Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Anders Österberg, riksdagsledamot för Socialdemokraterna, han sitter för Stockholms stads valkrets och är S biståndspolitiska talesperson. Han bor i Järva och är till yrket förskolelärare. Anders, som varit ordförande inom SSU i Södra Älvsborg och förbundsordförande i Unga örnar, kom in i politiken via sitt idrottsengagemang. Han menar att såväl idrotten som kulturen ger barn och unga erfarenheter utöver idrottandet och att få utöva kultur på olika sätt. Så som ansvarstagande, samarbete och en förståelse för innebörden av demokrati. Att få lära sig hur det går till att i demokratisk ordning både uttrycka sig och fatta beslut. Kulturen ger möjlighet till nya perspektiv säger Anders som tycker att den borde finnas med i högre utsträckning i alla politikområden. Anders har arbetat som förskolelärare i Husby som tillhör Järva, ett område som fått epitetet utsatt. Anders vill hellre kalla det och andra liknande områden ”eftersatta”. Han bekräftar bilden av Järva från media, men berättar om det som också är Järva i intervjun. Om hur läxhjälp och annat stöd kom i gång blixtsnabbt när pandemin bröt ut. Om alla de människor som bor där och som under pandemin höll Stockholm i gång, vårdpersonal, taxiförare, kollektivtrafikpersonal, städare, personal i handeln, alla de som inte kunde växla om och arbeta hemma. Människor som deras barn har all anledning att känna stolthet över, de som vi inte klarat pandemin utan. När tas det upp i den politiska debatten? I press och media? Om barn och unga ska känna framtidstro och våga drömma måste de få känna att dom och deras familjer betyder något för samhället som helhet menar Anders. Anders skrev ett svar på en artikel i Aftonbladet av Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD) med titeln: ”Kriminaliteten börjar bli systemskiftande” Svaret fick rubriken: Att bara höja straffen räcker inte M och KD. Anders utvecklar sina tankar om detta i intervjun. Anders och Carolina Sinisalo, mamma till de två bröder som sköts i Akalla för sex år sedan där Robin 15 år dog och hans bror Alejandro blev skadad för livet, håller föreläsningar tillsammans. Om gängvåldet och vad som bör göras för att stoppa rekryteringen. De har samarbetat med forskare och civilsamhället och blivit lyssnade på berättar Anders. Carolina säger att man måste ha både mod och tålamod, säger Anders. Vi talar även om en serie artiklar i DN om hur den ”skolreform” som inleddes i början av 90-talet och som gjorde att skolresultaten sjönk och att psykisk ohälsa bland unga har ökat katastrofalt. Det har lett till att Sverige i en färsk mätning sticker ut vad gäller höga dödstal bland unga vuxna, främst beroende på självmord. Detta har resulterat i att skolministern tillsätter en utredning där hon begär in statistik och vill se över det stöd som unga med psykiska problem får/inte får. Hon vill även utreda grundskolans betygsystem där betyget F, underkänt, tenderar att underkänna inte enbart kunskapen utan människan. Lina Axelsson Kihlbom säger i en intervju: ”Vi måste få en skola som är till för alla, vi ska inte räkna bort någon.” Anders håller med och säger att som lärare är en bra dag en dag när alla elever kan gå hem och berätta att de i dag har gjort något som de känner sig stolta över. Och där menar han att konsten och kulturen har en viktig roll. Anders: Jag vill ha en stor debatt där kulturen går in i varje politikområde. Med företrädare för styrande och opposition både nationellt, regionalt och kommunalt. Där det ställs frågor om hur kulturen interagerar med andra politikområden. Det skulle vara oerhört intressant!”

Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Malin Aghed, utvecklingsledare på Kulturskolerådet Malin beskriver sig själv som ”Artivist”, en kombination av orden art och activist. Hon berättar i intervjun varifrån uttrycket kommer och vad det innebär. Malin är utbildad teater- och musiklärare och har varit chef för GöteborgsOperans SKAPA-verksamhet med uppdrag att arbeta med barn och unga och för ökad tillgänglighet utifrån ledorden: ”Upptäcka – Uppleva – Utforska – Utöva”. Hon har även varit journalist och fotograf på magasinet Camino. Berättelsen har alltid varit viktig för Malin i allt hon gör. Att skapa tillsammans är en annan röd tråd i det Malin talar om, från hennes tidiga egna erfarenhet av att spela i orkestern Listers Blås till att vara med om att starta upp El Sistema i Sverige när hon var verksam inom kulturskolan i Angered och dirigenten Gustavo Dudamel kom med konceptet från Venezuela. El Sistema har spridit sig till hela Sverige och finns i många andra länder. Malin berättar om de effekter hon ser när hon möter unga som hon arbetat med och som nu är i olika faser i livet och berättar om studier och om vad spelandet och sjungandet betytt för deras utveckling. Hon berättar om en pojkes filosoferande utifrån begreppet demokrati i relation till hans deltagande i orkestern, den berättelsen borde alla beslutsfattare få ta del av. Malin vill att vi ska vidga diskussionen om kvalitet när det kommer till konst och kultur, att inte fastna i antingen eller utan öppna upp för både och. El Sistema är bara ett av många exempel på hur det går att sträva efter hög konstnärlig nivå samtidigt som det sociala arbetet som är lika viktigt. Arbete som inkluderar såväl barn och unga som föräldrar och öppnar upp för drömmar, visioner och tro på framtiden menar Malin. Malin och Kulturskolerådet arbetar för en kulturskola som är jämlik, att alla barn oavsett var de bor och oavsett bakgrund ska ha möjlighet att delta på samma villkor. De arbetar även för att stärka kompetensen inom kulturskolan. Malin menar att hållningen ”både och” i stället för ”antingen eller” är viktig i samhället i stort. Att vi bör lyssna på varandra och tillåta oss att vara olika. Annars riskerar vi att lockas av enkla problem-beskrivningar med enkla svar. Hon tycker att vi ska fråga oss; ”Väljer jag parti för att jag är rädd eller för att jag är nyfiken?” Malin: ”Konsten innehåller i sin kärna en längtan som vi alla kan förstå existerar, även om vi inte delar den. Vi är olika, så konsten och kulturen och uttrycken måste få vara olika. Det finns ingen knapp att trycka på så blir allt bra, inget heltäckande riksdagsparti, ingen engångföralla-medicin. Det finns bara planeten, en massa människor och en ständigt pågående process, det som vi kallar liv. För att vi inte ska gå vilse behöver vi konst och kultur.”

Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Mikael Brännvall, VD för branscharbetsgivarorganisationen Svensk Scenkonst. Mikael är utbildad jurist och reservofficer i flottan. Han har varit såväl personalchef som vice VD vid Dramaten och är sedan 2017 VD i Svensk Scenkonst. Mikael har en bakgrund i Tornedalen via sin pappa och tillsammans med sin bror lär han sig nu pappans modersmål, Meänkieli. Ett av Sveriges minoritetsspråk. Något som gett honom insikt om vad språk betyder för känslan av identitet och ursprung och som gläder hans åldrande far mycket. Pappan tillhörde de barn som tvingades lära sig svenska och förbjöds tala sitt eget språk i skolan. I vårt samtal berättar Mikael om hur utbildningen i flottan gett honom gedigna kunskaper i ledarskap, om vikten av att ha tydliga mål, om samarbete och tillit till varandra i en arbetsgrupp och hur han använder de kunskaperna i sitt arbete. Samarbete går som en röd tråd genom allt Mikael talar om. Svensk Scenkonst samarbetar med de fackliga organisationerna i många gemensamma frågor och parterna driver de s.k. Allianserna tillsammans med Trygghetsrådet TRS. Inom Teater-, Musik- och Dans-alliansen ges anställningar, kompetensutveckling och en gemenskap som frilansare inte annars har mellan jobb på kultur-arbetsmarknaden. Trygghetsrådet TRS och SOK-stiftelsen är kollektivavtalade stiftelser som ger stöd vid uppsägningar och karriärväxling men också kompetensutveckling till såväl verksamheter som individer oavsett anställningsform. Vi får också höra om det viktiga samarbetet och utbytet på europeisk nivå där motsvarande organisationer ser med nyfikenhet och viss skepsis på den svenska modellen med partsgemensamma lösningar. Svensk scenkonst och övriga branschen har under pandemin samarbetat för att förklara för politiker och tjänstemän hur institutioner, fria kulturlivet, privatteatrar och ideella arrangörer alla ingår i ett komplext nätverk som måste stödjas i sin helhet för att fungera. Mikael satt med som sakkunnig i regeringens utredning ”Från kris till kraft. Återstart för kulturen.” Han menar att förutsättningarna för att vi ska kunna uppnå förändringar till det bättre aldrig varit mer gynnsamma än nu i spåren av pandemin. Den visade både hur skört konst och kulturområdet är, och hur viktig konst och kultur är för samhälle och människor. Mikael menar att skolan är otroligt viktig i återstarten och drömmer om att Sverige ska vara ”inte bara ett ingenjörsland utan också ett kulturland.” Angående om armlängds avstånd när det gäller konst och kultur kommer att bestå säger Mikael: ”Vi kan konstatera redan i dag att konstens autonomi utmanas. Det sker övertramp från såväl politiker som från tjänstemän, ofta med goda föresatser. Vi har alla en skyldighet att påtala när övertramp sker så att det hela tiden finns en diskussion. I sådana här frågor ska vi tänka precis som när det gäller rättssäkerhet att när vi lever i en period av demokrati och transparens det är då man kan förändra saker så att man skyddar sig. När det gäller grundlagsskydd till exempel och domstolars oberoende. På samma sätt för oss så är det nu vi ska diskutera frågan. Det är det vi kan göra. Sådana övertramp är första stegen på en trappa som man inte vet var den kan sluta.”

Kulturförsvaret presenterar stolt vår podgäst Monica Milocco, dansare, koreograf och konstnärlig chef för Regionteater Väst Dans Monica började dansa i tioårsåldern på Stora Teaterns balettskola där hon bl.a. nämner den store koreografen Ulf Gadd som inspiratör. Hon fick där dansa både på Stora teaterns scen, men även på Rostrum, scenen för bland annat barnföreställningar, och fick då med sig kärleken till att göra scenkonst för barn och unga som följt henne sedan dess. Monica gjorde solistroller på GöteborgsOperan under tjugo års tid och berättar om hur det går till från audition, som även anställda måste göra, till premiär. Och ja, det påminner en del om ”Fame”, men man behöver också vara en teamworker. Det mesta hänger på vem som är koreograf. Monica lyckades klara sig utan allvarliga skador under en lång karriär men, som de flesta dansare, behövde hon karriärväxla när hon ännu var relativt ung. Hon erbjöds då att starta en verksamhet för barn och unga på GöteborgsOperan, Skapa Dans som vi får höra om. Utöver det fick hon en adjunktstjänst på Högskolan för scen och musik och var med om att starta danslärarprogrammet. Monica har en diger utbildning inom idrott och hälsa med ett antal kompetenser som hon nu har glädje av, både som chef och i det arbete som kombinerar scenkonst och hälsa som Regionteater Väst driver och där Monica med sina erfarenheter har en nyckelroll. Därför har avgående VD:n Susanna Dahlberg för andra gången gett Monica förnyat förtroende. Monica berättar i intervjun om det omfattande arbete som teatern bedriver. Teatern samarbetar med skolor och erbjuder olika konstnärliga workshops, samtal och utbildning för lärare. Teatern har också avtal med de flesta kommuner i regionen som gör att många barn garanteras scenkonst genom skolan. Monica menar att det finns för mycket av stuprörstänkande i politiken, det krävs mer samtal och samverkan mellan politikområden för att barn och unga ska få jämlik tillgång till konst och kultur. Monica: ”När vi hade Länsteatrarnas årsmöte blev det tydligt för mig att politiken och vi inom kulturen behöver prata mer. Det behövs mer samverkan. Om politiker behöver lära sig mer om att tala med kulturutövare och lyssna och vice versa så är det en viktig pusselbit att ta tag i. Jag funderar också över hur kan jag nå politiker? Vilken form av lobbyarbete behöver jag göra för att nå fram. Sedan är det den högre nivån. Att få de berörda departementen att prata med varandra. Det är den största utmaningen. Jag saknar duktiga politiker på den nivån som kan föra kulturens talan.”

Kulturförsvaret presenterar stolt vår podgäst Lisa Forsberg, sekreterarei Ale Riksteaterförening. Lisa är utbildad i konstvetenskap och etnologi och har suttit i utbildnings- och kulturnämnden i Ale kommun. Nu är hon pensionär och, som hon själv uttrycker det, ”Kulturtant på heltid”. Lisa är med andra ord en av alla de ideellt arbetande människor som uppfyller löftet i kulturplaner på olika nivåer om att konst och kultur ska nå människor i hela landet. Hon växte upp med sin mamma som både läste mycket själv och försåg Lisa med böcker. På 60-talet byggdes ett fint kulturhus i Skövde, där Lisa bodde, där fanns både bibliotek och tillgång till teater. Lisa minns särskilt en föreställning, ”Mordet på Marat”. När Lisa flyttade till Ale engagerade hon sig i politiken och satt i utbildnings- och fritidsnämnden och riksteaterföreningen adjungerade en av ledamöterna till sig. Lisa tog uppdraget och har fortsatt sedan dess. Hon berättar om föreningen, dess uppdrag och verksamhet. Om svårigheten att rekrytera yngre medlemmar då många yngre flyttar eller har fullt upp med småbarn och jobb. Något som de delar med andra föreningar. Riksteatern har distriktsträffar varje halvår, något som Lisa uppskattar mycket då de kan dela både positiva erfarenheter och diskutera utmaningar så som hur de ska komma ut med information till publiken. Precis som de stora institutionerna och det fria kulturlivet upplever föreningen att det går trögt att få tillbaka publiken efter pandemin. Lisa är dock mycket imponerad av Riksteaterns organisation och dess konsulenter som hon har ett mycket gott samarbete med. Hon är även mycket nöjd med stödet från Ale kommun. Föreningen samverkar även med en ideell organisation kring det obligatoriska fikat som utgör en viktig del i mötet mellan människor som ett arrangemang ger. Samarbete och samverkan går som en röd tråd genom Lisas berättelse om hur föreningen arbetar. Uppdraget är brett och Lisa vill gärna få in mer dans medan efterfrågan på musik är stor. Hon avslöjar i intervjun att i höst kommer ett internationellt känt djuriskt rockband från 1960-talet, då hoppas hon att publiken ska strömma till! Föreningen är medlem i Folkteatern så Lisa representerar i teaterns vänförening. Hon ser Folkteatern som sin teater ända sedan hon bodde i Göteborg. Lisa: ” Om någon hade sagt till mig för tjugo år sedan att de här idéerna skulle komma, jag hade inte trott att det var sant. Om man ser att man måste hala vissa flaggor, att man inte får ha de böcker man vill och inte visa den konst man vill så .. Konsten ska vara fri! Det har gått så fort. Jag tror att alla har sett det som självklart att det är personalen på biblioteket som bestämmer om inköp. Det är som om man är tagen på sängen, det borde finnas en klar motstrategi. Det finns en kulturkonservatism, men konsten måste utvecklas, det betyder inte att vi måste slänga ut allt. Man har sett Falkholts målningar och tänker ”så vill vi inte ha det. Men kulturen utvecklas ju.”

Kulturförsvaret presenterar stolt vår podgäst Michael Williams, statsvetare, policyanalytiker, SO-lärare på högstadiet i Jakobsberg utanför Stockholm, kommunikatör, en av Magasinet §:s fasta krönikörer och kapellmästare/sångare i rockbandet ”Violent divine” Michael beskriver sig själv som en person som ”ännu inte vet vad jag ska bli när jag blir stor”. Han har redan prövat på mycket, arbetat med politisk analys, kommunikation, skriver artiklar och nyligen, som han säger ”hängt på en pedagogisk utbildning på mina akademiska kunskaper”. Rockbandet har varit vilande under pandemin, men finns på Spotify. Michael arbetar i en skola som ligger i ett s.k. socioekonomiskt utsatt område. Han beskriver det som att då kommer konsten och kulturen från den mångkulturella omgivningen självklart in i skolarbetet. Han ser sin egen uppgift som att, på riktigt, ”vara den vuxne i rummet”. Att skapa relationer med sina elever och ett av de verktyg han använder är kreativa processer. Att stimulera elevernas lust och fantasi på olika sätt så att de förstår hur det de lär sig relaterar till dom och till deras liv och verklighet. Då, menar Michael, stannar kunskapen kvar jämfört med råplugg inför prov i jakt på betyg. Han är tveksam till om dagens betygssystem leder till ökade kunskaper i längden och menar att tanken inte verkar vara att unga ska bildas utan samla poäng för att komma in på högre utbildningar och bli ”anställningsbara”. I den skola Michael arbetar finns dock ett samarbete mellan lärare i olika ämnen, även de estetiska, som han uppskattar mycket. Men något som oroar är att lärare ofta byter yrke och arbetsplats. Detta gör att lärarlag inte ges möjlighet att planera och utveckla arbetsmetoder på lång sikt. Michael menar att för lärare står alltid eleverna i fokus, men det är inte alltid förutsättningarna i form av resurser ges för att kunna göra det bästa för eleverna. Särskilt som många elever har mycket av problem att hantera som inte alls har med skolan att göra, men påverkar deras möjlighet att klara skolarbetet. Så som trångboddhet och vuxna med egna problem. Betygssystemet indikerar också att det är personen och inte kunskapen som bedöms och hamnar på F, alltså lägst betyg. Det skapar en självbild som stigmatiserar och får konsekvenser för eleven långt fram i tiden. Michael ser läsning som centralt i lärandet och är mycket glad över att det i hans skola finns ett välutrustat skolbibliotek med såväl klassuppsättningar av böcker och kartor som skönlitteratur på flera språk. För att läsa och därmed få en vana att både förstå och uttrycka sig via språket, oavsett om det är svenska eller något annat språk, är avgörande för att klara sig i skolan och i livet säger Michael. Michael: ”Jag tänker att politiker är ganska dåliga på att motivera för människor i gemen varför konst och kultur är viktigt. Konst och kultur är något som nästan är för givet taget. Under pandemin blev det tydligt hur viktigt det är då allt var stängt. Jag skulle vilja att vi tar exemplet från pandemin när vi inte kunde utöva eller ta del av kultur och utgår därifrån rent kommunikativt. Jag tror att man kan komma ihåg vilken stor betydelse kulturen har, hur det känns när det inte är möjligt att ta del av eller utöva. Hur det lämnar ett sorts hål i livet – i själen. Det var bara tv och internet kvar. Det räcker inte. Vi är mer än så. Vi kanske kan börja där. Vi måste tala om det för annars försvinner det.”

Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Ove Sernhede, sociolog, professor i socialt arbete och barn och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han har också varit verksam vid institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande sedan 2013. Ove är nu föreståndare för forskningsprogrammet Mellan resignation och framtidstro. Ove växte upp i Göteborg och gick högstadiet i Gamlestadsskolan och därmed kom han att växa upp i en mångkulturell miljö. I skolan gick barn till arbetskrafts- invandrare som arbetade på varven, på SKF i Gamlestaden och på Volvo, där gick även barn från Kortedala och det egnahemsområde som Ove bodde i som också ingick i arbetarrörelsens samhällsbygge. Han idrottade, lyssnade på musik, främst jazz och blues, influerad av de svartas kultur som fascinerade honom. Efter sin utbildning vid universitetet ingick han i ett forskningsprojekt i London som undersökte hur de färgade soldater som blev kvar efter andra världskriget och de som flytt från de koloniserade länderna till Storbritannien påverkade musikutvecklingen efter kriget. Vi får höra om det och om flera andra forskningsprojekt som Ove lett och ingått i. Bland andra ett i Hammarkullen på 1990-talet där han följde en Hiphop-grupp och hur han relaterar det till dagens diskussion kring s.k. gangsterrap. Ove gör en knivskarp analys av ”orten” som begrepp och hur dess invånare stigmatiseras och hur några till slut lever upp till bilden andra skapat av dem. Hur staten, som tidigare var garanten för välfärdssamhället har dragit sig tillbaka så att kommuner nu lämnats att skapa relationer med privata ”aktörer” för att klara sina åtaganden. Hur samhällets problem från politiskt håll beskrivs som individens och ”hårda tag” ses som lösningen i stället för de sociala insatser som Ove och andra forskare och t.o.m. polisen pekat ut sedan länge. Ove: ”Kulturen är, som jag ser det språk, mänskliga uttryck. Den är kanaler för att uttrycka en samhällelig och en existentiell belägenhet. Det som gör kultur så intressant är att man kan läsa hela samhället genom kulturen. Det kan handla om klass, om etnicitet, om kön, om generation. Kulturen handskas ju med de här brytpunkterna och det är så viktigt att det lyfts fram och att vi tar det på allvar och jag tycker nog inte att politikerna gör det. Det är de redan gynnade grupperna som kommer till tals. De unga i marginalen är de som jag har ägnat min forskning åt, deras kulturuttryck. I stället för att bli irriterad på den kultur som de producerar så blir jag mer irriterad på att vi faller ut mot de kulturella uttrycken men tillåter den sociala verklighet som producerar de kulturella uttrycken, den ska vi inte röra. Om vi tar bort den sociala verkligheten så kvarstår de kulturella uttrycken, men de kommer att se ut på ett annat sätt.”

Ingvar Nilsson del 2: I del 2 fortsätter vi att tala om parets bok ”Mot alla odds – tillsammans gör vi skillnad i orten”, där en del av materialet redan är prövat i Södertälje där politiker och polisledning upprättat ett förtroendefullt samarbete. Vi fortsätter att tala om det kortsiktiga tänkandet i de insatser som görs. Hur samhället betraktar de medborgare som lever i ”orten” som en homogen grupp. Men, 6% av befolkningen lever i de s.k. utsatta områdena, 94% gör det inte. Av de 6% som bor där så lever majoriteten helt vanliga liv, arbetar, går i skolan, har fritidsaktiviteter, träffar släkt och vänner men de är utsatta på ett sätt som vi – de 94% inte är. Beroende på den lilla andel som ägnar sig åt grov brottslighet. Och enligt Ingvar så är den gemensamma nämnaren för människor som lever i utanförskap inte etniskt betingad, den är klassbetingad. Precis som den var i Sverige på 40-, 50- och 60-talen. Sedan kom olika invandrade grupper från Finland, från Jugoslavien, från Latinamerika, från Mellanöstern, från Afrika och så fick vi mytbildningen kring den brottsliga genen. De flesta av oss har nog glömt att förr satt den hos den fattige arbetarkillen. Samhället sviker majoriteten av de som lever och arbetar i Sverige, men bor i de områden som kallas utsatta. De stigmatiseras samtidigt som de måste hantera konsekvenserna av vad som sker av droghandel och annan kriminalitet medan svensk medel- och överklass ogenerat köper droger, svartsprit, handlar billigt som inte kan vara annat än stöldgods, köper sex, köper hyreskontrakt o.s.v. Sådant som gynnar en illegal marknad. Och i vissa offentliga förvaltningar växer korruptionen. Allt detta får vi höra om. Men också om goda exempel där företag går in och tar socialt ansvar, rustar upp på ett sätt så att de boende har råd att bo kvar, erbjuder arbetsträning som leder till jobb och samarbetar med kommuner. Ingvar och Eva har länge samarbetat med Teater Fryshuset som en av grundarna, skådespelaren Ulf Stenberg, berättat om i en tidigare pod. De har liknande arbetssätt som innebär att de djupintervjuar de människor som de antingen berättar om i dramatisk form eller skriver om i forskningsrapporter. Ingvar: ”Man måste hitta en form för att tala om kultur som inte är exkluderande. Kulturtanter inom medelklassen är de stora kulturkonsumenterna. Det måste till nya förebilder. Jag har sett många föreställningar som Teater Fryshuset gett och där finns en annan publik. Vi måste hitta nya uttrycksformer som vänder sig till nya grupper.”

Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Ingvar Nilsson, nationalekonom som under mer än 40 år bedrivit forskning tillsammans med beteendevetaren Eva Nilsson Lundmark, i det som kallas utsatta områden. Podden är i två delar. Del 1: Ingvar blev tidigt medveten om att pengar är centralt i hur ett samhälle formas och fungerar så han intresserade sig för nationalekonomi. Men han intresserade sig också för hur de sociala aspekterna spelade in, vilket gjorde honom till en udda fågel i nationalekonomiska sammanhang, berättar han. Ingvar och hans kollega Eva Nilsson Lundmark har skrivit en bok om de senaste tio årens arbete. ”Mot alla odds – tillsammans gör vi skillnad i orten”. En bok, som i alla fall jag läser som en manual för hur man skulle kunna komma till rätta med mycket av det som debatteras i dag, men där buden om hårdare tag är det enda som hörs från politiskt håll. I Intervjun får vi höra Ingvar berätta om de fyra olika avsnitten i boken. I del 1, om de två första, ”Hur man kan förstå situationen i utsatta områden på ett djupare sätt, bortom ropen på fler poliser” Han talar även om hur man för att lyckas måste hålla flera perspektiv levande samtidigt och att de tar olika lång tid. Det lokala, som tar 1–3 år, ett lokalt/regionalt som tar 2-10 år det tredje är samhällsperspektiv som är systemförändrande och tar 5-20 år och är det som är svårast att driva politiskt med tanke på val och opinionsmätningar. Del två i boken har rubriken ”Hur kan man tänka och agera långsiktigt samt strategiskt för att tackla frågan – bortom kortsiktiga insatser?” Ingvar talar om att ”Vinna slaget” i meningen att freda offentliga platser och få bort de grovt kriminella från gatorna. ”Att vinna kriget” Ge alla barn och unga förutsättningar med en jämlik förskola och skola, god hälsa, att föräldrarna har arbete och bra bostäder och att det finns stöd från civilsamhället, folkrörelser, idrott och kultur så att vi kan stoppa rekryteringen till kriminella gäng. Men viktigast är att ”Bygga freden”! Tidigt stöd till föräldrar så att de orkar och förmår vara goda föräldrar är en mycket viktig insats. Ingvar Nilsson har räknat på samhällskostnaden för olika sorters utanförskap och berättar om det. Ingvar: ”En person som i 15 års tid är gängkriminell kostar samhället drygt 23 miljoner kronor. Det som verkligen blir för dyrt är att inte ingripa i tidig ålder. Kostnaden för en gängkriminell är drygt 23 miljoner kronor, om personen är aktiv i 15 år. Kostnaderna kommer både från brottsligheten i sig och de sociala insatser som sätts in från olika myndigheter. Väldigt ofta diskuterar man att det blir för dyrt att göra insatser för unga, men det som verkligen blir för dyrt är att inte ingripa tidigt. En tidig insats på en ung människa som är på väg i fel riktning kostar hundra till tvåhundra tusen. Om man jämför det med 23 miljoner så är det inte dyrt.”

Kulturförsvaret presenterar stolt vår podgäst Filip Ekström, fritidsledare på Jättestenskolan som ligger på gränsen mellan stadsdelarna Biskopsgården och Lundby i Göteborg, Filip är också känd från Pontus Hjorthéns dokumentär om Nationalteatern, ”Barn av vår tid”. Filip växte upp i Göteborg, var ofta arg och önskade sig en pappa med tatueringar och stora händer och saknade ramar i livet. På fritidsgården fick han det i form av en fritidsledare som kom att betyda mycket för honom. Filip hängde på gården, var social med många kompisar. Upplevde att på fritidsgården fanns möjlighet att pröva allt, att han kunde vara sig själv och utvecklas och där fanns fritidsledaren som var den förste vuxne som han litade på. Som dyslektiker i grundskolan kände han sig nedtryckt, som om skolan skulle genomlevas. Han gick Bild och Form-linjen på Schillerska då han var duktig på att teckna, något han är glad för i dag, men efter gymnasiet svor han på att aldrig studera igen. Efter några år i olika arbeten, alla med koppling till lärande och ett av projekten i samarbete med den f.d fritidsledaren, så övertalades han att söka fritidsledarlinjen på Göteborgs folkhögskola. Han beslöt sig för att ge det en månad. Men, han trivdes. Till och med mycket bra, blev kvar och ser sig nu som den fritidsledare som den lille Filip hade velat ha som stöd i skolan. Filip har fyra barn och är tatuerad med flera av Nationalteaterns texter. Därav medverkan i ”Barn av vår tid”. Filip känner igen sig i texterna och berättar att han som 11/12-åring när han ofta var arg, gick omkring med en utskrift av just texten till ”Barn av vår tid” och när han blev arg tog han fram den, läste och blev lugn. Filip ser sin uppgift i skolan som långsiktig och relationsskapande. Att vara en resurs, en extra vuxen för att skolan ska bli en lättare plats för eleverna att uppnå sina mål i. Han förvånas ibland över frågor som vuxna i de ungas närhet inte tycks tala med sina barn om. Han ser det som en förmån att få ta del av ungdomars liv och tankar, både om nuet och framtiden, att arbetet är som en blandning av Syo-konsulent, skolkurator, kamratstödjare och föräldrakontaktperson. Han berättar om veckan som gått där samtalen till stor del handlat om högerextremisten Paludans koranbränning, flera av hans elever har naturligtvis berörts starkt av detta. Vi talar även om hur bilder av olika stadsdelar skapas och av vilka. I Biskopsgården, som kallas ”no-go-zon”, i media där kallar föräldrar innerstan för ”no-go-zon” och förbjuder sina barn att vistas där. Filips elever vet att våldet finns i deras närhet, men också att i Stockholm och Malmö, där är det riktigt illa. Det är så vi alla skapar vår verklighet. Vi får också höra Filips reflektioner kring hur flickor och pojkar uppfostras olika och att förväntningarna ser så olika ut och sedan förvånas vi över utfallet och skuldbelägger barnen. Han vill ge alla som behöver honom mod att våga växa och inte vara rädda för framtiden. Särskilt just nu när valen till gymnasiet pågår. 5% av barnen behöver honom och tar 95% av hans tid – säger Filip. Filip: ”Jag ska som fritidsledare förstärka det hälsosamma, musik och teckning finns med i mitt umgänge med ungdomarna. Flera är konstnärligt intresserade. Vårvindens fritidsgård har en teater, men kulturen i Biskopsgården har fått stryka på foten. Om Nationalteatern hade funnits i dag så hade den musiken och de texterna varit minst lika bra som då. Det finns ett stort arbete för kulturen att göra om man tror på kulturen – och det gör jag. Vi har årligen en kulturfestival med olika nationers kulturuttryck och mat som säljs där pengarna går till klasskassan, den är fantastisk.”