
Sign up to save your podcasts
Or


Att kunna ringa något vi ofta tar för givet. Men trots att alla svenskar har laglig rätt till en telefon i sin bostad och trots täckningskartor från telefonbolag visar att mobilen ska funka över i stort sett hela landet, är verkligheten en annan. Kaliber har rest genom Norrlands inland för att få svar på varför det inte längre går att lita på telefonen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Över tusen barn har försvunnit under de senaste fem åren i Sverige. Det handlar om ensamkommande flyktingbarn som gått under jord och lever på drift, någonstans i Sverige. Kaliber tar reda på vart de tar vägen och hur några av dem lever - och vem som egentligen tar ansvar för barnen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Alla är överens om att punktligheten är den största utmaningen för järnvägen. Men de som skulle kunna hitta en lösning på problemen känner sig bakbunda: sifferunderlagen de behöver i sin forskning är antingen av för dålig kvalitet - eller helt enkelt omöjliga att få del av.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Järnvägsforskare nekas siffror - svårare utreda förseningar
Alla är överens om att punktligheten är den största utmaningen för järnvägen. Men de som skulle kunna hitta en lösning på problemen känner sig bakbunda och hindrade. Det tredje och sista programmet i serien om den svenska järnvägen handlar om forskningen som strandade.
Förtroendet för järnvägen är lågt och alla är överens om att tågen måste börja komma fram i tid. Men de som skulle kunna få förseningarna att minska har idag inte möjlighet att göra sitt jobb. Det berättar vi om i dagens Kaliber
– Först blev resenärerna väldigt arga och vissa gick mot mig och det var väldigt hotfullt kände jag,så att jag hoppade upp då på en bänk som stod där då vid busshållplatsen. Det är vi som personal som utsätts för bemötandet från resenärerna, vissa resenärer. Det är inte bra för oss.
Åke Johansson har jobbat som konduktör, eller tågmästare som det numera heter, på SJ i 30 år. Ett jobb som alltmer går ut på att försvara sig mot arga resenärer. I den senaste förtroendebarometern hamnade SJ näst sist.
– Tågtrafiken är ju lite opålitlig idag. Jag skulle önska att den gick i tid.
Välkommen till den tredje och sista delen i Kalibers serie om den svenska järnvägen – i de två tidigare programmen har vi undersökt glappet mellan de ansvarigas och resenärernas bild på förseningarna och SJs biljettsystem – i det här programmet tittar vi närmare på vad som skulle behöva göras för att förtroendet för järnvägen ska öka.
– Det är faktiskt så illa att när vi ska räkna på stora, stora järnvägsinvesteringar, låt oss säga höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg så har vi inte ens tillgång till hur många som åker med tågen idag.
För att se hur stora problem järnvägen står inför behöver vi ta reda på hur förtroendet för järnvägen ser ut idag och då särskilt förtroendet för SJ, inte bara för att det är den största tågoperatören i Sverige, utan också för att SJ fortfarande symboliserar järnvägen för många – eller som Per Corshammar, järnvägsingenjör på konsultföretaget Ramböll uttrycker det:
– Jag tror att svenska folket älskar tåget och det transportmedlet men vi kan inte tycka om dem nu när de leverera så dålig kvalitet. Och det beror dels på SJ och på Trafikverket och det här kan människor inte separera, vems är felet, det bryr man sig inte om, man måste komma fram i tid.
Ytterst ansvarig för själva järnvägsnätet är infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd och hon ser allvarligt på den förtroendekris som tågtrafiken är inne i.
– Den absolut värsta följden det är naturligtvis om människor och företag tappar förtroendet för att åka eller transportera med järnväg. Alltså, det tar oerhört lång tid att bygga upp ett förtroende med det går snabbt att rasera och det är egentligen ingenting som någon önskar.
Men precis hur djup är förtroendekrisen för tågtrafiken? Vi går till Svenskt Kvalititetsindex, SKI, som undersöker kundnöjdheten hos olika företag - de gör varje år intervjuer med slumpvis utvalda resenärer hos SJ som får berätta hur de har upplevt året som gått. Pedram Kaivanipour är analytiker på SKI.
– Det man kan säga är ju att i år hamnade SJ på samma nivå som Ryanair och Ryanair brukar annars vara ett slagträ i just transportsektorn när det handlar om missnöjda kunder och vi ser att SJ ligger på samma nivå. Och kollar man på hur många det är som är missnöjda så är 60% av kunderna missnöjda med SJ och det är ett ganska hårt betyg, men det innebär ju att det finns en del utmaningar som man borde ta tag i?
Hur ser utmaningarna ut?
– Det handlar framför allt om punktligheten. Man måste börja gå enligt tid och komma fram enligt tid. Och det är väl den största utmaningen man har hos SJ i dagsläget. Det gror ju ett missnöje och att lojaliteten och förtroendet för SJ sjunker.
Hur stora problem har SJ jämfört med andra transportföretag, alltså de som har hand om persontrafik?
– Ja, SJ sticker väl ut lite i mängden när man tittar på hur mycket missnöjda kunder de har, så vill man skapa en bild där man är ett pålitligt transportmedel då måste man börja jobba på det här ganska mycket. Tyvärr så ända sedan 2000-talet när vi började göra de här mätningarna så har vi sett en tendens att man har börjar bli mindre och mindre nöjd och problematiken kring just punktligheten och hur man bedömer SJ som en pålitlig leverantör, det har naggats i kanten rejält. Så att år efter år har det blivit sämre och vi ser ingenting som skulle indikera att en förbättring är på väg.
Enligt SKI är alltså den förtroendekris SJ är inne i både långvarig och djup. De som ingår i SKIs mätningar är alla kunder hos SJ – men i den årliga förtroendebarometern som genomförs av SIFO undersöks förtroendet hos hela allmänheten. I den senaste Förtroendebarometer från 2012 hade inte fler än 14% ett stort förtroende för SJ – av de undersökta företagen var det bara SAAB som hade ett sämre förtroende av de undersökta företagen - efter konkursen.
Men trots att oberoende undersökningar har visat det här resultatet i flera år nu, känner inte SJs VD Crister Fritzson riktigt igen sig. Han hänvisar istället till de kundundersökningar SJ själva genomför ombord på sina tåg, nöjd-kund-index.
– De undersökningar som vi gör, som vi redovisar i våran årsredovisning, det är när vi intervjuar folk som åker våra tåg och där ser vi att vi har en bättre kundnöjdhet än vad SKI visar. Så jag känner att vi är på rätt spår men vi är absolut inte framme ännu.
Så hur ska järnvägen komma hela vägen fram – och få nöjda resenärer? Vad krävs för att resenärernas förtroende för tågtrafiken ska kunna återvinnas?
– Jag vill vara säker på att jag kommer fram och inte behöva ta ett tåg tidigare än jag behöver. Det skulle vara målet, att lita så pass mycket på dem att max 5 minuters försening.
– Det skulle komma och gå i tid. Jag tror att det är just det, punktligheten, om det skulle funka så tror jag att det skulle vara jättebra att åka tåg.
– Ja, att det är punktligare. Säkrare tåg kanske som funkar även vintertid. Om det funkar snabbt rätt och lätt och utan konstigheter när man ska reklamera nånting och så, så ökar ju förtroendet, absolut.
Resenärerna på Stockholms Central får medhåll för sina krav av tågmästare Åke Johansson i Sundsvall.
– Ja, det kan ju inte bli annat när det är så mycket förseningar som det är. De har ju rätt att vara förbannade på järnvägstrafiken, all rätt. Problemen märker vi redan innan tåget går så kommer resenärer fram och frågar kommer vi att komma fram i tid idag?
Och även om han formulerar sig lite annorlunda gör Åke Johanssons chef, SJs VD Crister Fritzon samma prioritering.
– Punktlighet, punktlighet, punktlighet. Fokus på kund, kund, kund. Det är de två övergripande frågorna vi måste ha. Förstå kunden, förstå marknaden, se till att vi levererar den produkten. Förbättra punktligheten. Vi är på rätt spår men vi har inte kommit fram än så där är vårt fokus.
Christel Wiman är VD för organisationen tågoperatörerna, där även de privata tågbolagen ingår och hon håller också med.
– Här finns ju ett arbete som pågår. Punktlighet ligger, näst efter trafiksäkerhet, högst både för Trafikverket och för tågoperatörerna.
Här hittar vi ett svar som allakan enas kring – den största orsaken till att förtroendet för järnvägen är lågt är att tågen inte tillräckligt ofta är i tid. Det bästa sättet att öka förtroendet är med andra ord att minska antalet förseningar.
Så då återstår frågan hur det ska gå till?
I Sverige bedrivs forskning om järnvägen på flera högskolor och universitet – dessutom har vi en helt egen myndighet, Statens väg- och trafikforskningsinstitut, VTI. som har till uppgift att se till så att de som ansvarar för infrastrukturen får så goda underlag som möjligt för att kunna fatta beslut.
Vi åker till VTI och träffar Jan-Eric Nilsson. Han är professor i transportekonomi och en av dem som försöker ta reda på hur förseningarna i tågtrafiken ska kunna minska.
Jan- Eric ritar upp ett diagram på ett papper för att visa hur det gick till när de för ett par år sedan skulle starta ett forskningsprojekt kring just förseningarna i tågtrafiken.
– Vi hade ett antal hundra tusen för att just försöka förstå vad det är som driver förseningar, var uppträder de? Om du har fått en primärförsening, hur sprider den sig i nätet? Det var liksom den typen av frågor vi skulle titta på.
Jan-Eric ritar in en kurva för att visa hur innehållet såg ut i det underlag man hade fått från dåvarande Banverket – och det blir en märklig kurva för ganska snabbt hittade Jan-Eric och hans kollegor stora frågetecken i underlaget för tågtrafiken.
– Rena galenskaper som gjorde att vi inte litade på det vi såg. En av de stora grejerna var att det var väldigt många godståg som var långt före sin tidtabell framme och det finns en viss logik i att godstågen kan komma fram tidigare. Persontåg måste ju gå efter tidtabell, de kan man inte köra fortare, men godstågen kan göra det av vissa rimliga skäl, men sen när det blir en halv dag eller flera dagar före tidtabell, då är det bara någonting som har blivit fel.
Så det var ett exempel.
Och de tidiga godstågen var de enda tveksamheterna de hittade i det statistiska underlaget.
Ett annat exempel var att vi såg att det var vissa tåg som var framme vid den näst sista stationen kanske klockan 12 och så var de framme vid slutstation en minut i 12, vilket liksom bara är logiskt fel. Så att det finns några slags buggar i de här systemen som gör att kvalitet är tveksam så vi skickade tillbaka statistiken och avslutade vårt forskningsprojekt.
Jan-Erics forskargrupp på VTI la alltså ner försöket att utreda orsakerna till förseningarna – det som var kvar av de 800 000 de hade fått till projektet skickades tillbaka till Trafikverket.
Det här är långt ifrån det enda exemplet på att forskning om förseningarna i tågtrafiken inte har kunnat genomföras – forskare efter forskare vi träffar säger samma sak – de får inte tillgång till den information de behöver för att kunna ta read på vad förseningarna beror på - Men hur stor betydelse får det? Hur hade den som reser med tåg kunnat märka om Jan-Erics forskargrupp hade kunnat jobba vidare?
– Ja, som resenär så tar sig ju då infrastrukturhållaren, det vill säga Trafikverket, an de riktigt dåliga ställena först. Det är ju så prioriteten ska vara. Du ska givetvis bygga bort, om du har ofta en typ av signal som går sönder eller en viss typ av korsning eller växel som går sönder, ja med ersätt då med någonting annat, men om du inte vet precis strukturen på förseningarna då kan du inte göra de där grejerna. Det är ju det som är det pinsamma i den här kråksången att vi tror att det är mycket som är fel. Trafikverket säger att vi har en mer och mer eftersläpande underhåll och allt, de kanske har rätt, men vi kan inte ha hårda siffror att belägga det.
Det har gått ett och ett halvt år sedan VTI la ner det här forskningsprojektet – sedan dess har de både skrivit och ringt till Trafikverket och bett om att få ett nytt underlag - men hittills utan resultat.
I ett mejl till oss skriver Trafikverket att deras tidigare data kunde vara svårtolkad, men att de sedan dess har förnyat och kvalitetssäkrat sitt system.
På frågan varför Jan-Eric och hans kolloger, efter ett och ett halvt år fortfarande inte har fått ta del av det nya kvalitetssäkrade materialet får vi inget svar.
Jan-Eric har dessutom ytterligare en fråga han gärna skulle vilja ha bevarad och den rör de inställda tågen. De tåg som Trafikverket för tillfället inte alls räknar in i förseningsstatistiken:
– Det har betydelse i väldigt många olika samman, givetvis för resenärerna som drabbas av det, men alltså när man ska förstå vad som händer ute i järnvägsnätet så har det ju en betydelse hur tätt tågen går. Om man då har ställt in ett tåg. Då löper ju allting på mycket smidigare. Då behöver man ju förstå varför det här har hänt. Det är en del utav underlaget för att bedöma kvaliteten i den trafiks om bedrivs. Men har ni efterfrågat den här informationen?
Ja, vi har frågat efter det och vi jobbar en hel del med kollegor i England som har precis motsvarande typ utav frågor med motsvarande myndigheter i England och där finns den informationen.
Så varför får VTI inte tillgång till statistiken över inställda tåg?
Inför vårt första program om järnvägen träffade vi Trafikverkets ställföreträdande generaldirektör Caroline Ottosson och enligt henne finns det brister även i den statistiken.
– Vi har behov av att utveckla den kodningen och få bättre kvalitet i de inställda tågen. Men det är viktigt när man tittar på hur järnvägssystemet fungerar, att man tittar både på inställda tåg och på punktlighet.
Men vad menar du med att kodningen inte fungerar?
– Jag menar att vi måste precisera kodningen, både att de är inställda men vi är också intresserade koda orsaken till att de är inställda och där är vi inte idag så vi behöver förbättra kvaliteten i informationen.
Förutom att föra statistik över hur många tåg som ställs in behöver Trafikverket alltså bli tydligare när det gäller att dokumentera varför tågen har ställt sin in. Men varför görs inte det idag?
– Vi vet att ett tåg är inställt men vi har idag inte krav i vår egen organisation att vi ska koda varför det blev inställt men det skulle vi vilja titta på tillsammans med branschen.
Inte långt ifrån Jan-Eric Nilssons arbetsrum på VTI jobbar Jonas Eliasson – han är professor i transportsystemanalys på kungliga tekniska högskolan, KTH. Jonas Eliasson skulle gärna vilja räkna förseningarna i tågtrafiken på ett annorlunda sätt än det som görs idag.
– Ja, helst vill man ju mäta det i personminuter, alltså det spelar ju ingen roll om ett tåg som är tomt blir sent eller inte. Och man vill ju också veta något om inställda tåg. Man vill ju också veta det längs hela tågets sträckning. Ibland så redovisas förseningar bara vid ankomststationen, alltså vid sista stationen, men det är ju inte heller så kul därför att om folk har klivit av längs vägen så är det ju där de kliver av, det är det som är det relevanta. Så man måste vikta förseningarna inte med tåg utan med personer och det görs väldigt sällan.
Genom att mäta förseningarna i personminuter istället för tåg skulle förmodligen också fler resenärer kunna känna igen sig i statistiken – för det under under rusningstrafik och på storhelger, när det är mycket folk på tågen och många tåg på rälsen som risken för tågförseningar är som störst – men idag är det inte möjligt för Jonas Eliasson att ta reda på hur många resenärer som drabbas.
– Det beror på att vi helt enkelt inte vet hur många som kör på tågen och det är för att SJ och andra operatörer anser att det här är deras affärshemligheter. Det är faktiskt så illa att när vi ska räkna på stora, stora järnvägsinvesteringar, låt oss säga höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg så har vi inte ens tillgång till riktigt säkra siffror på hur många som åker med tågen idag. Och det säger sig ju självt att då är det hopplöst att veta om sådana här åtgärder är kostnadseffektiva eller inte.
Det som hindrar Jonas Eliasson från att genomföra sin forskning är alltså inte att uppgifterna saknas eller är felaktiga utan att de som kör tågen, tågoperatörerna inte vill lämna ut uppgifterna.
– De tycker att det här är deras affärshemligheter medan sådana som jag som forskar om det här tycker att liksom samhället tillhandahåller banor som ni kör tåg på. Då borde väl ni också berätta, visserligen förstås under affärsmässig sekretess, för regeringen, för Trafikverket och för forskning, åtminstone så pass mycket underlag så att vi kan fatta goda beslut om hur vi ska tillhandahålla spårkapacitet på ett bättre sätt. Men, ja så länge ingen tvingar dem så är det klart att det är bekvämare för dem att inte berätta saker.
Varken Jan-Eric Nilsson på VTI eller Jonas Eliasson på KTH får alltså ut de uppgifter de behöver för att kunna ta reda på hur förseningarna i tågtrafiken skulle kunna minska. Men vem bär ansvaret för det? Och för att se til så att forskningen ska börja bedrivas på ett bra sätt?
– Ja, regeringen är de som måste ålägga Trafikverket att göra det här och Trafikverket måste också svara regeringen att, ja, det gör vi och det kommer att lyckas. Därför att Trafikverket har en liten benägenhet att svara att, nej det går nog inte. Alternativt att ja, det ska vi göra och sedan gör de inte det ändå. Så att i regeringen kan man ibland skymta en viss frustration över att de prioriterar det här väldigt hårt men får väl inte riktigt det gensvar från Trafikverket de ibland skulle vilja.
Vad kan det få för betydelse då att det finns så dåligt med underlag som du säger?
– Ja, det värsta är ju att vi vet ju inte vilka åtgärder det är som skulle vara de mest kostnadseffektiva. Det är det absolut mest allvarliga. Vi vill veta vad vi ska göra åt det här och då är det orsakskodningen som är det helt avgörande. Vi måste veta varför förseningarna uppstår. Om vi inte vet det, då spelar det ingen roll, vi kan inte göra någonting då.
Forskning som inte kan genomföras för att tågoperatörerna inte vill lämna ut affärshemligheter och projekt som helt måste avbrytas på grund av att underlaget saknas eller är av för dålig kvalitet? Vad säger infrastrukturministern. moderaternas Catharina Elmsäter-Svärd om det?
– Ja, det är i sådana fall beklagligt för min uppfattning är att det är ju att det är bra att använda forskningen och inte minst vårt eget transportforskningsintitut och de har ju många uppdrag. Det ska man också ha i minnet att varför Trafikverket bildades det var ju också ett sätt att kunna tänka sig att transportslagsövergripande få ut mer för pengarna, vara mer effektiv. De har ju varit igång i knappt två år så traditionen från det tidigare Banverket, in i det nya och hur man nu jobbar. Det är säkert så att finns förbättringspotential där. Det skulle jag säkert tro.
De forskare vi har pratat med säger att det här är ett jätteproblem, att få fram data för att kunna forska på hur förseningarna ska kunna åtgärdas och var pengarna till järnvägen ska kunna användas bäst. Vad säger du om det?
– Ja, jag delar uppfattningen att har man inte relevant underlag och kan man inte heller titta längre tillbaka i tiden så är det mycket, mycket svårare att göra rätt. Då blir det en prövofas. Jag delar också uppfattningen att jag tycker att det är bra att kunna ha bra siffror och statistik men också ha dem så öppna och trasperanta som möjligt.
Men varför beordrar inte regeringen helt enkelt Trafikverket att lämna ut de här uppgifterna?
– Ja, du måste väl utgå ifrån att uppgifterna finns och jag tolkar det som att de kanske inte finns.
Nej, som vi kunnat berätta tidigare i programmet – finns inte en del av den data forskarna skulle behöva – det gäller till exempel varför tåg blir inställda – men i andra fall finns underlaget, men lämnas inte ut. Så hur prioriterad är den här frågan för regeringen? Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd igen:
– Ja, just forskardelen den är mera ny för mig, utifrån din frågeställning. Det som jag tycker känns oerhört angeläget, det är att ska vi få ut så mycket infrastruktur som möjligt för pengarna, både i den tid som vi har tänkt oss men också till den kostnad vi har satt av pengar, för det är det som sen gör att resenärer kan börja komma i tid så gäller det att hitta hela det samspelta kittet och å är det data, det är bra information, det är uppföljning.
Just den frågan, hur vi ska få så mycket infrastruktur som möjligt för pengarna har precis varit föremål för utredning av Riksrevisionen – Riksrevisionen är den statliga myndighet som både ska granska andra myndigheter och följa upp politiska beslut - så sent som i december förra året presenterades de sin slutrapport över hur satsningarna på vår infrastruktur görs. Claes Norgren är Riksrevisor.
– Det vi har gjort under de senaste 3 åren, det är att titta på de 500 miljarder kronor som du och jag och andra skattebetalare sätter av för att investera i transportinfrastruktur de kommande 10-12 åren och får man valuta för pengarna? Sedan är det ju också så att ur ett medborgarperspektiv så är det ju viktigt också att man också kan lita på och ha förtroende för transportinfrastrukturen och här finns det ju klara problemindikationer med långa väntetider, förseningar och så vidare.
Riksrevisionen har inte undersökt vad som behöver göras för att minska tågförseningarna, men när de har tittat på hur satsningarna på järnvägen har sett ut genom åren har de ändå kunnat hitta ett tydligt trendbrott i hur vi har använt pengarna som satsats på järnvägen.
I början av 2000-talet kan man se att satsningarna på underhåll minskade kraftigt. Och ungefär samtidigt ökade kostnaderna för reparationer kraftigt.
– Man har prioriterat om och där finns det en sorts rot till en del av de här problemen med förseningar skulle jag bedöma, att man har eftersatt underhållet.
Alltmer pengar läggs alltså på att släcka bränder och reparera och mindre på att underhålla – numera ställs också många tåg in i förebyggande syfte när vädret blir dåligt och flera tågsträckor har fått en utökad restid redan i tidtabellen för att undvika förseningar.
Åke Johansson som har jobbat på järnvägen sedan 80-talet, mestadels på tåget mellan Sundsvall och Stockholm, tycker att resenärerna har fått det sämre.
– När X2000 kom 1990, då åkte man härifrån på 3 timmar, idag tar det 3 timmar och 40 minuter och ändå håller man inte tiden. Det är en utveckling som är onödig alltså. Skulle man satsa på den järnväg man pratar om att man ska satsa på, miljövänlig och så vidare, då skulle man lägga ut dubbelspår. Genast förbereda för det, men man skjuter på det, skjuter på det, skjuter på det. Och det skapar ju de här problemen för resenärerna, för järnvägsbolagen och för oss som jobbar på tågen.
Finns möjligheten att återfå det goda rykte som järnvägen en gång hade?
– Ja, visst finns det det. Det är bara att man bestämmer sig för att göra ett bättre jobb än det som sker idag. Men då krävs det också att, det är alltså inte en fråga för ett enskilt företag, varken för SJ eller Norrlandståg eller Tågkompaniet, utan det är en fråga för politikerna att ta sitt ansvar. Det är deras jobb nu att ta sitt ansvar för nu för järnvägstrafiken och för resenärernas förtroende för järnvägen.
Att politikerna ska ta ett större ansvar kommer också Riksrevisionen fram till i sin rapport. Enligt den följer inte regeringen de riktlinjer som finns idag.
– Ja, alltså riksdagen har formulerat ett antal principer och när vi har granskat dem så ser vi att man inte lever upp till dem tillräckligt.
Riksrevisor Claes Norgren igen.
– Det innebär helt enkelt att man bör bättre prissätta samhällsekonomiska kostnader så att resandet blir på lämplig nivå. Och sen när man då ska investera, om jag ska använda ett enkelt intryck så, innan man börjar borra i Hallandsåsen så måste man fundera på om järnvägen kan åka en annan väg, om man kan vidta andra åtgärder så att man så att säga investerar de stora pengarna där de verkligen behövs. Och här i de granskningar vi har gjort så har vi sett avvikelser som indikerar att vi skulle kunna få mer valuta för pengarna. Men vad beror de här avstegen på? Varför följs inte de här direktiven?
Hur ska det här bli bättre nu då?
– Ja, vi rekommenderar egentligen regeringen och Trafikverket att följa Riksdagens principer.
Riksrevisionen har också nyligen startat en ny utredning som fokuserar enbart på förseningarna i tågtrafiken, den förväntas vara klar i höst.
Under tiden vi har arbetat med den här serien har Trafikverket skickat ut ett pressmeddelande där de skriver att de nu inleder ett 10-årigt samarbete med forskare runt om i landet för att minska antalet förseningar.
Och efter vårt förra program om SJs prissystem som av många liknas vid ett lotteri – skriver SJ på sin hemsida att de under året kommer att installera ett nytt stödsystem – det ska göra att biljetterpriserna inte ska svänga så mycket som 1000% på bara några timmar.
Det pågår en diskussion mellan Trafikverket och branschen om ifall man ska fortsätta presentera den totala tågpunktligheten för resenärerna med 15 minuters marginal. Som ett led i det systematiska punktlighetsarbetet planerar man också att ta reda på vad resenärerna upplever som en försening.
Vi går steget längre än så – och har frågat resenärer på Stockholms Central – hur de – om de fick drömma helt fritt – skulle önska att tågtrafiken i Sverige fungerade.
– Att de kommer i tid och att det inte är för mycket snö på spåret för då funkar det aldrig.
– Jag skulle önska att de satte lite såhär typ som Ryanair, alltså att du vet att ”så här många biljetter finns för det har priset, sen så går det upp till nästa prissteg”. Jag tror att fler skulle åka med tåget om det var tydligare priser, för nu är det lite ruffel och båg-känsla.
– Snabbtåg till alla storstäder.
– Alltid i tid och sittplats, jag älskar att åka tåg.
– Ja, drömma helt fritt så skulle det vara en tågtrafik som på något sätt bekostades genom skattemedel så att alla kunde åka gratis vart som helst. För det känns som en bra grej i och med att det är så miljövänligt när det går på el.
– Den skulle komma i tid och avgå i tid. Det är ungefär det som skulle vara drömmen tror jag faktiskt. Om man inte behöver oroa sig för att komma för sent så är det ett fantastiskt sätt att resa på.
Tågmästare Åke Johansson som gav politikerna lågt betyg för hur järnvägen sköts – hyser desto högre tilltro till tågresenärerna:
De flesta resenärer är tålmodiga, de är positiva och tycker att det är bra att åka tåg. Det är ju positivt att åka tåg miljömässigt och man kan göra en massa saker på tåget. Man kan tänka sig att efter alla förseningar som alla upplever att de skulle sluta åka tåg, men de fortsätter. Jag tycker de är värda bättre möjligheter att färdas och komma fram i tid.
Reportrar: Micha Arlt och Jimmy Karlsson
Producent: Eskil Larsson
En krona eller tre tusen kronor? Det är idag omöjligt att på förhand veta vad en tågresa kommer att kosta. På söndag handlar Kaliber om prissystemet som enligt vissa blivit ett lotteri: där somliga vinner, andra förlorar - och ingen av dem vet på förhand vad resan kommer att kosta.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
På den ena sidan tågresenärer som är bland de mest missnöjda i Europa - på den andra sidan en infrastrukturminister som menar att de svenska tågen är bland de mest punktliga i Europa. Vad är egentligen sant om tågförseningarna i Sverige?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Sverige satsar på vindkraften och i dag byggs det ett vindkraftverk om dagen. Men bakom den stora utbyggnaden finns hårt motstånd, konflikter och hot. Kaliber fortsätter granskningen om vindkraftens baksida.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
– Här har de samlats nu, de är inte många men de verkar ganska arga, vindkraftsmotståndarna. Vindkraft är subventionerad miljöförstöring står det på den största banderollen.
– Man kallar det här vindkraftspark, men detta är ju en industri.
– Nu måste vi fortsätta kämpa för att det här ska bli bra – JA!
Demonstrationer mot vindkraft runtom i landet från förra året.
– Vi är här i dag för att vi ska tala om att vi är ledsna och djupt bedrövade över att vår miljö där vi lever och verkar ska bli vindindustri.
Framtidshopp, eller social katastrof - vindkraften väcker känslor. Bygder delas upp i för och emot.
Förra veckan berättade Kaliber om hur vindkraften är vår tids stora energisatsning, men hur en lagändring flyttat fokus från ren energi till tvivelaktiga pengar.
I dag ska det handla om hur det organiserade motståndet mot vindkraften har vuxit sig allt starkare i takt med vindkraftsutbyggnaden. Hur de som arbetar med att planera och bygga vindkraften upplever att motståndet försvårar och fördröjer deras arbete, och om hur motståndet på sina håll har gått överstyr.
– Jag har ju fått en del mail som jag inte tycker hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Jag har fått en del mail med personliga påhopp ifrån människor som jag trodde att jag kände.
Gunilla Hedin är ordförande för kommunfullmäktige i Härjedalen.
– Det har förekommit trakasserier, jag kallar det trakasserier, bland annat med affischer som kom upp som jag inte har en aning om vem som satt upp, men med bland annat en dödsruna på där man menar att jag har varit med och begravit demokratin i Härjedalen.
– I början var det väldigt jobbigt när de skrev en massa skit om mig på hemsidan, men sedan så kom jag över det där, men jag vet att mina barn och mina kompisar gick in och kollade och tyckte att det var förskräckligt, att det var hemskt att det stod en massa saker som inte var sant.
Gunilla Hedin och Håkan Johansson – två lokala politiker från olika platser i Sverige som har upplevt hur vindkraftsmotståndet har blivit hotfullt.
– Det påverkar när man går till simskolan, man träffar varandra på olika avslutningar, på ICA, man träffar varandra. Och spänningen finns ju kvar. Man är så himla upprörda över de här grejerna, de som är mot är så himla upprörda och tror att det är så himla farligt och de är så ilska av sig. Och sedan finns det de som vill bygga som också blir ilskna. Det är som ett täcke över hela kommunen, inget händer. Allt ska överklagas, allt ska bråkas. Det är inte bra alls, det är inte bra i skolan, det är inte bra någonstans. Det är skogsbygd mot slättbygd – istället för att vi tar den här kommunen framåt ihop så blir det en fråga som lägger locket på alltihop.
Flera vindkraftsprojektörer Kaliber har talat med har också upplevt de här hotfulla stämningarna.
Men först - hur blev vindkraften en så omtvistad fråga?
Bilens anti-sladdfunktion har gått igång flera gånger när vi parkerar bilen på Storgatan i Linköping, på en av vinterns hittills snöigaste dagar.
På en tvärgata ligger RGP Vindkrafts kontor, där Rolf Pettersson arbetar med att planera för och bygga vindkraft.
– Vi har märkt att det har blivit stor skillnad senaste åren helt klart, mycket beroende på det organiserade motståndet. Och vi var nog rätt förskonade från sånt här i början när man höll på. Jag har ju hållit på länge, första tio åren var det inga större problem överhuvudtaget. Men sedan kom det här organiserade motståndet även upp till Östergötland.
Men generellt sätt är svenskarna positiva till vindkraft som energikälla. SOM-institutet vid Göteborgs universitet undersöker varje år svenskarnas åsikter kring bland annat vindkraftsfrågan – och enligt undersökningen för 2011 var det bara 1 procent som helt ville avstå från energikällan. Nästan nio av tio svenskar ville satsa mer eller lika mycket på vindkraften som i dag.
Men det är en annan sak när ett eller flera vindkraftverk ska byggas i människors direkta närhet. Det här beskrivs ibland som NIMBY-effekten – not in my back yard – eller – inte på min bakgård – och betyder att de som får vindkraften inpå knuten ofta är de största motståndarna.
Karin Hammarlund jobbar som forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp och konsult inom landskapsanalys. Hon har studerat vindkraftsmotståndet. Precis som med kärnkraften på 80-talet är vindkraft en fråga som rör upp känslor, säger hon.
– Det finns nästan ingen som säger att jag rycker på axlarna när man pratar om vindkraft, antingen älskar man det eller så hatar man det.
Vindkraftsmotståndet har blivit mer organiserat och kan upplevas som militant och aggressivt, säger Karin Hammarlund.
– Om man känner att min inte har fått sin röst hörd, då klart att man blir mer och mer uppfinningsrik i hur man ska få sin röst hörd. Och då handlar det ofta om att väcka opinion på ett eller annat sätt. Just när man pratar om det utifrån det etablerade vindkraftsmotståndets perspektiv så verkar vindkraft vara väldigt, väldigt farligt. Och det klart, om man kan få det att framstå som väldigt farligt är det många som vänder sig dit för att få stöd och som är oroliga. Känner man sig hotad och trängd, då blir man militant. Antingen så ger man sig eller så kämpar man för sin sak.
Ja, vi ska prata om vindkraft nu och en stund framåt, detta mot bakgrund…
I P4 Skaraborg kunde man i juni förra året höra några av de vanligaste argumenten för och emot vindkraft, i en debatt mellan vindkraftsmotståndaren Jonny Fagerström och vindkraftsföretagaren Anders Schönborg.
– Vindkraften är i dag helt onödig, vi går i Sverige mot ett elöverskott.
Anders Schönborg, hur lönsam är vindkraften?
– Framför allt är det väldigt lönsamt mot miljön.
Och det är ofta de här argumenten som hörs – motståndarna tycker att vindkraftsutbyggnaden är obefogad och att den förstör människors och djurs livsmiljö. Medan förespråkarna framhäver att det är en ren energikälla och att Sverige har goda förutsättningar för vindkraft.
Men i det här programmet ska vi inte ge oss inte i debatten för eller emot, utan istället berätta om förhållandena för de som på olika sätt berörs av vindkraftsutbyggnaden.
I takt med den snabba utbyggnaden av vindkraften har motståndet blivit både starkare och mer välorganiserat, framför allt genom den rikstäckande paraplyorganisationen Föreningen Svenskt Landskapsskydds arbete. De har funnits sedan 1999, men det är de senaste två, tre åren som föreningen har vuxit som mest. Enligt egna siffror engagerar de 30 000 medlemmar i dag.
På föreningens hemsida kan man läsa att storskalig etablering av vindkraft är det största hotet mot vår natur och mot vårt kulturarv.
Jonny Fagerström är talesperson för föreningen, och hans namn dyker upp så fort det talas om vindkraftsmotståndet.
– Vi räknar med att 150 000 människor på landsbygden kommer att bli drabbade om man ska bygga ut vindkraften till 30 twh som man pratar om i planeringsmålet. Och när man väl har börjat med att titta på de här målen stödja människor så kan man inte sluta helt plötsligt, utan då måste man fortsätta tills det har nått vägs ände. Det handlar om att påverka politiker, påverka vindindustrin, påverka opinionen och i sista änden att överklaga och skriva samrådsyttranden.
Förutom att arbeta med föreningen är Jonny Fagerström också aktiv klimatskeptiker. Han är bland annat engagerad i Stockholmsinitiativet – en förening som på sin blogg – the Climate Scam – skriver att det så kallade klimathotet är överdrivet.
Under rubriker som ”Vindkraften är en skrevspark mot välfärden och landsbygden” och ”Vindkraften - en propagandalögn och samhällsekonomisk katastrof” - skriver Jonny Fagerström insändare för att övertyga bland annat landets kommunpolitiker om att vindkraft är något negativt.
– Jag, tillsammans med några andra i styrelsen, har skrivit flera hundra artiklar till i princip alla lokaltidningar i hela Sverige där vi har dels skrivit om vår uppfattning om det här, och dels har vi bemött vindenergins artiklar i alla tidningar.
Och det finns inga tvivel om att Föreningen Svenskt Landskapsskydd har varit framgångsrika i sitt arbete. Vi har pratat med tio personer som jobbar som vindkraftprojektörer, som alltså arbetar med att planera för och bygga vindkraft. Och alla utan en säger att det organiserade motståndet försvårar deras arbete. Rolf Pettersson, projektör på RGP Vindkraft säger att halva arbetsdagarna går åt till motståndet, framför allt till att bemöta överklaganden. Tillståndsprövningen för vindkraft tar tre till fyra gånger så lång tid i dag jämfört med för 15 år sedan, säger han.
– Många är ju trötta på det, ordentligt trötta, och det är många som inte tycker att det är speciellt roligt längre att jobba med vindkraft, på grund av att man hela tiden får höra från motståndarna hur dåligt det är. Man ger upp. Man tröttnar på det helt klart.
Finns det inget positivt med det här motståndet, att det blir en debatt, att man tar upp olika aspekter, för vindkraft påverkar ju miljön ändå?
– Nej, jag tycker nog inte det, i och med att debatten förs under bältet och deras argument baseras inte på fakta.
Förra veckan berättade Kaliber hur ett kommunalt veto infördes 2009 - som innebär att vindkraftsprojekt som innefattar mer än sex verk måste bli godkända av kommunen. Vi berättade hur kommuner använder det kommunala vetot för att kräva vindkraftsprojektörer på pengar – för att kommunerna ska säga ja till deras vindkraftsplaner - en slags utpressning kallade flera personer det.
Men vetot innebär också att motståndsrörelsen får större inflytande. Det säger Agne Hansson som är en av fyra vindkraftssamordnare som är utsedda av regeringen för att underlätta för expansionen av vindkraften.
– Genom det kommunala vetot har de fått mycket, mycket större inflytande. Mycket större än andra parter har i tillståndsprocessen.
För att de kan påverka de kommunala…?
– Ja, och ställa villkor på politikerna. Och det är ganska uppenbart, därför att erfarenheten som jag fick, eftersom jag har varit med under hela tiden, har jag ju sett att alla tillståndsärenden, beslut om vindkraftsutbyggnad i kommuner, beslut över vindkraftsplaner och annat – de ligger i stort sett nere 1,5 år före ett val, för då blir politikerna lite byxis och då vågar de inte ta beslut om det finns starka motstånd emot vindkraftsbeslut och det är olyckligt.
Energimyndigheten gjorde 2010 en undersökning där de bland annat kom fram till att som kommunernas vetorätt ser ut I dag kan grupper med stark medial uppvaktning avgöra hur en kommun ska använda sin mark.
Dåvarande miljöminister Andreas Carlgren gick i början av 2011 ut och sa att han ville ta bort det kommunala vetot. ”Vi behöver en förändring så att kommuner inte bara lyssnar på opinioner och säger nej utan även försöker lösa konflikterna”, sa han då. Men i dag är det här ingen fråga som de aktuella departementen driver.
När vi ringer runt och pratar med personer i vindkraftsbranschen är det flera som berättar om hur motståndsrörelsen, med Föreningen Svenskt Landskapsskydd i spetsen, använder ohederliga metoder, bland annat felaktiga argument.
En som säger att hon har varit med om det här är Hanna Lind. Hon jobbar som miljökonsult på Triventus Consulting och är ständigt i kontakt med motståndsrörelsen.
– Det stora problemet med det organiserade motståndet är att metoderna inte alltid är helt rumsrena, man sprider felaktig information och det gör folk rädda, trots att det är mycket som är lätt att dementera.
Vindkraftssamordnaren Agne Hansson har en liknande bild av hur motståndsrörelsen arbetar.
– De har väldigt lite sakargument egentligen och använder i stort sätt vilka argument som helst för att försöka nå sina syften, vilket är lite främmande för det demokratiska system och den demokratiska debatt som vi av tradition har här i Sverige. Det är ganska militant det motståndet på vissa händer. Det förändrar sig och det är inte generellt, men i ledningen för den här organisationen finns många sådana företrädare som beter sig på det sättet, vilket är olyckligt.
Men Jonny Fagerström, talesperson för Föreningen Svenskt Landskapsskydd, slår ifrån sig kritiken.
– Vindindustrin är ju inte fria från synd heller, de går ju fram som ångvältar i terrängen och sysslar också med propaganda, lögner, erbjuder pengar och försöker lura människor. Jag tar avstånd från den typen av metoder, och det påstår sig vindindustrin också göra men de behöver nog se över sitt eget hus innan de uttalar sig om hur människor på bygden verkar.
Här står ord mot ord – personer i vindkraftsbranschen säger att motståndsrörelsen använder sig av ohederliga metoder, och motståndsrörelsen tycker detsamma om vindkraftsbranschen.
En möjlighet att protestera hör hemma i en demokrati, det kan nog alla skriva under på, men ibland kan motståndet gå överstyr.
– Så blev jag uppringd av en man som mer eller mindre skrek till mig att vi ska spränga era jävla vindkraftverk i luften, kommer ni hit så ska vi sabotera för er och bara öste ur sig förolämpningar och hot om hur de skulle sabba för oss.
Hanna Lind har arbetat som miljökonsult i två år och hon berättar att motståndet var svårt att hantera till en början, men att hon har vant sig. Samråden, då vindkraftsbolagen träffar allmänheten, brukar vara de tillfällen då motståndet blir som mest påtagligt, berättar hon.
– I vissa projekt kan motståndsgrupperna bli väldigt hotfulla, både i telefon, brev och mail och i fysiska situationer på samråd där vuxna människor beter sig som om man lever i en sandlåda. Jag har kollegor som efter samråd har känt sig väldigt, väldigt hotade och faktiskt varit på väg att polisanmäla människor för deras uppträdande på samråd. Finns exempel på när deltagarlistan har blivit stulen. Motståndarna har gjort det till sin taktik. Det är ju rent sabotage, det är ett sätt att tvinga företaget att ta ett steg tillbaka och börja om fråTvå vindkraftsprojektörer och två en motståndströrelse?mma med. måste prata med nån. under nga ar blivit stulen. ändigt i kontn början.
För Hanna Lind och hennes kollegor har hoten inneburit att de har blivit försiktigare i sitt arbete. I dag åker de inte två, tre personer till ett samråd i en kommun där motståndet är stort som de gjorde förut, utan bunkar upp med extra folk. Ibland har de varit tio personer ifall mötet skulle spåra ur, säger hon.
De tio projektörer vi har pratat med berättar om fler exempel på hot – fyra personer upplever att de själva har blivit hotade, sju av tio säger att de har kollegor som har blivit utsatta för hot.
En kvinna berättar: ”Det var under ett samråd – det var hätsk stämning. Jag hamnade i en diskussion med en person efter genomgången – då spottade han på mig. Det var inte mycket att göra, det var bara att gå därifrån. Men det var det värsta jag har varit med om.”
Samma kvinna berättar om hur hennes kollegor har varit med om mer subtila hot – hur motståndare ska ha sagt: ”jag vet var du bor och var dina barn bor”.
Det är inte ett demokratiskt beteende att trakassera och hota personer på grund av deras arbete eller deras ståndpunkt. Men enligt de vi pratat med förekommer det alltså i dag.
– Det har förekommit trakasserier.
Gunilla Hedin är ordförande för kommunfullmäktige i Härjedalen.
– Jag kallar det trakasserier, bland annat med affischer som kom upp som jag inte har en aning om vem som satt upp, men med bland annat en dödsruna på där man menar att jag har varit med och begravit demokratin i Härjedalen.
#bild=2713616#
Dödsrunan från september förra året är utformad precis som de dödsannonser man ser i tidningen. Den döde är Demokratin i Härjedalens kommun, och de närmast sörjande är invånarna, ekonomin, naturen och turismen. Längst ner anges vem som är den skyldige – där namnges bland annat Gunilla Hedin.
– Den satt uppe lite varstans i Svegsområdet.
Hur kändes det då?
– Egentligen bara skakar jag på huvudet, det säger mer om de som har satt upp dem, än om mig. Jag tyckte ju att det var lite obehagligt, men jag tror att gemene man tyckte att det var osmakligt. Jag tyckte att det var osmakligt gjort. Jag önskar att man kunde föra en dialog och en frisk debatt om det här. Där man kan se för och nackdelar, utan att vi behöver vara elaka mot varandra.
En annan kommun där vindkraften har skapat motsättningar är Ödeshög i Östergötland, mellan de som är för och de som är emot vindkraft i kommunen.
Håkan Johansson är moderat politiker som i 12 år var ordförande för Miljö- och byggnämnden, med ansvar för frågor som rörde vindkraftsutbyggnaden i kommunen. Då utsattes han för bland annat för muntliga påhopp, säger han.
– De började skjuta på mig personligen, de kollade upp mig vad jag höll på med som politiker och nämndordförande, att mina privata företag tryckte de på – bäst du passar dig annars kommer det gå dåligt för din frus företag och sådana saker. De stod på gårdsplan ibland och vid mina vindkraftverk som jag har och ja, det var en hotfull stämning. Det var en jobbig tid.
Vi är i det grå boningshuset på Håkan Johanssons och familjens gård, på slätten. Lite längre bort på familjens mark står tre vindkraftverk, vi ser de stå och snurra genom fönstren. Håkan Johansson tjänar själv pengar på vindkraften – han får arrende från vindkraftbolaget som äger verken.
Han säger att han har upplevt hur motståndare, organiserade av den lokala motståndsföreningen Rättvis vind, genom påtryckningar och hot har försökt att få honom att säga nej till vindkraft.
– De har en egen hemsida, Rättvis vind, med anklagelser mot mig. De kollade upp en massa saker, de kollade upp alla mail som jag har skrivit till min sekreterare bland annat 12 år tillbaka. De har rivit i mina bygglov på mina egna verk, sådant som inte handlar om skogsbygden alls, utan för att få mig att bli nervös och säga stopp till vindkraften.
Hur höga är de här då?
– Det där är 65 meter och det där är 72 meter.
Hur nära står de då?
– 400 meter.
Men du satt som ordförande i den här nämnden, var det helt lämpligt för dig att upplåta mark åt de här vindkraftverken, och tjäna pengar på det. Du tycker inte själv att det var olämpligt?
– Inte det minsta, jag var ju inte med själv och tog det beslutet. Det har inget med de andra vindkraftverken att göra. Man får gärna granska mina verk. Om man som granne blir irriterad över att mina verk är uppe det kan jag förstå. Men att folk som bor en mil bort, bara för att jag är ordförande i en nämnd ska gå på mina verk. Det förstår jag inte.
Bygden har delats i två läger – mellan de som är för vindkraft, och de som är emot, säger Håkan Johansson. Själv ha han känt av det både i simhallen, och på ICA.
– När man åker ner och handlar i Ödeshög så känner man att man hade många blickar som var mot en, många människor var riktigt elaka. De gick på och sa att det är bäst att du tänker dig för.
Vi åker vidare genom det snötäckta landskapet, in mot Ödeshög centrum.
Vi stannar utanför kommunhuset, intill mataffären.
Det är låg aktivitet på biblioteket i Ödeshög. Vi är här för att träffa Hans Ström som är ordförande i föreningen Rättvis vind, som har funnits sedan 2009.
– Vi är ju inte i princip emot att generera el med vindkraft, utan det är just placeringen som vi har synpunkter på. Vi anser att Sverige är så stort och glesbefolkat i vissa områden, så där kan man kanske klämma in de här vindkraftsparkerna, men hålla på att klämma in dem i Ödeshögs skogsbygd som man håller på att planera för, det tycker vi är helt fel.
– Man kan börja grunna på vad var det som gjorde att vi bildades vår förening – jo det var det att vi helt plötsligt riskerade att få de här vindkraftverken nära oss, vi som bor i skogen och då började vi samla ett gäng med folk och som sagt, nu är vi uppe i närmare 700 medlemmar och det är Ödeshögs största förening vad jag vet. Så att vi är en betydande maktfaktor politiskt. Det märkte man i valet 2010 där vi i princip styrde valet till de partier som hade något så när vettiga synpunkter vad gäller placering av vindkraft.
Det som Hans Ström säger bekräftar den bild Agne Hansson, vindkraftssamordnare, ger av hur motståndet på grund av det kommunala vetot fått allt större politisk betydelse.
Men vad säger Hans Ström om hoten som Håkan Johansson säger att Rättvis vind har utsatt honom för?
– Jag betraktar det som helt felaktiga påståenden. Jag känner inte till något fall där han har blivit hotad, och har han det får han väl polisanmäla det. Vi har varit väldigt försiktiga i vårt agerande. Jag kan väl säga som så att han själv jämförde Rättvis vind med militanta djurrättsaktivister – så är det någon som framfört felaktiga synpunkter så är det han.
Han känner sig utpekad som person, han och hans familj. Vad säger du om det?
– Nej, det inte bra om han upplever situationen så, men enligt mitt sätt att se så har han inte blivit hotad av några människor vad jag vet. Det är helt otänkbart. Det är väl några knäppgökar då som har ringt, som vi inte har någon kontroll över. Men som jag sa förut – är man politiker, sitter man i en nämnd då får man räkna med att bli granskad. Det är en demokratisk sak, det är en rättighet för medborgarna.
Men granskad är en sak, men att bli påhoppad personligen och att ens frus företag hamnar på er hemsida – vad säger du om det?
– Jag har inte sett att det existerar, och gör det det så är det inte bra, det är inte rätt. Då får vi ta bort det. Det är första gången jag hör det. Men som sagt, jag känner inte till att vi har hotat nån, vi har inte bråkat med nån, vi har bara tagit fram fakta. Och tål man inte fakta som politiker, då ska man inte vara politiker. Och det är ju inte första gången en politiker har blivit uthängd – titta i kvällspressen, det är tio gånger värre där än vad vi har hittat på.
Reportrar: Malin Sandberg och Frida Johanson
Producent: Sabina Schatzl
Vindkraften hyllas som framtidens energikälla och i Sverige byggs det vindsnurror som aldrig förr. Men branschen vittnar om hur kommuner kräver bolag på pengar för att säga ja till större vindkraftsetableringar – hur ren energi ofta handlar om tvivelaktiga pengar.#ruta=5438451#
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Pulkabackar, upplysta skidspår och skoterleder. Det är några av sakerna vi hört att svenska kommuner kräver för att vindkraftsutbyggnaden ska kunna ta fart. I Sveriges finns det i dag drygt
2000 stycken vindkraftverk - ofta lika höga som Kaknästornet. Och just nu byggs det ett vindkraftverk om dagen.
– Det är inte så ofta det bjuds stora investeringar i landsbygden och här finns det ju en chans att få vara med och få en del av tårtan.
Skulle du kalla det rättsosäkert?
– Absolut. Det kan inte vara det samhälle vi vill ha. Det kan inte vara meningen att våra politiker menar att man ska betala sig fram. Att den som betalar mest kanske får ett ja först.
Men vi börjar från början. I Sverige ska vi satsa på grön energi. 2009 beslutade regering och riksdag om ett nytt nationellt mål i energipolitiken. År 2020 ska hälften av all energi vara förnyelsebar. Och där spelar vindkraften en viktig roll. Samma år, 2020, ska det finnas förutsättningar för vindkraften att producera ungefär tre gånger så mycket som vi producerar idag. Och då måste det byggas.
För att underlätta den här utbyggnaden bestämde man sig att förenkla tillståndsprocesserna, att göra ansökningarna om att få bygga vindkraft lite enklare och lite snabbare. Agne Hansson är en av regeringens fyra vindkraftsamordnare och berättar att en sådan ansökan tidigare kunde ta flera år.
– Den gamla tillståndsprocessen var ganska bökig. Du kunde överklaga på samma argument ungefär tre tillfällen. Och då anmälde vi till regeringen att det var väldigt krångligt och tog lång tid och ville ha en ändring.
Den 1 augusti 2009 infördes nya bestämmelser som skulle snabba på processerna. Bland annat bestämde man att det är länsstyrelserna som ger tillstånd till stora projekt med fler än 6 vindkraftverk, och kommunen som handlägger de mindre verken.
Men precis innan förslaget klubbades igenom kom kritik från Sveriges samlade kommuner, som menade att de med lagändringarna inte skulle få tillräckligt mycket att säga till om. I sista stund lade regeringen till det som i praktiken blir ett kommunalt veto: kommunen måste aktivt säga JA till de större verken för att vindkraftsplanerna ska bli verklighet. Svarar kommunen inte alls, blir det automatiskt ett NEJ.
– Ingen politiker skulle kunna fatta beslut som går så diametralt mot kommunernas vilja skulle ha varit och då ändrade man ju det och kom fram till att man skulle låta kommunerna säga sin mening i det här, och så kanske ingen tänkte då att det här blev ett veto då.
Beslutet behöver inte motiveras och kan inte överklagas. Vi har hört att det här drygt tre år gamla tysta vetot systematiskt används för att pressa företagen på pengar – att kommuner för att säga JA ställer krav på ekonomisk ersättning. Det kallas vanligtvis bygdepeng eller bygdemedel och pengarna har vi hört finansierar bland annat pulkabackar, cykelbanor och skoterleder.
Men trots att regeringens planeringsmål inte är hotat, kommer det visa sig att den här så kallade bygdepengen är juridiskt tveksam. Vissa hävdar till och med att den är olaglig.
I ett snöigt Linköping möter vi projektledaren Rolf Pettersson. Han arbetar för vindkraftsbolaget RGP Vindkraft och berättar att han själv varit med om det här: krav på ekonomisk ersättning.
– Det var faktiskt ganska nyligen jag fick papper på det, att kommunen hade ställt det som krav, eller någon politiker att de ville ha en bygdepeng. Tror det var 1 procent. För att säga ja till det här. Det är mer eller mindre utpressning kan man säga.
Kommunen Rolf Pettersson pratar om är Ydre – som i offentliga dokument skriver rakt ut att kommunens tillstyrkan sker under förutsättning att företaget betalar ut en så kallad bygdepeng. Vi ringer upp kommunstyrelsens ordförande: centerpartisten Sven-Inge Karlsson.
– Ja det står det, det vet jag. Men det är en förhandling tycker jag att vi kallar det så länge.!
Fast det står ju att det är ett krav?
– Ja det kanske står som ett krav men det får man rucka på. Jag vet inte om det är hållbart i längden, lagligt. Det vet jag inte.
Sven-Inge Karlsson vet alltså själv inte om kravet på bygdepeng håller juridiskt - om kommunerna får begära pengar för att säga ja. Men i dokumenten från oktober 2012 står det svart på vitt – att kommunfullmäktige ger bygglov under förutsättning att vindkraftföretaget skulle betala 1% av bruttoproduktionen i bygdepeng.
Men varför formulerar ni det såhär då?
– Jag kan inte förklara det. Men jag vill inte skylla ifrån mig, och det står som det står. Men har man uppfattat det på annat vis får vi ta en diskussion!
Men du var med på det här mötet?
– Ja, jag har varit med på hela tiden
Så varför kan du inte förklara dig?
– Vi vill ha en bygdepeng. Men man kanske inte klarar sig lagligt, det vet jag inte.
Rolf Pettersson igen.
– Man kan ju komma med ngn slags bygdepeng frivilligt som jag känner till. Men 1 procent låter mycket som man kör med här då. men just det här att en kommun ställer krav att om vi ska säga ja, ska det finnas en bygdepeng här. Det känns juridiskt tveksamt.
Men vi undrar: är det fler kommuner som gör såhär – kräver ekonomisk ersättning för att godkänna ett projekt? Och är det här verkligen lagligt?
Vi har gått vidare på tips, begärt ut yttranden från Energimyndigheten och läst vindkraftspolicys – som många kommuner har som tillägg till sina vanliga översiktsplaner om hur man ska bygga inom kommunens gränser. Där har vi hittat elva exempel där kommuner har skrivit in bygdepengen som ett krav för att de ska säga ja till vindkraftsetableringar. Beroende på hur många vindkraftverk det är, och hur mycket energi de levererar, blir det olika mycket för varje kommun- men det kan handla om ett par hundra tusen kronor om året.
Maria Stenkvist är handläggare på Energimyndighetens vindenhet. Vi fångar henne mitt i eftermiddagsruschen på Stockholms central. Hon och Energimyndigheten har flera gånger gjort sin ståndpunkt om det kommunala vetot tydlig:
– Det ska bara vara, i beslutet ska det bara vara ett ja eller ett nej. Det ska inte vara några villkor och inte någon ekonomisk ersättning.
Redan 2010 - ett år efter att vetot infördes - fick Energimyndigheten indikationer från branschen att det inte riktigt fungerade som det skulle. Myndigheten skickade då ut en enkät till företag och berörda myndigheter för att se hur det stod till. På vissa håll gick tillståndsprocesserna inte ens snabbare, utan långsammare. Och så hörde man talas om just det här: att kommunen använde sin vetorätt som förhandling för ekonomisk ersättning.
– Vi har uppgifter att det förekommer men det går inte att verifiera eftersom ingen är beredd att ställa sig bakom det för att det då kan skada en projektör om man pekar ut kommun. Vi har även pratat med branschen och där vill man inte heller göra en bedömning av hur stort problemet är. Vi vet att det förekommer, men jag tror inte att vi kommer längre än så. Vi uppfattar att det här underlaget från 2010 är tillräckligt för att se över lagstiftningen, säger Maria Stenkvist.
Att man borde se över lagen tyckte även dåvarande miljöminister Andreas Carlgren i februari 2011.
Han övervägde att ta bort det kommunala vetot helt - på grund av den oförutsägbara faktorn – att till exempel lokal opinion kunde påverka politiker att säga nej. Men ett par månader efter utspelet ersattes han av nuvarande miljöminister Lena Ek, som inte valt att göra det till en stor politisk fråga.
Under de senaste två åren har vetot levt kvar oförändrat. Maria Stenkvist är kritisk.
– Vi tycker fortfarande att hur man tillämpar regeln är ett problem. När det gäller vindkraft är det kommunala tillstyrkan ett problem som man bör göra något åt. Vi tror att genom ökad kunskap kan man tillämpa regeln på ett bättre sätt.
Med den gamla lagstiftningen var bygdepeng inte någon kontroversiell fråga. Det är i kombination med kommunens vetorätt som problemet uppstår.
Kaliber lyfter på luren och ringer runt till 10 stycken av landets vindkraftsprojektörer: företagen som planerar, bygger och förhandlar med kommunerna. Alla vi pratar med upplever att systemet som det ser ut idag är rättsosäkert. Majoriteten har varit med om att kommuner krävt pengar för att säga ja till projektet. Kohandel är ett ord som dyker upp, utpressning ett annat. Hanna Lind arbetar som miljökonsult på vindkraftföretaget Triventus Consulting.
– Min erfarenhet är att det är ganska vanligt framför allt i Norrland att kommunerna kräver
bygdepeng. Det har både jag och mina kollegor varit med om. Det är nåt som ofta efterlevs, för vill man bygga en park får man följa det kommunerna säger, men det är fel juridiskt. Det finns inga andra verksamheter där man måste betala för att få igenom tillstånd.
Skulle du kalla det rättsosäkert?
– Absolut
Emellanåt stöter företagen själva på kritik från boende i vindkraftsområden, som menar att vindkraftbolagen genom bygdepengen mutar sig in till marker där de annars inte hade fått bygga.
Den bilden delar inte Hanna Lind, eftersom kraven oftast kommer från kommunernas håll. Däremot tycker hon att det är ett problem att branschen inte protesterar mer.
– Det är ju något som inte står rätt till när kommunerna kan kräva detta. Så att branschen som helhet borde väl egentligen kanske stå på sig lite mer, att uppmärksamma det. Att det inte är okej, att utpressa företag. Men tyvärr har det blivit så att man funnit sig i den situationen och anpassat sig.
De flesta vi pratat med väljer att just finna sig i situationen: men inte alla. I ett mail får vi till exempel eljätten Eons ståndpunkt: de har hittills valt att backa när kommuner kräver bygdepeng, eftersom man inte anser sig ha rättsligt fog för det. Vindkraften ska byggas för att det finns en konsensus kring behovet av mer förnyelsebar energi – inte för att vi betalar för det, skriver kommunikationschefen Mattias Henneus till oss. Men andra, mindre bolag har inte den möjligheten, berättar flera vi pratar med. Ofta har man gjort tekniska utredningar kring till exempel skuggor, buller och påverkan på fågelliv, i flera år när man kommer till kommunens förhandlingsbord. Det är ofta arbete värt flera miljoner kronor. Då är det enkel matematik som gäller: man säger inte nej till kravet på bygdepeng: eftersom man förlorar ännu mer pengar på att det redan utförda arbetet kanske åker ner i papperskorgen. Regeringens vindkraftsamordnare Agne Hansson är kritisk till systemet som det ser ut idag.
– Det blev väldigt olyckligt. Därför att det här vetot är en främmande fågel i vår lagstiftning. Det finns ingen miljöfarlig verksamhet som är så omgärdad av restriktioner som miljövänligt tillstånd för vindkraft.
Agne Hansson är en av de fyra personer som är anställda av regeringen för att övervaka och underlätta utbyggnaden av vindkraft. Han har arbetat som vindkraftsamordnare sedan 2006 och upplevt tiden både innan och efter vetot.
– Det var ju en olycklig tillkomst av det här, att man inte tänkte igenom det mer noga och förutsåg de här problemen. Då hade man förmodligen också hittat en bättre väg, tex genom att ge överklagansmöjlighet eller annat. Det var nog ett förbiseende. Det var min bedömning.
Nästa Rättvik...
När man anländer till Rättvik med tåg är det stora, vita kommunhuset något av det första man ser.
Gräsmattan framför pryds av skulpturen Rättvikshästen, en slags ljusgrå variant av dalahästen och som ses en symbol för bygden.
En trappa upp sitter Inge Östlund - centerpartistisk kommunpolitiker i Rättviks kommun och ivrig förespråkare av bygdepeng. Han menar att utbetalningen av bygdepeng för honom är en självklarhet.
– Det här är ju hela bibban där vi pekar ut områden, sen finns det ju en del där vi skriver vad vi vill.
Rättviks kommun är en av kommunerna som skrivit in kravet på bygdepeng i sin vindbruksplan. Minst 0,5 % av bruttoproduktionen ska gå tillbaka till bygden.
– Här har vi bygdepeng. Rättvik kommun har antagit riktlinjer vid kommersiella anläggningar i Rättvik.
Inge Östlund själv tycker vindkraftverken är ganska fina men är medveten om att många tycker att de stör landskapsbilden. Bygdepengen blir då viktig för att vindkraftsprojektet inte ska stöta på så mycket motstånd i bygden, säger han.
– Det är viktigt att kommuner är med och styr i processen i ett tidigt skede. För går det för långt och man har skrivit ett saftigt arrende så är det svårt att komma åt ytterligare en del av kakan, utan bygdepengen är någonting som ska ligga i botten för en exploatering tycker jag.
Skulle ni kunna tänka er att använda ert veto annars?
– Ja alltså. Det är ju fel egentligen. Om man ska behöva använda vetot för en bygdepeng. Men det är fullt möjligt. Och det är nog så. Att vi skulle nog kanske vara beredda att göra det om det skulle dras till sin spets vid en kommande exploatering om vi inte skulle lyckas få loss något återföringsmedel.
Han förstår inte kritiken om att systemet det skulle vara rättsosäkert, eftersom pengarna Rättviks kommun förhandlar om inte går in i kommunkassan utan till en separat fond. Sen kan boende och företag i det berörda området söka pengar från fonden till olika lokala projekt. 2012 delade man ut
288 000 kronor till bygden. Bland annat har man på så sätt finansierat upplysta skidspår, ommålning av hembygdsgården och en brännbollsturnering.
När Rättvik för två år sedan uppdaterade sin vindbruksplan skickade man som brukligt ut den på remiss, bland annat till Energimyndigheten, som upplyste om att de ansåg kravet på ekonomisk ersättning som direkt olämpligt och som något som saknar rättskraft. I ett utlåtande svarar då Rättvik bland annat att ”om boende i Rättviks kommun ska kunna acceptera att naturtillgångar i deras närområde exploateras krävs också att de får sin del av kakan”. Men varför ett svar på tal istället för att helt enkelt lyda myndighetens råd? Inge Östlund igen.
– En kommun är ju suverän att besluta vad den vill så länge ingen överklagar. Vi menar att den här linjen kör vi och vi är inte ensamma utan det är många kommuner som tagit efter det här. Sen får väl Energimyndigheten tycka något annat då. Men om man där på energimyndigheten är måna om att vi får en energiomställning värd namnet, då ska man definitivt anamma bygdepeng. Det är ett av de bästa smörjmedlena som finns, för att slippa osämja vid en exploatering.
Men de menar att de skulle kunna ses som olagligt?
– Det får stå för dom. Det handlar inte om det från våran sida. Här vill vi se till att folk håller sams och vi tycker det är positivt. Sen vet jag att det finns alla möjligheter för riksdag och regeringen att ta bort det kommunala vetot, men så länge man har det får väl vi nyttja det så länge som det behövs.
På Högskolan Dalarna i Falun träffar vi Mattias Gradén, som är kulturgeograf och har forskat om bygdepengens betydelse för ett vindkraftsprojekt. Han menar att själva idéen att ett samhälle ska få ekonomisk kompensation för ett intrång inte är ny.
– Det är inget historiskt konstigt att pengar från sådant här hamnar i bygden. Man kan kolla på skogsägande och här i Dalarna och här har man besparingsskogar och de pengarna stannar alltid i bygden för de går ju till fastigheterna och inte till ägarna. Så det är inget konstigt tycker jag.
Bygdepengen beskrivs ofta som ett norrlandsfenomen. Mattias Gradén bekräftar att det för några år sedan var en fråga främst i landskap som Härjedalen, Jämtland och Norrbotten. Men nu rör sig idéen om ekonomisk kompensation sakta men säkert allt mer mot söder, menar han - och det genom hörsägen.
– I ett projekt när en exploatör börjar bygga tittar man mycket på vad som skett i andra likadana projekt och så använder man det som ett argument, man hämtar idéer från grannkommunen: här i Falun till exempel, har man tittat på Rättvik. Man tittar på vad som händer hos grannen. Och så tar man upp det här, och så flyttar sig fenomenet då, från norr till söder då.
Vindkraften är viktig för det globala miljöarbetet men det är otydligt hur den egentligen hjälper den lokala bygden, menar Mattias Gradén. Varför bygga just här, tänker många. Bygdepeng skulle då kunna vara ett sätt att hantera det här - att läka såren, som han säger. Idag är det för få personer som direkt får något tillbaka av en vindkraftsetablering, menar han.
– Markägare får rätt så tydliga fördelar. Arrende oftast och väg kanske. Men allmänheten kanske inte upplever de här fördelarna, eller det gör de inte. Och då är bygdepeng ett sätt att hantera det.
Inge Östlund i Rättvik menar att vindkraftsexploateringen kan vara en stort uppsving för den glesnande landsbygden.
– Det handlar om att bygden ska leva. Det är så jag ser det. Att här har landsbygden chans att få medel till att överleva.
– I södra Sverige är man inte sådär. Många där vet inte ens vad bygdepeng är. Det känns som att det fattas inte lika mycket pengar i landsbygden där som det gör i norra Sverige. Man är mer mån om det här ju längre norrut man kommer, av förståeliga skäl. Det är färre människor och svårare att få ekonomin på bygdegård och föreningar att gå ihop.
Men jag förstår det här att man vill ha pengar till landsbygden men är det egentligen vindkraftsbolagens ansvar att betala pengar så att landsbygden kan leva?
– Ja det är här man tvistar egentligen. Men hur det än är så gör man ett ingrepp i naturen och på något sätt borde det komma de närboende till gagn och i de allra flesta fall är man villig att diskutera en bygdepeng, om man kommer in i tid.
Men om ni kräver pengar för att tillstyrka en vindkraftsplan, kan man inte se det som lite tvivelaktigt?
– Det är klart att det går att vända och vrida på allting, men i mitt huvud finns det inte något tvivel på att det inte skulle vara riktigt, utan såhär kör vi.
Men det råder oenighet kring hur kravet på bygdepeng ser ut juridiskt. Det finns faktiskt inget känt fall där man provat det rättsligt. Men en som har en tydlig uppfattning om frågan är Pia Pehrson: advokat och delägare på Foyen advokatfirma som specialiserat sig på bland annat vindkraftsfrågor.
– Det finns det inget lagstöd för att ta betalt som kommun så får man inte göra det. Och i det här fallet när vi pratar om att tillstyrka ett vindkraftprojekt enligt miljöbalken 16:4, så står det ingenstans att man får ta betalt för det man måste göra enligt miljöbalken. Man måste ta ställning som kommun, och det är inte okej enligt lagstiftningen.
Pia Pehrson har representerat olika vindkraftbolag i flera fall – men varken hon eller någon annan har alltså drivit en rättslig process om bygdepeng. En möjlig förklaring till att vindkraftbolagen inte anmäler kommunerna är att de är i beroendeställning, menar hon. Och tillsvidare lever många kommuner och företag på att bygdepengen juridiskt fortfarande är en gråzon. Det kan vara därför kommuner trots kritik håller fast vid kraven på bygdepeng i sina vindkraftsplaner. Dessutom menar flera kommunrepresentanter vi pratat med att kravet på bygdepeng inte är ett problem eftersom de satt upp fonder eller stiftelser, dit pengarna går, istället för rakt in i kommunens kassa. Det är dock inte direkt förmildrande, menar Pia Pehrson.
– Det är en gradskillnad säger jag. Men det förändrar inte situationen: kommunen får eller ska inte lägga sig i om det ska vara några pengar till ett byalag eller olika föreningar. Det är inte kommunens sak. Det får inte vara kommunen. Man får inte ställa krav.
Kaliber har också varit i kontakt med Germund Persson, chefsjurist på Sveriges Kommuner och Landsting, som inte ser att det finns några större problem med lagstiftningen som det ser ut idag. När Pia Pehrson får höra det blir hon överraskad.
– Det förvånar mig väldigt mycket att man kan säga att det här inte är ett problem, utan i det här läget är det ju inte bara företag utan också politiker som hamnar i kläm. De kommunpolitiker som ska fatta beslut och som i en liten kommun får väldigt mycket synpunkter och kanske arga påhopp för att de ska ta ställning till en vindkraftpark. Om man säger att det inte är ett problem har man nog inte följt så många vindkraftparker i praktiken, hur det går till.
Pia Pehrson menar också att det är lätt att peka ut kommuner och företag som skurkarna i det här, men egentligen är det regering och riksdag som borde göra något åt saken.
– Jag tycker att den här biten i Miljöbalken att man har lagt hela makten hos kommunen, att tillstyrka ett projekt, utan att det finns kriterier. Det bäddar för en situation där man begär betalt.
Och det kan inte vara det samhället vi vill ha. Det kan inte vara så att vi ska betala oss fram. Att den som betalar mest kanske får ett ja först.
Vi ringer upp miljöminister Lena Ek för att höra vad hon säger om att kommuner kräver ersättning för att tillåta vindkraft på sin mark - och hon är kritisk:
– Jag tror att det är högst tveksamt enligt den reglering vi har som styr verksamheterna. I miljöbalken finns inget stöd för att ta ut ersättning för vindkraftsetableringar.
Men samtidigt är det kommunallagen som styr vad kommuner får och inte får göra, vilket Lena Ek menar gör frågan mer komplicerad. Till skillnad från sin företrädare på miljöministerposten -
Andreas Carlgren - menar Lena Ek alltså att frågan om det rättsosäkra vetot inte ligger på hennes bord, utan hos hennes kollegor andra departement.
– Miljöbalken har ju inte tagit upp avgiftsfrågan eftersom det finns i den allmänna lagstiftningen. Men det var nog inte syftet att man inte skulle följa kommunallagen och de regler som finns där. Och därför tycker jag det är tveksamt att de gör på det här viset. Men ansvaret för kommunallagen ligger delat mellan bostadsdepartementet och finansdepartementet.
Tillbaka till Inge Östlund i Rättvik, som medan han pratar snurrar på ett 30 centimeter högt vindkraftverk i plast. Det står på hans konferensbord och är en gåva från den förra vindkraftsprojektören som besökte byn. Kommunen har nyligen fått in ett förslag på en ny vindkraftpark, och även om det ligger ett par år fram i tiden har man redan nu diskuterat ekonomisk ersättning med företaget. Det var positiva tongångar, berättar Inge. Och egentligen är inget annat riktigt tänkbart.
– När storfinansen kommer och lägger en halv miljard mitt ute i skogen. Då förstod jag att här lär vi vara med på något sätt. Det handlar ju om överlevnad. Och att vi ska få någon industri på de här breddgraderna med 30-50 arbetstillfällen, det är en utopi. Det kanske händer i någon kommun men det är inte särskilt troligt. Utan vi lär ju försöka kriga på de bollar som bjuds.
Reportrar: Frida Johanson och Malin Sandberg
Producent: Sabina Schatzl
I jakten på medaljer använder idrottsföreningar varje år miljontals skattekronor till elitsatsningar på barn och ungdomar. Elitsatsningar som enligt forskare står i strid med Barnkonventionen - och som dessutom inte leder till fler medaljer.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Sömnbesvär, ätstörningar och stressymptom - det är riskerna när barn tränar för att nå eliten tidigt. Nu varnar forskare och läkare för ökad psykisk press, när leken blir allvar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Överbelastningsskador, stressfrakturer och ett skelett som till slut riskerar att gå av - innan du ens hunnit bli tonåring. Men också drömmar om segrar och att kunna ägna livet åt det du älskar, idrotten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
From the publisher's feed