Den här veckan har vi varit två dagar i Borås och jobbat med fenomenologen Helena Dahlberg. Fenomenologi är en filosofisk skola som sysselsätter sig mycket med kropp, rum och riktning. I slutet av de här anteckningarna ligger det några konkreta övningar som vi utvecklat och testat, men även en podcast som innehåller samtal och inspelningar från mötet. Du behöver inte läsa texten för att lyssna på podden. Ljud i podden av Elize Arvefjord.
Vi startade samtalet utifrån Nyxxx avatarpraktik och viljan att få publiken upp ur salongen och in på scenen. Konsekvensen av att sätta publiken i centrum är att deras kroppar blir synliga och inte bara seende, som i salongens mörker. Den egna kroppen uppenbaras även för deltagarna från insidan. Detta innebär en sorts dubbelhet, en uppdelning; seende-sedd, som är kan tänkas utifrån fenomenologi.
Vårt samtal utgick mycket från Helenas bok “Vad är kött?” som baseras på hennes avhandling om Merleau-Pontys fenomenologi. Vi pratade om köttet som kroppens situation och glipan som den innebär. Ett mellanrum mellan kropp/medvetande, känd/kännande och så vidare. Även om glappet mellan det sociala jaget och kroppen. Mellan den del av kroppen som är känd för oss och den del som är okänd. Vi har delvis olika upplevelser av vad som händer med det sociala jaget när vi arbetar med kroppsmedvetenhet. Är kroppslig praktik att tillfälligt kunna glömma jaget eller att känna sig mer hemmastadd i sig själv? Det kan ha att göra med att vi har olika mycket erfarenhet av att se oss själva utifrån genom andras blick och olika erfarenhet av att agera som oss själva, som subjekt.
Vi pratar om det förkroppsligade livets dubbelhet, att vi känner och blir kända, att vi ser och blir sedda. Att vi inte ser den punkt från vilken vi ser. Detta innebär en sorts exitentiell deladhet som inte går att överkomma, den är ett livsvillkor. Är somatiska praktikers försök att överbrygga detta glapp eller att undersöka det, eller kanske njuta av det? Kan vi komma upp med övningar som förmedlar denna dubbla natur på ett tydligt sätt? Eller är detta villkor ambient och undandragande? Kan vi, i det konstnärliga arbetet använda oss av den här dubbelheten, kan vi göra konst i glappet?
Merleau-Ponty tänker köttet, chair, som det som ligger till grund för varseblivningen. Köttet är hos Merelau-Ponty inte den anonyma och stumma kroppsmassan utan snarare ett ord som förklarar hur vi kan känna och erfara världen genom sinnena.
Vi pratar även om kontroll kontra närvaro. Att vara närvarande och frånvarande i olika aspekter av tillvaron. Helena menar att det är viktigt att släppa kontroll (över framtiden, världen, händelseförloppet?) för att bli närvarande i nuet. Hur kan vi förstå improvisation, sårbarhet, frihet i relation till denna dubbelhet? Det är frågor som inte får svar, men som ger möjlighet att än.
Kött och politik
Vi samtalade om de politiska dimensionerna i Helenas arbete. Bland annat om de saknade kapitlen från avhandlingen, som inte finns med i Vad är kött?. Där finns en diskussion om hur vi förklarar erfarenheten av att inte vara ett med sig själv. Marxisterna tänkte sig, i Hegels anda, en punkt då människan, bortom kapitalismen, skulle kunna förenas med sig själv. Sartre menade att glappet är ett existentiellt mänskligt villkor, som vi måste lära oss hantera. Helena finner i sin avhandling att både marxisterna, existensfilosoferna och de katolska existensfilosoferna (personalister) ställer samma fråga om människan, och allihop söker ett sätt för människan att komma bortom sin köttslighet för att finna det mänskliga. Merleau-Ponty menar att det inre glappet mellan kännande-känd inte kommer att kunna överbryggas, men inte heller är specifikt mänskligt. Genom att fråga om köttet istället för om människan så låter Merleau-Ponty oss stanna i den köttsliga erfarenheten.
