Kaliber

Kaliber

By Sveriges RadioSociety & Culture
Download on the App Store

Kaliber episodes

  • Barnhem ny arena för sexförbrytare

    Barnhem i Kambodja beskrivs som det nya tillhållet för utländska sexförbrytare. Men när Kalibers reporter åker med en av världens största volontärresebyråer för att jobba med utsatta barn, så gör de inga kontroller av vem de skickar iväg.#ruta=5553579#

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Vad gör vi här?

    Jag är här för att jobba som volontär på ett barnhem. Det här är något som har blivit jättevanligt, kanske framförallt bland ungdomar som slutat gymnasiet. Många tror kanske att volontärresor bara handlar om att man åker iväg och jobbar gratis. Men precis som när du åker på charter eller en äventyrsresa med safari, är det här nått som idag arrangeras och säljs via resebyråer.

    Barnhemsvistelser har blivit en av de viktigaste produkterna som säljs. Tittar man på hur resebyråerna beskriver de här resorna på sina hemsidor så står det till exempel ”ta hand om barn i veckorna och lär dig surfa på helgerna” och det finns resor med rubriker som ”barn och lejon” eller ”teach on the beach” – undervisa på stranden.

    I Sverige har flera stora etablerade resebolag lagt till volontärresor i sina produktkataloger, och det finns specialiserade företag som helt och hållet riktar sig till människor som kan tänka sig att betala för att åka och hjälpa till runt om i världen. Volontärresor har blivit en snabbt växande gren inom den globala turistnäringen.

    Men bakom den glada marknadsföringen där du som volontär kan kombinera strandhäng med att göra en god gärning för utsatta barn, finns en mörkare verklighet. Med rapporter om övergrepp, där barnhem blivit tillhåll för barnsexturister.

    I två program granskar Kaliber det som kommit att kallas för barnhemsturism – idag om hur barn riskerar att utsättas för övergrepp när volontärer kommer på besök.

    Jag sitter i en taxi i Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Jag är på väg från flygplatsen och taxin har precis stannat vid ett rödljus, när det börjar komma fram barn till bilen och lutar sig mot fönstret där jag sitter.

    De trycker ansiktena mot rutan, håller fram händerna som skålar. De vill ha pengar. Det finns många fattiga och utsatta barn i Kambodja, berättar min taxichaufför.

    Turisterna brukar ger dem några slantar. En dollar, eller två.

    I taxin finns det en inplastad broschyr med olika tursitmål. Och där, inklämt mellan att skjuta gamla pistoler från inbördeskriget och besöka museum och tempel, så står barnhemsbesök som en självklar turistattraktion.

    Och det är därför jag är här. För att ta reda på mer om det som har kommit att kallas för barnhemsturism.

    Mitt första stopp är hos Rana Flowers, som är landchef på UNICEF i Kambodja, FN:s barnorganisation.

    Hon berättar att antalet barnhem mer än dubblerats under de senaste sju åren, och att det idag finns runt 300 stycken landet. Och hon säger att många av de här barnhemmen utgör en direkt fara för barnen.

    – Cambodia is now a destination for volunteers. The volunteers move in to the orphanages, they bond with the children.

    Kambodja har blivit ett givet resmål för volontärer, säger Rana Flowers. De flyttar in på barnhemmen och får kontakt med barnen. Och något som är slående, fortsätter hon, är att de nya barnhemmen dyker upp längs turiststråken.

    – When we map where these new orphanages have sprung up in the country, it is curious that they mirror the tourist routes.

    Många barnhem har blivit rena affärsverksamheter som gör vad som helst för att få donationer från turister, berättar hon. Och där är barnsäkerheten satt på undantag.

    -- We have reports of orphanages where individuals can show up and offer to take the children out for a day and are permitted to do so. And we have orphanages that have been opened by pedophiles, who have later been charged. And that have obviously seen this as an opportunity to get access to children.

    Det finns barnhem som låter okända besökare ta med sig barnen ut, enligt Rana Flowers, och det finns till och med exempel på barnhem som har startats av pedofiler som ser det som ett sätt att få tag på barn.

    – A second aspect that troubles us greatly is that volunteers are not vetted. They have access to the children unsupervised and there is no check on the background of the volunteers.

    Ett annat stort problem är att de utländska volontärer som åker och jobbar på barnhemmen inte kontrolleras av resebyråerna som skickar dit dem. Och, säger hon, bland de volontärer som söker sig till barnhem, så finns det utan tvekan pedofiler som är där för att få tag på barn.

    – Unquestionably we get a mix of volunteers, some of whom are pedophiles who want to access to children and that causes problems in terms of exploitation and abuse.

    Vi har bestämt oss för att ta reda på hur bra kontroller som egentligen görs när man vill resa iväg som volontär och jobba med utsatta barn på barnhem.

    Vi väljer en av de större aktörerna på volontärmarknaden – Projects Abroad – ett brittiskt företag som har kontor även i Sverige. Varje år skickar de runt tiotusen volontärer till olika projekt runt om i världen. Från det svenska kontoret handlar det om ungefär två hundra.

    Projects Abroad har också samarbetat med barnhem i Kambodja där det kommit rapporter om övergrepp och grova missförhållanden.

    Jag ringer upp Lars Lindberg på Projects Abroad i Sverige.

    Vilka krav har ni på de som ska åka iväg?

    -- Om vi tar det här med barn och ungdomar till exempel, så ska de ha ett utdrag ur belastningsregistret, man får uppge referenser och så vidare. Och det är ju av säkerhetsskäl förstås.

    Vad är anledningen till det här?

    – Nej men det är förstås för att vi ska täcka våra ryggar och göra vad vi kan så att vi inte skickar iväg olämpliga personer som jobbar med barn. Och du vet ju själv att det finns ju, och har varit, diskussioner om pedofiler inom barnverksamhet både i Sverige och utomlands, och sexturism och så vidare. Så att det är utifrån det perspektivet.

    Ok. Så ni hör alltid av er till en referens innan någon åker?

    – Yes.

    Så det är inte bara att säga ”hej, jag vill jobba på barnhem”, och så åker man iväg, utan det är en del att fixa?

    – Ja, det går inte från en dag till en annan.

    Jag frågar också om hur länge man måste vara borta om man åker på deras projekt. På hemsidan står nämligen allt från två veckor upp till flera månader.

    – Man kan inte åka på alla projekt i två veckor. Vi är mer restriktiva när det gäller till exempel barnhem och barn och ungdomar och den biten.

    Varför är man mer restriktiv vad det gäller sådant?

    – Ja, man tycker att det blir för mycket nya kontakter och för kort tid att lära känna barn och verksamheter på så kort tid helt enkelt. Man får arbetsuppgifter som inte innebär att man kommer i så nära kontakt med de allra mest sårbara och sådär.

    Så här låter det när jag ringer som journalist. Men i det här reportaget arbetar vi på två fronter samtidigt.

    Medan du Markus jobbar öppet som journalist, låtsas jag vara en vanlig kund som är intresserad av att boka en resa. Och då låter svaren helt annorlunda.

    – Projects Abroad, det är Lars.

    Ja, hej Lars, Kalle heter jag. Jag var lite inne på att åka iväg och volontärjobba i vår/sommar och var inne lite på olika barnhemsprojekt ni har runt om.

    Jag väljer att ringa under ett annat namn och kallar mig för Kalle.

    – Det brukar funka så att man ger en fingervisning om vilken slags placering man vill ha, alltså om det är ett hem för föräldralösa eller om det är ett daghem. Man kan ha preferenser ungefär också om man är intresserad av någon särskild ålder, jamen sådär va.

    Jag berättar att jag vill åka till Kambodja, och är tydlig med att det är på just ett barnhem jag vill jobba. Jag säger att jag är intresserad av att vara borta i två veckor. Och där vi tidigare fått höra att det är en alldeles för kort tid om man ska ha hand om barn, får jag nu höra att det går jättebra.

    – Även om det bara är två veckor så är det bättre att de här barnen, som annars ofta inte är omgivna av vuxna som bryr sig om dem och som inte blir sedda och, jamen du vet, allt det där, så är det bättre att man kommer dit någon tid så att de får något av det än att det inte blir någonting så att säga.

    Och där Lars Lindberg tidigare sagt att det inte bara går att åka iväg från en dag till en annan, verkar det plötsligt inte vara något problem att komma iväg med riktigt kort varsel.

    – Bromsklossen är egentligen inte vi. Det finns ju många länder som man behöver fixa visum till i förväg och som inte har ambassad i Sverige och sådär va, som gör att det kan ta tid. Så var det bara upp till oss så kan vi väldigt ofta skicka iväg i princip nästa dag. Men Kambodja är ju enkelt på det sättet för man behöver inget i förväg.

    Nej, i Kambodja skaffar man visum på plats. Och bara fem dar efter att jag bokat min volontärresa har jag åkt iväg.

    Tjugo timmar senare står jag på flygplatsen i staden Siem Reap där jag möts av Projects Abroads lokala personal.

    För att dokumentera det jag är med om bär jag en dold mikrofon under hela min resa.

    Två veckor som volontärarbetare på ett barnhem i Kambodja har börjat. FN:s barnorganisation varnar för att bristen på kontroll av volontärer gör att det kan åka sexförbrytare till barnhemmen. Men här står jag mitt bland barnen.

    Jag har ljugit om vem jag är och ingen har kollat upp mig.

    Medan du installerar dig på ditt barnhem, åker jag till organisationen Action Pour les Enfants, eller APLE. De fungerar som en slags ideell underrättelseverksamhet som samarbetar med polismyndigheter både i Kambodja och utomlands för att spåra upp och sätta fast sexförbrytare. De består av socialarbetare, jurister och utredare, som utbildas av bland annat Interpol och amerikanska FBI.

    – If you are a sex offender you say ”oh wow, that’s a good opportunity”. You can easily find a child.

    Seila Samelang är chef för APLE. Han säger att just barnhem har blivit nya tillhåll för utländska sexförbrytare eftersom det är mycket lättare att få kontakt med barn där än på gatan.

    – They have changed from making direct contact with children on the street, now go into an orphanage where they could easy also pick up a child from those orphanages.

    Kambodja har på senare tid skakats av flera skandaler där barnhemsbarn har utsatts för övergrepp av utländska besökare och personal. Jag får se bilder från APLE:s spaningsarbete på personer som hämtar ut barn från barnhem. Jag får höra att de antingen är misstänkta eller dömda sexförbrytare.

    Kan det verkligen vara så här lätt att ta med sig barn ut från barnhemmen?

    Jag bestämmer mig för att testa. Och väljer att ta med mig en av APLE:s medarbetare, som låtsas vara min fru.

    Barnhemmets föreståndare kommer och möter oss vid entrén och visar oss runt på området.

    Vid ett bord sitter en västerländsk man i trettio- fyrtioårsåldern med ett barn i knät. Han hejar på oss, och sätter sig sen på sin motorcykel och åker sedan därifrån.

    Det låter som att föreståndaren vill att ni ska köpa något?

    Ja, eller donera pengar. Vi står vid en liten receptionsdisk där man kan köpa T-shirts med barnhemmets namn, armband och andra souvenirer.

    Föreståndaren berättar att det är barnen som tillverkat dem. Men jag tackar nej, och skyller på att jag inte hade med några kontanter.

    Sen ropar han till sig några av barnen. Vi sätter oss och pratar med dem ett tag. De berättar att de sällan lämnar barnhemmet – bara när det kommer turister på besök och bjuder med dem. Några gånger har de fått åka på semester till andra delar av landet.

    Is it possible that we arrange something for them, like going to the waterpark?

    – Yes, ok.

    När vi pratat klart med barnen så frågar vi föreståndaren om vi kan ta med oss några av dem till vattenparken nästa dag. När vi lovar att donera mat och pengar till barnhemmet får vi höra att det är helt ok.

    – OK, you can call me and then you can chose the kids that you want to bring to the waterpark.

    Ni fick alltså ta med barnen ut?

    Ja, och precis det här är ett av sätten som barn riskerar att bli utsatta för övergrepp på, enligt flera organisationer vi talar med. Men när vi väl fått grönt ljus valde vi faktiskt att inte gå hela vägen och ta med dem därifrån.

    På senare tid har det uppdagats allvarliga missförhållanden på barnhem som Projects Abroad skickat volontärer till. Bara för ett par månader sedan så arresterades föreståndaren för ett av dem, misstänkt för sexuella övergrepp på två flickor under fyra månaders tid. Och i november förra året så stängde Kambodjanska myndigheter ner ett annat barnhem som Projects Abroad har samarbetat med, efter att antitraffickingorganisationen Sisha avslöjat att barnen vanvårdades.

    Eric Meldrum har tidigare arbetat som polis i Storbritannien, och är nu chef för Sishas utredningsavdelning i Kambodja.

    – They mentioned a series of physical abuse, sexual abuse and neglect issues as well.

    Han berättar att volontärer hörde av sig och vittnade om misshandel, sexuella övergrepp och barn som försvann.

    – And the volunteers were actually complaining to the company and said “these kids aren’t being looked after. We think there’s something wrong here, There are kids disappearing overnight, we don’t know what happened to them”.

    Kaliber får ta del av mail som volontärer skickat till Projects Abroad för att slå larm om missförhållandena. Av mejlen framgår att företaget ändå valde att fortsätta skicka dit folk.

    – They just ignored that and continued to send people over. And they were making millions of pounds profit, every year. They still are. Through sending volunteers over at places they’re not checking.

    Det är uppenbart att resebolagen inte bryr sig om barnen, säger Eric Meldrum, för då skulle de ha koll på barnhemmen de skickar volontärer till.

    – Whatever they say, they don’t care about the children here, because if they did they would have some standards or checks or monitors or actually think about what they’re doing, but they don’t.

    Och genom att betala oseriösa barnhem för att ta emot volontärer, pumpar de in pengar i ett system som exploaterar barn, säger han.

    – They’re sustaining this. They’re sustaining a system of exploitation.

    Han tycker inte att man överhuvudtaget borde åka hit och jobba som volontär på barnhem.

    What would you say to people contemplating to volunteer at an orphanage in Cambodia?

    – I would say don’t, basically.

    Här är en del av gården med otroligt mycket skräp. Pappkartonger, gamla tomma rissäckar, lådor fulla med plastflaskor, metallskräp och annat.

    Tillbaka på barnhemmet där jag volontärjobbar i två veckor. Här finns tjugofyra barn som är mellan fyra och arton år.

    Och det finns fyra sovrum som de tjugofyra barnen delar på. Här har ju inte ens… två av sovrummen till pojkarnas rum har ju inte någon ytterdörr överhuvudtaget. Helt öppet.

    Det finns tre i personalen. Förutom föreståndaren som bor här med sin fru, är det en anställd och en assistent.

    Trots att jag aldrig har jobbat med det här förut så är jag den enda volontären som är här och eftersom att ägaren inte har varit här så har jag varit helt själv med barnen här hela dagen.

    Så du hade själv ansvar för alla tjugofyra barnen?

    Ja, redan första dagen. Ofta syntes föreståndaren bara till lite då och då, flera dagar var han inte där överhuvudtaget.

    Vi spelar något spel här, några andra spelar kort. Ägaren syns inte till nu heller. Han var här tidigare men nu har han stuckit iväg tror jag.

    När jag ringde Lars Lindberg på Projects Abroad som journalist så sade han att de gör vad de kan för att inte skicka iväg olämpliga personer till barnhem.

    Men när jag åkte iväg som volontär visade det sig att det inte stämde. Efter att jag bokat och betalt min resa fick jag visserligen ett mejl där det stod att jag skulle skicka in cv, referens och utdrag ur polisens belastningsregister. Men det var inte så svårt att komma runt. Jag skrev ihop ett låtsats-cv och hittade på en falsk referensperson som fick heta Lars Larsson.

    Referenspersonen får en egen mejladress och en kontantkortstelefon som vi ber en kollega hålla koll på. Men trots att Projects Abroad säger att de alltid kollar upp referenser är det ingen som hör av sig. Varken på mejl eller telefon.

    Utdraget ur polisens belastningsregister struntade jag bara i att skicka in. Och inte en enda gång fick jag någon fråga om det. Varken av Projects Abroad i Sverige eller av personalen på plats i Kambodja. Det var bara att åka ut och börja jobba på barnhemmet. Och jag jobbade direkt med barnen från dag ett.

    Projects Abroad sade ju till mig när jag ringde att är man bara borta i två veckor så får man inte jobba nära barnen, men det stämde alltså inte?

    Nej, inte alls. Jag blev ofta lämnad ensam med barnen och det var ingen annan vuxen som hade koll på vad jag gjorde. Vid ett tillfälle var en av pojkarna så smutsig och luktade så illa att jag kände mig tvungen att se till att han fick ett bad.

    Så de kollar inte upp dig innan och du får komma och jobba ensam med barnen?

    Ja. Och ofta blev det väldigt tydligt vilken utsatt situation barnen hade varit i om jag varit någon med dåliga avsikter. Precis som du får höra att det inte ska vara något problem att ta med sig barnen att bada i en vattenpark tillsammans med en påhittad fru, kan jag på mitt barnhem själv testa hur lätt det är att komma iväg med barnen – utan uppsyn från någon ansvarig.

    Trots att det inte är någon som vet något om mig egentligen, min bakgrund, vem jag är, så släpper de iväg mig från barnhemmet med fem av barnen.

    Nu har vi kommit upp till stora vägen, helt själva.

    Tidigare i reportaget vi hörde organisationer vittna om att det är just till barnhem som många pedofiler söker sig för att få tag på barn numer och att det är därför som bakgrundskontroller av volontärer är så viktiga.

    Men det var ingen som tyckte det var konstigt att du gick iväg med barnen på ditt barnhem?

    Nej, det var ingen som reagerade. Och jag gjorde det här flera gånger.

    Idag igen så släppte de iväg mig helt själv med fyra av tjejerna från barnhemmet.

    Två gånger var jag ensam iväg med några av tjejerna, en gång tog jag med mig en av pojkarna över ett fält till en plats där en grupp buddhister samlats till högljud bön.

    Så, då har jag gått iväg mot ett av buddhisttemplen som ligger bakom barnhemmet. Och då gick jag också ensam med en av killarna som bor på barnhemmet. Det var inga problem att gå iväg.

    Hemma i Sverige igen. Vi åker till Projects Abroads kontor i Stockholm för att prata med Lars Lindberg.

    Ett barnhem som stängts ner på grund av missförhållanden. En föreståndare på ett annat barnhem som arresterats misstänkt för sexuella övergrepp. Båda barnhemmen har Projects Abroad skickat volontärer till.

    Det finns ju de som säger att man överhuvudtaget inte ska skicka volontärer till barnhem för det finns sådana risker, vad tänker du om det?

    – Ja, jag tycker att det är en bra diskussion. Vi vill ju förstås inte medverka till att förhållanden blir värre eller att barn på något sätt skulle få det sämre genom att vi är närvarande där. Du nämnde ett par exempel. Visst, det händer saker inom alla organisationer där man arbetar med barn och ungdomar och människor överhuvudtaget, men vi tar det på allvar och vi gör vad vi kan för att försöka säkerställa säkerheten.

    Jag var faktiskt iväg på en av era volontärresor tidigare under våren här, åkte iväg och jobbade på just barnhem…

    Jag berättar att det inte gjordes några kontroller av mig.

    I det här fallet gick det oerhört lätt för mig att hitta på en referens för det är ingen som ringer ändå. Jag struntar bara i att skicka in utdrag från belastningsregistret och det är ingen som ställer någon fråga eller ligger på mig om det.

    – Ja, nej, det låter… nej, jag har inget försvar för det. Det ska funka. Vår personal på plats i Kambodja som tog emot dig skulle givetvis ha sett till att du kom in med de uppgifter som du skulle ha gjort.

    För vi pratar ju om ett land som Kambodja som är ökänt för sin barnsexturism, och Projects Abroad har haft problem med några av barnhemmen som min kollega Markus nämnde nyss. Ni säger att ni gör vad ni kan, här har ni ju inte gjort någonting?

    – Nej. Det vi har gjort är att vi informerade dig om vad som skulle krävas av dig för att du skulle kunna åka iväg. Så det har vi gjort. Sedan är det beklagligt att det inte har följts upp så att vi verkligen har fått in de uppgifter som vi ville.

    För låt oss säga att jag hade mindre goda intentioner med min resa så är det ju direkt svårt att komma runt det som ni säger är att ni gör vad ni kan?

    – Nej, i det här fallet så har det ju uppenbarligen inte fungerat och jag kan bara beklaga det.

    Kan du garantera att det här inte har hänt tidigare? Hur vet du vilka du har skickat iväg genom åren?

    – Jag kan inte garantera det. Det enda sättet för mig att kunna garantera någonting det är egentligen att se på resultaten. Vad som har hänt tidigare, var vi har haft problem, vad problemen har legat i och försöka agera utifrån det.

    Tidigare har du sagt själv att kort vistelse – då får man inte jobba nära med barn. Jag kommer dit och är helt ensam volontär, med ensamt ansvar, leker och är direkt själv med barnen. Tar dem utanför barnhemmet, helt ensam utan uppsyn.

    – Mmm… ja, det låter inte som att det är en önskvärd situation. Det ska inte kunna fungera på det sättet och jag måste ta det vidare. Jag kommer givetvis nu efter det du säger att ta upp den här frågan med vår personal, både på vårt huvudkontor i England med också direkt med Kambodja.

    I det här reportaget har vi kunnat visa hur lätt det gick att utan några som helst bakgrundskontroller åka iväg med en av världens största volontärresebyråer och arbeta med utsatta barn.

    Jag kunde till och med ta med barnen utanför barnhemmet. Flera gånger, helt ensam, utan uppsyn.

    Och allt det här trots upprepade rapporter om övergrepp och vanvård i ett land där barnhem enligt flera organisationer blivit det nya tillhållet för sexförbrytare.

    Vi kontaktar Projects Abroads ägare, Peter Slowe, på huvudkontoret i Storbritannien för att höra hur han ser på de missförhållanden som uppdagats och kritiken om bristande kontroller av barnhemmen de samarbetar med.

    – When we’ve heard about any complaints or any problems we’ve always reported them both to Childsafe and to ministry in Cambodia.

    Han förklarar att de följer upp och rapporterar alla klagomål de får in och att de jobbar nära sociala myndigheter i Kambodja. Blir de uppmanade att avbryta vissa samarbeten så gör de det, säger han.

    – And where we’ve been adviced not to work there, we’ve stopped working there.

    Reportrar: Markus Alfredsson och Mikael Sjödell
    Researcher: Eskil Larsson
    Producent: Sabina Schatzl

    30 min
  • Ensam och inlåst - brister när ensamkommande låses in

    Inlåsning utan att få en advokat, vagt motiverade beslut och ett klent barnperspektiv. Rättssäkerheten brister när ensamkommande barn förvarstas. Det visar en granskning som Kaliber gjort i samarbete med Skolministeriet från UR.

    Enligt lagen har barn som förvarstas rätt att få ett offentligt biträde. Men när Kaliber och Skolministeriet granskar det knappa 30-tal beslut om inlåsning som fattats under de senaste fem åren, visar det sig att hälften av barnen inte fått något ombud. Det visar sig också att många av besluten är otydliga eller helt saknar motivering till varför barnet ska låsas in.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Dåligt motiverade beslut, bristande barnperspektiv och slarv med rätten till advokat. Kaliber tillsammans med Skolministeriet från UR granskar: Hur rättsäkert är det när ett ensamkommande asylsökande barn ska frihetsberövas.

    Långa korroidorer, dörrar med kodlås och förvaringsboxar i plåt för personliga tillhörigheter. Vi är i Gävle och har precis klivit in på en av Migrationsverkets fem förvarsenheter.

    – Det finns trettio platser, och jag tror nog att det kan vara antingen fullbelagt eller så gott som fullbelagt. Så nu går vi då in på själva boendet…

    Niclas Axelsson är Migrationsverkets sakkunnige i förvarsfrågor och visar runt. Ett förvar är en låst avdelning inom Migrationsverket där asylsökande som man misstänker ska hålla sig undan placeras innan en utvisning.

    Finns det några barn här nu?

    – Vi kan se, jag tror inte det.

    Flera vuxna män möter upp vid dörren och vill berätta om sin situation. Och uppgivenheten och desperationen ligger som ett lock över rummet.

    Att ensamkommande barn blir inlåsta i förvar är ovanligt i Sverige och kraven på rättsäkerhet är höga.

    Enligt Utlänningslagen krävs det synnerliga skäl för att ta ett ensamkommande barn i förvar. Lagen preciserar inte vad ett synnerligt skäl kan vara, men däremot står det, att för att förvarsta ett barn, ska barnet tidigare har hållit sig undan en utvisning eller på ett uppenbart sätt ha visat att det kommer att avvika. Innan ett förvarsbeslut fattas ska dessutom andra metoder ha prövats, som till exempel att hålla barnet under uppsikt.

    Det här ställer höga krav på hur förvarsbeslutet ska motiveras, för att det ska anses vara rättsäkert. Så att inte barn riskerar att hamna i förvar på godtyckliga grunder.

    Men när Kaliber tillsammans med Skolministeret från UR har granskat de förvarsbeslut som har fattats de senaste fem åren, är det en annan bild som framträder.

    Ett av de barn som har suttit i förvar är 17 åriga Zaher.

    – Mitt hjärta blev krossat när jag hamnade i förvaret. Det var jättehemskt och fruktansvärt för mig. Och jag var ensam. Jag undrade hela tiden varför polisen var så våldsam med mig och hämtade mig här och bara lämnade mig här. Varför jag var med dom vuxna killarna. Det var fruktansvärt för mig och jättejobbigt. Och jag hade ingen person som satt med mig och var med mig att prata. Det är inte bra för ett barn.

    Zaher berättar att han har flytt från talibanernas våld i Afghanistan och började en strapatsrik och farlig flykt till Europa redan för flera år sedan. Han berättar om hur han på vägen har tvingats gömma sig i trånga källare, beskjutits av gränsvakter och levt som hemlös – allt det innan han hamnade på ett boende för ensamkommande barn här i Sverige.

    Men en sen eftermiddag i december förra året blev han hämtad av civilklädd polis och bortförd med handfängsel för att tas i förvar och utvisas.

    – Jag hade ont mycket i huvudet, och tänkte hela tiden skada mig i det där rummet.

    Vad var din känsla?

    – Att jag skulle sluta livet. Jag tänkte på förvaret så. Och hela tiden tänkte att jag kom en lång resa till Europa och att mitt liv skulle bli bra och nu jag hamnade i fängelse och att ingen person lyssnade på mig. Jag var jättebesviken och jättearg. Jag bestämde att jag skulle skada mig. Det är bättre att man dör här.

    Ingen lyssnade på mig. Det är bättre att dö här, säger Zaher. I motiveringen till varför polisen tar Zaher i förvar står bara två rader, om att han i kontakt med Migrationsverket och polisen uttalat att han är emot att lämna landet. Och fältet där dom synnerliga skälen ska motiveras gapar tomt. Motiveringen i beslutet och Zahers egen berättelse, väcker många frågor. Vad krävs egentligen för att ett försvarsbeslut ska anses som välmotiverat? Vem tillvaratar barnets rättigheter i förvaret? Och hur resonerar beslutfattarna om barnets bästa?

    Genom migrationsverkets statistik får vi veta att 2119 ensamkommande barn har utvisats från Sverige de senaste fem åren. Och fram till i maj i år är det totalt 29 som har tagits i förvar. Det är polisen som har fattat samtliga beslut och vi bestämmer oss för att titta närmare på hur besluten har motiverats.

    Som vi tidigare har slagit fast, krävs det uppenbara skäl för att ta ett barn i förvar. Men när Kalibier och Skolministeriet granskar besluten, upptäcker vi att många är otydliga i sina motiveringar till varför barnet ska förvarstas.

    I ungefär hälften av besluten uttrycks att barnet tidigare har hållit sig undan en utvisning, vilket också är en grund för att ta ett barn i förvar. Men i resten anges bara att barnet på olika sätt har visat eller uttryckt att det inte vill lämna landet. De uppenbara skälen beskrivs inte närmare än så.

    Vi bestämmer oss för att ta med besluten till en advokat med lång erfarenhet av förvarsärenden, Enar Bostedt.

    – Generellt sett kan man säga att dom är, tycker jag, bristfälligt motiverade. Dom är ganska korta. Det står ju i förvaltningslagen, om det är i tjugonde paragrafen, alla fall står det där att det krävs en motiveringsskyldighet. Det vill säga att man ska kunna berätta i ett beslut på vilka objektiva grunder som beslutet är fattat. Det anser jag väl brister i flera av de här förvarsbesluten som gäller barn. Typiska exempel är väl då i de fallen att ja barnet visar en vilja att inte vilja återvända. Man tolkar barnets kroppsspråk och så vidare. Eller kanske barnet till och med uttryckligen säger nej jag vill inte åka jag vill inte lämna Sverige. Och det är ju så att kommer man till Sverige och vill söka skydd, så är det självklart att man inte vill lämna Sverige. Men det är definitivt inte samma sak som att barnet tänker gömma sig och hålla sig undan.

    Men vad ska polisen göra då, för det finns ju barn som ska utvisas till ett annat land, måste inte polisen ta till de här metoderna?

    – Det måste den tyvärr, det står ju i lagtexten, man har att följa lagen. I dom lägena så är det väl ändå viktigt att besluten är välmotiverade och att det kanske finns någon som kan tillvarata de här barnens rättigheter.

    Enligt barnkonventionen ska ”barnets bästa komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn”. I Sverige är ännu inte barnkonventionen lag, men frågan utreds just nu på regeringsnivå. Men det betyder inte att myndigheter kan bortse från barnperspektivet. För tre år sedan godkände riskdagen en strategi för att stärka barnets rättigheter, och här står bland annat att ”beslut och åtgärder som rör barn ska följas upp och utvärderas utifrån ett barnrättsperspektiv. Advokat Enar Bostedt igen.

    – Besluten ska ju fattas i enlighet med barnets bästa. Och här märker man att det är lite rita gissa spring. Det är något man kryssar i. I ett par så är det verkligen graverande tycker jag, men i samtliga ärenden hade det kunnat motiverats bättre. Det här verkar inte finnas några riktlinjer för utan det är något bara man kryssar för och drar till med. Men det borde finnas riktlinjer där man går igenom varför beslutet är till barnets bästa och på vilket sätt.

    Vi låter även andra ta del av besluten. Vi besöker Röda korset och Rädda barnen, som också ser bristande dokumentation i besluten. Och vi visar dem även för Niclas Axlesson, migrationsverkets sakkunnige i förvarsfrågor.

    – En del av de beslut jag har sätt lämnar väl övrigt att önska. Det här är min synpunkt och det här är andra myndigheters beslut och det är något som får stå för dom. Men jag vill nog att besluten som rör frihetberövande generellt och i synnerhet barn att dom är välformulerade att dom inte är så grunda. Utan man får verkligen motviera varför, varför ska det här barnet som vi tittar på, varför ska det tas i förvar, varför är det en sista utväg, varför kan vi inte överväga ett annat alternativ uppsikt till exempel. Sen har jag jobbat så pass länge att jag vet att kvaliteten på besluten, det handlar kanske inte bara från polismyndigheten utan även våra beslut om förvar mer generellt sett, att det kan vara lite skiftande kvalitet.

    Bland besluten vi har granskat hittar vi barn från Ryssland, Syrien och Algeriet men majoriteten kommer från Afghanistan. En av dem är Zaher. Vi träffar honom första gången sent på hösten förra året, innan han blir tagen i förvar. Och vi kommer sen att träffas flera gånger under det närmaste halvåret. Just den här dagen spelar Zaher fotboll med sina kompisar.

    I pauserna sitter vi på avbytarbänk och Zaher berättar om flykten till Sverige och båtresan över Medelhavet från Grekland till Italien.

    – Fem dagar var vi i havet, några barn dog i båten, små, små barn. Det var katastrof och ibland jag drömmer om den resan. Den båten och när jag vaknar mitt i natten är jag svettig, rädd mycket.

    Zaher säger att han har varit med om mycket i sitt liv, men att sitta inlåst i Förvaret i väntan på utvisning är något av det värsta han varit med om. Känslan av övergivenhet och maktlöshet, och så kränkningen att sitta inlåst som en brottsling.

    Zaher är ett så kallat Dublinärende. Det därför måste han söka asyl i det första land i Europa där han lämnade sitt fingeravtryck Men där berättar Zaher, utsattes han för ett övergrepp i ett flyktingläger. Han beskriver hur han en natt övermannades och våldtogs av flera vuxna män. Men det anser inte migrationsverket vara skäl nog för att få söka asyl i Sverige. Och därför kommer gränspolisen den där sena eftermiddagen i december för att ta honom till förvaret.

    – Jag var jättemycket rädd. Mitt hjärta var krossat då. Att jag var i bilen och grät mycket. Jag tittade på kompisarna och på personalen. Jag hade ingen tillåtelse att gå ut från bilen och krama dom och säga till dom…

    – Det är jobbigt. Att säga hej då till dom. Du fick ingen möjlighet att göra det.

    Bredvid sitter Ella Lundgren, som är Zahers godman. Alla barn som kommer ensamma till Sverige har rätt till en god man som kan företräda dem i ekonomiska och personliga frågor.

    – Jobbigt.

    – Det är jobbigt ja, du visste ju inte om ni skulle få träffas igen. Det var ju bara som ett sista… det var ju bara att du skulle iväg. Det var ju det här som var fruktansvärt. Du får inga avslut, du får ingen möjlighet att välja. Och det är ju såna här saker som sätter ärr i själen. Du har haft så många avsked i ditt liv. Mycket som har hänt. Och så blir du behandlad på det här sättet i Sverige. Kunde vara lite humanare att du får säga hej då. Inte ens det får du göra. Det är fruktansvärt. Det är det.

    – Dom bara lämnade mig i Migrationsverket och sa hej då och lycka till. Sen jag frågade vad händer här, vad vill ni göra med mig. Dom sa att imorgon bitti klockan fyra du ska åka till Italien. Jag var jätteledsen. Jätteledsen.

    Kaliber och Skolministeriets bild av att polisens förvarsbeslut är dåligt motiverade, stämmer väl överens med en rapport som presenterades av Röda korset förra året. Här har man granskat nära tusen beslut och domar som rör frihetsberövande av asylsökande, mest vuxna. Och precis som vi, hittar de brister i beslutsmotiveringarna. Maite Samacona Aguirre, är rapportförfattare och är överhuvudtaget kritisk till att asylsökande barn sätts i förvar.

    – En sak vad gäller ensamkommande barn så är Svenska röda korset ganska tydlig med att det borde införas en bestämmelse som uttryckligen visar att ensamkommande barn inte får tas i förvar.

    Vilka konsekvenser kan det få för ett barn att bli satt i förvar?

    – Det finns flera rapporter som visar att människor mår väldigt dåligt och far illa, det är många som skadar sig själva när dom sitter i förvar. Så det kan ha absolut stora konsekvenser för barn. Och sen vet vi att många av dessa barn har varit utsatta för väldigt mycket innan dom kom till Sverige eller under resvägen beroende på om dom är Dublinbarn eller inte. Och det gör att om det är en människa som redan är traumatiserad kan ett frihetsberövadeha enorma konsekvenser för deras hälsa, minst sagt. Och det är ju många i vårt samhälle som inte vet att förvarsinstitutet finns. Och att människor som inte begått något brott, inte alla, men majoriteten är inlåsta.

    Även om det är ovanligt att ensamkommande barn sätts i förvar i Sverige, kan man se en ökning de senaste åren. Och även om detta måste sättas i relation till att antalet ensamkommande också har ökat, är det ett trendbrott. Vi har tagit del av Migrationsverkets statisk fem år tillbaka i tiden, och kan se att de första två åren satt inget ensamkommande barn i förvar. 2010 och 11 fattades 4 respektive 5 förvarsbeslut. Och förra året var vi uppe i fjorton . Och ökningen tycks hålla i sig – redan i maj i år har åtta ensamkommande barn suttit i förvar.

    Säkerhetsklassade fönster, personal utrustad med larm och en gård för utevistelse. Vi är tillbaka i förvaret i Gävle och fortsätter rundvandringen.

    – Så när man kommer till förvaret kommer man in här… Och det är oftast antingen Kriminalvårdens transporttjänst eller polisen som kommer med den person som ska förvarstas. Det är personal från förvaret som läser upp beslutet och oftast har man då telefontolk och sen vill man verkligen vinnlägga sig om att personen förstått beslutet så personen vet varför man är här.

    Men hur kan så allvariga ingrepp som att låsa in ett barn vara så dåligt motiverade? Vi tar med oss besluten till polisen.

    – ”Avvek efter att migrationsverket beställt resa för överföring” men då har ju barnet visat att han vill inte. Så då finns det grund för ett förvar så då är det motiverat. Uppgivit också att han inte vill överföras till England i det här fallet.

    Sven-Åke Eriksson är poliskommissarie i Stockholm och är en av dem som arbetar med förvarsbeslut i gränspolisärenden.

    – Bara ”motsätter sig att bli överförd till Italien” men det framgår inte riktigt om han avvikit eller någonting här. Står bara att han motsätter sig. Lite dåligt motiverat och inget ombud där…

    Sven-Åke Eriksson tycker att en del beslut är bra och andra mindre bra. Men han återkommer till en sak. Att även om besluten brister i sina motiveringar, kan man inte utgå från att något fel har begåtts i praktiken. För att göra sig en bild av det, måste man gå tillbaka och granska den dokumentation som har föregått det här beslutet.

    Men i det här reportaget har vi valt att titta på bara besluten, eftersom lagstiftningen kräver en skriftlig motivering till varför det finns synnerliga skäl att ta barnet i förvar.

    – Jag får en lite skev bild bara. Det kan vara mycket som finns i beslutet men som inte syns. Borde det synas i beslutet?

    – Ja det blir ju ja på den frågan. Visst är det det.

    Och det är ju det som jag reagerar på. Jag ser bara några meningar här där man sammanfattar något som är ett stort ingrepp i ett barns liv?

    – Absolut. Det håller jag med om. Vi måste ta hänsyn till det här men vi måste också få lite riktlinjer uppifrån. Vad vill våra lagstiftare med det här? Vad vill rikspolisstyrelsen?

    Men det handlar ju om barn och det ska krävas synnerliga skäl?

    – Ja, det är helt riktigt.

    Ändå sitter vi och spekulerar i vad dom här formuleringarna bottnar i…

    – Ja, tack vare att i den här lagstiftningen, svensk utlänningslag finns det inte så mycket matnyttigt i kommentarerna. Det är det som gör det här så svårt. Det här är en av dom svåraste lagstiftningarna att jobba med.

    Men borde det inte ställa ännu högre krav på motiveringsskyldigheten?

    – Jo, absolut va. Det är ju en sak som måste komma uppifrån våran ledning. Från rikspolisstyrelsen, från departementet. Att vi är inte nöjd med den här motiveringen utan vi måste förändra oss på ett sätt. Och kanske ta fram ett mönster för att bli bättre på det här. Det kanske är tid nu när ni granskat det här. Det ligger ju något i det här, många av dom motiveringarna som jag tittat på här är inte fullödiga och inte bra och då måste vi kanske göra något åt det. Nationellt.

    När vi fortsätter granska förvarsbesluten uppkommer ett annat frågetecken. Enligt utlänningslagen har ett förvarstaget barn alltid rätt till ett offentligt biträde, en person som kan tillvara ta barnets intressen och bevaka att förvaret sköts enligt lagar och regler. Men i många av de beslut vi tittat på, saknas information om barnet har haft det eller inte. Poliskommissarie Sven-Åke Eriksson igen.

    – ”Offentligt biträde…ja”. Det ska fyllas i ett ”ja” där och så ska det på baksidan vara ett namn på det offentliga biträdet. Det ska ju fyllas i.

    Men så ser det inte ut på dom här blanketterna till stor del?

    – Nej, här har vi ett så där oklart. Det är inte kryssat någonting och inget offentligt biträde där. Nej jag kan inte svara på varför dom inte gjort det. Det är ju det lagen säger.

    Vad säger du om att det ser ut så här då?

    – Ja, okunnighet eller slarv. Det är vad jag kan säga.

    Kan det vara så att dom har fått ett ombud fast det inte syns på den här blanketten?

    – Det kan vara så, att handläggaren har glömt att fylla i det bara. Men det ser man ju i själva ärendet i så fall.

    Och när Kaliber och Skolministeret går tillbaka i dokumentationen i varje beslut, visar det sig att av 29 ärenden har bara 15 fått offentligt biträde. Tre av barnen som inte fick ett biträder blev först inskrivna som vuxna, men släpptes senare ur förvaret när åldern korrigerats.

    – Du kommer ihåg att du har fått en fullmakt utav mig och nu vill jag att du hjälper mig…

    När 17-årige Zaher sattes förvar, blev han tilldelad ett offentligt biträde. Men eftersom det var så sent på kvällen, hade ombudet stängt kontoret. Och när vi talar med ombudet får vi veta att han först nästa dag hade möjlighet att ta del av informationen i Zahers ärende, eftersom han inte jobbade på kvällen och natten. Så Zahers godeman Ella Lundgren, som tillvardags arbetar som stressterapeut, fick så gott hon kunde försöka hjälpa Zaher på egen hand.

    – Jag är ju inte utbildad jurist, och jag kan bara söka hjälp hur jag ska formulera och hur jag ska skriva för att överklaga. Men det är som jag säger att jag trodde inte det var den godemannens uppgift att göra såna saker. Men jag lär mig under tiden. Och det gäller bara att hitta utvägar hela tiden. Visst har det varit jobbigt många gånger och man har legat sömnlös på natten och undrat hur man ska skriva och hur det ska bli rätt, att det ska bli bra. Har du en jurist så sköter dom ju alla dom här frågorna och dom har kontakten och hjälper barnet att leta vilka vägar du ska gå vilka möjligheter du har.

    Kalibers och Skolministeriets granskning visar att bara 15 av dom 29 ensamkommande barn som förvarstagits har haft ett offentligt ombud. Och genom Zahers historia vet vi också, att även om barnet har fått ett offentligt biträde, är det inte är säkert att biträdet hinner göra något i praktiken.

    Sören Clerton är chef för den centrala gränskontrollenheten vid rikskriminalpolisen i Stockholm som ansvarar bland annat för att ta fram föreskrifter och anvisningar om hur polisen ska arbeta.

    – Ja, har dom inte fått ett offentligt biträde så är det ju en brist. Dom har som du sa, dom har rätt att ha ett ombud, ett biträde, och det ska ju polisen också beakta och notera i sitt förvarsbeslut. Sen kan jag ju också inse att ibland så är det väldigt praktiskt svårt, det beror ju på vad det är för tid på dygnet och vilken veckodag och så vidare det är, men oaktat det så har ju barnet rätt till ett ombud och det är viktigt att polisen beaktar det.

    Kan det vara så att det slarvas med den här frågan?

    – Jag vet faktiskt inte. Jag kan inte svara på det för det är ingen fråga som vi särkskilt har undersökt.

    Det handlar om barn som har frihetsberövats?

    – Ja och just därför så är det viktigt att dom får ett offentligt biträde vilket dom har rätt till.

    Kan det här vara en signal om att det faktiskt skulle behövas gemensamma centrala riktlinjer när det gäller förvarstagande av barn.

    – Ja, det är möjligt det är det som vi får försöka bedöma nu. Det kan vara motiverat ha mer riktlinjer från centralt håll. Men jag vill också i sammanhanget understryka att det innebär inte att man kan dra slutsatsen att man inte har beaktat barnperspektivet till exempel och det regelverk som finns men att man inte har redovisat i den omfattning som är önskvärt.

    Borde det göra det då?

    – Ja det borde det naturligtvis göra. För att man ska ju kunna utläsa av ett beslut naturligtvis, motiveringen till det och en viss bakgrund. Man kan naturligtvis inte skriva långa uppsatser, det är ju en begränsad blankett vi pratar om, men det finns ju utrymme för att utveckla det här mer. De här frågorna du ställer och det material du visat får ju naturligtvis anledning för mig och mina kollegor att titta närmare på det här. Och sen får vi se vilka slutsatser vi drar av det.

    Advokat Enar Bostedt igen.

    – Det är ju absolut inte bra, det handlar ju om barn och det är klart att frihetsberövande är en stor inskränkning av den personliga friheten för vem som helst men när det gäller barn bör man ju vara extra tydlig och noggrann naturligtvis så det är klart att dom bör få ett juridiskt biträde omedelbart.

    Tillbaka till Zaher i förvaret den där sena kvällen i december förra året. Och hans gode man Ella Lundgren som, utan advokat, försöker upphäva förvarsbeslutet och utvisningen. Hon vet att Zaher har medicinska skäl som enligt smittskydslagen ger honom rätt till behandling i Sverige. Och efter många fax och samtal står det klart att utvisningen skjuts upp. Tidigt på morgonen, en halvtimme innan planet ska lyfta till Italien, och Zaher kan åka hem.

    Idag har migrationsverket beslutat att ta över Zahers asylansökan från Italien och han väntar just nu på besked.

    Reporter: Hanna Larsson
    Producent: Lovisa Haag
    Exekutiv producent: Eskil Larsson

    30 min
  • Hot, våld och föräldrar som går över gränsen

    Att cykla snabbare genom skogspartier, bli uppringd och utskälld en lördagkväll, att gå omkring med ett kompakt obehag i magen, att hela tiden se till att ha ryggen fri. För en del lärare är hot från föräldrar en del av vardagen.

    Kalibers och Skolministeriets andra del om föräldramakt i skolan handlar om föräldrar som uppträder hotfullt mot lärare. Det kan röra sig om allt från hot om olika anmälningar till hot om våld. I extrema fall har även lärare blivit utsatta för våld av en förälder.
    - Man blir lite nervös. Man vaktar hela tiden på vad man säger och till vem man säger något. Och hur man agerar. Och kollar hela tiden om det är någon där, berättar Gunilla som har flera erfarenheter av hotfulla föräldrar.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Manus Kaliber om hot mot lärare

    – Att komma till min arbetsplats, att stå och gapa och skrika, att hota mig.

    Föräldrar som hotar med trakasserier och våld.

    – Alltså, jag blir så förbannad att jag har god lust att klappa till han, sa jag.

    Lärare som inte vågar vara ensamma i skolan, det handlar Kaliber och Skolministeriets granskning av föräldramakt i skolan idag.

    – Har det varit en besvärlig dag kan man nog köra av sig en hel del energi innan man kommer hem, så att det känns skönt.

    Tommy böjer sig ner över den silverfärgade cykeln. Han älskar att trampa igång kroppen på morgonen. Men trots den värmande vårsolen är cykelturerna inte vad dom varit.

    – Sen är det ett skogsparti som ska åkas igenom. Och där cyklar man snabbare genom det partiet, för att inte råka ut för någonting. Jag funderade också över att ta alternativa vägar och ställa cykeln på andra sidan skolan. Men, jag gjorde inte det. Det var en självkänsla som drev mig. Fasiken, ska någon få ändra mitt liv på det här sättet? Det är inte rätt.

    Att cykla snabbare genom skogspartier, bli uppringd och utskälld en lördagkväll, att gå omkring med ett kompakt obehag i magen, att hela tiden se till att ha ryggen fri. För en del lärare är hot från föräldrar en del av vardagen.

    Kaliber kan idag tillsammans med Skolministeriet från UR berätta om lärare som vittnar om att de blivit hotade av en förälder. Det kan röra sig om allt från hot om olika anmälningar till hot om våld. I extrema fall har även lärare blivit utsatta för våld av en förälder.

    Det här är berättelsen om vad som hände Tommy.

    Skolan som Tommy jobbar på är precis lagom och han vet vad nästan alla elever heter. 26 år i yrket har han bakom sig.

    Det är i matsalen det hela händer. Det som kommer få Tommy att överväga en fortsatt framtid i läraryrket.

    Tommy sitter vid ett bord omgiven av elever med matbrickor framför sig. Dom småpratar med varandra. Det är långbord i rader, rostfria serveringsbord med burkmajs och rivna morötter, knäckebröd och lättmjölk. Plötsligt är det ett barn i matkön där framme som stör.

    – Han stod och trumma på en diskbänk. Den var tom under så det blev som en resonanslåda så det ekade i hela matsalen. Och efter flera tillsägelser så stod barnet fortfarande kvar. Då gick jag fram och pratade med barnet men han fortsatte att göra det. Då tog jag ett lätt tag i armen och förde ut barnet en bit i matsalen.

    Dagen efter, precis när Tommy ska börja sin lektion, kommer pappan till pojken instormandes på skolan. Han är fly förbannad och skäller och gormar på Tommy som upplever situationen mycket hotfull.

    – Det var då han sa ”jag står och funderar på om jag slå ihjäl dig eller om jag ska polisanmäla dig”. Det hör min kollega, som tur är. Det slutar med att han går därifrån och säger att ”helst skulle jag vilja slå ihjäl dig”. Den här mannen är lite större än vad jag är och jag hade nog inget att sätta emot om det skulle hända någonting.

    Tommy försöker lägga händelsen bakom sig, men det är svårt. Han börjar mer och mer se sig över axeln. Han cyklar snabbare genom skogspartiet, funderar på om han får ha bilen stående ifred, mörka kvällar ser han alltid till att ha sällskap när han går från skolan och till parkeringen.

    Tre månader efter själva händelsen gör Tommy något som är ovanligt, han väljer att polisanmäla pappan.

    – Ja, då kunde jag inte stå emot längre för då hade jag så mycket känslor inom mig. När man börjar titta sig omkring och när man börjar fundera om ens barn ska bli utsatta för någonting. Då pratade jag med polisen och frågade om jag kunde anmäla honom och det kunde jag för det här var ett olaga hot. Ja, så gjorde jag det.

    Det är ytterst få lärare som väljer att göra en polisanmälan efter att dom blivit hotade. Att någon hotar en på det brutala sätt som Tommy säger att han upplevt hör som tur är inte till vanligheterna.

    Vi frågade 673 lärare i landet om dom varit med om att en förälder eller vårdnadshavare uppträtt eller uttryckt sig hotfullt. 476 svarade . Och 272 lärare berättade att dom hade varit med om det.

    Såhär skriver några av lärarna i sina svar:

    ”Pappan sa till min chef att han skulle slagit mig, gjort mos av mig om jag inte varit kvinna. Jag fick veta att mannen tidigare hade missbrukat anabola. När vi hade möte var han väldigt aggressiv och anklagande.”

    ”På en lapp som föräldrarna skulle skriva under fick jag veta att jag skulle skärpa mej, för annars... Jag kommer allt att ge dig. Du kommer inte att vara säker”.

    ”Vid ett tillfälle blev jag upptryckt mot väggen av tre arga familjemedlemmar. Eleven hade varit hotfull och kränkt en annan elev som gick förbi. Jag ifrågasatte hennes beteende och då ringde hon efter sin mamma.”

    ”Under ett utvecklingssamtal slog pappan näven i bordet och skrek rakt ut. Han var mycket upprörd och jag blev oerhört rädd, mest för att jag var ensam på skolan och kände mig oerhört utsatt.”

    ”Jag har blivit hotad från föräldrar som gett mig information om sina känningar hos Hells Angels.”

    ”En av mina kollegor blev slagen av en pappa, som också hotade henne med att han visste var hennes barn gick i skolan och hur de såg ut.”

    Det här var några citat från ett par av de många vittnesmål från lärare som blivit utsatta för hot av arga föräldrar som vi fått ta del av genom Skolministeriets lärarenkät.

    Kanske är det ögonblick av ilska och frustration som väller över, men för den som blir utsatt blir livet aldrig riktigt sig likt.

    Enligt lärarförbundet som också gjort undersökningar kring hot och våld i skolan så är hoten mot lärare något som ökat dom senaste åren.

    Vi ska återvända till Tommy som mitt i sin arbetsdag får besök av en arg pappa som påstår att han misshandlat hans son och som enligt Tommy säger sig vilja döda honom.

    Pappan som skulle ha uttalat dödshotet har också han gjort en polisanmälan. Han har anmält Tommy för ringa misshandel. Tommy tycker det hela är djupt olustigt och mår dåligt av händelsen. Men nåt vidare stöd från skolan tycker inte han att han får.

    – Dom frågade om jag ville ha nån hjälp. Och så frågade de hur jag mådde vid några tillfällen. Men nu med facit i hand så skulle man tagit hjälp. För man är fruktansvärt ensam. Problemet är nog att det inte finns någon plan för hur man ska ta hand om det här. Det händer bara och sen får det vara, sen är upp till var och en, men det måste finnas en handlingsplan, tror jag. Hur man ska gå tillväga. Man kanske ska tvinga iväg den utsatta till någon form av samtal för att få hjälp. För det kommer uppstå fler gånger.

    – På den sidan har vi mellanstadiet och på den sidan lågstadiet.

    Thamir Zubair är rektor på Tommys skola.

    – Det viktigaste när man upplever att det blir hotfullt är att inte vara ensam med det samtalet. Du måste ha någon med dig.

    Efter bråket mellan Tommy och pappan så kallar Thamir in båda på ett möte för att reda ut det hela. På slutet tar de varandra i hand och Thamir ser saken som utagerad. Han har även försökt stötta Tommy med samtal och pratat med personalen om hur dom ska agera om det skulle hända igen. Han tycker att han har gjort det han bör göra som chef.

    – Jag säger återigen att när vi försöker göra insatser här på skolan så är vi vuxna människor.

    Att konflikten skulle komma att finnas kvar långt efter det beklagar han, men han ser det inte som sitt ansvar.

    – Det är meningen att man ska reda ut så det blir klart för föräldern och för läraren också. Men det blev inte så. Och det beklagar jag, det beklagar jag.

    – Känslan av att vara kränkt. Att komma till min arbetsplats, att stå och gapa och skrika. Att hota mig. I slutändan så gäller det inte bara mig utan flera stycken som blir utsatta. Det kanske är så att man måste gå ut med det mer än vad man gör och tala om vad som händer.

    Händelsen som började med att en pojke står och trummar på en bänk i matsalen slutar med två rättegångar och en dom.

    I den första rättegången är Tommy målsägande. Pappan är anklagad för olaga hot.

    – Det kändes fruktansvärt. Jag var jättenervös. Jag hade nog behövt ha andra kläder med mig att byta till när jag gick därifrån för så svettig var jag. Det går inte beskriva hur det är att sitta i en rättssal. Det kändes fruktansvärt att behöva genomlida det här.

    En rättegång är för de flesta en ovan upplevelse.

    I situationer liknande Tommys kan facket hjälpa till med juridiskt ombud.

    Ove Rang är förbundsjurist på Lärarförbundet är en av förbundets jurister som går in och stöttar lärare i rättegångar.

    – Det här är ju en av lärarförbundets viktigaste frågor. Det är ju oroande att se att sånt här sker. Framför allt så får man ju sig en tankeställare att vilken reaktion borde skolan och skolans ledning få av detta? Vad gör man för att komma till rätta med det här problemet och den här arbetsmiljön som det faktiskt innebär för alla, såväl elever som lärare i den här situationen.

    – Om vi tar ett av de här ärendena så var det ju så att den här pappan fortsatte att komma till skolan för att hämta sitt barn. Det är ju naturligt. Men att se en människa som man blivit misshandlad av är ju något obehagligt. Särskilt när det pågår en förhandling och det är i domstol.

    – Det som också uppstår för en människa i den här situationen är att man får väldigt svårt att sova. För det sätter sig. Känslolivet kommer i svallning och man ifrågasätter mycket. Man ifrågasätter så långt som att ska jag fortsätta i det här yrket, ska jag fortsätta här? Och man ser sig noga för en extra gång över axeln var man än är.

    Ove Rang förbundsjurist på lärarförbundet.

    Läraren Tommys kollegor ställer upp som vittnen under rättegången och pappan döms till villkorlig dom, dagsböter och att betala ett skadestånd till Tommy.

    I den andra rättegången är det Tommy som är anklagad för ringa misshandel av pojken. Men där väljer rätten att fria.

    – Det kändes… ja, nu ska man väl inte svära, men det kändes jäkligt bra. Det var skönt att få upprättelse för jag tyckte inte att jag hade gjort något fel, utan jag hade bara gjort det som var mitt jobb att göra. Men det känns tråkigt att ha upplevt det på det här sättet.

    Kaliber kan idag tillsammans med Skolministeriet från UR alltså berätta att av dom 476 lärare som vi varit kontakt med svarade 272 stycken att dom varit med om att en förälder eller vårdnadshavare uppträtt eller uttryckt sig hotfullt.

    – Jag tycker det låter högt och det är allvarligt.

    Adam Jansson är expert på skolfrågor på arbetsmiljöverket

    – Jag tror för det första att vi har ett mörkertal när det gäller skolan. Jag tror att det händer saker som kanske inte rektor eller vi på arbetsmiljöverket eller någon annan för den delen heller får reda på, men som kommer fram i en sådan här intervjuundersökning. Om man har en lärargärning så kanske det inträffar då och då att du utsätts för ett subtilt hot, eller ett öppet hot. Det är allvarligt om det förekommer och det måste förebyggas.

    Adam Jansson anar ett mörkertal vad gäller hot och våld mot lärare. Ofta rapporteras det inte in, trots att det är arbetsgivarens skyldighet att göra det. Och precis som facket så säger Adam Jansson att hot och våld är en högt prioriterad fråga. En lärare jobbar oftast ensam och representerar en myndighet och är därmed i en utsatt position.

    – Lärare har ju undervisningen med allt vad det innebär, men man träffar ju också föräldrar vårdnadshavare på andra tider, som kvällar och tidiga mornar, för att ha samtal och utvecklingssamtal och sådana saker. Då är man ju väldigt utsatt om våld- och hotsituationen skulle uppstå just då. Där skulle jag vilja att skolorna skulle ha en större beredskap och ha tydliga rutiner för vad som gäller vid ensamarbete.

    Gunilla är lärare på mellanstadiet sen tio år tillbaka. Hon har aldrig gått så långt som att polisanmäla någon, men har flera erfarenheter av hotfulla föräldrar.

    – Jag satt i klassrummet med barnet och mamman och pappan. Han blev så arg!

    Det är efter skoltid. Skolan är tom på elever och personal. Sånär som på Gunilla som har utvecklingssamtal. Framför henne sitter två föräldrar och ett barn.

    – Och så ställde han sig över mig såhär. Jag tror ju inte han skulle slagigt mig, men det kändes ju så. Som att snart åker jag på en propp.

    Gunilla tycker händelsen på utvecklingssamtalet är obehaglig men lägger det bakom sig.

    Några veckor senare ger hon samma pojke en tillsägelse när han är stökig i klassrummet. På väg hem från jobbet ringer telefonen.

    – Då cyklade jag så jag stannade och svarade, på min privata telefon, och han skällde ut mig så där riktigt och han skulle anmäla mig till skolverket för rasism och kränkande behandling och jag skulle minsann inte komma och tala om att hans son inte kunde uppföra sig. Men i och med att han hade varit så hotfull gången innan så blev det sådär så jag började titta mig över axeln lite grann och hoppades att man inte skulle möta honom på stan. Det är ju ett litet samhälle.

    Nästa termin får Gunilla en ny klass. En mamma visar sig va väldigt orolig för att hennes barn ska råka illa ut.

    – Hon började dyka upp i klassrummet och rycka upp dörren och skälla och gapa på andra elever, inte sitt eget barn. Det var en grabb som satt och vässade en penna. Och hon ryckte ifrån honom pennan och pennvässaren och skällde ut honom för att han förstörde skolans material. Ah, men stopp! Om du ska va sådär får du inte komma in här i klassrummet, för det där sköter jag. Och kanske var det där det skar sig jag vet inte, för sen började hon verkligen dyka upp lite var stans på alla möjliga konstiga ställen och kolla vad jag gjorde.

    – Det fanns höga skåp som inte stod ända in till väggen på ett ställe. Då hade hon ställt sig inne där emellan, så då såg man ju henne inte när man kom in i klassrummet. Och jag vet inte hur hon tog sig in för klassrummen var ju låsta, men jag kan tänka mig att vaktmästaren eller städerskan eller någon annan har släppt in henne för att hon sagt att hon ska hämta något till sonen eller något sånt.

    Vad sa hon då?

    – Nej, då sa hon ingenting utan då bara gick hon. Efter några veckor och man började känna att vad sjutton, är hon här nu igen? Står hon där bakom varje gång, varje morgon, varje lektion?

    Hur påverkades du i din roll som lärare när du hade en förälder som smög runt?

    – Man blir lite nervös. Man vaktar hela tiden på vad man säger och till vem man säger något. Och hur man agerar. Och kollar hela tiden om det är någon där. Även barnen påverkades ju. Och rektorn vi hade då var på väg in i väggen och orkade inte ta tag i det där, han var jättebra på andra sätt. Men så bytte vi rektor när det var en månad kvar på terminen och den rektorn sa att såhär får det inte vara. Vi flyttar barnet till en annan skola i rektorsområdet. Men vi sa att hädanefter är vi aldrig ensamma på ett föräldramöte och vi är aldrig ensamma i skolan när vi har utvecklingssamtal. Skolan har blivit en mer låst plats än den har varit. Men det är fortfarande så att föräldrar kan komma in och härja.

    – Det finns föräldrar som är väldigt påträngande och arroganta och bär sig dumt åt. Och jag kan berätta utifrån min erfarenhet att det finns ingen lärare som klarar sig utan några felaktigheter. Något litet fel gör vi alla.

    Rolf Olsson i Bjuv har varit skyddsombud i 35 år och kommer ofta i kontakt med lärare som upplevt hotfulla föräldrar. Och det är inte ovanligt att föräldrarna får med sig skolledarna på tåget om det finns missnöje mot en lärare.

    – Rektor har idag budgetansvar. Får man för lite elever och föräldrar säger att ja, men då byter vi skola, då är det lätt att göra en övermarkering, så att säga.

    – Vad kan det handla om för slags hot om vi tar det här med att föräldrar är hotfulla mot lärare och skolpersonal?

    – Det var när elever har fått för dåliga betyg, påstådda lögner om att de hade gjort något mot eleven och så. Så finns där ju väldigt hotfulla föräldrar som har kommit till skolan med både basebollträn och annat. Dom skulle hämta ut lärare och banka dom.

    Varför kommer det ut på skolan?

    – Jag tror det beror på människor som inte mår bra. Människor som har dåliga relationer i samhället för övrigt och måste hävda sig på ett väldigt, väldigt dåligt sätt.

    – Det finns ju dom som har sagt att jag går aldrig tillbaka igen, och som inte gör det heller.

    Varför tror du att föräldrar gör sådär?

    – Jag tror framförallt att det är att dom är så frustrerade över att det inte ska gå bra för ens barn, jag tror att det är det det bottnar i.

    Ove Rang, jurist på Lärarförbundet har också han en teori om varför hoten ökar.

    – Om man summerar och funderar på de här frågorna så kan man se att ja, statistiken säger ökning, men vi har egentligen ingen empirisk undersökning som säger vad exakt beror det på. Det verkar vara många faktorer. Jag nämnde för dig ett förråat och segregerat samhälle är något som brukar anföras såsom orsak till att det är hårdare i skolan, men det finns inget underlag att säga att det är på det sättet. Man ser snarare likheter till att skolorna ökar i storlek och framförallt elevantalet ökar i klasserna, som en tydlig källa till hot- och våldssituationer. Det har att göra med en frustration över att man inte får det lärandet man behöver. Det försvinner elevassistenter och lärartjänster skärs ner i samband med ekonomi och då blir människan än mer avidentifierad och icke synbar. Det som också spelar roll är att vi är mycket mer digitala nuförtiden. Hoten behöver inte komma ansikte mot ansikte. Dom kan i realiteten bli genom inspelningar som går ut på You tube. Det kan vara att man använder Facebook, Twitter eller något liknande där man sprider ringaktning för någon eller hotar någon. Det kan också tala för någonting med tiden.

    Men det finns en röst i berättelsen om föräldrar som hotar sina lärare som vi inte hört.

    – Nu hade jag lastat i Västerås i fredags. Men den går ju att dela den här trailern, vet du.

    På en mack intill motorvägen har tvåbarnspappan Mattias stannat till med sin långtradare. Han har nyss lossat och i handen har han en pappmugg med kaffe. Det är Mattias som är den arga pappan som läraren Tommy polisanmälde för olaga hot och som också blev dömd för brottet.

    – Jag har precis varit i Chicago så jag har haft en annan kille som har kört så det är inte jag som skitat ner, för en gångs skull.

    Jag sätter mig här…

    – Sätt dig vart du vill!

    Och i förarhytten i skydd från motorvägens buller får jag höra hans version av vad som hände.

    – För det första får jag höra att jag är väldigt högljudd när jag pratar och det har att göra med att jag hör själv dåligt. Och visst, irriterad det är jag! Jag är fruktansvärt irriterad. Han har varit på min son som jag aldrig har rört! Då ska inte heller någon annan göra det med honom. Och det kommer ut andra lärare som säger ”nä, nu får du lugna ner dig!” Men jag säger ”jag är lugn! Det är ni som håller på och dummar er. Han ska lyssna på vad jag har att säga, sen ska jag gå härifrån”, sa jag. ”Jag funderar på två saker. Det ena är att du ska få samma behandling, och det andra är att jag ska polisanmäla dig och det tänker jag göra”, sa jag. Jag svarade på en gång ”Det tänker jag göra! När jag går ut härifrån så tänker jag ringa och polisanmäla den här händelsen. Ja gör det , det tycker jag”, sa han då. ”Det kan du ge dig på!” sa jag.

    Mattias har blivit dömd för att ha hotat läraren Tommy till livet, men enligt honom själv har han aldrig uttalat något dödshot.

    – Jag svär på min morfars grav att jag aldrig har sagt dom orden! Jag skulle aldrig göra en sådan sak. Det finns inte i min mun, inte i min värld. Jag kan säga dra åt helvete till folk om jag blir förbannad, men that´s it. Något mer gör jag inte.

    Men att han blev skärrad och rädd för dig, kan du förstå det?

    – Inte med tanke på att jag var dit dagen efter och vi skakade hand och allting var lugnt, så kan jag inte förstå det, nej. Att han fram till den timmen då jag kom tillbaka kände olust, ja, det kan jag förstå. Men inte när jag är där dagen efter och pratar med honom i lugn och sansad ton. Jag pratade med han i samma läge som jag pratar med dig just nu. Och det var som jag sa åt honom, jag kan inte rå för mitt röstläge, hur jag låter, sa jag. Sen kanske det hade fel effekt på dig, men jag ville höra vad du hade att säga till ditt försvar för att du skadar mina barn.

    Då när du gick till skolan och var sådär arg, nu måste du reda ut det här, vad tänkte du att konsekvenserna skulle bli?

    – Polisanmälan. Jag ville höra hans version innan jag polisanmälde honom. Förklara att nu får det vara stopp. Jag vet vad som händer, nu är det slut. Punkt slut. Då står det en lärare 20, 30, 40, 50 meter längre bort där i korridoren och hon hör att jag säger att jag gärna skulle klappa till honom. Och det säger hon tack vare i polisförhöret som är ganska intensivt in på det här. Han hör här borta att jag säger att jag ska döda honom. Jag har aldrig sagt det till en människa och jag kommer aldrig att säga så till en människa för inte ens min värsta fiende önskar jag livet ur. Men enligt svensk lag, är ni tre vittnen till en händelse så kan ni döma vem som helst. Så otäckt är det. Jag har pratat med polisen om det här för i och med att jag är jägare så har mina vapen hållit på att hänga löst och jag har förklarat för honom och han har tittat på fallet och som det verkar nu så kommer jag få behålla mina vapen åtminstone. Men kan det inte vara så att du har sagt det? Nej, det flyger aldrig ur mig en sådan sak!

    Men vad tänker du kring att han fortfarande går omkring och har obehagskänslor efter den här händelsen?

    – Jag visste inte ens att han hade det, om jag ska vara ärlig. Och det finns ingen anledning till att han ska ha det heller. Jag är inte ens i närheten av honom. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det… jag förstår inte honom om han säger att han fortfarande är rädd för mig – varför? Då vill jag att han ska svara på varför han är det? Jag kan träffa honom idag, jag kan skaka hand, krama om honom, jag har ingenting emot honom. Han har dömt mig ja, det har han gjort. Men jag har fortfarande ingenting emot honom. Jag kan inte säga att jag hatar honom för det gör jag inte, jag känner inget som helst agg emot honom.

    Läraren Tommy säger att efter allt som hänt så har hans förhållande till barnen förändrats.

    – Man har väl blivit försiktigare på det sättet att man kanske backar och inte gör någonting, fast man skulle göra det. För man är rädd för att man ska bli anklagad för något annat. Tyvärr är det då eleverna som blir lidande på det här om man inte agerar tillräckligt fort i vissa situationer. Om två barn skulle bråka, hur hårt törs jag gå in och stävja bråket? Om jag nu tar i och det blir blåmärken, vad blir jag anklagad för då?

    Men för att det ska bli ett blåmärke måste man ju ta i ganska hårt?

    – Ja och det undviker man att göra. Det var ju så att jag tog barnet i armen då när jag förde ut det, och så slet han sig loss. Och jag vet inte om det uppstod ett blåmärke då, eller om det bara är som föräldrarna säger att det varit ett blåmärke. Jag vet inte. Jag hoppas att det inte var jag som gjorde de där blåmärkena.

    Du har inte övervägt att sluta ditt jobb som lärare?

    – Jo, faktiskt. Det är väl en av händelserna som gör att man kanske skulle vilja sluta, men sen finns det andra saker också som gör att man skulle kunna tänka sig sluta som lärare och göra någonting annat istället. Men sen är jag väl för gammal för att få ett nytt jobb också, men det är ju en annan sak.

    Reporter: Karin Andersson
    Producent: Lovisa Haag
    Exekutiv producent: Eskil Larsson

    #ruta=5538264#

    30 min
  • Föräldrarnas makt över skolan

    Lärare som känner sig pressade att sätta högre betyg än de egentligen vill, rektorer som är rädda att förlora elever och föräldrar som månar om sina barns framtid. Kaliber handlar den här veckan om föräldrars makt över skolan - och när inflytandet går för långt.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Lärare pressas att sätta glädjebetyg, rektorer ger efter för föräldrarnas påtryckningar av rädsla för att förlora elever.

    Har föräldrarna fått för mycket makt över skolan? Idag handlar Kaliber och Skolministeriet från UR om föräldramakt.

    – Här har jag jobbat i flera år också, längan där borta, det står 5 C på dörren där nu.
    Det där alltså din klass då?
    – Det som borde varit min klass ja. I början så kändes det lite konstigt att det var en annan lärare där inne där jag borde vara.

    – Senaste veckorna så har jag suttit i ett litet rum här inne i det här huset där vi är på väg nu. Man har jobbat som klasslärare i så många år och plötsligt är man inte det längre. Man har blivit fråntagen en del av sin identitet, slutat med något som har tagit otroligt mycket tid, mycket roliga saker med barnen, som massor med lägerskolor och teaterföreställningar.

    – Men jag trodde ju inte det skulle sluta på det här sättet. Samtidigt som jag då känner att är det så skolan ska va, då är det nog ingenting för mig för jag tror inte på den skolan där föräldrar ska bestämma.

    Trots att solen gör tappra försök kommer den inte igenom det massiva gråa molnet som hänger över Ljungskile skola. Margareta Almefjord är 62 år och varit klasslärare i nästan hela sitt liv. Idag har hon inte längre en egen klass. För knappt två år sen startade några föräldrar ett uppror mot henne för att deras barn skulle slippa Margareta som klasslärare, innan hon ens hade börjat med den nya klassen.

    – Ja, först blev jag förvånad och tänkte att det måste vara något missförstånd, vi måste ju kunna prata om saken, men den chansen fick jag aldrig för dom ville inte träffa mig. Och sen under sommaren så trodde jag att det hade lugnat ner sig för jag hörde inget mer men det gjorde det ju inte för föräldrarna fick inte mig utbytt, så då bestämde dom sig för att inte skicka barnen till skolan.
    Så rektorn stod på sig?
    – Ja det gjorde han och även vid det laget då förvaltningschefen. Men som sagt föräldrarna höll ju bara barnen hemma.
    Så vad hände när skolstarten kom?
    – Då var det tre elever som kom, av 17. Så 14 stannade hemma. Och det gick ju inte riktigt så bra utan föräldrarna hade ju möten och det finns ju dokumentation där som är skrämmande om hur dom som vuxna människor ändå kunde uppföra sig. Skriker och gapar och slänger grejer och vad jag frågar mig är varför. Det fanns ju ett par, någon ledare och ett litet gäng som hakade på där och hjälpte till så man fick en mobbningssituation helt enkelt för att det här är ju i princip en häxprocess.

    I och med det fria skolvalet har föräldrar och elever fått mer makt och inflytande över skolan. Är man inte nöjd kan man byta. Eller hota med att byta. Kaliber och Skolministeriet har granskat föräldrarnas makt i skolan. Vi skickade ut frågan via URs lärarenkät 673 lärare över hela landet och nästan en tredjedel av dom 472 473 som svarade sa att de varit med om att föräldrar hotat med att göra en anmälan till skolinspektionen om läraren inte gjorde som föräldern ville.

    Så här kommenterade några av lärarna sina svar:

    ”Det verkar som om detta är något man talar om i hemmen - att anmäla till skolinspektionen. ”

    ”Eleven fick inte godkänt och då satte en enorm hatkampanj igång där jag mejlbombades och ifrågasattes.”

    ”Jag höjde rösten mot en elev som kränkte en annan elev, det skulle jag aldrig ha gjort. Mamman blev förbannad för att jag höjt rösten och hotade att anmäla till skolinspektionen.”

    Tillbaka till Ljungskile. Till slut lät föräldrarna sina barn komma till skolan, men 12 åtgärder var villkoret, bland annat att en pensionerad slöjdlärare skulle vara med på lektionerna för att kontrollera att allt gick rätt till.

    – Det tycker jag ju i sig är kränkande att man efter 40 år som lärare ska behöva ha någon som sitter och vaktar en.

    Höstterminen löpte på och övergick till vårtermin men och då hände nåt som blev helt avgörande för Margaretas roll som klasslärare.

    – Det var två pojkar som satt och hade en matteuppgift, en gemensam uppgift och jag stod ganska nära och den ena bara plötsligt fnissa till så vände jag mig om och tittade och då hade den andre ritat en penis på bänken. Och han suddade ut den snabbt som sjutton, men jag såg den ju och jag gick fram och pratade med dem då och sa att vi hade pratat om det här med att rita könssymboler och det är många som inte tycker att det är särskilt trevligt och dessutom så är det inte ok att rita på möblerna det gör man inte heller, nej, och då började ha protestera vilt. Det hade han ju inte gjort och så vidare men jag sa att jag såg det och jag sa att vi sluter med såna dumheter, inget mer med det liksom. Och sen kom inte killen till skolan. Tre dagar. Alltså första dan som han inte kom ringde jag hem till mamman för han var inte sjukanmäld och då måste vi ju ringa så dom inte kommit bort på vägen eller något sånt där och då var hon ju så ilsk på mig. Det var ju inte alls som jag sa utan hade ju bara sluntit med pennan. Han hade blivit ledsen för att jag skrek och det visste vi ju redan förut att du skriker och gapar åt barnen.
    Skriker du och gapar på barnen?
    – Nej, det är ju inte därför man blir lärare för att man vill vara otrevlig mot människor utan man är ju intresserad av att hjälp barn att utbilda sig och växa upp till välfungerande vuxna och då måste man ju sätta regler och det är väl så att det är ganska många barn idag som inte är vana vid det.

    Mamman till barnet som klottrat plus mamman vars pojke satt bredvid anmälde Margareta till skolinspektionen och Barn- och elevombudsmannen för kränkande behandling.

    – Beo dom sa ju i båda fallen så var det ju ingen kränkning utan det var ju bara sånt som varje vuxen människa måste ta itu med när man har med barn att göra. Medan däremot rektorn tog denna möjligheten att få någonting att plocka bort mig på.

    – Jag såg att jag hade ett missat samtal.
    Antonio de la Cruz heter jag. Det gäller Ljungskileskolan då. Du är mamma vars barn ritade på skolbänken och sedan anmälde Margareta till Beo och skolinspektionen. Hur tänkte du då?
    – Ja men vad har man för roll som förälder skulle jag kunna svara. Det är väl förälderns roll att se att barnen mår bra och att dom är trygga och att allting funkar i skolan. Men det finns ju alltid ett sätt att korrigera, att få barn att förstå att det man gör är fel. Det var ju inte ens det som var problemet. Det som fröken påstått var ju absolut inte sant. Och då var ju mitt barn förödmjukad på ett otrevligt sätt framför alla hans klasskamrater.
    Du till och med anmälde läraren. Varför det?
    – Det var ju fel det som hon gjorde. Det var inte ok för mitt barn att få uppleva det. Och det var inte ok för någon annans barn att behöva uppleva det heller.
    Men den här anmälan fick inget gehör?
    – Nej tillslut fanns det ingen anledning att fortsätta med det eftersom dom ändå skulle byta lärare.
    Så ni lyckades flytta på den här läraren?
    – Det är ganska starka ord du använder. Det handlar inte om att lyckas eller inte. Jag vet inte om du själv har barn och då är det jätteviktig att föräldrarna ska känna sig trygga och det var tyvärr det som vi saknade.

    --Jag ser att du har sökt mig två gånger
    Hej! Du var en av dom föräldrar som försökte få bort Margareta som klasslärare till ditt barn. Vad har du för tankar kring allt det som hände?
    – Ja du tänker så, ja, det jag kan säga är att jag vill ligga väldigt lågt för det är väldigt infekterad stämning kring den här frågan fortfarande. För det är ju fortfarande inte löst som konflikt. Alltså det har ju blivit en lösning som barnen och föräldrarana och skolledningen kan acceptera men jag tror att den enskilde läraren har svårt att acceptera det som skedde. Man har gjort en organisatorisk förändring, man drar ett streck över det och låstas som om det inte finns och så vet man att hon går i pension om två år. Är det föräldrar som lägger sig i eller finns det ett reellt vuxenproblem och hur kommer man åt det?

    – Alltså man har haft en organisation där man har haft en lärare och en klass det är ett klassrum och en stängd dörr och vad som händer innan för den dörren är väldigt svårt för någon annan att se.
    Det finns ju ingen dokumentation på något sätt?
    – Det är ju det som gör det hela mer problematiskt. Det går ju inte säga att varenda elev i varje klass har haft problem men det visar sig att några barn i nästan, jag kan inte säga varje klass, men jag har ju pratat med så många som har kommit fram efteråt. Hade jag haft facit i hand så kan jag säga så här att jag, skulle aldrig göra om denna processen igen för man blir mobbad och utsatt som vuxen förälder. Det blir en sån här liten by-syndrom, skjut budbäraren och det är ju jobbigt.

    Hur känner du inför allt det här?
    – Ja det är ju… det känns uppgivet gör det och nu fanns det ju en tjänst nu i mars här och den är tillsatt en annan lärare.
    Det blev en klass ledig som du skulle kunna…?
    – Som jag skulle kunna tagit över då va? Nej det får jag inte.
    Vad gör du nu?
    – För det första satt jag i flera veckor och sysslade med datorer, bar runt datorer som skulle skrotas. Och det är ju inte direkt mitt jobb det är ju mer en vaktmästarsyssla.

    I Margareta Almefjordsfall i Ljungskile handlar det om att några föräldrar tycker och påstår att hon varit otrevlig, skriker och skäller och därmed kränker elever. Men när vi studerat Margaretas historia lite närmare hittar vi ingen dokumentation som tyder på att Margareta gjort något som skulle göra hennes olämplig som lärare. Ord står mot ord. Lärarnas riksförbund som är Margaretas fackförening anser dock att Margareta har rätt och driver nu fallet mot Uddevalla kommun som Ljungskile tillhör. Vi måste dock tillägga att föräldrarna inte gjort något formellt fel utan handlat efter sin övertygelse och föräldraansvar.

    Vi lämnar Margareta Almefjord en stund. För hon är inte den enda som upplevt att skolan givit efter när föräldratrycket blivit för starkt. Det visar inte minst vår enkät. 186 av dom 472 lärare som svarade på UR:s lärarenkät menade att det har hänt att rektorn på skolan velat att de ska gå med på förälderns krav trots att läraren själv tyckt annorlunda.

    ”Rektorer är så rädda för föräldrar att de gör vad som helst för att undvika konflikter.”

    ”Min nuvarande rektor påminner ibland om vissa föräldrars sociala status på orten och säger att vi måste tänka på det”

    ”Idag känns det som om rektor är rädd för att föräldrarna ska byta skola om de inte få gehör för sina åsikter.”

    Inga Ordqvist – är rektor på Ljungskileskolan och därmed också Margareta Almefjords chef.

    – Jo, jag har funderat på detta och nej jag ställer inte upp på det. Det är lite för känsligt.
    Du vill inte säga någonting om varken det enskilda fallet eller i det stora.
    – Vi kan ju säga att det är ju löst. Det som det ursprungligen handlade om är löst
    Har ni löst det?
    – Jag vill inte uttala mig om det här har jag ju sagt.
    Tycker du att det är ett problem med för mycket föräldrapåverkan?
    – Prata med vem som helst. Vilken rektor som helst egentligen. Alla har ju varit i liknande situationer utan att det har blivit lika stort så att säga och det är ju sådant som är aktuellt för alla, däremot är det olika på olika skolor lite beroende på vad man har för upptagningsområde och så. Föräldrar i olika områden är mera på än vad man är på andra ställen kanske.
    Vad har det med att göra?
    – Socioekonomiska faktorer eller? Ja till exempel, att man är mera påläst, eller ja mera välutbildade kanske, mera van att påverka i andra sammanhang. Så kan det vara…

    Vi följde rektor Inga Ordqvist uppmaning och frågade 1570 slumpvist utvalda rektorer över hela landet via UR:s Rektorsbarometer.

    72% av rektorerna av de 882 som svarade uppgav att de det varit med om att föräldrar hotat med att lyfta sina barn ur skolan för att få sin vilja igenom.

    Markurells i Wadköping, här i Radioteaterns version från 1949, är ett klassiskt svensk verk från Hjalmar Bergman, själva plotten är just föräldramakt. Direktör Markeurells vill att hans son inte ska kuggas från skolan, annars hotar han att dra in sitt stöd till staden och läroverket. Så det här med föräldramakt och föräldrapåverkan är kanske egentligen inget nytt? Professor emeritus i idé och lärdomshistoria Sven Eric Liedman kan svara på detta.

    – Ja, vi hade ju en gång i tiden ett privatlärarsystem i Sverige, det var ju i synnerhet adeln men också så småningom de bättre borgerskapet och det är klart att dom här privatundervisarna som ju ofta var fattiga studenter dom måste ju tillmötesgå föräldrarnas krav för dom bodde hemma hos föräldrarna och så…
    Då kan man tala om föräldramakt?
    – Då kan man tala om föräldramakt, alltså den föräldramakten fanns. Sedan så grundades , startade man i Sverige grundskolan då för 50 år sedan, man kan säga att grundskolan fungerade ganska bra i några decennier, medan i synnerhet sedan, det man kan säga är en dubbelreform, en kommunalisering och friskolereform. Efter det har ju effekterna gått utför och effekterna har accelererat kan man säga. Och jag tycker det är så ovärdigt, det finns såna här gymnasiedagar, en slags mässdagar där alla gymnasier tävlar om att dra till sig uppmärksamheten hos eleverna. Det är ett slags försäliningsraseri där som jag tycker är helt främmande för skolan. Då får man ju ett bisarrt läge, det är som när man överettablerar en viss typ av affärer då blir konkurrensen om kunderna benhård.
    Så då måste rektorerna gör allt för att tillmötesgå föräldrar?
    – Visst det finns rektorer som känner sig tvingade att pressa lärarna att sätta lite högre betyg va.
    Vad händer om läraren säger nej.
    – Ja då hamnar läraren i en besvärlig situation. Det är ju rektorn som är chefen.

    Eva Jorendal är lärare i svenska och religion på gymnasiet i Härnösand …

    – Ja till exempel här har jag då exempel ifrån nationella prov. Då diskuterade jag bedömningen av dessa två prov med en annan lärare och den här satte jag icke godkänd på, IG. Det är jag som har skrivit det här. Och den här satte jag ett starkt VG på. Och den andra läraren har alltså satt ett G på den som jag satte IG på och MVG på den som jag satte starkt VG på. Och så skickade jag, tog jag bort alla markeringar, och skickade in till dem som gör proven i Uppsala. Vad satt dom? VG plus och IG utan att veta vad jag eller den andra lärare hade satt.
    När skolchefen ville att du skulle sätta högre betyg eller åtminstone ge godkänt till alla elever. Gjorde du det?
    – Nej, men det var ju därför jag blev av med jobbet så klart. …

    – Men jag hade inga planer på att sätta högre betyg då heller?
    Gjorde dina kollegor det?
    – Ja men det ser du ju, jag har exempel på det här…

    – Ja här är då huvudbyggnaden för Härnösands gymnasium. Ja, gammal fin byggnad.
    Var hade du dina lektioner?
    – Ja till att börja med hade jag dom uppe på översta våningen här. Men sen kom det propåer att nu skulle inte eleverna behöva flytta på sig utan vi skulle springa som tättingar till deras olika avdelningar som dom var på.

    – Jag vet jag sprang här det var en kilometer bort eller någonting det var en diaprojektor en gång höll på att bära ihjäl mig. Hade ingen bil då.
    Så man ville inte att eleverna skulle röra på sig så mycket så då fick ni lärare göra det?
    – Ja dom var ju kunder dom skulle servas. Helt vidrigt faktiskt.

    – Vi skulle kunna fråga ungdomarna här vad dom tycker om skolan, ställa några frågor.

    Det finns ju en diskussion om att lärare ska sätta högre betyg...
    – Man kan ju tänka sig att lärarna känner pressen att dom ska sätta högre betyg. Så att dom …jag tänker bara på mina högstadiebetyg då. Jag vet inte...
    Hur menar du då?
    – Nej men man kanske får lite högre betyg än vad man egentligen borde fått.
    – Nej, jag känner mer att jag inte borde fåt något betyg alls. Så det var ju det som var problemet.

    – Men just det här att man tävlar om betyg bland skolor känner jag blev mycket mer nu när friskolorna kom. Man ska tävla med varandra om vem som är en bästa skolan och på den här skolan får man datorer och på den här skolan får man si och så. Och det känns otroligt synd för alla ska ha rätt till samma skola tycker jag. Lärarna kan ju inte göra sina jobb och eleverna får inte den utbildning som dom faktiskt tror att dom har fått.

    Eleverna Maja och Helen korsar skolgården, Eva tittar efter dom, det kunde ha varit hennes elever. Men Eva Jorendal vägrade sätta högre betyg än vad eleverna förtjänade och på grund av detta fick hon elever, föräldrar, rektor och till sist skolchefen emot sig och förlorade jobbet. Hon fick dock viss upprättelse av tingsrätten som konstaterade det ej fanns sakskäl för uppsägning. Men Eva har trots detta inte fått en ny lärartjänst.

    Vi har sökt tidigare och ansvariga skolchefer i Härnösand men dom har inte velat uttala sig. Birgitta Wigren är dock nuvarande förvaltningschef för skolan i Härnösand, hon har nyss tillträtt och kan inte uttala sig om Eva Jorendals fall, och det i sig är också ett problem eftersom skolchefer i många kommuner byts ut på löpande band och det är svårt att hitta ansvariga.

    – Ja jag tycker det har skett en förskjutning på föräldrarnas makt. Framför allt så, eller det är ju sa att lagen har förändrats. Enligt lag har man ju nu ganska stora möjligheter att påverka. Man har som förälder möjlighet att påverka i vilken skola man går. Och det innebär ju i sig i princip att man kan välja lärare för sina barn.

    När vi frågade lärarna i våran enkät hur många som varit med om att föräldrar försökt påverka betygsättningen svarade nästan hälften, 223 stycken, att de hade det. Och av dom hade var sjätte lärare också gjort som föräldern ville och ändrat betygen. Birgitta Wigren förvaltingschef igen.

    – Det låter mycket. Att det förekommer det tror jag alldeles säkert att det gör. Men vi jobbar jättemycket med det här för det är otroligt viktigt. För mig är ju också dom betyg som lärarna sätter ett betyg på lärarna själva.
    Hur menar du då ?
    – En lärare sätter ju betyg på sin egen undervisningen eftersom man enligt läroplanen har skyldighet att nå eleverna där eleverna står. Och kan man då inte hitta det som eleven behöver så att eleven kan få ett betyg då har man inte som lärare hittat tillräckligt många möjligheter.
    Så du menar att det är lärarens fel om en elev blir underkänd?
    – En del utav det. Sen har vi ju naturligtvis elever som inte kommer till skolan eller som inte går att nå av andra skäl. Men finns du i skolan och vill lära dig då har läraren det som uppgift att hitta alla möjliga metoder. Att hitta just den lärstil som just den eleven har.

    Går du in tillsammans med rektorn och ändrar ett betyg?
    – Jag har inte rätt att ändra ett betyg. Enligt lagen är det bara rektor som har rätt att ändra ett betyg, Men jag har naturligtvis varit med om att föräldrar har ringt till mig och tyckt att elever fått fel betyg, och jag har gått in och resonerat med lärare och rektorer hur ser det ut och vad har man byggt det här på och så vidare. Och att det har ändrats efter att vi har gjort det. Visst har jag varit med om det.

    Då kan man säga att det är någon slags föräldrapåverkan då?
    –
    Ja och just i det fallet tycker jag inte att det borde vara så utan det skulle vi gjort rätt första gången. Ok, så föräldern hade rätt i det här fallet?
    – Ja det får man absolut säga. När vi ändrade oss så hade föräldern absolut rätt.

    Trots arbetssituationen och anklagelserna vidhåller Margareta att hon ej gjort något fel.

    – Eftersom jag inte gjort något fel är det inte jag som ska bort. Jag tycker att vi måste alla som råkar ut för något sådant här försöka orka med att stå på oss vi kan inte bara liksom förvinna ut bakvägen och så är vi bortglömda om några månader för det är ju enklast om problemet försvinner och problemet är ju jag för tillfället då va i den här skolan. Vi måste stå på oss och säga vi har inte gjort något fel, det är inte ok vi ska inte bort.

    29 min
  • Hästkött från livsmedelsindustrins bakgård

    Hur kom det sig att hästkött i det dolda blev en betydande råvara för den europeiska livsmedelsindustrin? Kaliber har följt leveranskedjan bakåt genom Europa, i spåren efter hästköttskandalen - och hittat en del av matindustrin som få tidigare ens visste existerade.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Fattiga bönder som utnyttjas av en livsmedelsindustri i jakt på billigt kött, sjuka, antibiotikabehandlade hästar som förs till slakt. Och vildhästar som fångas in och säljs. Kaliber har granskat handeln med hästkött i Europa.

    – Då händer följande att vi ska bege oss upp till vår biograf. Jag hoppas alla har namnbricka med färgkoder?

    En solig tisdag i april. Det är öppet hus hos Findus i det lilla skånska samhället Bjuv. I röd-rutiga skjortor hälsar informatörer kockar och även VD folket välkomna. Hela 2 100 personer vill se hur produktionen går till i det numera världskända företaget.

    – Där tvättas ärtorna på sommaren.

    Man vill städa ut - hästskandalen är över. Nu är det nya tag och det är lite av en kick off känsla på plats.

    Och budskapet är tydligt.

    – Det viktigaste är att vi vill visa upp oss och berätta hur vi jobbar här på Findus, att vi är ärliga och transparenta och vi vill bygga upp vårt förtroende hos konsumenterna.

    Och det finns anledning för företaget att putsa på sin image. Precis som för många andra - som Ica, Coop, Axfood, Dafgårds och grossisterna Martin&Servera och Menigo. Alla sålde de produkter som misstänkts innehålla hästkött istället för nötkött.

    Företagen säger sig att ha blivit lurade av andra företag inom den europeiska livsmedelsindustrin.

    Men vi undrar - borde inte företagen frågat sig: Vad ligger egentligen bakom det så billiga inköpspriset?

    I matlandet Sverige har vi köpt oxfiléer, lasagner, rostbiffar och köttbullar till ständigt låga priser. Företagen har på ett näst intill magiskt vis kunna pressa priserna. Och en varukorg med enbart kött som 1990 kostade 1000 kr kostar idag 650 kr. Och köttet det flödar som aldrig förr över de europeiska ländernas gränser. Kors och tvärs. Vi följer den så omtalade lasagnen för att se var vi landar.

    Häng nu med.

    Findus, Ica, Coop och Axfood, och företag från 15 andra europeiska länder köpte lasagne av det franska företaget Comigel som i sin tur lät dotterbolaget Tavola tillverka den i en stor fabrik i Luxemburg som sen fick sin köttfärs genom franska köttgrossisten Spanghero som i sin tur köpte köttet från en av Europas 500 olika kött-tradare som de kallas i branschen. I det här fallet var det Draap trading, ett företag registrerat på Cypern fast med Holländsk ägare och som ägs av bolag på brittiska Virgin Islands. Och kanske där köttdiscot skulle stannat upp ett ögonblick.

    För det holländska ordet Draap - betyder häst om man läser det baklänges. Och den här bolagschefen är också sen tidigare dömd för fiffens med märkningen av kött.

    Men Spanghero såg till att få köttet stämplat som franskt och visst hade köttstyckena suttit på nötkreatur menade man. Bara det att när inspektörer åka till Spanghero och kolla i deras lådor - så stod där att köttet inte alls kom från Frankrike utan i själva verket kom från Rumänien. Och nej det var inte heller nötkött. Från Rumänien hade man sålt hästkött.

    Men varför har det lönat sig att sälja rumänskt hästkött som nötkött och vad är det för hästar som hamnat på styckbordet och sugits in i köttkvarnarna egentligen.

    Vi bestämmer oss för att ta reda på mer om den här delen av livsmedelsindustrin som vi tidigare knappt ens visste existerade - hästköttsindustrin.

    Och finner en bransch med sjuka, medicinerade hästar, kriminell verksamhet och förfalskade papper.

    Du lyssnar på Kaliber i P1.

    Vi är på slakteriet Doly-Com i nordöstra Rumäninen. Det var här som hästarna slaktades och styckades innan köttet hamnade i kedjan av företag för att slutligen landa som lasagne på de svenska tallrikarna.

    Det är inte vanligt att äta hästkött i Rumänen så det mesta som styckas här går till export.

    Vi hör djuren och skymtar dem genom en låg dörr bakom slaktmaskinerna. Just nu är det kor som står på tur. På förmiddagarna slaktas det häst - på eftermiddagarna nötkreatur. Men ingenting blandas försäkrar företagsrepresetanterna. Efter att hästköttskandalen briserade har efterfrågan på hästkött också minskat får vi veta.

    Rumänien har sedan EU-inträdet 2007 seglat upp som en storsäljare av hästkött i Europa. Härifrån forslades det förra året 6 000 ton hästkött. Och sedan EU-medlemskapet har landets export av hästkött till andra EU-länder i princip dubblerats enligt den officiella statistiken, men hur mycket som sålts svart finns det ingen siffra på.

    Efter att hästkött upptäckts i matvaror som enligt innehållsförteckningen skulle ha innehållit nötkött - startades ett massivt analysarbete inom EU. 7000 provtagningar utfördes av europeiska myndigheter.

    Var tjugonde DNA-testad vara visade sig i hemlighet innehålla hästkött istället för det som utlovats på förpackningen. Till detta ska läggas företagens egna analyser och upptäckter som gjort att hundra tusentals ton mat har kallats tillbaka då man hittat hästkött eller funnit misstanke om det. Hur mycket hästkött som vi i Europa har tuggat i oss utan att veta om det är det ingen som riktigt vet. Men en sak är klar: hästkött har i det dolda varit en betydande råvara för den europeiska livsmedelsindustrin. Genom att hästkött märkts om till nötkött har det funnits stora pengar att tjäna.

    Hästkött som är lämpat för köttfärs är tio kronor billigare per kilo, när det kommer från det här slakteriet.

    Vi dröjer oss kvar vill veta mera men företagsrepresentanterna vill snabbt gå vidare.

    – And the documents come from?

    Det är här, på slakteriet, som mycket av den tidigare rapporteringen om hästköttskandalen slutat. Men vi bestämmer oss för att undersöka branschen närmare - vilka är egentligen hästarna som hamnat på styckborden och så småning om i köttfärsen? Vi ger oss ut på den Rumänska landsbygden.

    Det är vår i norra Rumänien. En gång i veckan är det marknad och bönderna reser från bergen och byarna runt omkring för att sälja och köpa det dom behöver. Här finns allt från gummistövlar, kläder och plastleksaker i gälla färger till potatis, lök, kycklingar och hästar.

    I Rumäninen finns det många bönder som driver små lantbruk med några hektar mark. Hästen är ett av de viktigaste redskapen i arbetet.

    Här på marknaden är det många som köper och säljer sina arbetsdjur. Men det är inga muskolösa ardenner-hästar det handlar om utan ofta hästar av det mer spensliga slaget.

    En del är mer professionella hästhandlare - köper upp och säljer vidare - en del av lantbrukarna sköter det på egen hand. Och slakterierna har varit en pålitlig köpare. Finns det några hästar i en by som man vill bli av med - är slakteriet med sina lastbilar där efter ett telefonsamtal. Slakterierna åker också själva runt och ber om att få köpa djuren.

    Med på resan är vår rumänska journalist-kollega Radu Ciorniciuc och han blir på rak arm erbjuden att köpa en häst när vi vandrar runt på marknaden.

    Vi vet att varje häst enligt regelverket ska ha ett microchip insatt under pälsen för att det ska gå att hålla koll på dess bakgrund och var den slutligen hamnar. Dessutom ska det finnas veterinärpapper på hästens hälsa. Så kallat hästpass. Men när Radu frågar om det blir svaret nej. Hästen har varken microchip eller papper. Men det är en helt bra häst tillägger försäljaren. Och blir lite fundersam över Radus frågor. Det brukar inte köpare fråga efter.

    Det är många av hästarna som vi ser på våra resa genom Rumäninen som ser rätt eländiga ut. Magra - ofta inte avmaskade - med revbenen väl synliga under pälsen.

    Bönderna är fattiga men försöker ta hand om sina djur så gott de kan. Vi får höra om motorolja och får-fett som smörjs in på sår och onda leder.

    Radu fortsätter att fråga runt bland de som säljer hästar på marknaden och det blir klart att inte ens hälften av hästarna här varken har microchip eller papper. Men det är inga problem att sälja dem ändå säger alla vi pratar med.

    Vi börjar prata med en av männen som ägnar sig åt hästhandel på heltid – Constantin Robota. Constantin berättar ingående om hur sjuka en del hästar är.

    Det vanligaste är lungsjukdomar och problem med hovarna, säger han.

    Och så fortsätter han med att både han och hästägarna försöker behandla dem på olika vis med mediciner som de kan få ut på apoteken utan recept. Även antibiotika som egentligen kräver recept från veterinär.

    Men även sjuka hästar går att sälja till slakterierna är det många som vi möter som vittnar om. Hästar utan registrering och veterinärpapper. Bönder som trots allt kan sälja sin gamla häst och tjäna en slant.

    Men, ska det visa sig, försäljningen av hästar inte alltid är frivillig. Hästbranschen har blivit big business i Rumänien, exporten har dubblerats, men det är inte alltid bönderna som tjänar pengarna. Vi reser vidare på gropiga vägar, förbi stora fält och ståtliga berg.

    I utkanten av samhället Codlea i Transylvanien bor människorna i ruckel till hus med stora glipor. Jordvägarna är leriga och ett sopberg tornar upp sig intill. Det är ett romskt samhälle och människorna som bor här lever under konstant hot om vräkning får vi veta.

    Hästar går och betar på ett fält nedanför husen, framför industriområdet. I bakgrunden skymtar snötäckta bergstoppar. Det är fattigt och arbetslösheten är stor.

    Barnen springer runt i smutsiga kläder och leker med de till synes herrelösa hundarna. Hästen är för många här det viktigaste arbetsredskapet de äger, men i vintras gjorde avsaknaden av pengar att många tvingades sälja sina djur. Slakterierna kom glatt och köpte dem berättar byborna. För en summa på knappa 400 svenska kronor. Ofta köper bönderna hästarna här för 5 000 svenska kronor.

    En kvinna som presenterar sig som Maria sticker ut huvudet genom ett fönster och pratar med oss. Hon är ledare för det grannskapet.

    Hon berättar om hur slakterierna kom och köpte deras hästar för att sedan kunna sälja köttet till ett mycket högre pris.

    Men när pengarna som bönderna tjänat så var slut står byborna utan sina så viktiga hästar. I stället kan de ha hamnat via flera olika länder och företag kan ha hamnat i färdiglagad lasagne eller köttbullar och filéer i Sverige och resten av Europa.

    Men än värre är hur hästarna också blir stulna säger hon sedan.

    Och blir man av med sin häst är det som att mista ett barn eller en arm säger hon.

    Häststölderna är ett utbrett problem i Rumänien. Och vi får höra att de har blivit fler de senaste åren. Codlea är inget undantag.

    En man vid namn Ion Ilie berättar att han själv ofta låter sin häst gå och beta på fältet intill. Men på natten har det kommit män med lastbilar och tagit flera hästar åt gången berättar han. Det finns ju pengar att tjäna. Säljer dem till slakterierna.

    Och de som kommer och tar hästarna är farliga säger han. Vi lever i rädsla här. Polisen gör ingenting heller säger Ion Ilie.

    Även om ommärkningen ofta verkar ha skett utanför Rumäniens gränser så upptäcker vi en del märkliga fall även här. Till exempel hur det dumpats 1 ton kött i en rumänsk sjö. Köttet var packeterat och fullt ätbart. Men det var inte märkt. Efter en analys stod det klart att det var just hästkött. Varför någon dumpat köttet i sjön ännu oklart.

    Kriminella nätverk som tjänat pengar på illegala slakterier och svarthandel med hästkött har uppdagats i de områden som vi besöker i Rumäninen. Hästkött som redan i Rumäninen har märkts om till nötkött har varit fall för de rumänska myndigheterna redan för ett par år sedan. Och vår granskning visar en tydlig trend: Hästaffärerna tog rejäl fart vid Rumäninens EU-inträde då den europeiska livsmedelsindustrin fann ett nytt land att jaga billig råvara ifrån.

    Vi reser vidare genom Rumänien. För att träffa en veterinär som vittnar om en hästhandel i landet som är utom all kontroll.

    Vi träffar Bogdan Novenschi på ett rökigt hotellrum i stan Iaşi. Han har jobbat som rådgivare åt den rumänska myndigheten för livsmedelsäkerhet. Bogdan Novenschi är mycket orolig för utvecklingen inom hästbranschen i Rumänien. Han beskriver hur häststölderna blivit allt vanligare och att hästar säljs till slakt utan någon som helst fungerande kontroll.

    Hästarna ska ha mikrochip för identifikation och så kallade hästpass där medicinering finns antecknat av veterinär. Men rätt papper saknas ofta säger Bogdan Novenschi.

    Mindre än fem procent av hästarna i hans distrikt har pass där medicinering finns antecknad säger han. Men hans erfarenhet är att hästar medicineras på egen hand av sina ägare - utan veterinärers inblandning.

    Han berättar att antibiotika, som ska skrivas ut av veterinärer, kan köpas direkt av bönder på apotek, mot alla regler. Och det görs också. Och det antecknas aldrig i några papper. Antibiotika som kan finnas kvar i hästen när den säljs till slakterier.

    Vi kollar upp antibiotikan som Bogdan Novenschi berättar om. Särskilt enrofloxacin, som bönderna mot reglerna kan få tag på utan recept. Det är en så kallad fluorokinalon, en grupp antibiotika som är listat av världshälsoorganisationen som extra viktigt för människor. De ska därmed användas mycket sparsamt för att förhindra antibiotiskaresistens.

    Veterinären Bogdan Novenschi som jobbat med frågorna i flera år menar att många av slakterierna väljer att blunda, att man köper hästar utan papper. Hästar som kan ha antibiotika i sina kroppar när de säljs.

    Vi har fått tips om en storhandlare när det gäller hästar i Transylvanien. En man som blivit rik på att handla med djuren.

    Adam Ion har skinnväst och en svart amerikansk baseball-keps. Han har genom åren handlat med över 3000 hästar och många har inte haft några papper, berättar han.

    Och det är inget snack om saken när det gäller vad som är det bästa med hästbusinessen

    "Pengarna" säger han och knäpper med fingrarna.

    Han fortsätter sedan med hur hästaffärerna har gjort honom rik. Hur han kunnat köpa 30 olika bilar av fina modeller. Och hur han levt ett gott liv.

    Nu är han gammal och håller på att dra sig tillbaka. Men han har haft mycket glädje genom sin business säger han.

    Men sen säger han ngt som får oss att rycka till.

    Han börjar prata om vildhästar. Hur han fått fina pengar när han sålt vildhästar till slakterier.

    Vilda hästar alltså. Sålda och slutligen landade på styckbordet på slakterierna.

    Det är gryning vid Rumäniens kust mot Svarta Havet. Vi åker båt genom morgondimman rakt in Donau-deltat.

    Solen stiger rödgul mot himlen bortom vidderna. Storkar, svanar och en och annan pelikan lyfter från strandkanten när vi åker förbi.

    Det är här som några av Europas sista vildhästar lever.

    Vi kliver i land på en av sandbankarna. Den lilla byn har just vaknat efter natten. En ung kille som heter Maxim ska visa oss vägen till vildhästarna. Han möter oss med häst och vagn. Vi hoppar upp.

    Men vi får inte åka så lång väg - området är ett reservat.

    Vi går över fälten. Buskage, skogsdungar och öppna hedar. En räv smyger förbi, harar skuttar längre lite längre bort och så där...

    Där inne vid skogsbrynet ser vi dem.

    Nyfiket tittar de på oss. Sedan vänder de om och springer i väg. De har lärt sig att vara rädda för människor.

    Det finns idag runt 1000 vilda hästar här i reservatet - men det finns ett pris på deras huvud.

    Genom artiklar och berättelser från personer vi träffar får vi höra om hur drygt 50 vildhästar fångades in för att slaktas här 2011.

    I maj 2011 kommer en beställning till byborna. De som vill tjäna en hacka erbjuds att fånga in vildhästarna. Priset för varje häst är 25 euro. Beställningen är på dryg 50 hästar.

    En del nappar på uppdraget och ger sig ut för att leta rätt på vildhästarna.

    De tränger ihop dem. Kastar rep om deras halsar. Motar in dem i ett fång. Hästarna sparkar och slår. En del faller omkull. Ögonen är uppspärrade och en del blöder ur munnen.

    Hästar har fångats in förr och sålts till slakterier får vi veta, men den här gången får en djurrättsorganisation nys om det och finns på plats när hästarna trängs in i lastbilen som blir överfylld.

    Efter 30 timmar på vägen stoppar polisen lastbilen. Omtumlade hästar släpps ut. En del har fallit i lastbilen och är skadade. En häst kommer inte ut alls utan ligger död kvar. Enligt djurrättsorganisationen hade också hästarna slagits så hårt under tumultet att ett par fått skallarna spräckta.

    Vi läser om fallet i artiklar och hör bybornas berättelser.

    Den här gången stoppar djurrättsorganisationen slakten av vildhästarna, och det är deras bilder vi tittar på från händelsen. Men andra gånger har det skett utan att någon fått reda på det enligt flera vi pratar med.

    Uppgifterna vi får veta om hur sjuka hästar, stulna hästar och till och med vildhästar kan hamna på Européernas tallrikar bekräftas av många som har insyn i den rumänska hästbranschen som vi har varit i kontakt med. Även personer som själva jobbat på slakterierna.

    Vi träffar en man som berättar att han tidigare jobbat vid just Doly-Com - slakteriet som levererat hästkött som sedan hamnat i färdiglasagnen i Sverige och många andra europeiska länder och vars hästkött har märkts om till nötkött av andra företag i livsmedelskedjan.

    Han säger att han själv sett hur hästar utan papper sålts till slakteriet. Som sedan på kontoret skapat ett dokument för dem.

    Vi pratar en stund med honom en bit från slakteriets byggnader men sedan blir han nervös och vill lämna bilen. Hyrbilens nummerplåtar från Bukarest gör att vi på långt håll visar att vi inte kommer härifrån.

    Vi har utlovats en intervju med chefen på Doly-Com, Julian Cossacks.

    Vi har blivit kontrollerade både på köttets kvalité och spårbarhet säger han. De har sålt hästkött som hästkött och inget annat. Men slakteriet har blivit rentvått. Vi får se papper som bevisar detta.

    Men vi har andra frågor. Frågor om sjuka hästar, om falska eller obefintliga papper. Om vildhästar och stulna hästar.

    Han börjar skruva på sig – lyfter från stolen. Jag har inte kontroll över djuren i Rumänien men djuren som kommer till slakt har dokument med sig säger han.

    Vi har väntat på honom i ett par timmar och det är många frågor vi vill ställa.

    Men efter sju minuter får han nog. Han blir irriterad – reser sig upp, kliver ut ur kontoret och slår igen dörren.

    Det som först verkade vara ett enstaka fall av felmärkning visade sig efter närmare kontroller vara en skandal i hela Europa. Vår granskning av denna dunkla del av livsmedelsindustrin har visat hur slakterier kunnat tjäna pengar på fattiga bönders hästar, hur sjuka medicinerade hästar riskeras slaktas för att säljas som mat och hur några av Europas sista vildhästar fångas in för att bli köttfärs i Västeuropa.

    Livsmedelsindustrins köttkvarnar söker ständigt efter det lägsta priset och urvalet är ibland urskiljningslöst. I butiken blir konsumenterna lurade av innehållsförteckningen.

    I jakten på lågprisköttet skapas det möjligheter för kriminella att tjäna stora pengar. Och idag är handel med falsk mat big business för de som är beredda att gå utanför regelverket. Det bekräftas inte minst av Europeiska polismyndigheten Europol som i allt större utsträckning arbetar med matkriminalitet.

    För tillskillnad från droger - som utredare vid Europol säger – så är mat något som vi alla vill ha och behöver. Det är en lukrativ marknad.

    På Findus i skånska Bjuv fortsätter rundvandringen. Findus vill gå vidare. Har sagt upp avtal med franska matproducenten Comigel. Nu ska man ha bättre koll säger man. Köttet ska köttet ska levereras från Sverige, Finland, Irland och Brasilien.

    – Vi vill göra allt vi kan för att återupprätta förtroendet för Findus och visa att vi verkligen är ärliga och transparenta och att vi är ett varumärke man kan lita på.

    Men den europeiska hästköttskandalen är inte över. Ständigt uppdagas nya fall. Och ibland kan inte ens de mest avancerade analysverktyg svara på vad det är vi egentligen stoppar i oss. Brittiska BBC gjorde nyligen en egen undersökning på snabbmat och fann att köttet inte var det som utlovats på restaurangernas meny. Men vad det var istället fick de inte fram. Det laboratoriet kunde konstatera var att det inte var – människokött.

    Reportrar: Malin Olofsson, Sofia Boo och Radu Ciorniciuc
    Producent: Eskil Larsson

    30 min
  • Jobb till varje pris

    De beskrivs som superbillig arbetskraft. De är uthålliga och de klagar aldrig. På ett falskt visum går det att ta sig till Sverige. Väl här finns arbetstillstånd att få – men priset kan bli högt.Kaliber har granskat vägen från gränsstationen i Kazakstan, där tusentals uzbeker passerar varje dag, till jobbet i Sverige där svarta pengar väntar, och ibland ingen lön alls.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Skolflickorna uppträder i folkdräkt. Vi är i Kazakstan och i snart en vecka har man firat vårens högtid, Nauriz, med traditionsenlig sång och dans.

    Men våren är också startpunkt för något annat i Centralasien – med den börjar en massvåg av migrantarbetare sin resa mot okända öden – till Ryssland, men också mot Schengenområdet och Sverige.

    Förra veckan berättade vi om svartarbete inom byggbranschen. Och om jobben som trots ROT-avdrag i slutändan kan vara svarta.

    Och vi träffade bland annat byggjobbaren Calle Fridén, som beskrev hur hans kår drabbats av lönedumpning.

    Och han är inte ensam. På Hjorthagens dagcenter i Stockholm, vägg i vägg med härbärget Vinternatt, sitter tre polska byggjobbare och vilar i varsin fåtölj. Vi får inga jobb längre, berättar en av killarna. Dino, som är föreståndare, tolkar. De har i sju års tid kommit regelbundet till Sverige och aldrig haft problem med att hitta arbete, låt vara för lägre lön än vad svenska byggjobbare får, men ändå.

    De förklarar efter hand att det numera alltid finns någon annan, som kan göra jobbet mycket billigare. Det får de höra när de söker jobb nuförtiden. Polska byggjobbare, är de plötsligt för dyra? Uzbekerna säger de, de gör våra jobb för halva priset!

    Bilden av en ny grupp på den svenska arbetsmarknaden får vi också när vi kontaktar myndigheter och fackförbund.

    Vi pratar med bland annat Byggnads som är remissinstans när Migrationsverket ska ta ställning till om personer från länder utanför EU ska beviljas arbetstillstånd. Vi träffar ombudsman Christer Carlsson. På hans kontor finns högar med sådana ärenden.

    Vi får en lista med företag där uzbeker har fått arbetstillstånd. Vi ringer upp några av dem.

    Flera av arbetsgivarna vill inte låta oss träffa de anställda, vissa ber att vi ska återkomma. Men några uzbeker får vi inte träffa genom dem.

    Vi fortsätter att söka på arbetsplatser, härbärgen och via ideella organisationer. Vi får höra många berättelser om uzbeker som får jobba för slavlöner, svarta löner och ibland inga löner alls. Men uzbekerna själva vill ogärna prata med oss. De verkar rädda.

    Vi vill veta mer om varför och framför allt hur de kommer hit. Vi åker till Kazakstan, som har blivit ett transitland för uzbeker.

    Busskonduktörerna försöker överrösta varandra vid hållplatsen. Bilarna okynnestutar. Vi har rest till Shymkent, en dammig och bullrig stad nära uzbekiska gränsen, ibland kallad för Kazakstans vilda västern.

    Vi får kontakt med frivilligorganisationen Sana Sezim som hjälper migrantarbetare, och jag får följa med deras jurist Marat Dzjakupov till gränsstationen Tjernajevka.

    Från och med vårens ankomst passerar uppemot 6000 uzbeker varje dag den här gränsen, för att arbeta på annan ort, berättar Marat.

    Gatan från gränsen är kantad av improviserade växlingskontor i husvagnar och några kiosker. Det finns gott om tiggare. På var sin sida längs vägen finns stora parkeringsplatser där bussar väntar på att föra migranterna mot sina nya arbetsplatser, främst till Moskva och andra städer i Ryssland.

    Arbetarna går i grupper, i led, bär tunga vinterkläder trots att det är mitt på dagen och gassande hett. Allt som inte får plats i ryggsäcken eller hockeybagen, bär de på sig. Men utan Marats tränade öga skulle jag inte förstå vad som egentligen sker här.

    Varje ny grupp av arbetare får, så fort de passerat gränsen, en sorts förman, som nästan obemärkt dyker upp och börjar leda gruppen i en given riktning. Och han håller stenhård koll på att ingen avviker eller samtalar med någon utanför gruppen. Vi följer så diskret vi kan efter en av grupperna. Efter femhundra meter svänger vi in på en parkering. Titta! Titta! Säger Marat. Nu samlar de in passen.

    Vad du än gör, lämna aldrig någonsin ifrån dig ditt pass! Så lyder gästarbetarens första bud. Så fort man lämnat ifrån sig passet har man förlorat sin rörelsefrihet, sin identitet, man är ingen i forna Sovjet utan pass, förklarar Marat. Förmannen lämnar passen till chauffören, när de kommer fram lämnar han passen till husbonden. Han visar med blicken på ett par civilklädda poliser som övervakar transaktionen.

    Ett kvarter bort finns en ogräsbevuxen gård inhägnad av en trasig betongmur. Här berättar Marat, fanns en slavauktion tills för några år sedan. Så fort killarna kom över gränsen blev dem inspärrade där och sedan kunde de som behövda köpa dem för sina arbeten. De kunde vara fångna där i månader, ibland fick de mat ibland inte, berättar han. Men till slut fattade uzbekerna att inte kunde stanna vid gränsen så nu åker de direkt vidare med buss, säger han.

    Kolonn efter kolonn av arbetare passerar i en tillsynes ändlös ström.

    De bär sina tunga väskor, tas ifrån sina pass och stuvas in i bussar och körs iväg mot okända öden.

    På en parkering lyckas jag komma i samspråk med en grupp som strax ska kliva på bussen mot Jaroslav. Tolken i gruppen är frispråkig och säger att brukar vara ungefär fifty-fifty, hur många som får betalt för sitt arbete. Fifty fifty?! Men varför åker de då?, undrar jag. De chansar, de tar en medveten risk.

    – Vad ska man göra? säger en äldre byggjobbare som kommer från staden Bukhara i södra Uzbekistan.

    – I pengar får jag bara ut 20 dollar på ett år. Resten får jag betalt i vetekorn.

    Marat berättar att många migranter/arbetare tar sig till Moskva som ett första steg, för att sedan söka sig vidare västerut, en del till Baltikum, andra till Schengenområdet, bland annat Sverige.

    Men en del blir kvar i Moskva längre än de tänkt. En av de är Fatima. Hon är uzbekiska men uppvuxen i en by utanför Shymkent. Hon berättar att hon och hennes syster blivit föräldralösa och att de såg arbetet utomlands som en chans att tjäna ihop pengar till studier.

    De kom till Moskva för att arbeta i en livsmedelsbutik. Men i stället för ett vanligt arbete med lön och lediga helger, blev de slavar, säger hon. De fick börja klockan 6 på morgonen och jobba tills affären stängde, klockan tre på natten. Utan lön. Sju dagar i veckan. Tillsammans med tio andra pojkar och flickor sov de i en källare under butiken

    Fatima berättar att ägarna tvingade de anställda att slå och bestraffa varandra, som ett sätt att utöva kontroll genom att söndra och härska. Slå henne! Slå honom! sa de. Lydde man inte blev man själv slagen. Efter fyra års fångenskap lyckades hon fly med dagskassan och kunde muta en tågkonduktör att smuggla henne hem till Kazakstan utan pass.

    Hon flydde en gång tidigare också, men den gången gick hon till polisen i Moskva, som körde henne direkt tillbaka till butiksägarna. De misshandlade mig så jag inte kunde gå på en vecka.

    Nu är hon fri. Men någon riktig glädje finns inte, säger hon. Hennes syster är fortfarande fast och butiksägarna har hotat mörda henne, om Fatima försöker driva en rättslig process.

    Fatima träffar jag via organisationen Sana Sezims psykolog. Khaditja Abysheva, som startade organisationen för 12 år sedan, berättar att även Sverige seglat upp som ett problemland på senare år. Med vetskapen om att arbetsmigranter ofta blir lurade i Moskva, söker sig de som kan vidare västerut, säger hon

    Det kom allt fler oseriösa tidningsannonser om jobb i Sverige, berättar Khaditja. Men sedan vi började vi sätta in våra egna annonser på samma sida, med varningar så har de slutat med det. Nu har de börjat jobba mera kamouflerat, säger hon.

    Jag och Marat åker ner på stan i hans risiga gröna Lada, av sovjetiskt datum, som han skickligt manövrerar genom den galna trafiken.

    Han berättar att flera turistbyråer i skymundan också är en sorts bemanningsföretag, och i praktiken fungerar som ett viktigt led i handeln med arbetskraft.

    Han pekar med handen. Odnodnevki – endagsfirmor, kallar han dem. De stänger och dyker upp under nya namn, från en dag till en annan. Jag gömmer min bandspelare i ryggsäcken och går in i en av dem. Jag utger mig för att ha gott om kontakter med arbetsgivare i Sverige, som är intresserade av billiga gästarbetare.

    Det är en man och en kvinna i min 40-årsåldern som driver byrån. I början är de lite avvaktande, men snart ser de möjligheten att tjäna stora pengar. Många väljer turistvisum, men vi kan också ordna polska eller baltiska arbetsvisum som en väg in i Schengen, förklarar de. Och arbetare som vill jobba i Sverige finns det obegränsat.

    – Och vi har kontakt med firmor i Uzbekistan också, vi kan värva arbetare därifrån, hur många som helst! Städare, kockar murare, plattläggare, betong-, rivningsjobbare, hur många du behöver!

    Det visar sig att de skickat arbetare till Sverige tidigare. Jag får ingen siffra, inget namn på några företag, men de berättar att uzbeker och kazaker inte är bortskämda.

    -- De behöver inga pensionspoäng, bara någonstans att sova och pengar som de kan skicka hem till sin familj. 500 Euro i månaden räcker för dem, det bästa är om du betalar kontant i handen, säger kvinnan.

    – Det är olagligt det de här firmorna ägnar sig åt, säger Khaditja, men det är när de börjar värva arbetare, locka med falska löften, luras, vilseleda, det är då det går in i nästa fas, det är då man kan börja prata om människohandel, säger hon.

    Organisationen Sana Sezim har kontakt med flera personer som varit i Sverige och haft olika problem med sin arbetsgivare. Vi vill gärna träffa dem. De tackar först Ja, men hoppar av en efter en.

    De är rädda, säger Khaditja. De har kanske vänner eller anhöriga som är kvar i Sverige, bröder, fäder, släktingar. De tänker att de kan råka illa ut om de säger något.

    Jag visar henne listan jag fått av Byggnads med alla ärenden gällande arbetstillstånd. Jag frågar vad hon tror det beror på att listan toppas av uzbeker. Det handlar superbillig arbetskraft, säger hon utan att tveka. Folk härifrån är dessutom uthålliga och tålmodiga, de klagar aldrig, ställer inga krav.

    Det viktigaste, säger Khaditja, innan vi skils åt, är att det finns en ordentlig uppföljande kontroll från myndigheternas sida. Att man inte bara lämnar migrantarbetarna i sin utsatthet.

    Ja, hur är det med det? Vilken kunskap har svenska myndigheter om arbetskraftsinvandrarnas om arbetskraftsinvandrarnas situation?

    Vi träffar Jerk Wiberg, på Gränspolisen. Han har flera kartonger med papper från Skatteverket bredvid skrivbordet. Varje gång en utländsk medborgare som saknar uppehållstillstånd ansöker om en A-skattsedel, är Skatteverket skyldigt att underrätta polisen.

    En dryg tredjedel av alla handlingar gäller människor från just Centralasien. Men gränspolisen har svårt att hitta dem. På grund av regeln om sekretess mellan myndigheter är uppgiften om var de här personerna ska arbeta någonstans bortstruken.

    För arbetare från Centralasien finns olika sätt att arbeta i Sverige. I Jerk Wibergs hög finns de som troligtvis är i Sverige illegalt. Som har rest hit på ett turistvisum, eller köpt ett arbetsvisum, kanske via någon mindre seriös resebyrå, likt den vi besökte i Kazakstan eller som den vi ringde upp. Så här lät det i Kaliber förra veckan:

    Men det har också blivit mycket lättare att få svenskt arbetstillstånd och arbeta här helt legalt. 2008 införde regeringen de mest generösa reglerna för arbetsinvandring i hela OECD-området Innan prövade arbetsförmedlingen behovet av arbetskraft, nu är det arbetsgivaren som avgör helt själv.

    Men arbetsvillkoren och lönen måste vara i nivå med svenskt kollektivavtal. För att försäkra sig om att så sker, låter Migrationsverket berört fackförbund yttra sig om den lön och de villkor som arbetsgivaren erbjuder.

    Förra året utfärdade Migrationsverket knappt 20.000 arbetstillstånd till människor från länder utanför EU. Det har varit så många ärenden att yttra sig om att byggfacket har fått vika två heltidstjänster enbart åt det. Och flest ärenden har gällt uzbeker, något som ombudsman Christer Carlsson tycker är märkligt.

    Jag och min kollega Jonna Burén tar återigen hjälp av den lista på företag som vi fått från Byggnads. Vi försöker kontakta arbetsgivarna för att fråga varför de valt att anställa just uzbeker.

    Billig arbetskraft som jobbar hårt. Mycket mer än så får vi inte veta. Vi får inte heller veta hur de har det. Hur mycket vet Migrationsverket om hur de här uzbekerna har det på sina svenska arbetsplatser?

    Det finns alltså väldigt lite information om de här arbetarnas situation i Sverige. Den största uppföljande kontrollen som har gjorts genomfördes av Hotell- och restaurangfacket, som förra året besökte ett 60-tal olika arbetsplatser. Per Persson är ombudsman.

    – Vi kollade upp 60 arbetsgivare. Ingen skötte sig by the book.

    För ett och ett halvt år sedan genomförde Polisen en stor razzia på ett livsmedelsföretag som tillverkar färdigpaketerad mat.

    De flesta anställda kom enligt polisen från Kazakstan och Uzbekistan. Många var papperslösa, och flera av dem avvisades kort därefter till sina hemländer. Ägaren misstänktes för brott mot utlänningslagen, men förundersökningen lades ned.

    Men Kaliber har fått ta del av vittnesmål från tidigare anställda, som säger att de fick betala för sina arbetstillstånd.

    En av dem säger att han fick betala tillbaka 5000 kronor från sin lön varje månad, kontant. Och att det var samma för alla som fick arbetsvisum genom anställning på företaget. Vi hör honom på en dålig telefonförbindelse från utlandet.

    – Han sa att han hade gjort så mycket för oss, så vi måste betala honom för det. Det här är din lön, allt över det får du lämna tillbaka, sa de till mig.

    Han berättar också om hur de ofta drog av på personalens lön, hur de kunde säga att du får resten nästa månad, men så fick man inte det. Och vi som arbetade var rädda för att klaga, säger han eftersom de hotade oss med utvisning.

    – Ja, så sa de. Vi ringer Migrationsverket och säger att du arbetar dåligt och att vi säger upp kontraktet.

    Facket har identifierat flera problem och upprepade gånger uppmanat Migrationsverket att inte utfärda fler arbetstillstånd till företaget.

    Nina Johansson på Migrationsverket säger, utan att gå in i detaljer att de inte har beviljat alla arbetstillstånd till det aktuella företaget. Facket, säger hon, är en remissinstans men har ingen vetorätt i frågor som arbetstillstånd

    Vi kontaktar företagets VD. Han förnekar bestämt de uppgifter Kaliber fått ta del av, och säger att företaget aldrig krävt anställda på pengar på det sätt som beskrivs.

    Den här sortens upplägg med arbetstillstånd mot betalning får också vi beskrivet för oss av Per Persson på Hotell- och restaurangfacket, när han berättar om sina kontrollbesök på ett 60-tal arbetsplatser.

    Det har varit svårt att hitta uzbeker som vill ställa upp och berätta om sin situation. Bara några få vågar prata med oss. En av dem träffar vi på en bänk i centrala Stockholm. Men när vi ses har täckt halva sitt ansikte med en sjal.

    Han förklarar att rädslan handlar om flera saker. Man kan bli av med jobbet om man säger nåt, man kan bli utvisad.

    Men det är också så att den uzbekiska säkerhetstjänsten finns i Stockholm, säger han.

    – De rapporterar hem vad uzbeker här i Sverige säger, vad de sysslar med.

    Han berättar att många landsmän, precis som han själv, blir lurade när de kommer hit. Han betalade en resebyrå fem tusen dollar. I summan ingick visum till ett Schengenland och att en kontaktperson skulle möta honom i Stockholm, ordna boende första månaden och ordna ett jobb.

    – Men det var ingen som mötte mig. Jag kom till ingenting, säger han.

    På något sätt har han ändå hankat sig fram. Men gång på gång blir han åter lurad, berättar han. Till exempel när han skottade snö från hustak i vintras. Han var lovad 80 kronor i timmen, men i slutändan fick han ingen lön alls.

    Och han pekar med handen:
    – Jag jobbade på en restaurang härborta. Jag arbetade från 8 till 22 på helgerna. Jag skulle få 400 om dagen, men de betalade mig bara 200, säger han.

    – Ägaren visste att jag inte hade ett svenskt personnummer, att han kunde utnyttja mig, säger han.

    – Men vet du Per, säger han, om jag hade fått 400 kronor om dagen, då skulle jag jobbat sju dagar i veckan och varit nöjd med det. Jag skulle uthärda allt!

    Reporter: Per Shapiro
    Research: Jonna Burén
    Producent: Sabina Schatzl

    30 min
  • ROT-avdraget bakom den vita fasaden

    ROT-avdraget har gjort byggbranschen renare. Det talas om tiotusentals nya vita jobb. Men byggarbetare som Kaliber pratar med vittnar om något helt annat och myndigheter som vill ingripa, har inte de verktyg som de behöver.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Jag står utanför Kulturhuset på Sergels torg i Stockholm och väntar på Alexej. Han är byggjobbare, från Estland, bor i Sverige sedan några år tillbaka och har förgäves försökt ta sig in på den svenska arbetsmarknaden.

    Ett tiotal olika arbetsgivare har han haft, säger han. Alla har jobbat med hemrenovering, med ROT-avdrag till sina kunder. Men trots löften har ingen betalat en enda krona i vit lön,

    Och flera av företagen betalade inte Alexei någon lön alls.

    Så sa Centerpartiledaren och näringsministern Annie Lööf, i en partiledardebatt i SVT i oktober förra året. Hon pratar alltså om ROT-avdraget, som infördes i sin nuvarande form för drygt fyra år sedan. Tanken var bland annat att stimulera vita jobb genom att göra dem billigare för kunden. Med ROT-avdraget står staten står för halva arbetskostnaden för arbeten som reparation och tillbyggnad i hemmet.

    Och det blir alltmer populärt att nyttja ROT-avdrag, vilket syns på att utbetalningarna ökar för varje år. Under 2012 betalade staten ut 14,6 miljarder.

    Och det är inte bara politiker som hyllar ROT-avdraget

    Enligt en undersökning som Företagarna låtit göra tillsammans med Sveriges byggindustrier, har ROT-avdraget skapat 25000 nya vita jobb,

    Och även minskat toleransen för svartarbete i samhället.

    Elisabeth Thand Ringqvist Är vd för Företagarna.

    Nya vita jobb alltså, enligt politiker och branschfolk. Men hur många av de här är vita i slutändan? Hur mycket vet vi om vilka det är som faktiskt utfört själva jobbet? Fick de en vit lön? Fick de sin lön överhuvudtaget?

    Kaliber har granskat vad som döljer sig bakom den vita fasaden.

    Låt oss återvända till Alexejs berättelse. Uppdragsgivarna, säger han, låter honom aldrig se något kontor eller någon adress där man söka dem.

    Ofta möts man bara någonstans, kanske på stan. De plockar upp en, skjutsar en till adressen, visar vad som ska göras och man kommer överens om priset.

    Ibland heter de att de först vill se vad man går för, att man ska provjobba, sedan ska man få anställning,. Ibland får man en del av summan i förskott så man ska lita på att allt är schysst berättar Alexei.

    Sedan säger de ofta att beställaren inte är nöjd med jobbet. Sår man får inte betalt. Efter det går de inte att få tag i. De svarar inte när man ringer, byter nummer

    Alexejs sambo, Jelena, har försökt hjälpa inte bara honom, utan även hans kamrater, att få ut sin lön från olika bolag.

    Rashid heter egentligen något annat. Han kommer från Kazakstan och beskriver också hur han arbetat för ett tiotal byggföretag sedan han kom till Sverige. Lönerna har varit svarta, ibland uteblivna. Upplägget med ROT beskriver han som idealiskt för bedragare.

    – På stora byggen finns det mer insyn, ibland kan det bli kontroller, det går rykten om vilka som jobbar där. Men ROT, i någons hem, totalt utan tillsyn och dessutom med staten som garant för halva kostnaden – det är ett idealiskt upplägg för oseriösa bolag, säger han – ”Idealnaja schema”

    Kaliber träffar trettio byggjobbare inom ROT, som alla beskriver liknande erfarenheter; avtal som inte hålls, anställningar som uteblir, löner som inte betalas och framför allt: de löner som betalas är svarta löner.

    Företagen är ofta underentreprenörer, eller hyr ut personal till andra bolag. Rekryteringen sker gärna via landsmän, Jobbannonserna är skrivna på spanska, arabiska och framför allt: ryska

    – Behöver ni en professionell byggarbetare, med svenskt ID-kort?

    Sergej från Lettland sitter på ett café och ringer på jobb.

    Han säger att han haft fjorton olika arbetsgivare, som alla specialiserat sig på ROT-avdrag. Flera av dem dyker upp i nya bolag med nya namn, säger han. När de förstår att de talar med en tidigare anställd slänger de på luren

    Sergejs ger oss ännu en berättelse om ROT-avdrag, svarta löner, företagare som luras. Och kunder, som är lyckligt ovetande…

    Vi är hemma hos familjen Lundborg, och en av makarna visar mig deras badrum, som de lät renovera i höstas.

    Adressen har jag fått av Sergej, som var en av de killar som utförde jobbet. Och fram till nu har familjen varit övertygad om att allt gick rätt till.

    Sergej berättar att han la ner 160 timmars jobb, alltså motsvarande fyra veckor heltid. Han hade blivit lovad 15 tusen vitt, men fick bara 3 tusen, svart, alltså mindre än 20 kronor i timmen …

    Jag sitter bredvid Cajsa Toresten, som samordnar Skatteverkets kontroller av ROT-avdragen. Fokus för deras insatser ligger på olika typer av bedrägerier och fel i företagarens beskattning och bokföring.

    Däremot har man ingen möjlighet att kontrollera huruvida utföraren har jobbat svart eller vitt, säger hon.

    Det som man kan se – och som ROT-avdragets förespråkare gärna påpekar – är ett ökat vitt kassaflöde mellan kunderna och bolagen. Men hur mycket av det vita som egentligen ÄR vitt, det vet man mycket litet om. Det förklarar Lennart Berg, nyligen pensionerad från Ekobrottsmyndigheten i Stockholm, och en av Sveriges främsta experter på ekonomisk brottslighet..

    Christer Carlsson är ombudsman på Byggnads förbundskontor. Vi låter honom ta del av Kalibers granskning.

    Calle Fridén har jobbat i byggbranschen i snart 30 år. Jag träffar honom vid byggnationen av nya stadsdelen Annedal, vid gränsen mellan Sundbyberg och Stockholm. Han upplever inte att svartjobben minskat med ROT.

    Jag kontaktar det företag som renoverat badrummet åt familjen Lundborg. De har en imponerande hemsida, med gott om referenser och erbjuder en mängd olika typer av arbeten. Skulle kunna vara ett företag med tio, femton anställda.

    Men bakom den solida fasaden finns ingen fast personal alls. Affärsidén är F-skattare, från Baltikum som man hyr in. Och att de skulle hyrt in någon Sergej har de inga noteringar om. Trots att familjen Lundborg minns att Sergej jobbat hos dem.

    Sergej kom i kontakt med den här firman via webbsidan ”Shvedskaja Palma” – ”Den Svenska Palmen”, och det har även flera av de övriga byggjobbare Kaliber pratar med Här kan man hitta det mesta – alltifrån barnpassning och kokerska till en uppsjö av jobberbjudanden.

    Enligt Sergej fungerar Svenska Palmen som en bemanningssajt för oseriösa bolag, främst inom ROT-sektorn, som fiskar efter billig svart arbetskraft från forna Sovjet eller Östeuropa.

    Och för dem som vill jobba i Sverige men inte är EU-medborgare finns en rad olika annonser som erbjuder lösning på det problemet. Jag kommer till ett ukrainskt mobilnummer. För 800 Euro får jag visum till ett polskt byggföretag, sedan är det bara att ta färjan till Sverige.

    – Jag har sålt 600 visum redan, och inte en jäkel av dem jobbar i Polen. 400 är redan i Sverige, säger han. Så här gör alla som vill jobba i Schengen nuförtiden, förklarar han

    Kaliber får kontakt med den person som står som ansvarig för Svenska Palmen. Han är medveten om att det förekommer många ohederliga annonsörer på sajten. Men han säger att han varken har någon kontakt med eller något ansvar för dem som annonserar.

    Crossroads på Kungsholmen i Stockholm är ett stödcentrum som drivs av bland annat Stadsmissionen. Även om målgruppen är EU-medborgare, kommer en tredjedel av besökarna kommer från andra länder. Hit kommer människor från hela världen, som är i Sverige för att söka jobb

    Men många har råkat illa ut på sistone, allt fler faller offer för oseriösa arbetsgivare, berättar enhetschef Arto Moksunen …

    Cecilia Giordani som också arbetar här, säger att många som kommer hit får en ändrad bild av Sverige.

    Utvecklingen i byggbranschen har skapat en våg av missnöje bland många arbetare. Det säger Calle Fridén, som vi hörde tidigare

    Jag får en rundvisning av Tobbe som håller på och renoverar lägenheter i Enskede, söder om Stockholm. Han driver ett mindre byggföretag och underentreprenör åt större bolag. Men nuförtiden är han ständigt 40 procent dyrare än sina konkurrenter. Det är dags att göra något annat, säger han.

    Frågan om mindre seriösa underentreprenörer kom att prägla årets avtalsrörelse som blev hård och var nära att landa i omfattande strejker.

    Byggnads Christer Carlsson tycker att utvecklingen i branschen är på väg i en farlig riktning.

    Flera av de utländska byggjobbare Kaliber pratar med som har jobbat svart, beskriver ett återkommande mönster, där de får svarta och ibland inga löner, samtidigt som bolaget har några vitt anställda som en fasad utåt.

    Så långt är upplägget enkelt. Men hur får bolaget loss pengarna till svarta löner?

    Jens Hoffman beskriver sig själv som en före detta halvseriös entreprenör som har mognat som människa. I dag driver han ett av de större företagen på Stockholms byggmarknad, och han har kommit att bli en av branschens mest högljudda debattörer mot svartarbete. Han säger att byggbranschen har blivit en kassako för kriminella.

    Ja, hur stor är egentligen risken att ”åka dit” ?

    De kontrollmekanismer som finns i samhället mot illegal och svart arbetskraft, hur väl fungerar de när det gäller byggbranschen?

    Vi börjar hos gränspolisen i Stockholm

    De får utföra arbetsplatskontroller på företag som har kontanthantering, exempelvis restauranger. Men till byggarbetsplatser har vi inget tillträde, förklarar gruppchef Jerk Wiberg.

    Och Skatteverkets kontrollanter får inte heller göra oanmälda kontroller på byggarbetsplatser. Tillsynen är begränsad till skrivbordskontroller.

    Pia Bergman, som samordnar arbetet mot svartarbete och organiserad brottslighet säger att Skatteverket i dag saknar tre viktiga kontrollmöjligheter.

    Det handlar alltså om personalliggare, rätten att göra oanmälda kontrollbesök och så kallad månadsrapportering – att arbetsgivaravgifterna ska rapporteras på individnivå varje månad. Ett förslag på månadsrapportering har utlovats från regeringskansliet. Och på Skatteverket väntar Pia Bergman otåligt på regeringens proposition.

    Men propositionen kommer inte som Skatteverket trott i slutet av mars, och regeringen framstår som splittrad i frågan. Finansminister Anders Borg vill ha förslaget, näringsminister Annie Lööf är emot. Flera tunga remissinstanser, däribland Företagarna, anser att månadsrapportering skulle innebära ett orimligt krångel.

    Och tidigare i veckan blev det klart att regeringen dragit tillbaka förslaget tills vidare.

    Sergej söker fortfarande efter ett hederligt arbete i Sverige. Men han önskar det fanns nånstans att vända sig för den som blivit lurad.

    – Oavsett vem man är och var man kommer ifrån, att man kunde vända sig nånstans och säga att jag har vittnen; här jag jobbat, det här har jag utfört, jag fick inte betalt,

    Alexeis sambo, Jelena, samlade ihop vittnesmål från fem byggjobbare som inte fått ut någon lön och gjorde en polisanmälan om bedrägeri mot en av ROT-firmorna hennes sambo blivit lurad av. Några dagar senare fick hon svar:

    Civilrättsligt betyder att det är ett fall som polisen inte utreder.

    De oseriösa byggföretagen kan med andra ord vara trygga.

    Arbetare som har ett svagt fortfäste i Sverige kommer knappast att skaffa en advokat och driva en civilrättslig process. Dem är det riskfritt att lura.

    En besökare på Crossroads uppmärksammar Cecilia Giordani på att flera av jobblapparna på anslagstavlan har passerat bästföredatum. Men det spelar föga roll. Chansen att få napp på arbetsförmedlingens annonser är ändå minimal för besökarna här, berättar Cecilia.

    Kaliber är slut för i dag. Nästa vecka fortsätter vår granskning av en ny svensk arbetsmarknad.

    Reporter: Per Shapiro
    Producent: Sabina Schatzl

    30 min
  • Vinarbetarna märker inte av Systembolagets etiska uppförandekod

    Schysst arbetsmiljö, lagstadgad lön och rätt att vara med i facket - det är några saker som Systembolaget säger sig värna i sin etiska uppförandekod. Kaliber har rest till Chile för att träffa vinarbetarna som plockar druvorna till vårt vin, för att höra hur arbetsförhållandena egentligen ser ut.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Flaskan med du köper på Systembolaget på fredagseftermiddagen kan ha en besk eftersmak. Vinet produceras under undermåliga arbetsvillkor - mot grundläggande rättigheter - och mot Systembolagets egna etiska regler.

    Här på Systembolaget på Linnégatan i Göteborg finns viner från all världens hörn. Vi i Sverige är vana vid att kunna välja vin ur olika prisklasser med olika druvor från olika delar av världen. Men förutom att det ska smaka bra ska det också gå rätt till när vinet produceras.

    Sedan ett år tillbaka har Systembolaget tillsammans med de norska, finska, isländska och färöiska alkoholmonopolen infört en så kallad etisk uppförandekod, med 10 punkter för att säkra att produktionen av alkoholen går rätt till. Bland annat rör den här uppförandekoden frågor om minimilön, arbetsmiljö och rätten att engagera sig fackligt.

    Men hur lever Systembolaget upp till de här löftena? Kaliber åker till Sydamerika och Chile för att se mer om hur det går till.

    Förra året drack vi över 18 miljoner flaskor vin från Chile - det gör det chilenska vinet till en av de absoluta storsäljarna på Systembolagets hyllor. Och det är här, nere i den kända Casablancadalen, som en del av det vinet kommer från..

    Mellan Chiles två största städer Santiago och Valparaiso ligger dalen, insprängd mellan höga berg, och med böljande vindruvsodlingar så långt ögat når. Sedan 30 år tillbaka pågår här en stor vinproduktion och längs vägen avlöser reklamskyltar för olika vinmärken varandra. Regionen är känd för sitt så kallade cool climate-vin - men när vi är här står luften nästan still, asfalten ryker och gräset är torrt. Om bara ett par veckor är det skördesäsong.

    Vi åker igenom dalen och vidare till en liten by, ett par mil bort. De låga husen är av olika standard, men alla ligger tätt kring den smala vägen som går genom byn.

    Här har jag stämt träff med Sonia Sagredo, idag är hon 48 år och har arbetat som säsongsanställd i vin och fruktindustrin i hela sitt vuxna liv, på alla de stora vingårdarna i centrala Chile. Vi träffas vid en ruffig livsmedelaffär mitt i byn. Jag handlar lite fika frallor, skinka och ost i lösvikt, några liter juice och vatten. Det blir sammanlagt ungefär 6000 chilenska pesos, 90 svenska kronor.

    Vi tar oss till en samlingslokal ett par hundra meter bort, där vi också ska träffa några av Sonias kollegor. När jag dukar upp vår fika fnyser (?) Sonia till. Den här fikan kostar mer än hon tjänar på en hel dag.

    Den låga lönen är ett av deras största problem, berättar kvinnorna jag träffar. Sonia och hennes kollegor arbetar ute på åkrarna och får betalt per hink med vindruvor de bär tillbaka. När hinkarna är fulla väger de 12 kilo styck. För varje hink man kommer tillbaka med får man drygt 2 kronor, en dagslön brukar då hamna runt 80 kronor, berättar dom.

    Sammanlagt, tillsammans med en liten grundlön, blir det ungefär 2000 kronor i månaden. Det är inte ens chilensk minimilön, ungefär 2600 kronor i månaden.

    Det dubbla skulle egentligen vara det lägsta möjliga säger Sonia. Och det handlar egentligen inte om vad pengarna räcker till, utan vad det måste räcka till, och det måste räcka till mat

    Så trots att Systembolagets i sin etiska kod hävdar att lagstadgad ekonomisk ersättning är en viktig fråga, måste till exempel Sonia och hennes kollegor inom vinbranschen arbeta extra på helgerna för att nå upp till Chiles minimilön för jordbruksarbetare. Den minimilönen är låg i ett Chile som annars mår bra ekonomiskt. Efter att diktatorn Pinochet störtades avsattes i början av nittiotalet har landet haft ett stort ekonomiskt uppsving, och betraktas idag som det rikaste och mest välmående landet på hela den sydamerikanska kontinenten.

    Sonia Sagredo och hennes kollegor är som många andra i den chilenska jordbruksbranschen säsongsanställda, och arbetar ungefär tre månader om året med att plocka vindruvor till vin. Resten av året plockar de blåbär, citroner och apelsiner, och ströjobbar som till exempel diskare. När det är skördesäsong anställs de ofta av bemanningsföretag, och flyttas runt bland olika vingårdar.

    För att komma ut till vinodlingarna måste man åka med arbetarnas egna buss, som för att hämta upp alla går en lång runda i området för att så småningom komma fram till vingården. Det gör att arbetsdagarna blir långa: hon åker vid klockan fem på morgonen, och kommer hem först vid åttatiden på kvällen.

    Det är svårt, eftersom hon inte har någon koll på sina barn. Om de går till skolan, om de äter som de ska.

    En undersökning gjord av det chilenska forskningscentret CEDEM visar att hälften av alla kvinnor som arbetar som lantarbetare också är familjeförsörjare. Och ingen vinarbetare har råd att betala någon för att hjälpa till med hemmet, så det är en stor stress för oss, berättar Sonia. Jag håller på att bli gammal nu säger hon.

    Kaliber har träffat och pratat med 17 vinarbetare i tre olika chilenska vinregioner. Alla är anställda av bemanningsföretag och flyttar därför runt mellan olika vingårdar. Alla vi pratar med vittnar om brister i deras arbetsförhållanden. Nästan alla de vi pratar med får betalt under chilensk minimilön. Bara om de jobbar på helgerna når de upp till minimilönen.

    Några av de vi intervjuar berättar att de har tvingats skriva på kontrakt där de lovar att inte engagera sig fackligt. Vi hittar också exempel på personer som på grund av sitt fackliga engagemang upplever att de blivit svartlistade och därför inte längre erbjuds arbete.

    En timmes bilresa söder om huvudstaden Santiago möter vi en annan vinarbetare. Rodrigo, som har en tiomånaders bebis på armen. Han slutade precis arbeta i vinindustrin för att han fick jobb som byggarbetare istället. Pengarna räckte inte innan, säger han.

    Det var omöjligt att försörja familjen på den månadslönen, säger Rodrigo. Han har fortfarande ont i axeln efter de beskärandet av plantorna, säger han.

    Rodrigo är en av de få män jag träffar : de flesta säsongsanställda inom vinindustrin är kvinnor. En av de vi intervjuar säger att kvinnor anställs oftare för att de sägs ha mjukare händer, och därför är mer varsamma med druvorna. En annan menar på att kvinnorna inte har så många andra alternativ: männen kan göra som Rodrigo och arbeta fysiskt i en annan bransch, medan kvinnor inte är lika eftertraktade inom till exempel byggindustrin.

    Det chilenska vinet har gått igenom en askungeliknande förvandling. För 15 år sedan ansågs det inte vara något märkvärdigt: vinernas Volvo kallades det ibland. Tryggt och billigt, men inte något speciellt. Idag ser det annorlunda ut: viner i alla prisklasser - välkända varumärken för både finsmakare och de som bara vill ha en billig box till fredagskvällen. Chilenska vinproducenter satsar stort internationellt: två av tre producerade vinflaskor exporteras. Systembolaget har i sin kundtidning själva tillskrivit det chilenska vinets framgång dess tydliga kvalitetsorientering.

    Och visst har Chile gynnsamma förhållanden: ett av mycket få länder i världen som helt sluppit den fruktade skadeinsekten vinlusen. Och det sägs att landet har perfekt klimat för att odla vindruvor: lite nederbörd och stark solexponering. Men ozonlagret över Chile är tunt och UV-strålarna tar hårt, och det tillsammans med värmen är ett stort problem, berättar de arbetare Kaliber pratat med. Flera berättar om hur de står hela dagar under den gassande solen, utan tillgång till varken solkräm eller solhatt.

    En del av Systembolagets etiska uppförandekod behandlar frågor som rör säkerhet och hälsa på arbetsplatsen. Det står till exempel konkret att det ska finnas rena toaletter och dricksvatten.

    Men de vi pratar med vittnar om att det inte ser ut så på arbetsplatsen. Ofta har man ingen avsedd plats för att äta, utan får inta sin lunch på den jordiga marken, säger de. De kan heller inte tvätta sina smutsiga händer innan de äter, eftersom de inte har tillgång till rent vatten. Det är faktiskt väldigt ohygienskt, säger Sonia. Företagen brukar sätta ut stora dunkar med vatten i början av dagen, som sen alla ska dricka ur, trots att det direkt blir ljummet i värmen. Det liknar sättet man ger vatten till djur, säger Sonia.

    Toaletter är också ovanligt att ha tillgång till, berättar de. Vi har inte toalett här på landet, säger Sonia, och skämtar med sina kompisar. Det är paradoxalt, plantorna får vatten, och inte vi, och så är det vi som gödslar vinet, skämtar de.

    En annan viktig punkt i Systembolagets etiska uppförandekod är att se till att det finns fackföreningsfrihet. Samtliga anställda ska ha rätt att fritt bilda, ingå i och organisera fackföreningar, och Systembolaget ska se till att arbetstagarrepresentanterna inte utsätts för repressalier eller på något sätt straffas på grund av sitt engagemang. Trots att det är strängt formulerat är också det något som visar sig vara sällsynt bland de arbetare Kaliber pratat med.

    Vi träffar claudia, som upplever sig ha blivit svartlistad för sitt fackliga engagemang.

    Hon sitter i tvåsitssoffan i ett litet trähus, där insidan består av uppspikade plywoodskivor. I tjugo år arbetade hon på vinodlingarna, några kilometer från hennes hus. Men sedan började hon engagera sig fackligt, bland annat för att få tillgång till skyddsutrustning som hatt, handskar, och en ordentlig sekatör.

    Jag jobbade många år men helt plötsligt var jag inte välkommen längre, direkt efter att mitt fackliga engagemang hade väckts. Ingen har sagt det rakt ut, men det är sådant man vet, säger hon. Från att det en dag varit hur lätt som helst att få ett arbete, till att man direkt efter att ha börjat engagera sig fackligt bara får nej, utan ngn motivering.

    Hon är ändå glad att hon inte får arbeta med att plocka vindruvor längre, berättar hon. Jobbet är mycket dåligt betalt, har dåligt rykte och man blir illa behandlad. Nu jobbar hon främst med att sälja bakverk i byn.

    Men många vågar och kan inte göra som Claudia - äventyra sina redan osäkra anställningar genom att gå med i facket. Det säger Pamela Caro, doktor i samhällsvetenskap och aktiv i forskningscentret för kvinnors rättigheter, CEDEM. Hon har studerat jordbruksarbetares vilja och möjlighet att engagera sig - jag träffar henne på en innergård i centrala Santiago.

    Chile har lagar inom arbetsrätt, men de flesta arbetsgivare väljer att inte följa dem. Istället exploateras arbetarna, säger Pamela Caro, och fortsätter: utvecklingen i vinbranschen är så dubbel, å ena sidan fotovänliga Casablancadalen, å andra sidan ligger det mellan två mycket fattiga områden, där arbetarna bor.

    Pamela menar att det är en redan utsatt grupp som drabbas av de dåliga arbetsförhållandena - skulle det bli lågkonjunktur mister säsongsarbetarna sina jobb, och då är det inte långt till omedelbar fattigdom. Idag är bara två procent av de som arbetar med jordbruk i Chile fackligt anslutna, visar hennes forskning. Och utan facklig organisering, är det svårt att få till en förändring, säger hon.

    Bilden av att det är svårt att engagera sig fackligt delas också av Sonia som vi träffade i början av reportaget. Hon har försökt starta en facklig organisation exklusivt för säsongsanställda vinarbetare, och genom det anses hon vara besvärlig. Idag är hon enligt egen utsago svartlistad i nästan hela Casablancaregionen.

    Det sägs att det finns en föreningsfrihet i Chile, men det stämmer inte, säger hon. Det är en förföljelse av dem som organiserar sig fackligt.

    Hon har själv försökt att engagera sig fackligt i flera gånger men då inte fått sina kontrakt förlängda. Men det finns olika sätt att ändå lyckas få jobb, säger hon. Hon ansöker under falskt namn och skriver under med sitt riktiga namn först när hon signerar kontraktet.

    Och så anmäler hon sig till nya bemanningsföretag som inte känner till henne. Det kommer nya sådana företag hela tiden, säger hon.

    Ett av företagen som under intervjuerna nämns vid namn är den stora vinproducenten Concha y Toro, som bland annat producerar vinerna Casillero del Diablo och Sunrise. Några arbetare vi pratar med berättar att man som arbetare på deras vingårdar inte får ha solkräm, för att det då kan smitta av sig på druvorna. Peter Lidvall är sverigechef för Concha y Toro och blir förvånad över uppgifterna. Han säger att deras företag också har en uppförandekod, som arbetarna ska läsa igenom när de anställs, som tvärtom tvingar arbetarna att använda skydd mot solen.

    – Där står det att det är ens plikt att använda solkrämer när det väl behövs. Och det står även att det ska användas hatt och skjortor och vad är det mer det står, långärmat. Åter igen, jag blir förvånad.

    Visst, det är ett dokument, men hur kan man veta att det efterlevs?

    – Det kan man aldrig veta. Om det är individens ansvar eller arbetsledarens ansvar, det är.... man har tagit del av det. Sen om man efterföljer det eller inte, det är svårt.

    Men ni menar att ni från er sida fullföljer avtalet?

    – Ja det tycker jag.

    Nu i april är det tänkt att Systembolagets inhyrda kontrollanter ska besöka Concha y Toro i Chile - något de enligt Peter Lidvall fick reda på i november förra året. Han välkomnar den granskningen.

    – Sen är det ju så att vi är den största chilenska exportören. Så vi kommer alltid hamna under förstoringsglaset. Och jag tycker det är bra att vi gör det, för personligen vill jag inte jobba på ett företag med har några oegentligheter, så jag tycker det är bra att man gör det.

    I intervjuerna får vi också höra att arbetare upplever att de portats från företagets vingårdar, när de försökt dokumentera arbetsförhållandena genom foto och film. Peter Lidvall hänvisar till Concha y Toros egen etiska uppförandekod:

    – Det finns ingenting som står, varken i den eller i våra avtal att det finns skäl för att avskeda någon för att de fotograferat. Jag själv när jag var i Chile tog foton på vingårdar och jag är uppenbarligen fortfarande anställd.

    Ja fast du är ju anställd i Sverige... Och riskerar inte att sägas upp på samma sätt som kanske..

    – Jag är anställd av Concha y Toro via dotterbolag till moderbolaget.

    Det är väl inte riktigt samma sak?

    – Nä kanske. Men du ställde frågan så..

    Systembolagets etiska uppförandekod trädde i kraft 1 januari 2012. Men arbetarna Kaliber träffat vittnar alltså inte om några som helst förbättringar - och många är kritiska till att de inte ens fått veta att det finns en etisk kod - vet man inte om dess existens, blir det helt omöjligt att ställa krav utifrån den, menar dem. Bristen på uppföljning och egentligt intresse, och påståendet att uppförandekoden enbart är PR och good will för ett rikt svenskt bolag, är andra synpunkter vi får höra.

    Strax ska vi höra hur Systembolaget själva resonerar - men först tar vi oss till Handelshögskolan i Göteborg. Niklas Zandén är docent i företagsekonomi här och har under många år forskat på frågor som rör CSR, Corporate Social Responsibility.

    Han berättar att en etisk uppförandekod är en frivilligt antagen policy, där det inte finns några konkreta påföljder om man skulle bryta mot den. Det värsta som kan hända är att man hamnar i media, säger Niklas Zandén.

    – Det finns inga lagliga sanktioner, det finns inga form av krav egentligen utan det är frivillig grej som man själv sätter upp.

    Niklas Zandén ser att det blir allt vanligare att företag skriver under etiska koder, och idag finns det många olika sorters organisationer som samlar företag kring etiska frågor: Systembolaget valde 2011 att gå med i den internationella organisationen BSCI, som består av över 1000 europeiska företag - ett organisation som Niklas Zandén är kritisk till.

    – Systemet har aktivt valt det initiativ som är tydligast företagsdrivet, som har minst inblanding av aktivister och fackföreningar, och som många skulle beskriva, iallafall i andra branscher, som ett tydligt konkurrent till mer seriösa alternativ. (13)

    Huruvida en uppförandekod i praktiken får effekt eller inte beror på hur företaget bakom koden informerar om den och hur de kontrollerar att den verkligen efterföljs, säger Niklas Zandén. Ofta kommer de inhyrda kontrollanterna på revision, så kallade audits, ungefär vart tredje år, och ofta har de varnat i förväg om att de kommer, säger han. Ett problem med det, som han har stött på i sin forskning, är att många av de granskade företagen generellt bygger upp falska fasader för att slippa reprimander. Skulle man göra tätare och mer spontana kontroller skulle det helt enkelt inte vara lönsamt för de granskade företagen att luras. En lösning för att komma åt problemet skulle kunna vara att Systembolaget bygger upp sitt eget kontrollsystem, menar han.

    – Forskningen visar att den typen av kontroller är mer effektiva, för man kan sin verksamhet bättre. Det är ett alternativ de har och har haft, att bygga in kompetensen internt om man tycker detta är väldigt viktigt. (23)

    Särskilt intressant blir det när man diskuterar statliga bolag jämfört privata, menar Niklas. I hans arbete ser han ofta att de statliga bolagen ligger långt efter när det gäller frågor om etiskt arbete.

    – Det är lite intressant med tanke på att de privata bolagen ska göra vinst, vinst och vinst, generellt sett, medan de statliga bolagen ska stå för demokrati och positiv utveckling och vara statens förlängda arm i affärslivet. Så man kan tycka att om någon borde vara proaktiv om någon borde driva frågorna så borde det vara de statliga bolagen, men så har vi inte sett det i många fall.

    Jag träffar Göran Klintberg, CSR-ansvarig på Systembolaget, på deras huvudkontor i Stockholm. Alla deras mötesrum är upptagna så vi får sitta i ett stort mottagningsrum med högt i tak och antika möbler.

    Göran Klintberg menar att berättelserna vi hör från Chile om till exempel lön under minimilön, och brist i fackföreningsfriheten, inte är förenliga med Systembolagets uppförandekod, men att det etiska arbetet är i en utvecklingsfas.

    – Det är fullkomligt oacceptabelt, om vi i auditarbetetet kommer över så att säga bevis på att företag beter sig på det här sättet, då kräver vi att det ska åtgärdas på en gång.

    Vad är rimligt att kräva av vinproducenterna i den här frågan tycker du?

    – Jag tycker det är rimligt att kräva att vem som än vill ska ha möjlighet att gå med i vilken fackförening som helst utan risk för repressalier. Det krävs redan i vår uppförandekod, sen det som diskuteras nu är hur följer vi upp det på bästa sättet.

    Niklas Zandén på Handelshögskolan menar att just fackföreningsfrihet är en av de viktigaste frågorna som behöver kontrolleras, men att det är något som de flesta uppförandekoder inte lyckas hantera. Det är inte som att kontrollera en brandsläckare, säger han, som antingen finns eller inte. Systembolagets Göran Klintberg bemöter kritiken om att arbetare som producerar systembolagets viner inte får engagera sig fackligt, med att själva frågan om fackföreningsfrihet ser annorlunda i olika delar av världen.

    – För oss, enligt den svenska modellen, är det ju oerhört viktigt att arbetarna kan organisera sig, och ha en röst. Sen tycker jag, att när vi jobbar med det här, ser vi också att fackföreningsfrågan i vissa länder har en komplexitet som är svår att påverka,

    Göran Klintberg säger att företagen i Chile själva menar att de lever upp till kraven om fackföreningsfrihet, genom att företagen själva skapar ett lokalt fackförbund på arbetsplatsen, som arbetarna då får ansluta sig till.

    – Man ska trycka på det här med föreningsfrihet men också se att om det inte kan gå på det sättet vi är vana vid, att det är fackförening mot arbetsgivare, så bör man kunna hitta tillsammans med arbetare och vilken organisation det än må vara, vägar för att den här dialogen ska kunna uppstå.

    Fast arbetarna vill ju själva kunna engagera sig fackligt men upplever att de blir svartlistade?

    – Det känns som att, och det är det jag menar med komplexiteten i frågan, helt plötsligt märker man att man inte pratar samma språk, när man pratar om fackföreningar.

    Fast, det är ganska tydligt ändå, om man får vara med i en fackförening utan att få repressalier för det,

    – Exakt, och det menar de ju på, att det får dom.

    Vem säger det?

    – Chilenska producenter.

    Det är alltså vingårdarna själva som i dagsläget garanterar att det finns fackförbund på arbetsplatsen, säger Göran Klintberg. Det är också vinproducenternas ansvar att informera sina arbetare om att det finns en uppförandekod som de ska förhålla sig till, menar han.

    Eftersom Systembolaget är ett statligt monopol på undantagstillstånd av EU har man särskilda krav på sig med det sociala arbetet, säger Systembolagets CSR-ansvariga Göran Klintberg.

    – Vårt uppdrag är att begränsa alkoholens skadeverkningar men vi kan också vända på det och säga att vi måste säkerställa att ingen har kommit till skada när de producerat de produkter vi säljer. Så som detaljhandel har vi ett ansvar för de produkter vi säljer. Att sälja produkter som är bra, som inte skadat andra. Så jag tycker vi har fullt ansvar åt båda håll.

    Även för Luis Maria och Sonia, som jag träffat

    – Absolut, helt klart,

    Upptäcker Systembolaget att ett företag bryter mot uppförandekoden, och sen inte rättar till det inom ett par månader, avbryter de samarbetet, säger Göran Klintberg. Något som hittills dock aldrig hänt.

    – Mig veterligen har inget samarbete har brutits på grund av det, däremot kanske kvalitet, ganska ofta gör vi det.

    Du utesluter inte att det skulle kunna ske?

    – Absolut inte.

    Men det räcker inte, menar Riola Cruz, aktivist och engagerad i Anamuri, en fackorganisation för kvinnor och ursprungsbefolkning i jordbrukssektorn. Hon säger att de nordiska alkoholmonopolen med Sverige i spetsen är stora och viktiga kunder. Ett land som importerar mycket vin, och som många länder ser upp till, kan göra avtryck. Varför använder de inte sin makt, undrar hon.

    Utländska företag som Systembolaget frågar om kvaliteten på vinet men inte om hur arbetarna har det, menar hon. I Chile fungerar inte de inhemska kontrollerna, och därför måste företag och organisationer förstå att om de ska utnyttja produkter härifrån, borde de också se till sitt ansvar, på det mänskliga planet.

    Det finns en baksida med Chiles snabba ekonomiska utveckling menar hon. Producenter och organisationer är bara intresserade av pengar, inte av människors välfärd eller hälsa.

    Hon tycker inte att bojkott är någon lösning, utan att mer noggrant utförda kontroller är det som tar utvecklingen framåt. Men det kommer inte att ske automatiskt i Chile, utan trycket måste komma från annat håll, betonar hon.

    Vingårdarna är beroende av exporten, säger Riola Cruz. Hon önskar att systembolaget skulle gå till varje gård och säga: vi köper era viner, för vi vet att de är producerade under schyssta villkor. Då kommer de börja oroa sig över konkurrensen från andra vingårdar, vilket det ger dem en anledning till att skärpa sig, säger hon.

    Göran Klintberg på Systembolaget ser det etiska arbetet som en process, som han själv medger går långsamt. Från 2007 då man tog första initiativet till en uppförandekod, till idag, sex år senare, har det mest varit administration. Planen är att man under 2013 ska börja göra mer handfasta kontroller, så kallade audits, eller revisioner, säger Göran Klintberg. Och när jag frågar hur lång tid han tycker det ska ta innan uppförandekoden är fullt implementerad, och arbetarna får sin minimilön, tillgång till vatten och rätt att engagera sig fackligt, svarar han att det kan gå snabbt, men att Systembolaget inte vill ställa för hårda krav, eller starta en bojkott, för att man då kan förlora förtroendet hos motparten.

    – Kan man öppna den dialogen och jobba och bli förstådd få samsyn på problematik då kan det nog gå relativt fort. Men hittar man bara låsta positioner, i tex fackföreningsfrågan, där man talar förbi varandra, där vi säger: ”man måste ha frihet för fackföreningar” och de säger ”ja men vi har det” och vi säger ”inte som vi ser det” och de säger ”jo som vi ser det” fram och tillbaka, då kan det ta lång tid.

    Tills dess finns det ett system, uppförandekoden, för att upptäcka akuta oegentligheter, menar Göran Klintberg.

    – Jag tycker inte det är rimligt att man behandlar några arbetare nånstans på ett dåligt sätt. och så långt nationell och internationell lagstiftning och konventioner sträcker sig att få bukt med de problemen, så långt går vi nu. Skulle vi upptäcka att det är orimliga villkor som strider mot nationell lagstiftning eller internationella riktlinjer, då har vi ett system att hantera det på.

    Nu under april månad är det full aktivitet för Chiles tusentals vinarbetare - vindruvorna är mogna och redo att plockas och föras iväg till sortering och krossning. Sonia i Casablancadalen har fått veta vilken gård hon ska jobba på.

    Den ligger alldeles runt hörnet, säger hon. Hon tillägger att hennes slutsats efter 20 år som vinarbetare är att ju mer exporten ökar, desto mer sjunker lönerna.

    Hennes kollega Bertha som också hon arbetat i över 20 år i vinindustrin, håller med: Det är precis samma som det alltid har varit, varken betalning eller förhållanden har förändrats, berättar hon.

    Reporter: Malin Sandberg
    Producent: Eskil Larsson

    30 min
  • Lekplats Europa

    Rumänska Adriana och hennes familj har flyttat Europa runt i jakten på jobb. Men hos den svenska Arbetsförmedlingen får de kalla handen. Trots att EU:s regler ger dem rätt till hjälp. Det handlar om Lekplats Europa.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    Social security coordination enables you to move around Europe and not lose out on your social security rights. Social security coordination – Europe is your playground.

    Med frasen Europe is your playground, Europa är din lekplats, ville EU-kommissionen 2010 i en kampanj informera om vilka sociala rättigheter du har om du flyttar inom EU för att jobba.

    Den fria rörligheten är en grundstomme inom EU-samarbetet, en möjlighet som EU-kommissionen jobbat för att fler ska utnyttja.

    Tusentals besökare kryssar fram och tillbaka mellan utställningsborden i den stora mässhallen i Västerås. Det är mars och Sveriges största rekryteringsmässa.

    I en del av mässhallen finns Europa representerat, genom arbetsförmedlare från till exempel England, Irland, Malta och Norge. Och många, speciellt unga, passar på att ställa frågor. Att jobba utomlands en sväng lockar.

    Hej, vad heter ni?

    - Matilda,
    - Lovisa
    - Hedda

    -- England och Storbritannien i så fall tror jag. Jag har planerat att flytta dit kanske vid den här tiden nästa år med några kompisar, men vi får se…

    Vad ser du framför dig? Hur kommer det bli där då?

    – Haha, ja det vet man aldrig, Käka en avokado om dan, inte leva på så mycket och jobba asmycket typ.

    Men vad händer om pengarna tar slut då? Och ni inte har nånstans att bo?

    – Då flyttar man hem igen.

    – Ja förklara för mamma att det gick inte som jag hade planerat haha

    Matilda, Lovisa och Hedda har tack vare den fria rörligheten rätt att söka jobb inom EU och ska behandlas som landets egna medborgare.

    Men Kaliber kan visa hur EU-migranter som söker sig till Sverige inte behandlas på samma sätt som svenskar när de söker jobb. Hur Arbetsförmedlingen, som ska hjälpa, i stället blir en återvändsgränd.

    Samtidigt fylls härbärgen i Sverige av jobbsökande fattiga EU-migranter.

    Kaliber har i över ett halvår följt barnfamiljen från Rumänien som i jakten på jobb har rest Europa runt. I Sverige har det blivit en jakt på 10 siffror.

    Ännu en jobbmässa, men nu Göteborg. Bland montrar, gratiskarameller och broschyrer springer Adriana 28 år från Rumänien. Några steg bakom går hennes man Nelu och kör en barnvagn.

    Do you have a plan?

    – I’m going in all those places.

    Adriana pratar med så många arbetsgivare hon kan, allt från bemanningsföretag till taxibolag. Men alla vill de ha samma sak, 10 siffror. Ett personnummer.

    – They all need personal number.

    Adriana och Nelu har med hjälp av den fria rörligheten tagit sig till Sverige för att söka jobb. Men hittills har det inte gått som de tänkt. Och de där tio siffrorna har ständigt dykt upp som ett hinder i sökandet.

    Men vår berättelse börjar i oktober 2012. I en glänta i skogen på Hisingen utanför centrala Göteborg står några tält uppställda.

    – This is our tent.

    I ett av tälten, ett blått som är täckt med en presenning, ligger lite leksaker. Här har Adriana, Nelu och deras fyraårige son Gaby sovit i snart två månader. På dagarna är de inne i centrala Göteborg och söker jobb.

    – In the day it’s ok, if it’s not getting wet. But in the night it’s getting wet and the smell is not very good also. I can show you some insects. I told you that they bite.

    Det har varit blött, kallt och en massa kryp som bits berättar Adriana och pekar in i tältet. En bit bort inne i skogen ligger en planka över ett hål i marken. Det är toaletten.

    Adriana visar en vit påse. Här förvarar de bröd, bananer, ost och annan mat. Mycket får de från kyrkan inne i stan.

    – So we put all the time the food in the tree. It’s better for the insects also do not come inside and for us.

    Påsen har de hängt i ett träd. Så det inte ska lukta för mycket och för att inte för många insekter ska ta sig in i tältet.

    Nelu och Adriana kommer från Rumänien. Ett av EU:s fattigaste länder, runt en tredjedel av befolkningen lever enligt EU:s mått i allvarlig materiell fattigdom. 2007 blev Rumänien medlem i EU. Nelu och Adriana gav sig, som många andra Rumäner, ut i Europa i jakten på jobb.

    De berättar hur de träffades i Spanien för att sen flytta från land till land. De har vandrat genom Tyskland, liftat genom norden och bott på gatan i jakten på jobb. Två barn har de fått under sin resa.

    Gaby smiter in i det blå tältet och börjar leka med en speldosa. Han är fyra år men pratar inte.

    Gaby har autism. I ett läkarutlåtande kan Kaliber läsa att han är i behov av en specialistutredning för att kunna få rätt rehabilitering.

    Gabys lillasyster, Elena, bor just nu hos farföräldrarna i Rumänien. De lever redan under knappa förhållanden och kan inte ta hand om Gaby.

    – Gaby wasn’t so happy in the beginning, but after that he was ok.

    I början tyckte inte Gaby om att bo i det blå tältet berättar Adriana. Det var trångt, kallt och mörkt. De hade inget ljus i tältet på flera veckor.

    – It was good to be in here. Better than being on the street.

    Men det har varit mycket bättre att vara här än att vara på gatan säger hon.

    Den ekonomiska krisen i Europa har satt den fria rörligheten på prov. Det säger Peo Hansen, biträdande professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet.

    – Tendensen är att vi ser en ökad utvandring från krisländerna och vi ser att många av dem söker sig till EU-länder där de tror sig ha bättre utsikter.

    Han talar om hur människor i krisens spår mer eller mindre tvingas till ett liv som nomader. Att den fria rörligheten inte används som den var tänkt.

    – Den skulle ha en utjämnande effekt på EU:s arbetsmarknad, men den vi ser nu, och som hamnat i fokus nu, är att människor som är arbetslösa använder den fria rörligheten mer som i ren desperation därför att de vet att utsikten i deras egna länder är lika med noll. Och då prövar de att helt enkelt åka på vinst och förlust. De ser det här som ett desperat försök.

    Trots att den fria rörligheten inom EU är en grundstomme har den nu börjat ruckas på. Spanien fick i december tillstånd från EU-kommissionen att förlänga de restriktioner för rumänska arbetare de haft sedan 2011. Och det är nu systemet testas säger Peo Hansen.

    – Därav kan man prata om att det som en gång var det här stora paradnumret från EU:s sida, med att den fria rörligheten var något man skulle uppmuntra, så har det idag blivit en kris där vi inte vet vart utvecklingen ska gå.

    Vad tycker du om utvecklingen som sker nu?

    – Jag tycker den är ganska läskig.

    I Storbritannien gjorde nyligen premiärminister David Cameron ett uppmärksammat utspel. Han vill införa begränsningar för rumäner och bulgarer när de vid årsskiftet kommer ha rätt att röra sig fritt inom hela EU. Ett utspel som statsminister Fredrik Reinfeldt var snabb att kritisera i SVT.

    – Han för precis som Göran Persson en gång gjorde diskussioner om hur fall det ska leda till social turism. Jag tycker det är olyckligt. Jag tror på ett Europa som ska vara öppet och ha fri rörlighet. Och där vi snarare ska ställa frågan hur vi ska underlätta för människor som kommer hit att komma in i arbete.

    Fredrik Reinfeldt talar om att underlätta för EU-migranter som kommer till Sverige att komma in i arbete. En viktig väg till jobb är Arbetsförmedlingen.

    Arbetsförmedlingen ska hjälpa jobbsökande från andra EU-länder precis på samma sätt som svenskar. Men Kaliber får höra att EU-migranter inte alls behandlas lika och det talas om en slags B-lista.

    – Any kind of work, any kind.

    Vi söker alla sorters jobb säger Adriana.

    Hon sitter, och fyller i en inskrivningsblankett på en arbetsförmedling på Hisingen i Göteborg. Hon har gjort samma sak flera gånger tidigare säger hon.

    – Hej.

    – Hej. I just filled out those papers…

    Det blir Adrianas tur att få hjälp.

    Men när hon lämnar in sitt papper frågar kvinnan vid servicedisken om Adriana har sina tio siffror i Sverige.

    – But you haven’t your ten numbers in Sweden?

    – No.

    Nej säger Adriana. Då kan vi inte göra mer just nu får hon till svar.

    Siffrorna kvinnan frågar efter är antingen ett svenskt personnummer eller ett så kallat samordningsnummer – ett sorts tillfälligt personnummer som myndigheter kan använda.

    Kvinnan bakom disken stämplar Adrianas inskrivningsblankett och sätter in det i en pärm.

    Adriana är välkommen tillbaka när hon skaffat sina siffror.

    Jag vill veta mer om pärmen och varför inte Adriana blir inskriven i arbetsförmedlingens digitala system där de normalt sett utför sina jobbmatchningar. Jag får prata med samordnare Lena Ekström.

    – För att kunna registreras som arbetssökande i vårt system så måste man ju ha ett svenskt personnummer, eller ha ett samordningsnummer. Och har man inte det då skriver man in sig manuellt på ett papper som vi har i en pärm som vi låser in här på kvällen. Tills man uppvisar att man har ett personnummer och det kan man ju få på Skatteverket. När de har visat upp det då registrerar vi in dom i vårt arbetssystem som vi använder då.

    Arbetsförmedlingen kan alltså inte registrera Adriana på samma sätt som svenska sökande säger samordnare Lena Ekström. I stället sätts hennes inskrivningsblankett in i en pärm.

    Och eftersom Adriana inte har ett svenskt personnummer blir hon hänvisad till Skatteverket för att skaffa ett samordningsnummer. Så hon kan skrivas in på riktigt.

    – Skatteverket Mikael Udd.

    Men när Kaliber kontaktar Skatteverket, säger de att det här är helt fel. Mikael Udd är rättslig specialist på verket.

    – Om det är en annan myndighet, en statlig myndighet, som har ett behov av ett samordningsnummer, då ska de lämna en begäran till Skatteverket.

    Så en privatperson kan inte komma till er och säga att man vill ha ett nummer?

    – Nej det är inte så det går till utan en begäran ska komma från en myndighet.

    Det är alltså Arbetsförmedlingen som ska vända sig till Skatteverket om de har ett behov av ett samordningsnummer – inte Adriana. Och det visar sig att Adriana inte är den enda EU-migrant som inte kunnat skriva in sig på vanligt sätt hos Arbetsförmedlingen utan hänvisats till Skatteverket.

    – Arbetsförmedlingen har rätt att ge en arbetssökande ett samordningsnummer, men man gör det inte.

    Jag träffar Claes Haglund, projektledare för Crossroads, ett projekt som drivs av stadsmissionen med bidrag från Göteborgs stad. Här kan arbetslösa EU-migranter få hjälp. Och Claes Haglund träffar ofta personer vars ansökningar hamnar i pärmar på Arbetsförmedlingen.

    – Du skriver in dig på arbetsförmedlingen, du skrivs in på ett papper – som du i min värld lika gärna kan ta med dig det där pappret därifrån. Och det är ett brott mot reglerna som vi har skrivit på när vi blev EU-medlemmar.

    På Crossroads erbjuds svenskundervisning, mat och rådgivning om hur man söker jobb. Men många EU-migranter jobbar svart när de inte kan hitta några vita jobb säger Claes Haglund.

    – En del av de vi träffar desperata, man tar det som erbjuds. Och detta hjälper ju – vill jag påstå – hjälper ju svenska samhället till med nu när man stänger ute den här gruppen. Man blir hänvisad till svartarbete. Man blir hänvisad till att stå utanför samhället. En fantastiskt obehaglig utveckling tycker jag.

    Vi får höra att kritiken mot Arbetförmedlingens hantering av EU-migranter även finns inom den egna myndigheten.

    Birgitta Everås har jobbat på flera olika kontor inom arbetsförmedlingen i Göteborg.

    – Om syftet är att söka jobb i Sverige så tycker jag man kan säga att det är ett hinder för den fria rörligheten om man inte får ett samordningsnummer. För då är man nästan hundra procentigt hindrad från att få ett legalt arbete.

    Hon började på eget initiativ skaffa, eller rekvirera samordningsnummer som det kallas, till EU-migranter så att de kunde skrivas in på samma sätt som svenska sökande.

    – De hade möjligheter att få jobb och jag har sett ganska många som lyckats att få ett arbete.

    Men för några månader sedan hände något säger hon. Hon säger att hon från Arbetsförmedlingens huvudkontor fick höra att hon skulle sluta rekvirera samordningsnummer till sökande EU-migranter.

    – Jag tyckte det var orättvist. För den gruppen. De har ju rätt till det, de har rätt att resa runt och söka arbete, men så i praktiken så blir de ju hindrade när de kommer hit då.

    Och det visar sig att kritiken inte är ny. Vi hittar en rapport från Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, från 2010. Redan där konstateras brister i hur arbetsförmedlingen registrerar EU-migranter utan person eller samordningsnummer – att de inte kan matchas mot jobb på lika villkor.

    – Please take a place.

    För Adriana fortsätter sökandet efter jobb. Men livet har också tagit en helt annan vändning.

    Adriana är på en Barnmorskemottagning i centrala Göteborg. Hon ligger på rygg på den vita britsen och lyssnar på hjärtljud. Hon är gravid i vecka 36.

    Barnmorskan Gullborg Fjeldstad känner väl till familjens situation.

    -- … and you can see the belly is growing and it’s following the line. And it’s fine.

    – Yes it is.

    Adriana och hennes familj har nu fått lämna blå tältet på Hisingen. En frivilligorganisation betalar för ett rum på ett vandrarhem utanför Göteborg. Men för hur länge vet inte Adriana.

    En natt i november börjar värkarna. Ambulansen hämtar Adriana på vandrarhemmet och en halvtimme efter hon kommit till förlossningen, föds sonen Mihail.

    – Baby, baby…

    6 timmar gamla Mihail ligger i Adrianas famn. Han har lite mjölk runt munnen.

    – He was just trying to eat. Got some milk around his mouth.

    Adriana oroar sig redan för hur livet utanför sjukhuset kommer bli, men säger att Mihail kommer få det bra hur det än blir. Även om de får bo på gatan igen tills de lyckas få ett jobb.

    – So he’s fine. He´s healthy. He is just fine. He will be fine.

    Vi träffar Gullborg Fjeldstad igen. Adrianas barnmorska från Barnmorskemottagningen. Hon har följt familjens jobbsökande på nära håll.

    – Det verkade som det var en slags catch 22. Myndigheterna kräver arbete för att ge dem de fyra sista siffrorna. Och arbetsgivarna vill gärna ha personnummer för att de ska få arbete. Men de var väldigt upptagna av att få detta, att göra vad som helst för att vara självförsörjande och inte vara någon till last, sade hon.

    Gullborg har samlat in kläder till familjen och försökt se om det funnits någon hjälp från samhället att få i väntan på det där jobbet.

    – De är i en sån odefinierad situation. De är inte asylsökande, inte flyktingar, inte gömda. De är EU-medborgare som har rätt att vara här, men ändå inte hör hemma nånstans. Men de verkar som de inte finns. Ingen ser dem.

    Förra året skrev Stadsmissionen i Stockholm i sin årliga hemlöshetsrapport att andelen hemlösa EU-migranter ser ut att öka i Sverige.

    Kaliber försöker ta reda på hur stor den här gruppen egentligen är, men det är svårt.

    Socialstyrelsen har hittills inte räknat inte in den här gruppen i sin hemlöshetsstatistik. I år blir första gången. Men siffrorna blir offentliga först senare i vår.

    Varken Statistiska centralbyrån, Migrationsverket, Skatteverket eller Arbetsförmedlingen har några siffror.

    Kaliber skickar ut en enkät till kommunernas socialtjänster. 83% har svarat och 70% av dom säger att de sedan början av 2012 haft kontakt med fattiga EU-medborgare som sökt hjälp. Över 100 kommuner uppger att de haft kontakt med barnfamiljer.

    – Här har vi då sovrummen, dubbelrum.

    I en röd barack i Göteborg, tvärs över älven från köpcentret Nordstan, bor några av de hemlösa EU-migranterna i natt, på Stadmissionens akutboende Gatljuset.

    Enhetschef Daniella Andreoli, visar mig runt bland sovsalar, tvättstuga och fikarum.

    – Det är här inskrivningen sker klockan tre varje dag. Då har vi i en lång kö som går ut här i korridoren, där man köar för att få en nattplats då.

    Fick alla plats idag?

    – Nej. Alla fick inte plats idag.

    Här är trenden tydlig säger hon. Idag är majoriteten av besökarna på akutboendet arbetssökande, hemlösa EU-migranter.

    – Under januari månad 2013 hade vi 481 sovande nattgäster hos oss. 302 personer var EU-migranter. Och det är ju en rätt stor del. Vår bild är att målgruppen definitivt har vuxit och blir fler och fler.

    I Stockholm finns sedan i vintras två härbärgen specifikt för den här gruppen. Härbärgena är så välbesökta att platserna får lottas ut bland de köande. I Göteborg finns inget sånt särskilt härbärge.

    – Det som händer nu är att vi slussar ihop personer – missbrukare bland annat – med EU-migranter som absolut inte lider av något missbruk eller psykisk ohälsa eller egentligen någon social problematik över huvudtaget. Och det blir inte bra. Deras mål – många av dem, ska jag väl uttrycka mig – som vi har pratat med, målet med att de är här i Sverige är ju att de vill jobba.

    De vill jobba säger hon. Och de vill jobba vitt. Men precis som Adriana, stöter många på problem när de kommer till Arbetsförmedlingen eftersom de saknar person eller samordningsnummer. En kritik som Stadsmissionen i Stockholm också lyfter i sin hemlöshetsrapport förra året.

    Scen 11, Adriana samlar burkar

    – In which direction are you going?

    – Inside first.

    Adriana försöker se om det finns några pantburkar i papperskorgarna runt centralstationen i Göteborg.

    Nästan varje dag åker hon in till stan, besöker arbetsförmedlingen och sätter upp jobbansökningar på lyktstolpar. Pantburkletandet är ett måste för att få in pengar när hon inte har något jobb.

    Det ger inte så mycket, kanske 50 kronor i veckan. Det är hård konkurrens om pantburkarna.

    -- … I didn’t see what she threw away. Maybe it was a bottle.

    Adriana vill bli inskriven på samma sätt som andra på arbetsförmedlingen – ha en chans till ett vitt jobb. Men hittills har det bara blivit lite svarta städjobb hemma hos privatpersoner för att få pengar till saker som mat och blöjor. Vi frågar henne gång på gång under det halvår vi följer henne varför hon inte åker tillbaka till Rumänien, varför hon väljer att vara i en så osäker situation i Sverige med två små barn. Varje gång blir svaret att trots att det är jobbigt här så är det värre i Rumänien. Där finns ingenting.

    – No, no bottles, nothing. No way to make money.

    Det finns inte ens burkar att panta i Rumänien säger Adriana. Och när det inte finns några jobb så är pantburkar bättre än inget.

    Scen 12 AF

    Fredrik Reinfeldt talar om att underlätta för EU-migranter som kommer till Sverige att komma i arbete. Men Kaliber kan visa hur EU-migranter som Adriana inte alltid får samma hjälp som svenska sökande när de kommer till Arbetsförmedlingen. Att det blir en återvändsgränd.

    När Kaliber kontaktar Arbetsförmedlingens huvudkontor står det klart att detta är något de redan känner till.

    Vi får prata med Martin Sandblom, utredare på enheten Arbetslöshetsförsäkring som säger att Arbetsförmedlingen i de här fallen ska rekvirera samordningsnummer, men inte alltid gör det.

    – Vill man vara inskriven och ta del av vår service så ska vi rekvirera samordningsnummer. Och jag tror också att vi gör det i vissa fall, men inte alls i alla de fall där vi borde göra det. Vi har också haft den frågan uppe nyligen i ett möte för att slå fast rutiner för hur det ska gå till.

    Martin Sandblom säger att det inte finns några tydliga rutiner för hur den här gruppen arbetssökande ska hanteras. Att det är därför det blir fel.

    – Jag tror det har funnits en stor osäkerhet i vår organisation.

    Bara en dryg vecka innan vi ska publicera det här reportaget händer något. Arbetsförmedlingen fattar ett beslut: att de lokala arbetsförmedlingarna nu ska rekvirera samordningsnummer för samtliga arbetssökande EU-medborgare utan svenskt personnummer som vill skriva in sig.

    Said Maroufkhani biträdande chef på avdelningen för förmedlingstjänster säger att beslutet innebär att EU-migranter nu ska få den hjälp de har rätt till.

    – Jag kan förstå det alltså att man inte har tycker inte det finns rutiner för detta just med anledning utav att den information som gått ut inte varit särskilt tydlig. Och det är därför vi nu går ut med det här beslutet och också uppdaterar våra riktlinjer och handläggarstöd.

    Men vad tänker du då om att EU-medborgare har skickats till Skatteverket för att ordna detta själva?

    – Nej jag tycker det är beklagligt att det har varit på det sättet. Och det tar vi ju på oss självklart att så ska det inte behöva vara.

    Said Maroufkhani säger att de uppmärksammade problemet först i år och inte känner till att brister konstaterats redan tidigare, bland annat av Stadsmissionen och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen.

    Vi frågar hur han ser på det som arbetsförmedlaren Birgitta Everås säger, att hon så sent som i höstas uppmanats att sluta rekvirera samordningsnummer åt EU-migranter .

    – Det är väldigt beklagligt att hon fått den informationen från huvudkontoret.

    Hur kan det komma sig?

    – Ja det är ju alltså den bristande informationen som vi nu försöker åtgärda.

    Vad händer med alla inskrivningar som sitter i pärmar runt om i Sverige nu då?

    – Ja då kommer man gå igenom dem och göra det som behöver göras, att rekvirera samordningsnummer och alltihop, om det inte redan gjorts, och registrera elektroniskt i våra system.

    Adriana och hennes familj har varit i Sverige i över ett år nu. Arbetsförmedlingen har ännu ej fattat beslutet om samordningsnummer när vi träffar henne i början av mars. Vi har nyheter till henne. Kaliber har gjort det som Arbetsförmedlingen alltså skulle gjort för länge sedan. Vi har ringt Skatteverket.

    – Ja hon har ett samordningsnummer.

    Det visar sig att Adriana redan har ett samordningsnummer.

    November 2007 var Nelu och Adriana på genomresa i Sverige på väg till Finland. Adriana var gravid med Gaby i femte månaden. Paret bodde på gatan i Stockholm när de fick höra om en varmare sovplats. En lekstuga. Men ägarna ringde polisen. Brottet rubricerades som hemfridsbrott. En kort tid efteråt rekvirerar polisen ett samordningsnummer för Adriana.

    Jag visar Adriana numret. Hon säger att hon inte visste att hon hade ett samordningsnummer. Hon blir förvånad, men samtidigt glad. Nu kanske hon kan skriva in sig på Arbetsförmedlingen på riktigt.

    – Maybe I can find a job.

    Adriana är återigen på Arbetsförmedlingen. Den här gången har hon en utskrift från Skatteverket med sin hand med sitt samordningsnummer i sin hand.

    Och plötsligt öppnas dörrarna. Hon får sitta ner med en handläggare för första gången och hon skrivs in Arbetsförmedlingens digitala system. Ett möte bokas om två veckor.

    How does it feel now?

    – Much better. It’s better that we found it now, so we have some more chances to get some work. So it’s very good.

    Nu har vi kanske en chans säger Adriana och viker ihop lappen med det inbokade mötet och lägger det i fickan.

    Reportrar: Linda Belanner, Mina Benaissa och Sofia Boo
    Research: Victoria Gaunitz och Epp Andersson
    Producent: Sabina Schatzl

    30 min
  • Livsfarlig arbetsmiljö - på bästa sändningstid

    Bygg-program är populära på TV. Det handlar om byggfirmor som hjälper familjer att skapa sitt drömboende eller kanske bara att få tak över huvudet. Men hur ser egentligen arbetsmiljön ut på byggena som sedan kablas ut? Kaliber har den här veckan tittat på TV.

    #ljud=4496034#

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

    30 min

About Kaliber

From the publisher's feed

P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.