platsbristen. Och under förra året minskade överbeläggningarna på sjukhuset. Men åsikterna går isär om vilken effekt arbete haft. På canceravdelningarna där Nils Wilking är verksamhetschef säger han att det har blivit bättre:
– Det har skett en klar förbättring och den satsning man har gjort och som pågår med palliativa vårdplatser och avancerad hemsjukvård tycker vi har gett klara resultat.
Åtta trappor upp, på den akutkirurgiska avdelningen träffar vi kirurgen Thorarinn Gudmundsson. Han har jobbat här i tio år och upplever att platsbristen snarare förvärrats under senare tid. Vi sätter oss i avdelningens fikarum, med vid utsikt över Lund.
– I mina ögon, de åtgärder som görs nu har ingen effekt överhuvudtaget, det känns som att de som styr har liten aning om vad som händer inom verksamheten.
Ja, politiker och chefer talar om att effektivisera flödena medan personal på golvet säger att det behövs fler vårdplatser och personal. Samma sak hör vi i alla städer vi besöker. Sjukvården har blivit effektivare och behandlingarna går snabbare idag än tidigare. Samtidigt vittnar många läkare och sjuksköterskor om att det saknas vårdplatser här och nu. Till exempel kirurgen Thorarinn Gudmundsson:
– Man måste ta hänsyn till att populationen blir äldre, det blir fler som behöver under en kortare tid inläggning på sjukhus för att kunna ha ett värdigt liv hemma, man kan inte skicka hem patienter som man vet kommer att komma in om några dagar igen bara för att det är platsbrist och det händer ideligen.
Så hur löser du den här ekvationen här på golvet med fler sjuka patienter och färre platser?
– Jag blir allt mindre läkare och allt mer strateg. Jag vet var det finns platser där jag kan trycka in patienter, jag tar risker vad gäller patientsäkerheten också. Stor del av min tid går ut på att hitta platser. Det går så långt att har fått stryka planerade operationer på grund av att det inte funnits plats på grund av att det inte funnits plats för dem att komma in dagen efter.
Även Helsingborgs lasarett har under flera år dragits med överbeläggningar och patienter som placerats i korridorer i brist på lediga rum. Förra året fick de betala 2 miljoner i vite till Arbetsmiljöverket. Efter det införde ledningen ett förbud mot att lägga patienter i korridorer. När sängarna på en avdelning är fulla får man inte ta emot fler. Resultatet är att många patienter blir kvar på akuten.
Lungläkaren Charlotta Berling behandlar patienter med lungcancer och kol. Här på lungavdelningen blev det lugnare efter korridorsförbudet, men när hon gör arbetspass på akuten ser hon baksidan av förbudet:
– Vi tycker ju att det är helt värdelöst ur patientsäkerhetssynpunkt och även för personalen, det är ju både sköterskorna och vi läkare som drabbas av detta. när de ligger på akuten är det helt omöjligt att ha bra koll på patienter som ligger i rum med så lite personal. Man har ju bättre övervakning av patienterna om de ligger i en korridor på en vårdavdelning där det hela tiden finns personal som passerar. Så ur patientsäkerhet så är det mycket bättre att ligga i korridor på en avdelning.
Kjell Ivarsson är divisionschef för bland annat Helsingborgs lasarett:
– Jag har en tydlig uppfattningen att vi ska inte ha patienter alls i korridorer, patienterna ska komma till rätt från början, (det behöver vi arbeta med på olika sätt,) vi behöver arbeta dels internt på sjukhuset för att effektivisera de vårdtider vi har men det kräver också ett stort samarbete med primärvård och kommun. Och att man har vård utanför sjukhuset med avancerad sjukvård i hemmet.
När Helsingborgs lasarett byggs om kommer man ta bort ytterligare 30 sjukhusplatser.
Det ska kompenseras med 12 nya platser vid Landskronas lasarett och en utbyggnad av den avancerade hemsjukvården med 40 platser. Kjell Ivarsson beräknar att det kommer räcka, men läkaren Charlotta Berling är orolig för hur det ska gå:
– Som det är nu så upplever jag att vi har för få vårdplatser, helt klart, och skulle man utöver detta ta bort ytterligare 30 vårdplatser... jag kan inte se framför mig hur det skulle kunna bli en rimlig situation varken för patienter eller personal. Det är helt otänkbart.
Vad kommer hända ifall det blir så?
– Jag tror ju att det kommer gå ut över patienter, om vi nu inte får lägga upp patienterna i korridorerna ja då kommer det bli massor av patienter på akuten som inte kommer vidare. Det kommer leda till att personal börjar säga upp sig på akuten, det finns inga som kan arbeta under sådana förutsättningar.
På många håll i landet har personal redan sagt upp sig på grund av den höga arbetsbelastning som platsbristen skapar. I Uppsala stängde landstinget vårdplatser förra året för att spara pengar. Många anställda sade upp sig i protest. Infektionsläkaren Erik Salaneck samlade in 2600 namnunderskrifter bland personalen mot nedskärningarna. Men landstingspolitikerna stod fast vid sitt beslut.
– Ja, vi var ju väldigt upprörda när vi skulle behöva genomgå ytterligare ett stålbad i februari 2013.
Erik Salaneck säger att platsbristen på sjukhuset har blivit ett normaltillstånd.
– Numera kan det vara så att det egentligen är helt fullt när man går in i natten. Då är man ganska nöjd med att man kanske har ett antal överbeläggningsplatser att arbeta med under natten om man alltså ser till hela sjukhuset. Det är som grodan i hett vatten-analogin, vi har nu vant oss och accepterar en situation som egentligen är ofantligt patientosäker.
Erik Salaneck tror att det i längden blir dyrare med färre platser.
– Man har visat i vetenskapliga undersökningar att vården är vare sig effektiv eller kostnadseffektiv, alltså det blir dyrt när man har en för hög beläggningsnivå. Man arbetar enligt en princip som är väldigt ovetenskaplig när man belägger upp fullt. Det måste vara några tomma platser för att det ska fungera bra.
Plats- och personalbrist leder alltså till dödsfall på svenska sjukhus. I Kalibers granskning av förra årets Lex Maria-beslut så orsakades var tionde dödsfall och allvarlig skada helt eller delvis av plats- eller personalbrist - 35 dödsfall och 24 allvarliga vårdskador.
Men mörkertalet är stort, Lex Maria-anmälningar görs inte alltid, säger personal vi talat med.
– Jag känner till exempel där våra chefsläkare har sagt att “vi har redan Lex Maria-anmält ett liknande fall så vi behöver inte anmäla detta.
Och personalen hinner inte alltid skriva avvikelserapporter. Anja Backlund är sjuksköterska vid Helsingborgs lasarett:
– Nej, tyvärr inte, vi försöker ju skriva dem men det är ju det man prioriterar sist egentligen för man försöker prioritera att ta hand om patienterna först.
Rafael Saers, sjuksköterska på Gävle sjukhus:
– Jag tror att det finns ett ganska stort mörkertal där folk inte hinner skriva avvikelser på arbetstid.
My Morin, sjuksköterska på akuten på Södersjukhuset i Stockholm:
– Såna skulle vi ju egentligen kunna skriva varje timma, det gör vi ju inte, det har vi ju inte tid till!
Vi återvänder till Åmot, norr om Gävle, där Maja och Mattias Sundqvist fortfarande undrar vad som hände när deras 11-årige son Fredrik dog. Vi går igenom pappren från sjukhuset.
– Vi åkte in för att han hade ont i höften och då skulle vi ju bli bra. Vara kvar ett par dagar och sen åka hem.
Fredrik dog i blodförgiftning som inte behandlades i tid, bland annat därför att det var platsbrist på infektionskliniken. Omhändertagandet av Fredrik Sundqvist var oacceptabelt långsamt, säger Socialstyrelsen, som riktade skarp kritik mot Gävle sjukhus efter händelsen.
Vi bläddrar i Socialstyrelsens beslut, och läser:
– “Bristerna omfattar både kompetens, kommunikationsförmåga, organisation, rutiner och ansvarsfördelning.”
– Det står ju mycket fint sådär om vad som ska göras, men som ändå känns som att det är lätt att skriva en sak. Hur är det sen i praktiken och hur har det blivit sen?
På Gävle sjukhus tar Roger O Nilsson emot i en konferenssal. Han är divisionschef i Gävleborg landsting och ansvarig för vården på sjukhuset där Fredrik dog för tre år sen. Han säger att man det senaste året har gjort flera saker för att komma till rätta med överbeläggningarna på sjukhuset.
– Vi har bättre processer, vi har också dagliga kommunikationsmöten, vi följer vårdplatssituationen dagligen vilket gör att vi har en bättre kontroll på vårdplatssituationen dagligdags och veckovis.
Vi frågar om fallet med 11-årige Fredrik Sundqvist.
– Är det ett specifikt patientfall så skulle jag vilja ha de frågorna så får vi ta det i en annan intervju i såna fall.
Roger O Nilsson vill ta reda på mer så vi återkommer efter några veckor. Divisionschefen förnekar först att det skulle ha med platsbrist att göra…
– Platsbristen i sig har ingenting med den här tragiska situationen att göra...
Han ligger på akuten, det finns inte plats på infektionsavdelningen, det finns inte något isoleringsrum på barnkliniken. Det är de två avdelningar där man kunde tänkt sig att han skulle vårdas. Bidrog inte det till att man inte kom igång med den vård som han behövde? Han blir liggande kvar på akuten i väntan på att transporteras till en annan avdelning.
– Det är en faktor som spelar in, det är korrekt. Men det är också att man inte - för det framgår i händelseanalysen där mina medicinare säger, det är det här vi står dagligdags inför att göra prioriteringar - hade man förstått allvaret som var. Men om jag minns rätt så fick också vissa av de här läkarna kraftig kritik utifrån händelseanalysen vi ändå visade på där det brast. För vi har gjort rutiner för att vi inte ska hamna i samma situation igen, vilket vi nu följer, där vi nu har rutiner. Hur ska man kommunicera, vilken är det som har ansvar för, hur går inläggningen till. Här brast vi. Här brast vi i den här situationen. Så är det. Vi brast i omhändertagandet totalt sett.
Maja Sundqvist:
– På ett sjukhus ska det finnas resurser. Det är ju deras jobb, det är därför vi är där det är därför vi ska få hjälp. Då ska man inte behöva vänta så hemskt för att få tag på folk.Och vilken dag det än är då ska det finnas folk, de ska inte dra ner något. Saker kan inträffa fast det är helg, fast det är kväll, dag, natt. Då borde det finnas det där rummet eller fler rum som man har kvar. Och folk framför allt.
I dagens Kaliber har vi undersökt konsekvenserna av plats- och personalbrist på landets sjukhus. bland förra årets Lex-Mariabeslut hittade vi 35 dödsfall och 24 allvarliga vårdskador som helt eller delvis orsakats av brist på sängar eller personal.
Reportrar och producenter: Anna Iversen och Maja Lagercrantz
Exekutiv producenter: Annika H Eriksson och Thomas Björklund
Nästa vecka fortsätter granskningen om platsbristen på svenska sjukhus.
Lagstiftningen har hjälpt till att göra Sverige till ett Klondike för utländska företag i jakt på malm. Och Kaliber kan visa att en stor del av sökandet efter metaller pågår i vår mest värdefulla natur.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
”It´s your chance to do business.
– It´s about raising capital for the mining industry and about getting deals done. And we find that the PDAC is a wonderful platform in which we can do that. “
Här på den stora prospekteringsmässan i Toronto i mars släpptes nyheten: Sverige är världens bästa land för den som vill satsa pengar på gruvor. Det är 690 gruv- och prospekteringsföretag världen över som fått sätta betyg i undersökningen som sammanställs av den kanadensiska forskningsorganisationen Fraser-institutet. För att hamna i topp ska landet ha gruv-vänlig politik, miljöregler som inte avskräcker från att investera, lågt skattetryck, och bra infrastruktur. Och Sverige rankas alltså sammantaget som det bästa landet i världen för malmletare och gruvbolag. Såhär säger en vice vd på ett prospekteringsbolag om Sverige i undersökningen: En "exemplarisk politik", ”Snabbt beviljande av prospektering.”
Hemma i Sverige presenterade näringsminister Annie Lööf förra året regeringens mineralstrategi.
– När man tittar på de prognoserna som industrin själva tar fram så är expansionen väldigt tydlig. Vi kommer under kommande decennier se fler gruvor och på fler ställen runt om i landet. Och det har lett oss till att vi idag presenterar en strategi som bygger på orden dialog, hållbarhet, konkurrenskraft och tillväxt i hela landet.
Prognosen i strategin visar att det om sex år kan finnas 30 metallgruvor i Sverige, nästan en fördubbling jämfört med idag. Och 2030 kan uppemot 50 gruvor vara igång.
Men innan man startar en gruva måste man leta efter malmen, det kallas prospektering. Medan du och jag ofta inte får tälta eller plocka en blomma i ett naturreservat kan företag i jakt på malm få borra i vår mest värdefulla natur. I Kaliber idag om gruvboomen som satt snurr på de stora borrmaskinerna som åker in i skyddad natur och tuggar sig djupt ner i berget i jakten på metaller.
Matti Berg leder in och matar sina islandshästar som brukar ta med turister på ridturer i Kebnekaisefjällen. I den skyddade naturen här omkring letar företag från flera olika länder efter metaller.
– Jag tycker att det är för jävligt rent ut sagt. Sen tycker jag att det är mycket märkligt att vi har en massa skyddsbestämmelser för miljön, sen när det kommer till kritan är de inte värd någonting. Alltså när minerallagen träder in upphör all annan lagstiftning att gälla verkar det som. Du urholkar ju hela naturreservatet, du urholkar miljöskyddet. Vilka signaler skickar det till allmänheten och till vanligt folk? Man får inte göra det ena och det andra men du får gå in med en stor bandvagn och borriggar och borra därinne.
I miljöbalken står inskrivet att fjällområdet Kebnekaise-Sjaunja ska skyddas mot exploatering som skadar naturvärdet. Men i marken här finns järn, och ett utländskt prospekteringsföretag har meddelat myndigheterna att de planerar att sätta borrmaskinen i berget på åtta platser i området nu under våren.
– Det är ju väster om här. Det är ju uppe på kalfjället. Det är ju Kebnekaisefjällen, det är ju riktig fjällvärld. Man kan ju fråga sig hur länge kan jag visa upp det här för folk från hela världen? Nu hotas allt det där på grund av kortsiktigt ekonomiskt vinsttänk, det är ju bara det som styr. Det känns jävligt surt tycker jag. Jag blir förbannad.
De senaste årens starka efterfrågan på metaller och stigande priser har gjort det hett att leta malm i några av Sveriges mest skyddsvärda naturområden. Även om både metallpriserna och malmjakten minskade under förra året så är det fortfarande höga nivåer jämfört med för tio år sen.
För att få leta efter malm krävs ett undersökningstillstånd från statliga Bergsstaten. Och det får man i naturreservat. Minerallagen är skriven så att när ett företag vill söka malm ska Bergsstaten inte ta hänsyn till om det finns höga naturvärden i området. Det är bara i nationalparker som Bergsstaten inte ger undersökningstillstånd.
Ingen myndighet vet hur mycket malmletande som pågår i naturreservat. Så vi räknar själva antalet undersökningstillstånd. Vi ställer Bergsstatens karta bredvid Naturvårdsverkets karta över skyddad natur. Vi kollar på Norr- och Västerbotten där nära hälften av landets 900 undersökningstillstånd finns. Och det visar sig att 22 procent, alltså mer än var femte undersökningstillstånd ligger helt och hållet, eller delvis, inom naturreservat. Siffran blir högre om man också räknar med annan skyddad natur, som EU:s Natura 2000 – som ska skyddas för att bromsa utrotningen av djur och växter. I till exempel gruvkommunen Kiruna är det regel och inte undantag att undersökningstillstånden sträcker sig in i skyddad natur.
– Okej, vi har malm för ungefär tio års ytterligare drift. Och för alla som behöver järn och stål är det en otroligt bra nyhet det här.
Också statens företag LKAB borrar efter malm i naturreservat. Det är den 12 mars och teknik- och affärsutvecklingsdirektören Per-Erik Lindvall har kallat till presskonferens om att de hittat mer malm kring gruvberget i Svappavaara.
– Vi ser ju att malmen fortsätter men vi vet inte hur djupt den går så vi fortsätter ju prospekteringsborrningarna här i området.
Just det här är inte skyddat naturområde men nu planerar företaget att gå vidare med borrmaskinen, in i fjällurskogsreservaten här omkring.
– Vår prospekteringsbudget ligger strax under 100 miljoner kronor per år nu.
Varför vill ni borra i naturreservat när det redan finns tre stora kända malmer här?
– Är det så att vi ser att vi har en potentiell fyndighet så vill vi skapa kunskap om den, oaktat var så att säga. Det är ju inte förbjudet, kom ihåg det, utan man får faktiskt tillstånd att göra det här, så att jag tycker liksom att vi ska inte dra det där strecket för långt liksom att vi håller på med någonting som inte skulle vara tillåtet utan det är absolut tillåtet. Finns det då en fyndighet av tillräcklig storlek, ja då kommer vi så småningom att söka tillstånd för att bedriva den. Vi kommer att vilja utveckla vår verksamhet så långt det är möjligt för att stärka företaget och det tror vi är till nytta både för oss som företag och för samhället i stort.
Varje naturreservat har sina egna regler och det kan krävas dispens från Länsstyrelsen för att få borra efter malm där. Men det är först när det gått så långt som till en provbrytning som det behövs en miljökonsekvensbeskrivning och miljötillstånd.
– This one here is a challenge for me to do because it is a 60 degree angle.
2011 och 2012 borrade Asera Mining, med indiska finansiärer, i och under den Natura-2000-klassade sjön Vättern, till priset av runt 20 miljoner kronor. I julas satte företaget borren i nästa tänkbara gruvprojekt, vid Tabergs naturreservat, söder om Jönköping, där det bor sällsynta fladdermöss.Järnfyndigheten ligger i naturreservatet, men för att slippa söka dispens har företaget borrat det här första hålet precis utanför reservatsgränsen.
Tabergsbon Lennart Johansson blev ledsen när han upptäckte hur det såg ut när borrningarna var klara, precis intill en liten bäck sticker ett metallrör upp, det är själva borrhålet. Runt omkring ligger en blågrönsvart sörja i större och mindre högar – sådant som kommit upp ur berget när de borrat. I den lilla bäcken finns också det blåsvarta.
– Det var inte vackert. Men sen bävar man ju lite för att de ska ge sig in det här berget och ta jordartsmetaller. För det går ju faktiskt bäckar härifrån ju. Och det här är ju betesvallar och det är lätt att korna kommer ner till vattnet. Det kanske redan gör ont i magen på korna.
Ove Göting som är delägare i företaget Asera Mining säger att de ska städa upp vid Taberg.
– Vi ska dit. Vi ska också lägga grus på vägar där vi kört som var väldigt våta då.
Är det risk att det innehåller några farliga ämnen det här materialet som är uppborrat från berget?
– Nja, det vet man ju inte förrän man har analyserat det. Men om man tittar på de gamla analyserna av malmen där så är det ju inget som är farligt på något vis.
Varför är det värt att undersöka järn som finns inne i ett naturreservat?
– Ja, ett naturreservat är ingenting som måste bestå i tid och evighet. Samhället behöver ju också industrier, arbetstillfällen och inkomster.
Du har borrat i Vättern och nu vid Tabergs naturreservat, vad kommer det bli härnäst?
– Förhoppningsvis mer på samma ställen tills det ger något resultat på riktigt. Det är givetvis det som är målet - att få öppna en gruva som kan bryta malm.
Kalibers sammanställning visar att mer än var femte undersökningstillstånd i norra Sverige finns i naturreservat. Bara en liten del av allt sökande blir verkligen en gruva. I de fallen är det en total förvandling av landskapet. Men även att undersöka kan innebära risker för naturen. Ett exempel är Australiensiska Avalon Minerals borrningar förra året i Påkketanjaure Naturreservat längst upp i norra Sverige.
Avalon hade fått klartecken att fälla 35 träd i naturreservatet för att den stora borrmaskinen skulle komma fram och borra efter koppar och järn. Men när Länsstyrelsen kommer på kontroll i maj 2013 möts de av dieselstank. Ur ett av borrhålen rinner det ut något som liknar olja. Material som har borrats upp från bergets djup ligger utspritt som en gyttja, och det här slammet från borrningarna ligger så att det kan rinna iväg och förorena vattendrag. Marken är sönderkörd på flera ställen och levande träd är överkörda. Länsstyrelsen polisanmälde företaget för dumpning och spridning av miljöfarligt avfall och nedskräpning. Och åklagare har inlett en förundersökning med misstanke om otillåten miljöverksamhet.
Vi ringer Avalons Affärschef, Ian Wallace i Australien.
– Because we did the drilling during the winter months there was some drilling material that couldn´t be identified at the time because it disappeared into the snow.
Han säger att de borrade under vintern och då tappade de en del material som försvann i snön. Och det hade smält fram när Länsstyrelsen kom. Han säger att företaget nu har städat upp efter sig, och det kommer Länsstyrelsen att följa upp nu till sommaren. Han säger att förutom de träd företaget fått tillstånd att kapa så skadades ytterligare två träd under borrningens gång. Hur det kommer sig att marken enligt Länsstyrelsen är sönderkörd på flera ställen kan han inte svara på eftersom han inte sett rapporten.
– Tre, två, ett, noll!
Det var glada miner för 1,5 år sedan när en ny gruva sprängdes gång - en järnmalmsgruva utanför Pajala. Granne med Muonioälven som är skyddad som en del av Europas mest värdefulla natur - Natura 2000.
– Såhär ser bottnen ut väldigt nära utloppet. Det är brunt slam, typ järn.
Urban Kumpula bor bara några meter från Muonioälven och hans stora intresse är att fiska lax. I höstas var han och fotade röret där vatten från gruvan släpps ut och som bland annat innehåller rester av sprängmedel.
– Det har varit rena stenar. Men nu är ju hela den här delen, den är beväxt med alger och det är ju ett stort tecken på att det är övergödning. Och det är bara efter ett års brytning, så har det förändrats totalt. Det här ju absolut sådant vi inte vill ska hända. Det är en av Sveriges största laxälvar.
För att få starta en gruva krävs ett miljötillstånd. I tillståndet för den här gruvan finns inget gränsvärde för hur mycket vatten från gruvprocessen som får släppas ut i älven. Fram till i höstas hade en miljon kubikmeter vatten från gruvan släppts ut. Men enligt David Berggård som är gruvexpert på Länsstyrelsen i Norrbotten hade inga sådana stora mängder vatten behövt släppas ut om företaget hade byggt magasinet för gruvvatten så stort som det var planerat – flera gånger större än det blev. Och för att undvika översvämning måste gruvvatten ibland pumpas rakt ut i den skyddade Muonioälven.
Urban Kumpula är orolig för att ämnen som släpps ut från gruvan ska göra att laxen försvinner från älven.
– Det är inte värt att offra en älv för flera 100 år framåt, om man ställer det mot en gruva, med den blomstrande ekonomi som kommunen har, som är verksam i 30 år. Nej, jag offrar inte älvens väl och ve, inte ens för en gruva.
Vi har kollat på företagets siffror från mätningar av utsläpp i älven. Och de visar på något högre halter av kväve och fosfor nedanför utsläppspunkten jämfört med längre uppströms.
Willy Sundling är miljödirektör på det Luxemburg-registrerade Northland Resources som driver gruvan och han säger att det viktiga är att myndigheterna fortfarande klassar älven som att den har god ekologisk status.
– Det viktiga är att vi inte avbördar vatten till Muonioälven som förändrar älvens status i någon riktning och det är ju det som är den huvudsakliga inriktningen från vårt håll.
Men han lämnar samtidigt inga garantier till Urban Kumpula och andra som är oroliga för livet i älven.
– Jag tror att det är ganska komplicerad materia att diskutera den här påverkan där utgångspunkten är att vattnet från gruvverksamheten skulle övergöda älven. Det är en ganska komplicerad bevisbörda att säga att det inte blir så eller att det blir så.
Han hänvisar också till en debattartikel i höstas där forskare från Luleå Tekniska universitet skrev att de miljöeffekter som kan uppstå vid gruvdrift ofta är lokala och att det inte finns några belägg för att gruvindustrin skulle kunna orsaka övergödning i Östersjön, där älv-vattnet till slut rinner ut.
– Deras bedömning var att risken var obefintlig att det skulle kunna inträffa, det använder jag som rättesnöre i sammanhanget.
Att det blev ett mindre vattenmagasin än planerat var för att hålla nere kostnaderna i samband med gruvstarten säger han, men företaget kommer att bygga ett större magasin när produktionen ökar.
Under förra året fick statliga LKAB miljötillstånd att starta en ny gruva några mil söder om Kiruna, intill Aptasvare fjällurskog som ingår i EU:s mest värdefulla natur, Natura 2000. Naturvårdsverket befarar att gruvan kan förstöra det skyddade myrlandskapet. Nu har gruvdriften tillfälligt stoppats. Berget, som ligger utanför reservatsgränsen, är redan urgröpt vid toppen efter provbrytningen.
– De fick börja avverkningarna för gruvan i somras. Det var skyddsvärd skog, nu är det ett kalhygge.
För tio år sen var Per-Erik Mukka här och inventerade skyddsvärd skog på uppdrag av Länsstyrelsen.
– Det är ju ett reservatsförslag. Kryllar av rödlistade arter som är beroende av gamla och döda träd. Orkidéer. Det är ju bara att tänka – urskogar i Sverige – hur mycket har vi kvar? Det finns ju knappt kvar någonting.
Nu jobbar han med att förbereda de nattliga sprängningarna i LKAB:s Kirunagruva. Och är ordförande för Naturskyddsföreningen i Kiruna.
– Vi tycker att skyddad natur ska vara skyddad. Då borde det vara onödigt med prospektering också där. Eftersom vi tycker att man inte ska bryta det så borde man inte prospektera heller. Vi har ju skyddat det av en orsak - att det ska få vara kvar till framtiden. Det handlar ju om hur mycket vi ska utrota av arter, vad ska vi ha kvar?
Nu under våren ska mark- och miljööverdomstolen avgöra om den här gruvan skadar den skyddade naturen intill. Gruvföretaget LKAB har gjort en undersökning och kommit fram till att gruvan inte kommer att förstöra myrlandskapet.
Svenska staten hjälper med skattepengar till att marknadsföra även naturreservat för företag som letar malm. Under förra året flög en helikopter och ett flygplan lågt över naturreservat norr om Kiruna med mätinstrument som läser av berggrunden. Projektet att kartlägga berggrunden i norra Sverige kostade staten totalt 20 miljoner förra året.
Mätresultaten läggs ut på nätet. Syftet är främst att det ska hjälpa företag med malmletandet så att de vet var de ska sätta ner borren. Det här ingår i regeringens mineralstrategi. Inför sommaren är planen att staten ska gå ut och kartlägga berghällar i Muddus nationalpark.
– Skogen har ju en enorm betydelse, det har ju ni alla förstått nu.
Samtidigt ska mer natur skyddas. Det berättade miljöminister Lena Ek på en presskonferens i mars.
– Utöver de hektar som vi redan har bestämt oss för att skydda i Sverige så lägger vi på här 150 000 hektar.
Men trots att Länsstyrelsen i Västerbotten i tio år jobbat för att göra naturreservat av Rönnbäcksnäset vid Tärnaby så har regeringen nu gett ett företag tillstånd för en nickelgruva på det planerade naturreservatet. Nu återstår bara ett miljötillstånd. Per Nihlén jobbar med naturreservat på Länsstyrelsen i Västerbotten.
– De prospekt man har sett på gruvplanerna så innebär det naturligtvis en total ödeläggelse av naturvärdena. Gammal orörd skog med en massa rödlistade, hotade arter.
Om man sågar ner alla träd och bryter upp marken och använder det som upplag då är ju naturen förödd så att säga.
Vi är på juridiska institutionen på Uppsala universitet där vi ska träffa Jan Darpö som är professor i miljörätt. Han säger att just malm och gruvor väger tungt och har flera speciella förmåner i lagtexterna, på bekostnad av miljöskyddet.
– Minerallagstiftningen är i grund och botten en exploateringslagstiftning. Det är ett helt paket av åtgärder som har vuxit fram under många år och som ju egentligen har syftat till att få fram gruvor och arbetstillfällen. Det är ju val man gjort genom åren från lagstiftarens sida.
Jan Darpö tycker att alla beslut kring gruvor och malmjakt borde gå att överklaga till miljödomstolarna.
– Problemet är att man har en särskild myndighet, man har en särskild myndighetskultur vars beslut är svåra att överklaga och ofta överklagas till regeringen med en relativt exploateringsinriktad rättstillämpning. Det ger, tror jag, regelmässigt ett svagare miljöskydd. Man kan peka på regler som också är väldigt förmånliga för mineralutvinningen - till exempel i tredje kapitlet miljöbalken så har ju mineralutvinning ett företräde som riksintresse.
Här vid Kungsträdgården i Stockholm har gruvornas branschorganisation SveMin sitt kontor. Anders Lundkvist jobbar med miljö- och energifrågor.
Hur ser ni från branschorganisationen på prospektering i skyddad natur?
– Vi tycker ju att det är nödvändigt att man har möjlighet att komma in och göra undersökningar i sådana här områden. Det kan ju vara så att det finns väldigt stora tillgångar under områden som har ett visst naturskydd idag, men som i en process längre fram då kan bli aktuellt för en gruva.
Vad är det som ni ser att man kan gå miste om ifall man inte prospekterar i skyddad natur?
– Det kan ju vara avsevärda tillgångar i mineraler och framtida metallförsörjning för Sverige och för EU.
Hur ser ni på att det kan hända sådana här saker, att det spills olja i samband med prospektering vid naturreservat?
– Det vi kan göra som branschförening det är ju att se till våra medlemmar har bra anvisningar så man kan jobba gemensamt. Vi förlorar ju alla på om enskilda bolag inte beter sig rätt i sådana här miljöer. För då, naturligtvis, kan ju tillåtligheten att gå in i sådana här områden ifrågasättas och det är ju inte vi betjänta av alls.
Går det att åka in med borraggregat och borra utan att man spiller olja eller att det blir avfall ifrån själva borrningen där?
– Det är klart att det går att undvika att det blir spill. Eller det går att se till att det inte blir det. Och om händer så ska man naturligtvis ha ett systematiskt sätt att ta rätt på det.
Chans till arbetstillfällen står mot naturvärden. Kaliber har räknat ut att en mer än en femtedel av alla undersökningstillstånd efter mineraler i norra Sverige gäller i naturreservat. Samtidigt som regeringen vill skydda mer natur. Vi ville prata med gruvminister Annie Lööf eftersom det är minerallagen som styr och den ingår i hennes ansvarsområde. Men trots att vi under tre veckors tid bett om en intervju får vi gång på gång nej från hennes pressekreterare. Till slut får vi intervjua hennes politiskt sakkunniga, Marie Wickberg som också är Centerpartist.
– Vi ser ett väldigt stort värde i just den här kartläggningen alltså att vi vet vad som finns under mark. Därför har vi gjort den avdömningen att vi tycker att det är okej att man letar även i de skyddade områdena och om det inte bryter mot föreskrifter eller reservatets syfte skulle det teoretiskt sett också kunna vara möjligt att ha en industriell verksamhet även i ett naturreservat.
Men hur ser ni på risken att prospektering faktiskt kan orsaka skador, som till exempel oljespill eller nedkörda träd?
– Det är naturligtvis oacceptabelt att det blir skador på det viset oavsett om man är i skyddad natur eller någon annanstans. Men tyvärr finns det en sådan risk och det går ju inte att garantera till 100 procent att det aldrig kommer hända.
Vad är det som gör att det ändå är värt att tillåta prospektering i skyddad natur?
– Att vi har en jättebra koll på vad vi har för mineraltillgångar i Sverige. Det betyder tillväxt och arbetstillfällen.
Varför är regeringen med och betalar miljonbelopp av skattepengar för att hjälpa företag som letar malm med var de kan hitta malm i naturreservat?
– Världen lider jättestor brist på olika metaller och mineraler och vi ser en möjlighet att kunna utvinna en del av dem i Sverige på ett kanske mer miljövänligt sätt än man kan göra på andra ställen i världen och därför tycker vi att det är viktigt att vi vet vad som finns.
Hur kan regeringen säga att ni vill skydda mer skog samtidigt som regeringen har gett tillstånd till en nickelgruva i ett område som Länsstyrelsen i Västerbotten försökt göra till naturreservat?
– Vi har skyddat väldigt mycket skog i norra Sverige och det är också i norra Sverige vi har huvuddelen av all gruvdrift. Det vi behöver göra nu är att titta mycket på södra Sverige och de nyckelbiotoper som finns där.
Vad säger hon om professor Jan Darpös kritik om att gruvdrift har speciella förmåner i lagstiftningen på bekostnad av miljöskyddet?
– Vi vill ju vara ett attraktivt gruvland. Vi vill att fler människor ska komma hit och titta på vad vi har för mineralfyndigheter. Sen säger vi det också tillsammans med att vi har en av världens strängaste miljölagstiftningar.
I stallet vid Kebnekaisefjällen har Matti Berg matat färdigt sina islandshästar.
– Om vi då offrar stora naturvärden – de är ju borta för alltid. Och vi offrar det för kanske tio års utvinning av järnmalm. Vad gör vi sedan då? Då har vi kvar såren i marken. En mineral är en ändlig resurs. Och någonstans måste vi ta ett beslut – vad är priset vi är beredda att betala?
Reporter Magdalena Martinsson [email protected]
Producent Sofia Boo [email protected]
Reporter Taberg
Alexandra Svedberg [email protected]
Det har handlat om svenska basketligan, biltvättar och nagelsalonger, om gängkriminalitet, sexhandel och om den svenska alkoholkulturen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Det första Kaliber sände söndagen den 4 april 2004. Det avslöjade hur kollekt från svenska kyrkan går till dem som kringgår kyrkans regelverk och hur 4 miljoner kronor lämnade kyrkans kontroll och hamnade i meningsmotståndarnas händer.
Och de som var med då vid starten det var Sanna Klinghoffer, Anna Jaktén och Kristina Hedberg.
- Anna Jaktén, du var reporter när Kaliber startade. Hur väl minns du det första programmet?
- Ja, det här första programmet minns ju jag varenda ord helt och hållet och till fullo känns det som. Och själva jobbet att granska Svenska Kyrkan var ju som att sticka huvudet rakt in i ett getingbo. Och det var omtumlande också att få det genomslaget eller den uppmärksamheten som det blev. Och för mig var det också omtumlande att jobba i grupp, som vi gjorde. Att vi jobbade på Kaliber så tydligt ihop. För mig var det fantastiskt.
- Kristina Hedberg, du var programledare, det var dig vi hörde här, hur var det då när ni startade Kaliber?
- Det var som Anna säger. Jag tycker det reportaget var så bra för det satte tonen för Kaliber. Det var en hemmablind fläck, det var ett ganska ogranskat område. Det var ett reportage, inte bara faktaradio. Att det blev så känns ju som att det var ganska mycket tur och slump och vi hade alla möjligheter men det var ju väldigt lite bestämt och fastslaget och beslutat när vi startade, utan vi fick ju hitta fram dit själva och vi simmade runt och…vi delade på en telefon i början, vi hade en dator, vi hade noll riktlinjer. Men fantastiskt att få det förtroendet också, samtidigt, av Sveriges Radio.
- Sanna Klinghoffer, du var producent när det startade, hur var det att dra igång ett program för undersökande journalistik, håller du med om det som Kristina precis beskrev här?
- Ja, jag håller absolut med. Det var helt fantastiskt. Och jag tror att när vi började så förstod vi inte riktigt vidden av det, och det var nog tur att vi inte riktigt förstod vidden av det. Vi lärde oss ju nya grejer efter varje program. Och vi blev också sakta men säkert djärvare, modigare och ville mer. Och klarade mer. Och den resan var jättekul och jättehäftig att göra, säger Sanna Klinghoffer.
- Men det var ju många saker som höll fast också. Som till exempel att vi från början var väldigt transparenta med hur vi jobbade. Att man redovisar så här gjorde vi, det här bakgrundsmaterialet har vi, det hade vi redan från första början, säger Anna Jaktén.
- Och det är så de flesta redaktioner som jobbar med granskande journalistik idag faktiskt gör. Vi ska lyssna på några korta klipp från tre program. Först det här som sändes 2005:
”- Jag har också nybörjartur och vinner 100 kronor. Jag säger till butiksinnehavaren som säger att han snart ska komma ut.
- När du vinner pengar står du inte och skriker utan du kommer hit.
Mannen i butiken ger mig en hundralapp, men han säger åt mig att jag måste prata tyst om att jag fått ut en vinst.
- Du får komma fram till disken, annars får du inga pengar. Förstår du?
- Ja, man får ta det lite diskret.
- Man får ta det diskret, ja.”
- Kristina Hedberg, du var en av reportrarna bakom den här granskningen av spelkungen. Kan du berätta, vad var det för granskning?
- Ja, det handlade om den illegala spelmarknaden som hade en ganska legal fasad. Men det är bara en sak som jag inte kan låta bli att tänka på när jag hör just det här klippet var hur vi var liksom så dåligt rustade att vi skulle göra då en dold inspelning vid en spelautomat. Och Mikael Funke hade en pytteliten bandspelare, men vi hade ingen pytteliten mikrofon, så han var nog den osmidigaste spelautomatspelaren som de hade sett i den butiken men de genomskådade honom inte. Vi granskade framförallt en ganska stor makthavare på den kriminella marknaden får man väl säga, Rade Kotur, som idag sitter fängslad för de skattebrott han höll på med där, att undanhålla pengar från den vita marknaden.
- Vilka svårigheter ställdes ni inför under den här granksningen?
- Förutom det där med mikrofonen? Nämen, det är ju alltid svårt att granska just kriminalitet för det finns ju liksom inga officiella dokument på det. När man talar med en politiker så är det ju ganska att kontrollera att den personen verkligen har gjort det den personen säger. Men när du pratar med en medhjälpare som har jobbat i något skumt nätverk för länge sedan så finns det ju ingen liksom…Man får kolla folk på andra sätt då. Det lärde vi oss i den här granskningen.
- Anna Jaktén, du gjorde flera program om häkteshängningar, bland annat om Leo i Mariestad. Och vi ska lyssna en bit från det programmet som var från 2008:
”Det är i början av april. Kortet med sista hälsningar har bleknat av regnet. Och någon har lagt ut grus och spångar på leran och gräset där två bröder visar till rätt grav. Här under blommorna och jorden och leran ligger en tredje bror, en lillebror. Vi kan kalla honom Leo. Det är om Leo det här programmet handlar.
- Älskar dig och kommer alltid att älska dig. Det är ifrån flickvännen och dottern.
Någon som vill vara anonym har genom sitt arbete fått insyn i vad som hände på häktet i Mariestad två veckor tidigare, den första februari. Källan är trovärdig, säger att sanningen måste fram, och berättar.
”Häktespersonalen lät honom bara hänga. När ambulanspersonalen kom möttes de av en låst dörr. Och när de tog ner honom levde han! Under de drygt två veckor som har gått är det uppenbart att man ifrån Kriminalvården gör allt för att mörka händelsen. Det är helt säkert att chefer vet vad som har hänt, men de vill uppenbart inte ta sitt ansvar.”
– Vad handlade det här om?
– Det handlade om en ung man som hängde sig på häktet i Mariestad och där vårdarna som hade ansvar för honom och hans hälsa och liv inte tog ner honom utan lät honom hänga kvar. Och ambulanspersonalen när de kom så tog de ner honom, och faktiskt igång hjärtat på honom. Men skadorna på hjärnan var för stora, så han klarade sig inte. Och den här historien kom inte fram förrän vi eller jag i det fallet började granska det.
– Men vad ledde det fram till?
– Det ledde till flera olika saker. Det ledde till utbildningsinsatser och så på svenska häkten. Det ledde också till en debatt om synen på självmord. Och det ledde till att tre vårdare dömdes i tingsrätt för tjänstefel.
Ett av de program som kanske har fått mest uppmärksamhet genom åren det var granskningen i tre program av Sverigedemokraterna 2009. Tre personer gick med i partiet för att se om Sverigedemokraterna hade gjort upp med sitt rasistiska förflutna, om det som partiet förmedlade utåt var samma inom partiet. Såhär lät det då.
”– Det kommer bara mer och mer invandrare till staden. Och vi vill inte ha hit de jävla kossorna. När de kommer med åtta barn i släptåg.
Sverigedemokraterna är ett parti som fortfarande får epitetet främlingsfientliga i nyhetssändningar. Själva är de tydliga med att personer med rasistiska åsikter ska uteslutas. Linjen inåt ska vara samma som den utåt.
De som kommer från de här länderna är riktiga barbarer, de har det i ryggmärgen, säger den här partimedlemmen. De andra skrattar eller håller med."
- Sanna Klinghoffer du var en av reportrarna i det här programmet, och producent för den här serien. Delar av det vi hörde var inspelat med dold mikrofon. Vad tänker du om den här granskningen idag?
- Jag tycker den är jättespännande med tanke på också den här diskussionen som är nu och som har pågått i olika vändor gällande Sverigedemokraterna och deras politiska arv som har kommit upp i flera olika omgångar och när jag tänker på den idag så tycker jag att den är djärv, modig och att den visade på någonting som är väldigt viktigt.
- Det blev ju en ganska kraftig debatt och diskussion eftersom det handlar om dolda mikrofoner som ju är en kontroversiell arbetsmetod inom journalistiken. Hur resonerade redaktionen där?
- Vi hade väldigt svårt att förstå att ett parti som hade haft en sådan tydlig främlingsfientlig hållning tidigare helt ändrar ideologi och hade tydliga signaler på att de inte riktigt hade gjort det. Så vi gjorde två saker. Vi intervjuade Jimmie Åkesson och andra öppet. Och sen så beslöt vi att låta först en reporter gå med i Göteborgsavdelningen. Men så tänkte vi såhär att om vi nu skulle få någonting där eller inte få någonting där så säger inte det något om hela partiet. För att ge en sann bild så lät vi tre reportrar gå med i partiet, för att se vad som sägs på möten. Och det är ju ingenting som de hade sagt till oss om det var så. Och det märkte vi på öppna intervjuer. Så det var vårt ända sätt att få reda på vad de sa. Och där var instruktionerna till de här reportrarna väldigt tydliga. Att inte inleda, att vara passiv, att inte själv ha en rasistisk…rasistiskt sätt att prata. Utan att vara ögon och öron.
- Tack så mycket för att ni kom hit, Sanna Klinghoffer, Anna Jaktén och Kristina Hedberg. Ni som faktiskt var med när Kaliber faktiskt startade. Vi ska nu lyssna på fler klipp ur några av de 252 program som har sänts under Kalibers tio år.
Obol:
”I Taormina på Sicilien - inte långt från vulkanen Etna - går en man in på ett hotell. Han talar vant med personalen på italienska.
Vi har just ätit lunch på en uteservering. Strax ska vi påbörja en intervju. Men intervjupersonen ser först en flygel och sätter sig.
Han som just satt sig vid flygeln i Taormina heter Bo Johansson. Samtidigt som han är här på Sicilien så rapporterar medierna i Sverige om honom - och om hans Obol.”
Det var ett avslöjande som skakade om den svenska idrottsvärlden. En schweizbaserad miljardkoncern som hette Obol hade fått ett rykte om sig som svensk idrotts välgörare. Obol erbjöd generösa sponsringskontrakt med idrottsklubbar. I utbyte hjälpte klubbarna till att få företag och privatpersoner att placera pengar i bolaget – ju fler investerare, desto mer sponsring.
”Kronan på verket det var när Obol nu i höst tecknade ett femtonårigt sponsoravtal med basketbollförbundet. Och sedan dess heter basketligan Obol basketball league.”
Men Obol visade sig vara en gigantisk bluff.
”Idrottssponsor granskas av finansinspektionen för kapitalförvaltning utan tillstånd”
”De har sagt att de är schweizbaserade, men finns inte alls där. Och de har varken tillstånd för fondhandel i Sverige, Schweiz, eller i Kanada, där de också säger sig arbeta.”
I samband med avslöjandet lämnade Obols huvudmän landet och höll sig borta ända tills Kaliber fick träffa den pianospelande finansmannen Bo Johansson ett och ett halvt år senare – på Sicilien.
- Det finns ett sätt att få reda på vem som står bakom Obol investment och det är att jag säger vem det är.
– Varsågod.
– Nej, det kommer jag inte att göra. Det kommer jag aldrig att göra.
– Men varför kommer du inte göra det?
– Varför skulle jag göra det?
– För att vinna i trovärdighet, för att…
– Är jag intresserad av min trovärdighet? Är jag intresserad av att rentvå mig nu när jag kommer och träffar er?
– Jag hade…Om jag hade varit du hade jag varit intresserad utav att rentvå mig.
– Ja, men det är inte mitt intresse. Inte på något sätt. Jag är inte intresserad av att rentvå mig. Jag vill att kunderna ska få tillbaka de pengar som vi kan uppbringa.”
Kina:
”Luften är mättad av sötaktigt stendamm och bullret är på gränsen till outhärdligt redan från början. Men det ska bli värre. Mr Huang är klädd i flanellskjorta och brun kavaj och ser butter ut. Han verkar från första början lite förbryllad över ”affärsmännen” från Sverige som går och skriker för sig själva hela tiden.”
2006 granskade Kaliber den svenska handeln med Kina. Genom att utge sig för att vara affärsmän lyckades Kalibers reportrar besöka flera fabriker som levererar granit och smyckestenar för export.
”Redan när vi kommer på tio meters avstånd från byggnaden ser vi hur dammet yr från ingången. Och Mr Huang själv börjar vifta besvärat framför munnen. Sen vinkar han in oss.”
Kaliber kunde berätta om arbetsförhållanden som var så dåliga att många av de kinesiska arbetarna fick den dödliga sjukdomen stendammslunga.
”Och för att skona oss från dammet knuffar chefen till arbetarna en efter en för att få dem att sluta slipa just när vi går förbi. Efter bara tio minuter därinne har vi redan munnarna fulla av fint damm och börjar få svårt att hålla den affärsmässiga attityden uppe.
– Det där var riktigt, riktigt illa faktiskt. Det gick knappt att vara där inne. Jag har hela munnen full med små, små partiklar.”
Efter Kalibers granskning stoppade flera svenska kommuner sin import av sten från Kina. Och Sveriges Stenindustriförbund tog fram en uppförandekod för sina medlemsföretag. Bland annat finns det nu krav på att all importerad sten ska vara märkt, så att arbetsförhållandena i ursprungslandet går att kontrollera.
Sverigedemokraterna:
2009, ett år innan riksdagsvalet, gjorde Kaliber alltså en granskning av Sverigedemokraterna, som då var ett parti på väg in i riksdagen. Tre reportrar hade gått med i partiet, och dokumenterade möten och andra samtal med dold mikrofon.
Syftet var att undersöka om det var som partiet sa, att de gjort upp med sitt rasistiska förflutna, och att det inte fanns någon skillnad mellan det som sas inåt och det som sas utåt.
”De som kommer från de här länderna är riktiga barbarer. De har det i ryggraden, säger den här partimedlemmen. De andra skrattar eller håller med.”
Reportagen avslöjades en rasistisk jargong på politiska möten och andra sammankomster. Och på en resa med nyblivna unga partimedlemmar så sjöng och spelade ledande Sverigedemokrater vit makt-musik.
”Det är alltså den svenska symbolsången för svensk trettiotalsnazism som Erik Almqvist kallar för en cool antimarxistisk sång”
Det sjöngs också en sång om Olof Palme.
”Skottet brann, blodet rann, Olof Palme han försvann. Olof Palme gick på bio.”
Partiledaren Jimmie Åkesson, som sjöng med i sången om mordet på Olof Palme, ville efter att han lyssnat på programmet inte ge Kaliber en intervju. Däremot uttalade han sig i andra medier, här i SVT:s Debatt:
– Jag förstår att det är stötande på många olika sätt. Och jag vill också säga att jag tar fullt ansvar för den här enskilda händelsen som jag upplever egentligen som i de här två programmen från Kaliber som vi har hört hittills som är riktigt, riktigt illa.
Inte heller idag vill Jimmie Åkesson ge Kaliber en intervju angående programmen. Det meddelar Sverigedemokraternas presstjänst. Den tidigare riksdagsledamoten Erik Almqvist skriver via mail att den nazistiska propagandasången som han sjöng, ”Friheten Leve”, är ”symboliskt kritisk mot både marxism och borgerlighet. Något jag står för även om jag sannolikt inte delar mycket av låtskrivarens åsikter i övrigt.”
Skogen:
”– De här ringarna vid barken på granen, det är spår av tretåig hackspett, som är en rödlistad fågel.
– Du menar det schackmönstrade där, det är tretåig hackspett alltså?
– Ja.”
Nej, det är inte ett inslag från naturmorgon, utan Kalibers reporter Ola Sandstig, som är ute i en urskog utanför Kvikkjokk i Norrbotten. En unik skog med utrotningshotade arter, som snart skulle huggas ner.
”Det är ingen skog för virke, utan kommer förmodligen bli till pappersmassa, och till slut kanske hamna i brevlådan som reklamblad.”
Kaliber kunde visa hur skogsbolag struntade i lagens krav om miljöhänsyn, och hur skyddsvärda så kallade nyckelbiotoper avverkades.
Dessutom kunde Kaliber visa hur Skogsstyrelsen, den myndighet som har ansvar för att skydda naturvärden, tystade ner känslig statistik om hur skogsföretagen skadar miljön, efter att bolaget Stora Enso Skogs vd ringt upp myndigheten.
All inclusive:
”– Det är smidigt med barnen. Och bufféerna är fantastiska för just barnen.”
2011 granskade Kaliber den hetaste semestertrenden, all inclusiveresor. Sol och bad, gratis mat och drinkar – allt ingår. Gästerna betalar i förväg.
”De kan äta tills de storknar från de välfyllda bufféerna. Revbensspjäll, vattenmelon och frasiga baguetter.”
Men Kaliber kunde visa att all inclusive-trenden har en mörk baksida. Små restaurangägare slogs ut när turisterna slutade komma, och hotellanställda vittnade om arbetstider och löner som bröt både mot lagar och internationella konventioner.
”Känns det som att ni har gjort tillräckligt för att kontrollera att de hotellen ni har avtal med håller det som ni i sin tur lovar till turisterna?
– Nej, absolut inte.
Kajsa Moström, på Apollo Sverige, ett av de reseföretag som granskades.
- Vad ska ni göra då?
– Nä det är bara att vi.. att vi ser till att vi kollar det.”
Cytotec:
”– De kanske nämnde att man kommer att blöda lite eller att man förstod det i och med att man liksom skulle krysta ut fostret men de nämnde ju inte hur mycket man verkligen kommer att blöda, för att det är ju enorma mängder blod. Man tror du man ska förblöda när man står där.”
Det presenterades som ett säkert, effektivt och inte minst billigt alternativ till godkända läkemedel på marknaden. 2012 kunde Kaliber berätta om preparatet Cytotec, som blivit vanligt inom svensk kvinnosjukvård.
Cytotec är egentligen en magsårsmedicin, men orsakar också kraftiga sammandragningar hos gravida, och används därför flitigt vid till exempel uteblivna missfall. Stora delar av läkarkåren betraktade cytotec som säkert. Men kvinnor som Kaliber träffade hade en helt annan bild.
”– Alltså det var ju, det forsade ju liksom ut. Så kändes det i alla fall, eller det kändes inte bara så utan det var så för man såg ju på golv och på väggar och det var blod överallt.
– Du säger på väggarna på toaletten?
– Ja, alltså jag stod ju. Jag blev väl liksom chockad och stod väl antagligen och vred och vände och undrade hur jag skulle få stopp på det här och hur jag skulle… Så det blev blod överallt, det var enormt mycket.”
Cytotec används också vid förlossningar, något som utländska myndigheter varnat för. Här var läkarkåren delad och vissa menade att det fanns risker, eftersom medicinen var svår att dosera. Idag använder fler kliniker Cytotec vid igångsättning av förlossningar än när Kalibers granskning gjordes. Förespråkarna säger att medicinen är säker om den doseras rätt.
Språkanalyserna:
– Jag sa till henne att jag inte vill åka landet som jag inte kommer ifrån. Det är bättre att om ni ska skicka mig tillbaka till Somalia. Där kommer jag ifrån. Men jag vill inte åka nåt… en annat land som Migrationsverket hittat på. Det vill jag inte åka.
För lite mer än två år sedan träffade vi Aisha Sharif, som skulle utvisas till Tanzania – ett land hon själv säger att hon aldrig satt sin fot i. Anledningen till att hon skulle utvisas just till Tanzania var att en så kallad språkanalys som visade att hon pratade språket swahili. Själv hävdar Aisha att hon kommer från Somalia och talar språket bajuni, som är närbesläktat med swahili.
När Kaliber granskade ärendet så visade det sig att språkanalytikern som skrivit rapporten inte själv kunde bajuni. Det fanns också en annan språkanalys som visade att Aisha kunde somaliska. Och en världsledande expert på östafrikanska språk menade att det var uteslutet att hon kom från Tanzania.
Språkanalyser utförs av privata bolag, och språkanalytikernas identitet är skyddad, så när som på ett anonymiserat cv som ligger som bilaga till själva analysen. När Kaliber gick igenom 1200 språkanalyser som gjorts under 2011 så visade det mindre än en tredjedel av analytikerna har någon som helst språkrelaterad utbildning och de inte alltid hade språket de analyserade som modersmål.
– Vi har försökt vara på Tanzanias ambassad, och de har sagt att de absolut inte kommer släppa in mig, för att jag kommer inte från Tanzania. – De kan inte utvisa mig och jag vet inte vad som kommer att hända med mig. De kan inte utvisa mig och de vill inte att jag får stanna här i Sverige.
Aisha Sharif lever fortfarande i Sverige. Hon har inte kunnat utvisas, eftersom Tanzania inte heller tror på att hon är medborgare i landet och vägrar ta emot henne.
- Det här var alltså ett axplock från de tio år som Kaliber har sänts. Nuvarande producent är Sabina Schatzl. Du tog över 2011. Det är ju en väldig bredd vi hör här.....
- Ja, det är Kalibers styrka. Vi håller oss inte bara till de klassiska myndighetsgräven, utan tvätom så ger vi oss ut även i oväntade ämnen.
- Vad har hänt med programmet sedan starten 2004?
- Vi har hållt fast vid att vi ska vara djärva och modiga, att reportaget är viktigt. Det typiska för Kaliber är kvar, men idag är det 40 program istället för 20 och det är väldigt roligt för vi är med lyssnarna en större del av året och har blivit väldigt självklara inom Sveriges Radio, flera redaktioner vill följa upp det vi gör.
- Kaliber bygger ju en hel del på tips från våra lyssnare - hur ska man göra om man vill komma i kontakt med oss?
- Man kan mejla och på vår hemsida finns också instruktioner hur du gör om du vill lämna väldigt känsliga uppgifter och hur du kan skydda dig själv och källor. Du kan ockås ringa såklart, avslutar Sabina Schatzl.
Det vi har hört idag är bara några av alla de 252 program som gjorts.
Reportrar: Markus Alfredsson och Annika H Eriksson
Producenter: Sofia Boo och Annika H Eriksson
Höga förväntningar och spruckna drömmar. Kaliber - om fotbollsfabriken där jakten på talanger liknas vid barnhandel. Och där det finns stora pengar att tjäna på nästa stjärna.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
– Kom igen ett varv till. Hey, lite bättre tempo nu! Ni är ju tjugo meter efter alla andra. På uppvärmningen står man ju inte still, då rör man sig!
Leif Sjöqvist står i den kraftiga blåsten och skriker ut instruktioner till sina spelare. De är, eller ska fylla, tolv år i år, och spelar i göteborgsklubben Hisingsbacka FC. Det är ruggigt väder, och det är bara jag och ett par föräldrar som står vid sidan av planen och huttrar.
Efter träningen går spelarna in i klubbstugan, och sätter sig kring ett bord.
Jag är här för att höra hur de tänker om en framtida fotbollskarriär. Stämningen är fnittrig. Det är fredag, och en journalist är på besök. Men efter en stund blir en av spelarna, Kevin Alaiso, allvarlig.
– Du vet, man måste ändå ha lite kunskap också. Det är inte bara att träna. Du måste ha kunskap för att bli upptäckt. Om du vill gå till Chelsea kan du inte missa 100 bollar på träning. När det kommer till match och om en scout kollar då måste du verkligen ta 100 procent. Det är så man brukar tänka.
Vad skulle ni säga om Chelsea hörde av sig?
– Alltså, det spelar ingen roll vilket lag det är. Man vill bara komma härifrån.. eller… man vill komma upp till de högre nivåerna. Det spelar ingen roll vilket lag det är. Bara man kommer högre upp.
Kevin är tolv år. Han tänker redan på hur det skulle vara om en scout kom på besök.
Kaliber handlar idag om den intensiva jakten på talanger inom svensk ungdomsfotboll. Hur flera aktörer ser en chans att tjäna pengar på spelare som inte ens gått ut grundskolan. För jakten på talanger startar redan i tidig ålder. För några få går verkligen drömmen om en proffskarriär i uppfyllelse, men för de flesta blir det aldrig så.
– Vill du ha grönt te?
En av de som i tidig ålder satsat på en proffskarriär är Anjur Osmanovic. Året han skulle fylla 13 år tog sig hans lag Lärje/Angered till final i världens största ungdomsturnering Gothia Cup. Efter det fick utländska klubbar upp ögonen för Anjur och hans lagkamrater. Och en dag besökte en talangscout från den brittiska storklubben Chelsea Anjur Osmanovic:s lag.
– Och så fastnade han för oss. Ja han fastnade för oss.
Chelsea ville ha Anjur Osmanovic. Men det finns regler som förbjuder utländska klubbar inom EU att värva spelare under 16 år om inte föräldrarna följer med. Så trots att det var klart med en övergång till engelska Chelsea redan när Anjur Osmanovic var 15 år så spelade han kvar i sitt lag i Sverige. Det var en nervös tid, och han säger att han tvekade innan han flyttade. Då hade han redan hoppat av skolan, för att satsa allt på fotbollen.
– Det var väldigt spännande och längtansfullt såklart. Men ändå lite tufft också. Man tänkte att nu ska man lämna familjen. Så man blev lite fast i tankarna.
Men han valde att satsa på sin dröm. Och väl framme i Chelsea gick det bra för Anjur, till en början.
– Alltså allting bara gick spikrakt uppåt. Eftersom jag var så glad och känslan påverkar prestationen så klart. Så det kändes väldigt bra. Och det gick riktigt bra på försäsongen. Det gick riktigt bra.
Anjur kände att han utvecklades som fotbollsspelare. Men efter en tid vände det.
-– Jag tror det har mycket med politik att göra. Jag hade aldrig sett det så. Trodde alltid den bästa skulle spela. Det flöt på, det gick riktigt bra. Men de värvade in en brasilianare det året. Och han var värd mycket pengar, och han var från Brasilien och jag är från Sverige. Det är inte samma sak, du vet. Så jag typ bara försvann. Ja jag bara försvann typ.
Det började gå allt tyngre i Chelsea. Anjur som hade lämnat skolan och familjen i Sverige, var van vid att alltid få spela. Van vid att alltid vara bäst. Men nu satt han ofta på bänken, och började må allt sämre.
– Det är klart att det blev tungt. Den situationen hade jag aldrig haft förr… det chockade mig. Det förändrade allting. Jag kunde inte hantera den stressen eftersom jag var van vid att spela. Vara bland de bästa. Man blev chockad. Man tänkte att nu sitter man på bänken och får hoppa in några minuter. Det är inte som förut.
När började ni fundera på att du skulle flytta tillbaka till Lärje?
– Det var inte planerat. Det bara hände, snabbt. Jag pallade inte trycket mer. Jag tänkte att nu ska jag inte vara kvar här, jag kommer göra något tokigt. Det var bättre att komma hem och vara med familjen. Men det var ett hastigt beslut också. Typ sista dagen, det var något akut och det blev Lärje.
Hur mådde du då den här förra säsongen?
– Jag mådde inte så bra. Jag var deprimerad, helt och hållet. Jag var instängd. Många ringde på luren. Jag stängde av den. Det var mörkt. Väldigt mörkt. Det var inte några underbara tider.
Riskerna med en tidig elitsatsning är kända. På Svenska fotbollförbundets hemsida skriver man bland annat att barnen sällan tillåts att vara barn och utvecklas i egen takt. Barnen är utsatta för stor psykologisk och fysiologisk påfrestning och stress. Barnen riskerar att missa adekvat utbildning och barnen kan bli så involverade i fotboll att de känner sig främmande i andra sammanhang och får svårt med situationer utanför idrotten.
Men Anjur Osmanovic är inte ensam om att tidigt bli kontaktad av utländska proffsklubbar som letar talanger i Sverige.
Förra året åkte en tolvårig spelare i IFK Göteborg över till den brittiska storklubben Manchester City för att träna med klubben och visa upp sig. Roger Gustafsson är ungdomsansvarig i IFK Göteborg och han tror att den tidiga jakten på talanger från utländska storklubbar riskerar att skada fotbollens anseende.
– Ja, fotbollen står på spel som en trovärdig idrott. Något man kan låta sina barn hålla på med. Men ändå viktigare är ungdomarna själva och skolutbildningen. De flesta som spelar fotboll går inte upp i klubbarnas A-lag. Det spelar ingen roll om det är division fyra i Sverige eller Manchester City. De flesta når inte A-laget. Om man då har missat skolan för att bli bra i fotboll är det ingen ljus framtid som samhället ser ut idag med svårt att få jobb och så vidare. En bra utbildning är suveränt viktig och det är ju det vi satsar på i Sverige. Att de ska få det då. Så det är största faran, att för många spelare tappar skolutbildning och var hamnar de då någonstans?
När det blev känt att en tolvåring visat upp sig för Manchester City beskrevs det som unikt i svensk fotboll, på grund av spelarens ålder. Men när Kaliber ringer till de 32 så kallade tipselitklubbarna på herrsidan som spelar i Sveriges två högsta divisioner, och som får extra pengar för att satsa på ungdomsutveckling, upptäcker vi att flera klubbar har liknande berättelser.
Sex klubbar berättar att 13-åringar kontaktats av utländska klubbar under de tre senaste åren. Och en klubb berättar om ytterligare en tolvårig spelare som har kontaktats. Men det slutar inte där. En klubb berättar att en tioårig spelare har kontaktats av en utländsk klubb. Och den yngsta spelaren vi får höra om är en nioårig spelare som kontaktats av en utländsk klubb.
Totalt berättar 20 av de 32 svenska tipselitföreningar vi pratar med att utländska klubbar under de tre senaste åren har kontaktat spelare som är under 16 år.
– Det är helt okej att behålla skorna på. Det är ganska kallt på golvet.
En av de som gjort samma resa som Anjur Osmanovic är Martin Bengtsson. Precis som många andra barn i Sverige drömde Martin om att en gång bli fotbollsproffs. 2004 flyttade han till Italien för att spela med det italienska laget Inters ungdomslag. Då var han 17 år gammal.
– Den första tiden i Italien var väldigt rolig och spännande. Jag hade drömt om när jag var liten att bli proffs i Milan. Jag hade posters och affischer på väggarna i mitt pojkrum. Och nu hamnade jag i Inter, men det var ändå bilden av att vara proffs i Italien som hade drivit mig. Väl där gick det väldigt bra i början, gjorde mål i min första match och det började skrivas om det. Men sedan fick jag en knäskada och blev borta under en tid. Då kom det in en massa andra tankar och känslor som handlade om vem jag är när jag inte spelade fotboll. Det var första gången jag haft ett brejk, jag hade bara kört på innan. Och då blev jag ganska ställd inför tankarna. Det är inga konstiga tankar för en tonåring, men plötsligt insåg jag att jag inte hade hängt med riktigt i vad som hade hänt.
Martin kände sig isolerad och kontrollerad, och sjönk längre och längre ner i en depression.
– Det ledde till en depression som ledde till ett självmordsförsök på ett badrum på spelarboendet där jag skar mig i handlederna med rakblad. Sedan åkte jag hem till Sverige och bröt kontraktet med Inter. De ville att jag skulle komma tillbaka men jag klarade inte det eller ville inte det. Visste inte vad jag ville eller vart jag var på väg. Jag kände bara att jag inte kunde åka tillbaka.
Några år senare skrev han ner sina upplevelser i en bok. Idag är han författare och musiker, och föreläser om sin tid som ungdomsproffs. Sedan åren som ungdomsproffs har Martin Bengtsson funderat mycket över vad det egentligen var som hände. Han jämför jakten på talanger med aktiehandel, där vuxna spekulerar i barn.
– Det finns något problematiskt i att sätta ett pris på barn. Och pratar vi om fotbollen så lever den efter egna regler. Det skulle bli ett jäkla ramaskri om det skedde barnhandel inom något annat område. Men i fotbollen kan man sätta ett pris på en tolvåring och det sker de här affärerna, mer eller mindre synligt. Men det sker då inom den goda bubblan idrott. Det blir någon slags barnhandel i slutändan, ser jag det ändå som.
Vår kartläggning visar alltså att 20 av 32 svenska föreningar som spelar i herrallsvenskan och superettan berättar att spelare under 16 år har kontaktats av utländska klubbar de tre senaste åren. Men varför är unga svenska spelare intressanta för utländska klubbar?
I våra samtal med ungdomsledare och representanter, både för i tipselitklubbarna och mindre föreningar där spelare kontaktats, får vi höra om hur utländska klubbar satsar stora pengar på sin ungdomsverksamhet. Och även om klubbarna inte får värva spelare under 16 år så vill klubbarna visa upp sin verksamhet för talangfulla spelare och skapa en relation. En ledare beskriver det som en huggsexa mellan de största klubbarna om talangerna.
Några pratar också om spelaragenter. Agenterna är licensierade av Svenska fotbollförbundet, och representerar spelaren i en övergång mellan två klubbar. En ledare vi pratar med upplever att agenterna tidigare skrev kontrakt med 15-åringar, men att det idag sker redan i 13-årsåldern. Och agenterna har ofta kontakter i utländska klubbar.
Både klubbar och agenter kan tjäna pengar på att tidigt hitta talanger. Klubbarna och agenterna är officiella. För de finns regler för hur kontakter med spelare och klubbar ska gå till.
Men vi hör talas om ytterligare en aktör som jagar talanger. Personer som säger att de har kontakter med utländska klubbar, och kan visa upp spelaren – utan att faktiskt ha en agentlicens. De kan gå under titlar som rådgivare eller ombud. De finns inte i det register som Svenska fotbollförbundet har över agenter. Därför är det svårt för klubbarna att kolla upp vilka de är. Och de har heller inte förbundit sig att följa agenternas yrkesregler.
Ninous Toma är ungdomsansvarig i Assyriska FF – en av klubbarna vi ringer. Han har tidigare arbetat som licensierad agent. Han berättar om en 13-årig spelare som var på väg till en utländsk klubb för provspel utan att föreningen visste någonting. Det var en så kallad rådgivare som inte hade någon agentlicens som ordnat provspelet.
– Plötsligt får vi veta att de har köpt biljetter och är på väg till England. Jaha, tänker man, vad ska hända där? Även om han skulle vara överlägsen, vad innebär det att åka dit? Så det är klart att det är svårt att bara stoppa dem. Så de åkte dit.
Vad tänkte ni om klubben som bjöd över honom?
– Den är oskyldig för de förstod inte vilken relation personen som hade tagit dem till klubben hade med oss. Han kanske drog en historia om att vi var med på racet. Men så är det inte.
Personen som tog dit den här spelaren då, vad sa ni till honom?
– Han har hållit sig undan. Han får inte vistas i närheten av våra spelare. Han har förstått själv att vi vet vem han är. Är du intresserad ta kontakt med oss på rätt sätt, men ta inte direktkontakt med spelare eller föräldrar.
Ninous Toma är inte den enda vi pratar med som tycker att det är ett problem med personer utan agentlicens som rycker i ungdomsspelare.
Benjamin Westman är tipselittränare i GAIS i Göteborg. Han berättar att ledarna ofta pratar om problemet med rådgivare och ombud som tar kontakt med unga spelare.
– Relativt ofta skulle jag säga. Det aktualiseras hela tiden med tanke på att vi knyter till oss talanger, spelarna blir bra fort i en tidig ålder hos oss och då kommer per automatik den här andra delen av fotbollen.
Vad är det man som spelare riskerar om man får en sådan här kontakt?
– Det första är att man kan bli lurad givetvis, om det inte är av rätt eller goda anledningar som man får den här så kallade extra hjälpen.
Och det är inte bara elitklubbarna som berättar om hur obehöriga personer tar kontakt med föreningens ungdomsspelare. Också Leif Sjöqvist i Hisingsbacka FC, vars seniorlag spelar i division fyra, har varit med om liknande händelser.
– Vi brukar hålla de kort kan jag säga.
Det har hänt?
– Ja, det har hänt. Vi hade någon stjärna här som ville bjuda med spelarna till Dubai i fjorton dagar. Jag pratade med pappan i fråga som det handlade om och vi var överrens om att det inte var seriöst. Och sedan har det hänt att de har ringt och sagt att de vill ta över spelare. Men jag har hållit på så länge så jag har ganska bra koll på vem som är seriös och vem som inte är det.
Och enligt Leif Sjöqvist så är en mindre förening i det läget i princip maktlös.
– Vi kan prata med föräldrar, vi kan berätta vad vi vet. Det här är troligt. Men vi kan inte säga nej för då säger spelaren naturligtvis att då byter jag klubb. Vi har inga kontrakt. Då är det bara för honom att gå vidare till nästa klubb. Så vi har inga maktmedel överhuvudtaget. Det är ett problem för om vi säger att det inte ens är seriös och vi säger nej, så kommer klubben bara säga att de ska gå till en annan klubb. Och de hittar alltid en annan klubb. Det är ett problem som är gemensamt för flera klubbar. Alla måste ha en gemensam linje om det ska fungera, om man ska sätta ner skorna någonstans. En klubb kan inte göra det, det är helt meningslöst.
Flera vi pratar med tycker att den tidiga jakten på talanger är ett problem. Både för spelarna och klubbarna. Men alla håller inte med.
– Jag tycker det är en normal del av fotbollen som har blivit.
Nikola Majdandzic var förra säsongen tränare för Lärje/Angereds 12- och 13-åringar – ett lag som förra säsongen hade besök av en scout från en utländsk storklubb som ville titta på spelarna.
Nu är han tränare för Angered FCs 13- och 14-åringar, ett lag där två spelare redan fått komma utomlands på provspel. Han säger att så länge man som ledare och vuxen gör klart för spelarna hur hård tillvaron som ungdomsproffs är och vad det är man offrar, så behöver det inte vara ett problem att utländska scouter tittar på 12-13-åringar i svenska klubbar.
– Vi säger bara det svåra. Att man lämnar sin familj, man lämnar allt. Och att det är väldigt svårt att lyckas, och det poängterar vi för killarna. Fördelarna fattar de själva, men vi poängterar hur svårt det är att bli ungdomsproffs. Men vi bor i ett område där en sådan här möjlighet.... Det är bara att ställa frågan – skulle du stoppa en ung spelare från att åka från Hjällbo där det åker polishelikoptrar just nu? Skulle du stoppa de här spelarna? Möjligheten de får där genom att bli uppmärksammade kan man inte tacka nej till och vi sätter inte stopp. Men vi förklarar alltid hur svårt det är.
Och förre ungdomsproffset Martins Bengtssons kritik som handlar om att jakten på talanger gränsar till barnhandel håller Nikola Majdandzic inte med om, och hänvisar till reglerna som säger att spelare ändå inte får flytta utan föräldrar till en utländsk klubb förrän spelaren är 16 år.
– Det är ju den regeln som gäller i EU, och det är inget konstigt med det tycker jag. Så jag skulle absolut inte kalla det för barnhandel. Aldrig.
Men när vi står och pratar på fotbollsplanen i Angered händer något överraskande.
– Det här är ganska komiskt. Bjarne som står där uppe, det var scouten som arbetade för Chelsea. Han kanske ska kolla på träningen. Han brukar kolla på våra träningar och matcher då och då.
Plötsligt vandrar Bjarne Hansen, talangscout för den tyska storklubben Hamburg, ner mot fotbollsplanen i Angered. För några år sedan letade han unga spelare för Chelseas räkning. Och det var Bjarne Hansen som scoutade Anjur Osmanovic. Och nu är han här för att titta på när Angered FC:s 13- och 14-åringar tränar. Och det visar sig att det inte är någon tillfällighet. Han besöker laget två gånger i månaden för att följa spelarnas utveckling, berättar han.
– 00-laget var i Danmark. De slog alla de bästa danska lagen. Så självklart kommer jag hit två gånger i månaden för att ha koll på dem.
Du kommer så ofta?
– Ja,för att se hur de utvecklas.
Inte heller Bjarne Hansen ser något märkligt med att scoutingen sker i unga åldrar.
– Det är ju inte speciellt för fotbollen. Det finns inom all sport, all musik och all teater. Att man försöker att hitta talangerna så tidigt som möjligt. Det är X-factor på tv där de blir yngre och yngre. Det handlar ju om att se talangerna så tidigt som möjligt. Nu arbetar jag för Hamburg men alla mina kollegor, vi arbetar ju med att hitta talangerna så tidigt som möjligt. Så vi kommer till sådana här ställen och tittar.
Jag passar på att fråga honom vad han tänker om Anjurs situation. Det var först efter det att Bjarne Hansen lämnat Chelsea som Anjur började må dåligt och Bjarne Hansen berättar att han faktiskt försökt hjälpa Anjur Osmanovic med att hitta en ny klubb.
– Jag har varit mycket ledsen å Anjurs vägnar och har försökt hjälpa honom. I somras hade jag honom på provspel i Nordsjaelland i Danmark. Vi har försökt i Silkeborg och Bröndby. Flera olika klubbar i Danmark. Jag tycker det är mitt ansvar för jag fick honom att åka utomlands och vill gärna hjälpa honom till en ny klubb.
Det finns de som lyckas. Som verkligen blir proffs, antingen i Sverige eller utomlands. Hur många som lyckas efter att i tidig ålder visat upp sig utomlands hittar vi inga siffror på.
Det är Svenska fotbollförbundet som reglerar och organiserar de svenska fotbollsklubbarna.
Claes Eriksson är utbildningsansvarig på Svenska fotbollförbundet. Och han tror inte att det på lång sikt gynnar en proffskarriär att åka iväg till utländska klubbar i tidig ålder.
– Den bästa vägen är väl att spela något år i Sveriges högsta liga, för att sedan ge sig ut på nya utmaningar utomlands.
Och Claes Eriksson känner igen bilden av att många vill förmedla unga spelare.
– Jag tror det handlar väldigt mycket om pengar såklart. Det finns mycket pengar i fotbollen och de vill många komma över.
Claes Eriksson säger att det är problematiskt att man letar spelare i så unga åldrar, men att Svenska fotbollförbundet har svårt att göra något åt det.
– Vi har riktlinjer där vi är tydliga med hur vi tycker att barn ska bedriva sin utbildning och hur ledarna ska agera. Men den som bestämmer över sitt barn är ytterst föräldern, det är inte Svenska fotbollförbundet som gör det, och den som bestämmer över sin förening är föreningsledningen. Alla föreningar är unika att bedriva sin verksamhet.
Men samtidigt som Svenska fotbollförbundet i sitt utbildningsmaterial skriver att barn- och ungdomsspelare ska idrotta på sina egna villkor och göra satsningar i en socialt trygg miljö, så hittar vi en artikel i Dagens Nyheter från 2011 där Claes Eriksson själv jämför talangutveckling med biltillverkning, och att man ska se talangutveckling som produktutveckling där ”produkten kan användas i Allsvenskan eller säljas.”
– Det handlar först och främst... kanske ett lösryckt citat, men det handlar först och främst om den elitförberedande verksamheten. Det handlar inte om all ungdomsverksamhet utan om den elitförberedande verksamheten. Den man kommer in i kanske vid 12-13 års ålder. Kan i vissa föreningar vara ännu tidigare. Men någonstans runt den åldern.
Så från 12-13 års ålder ska man se det som en produktutveckling där produkten kan användas i Allsvenskan eller säljas?
– Ja det skulle man kunna säga, eller som en utbildning skulle jag snarare säga än produktutveckling.
Men du sa produktutveckling då. (DN 2011 Red. anm.)
– Ja, det kanske jag sa. Kalla det produktutveckling om du vill, men jag skulle hellre se det som en utbildningsinsats.
Anjur Osmanovic är nu 19 år. Han har ingen gymnasieutbildning, har inget jobb och bor hemma hos sin familj. I höstas, när han mådde som sämst, funderade han på att sluta med fotbollen. Men han mår bättre nu och under våren spelar han med Lärje/Angereds A-lag i division två. Trots slutet i Chelsea hoppas han till sommaren kunna hitta en ny klubb utomlands. Och han ångrar, trots allt, inte att han åkte.
– Jag säger alltid att den som säger nej till utlandet är rädd. Det är en utmaning, man ska ta den. Det som händer det händer. Allt är redan nedskrivet så det är inget du behöver oroa dig över.
Reporter: Morris Wikström [email protected]
Producent: Sofia Boo [email protected]
From the publisher's feed