"Anarkisten" av Joseph Conrad utkom 1907, men refererades flitigt efter dåden mot World Trade Center. Ändå var det som om nästan alla läste romanen fel, menar Patricia Lorenzoni.

På eftermiddagen den 15 februari 1894 sprängde en man sig själv i luften i Greenwich Park i London. Av allt att döma handlade det om ett misslyckat attentat, inte helt olikt det som skedde i Stockholms i december 2010. Den enda som strök med var attentatsmannen själv. I London 1894 var målet dock ingen shoppinggata. Istället tycks bomben ha varit ämnad för Greenwichobservatoriet och dess nollmeridian, den globala tidens centrum.Varför observatoriet? 1800-talet var de exakta vetenskapernas tid. Naturhistoriska museer byggdes för att likna äldre tiders katedraler, det kungliga observatoriet i Greenwich var ett tempel inborrat i världens imaginära centrum. Just detta tar romanförfattaren Joseph Conrad fasta på, när han i boken Anarkisten från 1907 väver en berättelse utifrån bomben i Greenwich. En bok som tycktes kusligt aktuell efter elfte septemberattackerna 2001. Den blev redan dagarna efter attackerna ett av de i amerikansk media absolut mest refererade litterära verken.Ändå var det som om nästan alla läste Conrad fel, eller inte hade läst honom alls. Låt oss återkomma till detta, men först hastigt återvända till den där februaridagen 1894, och till hur en ung man sprängde sig själv i bitar i en park.Bombmannen var en fransman vid namn Martial Bourdin. Han frekventerade Club Autonomie, en mötesplats för exilanarkister från kontinenten. Trots att Bourdins identitet fastställdes, och trots att säkerhetspolisen redan tidigare hade infiltrerat Club Autonomie och därmed höll den under bevakning, lyckades man aldrig få något tillfredsställande motiv till själva bombningen.Men, kanske vän av ordning säger, måste terrorhandlingar ha ett tillfredsställande motiv? Är inte själva syftet att slå blint och plötsligt, låta händelsen ingjuta osäkerhet och rädsla genom själva oförutsägbarheten? Är terrordåd ens något att försöka förstå?Joseph Conrad gav sina egna svar. Den svenska titeln, Anarkisten, är egentligen missvisande. I original heter den The Secret Agent, "den hemliga agenten", vilket bättre speglar den fond av internationellt maktspel mot vilken attentatet i Greenwich tecknas. Mannen bakom bomben, en viss Mr Verloc, är en nyckelperson i Londons anarkistiska undre värld, men också både polisinformatör och agent för en icke namngiven utländsk makt. Bakom denna icke namngivna makts ambassad, skönjs tämligen lätt konturerna av Ryssland. Ambassadsekreteraren Mr Vladimir formulerar problemet: Britterna är alltför slapphänta med exilanarkister från kontinenten. Med ett rejält fyrverkeri och skulden lagd på anarkisterna, kan repressiva åtgärder pressas fram. Och vad kan vara bättre mål än observatoriet, symbol för den vetenskap som ersatt Gud som garant för sanning? "Anarkisten" i Conrads roman är alls ingen anarkist Mr Verloc är en betald provokatör.Bokens fiktiva anarkister är dessutom en sorglig skara, elakt karikerade kvasirevolutionärer vars politiska övertygelser i de flesta fall tycks helt underordnade individuella narcissistiska begär. Det enda undantaget, den godmodige Michaelis, skildras som förlamad av sin egen kroppshydda, oförmögen att göra så mycket mer än att bli omhändertagen av en förmögen beskyddarinna medan han skriver på en förvirrat idealistisk bok. Som Michaelis motpol finns "professorn", också kallad "den perfekte anarkisten". Han är sprängmedelsexperten som förkroppsligar fördomen om anarkismen som nihilistisk dyrkan av förstörelse. Professorns begär efter renhet tar formen av en dröm om den fulländade tändhatten. Bredvid denna tändhatt är allt annat perifert.Dagen efter elfte septemberattackerna 2001 publicerade den konservativa tidskriften National Review en ledartext som drog en rät linje mellan attackerna mot tvillingtornen, Conrads skildring av Greenwichattentatet och, i ett vågat historiskt språng, barbarernas plundringar...

Richard Wright framstod på 40-talet som en av sin generations viktigaste författare. Anneli Jordahl har läst klassikern "Son av sitt land".

Det är i slutet av trettiotalet. Tjugoårige Bigger Thomas bor i Chicagos slum där han och gänget roar sig med att leka rollspel. Var och en tilldelas en hög position i samhället. De härmar Generalen, Företagaren och Presidenten. Allt slutar i tung stämning. de får vad de vill och vi får ingenting som att leva i ett fängelse.När Bigger erbjuds ett jobb som chaufför hos miljonärsfamiljen Dalton är det en stor sak. Familjen berömmer sig med att ömma för de svarta. Dottern, studenten Mary, sympatiserar dessutom med kommunisterna. Frågar om Bigger är med i facket.I en stund av oreflekterad radikalitet blir Bigger beordrad att gå med henne och pojkvännen, den aktive kommunisten Jan, på restaurang. Helst på sydsidan, dit de svarta går. Skulle han sitta till bords med vita, äta och dricka rom, säga du. Som om de vore jämlika! De unga radikala förstår inte vidden av de mörka krafter som sätts i rörelse.Native son - Son av sitt land - som kom 1940 räknades till den så kallade protestlitteraturens främsta roman. Richard Wright var under 30-och 40-talen den mest inflytelserika afroamerikanske författaren.Wright är skicklig på att skapa en nervig spänning mellan pregnant tecknade karaktärer, var och en med sin plats i samhällshierarkin. Biggers skakiga utsatthet i vita människors närhet. Han tackar först nej till restaurangbesöket. Driver de med mig? Känslan av att bli lurad - i ett jämlikhetens rollspel - provocerar. En fullt begriplig reaktion på de dubbla budskapen: Vi är vänner. Passa upp mig!Vid hemkomsten tvingas en salongsberusad Bigger bära en stupfull Mary upp till sovrummet och lägga henne på sängen. Hon gnyr och yrar och han förmår inte stå emot driften att kyssa henne. När han smeker hennes bröst öppnas dörren av Mrs Dalton. Bigger trycker en kudde över ansiktet på Mary för att hon ska hålla tyst. När modern stänger dörren märker han till sin fasa att flickan är död.Romanens första del påminner mig om Strindbergs Fröken Julie där en adelsfröken bjuder upp och utmanar den socialt uppåtsträvande betjänten. I kväll är Fröken Julie galen igen; komplett galen, lyder dramats första mening. Mary befinner sig - precis som Julie - i psykiskt obalans, destruktiva krafter drar nedåt. Trotsigt njuter hon av att sätta sin ansedda familjs heder på prov. Med sin rättviseideologi uppfattades de röda som ett lika stort samhällshot som de upproriska afroamerikanerna.Jag tror inte Richard Wright hade läst Strindberg, men det ödesmättade dramat - mellan den blonda Mary och familjens nyanställda chaufför - gnistrar av samma virrvarr av motstridiga krafter. Marys pendling mellan överklassfasoner och sårbarhet, Biggers kast mellan förakt och åtrå, klassosäkerhet och manligt styrkeöverläge.Julie och Mary offras som en konsekvens av att de vägrar hålla korrekt avstånd till tjänstefolket. Alltmedan Mr Dalton fortsätter med sin välgörenhet och vårdar sitt varumärke som de fattigas generösa vän. Samtidigt hyr han ut slitna råttbostäder till svarta för ockerhyror, och vägrar låta dem bo i de vitas tryggare kvarter.Richard Wrights roman kan på sitt sätt läsas som en bladvändare om kapitalistiska systemet, mycket påminnande om John Steinbecks Vredens druvor. Bigger ser en chans att ta tillbaka från de rika och iscensätter en utpressning mot familjen Dalton.Romanens utgivning orsakade ett ramaskri. Varför gestaltades Bigger till en stereotyp av en våldsam svart ung man? Undrade afroamerikanska läsare. Så ondskefull att han inte ens urskuldade sig för mordet och som dessutom hade mage att känna sig lättad och befriad.Den kontroversiella romanen blev en bästsäljare vilket aldrig tidigare hänt en afroamerikansk författare. Richard Wright anklagades för att ha sålt ut sitt folk för pengar. En ung adept, författaren James Baldwin, befarade att de vita rasisterna härmed fick vatten på sin kvarn. Provokationen...

Efter 11 septemberattackerna försökte flera amerikanska författare att fånga terrorismens väsen. Men resultatet blev berättelser om den amerikanske mannens vantrivsel i kulturen, menar Maria Küchen.

Terrordådet mot World Trade Center i New York elfte september 2001, gjorde avtryck i den amerikanska skönlitteraturen. Två av USA:s mer uppskattade berättare, John Updike och Don DeLillo, skrev till exempel romaner där de försökte gestalta jihadistiska terrorister. De misslyckades båda två, men på olika sätt.I John Updikes "Terroristen" från 2006 skildras Ahmad, en fiktiv tonårspojke i New Jersey. Ahmad är född i USA och har vuxit upp med sin mamma Teresa, amerikanska med irländska rötter. Hans egyptiska pappa försvann ur bilden när han var liten. Religiös blev han i elvaårsåldern och det ligger förstås nära till hands att se den radikala imamen i hans moské som ett faderssubstitut.Den skötsamme Ahmads längtan efter renhet, efter något större och sannare än konsumismen i ett samhälle han avskyr alltmer, utnyttjas av lokala jihadister för att fostra honom till självmordsbombare. Updike demoniserar inte Ahmad. Han framstår inte som ondsint eller ens våldsbenägen. På det hela taget ger "Terroristen" ett överrumplande sympatiskt porträtt av en ung brinnande människas längtan efter sammanhang och mening."Terroristen" skrevs i ett USA där jihadistiska självmordsbombare av de flesta betraktades - och betraktas - som inkarnationer av ren, rå, primitiv ondska. Updike strök inte dessa stämningar medhårs. Han ville nyansera. Det hedrar honom, men rent skönlitterärt har välviljan en baksida. Det förblir obegripligt varför Ahmad skulle vilja ta livet av inte bara sig själv, utan också av många andra, oskyldiga.Kanske förmår Updike inte gestalta denna beredvillighet att dö och döda, eftersom han helt enkelt inte begriper sig på den. Hans bok framstår som ett verk av en rätt så hygglig människa, som i grund och botten tror de flesta om samma slags hygglighet, även om våra mänskliga brister förstås kan leda oss katastrofalt snett. Det är en sympatisk människosyn, men den hjälper inte en författare att blottlägga drivkrafterna bakom politisk och religiös terrorism. Terrorism har mindre individuella och mer komplicerade orsaker än enskilda personers mänskliga ofullkomlighet.Don De Lillo kommer i sin roman Falling man närmare terrorismens väsen i sina porträtt av självmordspiloterna som flög in i World Trade Center. Glimtvis lyckas han spegla den våldsamma religiösa fanatikerns bild av vår värld och våra kroppar som något sekundärt, lågt, tillfälligt och ofullkomligt.Människans fysiska tillvaro på jorden, skyskrapor och flygplan och annat vi bygger - varför inte utplåna det, om utplånandet banar väg för något bättre? Det ska ju ändå snart försvinna. Med den synen blir terror i Guds namn inte en handling i hat. Den religiöst motiverade terroristen avskyr inte dem han dödar. Han är likgiltig för dem. Han släcker flyktiga liv i en förgänglig värld för att nå ett högre, evigt mål.DeLillos bilder av de enskilda självmordspiloterna i terrorattacken mot World Trade Center, blir dock plattare och tommare än Updikes bild av Ahmad. De framstår som klippdockor snarare än som karaktärer. Inte heller DeLillo faller för frestelsen att demonisera, och inte heller han tycks på djupet förstå jihadisternas beredvillighet att dö och döda. Därför förmår han inte beskriva dem annat än skissartat, som representanter för något främmande och obegripligt.Updike misslyckas med att gestalta terrorismens väsen, DeLillo misslyckas med att gestalta terroristen som enskild människa av kött och blod. Kanske borde jag acceptera det. Kanske borde jag godta våldsam jihadism och annan terrorism som ett obegripligt ont. Men det gör jag inte. Terrorism är inte obegriplig bara för att den är frånstötande. Till de skönlitterära författarnas uppdrag hör dessutom att ställa oss läsare inför det obegripligt frånstötande och tvinga oss att se det sådant det är.Våldsam jihadism,..

Långtråkighet, tristess, leda. Det är företeelser och begrepp som har börjat etablera sig som ett legitimt forskningsfält. Kan långtråkigheten rent av förstås i neurologiska termer?

(repris från våren 2016)Sommaren 2014 publicerade psykologer från University of Virginia i USA en charmerande studie i den högt ansedda tidskriften Science [1]. Studiedeltagarna instruerades att sitta ensamma i ett rum i 15 minuter och vara ensamma med sina tankar. I rummet fanns också en apparat som de kunde ge sig själva elchocker med. Forskningsledarna förklarade noggrant att meningen med experimentet inte var att deltagarna skulle chocka sig själva - meningen var att vistas 15 minuter i ett rum utan något att göra men, om de ville fick de använda apparaten. Sedan gick forskningsledarna ut och lämnade den enskilde deltagaren ensam med sina tankar. När experimenten summerades visade det sig att 67 % av de manliga och 25 % av de kvinnliga deltagarna hade gett sig själva elchocker någon gång under kvarten av ensamhet. Forskarna drog slutsatsen att många föredrar att göra någonting framför att vara sysslolösa även om detta specifika någonting är negativt, som att tex utsätta sig själv för fysisk smärta.Ett annat sätt att se på resultaten är att många tycks vara redo att gå långt för att slippa att vara uttråkade. Hellre en distraktion, även en potentiellt smärtsam, än känslan av att tiden står still. Tristess en för de flesta välbekant men ändå svårdefinierad känsla. Om jag vågar mig på att formulera vad den generella uppfattningen av tristess är skulle jag påstå att det uppfattas främst som avsaknad av något; att något inte finns snarare än att något aktivt händer i ens hjärna.Men tänk om tristess inte är en allmän avsaknad eller tomrum, utan något mer konkret, ett specifikt neurofysiologiskt mönster som induceras vid avsaknad av stimulation, en sinnesstämning fullt jämförbart med ilska, glädje eller sorg. Ett mönster som uppmanar till aktivitet, nästan vilken som helst, som i det nämnda fallet med personerna som gav sig själva elstötar. Kanske är tristess anledningen till att du lyssnar på detta nu. De flesta kan nog hålla med om att känslan framkallar ett starkt behov för avlösning. Nuförtiden är det sällan man ser någon som väntar på busshållplatsen eller tågstationen som inte avlöser sin tristess med hjälp av smartphone.Journalisten Maggie Kourth-Baker skrev nyligen en artikel i tidskriften Nature om hur tristess börjat etablera sig som ett legitimt forskningsfält i gränslandet mellan psykologi, neurofysiologi, genetik och filosofi [2]. Forskare vill helt enkelt förstå vad tristess är: vad den gör, hur den uppstår, vad dess biologiska funktion är, hur den påverkar vårt psyke och beteende.För att göra saken ännu mer invecklad verkar det finnas flera olika sorters tristess [2]. En variant är så kallad tillståndstristess. Det är något som alla kan hamna i, till exempel när man sitter ensam i ett rum sysslolös, eller väntar på bussen vid en hållplats. En studie som nyligen publicerades av australiensiska forskare visade att studiedeltagare som fick titta på samma avsnitt av komediserien Vänner två gånger i rad åt 14 % mer chips och godis jämfört med en kontrollgrupp som fick titta på två olika avsnitt [3]. Forskarna tror att tillståndstristessen, framkallad av att behöva genomlida ett avsnitt man precis sett, medför att deltagarna äter mer för att fördriva känslan. Sedan tidigare är det också känt att tristess är ett av de vanligaste skälen personer med ätstörningar anger för hetsätning [4]. Så tristess påverkar beteendet på väldigt konkreta, men kanske förbisedda, sätt i vardagliga situationer. Potentiellt ger det oss också verktyg för att bättre hantera dem.Men utöver tillståndstristress - som alla råkar ut för - finns det något som kallas inre egenskapstristess, dvs benägenheten hos individer att vara uttråkade. Och det är nu saker börjar bli intressanta på riktigt.1986 utvecklade forskare från University of Oregon en skala...

Hur har litteraturen förhållit sig till det politiska våldet genom historien? Dan Jönsson har läst två svenska romaner som gestaltar historiska dåd på svensk mark.

Det sägs att när Anton Nilson, Amaltheamannen, 1972 fick sig tillsänt ett ex av Per Anders Fogelströms nyutkomna roman Café Utposten orkade han inte läsa den. Han lär ha bläddrat lite förstrött, ögnat igenom några stycken här och var, och snabbt konstaterat att det var en onödig och undermålig bok. Ingenting att bry sig om. Jag kan på sätt och vis förstå honom. Fogelströms lilla roman om händelserna i juli 1908, när Anton Nilson tillsammans med två kamrater sprängde strejkbrytarfartyget Amalthea i Malmö hamn och en engelsk strejkbrytare dog, tar sig utan tvivel vissa, rätt svårbegripliga konstnärliga friheter. Att det är Amalthea-attentatet den handlar om är omöjligt att missförstå, men Fogelström har av någon anledning förlagt handlingen inte till det historiska Malmö utan till en namnlös hamnstad, strejkbrytarna som attentatet riktas mot är inkvarterade i en barack på land istället för på en båt, titelns Café Utposten ligger på en liten bergknalle vid hamnen och inte som det verkligen gjorde, mitt i stan, med mera. En sorts estetiska försiktighetsåtgärder som i och för sig är allmängods inom den historiska romangenre det här är fråga om, men som i just detta fall skapar en distanserande effekt som på en gång står i skarp kontrast mot attentatsmännens ideologiska kompromisslöshet och samtidigt tar udden av det politiska dilemma där berättelsens moraliska kärna är belägen. Svårt att riktigt begripa som sagt.Men jag misstänker förstås ändå att Anton Nilsons antipati mot Fogelströms roman inte främst var av estetiskt, utan av ideologiskt slag. Café Utposten publicerades alltså 1972, första utkastet skrevs fem år tidigare romanens tillkomst sammanfaller alltså precis med en period, under Vietnamkriget, studentrevolterna och gruvstrejken, när den svenska socialdemokratin utmanades av en revolutionär, inte sällan våldsbejakande, rentav våldsromantisk vänsterrörelse som i många avseenden verkade besläktad med den radikala ungsocialistiska rörelse där Anton Nilson och hans kamrater hörde hemma. För reformisten Fogelström var denna radikalism djupt främmande, och Café Utposten bör nog läsas som hans inlägg i den ideologiska polemiken. Förloppet ses ur attentatsmännens och deras sympatisörers perspektiv, men i ett eftersinnande historiskt släpljus med en sentida ramhandling där Nilsons alter ego Axel Stålenborg, nu i åttioårsåldern, har stämt möte på Utposten med sin gamle kamrat Ruben Lind. De två var en gång i tiden med i samma ungsocialistiska förening men Lind höll sig utanför attentatsplanerna, och över en kopp kaffe och en mazarin för de ett trevande, lite motvilligt samtal som liksom hejdar sig så fort det bränner till inför de stora, svåra frågorna. Vid ett bord längre bort sitter en grupp långhåriga ungdomar, kanske några av den nya tidens radikala aktivister. Historien tycks gå igen.Ruben Lind, som nog får sägas vara författarens språkrör i romanen, är den som ställer frågan vad som egentligen vanns med attentatet, vad det var som gjorde våldet nödvändigt, med andra ord om det finns någonting som skulle kunna rättfärdiga den människas död som blev priset. Och Fogelström är inte sämre författare än att han låter sin berättelse pröva radikalernas svar: vi uppnådde det vi ville. Strejkbrytarna åkte hem. Försöket att vrida strejkvapnet ur våra händer misslyckades. Att människor skulle dö var aldrig meningen, men strejkbrytaren hade valt sida och var inte oskyldig. Men i historiens ljus tvivlar både Lind och Stålenborg själv på det resonemanget: visst, de engelska strejkbrytarna försvann, arbetarna fick gå tillbaka till fabriken men på villkor som var sämre än dem som de från början hade gått i strejk mot. Och strejkbryteriet försvann inte; bara några år senare drevs alla spårvagnar i Stockholm av strejkbrytare. Stålenborg fick ge nästan tio år av...

I den grekiska mytologin var argonauterna de hjältar som Jason samlade på skeppet Argo. Dagens argonauter navigerar över samtidens föränderliga hav av familjekonstellationer och identiteter.

När jag berättade att jag skulle bli förälder var det en av mina vänner som inte sa: "Åh, vad kul, det har ju du alltid velat." Istället sa han: "Okej, men jag kommer vara jävligt hård mot dig." Vi satt på en bar i en källare i hans hemstad, en plats som varit viktig för oss, för att den främst befolkas av andra bögar. Och jag känner honom så väl att jag omedelbart avläste mer i det han sa: Att han inte skulle tillåta mig att tvinga på honom något plötsligt intresse för spädbarnsmotorik och blöjexem.Och att han tycker att det är direkt omoraliskt att skaffa barn till en sådan här värld. Och att jag låtit mig luras av en heteronormativ idé om barn som självförverkligande projekt, ett narcissistisk påfund som desperat försöker kompensera en rädsla för döden.Kanske har min kritiska, queera, vän rätt. Kanske känner han sig sviken av mig. Säkert är i alla fall att jag gett mig hän åt en dröm om den stora relationen där kärlek och plikt sammanfaller, och där jag hela tiden är övertygad om att jag är på precis rätt plats, hur slitigt det än är i stunden.Jag undrar vad min vän skulle tänka om Argonauterna av Maggie Nelson, en av fjolårets mest uppmärksammade böcker i USA, som dyker upp i svensk översättning av Karin Lindeqvist under hösten. Boken har tokhyllats, och Maggie Nelson har för sin essä-memoar-roman kallats både för en djärv, samtida tänkare och en mästerlig poet.Argonauterna förenar känsligt skildrade vardagssituationer med läsningar av kritisk teori för att tänka nytt, stort och liksom elastiskt om sexualitet, graviditet och konst. Den handlar om gyttret av omsorg, tillgivenhet, pengar och kulturella föreställningar som lägger grunden för det som kallas "en familj". Kanske skulle min vän tycka att den är för vag. Inte tillräckligt konfrontativ. Men han skulle också kunna njuta av den här texten. Beundra hur dess oförskräckthet oftast ligger i att ställa frågor och associera, snarare än att attackera. Hur Nelson så vackert skriver fram en sorts formens kollektiva politik, när hon hela tiden citerar vad andra skrivit och sagt.Boken är en virvel av tankar och idéer som uppstår, då Nelson, i sitt kritiska, queera sammanhang börjar längta efter barn. Omgiven av ifrågasättande vänner som min egen, tänker jag. Hon vill ha ett barn i ett hem tillsammans med sin kärlek, den queera konstnären Harry Dodge.Genom sin graviditet ansluter sig Nelson till en traditionell kvinnoroll. Till den kulturella fetisch som associerar femininitet med reproduktion. Men hur kommer det sig, frågar Nelson, att upplevelsen att känna ett annat liv i sig, som är så konstig och vild och omvälvande, samtidigt symboliserar den ultimata konformiteten och anpassningen? Är det bara ytterligare ett exempel på hur något som kopplas ihop med femininitet förminskas?Boken skildrar hur de båda älskandes kroppar parallellt transformeras. Samtidigt som Nelson är gravid, förändras Harrys kropp genom testosteron och en bröstoperation. Hans kropp bryter inte bara mot cis-normen, utan också mot en skapligt etablerat berättelse om könskorrigering. Och texten är ett kärleksbrev, där Nelson visar den skeptiskt lagde Harry hur mycket möjligheter det finns att skapa ny verklighet, nya sätt att tänka, genom att använda språket och skriva.Min vän och jag har i våra samtal alltid associerat familj med instängdhet. Med sociala gränser som oreflekterat kränks, ett sammanhang där människor försöker tvinga på varandra dåligt samvete och heterosexualitet kring tvångsmässigt runtrörda middagsgrytor. Och oftast behöver någon en kvinna bjuder traditionen slita ut sig för att det dysfunktionella systemet ska upprätthållas.Vi har värdesatt att undvika, och att frigöra oss ifrån sådana familjesystem. Ett undvikande, som även om det gjorts för att fly homofobi, förstås också varit beroende...

Träd som minns och känner smärta. Träd som stöttar sina grannar och delar med sig av näringsämnen. Katarina Wikars avlyssnar skogens hemliga och mångförgrenade liv.

På mitt kylskåp har jag ett urklipp på granen Old Tjikko, den är bara tre meter hög men världens äldsta träd. Den är lite snedvuxen också, för den står alldeles ensam på Fulufjället i norra Dalarna. Men hur gammal är Old Tjikko då? Forskarna från Naturgeografiska institutionen på Uppsala universitet säger 9 950 år för granar kan föröka sig genom nya kloner som genetiskt är samma som urspungsgranen. Ett matriarkat av granar som under årtusendena växt, blåst omkull, invaderats av barkborrar, blivit gamla och trötta och rasat, och långsamt, långsamt gett plats åt sticklingen Old Tjikko.Old Tjikko är faktiskt ganska ful, ser lite ut som en gran på en teckning av konstnären Carl Fredrik Hill som jag har på väggen. Ensam och spretig i blåsten.Det finns en anledning till att jag helt plötsligt har börjat intressera mig för granen. För jag har blivit med skog, inte många hektar men nog mycket för att tala med skogsbolaget om gallring. Kanske skulle jag istället tala med granarna om gallring för nu har jag läst Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben som skogsvaktare i kommunen Hümmel i Tyskland. Och det här är inte rätt forum för att redogöra för bokens alla biologiska processer, de hemliga nätverken träden emellan, hur de hjälper mer än stjälper varandra. Men efter hundratalet sidor om kloryfyll och parasiter så kommer jag som skenbart urbaniserad ändå att se på min svampangripna gamla lönn med nya mer förstående ögon, och veta att den trots angrepp nog ändå kan klara sig några decennier till. Känner jag till och med mer förståelse för de glesa granarna som ingen gillar? Skogsbolaget och skogsstyrelsen och sönerna och väninnorna säger: ta bort granarna. Det kommer att bli så ljust sen. Och jag tror inte ens att Peter Wohlleben som ändå menar att träden kan skrika egentligen gillar granarna. Han ömmar mer för lövskogarna, och vem kan invända mot det.Träd kan minnas och träd kan känna smärta, skriver han. De är oftast sociala och stöttar sina sjuka exemplar och förser dem med näringsämnen tills de mår bättre. Som en hjord elefanter. De kan sända ut signaler om att de är angripna av larver och utsöndra skrämselluktämnen via bladen för att försvara sig, och också tala genom att knacka med rötterna, utbyta information via ljudvågor.Nu är jag inte kapabel att invända mot denna australienska forskarrapport för jag är ju kulturskribent och inte biolog men har vi inte alla hört björkar som susar, aspar som rasslar, tallar som knakar? Vissa träd är mer sociala än andra kan man också lära av Skogens hemliga liv, bokar kan inte stå för tätt, de delar vatten och näringsämnen mellan sig medan björken är en utpräglad solitär, växer så snabbt att barken spricker, den vita som skyddar mot solbränna för björken gillar att stå för sig själv: Björken jagar fram genom livet, lever över sina tillgångar och lakar till sist ut sig själv. Björkar blir inte så gamla. Även aspen är en rastlös en.I skogens hemliga liv finns också hackspettar och lavar och mossor. Och alla de där jag alltid tyckt var så fina visar sig vara rent av skadliga: murgrönan och vildkaprifolen och misteln. Är sådana som livnär sig på andras näring, som stryper och kletar och klänger till döds.Och läsningen får fäste, förändrar blicken, och hädanefter kommer jag nog att se på träden, de levande och de döda, på ett annat sätt. Fast det räcker inte långt i denna tid av massavverkning och virkespriser. Så långt tillbaka jag kan minnas har timmertågen haft hundra vagnar där de står på stationen i Borlänge. Träd blir pappersmassa men nu behövs det inte så mycket papper som förr.Norra barrskogsbältet, sa någon i min ungdom att vi bodde i. Norra barrskogsbältet. Norra rusbältet. Det kan vara en missuppfattning att granskogen alltid har stått så där mörk och sluten intill husknutarna. Det beror på att den moderna människan...

Erik Åsard, professor emeritus i nordamerikastudier med inriktning mot statskunskap tecknar konspirationsteorins historia. Varför är de så livskraftiga och populära?

(repris från maj 2016)Bara timmar efter 11 september-attackerna 2001 började de första konspirationsteorierna om händelserna att spridas på nätet. Flera hemsidor utpekade Israel som ansvarigt för terrordåden, ett rykte som fick stor spridning i delar av arabvärlden. Namnen på de arabiska flygplanskaparna sades vara baserade på förfalskade identifikationer, och i stället handlade det om en judisk konspiration iscensatt för att misskreditera araber, islam och de muslimska länderna.Den typen av spekulationer fick inget större genomslag i USA, det land som oftast förekommer i konspirationsteoretiska sammanhang. Där har det varit betydligt vanligare att konspirationstroende beskyllt den amerikanska statsledningen och dess myndigheter för att ligga bakom terroristdåden. Teorierna finns i ett otal varianter på nätet - i filmer, dokumentärer, böcker och artiklar. Ett vanligt argument går ut på att krafter inom Bushadministrationen genom attackerna ville få en förevändning för fortsatta militära interventioner i Mellanöstern och andra strategiskt viktiga områden. För att nå det målet ska de alltså ha anordnat massmord på den egna befolkningen.Attackerna mot New York och Washington var spektakulära händelser av det slag som regelmässigt brukar ge upphov till konspirationsteorier. Ett annat exempel är angreppet på satirtidningen Charlie Hebdo i Paris i januari 2015, då två beväpnade islamister trängde in på redaktionen och kallblodigt mördade tolv personer. Efter dådet dröjde det inte länge innan de sociala medierna svämmade över av teorier om vilka det var som egentligen låg bakom. Ånyo utpekades Israel, judarna och/eller den amerikanska regeringen som förövare, och syftet ska ha varit att förtala islam. Videobilderna som bland annat visar hur gärningsmännen dödar en fransk polis påstås vara förfalskade.Ordet konspiration kommer från det latinska conspirare, och syftar på en hemlig plan som tillverkas av två eller flera personer i samverkan. En fullfjädrad konspiration består av tre delar: en grupp av konspiratörer, en hemlig plan och ett illasinnat syfte. Konspirationen är definitionsmässigt en handling, medan en konspirationsteori är en övertygelse som uttrycker oro för en befarad konspiration. Såväl handlingen som övertygelsen kan vara av större eller mindre omfattning, inkludera enskilda platser och länder eller rentav hela världen. Empiriskt gäller att ju större geografisk utbredning teorin har, desto falskare är den. Det betyder inte att konspirationsteorier alltid är helt igenom falska - ibland händer det att teorierna träffar rätt, mer eller mindre, eller att de innehåller delar som är sanna. Men även teorier som bygger på delvis korrekta fakta brukar haverera när konstruktörerna ska dra slutsatser om huvudaktörerna och orsakssambanden.Konspirationsteorier återfinns i några av de äldsta bevarade skrifterna i vår kultur, men det var först i och med franska revolutionen 1789 som de fick ett brett genomslag. Att det franska kungadömet vräktes över ända var en så monumental händelse att den fordrade en lika storslagen förklaring. För rojalister och försvarare av den gamla ordningen kunde monarkins fall inte förklaras som en effekt av de härskandes vanstyre eller inkompetens. I stället pekade de ut ett antal hemliga sällskap som skyldiga till omvälvningen, främst de så kallade Illuminaterna i Bayern, Frimurarna och Tempelherreorden. Historiskt är det just den typen av hemliga sällskap som tillsammans med judarna oftast har beskyllts för att stå bakom allsköns ogärningar.I vår tid har det tillkommit mängder av andra konspiratörer som internationella bankirer och vapenhandlare och privata sammanslutningar som Bilderberggruppen och den så kallade Trilateralen. Båda grupperna består av globala makthavare inom politik, näringsliv och medier och håller sina...

Andra världskriget och nazismen är en outsinlig källa till populärkulturell underhållning maskerad till vetenskap. Aase Berg ser närmare på det hon kallar för "hitlerier".

Ett av de mest misslyckade raggningsförsöken jag har blivit utsatt för var när en dejt sa såhär: "Om jag hade levt i Nazityskland, då är jag säker på att jag hade tillhört motståndsrörelsen".Syftet var väl att visa oförvitlighet och moralisk tyngd, men hans försök tog i trävirket. Stolpe ut. När den oreflekterade självgodheten tar över, då är den verkliga godheten långt borta.Det är svårt att veta hur de psykologiska mekanismerna såg ut under kriget, hur man hade betett sig då. Och vad är egentligen motstånd? Det är en enklare fråga i backspegeln än i nutid. Det pågår ju infekterade gräl mellan alla som vill väl: ska vi snacka med de onda eller är det bättre att tiga ihjäl dem?Att vara antinazist kan vara farligt, eftersom det är vardagsmat med hot från grupperingar på högerkanten. Men det finns också en inre hotbild - den narcissistiska kreddvinsten i att stå på den moraliskt goda sidan. Tryck gilla på rätt inlägg och rätt upprop och du får poäng.Alla antinazister är förstås inte ute efter att låna tyngd, varken medvetet eller omedvetet.Men för att kunna kämpa ogrumlat för sin sak måste man ha pejl på grumlet. Därför är det viktigt att undersöka underströmmarna, både godhetens och ondskans.Hur ser då nazisternas grummel ut?Nynazismen är en förklaringsmodell för missnöjda. Men vad menar högerspökena egentligen, när de ställer sig i opposition mot den politiska korrektheten? Även om de inte själva har tänkt igenom detta begrepp särskilt tydligt, så borde vi som hamnar i PK-facket faktiskt göra det. Exakt vad är det rasister och nazister gör uppror mot?Jag vet inte svaret. Men jag ställer i alla fall frågan.Dessutom kanske förklaringen till de bruna ideologiernas ökande lockelse inte enbart finns hos uttalade nazister, utan också hos alldeles vanliga människor. Det har ju som alla vet hänt förr.Väldigt många har i alla fall nazismen som specialintresse. Tidskrifter som Populär Historia och Historiska ögonblick har en stor kundkrets, liksom halvdåliga dokumentärer om Andra världskriget. Här beskrivs nazismen skenvetenskapligt och samtidigt spänningsmättat, som om den vore en actionrulle från Hollywood.De här dokumentärerna, vi kan kalla genren för hitlerier, har dramatisk berättarröst och rafflande musik, som ur Star Wars. De är märkligt sammanhangslösa och snöar in på partikulära grejer: Nazi Megastructures, Hitlers hemliga vapen, Hitlers livvakt, Hitlers hundar och så vidare i all oändlighet.Artiklarna i tidskrifterna är suggestivt illustrerade och redogör för strategiska förflyttningar av stora bökiga pansarfordon, slagskepp, fulrobotar och ökenarméer, de utreder invasioner, blixtanfall, spionaffärer och cyanidkapselknaprande bunkerbrudar i minutiös detalj. Och varje år är det nån som har hittat Hitlers guldtåg - ett helt jävla tåg med 40 vagnar fullpackade med guldtackor - sedan länge försvunnet. Det är bara Indiana Jones med safarihatten som fattas.Vilka vanliga människor är det då som konsumerar dessa massproducerade äventyrsberättelser?Jo, män. Nästan bara män. Inte nazistiska män. Normala vettiga män. Banktjänstemän, hantverkare, bruksarbetare och fermenteringshipsters.Det senaste decenniet har det hänt nåt med de vettiga människornas perception. Den breda allmänheten har väl alltid svalt all underhållning hel, men också personer som förr brukade vinnlägga sig om kritiskt tänkande eller åtminstone såg populärkultur som kitsch, med ett slags dubbel blick, har nu börjat anamma den motståndslöst.Det är tidstypiskt att anything goes. Det är inte en naiv hållning, det är ett beslut.Hitlerierna är gjorda för just den här typen av motståndslös konsumtion. Det finns ingen psykologisk bakgrund, ingen analys, bara yta och fakta.Berättelserna erbjuder bland annat flykt från empati och skuldkänslor. Lite som när torskar brukar förklara sexköp med...

Kulturredaktionens Katarina Wikars har läst antologin "Ägodela - köp mindre få tillgång till mer" och tänkt på tillit och misstänksamhet och vad delandet egentligen gör med och kräver av oss.

(repris från 2015)Ägodela kan vara ordet för 2016. Och så heter en hel handbok om saken som naturskyddsföreningen står bakom. Slit-och slängsamhället och konservburkssamhället är över för decennier sedan, och inte heller kan man ta med sig det man äger ner i graven. Hallå, rikast vinner inte! Och efter åratal av meningslöst lajkande och delande hit och dit på sociala medier, så kan alltsammans kanaliseras till det allmännas bästa. Efter att ha läst hela Ägodela blir man per automatik en ganska nyfiken utåtriktad människa som börjar tänka: kanske skulle jag kunna bjuda hem några okända på middag, kanske skulle borrmaskinen jag aldrig använder kunna vara med i en verktygspool någonstans. Kanske finns det en samåkningscentral man kan vara med i fast man inte har körkort.Är denna konsumentrevolution miljövänlig? frågar Naturskyddsföreningen sig. Det är den ju förstås. Ju fler som samåker ju färre bilar ute på vägen. Eller? Om man kan ge bort sin restmat och hyra kläder ett tag och sen lämna dom till nån annan så behöver det ju inte vare sig tillverkas eller slängas så mycket. Boken är överfull av exempel. Om skjutsgrupper, klädbytardagar, kollektivboenden, andelsjordbruk och tidsbanker där man byter tid med varandra.Men är denna konsumtionsrevolution möjlig? Är det inte bara en liten klick med surdegsbakande 30-åringar i storstad som gillar detta? Som är själva förtruppen? Stadsodlarna? Men mina kompisar på landsbygden har faktiskt redan såna där cykelmiddagar där de åker runt och äter hos varandra och lär känna sina grannar bättre. Jag blev väldigt avundsjuk när jag hörde om det men det är väl bara att ansluta sig till någon befintlig community och öppna upp lite.Det finns städer som Seoul och Amsterdam som kommit riktigt långt med ägodelandet. Där själva stadsledningen insett att det här kan vara en möjlig lösning både socialt, ekonomiskt och miljömässigt. Tiomiljonersstaden Seoul ska enligt sin borgmästare bli en "sharing city". Den har lokala varianter på Airbnb och elbilar att dela på. Ett projekt matchar ihop unga som behöver bostad med äldre som har tomma rum över. Offentliga byggnader kan användas till medborgarcenter efter stängningsdags. Man kan söka offentlig finansiering för egna idéer om delandet av prylar, lokaler och tid. Om man ska på arbetsintervju kan man hitta lämpliga lånekläder på The Open Closet, om man vill äta på restaurang med nya människor kan man gå in på sajten Zipbob. Och i Amsterdam finns WeHelpen som förmedlar kontakter mellan grannar. De som kan hjälpa till och de som behöver hjälp matchas ihop. En studie 2013 visade att 84 procent av de som bor i Amsterdam är intresserade av så kallade kollaborativa modeller. På stadens bibliotek anordnas utbildningar om hur man kan använda de delningstjänster som redan finns. Det var i Amsterdam som tjänsten "jag har lagat för mycket mat och kan ge mina grannar det som blev över" har utvecklats.Nu tänker jag i denna sprudlande krönika inte dra själva de juridiska problem som kan uppstå och vem som ska betala när saker går sönder eller försvinner. Däremot så återkommer de enskilda skribenterna i Ägodela ofta till detta: samarbete och gemenskap som kvalitéter men det hela bygger på den gamla egenskapen tillit. Att man vågar lita på främlingar, att man tror att de inte ska lura en och skörta upp en och ta ens tomater eller cykel.Hur skapas då tillit? Är världen indelad i tillitsfulla och misstänksamma människor? Är det något man får med sig från barndomen eller kan man lära sig känna tillit? För om man tror att de som sover på ens soffa ska ta med sig teven när de går så faller ju hela systemet ihop. Men alla de här stora sajterna som det ligger pengar i potten på, som lägenhetsuthyrarsajten Airbnb som är gigantisk och ganska ifrågasatt vid det här laget, då...