
Sign up to save your podcasts
Or


Syd Barrett var en av rockbandet Pink Floyds grundare. Han blev kickad från bandet sent 60-tal och försvann in i missbruk. Frilansjournalisten Lars Bryngelsson berättar om en man vars musikaliska hjärna liknade inte så många andras.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Under hans tid, mitten av 60-talet, var bandet mer inriktat på vad som brukar kallas den psykedeliska rocken, senare efter Barretts avpollettering brukar Pink Floyd snarare kategoriseras som progressiva.
Barnboken Häxan och lejonet av CS Lewis skrevs 1950 och kom på svenska i översättning av Birgitta Hammar strax efter.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Författaren Clive Staples Lewis - mer känd som bara C S Lewis - var en brittisk akademiker som också var kompis med J RR Tolkien. De var båda två intresserade av andra världar, av språk-, religions- och litteraturhistoria och de skapade också varsin litterär värld som fascinerat läsare i alla åldrar sedan dess.
CS Lewis mest berömda böcker blev de sju i Berättelsen om Narnia:
Min morbror trollkarlenHäxan och lejonetHästen och hans pojkeCaspian, prins av NarniaKung Caspian och skeppet GryningenSilvertronenDen sista striden
CS Lewis var djupt troende och han lät många av Bibelns berättelser flytta in i Narniaserien, till en början på ett så skickligt sätt att det inte överskuggar sagans inneboende styrka och lockelse. Men för den intresserade kan man tillexempel hitta Skapelseberättelsen i Min morbror trollkarlen, Kristuslegenden i Häxan och lejonet samt Uppenbarelseboken i Den sista striden.
I Klassikern hör vi Elin Claeson kliva in i den magiska garderoben för att se om det går att hitta tillbaka till Narnia. Här finns en intervju från 1998 med Maria Nikolajeva, numera professor i barnlitteratur vid Cambridge University, tidigare professor i det samma vid Stockholms universitet. Här finns också uppläsningar ur Häxan och lejonet av Claire Wikholm, ur en P3 följetong från tidigt 90-tal.
Den brittiska regissören Andrea Arnold slog igenom i mitten av 00-talet med filmen "Red Road" , ett handhållet hämnddrama i Glasgows utkanter. Katarina Wikars slår ett slag för att Andrea Arnold.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Jackie övervakar mer än lever. Hon jobbar på ett bevakningsföretag, framför en vägg av monitorer, hon ser ut över Glasgows hårdhänta utkanter, hon ser strömmen av människor, de som är på väg till jobbet, mannen som varje dag släpar runt på sin feta bulldog, samlagen mot murarna, droghandeln i hörnen. Hon är på väg in i medelåldern, hon är ensam, men man förstår att hon inte alltid varit där, i fragment, i stickrepliker kan man pussla ihop minnet av en familj. Ibland har hon ett samlag i bilen med en kollega på ett öde fält.
Den här filmen av regissören Andrea Arnold, går nästan inte att berätta om utan att fullständigt förstöra filmupplevelsen. Den har en långsam, lite monoton upptoning, Jackie framför monitorerna, det bara pågår, tills hon en dag får syn på en rödhårig man i en vindtygsjacka, den mannen som förstört hennes liv, utplånat hennes familj. Är han ute igen? Hon går där han går, i cirklar, allt närmare, han bor på Red road, i ett slitet, gigantiskt bostadskomplex, hon tar kontakt, hon söker sig allt närmare honom, nu är det fest, hundmat på golvet, vilsna tonårstjejer i köket, dansa inte med honom, gå hem, vill man skrika, men hon trycker sig istället allt tätare mot honom, mannen som förstört hennes liv.
Red road är hur som helst ett barn av Dogma-estetiken, det är lite ruffigt, handhållet, befintligt ljussatt.
Andra halvan av filmen är jag medagerande, gå inte dit, klä inte av dig, varför gör du så här, och så vänder det, och vänder igen, sympatierna far handlöst åt andra hållet, ge inte igen, försök förlåta. Det är på tvärs mot all logik, mot all fadd hemtrevlig erotik, mot allt bättre vetande.
Och samtidigt innehåller den en av de finaste porträtt av en halvgammal blandmissbrukare jag sett på länge.
En Klassiker från 2010.
Att musiker spelar sig själva på film är vanligt, att de blir intervjuade i dokumentärer är ännu vanligare. Men regissören Edgar G. Ulmer placerade en fiktiv historia inne i ett verkligt konserthus.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Att musiker spelar sig själva på film är relativt vanligt, att de blir intervjuade i regelrätta dokumentärer är ännu vanligare. Men det som regissören Edgar G. Ulmer gjorde i slutet av 40-talet var att placera en fiktiv historia inne i ett verkligt konserthus...
En ganska elaborerad form av dubbelt berättande och det blev en film med mycket klassisk musik - framförd av dåtidens stora stjärnor.
Carnegie Hall är en av New Yorks mest kända byggnader. Konserthuset invigdes på 1890-talet och är berömt både för sin arkitektur och sin akustik, det ligger på 7:e avenyn på Manhattan.
Lars Lönroth berättar om filmen Carnegie Hall från 1947.
Det finns en brittisk skådespelerska som prisats och hyllats i decennier: Charlotte Rampling. Hon fick sitt genombrott 1974 i filmen Nattportiern. De mest mediokra projekt lyfter när Rampling gör sin entré.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Allt det oupplevda som en sorg över Ramplings ansikte, som ett litet litet tics i ögonvrån. Charlotte Rampling är faktiskt en jävel på att illustrera kvinnor som inte är vad de ser ut att vara. Hon säger sig ha valt såna roller, människor som faller sönder och tvingas bygga upp sig på nytt.
På frågan Du spelar ofta kvinnor med hemligheter ofta svarade hon en gång: Det finns en massa saker jag aldrig låtit komma fram i livet och jag kan låta dom komma fram på film. Hade jag kunnat göra det i livet på ett lättare mer normalt sätt hade det inte fungerat lika bra.
55 filmer eller så har hon varit med i. Vicontis depraverade "De fördömda "från 1969. Där spelar hon Elisabeth, en av de någorlunda friska i den nazikorrupta incestuösa tyska industriätten, som lärt sig investera sitt hat och inte ödsla det på futiliteter. I små gester och rörelser, bara är Rampling i en film där många andra spelar över å det grövsta. ”Will you act for me?” frågade Visconti henne. Han blev hennes mentor, säger hon nånstans. Lyfte henne ur det engelska minishirtträsket till en annan nivå. Han visade henne en typ av film, som blev hennes matrix och som hon aldrig säger sig ha avvikit från.
From the publisher's feed