
Sign up to save your podcasts
Or


Det är något speciellt med morgnar. Att vakna i gryningen precis innan solen har börjat värma upp gatornas asfalt. Det här är den bästa tiden för en lång promenad. Jag vandrar ensam in i ett närliggande naturreservat. Här finns vilda djur, men jag har inte de mjuka håriga nakna hoberfötter som krävs för att ta sig fram ljudlöst. Jag ser aldrig något liv i de här skogarna. Varje morgon har jag samma mål. Den här vandringen går mot den igenväxta tjärn som är så svår att hitta. Den liknar en glänta som bara kan upptäckas av den som gått vilse. Väl framme där sätter jag mig på strandkanten och låter tankarna vandra. Livet är enkelt här vid den svarta gölens vattens. Jag skulle kunna stanna här länge. Det är varmt i höstsolen och alldeles stilla. Hade jag några bekymmer så tar jag aldrig med dem hit. Min alldeles egna lilla strand har bara en funktion. Det är en fristad. Men jag kan inte bli kvar här. Mitt liv blir oförståeligt här. I det sorglösa tillståndet finns inga nyanser. På en annan lugn plats, i en annan tid, kanske till och med i en annan typ av verklighet, växte en gång ett träd. Trädet bar på vackra frukter. Människorna åt av trädet och allting förändrades. Sorglösheten fick ett abrupt slut. Människorna lämnade Edens lustgård och deras liv blev fulla av nyanser. Gott utkristalliserade sig vid sidan av ont. Plågor och lidanden drabbade dem. Men människorna hade blivit människor. Sedan dess lever minnet av det förlorade kvar. Kanske bara som en legend, kanske bara som en liten sprittande känsla av att vilja förflytta sig, att inte bli stillastående. Att en gång hitta vägen tillbaka. Eller så är det så enkelt att vi egentligen aldrig har lämnat lustgården. Bara förlorat blicken som avslöjar att vi redan befinner oss där. Medverkar i det här programmet gör Lennart Claesson intervjuad av Danjel Nam, Per Svensson intervjuad av Eric Schüldt samt David Thurfjell intervjuad av Roger Dackegård.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
"Det kallas för Voynich-manuskriptet. Ett 234 sidor långt handskrivet dokument som idag förvaras på ett amerikanskt universitet. Vissa säger att det härstammar från 1400-talet, andra säger att det är omöjligt att datera. Den smått skrivna texten snirklar sig fram över sidorna, och den kompletteras av vackra illustrationer. På många sätt är det ett konstverk. Det är bara det att ingen någonsin har lyckats tyda texten, och bilderna visar växter som ingen någonsin har sett. Voynich-maniskriptet är skrivet på ett språk som ingen kan läsa. Det här har gett texten status som en av de få stora mysterierna som finns kvar i världen och sedan manuskriptet åter blev känt för allmänheten, år 1912, har många av världens skickligaste kodknäckare försökt uttyda vad som egentligen står där. Ingen har hittills lyckats läsa en enda rad. Ju svårare den lilla handskrivna texten verkat vara att uttyda, desto fler har argumenterat för att hela Voynich-manuskiptet är en bluff har presenterats. Antingen är det en förfalskning i modern tid, eller resultatet av en medeltida galning eller kvacksalvares fantasier. Det okända har avfärdats som nonsens. 1799 hittades en annan text av Napoleons arméer utanför Alexandria i Egypten. Det var en stor svart stenplatta, 750 kilo tung. Den fick senare namnet Rosetta-stenen. I flera hundra år hade man vid den här tiden försökt utläsa de egyptiska hieroglyferna. Varje tempel och gravplats var fyllda av dem, men dåtidens forskare stod handfallna. Det var ett språk som verkade omöjligt att tyda. Många sa då att hieroglyferna egentligen inte betydde något, att de bara var bilder, små konstverk, utan någon äkta språklig innebörd. Rosetta-stenen förändrade allt. Här fanns nämligen en text som var skriven både med hieroglyfer och på grekiska. Gåtan med det fornegyptiska språket kunde lösas och plötsligt, för första gången för den moderna människan, öppnades en helt ny värld. Den gamla egyptiska kulturen blev levande och verklig och tusenåriga avstånd mellan människor löstes upp." Medverkar i det här programmet gör Erik från Mjölby och Viveca Motsieloa intervjuad av Danjel Nam samt Carl-Michael Edenborg intervjuad av Eric Schüldt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
"Det här är ett minne jag delar med många. Det är vinter. Jag leker i en park. Jag är här med min dagmamma och några andra barn. Mörkret är kompakt, marken är täckt av snömodd. Det är vinter och det har varit vinter så länge jag kan minnas. Det är som om inga andra årstider ens existerat. Dagarna är som veckor. Jag kommer hem klockan fem på eftermiddagen. Klockan halv sex börjar barnprogrammen på tv. Halvtimmen dit är en mansålder. Sen dess har har tiden börjat gå snabbare. En vinter slutade plötsligt att vara ett år lång. Allt började gå snabbare ju äldre jag blev. Framför allt - själv tiden förändrades. Kanske är det inte något märkligt. En gång fick jag upplevelsen av tid förklarad för mig. Det var en professor i filosofi som ville vara pedagogisk. "Du förstår" sa hon. "När du är två år är ett år femtio procent av ditt liv. Ett år är halva ditt liv. Det här påverkar din tidsuppfattning. Du mäter omedvetet tiden utifrån din egen ålder. " Jag är trettio år nu. Ett år är bara en trettiondel av mitt liv och för varje dag som går blir dagar och år mindre och mindre delar av mitt liv. Det är därför jag tycker det känns som om vintrarna har blivit kortare och att den där kvarten att vänta på bussen inte längre tar lika lång tid. I allt det här finns acceleration. Och den kan jag inte stoppa." Medverkar i programmet gör Lili Persson intervjuad av Roger Dackegård, Dick Harrison intervjuad av Eric Schüldt samt Ray Kurtzweil intervjuad av Danjel Nam.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Det fanns dagar då jag varje kväll skrev ditt namn i en bok. Det var för att se hur bokstäverna glödande flätades samman när jag tänkte på dig.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
När vi var ifrån varandra skrev vi långa brev. De var fyllda av löften med ord som 'för evigt' och 'för alltid'. Avståndet gjorde att vår längtan växte för varje kilometer. Jag skrev, och du skrev att:
'Även om du glömmer bort mig, kommer jag aldrig att överge dig. Jag kommer att gå vid din sida även om du skulle bestämma dig för att aldrig mer så åt mitt håll.'
Det var med världsreligionernas samlade allvar som vi bytte löften med varandra. Jag trodde det handlade om trollformel lika överenskommelser som var förseglade med magisk kraft.
Och länge fanns det verkligen ett sätt för dig att skrattandes sortera ut gråheten ur våra liv.
Men en dag bytte fantasi och realitet plats och vi hade aldrig varit särskilt bra på det där med verklighet.
Det enda jag har kvar idag är en liten lapp jag en gång skrev och satte upp på ett hemligt ställe som bara du visste om.
Där stod att:
'Jag kan göra dig i immun mot alla sjukdomar. Jag kommer aldrig ta mina skyddande händer bort ifrån dig.'
Långt senare visade det sig att ingenting av det där var sant. Jag lyckades aldrig hålla mitt löfte.”
Medverkar i programmet gör Yoav Bartal intervjuad av Robert Barkman, Derek Humphry intervjuad av Danjel Nam och Daniel Matz intervjuad av Katarina Laurmaa.
En gång stannade jag framför en stor myrstack.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
För bara några dagar sedan hade solen kunnat leta sig fram mellan granarnas grenar och lyst upp den lilla gläntan som myrorna valt till sin boplats. Nu hade en sensommarstorm ändrat förutsättningarna.
Träd hade fallit på ett för myrsamhället onaturligt sätt och stacken låg nu i konstant skugga.
Längs mina fötter ringlade sig myrorna. De var på väg att bort. Hela myrstacken var på väg mot solen, bort från skuggan.
Jag stod där ett bra tag och tittade på det avancerade logistiska projektet som utspelades vid mina fötter. Ett helt samhälle skulle flyttas och varje liten myra verkade veta exakt vad den skulle göra.
Någon vecka senare återvände jag till gläntan. Myrstacken var tom. Flytten var avklarad.
Länge trodde forskarna att myrstackens beslut fattades av någon myrdrottning med extra avancerad planeringsförmågan. Tesen visade sig vara falsk. Idag vet vi att ingen myra har har större fattningsförmåga än någon annan. Ändå kan myrstacken som kollektiv fatta beslut. Och sen genomföra dem med en noggrannhet som får vår egen flytt av Kiruna långt uppe i norr att likna ett hafsverk.
Varje myra är en del i något större. Något som är oöverblickbart för den enskilda myran.
Nu för tiden stannar jag alltid upp vid den övergivna stacken och skänker myrsamhället en tanke. Kanske är även jag en myra. Att mina steg styrs av ett sammanhang som är dolt för mig.
Kanske är allt enbart en fråga om perspektiv.”
Medverkar i programmet gör Liam Norberg, intervjuad av Danjel Nam.
Jag var i mitten av en sjumilaskog. Längre in i vildmarken än så här gick det inte att komma. Här fanns inga vägar, ingen civilisation.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Det här var en skog att gå vilse i utan att någonsin hitta hem igen.
Det var höst och skymning. Jag var på en ensamvandring. Och ensam kom jag fram till mitt mål.
Jag hade hittat den enskilt belägna stugan i en annons. När jag nu var framme insåg jag att annonstexten hade stämt precis. Skogssjön låg blank bara några meter från huset. Längre bort kunde man skymta fjäll och alldeles vid stugans dörr fanns en liten veranda med två slitna korgstolar.
Jag hade bestämt mig för att stanna i huset i en vecka. Det här skulle bli min prövning. Hur mycket ensamhet klarade jag egentligen av?
Det blev natt och jag somnade in medan glöden i eldstaden falnade. I det här huset fanns ingen elektricitet.
Jag drömde så underligt den natten. Jag drömde att jag inte kunde prata, att jag hade förlorat talförmågan. Runtomkring mig pågick en fest, jag gick fram till varje person och gestikulerade, försökte peka på halsen och munnen och ruska på huvudet samtidigt. Men ingen förstod vad som var fel med mig. Till slut var det som om de inte såg mig. Festen glömde bort mig. Och jag så vaknade jag.
Det gick en dag, jag satt i ensam i en av de två korgstolarna. Det här var allt jag hade drömt om. Det var höst, men det gick fortfarande att sitta utomhus utan jacka.
Ändå stannade jag bara i tre dagar. Varje natt drömde jag att jag hade förlorat något. Och efter ett tag blev jag rädd att det verkligen var sant.”
Medverkar i det här programmet gör Jan Olsson, Emelie Cajsdotter samt Fia-Stina Sandlund.
Jag stod på min mormor och morfars balkong tillsammans med min lillebror. Vi stod där och tittade efter flygplan tillsammans med mormor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Långt uppe i den klarblå himmelen flög små små vita farkoster fram. Men jag kunde aldrig se dem. Jag såg bara ett enda stort blått.
Det var så mina föräldrar upptäckte det. Att jag var närsynt.
Vi gick till en optiker och jag fick ett par glasögon. De var stora och täckte halva mitt ansikte. Jag blev förändrad. Jag blev ”han med glasögonen”. Jag blev den försiktige, jag kunde inte springa på samma sätt, glasögonen hoppade och ännu värre, de kunde gå sönder ifall jag tappade dem.
Jag förvandlades. Jag blev till en bild av den försiktige. Den bilden satte sig fast, hos mig och hos andra. Jag slutade springa. Jag blev långsam och försvann i böckernas värld.
När jag var arton år skaffade jag linser, jag behövde inte bära glasögon längre. Jag ville återerövra den person som fanns någonstans inom mig. Men det var svårt. Det var som om glasögonen fanns kvar. Jag försökte bryta mina mönster, mitt sätt att vara, bli en annan, ta mig ur min egen schablon.
Den satt fastnaglad i mig, min egen bild av mig själv som fyra fem år gammal famlar mig fram i livet på jakt efter mina för tillfället borttappade glasögon.
Jag försökte göra mig fri från den bilden. Jag ville ändra själva definitionen av vem jag var. Men den makten hade jag inte.”
Medverkar i det här programmet gör Nathalia Edenmont samt Devrim Mavi intervjuade av Danjel Nam.
Den vetenskapliga revolutionen tog spjärn mot skrock, vidskepelse och vanföreställningar. Världen gjordes mätbar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Det nya samhället som växte fram var det rationella. Tro byttes ut mot kunskap och den här kunskapen beskrevs med något som uppfattades som ett exakt språk.
Men någonstans på vägen började det vetenskapliga bygget att kräva mer. Vilka ord använder man för att beskriva något som ligger bortom den mänskliga fattningsförmågan?
Till vår hjälp fick vi liknelser, närmast poetiska beskrivningar av verkligheten. Svarta hål, mångdimensionella universum, strängteorier, singulariteter och mörk materia. Närmre än så kommer inte det vetenskapliga språket.
Det är vårt mänskliga sätt att se på världen och vetenskapen bortom människan vet vi väldigt lite om.
Och i en sådan värld kanske ett annat verktyg kan komma till användning – fantasin.
Kanske gömmer sig sanningar på de mest oväntade ställen och det enda vi måste göra är att rikta vår blick mot ett annat håll. Kanske kommer vi då acceptera att det alltid kommer finnas en verklighet, en högst konkret och reell verklighet, som är bortom språket.
I alla tider har människor ställt sig under stjärnhimlen och låtit blicken försvinna långt ut i rymden. Till en början var himlen inget annat än ett täcke uppspänt över världen.
Idag vet vi mer. Men de slutgiltiga svaren är lika långt borta som alltid.
Medverkar i det här programmet gör Nils Bergvall och Helena Granström intervjuade av Eric Schüldt samt Shahid Saleem intervjuad av Robert Barkman.
Fåglarna seglade lågt över sädesfälten när du berättade om varför du alltid föll i skugga tredje söndagen efter midsommar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Varför du inte kunde annat än att lugnt och metodiskt fåra ditt ansikte med ännu fler minnesluckor.
Jag fick aldrig andas när jag låg bredvid dig för min andedräkt var tillräckligt för att din hud skulle svullna upp och din kropp skulle minnas alla falska löften den fått om att bli evigt botad.
Ibland dök det upp röda fläckar. Fläckarna såg ut som en allvarlig sjukdom. Något otäckt och farligt. Vi trodde alltid att det skulle gå över med tiden. Men läkarna gav dig uttslitna recept.
Det du behövde var inlåst på andra ställen. Din pappa hade stängt in allt du behövde mellan sina revben Han hade tvinnat dem så fint och noggrant att det skulle behövas en större bilolycka för att hans bröstkorg skulle kunna öppnas. En dåligt sandad vinterkurva för att han skulle kunna lägga händerna på dina kinder. Och våga se dig falla. Rakt ner i sina väntande varma kupade händer.”
Medverkar i det här programmet gör Sofia Rapp Johansson samt Jonas Inde.
Min klass var uppdelad i två. På rasterna gick den ena halvan till Tegnérlunden för att tjuvröka.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
Vi i den andra halvan sprang allt vi kunde genom korridorerna till skolbiblioteket.
Den som kom först fick spela schack med bibliotekarien. Resten läste Kamratposten eller lärde sig vad vitklöver hette på latin. Jag minns det fortfarande – Trifolium Repens.
Vi var många som innerst inne ville följa med till Tegnérlunden. Inte för att vi var sugna på att röka. Det som lockade var att ingå i en normalitet. För även den som mot all förmodan vann ett schackparti mot bibliotekarien kände att den där vinsten inte spelade någon egentlig roll utanför bibliotekets väggar. Att tjuvröka stod högre i kurs, det var alla överens om.
Länge trodde jag att skulle bli kvar i biblioteket för evigt. Det fanns en värld utanför men den var inte min. Den var omöjlig för mig att erövra.
Vi hade aldrig direkt tråkigt. Vi hade många böcker att läsa och schack var ett spel som det kunde ta ett liv att bemästra. Egentligen hade jag kunnat stannat där, hur länge som helst.
En dag var jag ändå plötsligt och obönhörligt på väg därifrån.
Det började väldigt stillsamt. Jag sprang som vanligt genom korridoren för att hinna först till bibliotikarien och hans schackspel. Men den här dagen var inte som andra dagar.
Jag hade bestämt mig. Och jag ändrade min klädstil, köpte nya skivor och slutade läsa Kamratposten med samma iver.
Jag var på väg bort från biblioteket.
Men till Tegnérlunden kom jag aldrig.”
Medverkar i det här programmet gör Ann Jäderlund, Christine Falkenland samt Svante Weyler.
From the publisher's feed