Debatten om huruvida museerna är politiska eller inte borde istället handla om på vilket sätt de är politiska. Det menar kulturjournalisten Malin Krutmeijer.

Förra veckan var jag på ett så kallat dialogmöte om planerna på ett demokrati- och migrationsmuseum i Malmö. Folk från stans föreningsliv och kulturliv satt i grupper och diskuterade museets förutsättningar. Kulturförvaltningen har hållit flera sådana möten för att sondera terrängen och, som det heter, förankra museet i civilsamhället.Och jag kan meddela att där har sagts en del som skulle kunna få det att spritta till i de senaste veckornas debatt om museer, politisk styrning och normkritik.Mötesdeltagarna tycker till exempel att museet ska belysa de positiva erfarenheterna av migration. De anser att normkritik och intersektionell analys ska vara en del museets värdegrund, och att representation är centralt att när man anställer personal.Det är just sådant här som har kritiserats i debatten, där många har menat att museerna just nu genomlider en politisering.Det började med att journalisten och författaren Ola Wong i Svenska Dagbladet rasade mot en liten rapport där Världskulturmuseerna ville tydliggöra världskulturmålen. I rapporten, författad av museernas överintendent Ann Follin, hittade han formuleringar om att vilja bidra till en bättre framtid. I museernas internkommunikation fann han idéer om att släppa tolkningsföreträdet och ta av magistermössan.Det här såg Wong och många med honom som tecken på faktaförakt. Man menade att den politiska makten har styrt Världskulturmuseerna in i en destruktiv härva av postkolonialt tänkande och en kvävande norm av normkritik.Givetvis blev jag nyfiken på Världskulturmuseernas rapport. Så jag läste den, och jag hittar ingenting där som jag inte känner igen sedan 20-25 år, från tiden när jag läste på universitetet och började ta del av samhällsdebatten på mer seriöst sätt.Människors liv har genom historien blivit allt mer sammanflätade och ömsesidigt beroende, står där till exempel, och detta ska då speglas på museerna. Formuleringen anknyter, lite luddigt men ändå, till olika globaliseringsteorier. En grundidé är att alla numera är indragna i samma övergripande ekonomiska system, och att detta påverkar oss kulturellt och socialt. Det här är förstås komplext, men inget nytt eller kontroversiellt.Utan att känna till sammanhanget för uttalandet om att släppa tolkningsföreträdet, vill jag ändå säga att det inte heller måste vara så anmärkningsvärt. Det kan till exempel ifrågasätta en gammal etnografisk eller antropologisk utgångspunkt att vita européer är bäst skickade att beskriva alla andra människor, utan att ens behöva diskutera beskrivningen med dem.Olika forskningsfält har försökt göra upp med den utgångspunkten. Det finns en seriös diskussion om hur man kan och bör gå tillväga när man analyserar och beskriver andra människor. Detta bland annat för att man sett hur vetenskapen alltför enkelt lånar sig till andra intressen. Ett klassiskt exempel är hur socialdarwinistiska idéer kunde rättfärdiga att européer överordnade sig och exploaterade andra folk under kolonialismen. De andra befann sig i ett lägre utvecklingsstadium, ansåg man.Den som har problem med att Världskulturmuseernas rapport föreslår en omformulering från om omvärlden till med världen hakar upp sig på ett nödvändigt perspektivskifte. Man vill väl helt enkelt beakta den globala utvecklingen och på ett lite fluffigt sätt förstärka ett avstånd från en gammal etnografisk utgångspunkt. Rimligt, från museer med en lång historia och samlingar med föremål som i vissa fall hämtats från befolkningar i tider då deras liv präglades av kolonialismens förtryck.Om det är politiskt att förhålla sig till detta, så var det också politiskt att köpa eller stjäla och ställa ut dessa föremål. Det skedde i alla fall under speciella ideologiska omständigheter. Det gjordes med ett syfte knutet till sin tid. Det betyder inte att det saknas kalla fakta att redovisa om dessa...

Få politiker vill självmant kalla sig populister. Ändå tycks den politiska populismen växa. Lars Hermansson utreder ett gäckande begrepp som kan användas av både högern och vänstern.

Folk är ena arslen, säger Estragon i Becketts I väntan på Godot, eller som repliken lyder i original, People are bloody ignorant apes. Jag tänker ibland på den repliken när jag tänker på demokrati - den representativa demokratin med dess uppdelning mellan folkets representanter å ena sidan och folket självt, den facebookande massan, å den andra. Fast Estragons replik uttrycker väl den marginaliserade särlingens beröringskräck för varje slags människa, snarare än politikerns eller den intellektuelles för så kallat vanligt folk. För det finns en sådan beröringsskräck menar den franske filosofen Jacques Ranciere i flera av sina böcker. Och i en artikelserie om populism i den franska dagstidningen Liberation för några år sedan, menar han att ordet populisms negativa konnotationer har sin grund i denna rädsla för det spöke som kallas folket. I Frankrike uppstod rädslan i slutet av 1800-talet, menar Ranciere, hos tänkare som Hippolyte Taine och Gustave Le Bon som en reaktion på Pariskommunen.

Man kan tycka att Ranciere är en smula frankocentrisk och ägnar mycket energi åt att försvara något han inte ens tror existerar, nämligen folket, men föreställningen om folk som obildade och prisgivna åt sluga populister existerar, och det är den föreställningen han vill göra oss av med. Det vill också den australiensiska statsvetaren Benjamin Moffit i sin nyutkomna bok The global rise of Populism, en grundlig genomgång av forskningsläget kring denna gäckande term. För trots att ingen politiker vill kalla sig populist, är det få som kan gå igenom en politisk karriär nu för tiden utan att då och då bli beskylld för åtminstone en populistisk retorik eller populistisk argumentation. Så var det inte för säg trettio år sedan. Eller ens tio. Moffit berättar att första gången p-ordet användes förklenande var i början av 1960-talet när en amerikansk sociolog skulle beskriva McCarthy-eran.

Det sociologen syftade på var förstås en politisk demagogi med avsikt att piska upp en hatisk vi-mot-dom-stämning i samhället. En ingrediens som fortfarande är vanlig i många definitioner av ordet populism. Liksom det Moffit kallar bad manners, ett strategiskt dåligt uppförande med syfte att avvika från proffspolitikerns återhållna uppförandekodex. Här ingår sådant som ett mustigt språk, grova sexuella skämt, och en avvikande klädstil - á la excentrisk snobb som Geert Wilders, eller avspänt folklig i träningsoverall och mysbyxor, en stil som såväl Hugo Chavez som Berlusconi ofta valde. Den populistiska stilen tycks inte lämpad för kvinnor, av de 28 populister Moffit tar upp i sin bok, bland dem för övrigt Bert Karlsson, är bara två kvinnor. Den klassiska populistens bufflighet går helt enkelt inte att förena med ett traditionellt kvinnlig beteendemönster, och populisten vill gärna bevara traditionella beteendemönster, i alla fall i den mån de kan anses vara folkligt förankrade.  

Moffit menar att det som gör vår samtid så populistiskt benägen är politikens symbios med massmedia. Den politiska arenan framför andra det senaste halvseklet har ju varit massmedia, och den massmediala logiken passar som hand i handske på populistisk politik, menar Moffit, eftersom bägge bygger på och här följer en uppräkning av några utmärkande egenskaper: Förenkling, polarisering, intensifiering, personfixering, bildmässighet, och ett odlande av stereotyper. Moffit citerar här den svenske professorn i medie- och kommunikationsvetenskap Jesper Strömbäck, som förstås inte är ensam om att betrakta dessa egenskaper som utmärkande för dagens massmedia. Visst finns det fortfarande ett litet utrymme för nyansering, komplexitet, mångstämmighet, textualitet osv, men knappast i medier som kan kallas opinionsbildande. Och den uppsjö av digitala plattformar som tillkommit de senaste femton åren har inte...

Han var bildkonstnär, filmare och författare. Men det var som dramatiker Peter Weiss fick sitt stora genombrott, med Mordet på Marat.

En dag 1977 står jag i en telefonkiosk i Gamla Stan och ringer till Peter Weiss. Jag är 29 år och har rest upp från Göteborg där jag håller på med en avhandling om Peter Weiss teaterstycke Mordet på Marat. Han svarar och jag hör hans röst med den mycket lätta tyska brytningen. Jag är full av vördnad och nervositet. Peter Weiss svarar sen vänligt på mina frågor, men han är väldigt trött. Hans hustru Gunilla Palmstierna är på sjukhus för en ögonoperation och han är ensam med deras dotter, sladdbarnet Nadja. Hon är fem år och säger efter stund: jag vill att den farbrorn ska gå hem. Det är jag som är den tråkiga farbrorn.Vid den här tiden hade Peter Weiss stora romantrilogi Motståndets estetik inte publicerats ännu i sin helhet. Det var som dramatiker Peter Weiss nu var känd, även om hans första prosaböcker på tyska hade väckt en del uppmärksamhet. 1964 hade Mordet på Marat sin urpremiär i Berlin. Exilförfattaren och konstnären som i Sverige betraktats med ett litet svalt överseende, en främmande fågel som det stod i konstrecensionerna, han blev nästan över en natt ett världsnamn.Till det bidrog också att brittiske regissören Peter Brook gjorde en mycket omtalad och banbrytande iscensättning i London, en föreställning som också gick upp på Broadway. Och den unga kritikerstjärnan Susan Sontag skrev att den var en lyckad sammansmältning av två viktiga tendenser i den nya teatern, Brechts politiska teater och den franske visionären Artauds tankar om grymhetens teater.Brooks uppsättning var också för sin tid sexuellt utmanande och chockerande. Det är lätt att glömma nu, när bilden av Weiss ibland förvandlats till ett torrt, socialistiskt monument med stränga glasögon.Nästa gång jag träffade Peter Weiss om jag minns rätt, var det i en radiostudio några år senare , programmet hette Spektakel och bland annat skulle vi tala om Ett drömspel som gjordes av den fria gruppen Teater nio i Stockholm, hela långa texten utan kortningar. Peter Weiss sympatiserade med avantgardet och gillade det dödsföraktande projektet. Han hade en gång skrivit en artikel om Strindberg: Mot normalitetens lagar. En av hans målningar från 30-talet heter förresten Den stora världsteatern.Det är klart att en konstnär med såna ideal kom att skriva Mordet på Marat - ett stort anlagt världshistoriskt drama, som utspelas på ett sinnessjukhus. Patienterna på Charenton utanför Paris uppför en pjäs om en händelse under franska revolutionen. Charlotte Corday mördade revolutionären Marat, där han satt i sitt badkar. Markis de Sade, han som gett namn åt begreppet sadism, var också inspärrad på Charenton, han har skrivit pjäsen i pjäsen och spelar med. Patienterna säger med möda sina repliker eller har plötsliga utbrott av vrede och vansinne. Kärnan i pjäsen är en diskussion. Sade menar att upproret är meningslöst, det leder bara till nya blodbad, revolutionen äter sina barn som det heter i en annan tysk revolutionspjäs Büchners Dantons död. Marat protesterar, manar till kamp.Varför fick denna pjäs en sån genomslagskraft i mitten av 60-talet?Ja, det kanske blir tydligt om man jämför med en annan populär pjäs som många känner till och som skrevs vid samma tid. Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf. Den utspelas i det konventionella vardagsrummet med soffa och drinkar, psykogisk realism, fyra lätt igenkännliga människor i fräna dialoger.Mordet på Marat var i stället febrig totalteater. Texten lånade sig till våldsam och galen utlevelse, den kunde frigöra regissörers och skådespelares fantasi. Det var fysisk rörelse, ljud, musik, blod och vatten.Och tematiken i pjäsen fann en resonans i själva tidsandan. Patienternas vrede och uppror förebådade vad som skulle hända på Berlins och Paris gator under studentdemonstrationerna 1968.I Sverige kom Mordet på Marat först upp på Dramaten, Erland Josephson spelade Sade och Bengt Ekeroth,..

Litteraturkritiken Annina Rabe har läst två nyutkomna böcker som tittar närmare på våra kläder. En praktisk handbok som ger råd och tips - och en reportagebok om textilindustrins mörka hjärta.

I den värld där jag växte upp på 1970-talet var mode ett skällsord. Man måste faktiskt inte köpa dyra modekläder löd våra föräldrars budskap när de hävdade med bestämdhet att lågprisjeansen från dåvarande tids billighetsvaruhus Epa var minst lika snygga och ett mycket bättre val än de dubbelt så dyra jeansen från Gul&Blå eller Puss&Kram. Och när jeansen blev för korta eftersom vi växte rätt snabbt i den åldern, sydde de händiga föräldrarna på en bård längst ner med något färgglatt mönster som förlängde byxornas livstid med ytterligare några månader.

De som var hippa i klassen hade naturligtvis inte byxor med påsydda bårder nedtill. På något underligt sätt hade de dessutom lyckats få sina föräldrar att gå med på att betala de där dyra modejeansen i stället för Epa-byxorna. För oss andra blev de så kallade modekläderna något hett åtråvärt att drömma om, i många fall helt ouppnåeligt. Jag minns fortfarande den enorma lycka jag kände när jag äntligen fick min mammas tillåtelse och pengar att köpa ett par Gul&Blåjeans för. Det kändes som om jag fick inträdesbiljetten till ett helt nytt liv.

På den tiden fanns inga lågpriskläder som ens var i närheten av att vara mode. H&M hette Hennes & Mauritz och hade uteslutande tant- och farbrorkläder. Det fanns inget Monki, inget Zara, inget Gina Tricot. Tonårsmodet lär ha uppfunnits på 1950-talet, men på 1970-talet var det fortfarande svårt att hitta moderna kläder till priser som passade en ungdoms ekonomi. När mitt eget modeintresse var som mest intensivt under 1980-talet löste jag det som så många andra modeintresserade med att sy själv eller köpa second hand. På den tiden fanns det betydligt roligare saker i second handbutikerna än det gör idag, när större delen av utbudet består av gamla H&M-kläder från förrförra säsongen. Jag läste exklusiva modemagasin och drömde om den där ouppnåeliga, obegripligt glamorösa världen, fast jag visste att den inte var på riktigt. Eller kanske just för att jag visste att den inte var det.

Under 1970-talet nådde textilkrisen i Sverige sin kulmen och tekoindustrin föll som ett korthus. Ett av skälen till krisen var att fler och fler textilfabriker med lågavlönad och skamligt utnyttjad arbetskraft etablerades i världens fattiga länder. Det i kombination med ökad globalisering gjorde det lättare att snabbt producera lågpriskläder med så kallad hög modegrad, det vill säga kläder som snabbt imiterar de trendsättande märkena. Resultatet blev ett okontrollerbart växande klädberg, en klädindustri som cyniskt utnyttjar människor i världens fattigaste länder och ett på senare år alltmer gnagande västerländskt dåligt samvete. Ingen västerlänning idag som inte levt under en sten är omedveten om att dagens konsumtion och livsstil håller på att tära sönder jordens resurser. Vi vet att kläder från lågpriskedjor (och en hel del märkeskläder också) är tillkomna under orimliga arbetsförhållanden och fullpepprade med giftiga kemikalier. Vi vet också åtminstone i teorin att hög klädkonsumtion inte leder till ökad lycka.

Ändå fortsätter vi att handla som aldrig förr. I Sverige handlar vi kläder och skor för uppskattningsvis 80 miljarder kronor per år. Omräknat till vikt blir det ungefär 130.000 ton och 13 kilo per person och år. Av dessa 13 kilo slänger vi dessutom 8 kilo rakt ner i soporna. Det här kan man läsa i den nyutkomna boken Slow Fashion din guide till smart och hållbart mode av Jennie Johansson och Johanna Nilsson. Den är en lättillgänglig ingång till vad som är fel med dagens klädindustri och en guide till hur man lever sitt klädliv mer hållbart. Det mesta har vi hört förut: Handla second hand. Laga i stället för att köpa nytt. Sy själv. Strunta i trender och var dig själv. Handla bara kläder av god kvalitet, dvs undvik billigt skräp. Byt och låna kläder...

Den moderna dagskritiken av litteratur, konst, musik och teater har sitt ursprung i upplysningens 1700-tal. Men också den krogkritik som idag fyller tidningar och nätsajter är sprungen ur samma epok.

Litteraturen och litteraturkritiken är nästan lika gamla. Inom högkulturerna värderades och analyserades skriftspråkets tillämpningar, och för vår del är det med Antiken, hos Aristoteles vi börjar. Inte så konstigt, eftersom denne logikens gigant kopplade ett grepp på i stort sett allt som människan hittat på, och 2400 år senare är han fortfarande kvar i leken.Men filosofer har då och då långt ner till det dagliga. Den konstarternas kritik som utvecklades när vi väl tagit oss ur de mörka århundradena och nådde renässansen, handlade allt mer, och på ett ganska tråkigt sätt om de högre värdena, och om syftet och innehållet i ett verk.Det viktiga var om en bild, en bok, en pjäs, eller vad det nu var, visade upp högtstående värden. Var de tankar och idéer som uttrycktes tillräckligt ädla, så var konstverket också tillräckligt bra.Det dröjde till upplysningens 1700-tal innan alternativa synsätt dök upp. En sådan händelse var när filosofen och encyklopedisten Denis Diderot klev in på den franska konstakademins utställningar. Under åren 1759-1781 besökte han salongerna i Paris regelbundet och började utveckla ett fördjupat skrivande om enskilda konstverk. Han beskrev en målnings komposition, hur konstnären använt sina material för att åstadkomma olika effekter, och hur verken tog sig ut för honom som iakttagare. Det var ett nytt sätt att beskriva konst, och därför brukar Diderot betecknas som den moderna konstkritikens fader. Hans metoder användes sedan för de recensioner som skulle breda ut sig i dagstidningarna och tidskrifterna, som snabbt blev allt fler när borgarklassen gjorde 1800-talet till sitt.Men intressant nog innebar epoken också att den gastronomiska kritiken föddes, och det var dit jag ville komma.Alla beskrivningar av matlagningskonstens utveckling kretsar kring årtalet 1789, då franska revolutionen vände upp och ner på samhällets alla strukturer, inklusive de gastronomiska. Det var faktiskt i revolutionens kölvatten som ordet gastronomi uppfanns av poeten Joseph Berchoux, när han 1801 gav ut sin bok La Gastronomie, efter grekiskans gaster som betyder mage/tarm. Det borde alltså handla om matsmältningen, men Berchoux glamoriserade det till Läran om den högre matlagningen, termen använd på svenska första gången 1812 och i vår tid definierad som Matens och måltidens vetenskap, hantverk och konst.Det hävdas ofta att franska revolutionen gjorde att mängder av kockar och tjänstefolk öppnade eget efter att ha fått se sina adliga arbetsgivare hastigt emigrera eller giljotineras. De nya krögarna kunde också vara köksmästare från kloster som fått sina arbetsplatser plundrade eller nedbrända.Men den framväxande borgarklassen hade varit tongivande långt innan dess, och behovet av matställen och mötesplatser hade redan gjort caféerna till omhuldade fenomen. Nu fanns plötsligt ett stort outnyttjat kökskunnande och en kreativitet som väntade på att tas i bruk. En ymnig flora av nya näringsställen berikade snart Paris gatuliv. Begreppet restaurant syftade på återställning, att restaurera sin mentala och fysiska hälsa. Det nämns första gången i samband med dom kurorter som nu växte fram. Tongivande kockar som Antoine Beauvilliers, i farten med sitt första etablissemang redan 1784, och Antonin Carême fick snabbt stjärnstatus, inte minst för sina epokgörande kokböcker.När kokkonsten tvingades ut på en marknad, och kundkretsen kom att bestå av framåtsträvande borgare som betraktade sig själva som self made, produkter av sina egna handlingar och inte blåblodigt födda till finsmakare, tvingades maten helt enkelt att vara god. Hamnade man på en restaurang där köket var mediokert valde man bara ett annat ställe nästa gång. Det fanns inte längre någon furste man var tvungen att slicka.En allt rikare flora av kvalificerade matställen...

Gabriella Håkansson har lidit av sömnlöshet hela livet. Ett tillstånd som alltmer börjar ses som ett folkhälsoproblem. Men vad är det som gör att just författare drabbas så ofta?

Nyss hemkommen från bokmässan häromveckan, var jag tvungen att skjuta fram deadline på den här essän om sömnlöshet, på grund av just sömnlöshet.Inte heller i år hade jag kunnat sova en blund. Bokmässan är de sömnstördas mardröm. Om nätterna ligger hundratals författare och vrider sig i sina hotellsängar och tänker ”måste sova”. Tiotusentals besökare väntar ivrigt på att få möta en pigg och utsövd författarbransch. Går inte att komma dödstrött. Måste sova.Men sömnlösheten är som svårast att övervinna när man verkligen måste sova, och experterna säger att det ofta är just rädslan för att inte kunna somna som håller en vaken.Boten är att tänka på annat, göra avslappningsövningar, vädra, djupandas, lyssna på valsång, vad som helst som får en att glömma att man måste sova. Det kanske funkar för somliga, men inte för mig. Jag är en hopplös kroniker.Jag har lidit av sömnlöshet i hela mitt liv.Redan som fyraåring låg jag och stirrade på tapeterna i mitt rum och inbillade mig att de rörde sig, precis som den instängda kvinnan i Charlotte Perkins Gilmans novell ”Den gula tapeten” från 1892. Gilman visste vad hon skrev om, hon sov själv illa, och hon hade mycket stark fantasi. Både hon och jag är i gott sällskap. Emily Dickinson, Vladimir Nabokov, Sylvia Plath, Kafka, Fitzgerald, Joyce Carol Oates, Stephen King. Alla är vi notoriska insomniacs.Och sömnlösheten har också alltid betraktats som något av en författarsjuka; skrivandet – som är ett slags tänkande – går inte att pausa. Vi är slavar under våra inre hjärnmänniskor. Vi får helt enkelt sova när skallen har tröttnat på att tänka. Idag visar också forskningen att sömnstörningar är överrepresenterade i vår yrkesgrupp, precis som bipolaritet och schizofreni.Men forskningen visar också att sömnstörningarna har ökat generellt och att sömnlöshet håller på att bli en folksjukdom. Tydligen är vi många som är slavar under våra hjärnor, och nu höjer läkarna ett varnande finger för att det finns allvarliga hälsorisker med att vara sömnlös. Man kan dra på sig allt från fetma och diabetes, till kärlkramp och minnesförlust. Och plötsligt är inte sömnlösheten längre ett personligt problem. Det håller på att bli en folkhälsofråga. Nu måste du sova för att inte bli fet och hjärtsjuk – och tära på systemet. En god medborgare är inte sömnlös. Själv har jag ju fattat detta och äter insomningstabletter sedan femton år tillbaka, vilket fungerar alldeles utmärkt.Men nej, det är inte riktigt accepterat, för det anses inte ha löst problemet i grunden, vilket samhället just när det gäller sömnstörningar med inkvisitorisk iver efterfrågar. Att som hjärtsjuk medicinera år ut och år in utan att tag i sin hälsa det är ingen överträdelse – men att äta sömnmedicin, det är en kardinalsynd, det vittnar om moralisk slapphet. Man har inte ansträngt sig. Dessutom har vissa sömnmediciner lustiga biverkningar – kanske är de ett slags knark?Om man äter dem – är man då nästan inte narkoman?Samhället säger att jag måste sluta äta sömntabletter. Jag måste lära mig sova. Man kan ju verkligen fråga sig vad den här moralistiska och psykologiserande synen på just sömnsjukdomar beror på. Kanske Freud, som lärt oss att ingenting är vad det synes vara. Tack vare honom antas sömnstörningen vara symtom på något annat, ett mer djupliggande trauma, som jag själv, och inte läkarvetenskapen, har ansvar att komma till rätta med.Kanske har det också att göra med hur vi idéhistoriskt sett har närmat oss saken?Många historiker tror att det är moderniteten som är roten till det onda. När man under medeltiden började dela upp dygnet i timmar och minuter och mäta dem med klocka, kanske vårt naturliga förhållande till tiden, och sömnen försvann? I ”The Embarassment of Riches” menar Simon Schama att ångest och sömnproblem uppstod i kölvattnet av den tidiga...

Går det att föreställa sig ett annat sätt att förstå tiden och de kausala samband som följer oss genom livet än början mitt och slut? Dan Jönsson läser tidsuppluckrande romaner.

Försök tänka er att vi människor skulle vara beskaffade på så sätt att vi bara kunde uppfatta utsträckning i två dimensioner. Med andra ord att vi skulle sakna djupseende; allt vi såg skulle vara som en platt tavla; allt vi uppfattade, inklusive våra egna kroppar, likaså. Vi skulle alltså inte förstå att det ena kunde befinna sig framför det andra, att saker och ting såg annorlunda ut från sidan, hade en baksida eller doldes av varandra; när vi rörde oss i det tredimensionella rummet skulle vi heller inte förstå det utan tro att ja: att vi förflyttade oss i sidled antagligen, eller tvärtom att världen passerade i sidled omkring oss. Dessa förflyttningar och förvandlingar skulle vi behöva ett namn för. Vi skulle kanske kalla dem för djup. 

Försök alltså tänka er det, och försök sedan föreställa er vilken sorts romaner denna platta mänsklighet skulle producera. Antagligen skulle denna platta litteratur ha djupet som sin strukturerande princip; det som gav den dynamik och mening skulle vara de där förskjutningarna som vid varje punkt i rummet bokstavligen förändrade världen, pekade bortom den lite som hos den engelske författaren Edwin Abbott, som 1885 fantiserade om en sådan verklighet i sin fascinerande lilla roman Flatland. Med andra ord, den platta litteraturen skulle förhålla sig till djupet på samma sätt som den djupa, det vill säga vår egen, förhåller sig till tiden. För oss är det nämligen omöjligt att tänka sig en roman utan kronologi, det är helt enkelt tiden som ger romanen mening genom att strukturera dess illusoriska värld i ett förlopp: från början till slut, från konflikt mot försoning. Att den kaotiska verkligheten sällan fungerar på det viset är en annan sak, och att den moderna romanen har försökt imitera detta kaos genom att bryta upp kronologin och stöka till det spelar ingen roll, för vi genomskådar ju det där. En uppbruten kronologi är också en kronologi. Det finns alltid en berättelse, en början och ett slut.

Men om nu romanförfattaren vill beskriva det meningslösa? Och då menar jag inte någon vag, existentiell tomhetskänsla utan den konkreta moraliska tomheten, som i förödelsen på marken i en bombad stad eller förintelsen i nazisternas gaskamrar vad innebär det för kronologin? Går det att motverka romanens inbyggda försoningsmoral, förhindra att det smyger sig in en förljugen mening i det meningslösa? Det är förstås ingen slump att den moderna romanens uppbrutna och fragmentariska kronologi växte fram i skuggan av de båda världskrigen som ett svar på deras meningslöshet, men fragmenteringen i sig visade sig alltså inte tillräcklig i längden: tvärtom, läsarna vande sig, greppet blev norm. Problemet kvarstod. I inledningen till sin roman Slakthus 5 berättar den amerikanske författaren Kurt Vonnegut hur han i åratal försökte skriva om den allierade bombningen av Dresden i andra världskrigets slutskede, ett av historiens största enskilda krigsbrott. Vonnegut upplevde den själv som krigsfånge i ett skyddsrum, men hur han ska gestalta det som hände vet han inte. Han skriver och skriver, men berättelsen vägrar.

Den roman som efter mer än tjugo år ligger färdig och avslutad liknar inte mycket annat. Vonnegut inte bara bryter upp kronologin, han avskaffar den helt. Berättelsens antihjälte Billy Pilgrim, som tillsammans med författaren upplever förstörelsen av Dresden, har i ett obevakat ögonblick lösgjorts från tiden och fått förmågan att hoppa fram och tillbaka i sitt liv. Under sin bröllopsnatt går han på toaletten och förflyttar sig till skyddsrummet i Dresden 1945, där han så småningom färdas vidare till en sjukhussäng där han vårdas efter en flygolycka och så vidare. Sitt eget dödsögonblick har han upplevt många gånger, det är som ett lila brus. Kanske, men inte säkert, har hans förmåga att förflytta sig i tiden...

Marinbiologer och klimatforskare gråter när de berättar om vad som händer med korallreven. Frågan är varför inte alla gråter, undrar poeten Jonas Gren.

Kanariefågeln i kolgruvan är en ofta använd liknelse i miljödebatten. Den kommer från koldistrikten i England, där risken för kvävningsdöd ständigt lurade nere i gruvorterna. När som helst under arbetet bland sten och rök kunde den luktlösa, transparenta kolmonoxiden – ”the silent killer” – tränga fram. En kanariefågel, med sina känsligare lungor, placerades i en bur i gruvgången. När fågeln burrade upp sig, tycktes få panik, var det dags att illa kvickt ta sig upp.I vår tid brukar Arktis smältande sommaris beskrivas som klimatsystemets skälvande burfågel. Signalen: hettan kommer. Kolmonoxiden har blivit koldioxid. Ett växande lock av gas över jorden.Nyligen mötte jag en ny form av kanariefågel, varken i gestalt av is, isbjörn eller skogsbrand. Det var en gråtande naturvetare. Om vi, som inte är forskare, har svårt att riktigt känna av jordens döende djur och växter – utrotningen sipprar liksom kolmonoxiden lukt- och ljudlöst in i våra liv – borde vi kanske ställa fram en marinbiolog i varje konferenscenter, i varje skola och arbetsplats. Medan vi knogar på i tillvarons gruvort, kan vi se den naturvetenskapliga forskaren bryta ihop framför oss.Det kunde till exempel vara kemisten Will Steffen, av av världens ledande jordsystemforskare. Han stod på en scen i Stockholm i somras, jag hade bjudit in honom – och några andra forskare – till släppfesten för min senaste diktsamling, Antropocen, som tar sin utgångspunkt i människans relation till planeten. Min förväntan var att Will Steffen skulle prata om den vetenskapliga bilden. Kanske lyfta fram lite statistik, som visade hur det står till med jordklotet.Han gjorde ingenting av detta.Istället talade Steffen nedtonat, som om han pratade med en nära vän om ett sjukdomsbesked."Jag känner en korallrevsforskare", sa han. Det tog inte många sekunder innan vi i publiken hade smittats av denna kanariefågels stillhet. Korallforskaren, berättade Steffen, hade undersökt Stora barriärrevet i Australien tidigare i år. Flygbilder hade redan tidigare gett indikationer. Mil efter mil av rev som – istället för färgsprakande – lyste vita mot himlen. Blekta, det vill säga: stressade av vattnets ovanligt höga temperatur. När Will Steffens vänner körde i en båt mot de blekta reven, kom lukten emot dem."It was the smell of Death", sa Steffen. Lukten av död. Koraller är inte, som man kan tro, någon slags sten eller sediment, utan miljontals små polypdjur som lever i symbios med gröna alger. När vattnet omkring koralldjuren blir för varmt, stressas de. De livsnödvändiga algerna stöts bort. Vita, övergivna, döende står korallreven kvar. Den enda räddningen är att temperaturen sänks. Då kan algerna flytta tillbaka.Den senaste sommarens blekning av stora barriärrevet i Australien överträffade alla tidigare. 93 procent av korallerna hade knuffat ut sina livgivande alger. Norra delen av revet såg redan ut att vara bortom räddning. ”Jag visade de senaste flygbilderna av blekningen av barriärrevet för mina studenter, sedan grät vi”, twittrade en av de ledande korallforskarna, marinbiologen Terry Hughes, i april i år.Twitter, som på svenska betyder kvitter. Här har vi kanariefåglarna. De gråtande marinbiologerna. Varför gråter de? Frågan är varför alla inte gråter?Korallreven, havets regnskogar. Trots att de täcker ett par procent av havsbottnen, utgör de habitat för en fjärdedel av allt liv i haven. Att reven redan har farit illa av mänsklig verksamhet visar forskningen. Överfiske, framförallt av rovdjuren, stör korall-eko-systemen i grunden. De blir sårbara för plötsliga förändringar, som ett oväder. En enda storm och det stressade revet kan förvandlas från en glimrande manifestation av tusentals livsformer, till ett ensidigt, artfattigt system. När revet väl skiftat status, och sjögräs tagit över, konkurreras korallerna ut. Ett regimskifte...

Det utbredda missnöjet med politikerna i USA är ingen nyhet, menar Mikael Timm, som avtäcker de historiska rötterna i höstens presidentvalsdebatt.

Ja, det där var förstås Donald Trump som förolämpade sin motståndare. Trumps brister har utretts många gånger, så låt oss ägna oss åt varför Trump trots allt har anhängare. Är han något helt nytt i amerikansk politisk historia eller del av en tradition?Amerikanska medieanalytiker har självkritiskt talat om att media tog Trump lite för lättvindigt under primärvalen. Istället för att granska honom i sakfrågorna använde man honom som en publikfångande clown, som i repliken vi hörde om vissa kroppsorgans storlek. Men när nu journalisterna väl börjat syna Donald Trump i sakfrågorna, förblir han svår att beskriva. Declan Walsh skriver i New York Times om hur redaktionen får mail från utländska läsare som undrar varför valkampanjen handlar om e-post, Obamas födelsecertifikat och skönhetsdrottningar. Ja, varför är det så svårt att förstå Trump, att förstå USA?*Något måste det ju vara som gjort Donald Trump till presidentkandidat. Hans vinster i primärvalen kan inte bara bero på att han lurat väljarna, i så fall skulle andra amerikanska populister blivit presidenter för länge sedan. Hur fungerar Trumps trollspö?Ja, i likhet med Jimi Hendrix som mig veterligt Trump aldrig refererat till så har han en förståelse för språkets rytm och melodi, dessutom vet han att den retoriska helheten kan vara större än delarna.Låt oss lyssna till Trump i våras när han fick frågan om det är rätt eller fel att diskriminera personer på grund av deras religion, detta mot bakgrund av Trumps förslag att vägra muslimer inresetillstånd till USA.*Hela svaret här var det kortat - var exakt en minut, 220 ord det har Evan Puschak som driver sajten Nerdwriter räknat ut. Av de 220 orden är 172 enstaviga, 39 ord är tvåstaviga och bara fyra ord är trestaviga. Och två ord är faktiskt fyrstaviga, ett är temporary som han sväljer.Boston Globe analyserade 19 kandidater som fanns i början av valrörelsen, man körde ett språktest som används i skolor. Trumps språk var jämförbart med fyra- klassares, Hilary Clintons låg i mitten av skalan, som en åttaklassare och vänsterkandidaten Bern Sanders var som en avancerad gymnasists. Trumps framtoning i hemmahos-reportage påminner mig om Axel Wennergren, förtjust i lyx, en rätt nervös magnat med bräcklig ekonomi och ännu tunnare kunskaper om världen. Wennergren kallades för världens bäste dammsugarförsäljare. Och Evan Puschak ser Trump som den ultimate försäljaren.*Låt oss se på valrörelsen som en del av historien. Förutsättningen för Trumps framgångar sägs vara det utbredda missnöjet med politikerna. Må vara, men jag tror knappast väljarnas missnöje med politikerna är större nu än låt oss säga under Richard Nixons tid vid makten på 70-talet eller Woodrow Wilsons tid vid första världskriget. Inte är jag säker på att valkampanjerna är smutsigare nu än de var på 30-talet när Franklin D Roosevelt vann. Och vad gäller populistiska excesser har Trump föregångare som den berömde eller beryktade Tom Pendergast i Kansas City på 30-talet eller Huey Long som var guvernör i Louisiana under depressionen, bägge nog faktiskt ännu mer drivna populister än Trump själv och Huey Long vann sina val. Alla dessa tre fascinerar likt Shakespeares Richard II omgivningen med sitt brutala förakt för konventioner.Så - Nej, Trump är något helt nytt, hans framgång är kopplad till det historiska arvet.Nationalstaten USA föddes ur missnöje. De immigranter från hela världen som tog sig till USA gjorde det för att de var missnöjda med sakernas tillstånd i det egna landet. Det kunde vara svälten som drev människor till USA, religiöst förtryck, politisk ofrihet. Gemensamt var att immigranterna ogillade regimerna i sina hemländer till den grad att de emigrerade. Självfallet var de djupt skeptiska mot varje form av statsmakt i sitt nya hemland.När president Obama för några år sedan med stort besvär drev...

När den politiska utopin låter ändamålen helga medlen kan romanen utgöra ett viktigt motgift. Ola Larsmo läser Robert McLiam Wilsons "Eureka street".

Tro det eller ej, men antalet dödsoffer i terrordåd i Europa var som störst på nittonhundrasjuttio- och åttio-talen. Och just från 1980-talet bär jag med mig en del idéer som jag saknar i dagens debattJag tänker främst på den tidens utopikritik. I skriverier från sjuttiotalet om Rote Armeefraktion, RAF, och deras terror i Förbundsrepubliken kunde man ibland höra formuleringar som  Visserligen, men de vände sig mot den kvardröjande fascismen i Tyskland. Problemet med den satsen är i första hand orden visserligen, men. Det var samma men man kunde få höra från dem som försvarade USAs terrorbombning av Vietnam. Visserligen. Men. Det betyder: vi vet att fruktansvärda övergrepp begås, men ändamålen helgar medlen. Det finns ett högre syfte. Alltså är övergreppen på något dunkelt vis berättigade.Det sena sjuttiotalet och det tidiga åttiotalet var den tid då utopikritiken sköt in sig på den sortens försvar för det oförsvarliga. Böcker som André Glucksmanns Kokerskan och kannibalen och Bernard Henri-Lévys Barbari med ett mänskligt ansikte var filosofiska bästsäljare. Madeleine Gustafsson skrev den fina essäboken Utopin och dess skugga. Den före detta marxisten Glucksmann plockade vältaligt ned sin egen 68-generations alla förhoppningar och ursäkter varefter han genast började propagera för utplacerandet av en massa kärnvapen överallt i Europa och föll in i högstämd kalla kriget-retorik. Som om han inte hört vad han själv nyss sagt. Men insikten om utopin som ursäkt för avgrunden dröjde sig kvar.Den konflikt på nära håll som sysselsatte mig personligen var Nordirland. Jag reste där, jag läste in mig så som andra fördjupat sig i Vietnamkrig eller i Mellanösternkonflikt. Också i Sverige mötte man ofta en lite luddig tanke om att provisoriska IRA hade en oklar men dock rätt på sin sida eftersom de antogs företräda den katolska minoritet i Ulster som länge förnekats många medborgerliga rättigheter. Att spränga varuhus var på något vis en tragisk nödvändighet.Men sådan såg inte verklighetsbeskrivningen längre ut i de romaner som skrevs av yngre författare på Irland. Här fanns en leda och ett äckel inför en berättelse om Nationen i vars namn det var rätt att offra andras liv. Terrorismen på Nordirland, såväl den katolska (inom stora citattecken) som den protestantiska har skildrats intensivt och välfångat i många romaner som Eoin McNamees För Gud och Ulster om knivmorden på katoliker utförda av de så kallade Shankill-slaktarna eller Bernard MacLavertys Cal. Men den bok som gjorde det starkaste intrycket på mig och många andra var Robert McLiam Wilsons Eureka Street som gavs ut för precis tjugo år sedan. Den är länge en pikareskroman som målar upp ett 360-graders panorama över Belfast de sista åren före fredsavtalet, The Good Friday Agreement. Men sedan kommer det helt omvälvande elfte kapitlet.En ung kvinna, Rosemary, är på väg ut för att äta lunch i centrala Belfast och går och tänker på den man, Sean, som hon nyss inlett ett förhållande med. Flera sidor skildrar hennes vardag, belyst av en ny förälskelses ljus. Ingenting i romanen förbereder oss på det som sedan händer. Som det står: Hon vände sig om för att mumla ett tack och upphörde att existera. En bomb exploderar inne på lunchrestaurangen och flygande glas skär henne bokstavligen i bitar. Det är samma sak som drabbar den man som nyss höll upp dörren för henne, mamman och de två barnen vid fönstret. Och tiotalet andra lunchgäster och folk som passerar förbi på gatan.I händerna på en sämre författare hade skildringen av ännu ett bombattentat blivit till en episod som skulle skapa allvar mitt i en underhållande roman. Men McLiam Wilson har andra avsikter. Han beskriver exakt vad en bomb gör med människokroppar. Han ger varje lemlästat lik ett namn, en historia, drömmar och förhoppningar. Inklusive åttaåriga Nathalie,..