Mattias Hagberg ger sig in bland palmträdens skugga i Los Angeles för att närma sig en författare som förebådar postmodernismen: Raymond Chandler.

Första gången jag körde från flygplatsen i Los Angeles mot Santa Monica och havet var det natt. Palmerna längs vägen var som svarta, grafiska tryck mot himlen, och bergen i fjärran påminde om en mörk mur.Jag svängde upp på motorvägen och lät mig uppslukas av den oändliga strömmen av bilar. Nedanför mig bredde metropolen ut sig med sina raka avenyer, låga byggnader och glittrande gatljus.Där och då var det något som fångade mig; en förnimmelse av verkligheten som kanske bäst kan beskrivs med ord som undanglidande, fragmentarisk och innehållslös. Det var en känsla som var både skrämmande och behaglig.Jag var i Los Angeles i tio dagar rörde mig genom det splittrade stadslandskapet, gjorde intervjuer, skrev men känslan lämnade mig aldrig. Tvärt om. Den växte.Det är en känsla jag funderat mycket på sedan dess. Det är en känsla jag har försökt att förstå, framför allt med fiktionens hjälp.Los Angeles plats i litteraturen är påfallande begränsad, i alla fall om man jämför med andra metropoler som New York, London eller Paris. Medan världens stora författare har flockats runt dessa platser har de alltid skytt Los Angeles.Jag föreställer mig att det har med rummet att göra; med det uppbrutna stadslandskapet; med motorvägarna och avstånden; med avsaknaden av centrum och med bristen på överskådlighet. Los Angeles är på många sätt enformigt och monotont, en oändlig repetition av samma låga hus, samma raka gator, samma bensinstationer, samma snabbmatsställen, samma palmer, samma motorvägar. Det finns en påtaglig fattigdom i upprepningen, en fattigdom som det är svårt att göra litteratur av.Jag har egentligen bara hittat en författare som lyckats fullt ut: Raymond Chandler.Trots att det gått sextio år sedan han lämnade ifrån sig sin sista roman är det som om han talar direkt till vår tid.Genom att läsa Raymond Chandlers hårdkokta deckare kan man förstå Los Angeles.Men inte bara det. Jag tror att Raymond Chandler har något mer att säga oss. Genom att fånga staden fångar han även den moderna, eller ska jag kanske säga den postmoderna människan och hennes belägenhet. Jag vet att det är slitna ord, men i just det här fallet tror jag att de är helt rätt.Jag är inte ensam om de här tankarna. Under de senaste åren har intresset för Raymond Chandler ökat. Hans romaner kommer ständigt i nya utgåvor och litteraturen om honom växer.Ett tecken i tiden är att den berömde amerikanske litteratur- och kulturteoretikern Fredric Jameson nyligen samlade några essäer om Raymond Chandler i en volym, allt med det uttalade målet att lyfta in deckarförfattaren i finrummet. Fredric Jameson menar nämligen att Raymond Chandler är en lika intressant modernistisk författare som exempelvis Vladimir Nabokov eller Virginia Woolf bara man läser honom på rätt sätt.Under tjugo år, från slutet av trettiotalet till slutet av femtiotalet, skrev Raymond Chandler sju romaner som blivit stilbildande för den moderna kriminallitteraturen alla med den ironiske, desillusionerade och ensamme privatdetektiven Philip Marlowe i huvudrollen. Romanerna är påfallande lika, som om de alla är variationer på ett och samma tema.Det börjar alltid med ett enkelt fall. Någon är försvunnen eller utsatt för utpressning. Philip Marlowe tar motvilligt sig an saken, bara för att snabbt dras in i någon svåröverskådlig härva av lögner och våldsbrott. Med cigaretten i mungipan jagar han fram och tillbaka över Los Angeles. Han konfronterar korrupta affärsmän, våldsamma poliser och hänsynslösa gangsters. Och till slut hittar han alltid en förklaring till det ursprungliga fallet.På ytan ganska typiska kriminalhistorier med andra ord; ett brott, en detektiv, en lösning. Men det finns några element som skiljer Raymond Chandler från nästan alla andra författare i genren och det är dessa element som ger honom en särställning.Redan de första raderna...

Den tyske författaren Hans Fallada har de senaste åren fått en renässans. Nu har också filmatiseringen av "Ensam i Berlin" - "Alone in Berlin" snart svensk premiär. Maria Edström har läst böckerna.

"Hur ska det gå för Pinnebergs? blev redan när den kom ut en succé och fångade något i tiden som även klingade an i resten av en finanskollapsad värld. I USA filmatiserades boken med mer amerikanska förtecken och romanen är väl den som Fallada är mest berömd för. Tre år tidigare hade Alfred Döblins roman Berlin Alexanderplatz med sin litterära montageteknik och sin anti-hjälte Franz Biberkopf kommit ut och även om Falladas gestalter är skildrade i ett mer försonande ljus än Döblins så är det i samma liksom febriga atmosfär som de båda författarna verkar i dock med den viktiga skillnaden att Döblin var jude och hans bok brändes på nazisternas bokbål 1933.Hans Fallada -  pseudonymen kommer från bröderna Grimm och fanns med från första romanen - hette egentligen Rudolf Ditzen, föddes 1893 och var alltså närmare 40 år när han skrev Pinnebergs om det unga parets strävsamma liv.Hans eget liv var desto mer dramatiskt, han var psykiskt instabil och efter att ha råkat döda en kamrat i vad som skulle ha varit ett dubbelsjälvmord, dömdes han till psykiatrisk tvångsvård. Hela sitt liv skulle han leva med morfin-och alkoholmissbruk, depression, spel och dobbel, vård på sinnessjukhus och fängelsevistelser för brott som förskingring. Han var kort sagt det slags människa som Tredje riket knappast imponerades av men som författare verkade han på nåder ha tolererats.Hans roman Varg bland vargar kom 1937 och gillades även av nazisterna, skildringen av hyper-inflationens 1920-tal kunde kanske läsas som en kritik av Weimar-republiken och dess försök till demokrati och välfärdsstat, men kanske är snarare det faktum att Fallada inte skrev om sin egen tid utan lät det hela utspela sig ett femtontal år tidigare - det slags manöver en författare gärna tar till i en diktatur. Men viktigare är kanske att inse att Fallada inte var någon hjälte, inte någon politisk motståndsman, inte som alla de konstnärer och intellektuella som gick i exil. Det är snarare något med hans oheroiska stil, hans sätt att krypa inpå människorna han skildrar, på gott och ont, som gör honom märkligt modern.I både Pinnebergs och Varg bland vargar finns ett ungt par i centrum, i den senare ett par med mer tvivelaktig vandel, lite prostitution, lite spel och dobbel, Wolf och Petra är lite illusions-lösare skildrade än Pinnebergarna, men i slutet knyts paren ihop, deras kärlek till varandra och deras barn blir det viktigaste och det som ger trots allt ger tillvaron mening.Runt paren flockas en hel värld av expediter, poliser, tukthusarbetare, spelare, löjtnanter, varuhusdirektörer, spårvagnar, caféer och spelhålor. Kort sagt Weimar-republikens anda av nyväckt mångfald, urbanitet och motsägelser.Det finns nåt i det här liksom sceniska sättet att snabbt etablera en situation, att konkret skapa förutsättningarna för berättelsen om människorna i ett samhälle, i en tid som påminner om vår tids nya berättande, i TV-seriernas långa bågar, att långsamt och under lång tid - Falladas böcker är ofta tjocka - låta några människoöden silas genom tidens ljus. Men alltid konkret, alltid i ett slags närvarons mångtydlighet. Därmed inte sagt att man inte kan dra vissa slutsatser om den tid som skildras men inget skrivs en på näsan.Som beskrivningen av ryttmästaren i Varg bland vargar som ringar in en helt samhällsklass mentalitet:Han hade hållits upprätt av uniformen, den militära traditionen och miljön. När han lade av uniformen sjönk han ihop. Det visade sig att han inte hade någonting inombords, ingenting, ingen kärna, ingenting som gav honom motståndskraft, ingen tro, inget mål. Utan ledstjärna gick han genast vilse i denna vilsna tidFallada har kallats en feg, undfallande författare, till exempel kom ju Varg bland vargar ut 1937 när Nürnbergs-lagarna med sin förföljelse av tyska...

Vad är det för psykologiska mekanismer som gör att kritik mot rutiner i företag, på sjukhus eller i andra stora organisationer ofta kommer i ljuset först när det redan är försent? Frilansjournalisten Eva-Lotta Hultén funderar på begreppet grupptänkande och kring svårigheten att se sådant som andra inte ser.

Historien är full av människor som varnar för förfall och som lovar att vrida historien åt rätt håll. Mattias Hagberg ser närmare på frälsargestalter i litteraturen, och i USA:s presidentval.

Någonstans halvvägs in i Olga Tokarczuks väldiga roman Jakobsböckerna tappar jag andan. Det är så oerhört skickligt gjort. Sakta, sakta bygger hon upp sin mångstämmiga berättelse om Polen vid mitten av sjuttonhundratalet. Det är en roman som nästan bokstavligt förflyttar mig in i en annan värld. Med stor omsorg om detaljerna frammanar Olga Tokarczuk såväl den fysiska som den intellektuella verkligheten. Jag anar dofterna, jag ser de leriga gatorna och jag känner mig till och med delaktig i samtalen.I centrum för denna roman, vackert översatt av Jan Henrik Swahn, står den judiska predikanten Jakob Lejbowicz Frank. Han är en historisk person. Vid mitten av sjuttonhundratalet framträdde han med en mystisk lära om själavandring. Enligt honom hade en rad messiasgestalter inkarnerats i varandra; från Jesus fram till honom själv.I Polen samlade han tusentals anhängare bland fattiga judar med ett budskap om frälsning och befrielse.I historieböckerna beskrivs Jakob Frank som en äventyrare och bedragare. Han var enligt de flesta bedömare en charlatan som utnyttjade judisk mystik för att berika sig själv.I Olga Tokarczuks roman är han en undflyende gestalt, en man med smak för lyx, stora gester och unga kvinnor, en man som glider genom tillvaron utan några som helst samvetskval. Han är en karismatisk person som väcker folks drömmar och begär. Han är en projektionsyta för religiösa önskningar långt bortom det realistiska.Han är, skulle man kunna säga, en sol-ochvårare i elitklass.Jag läser girigt om makten, lögnerna och drömmarna men som så ofta nu för tiden solkas min läsupplevelse av vår samtid. Bakom Jakob Frank anar jag hela tiden en annan gestalt en självupptagen, rödhårig amerikan. Donald Trumps anletsdrag lägger sig över Jakob Franks, och till slut är det bara fastighetsmogulen och presidentkandidaten jag ser.I Olga Tokarczuks roman upptäcker många av Jakob Franks följare att han är en bedragare utan några djupare religiösa motiv. De ser narcissismen, lögnerna och maktbegäret, men fortsätter ändå att följa honom.Varför? Hur kunde det komma sig att en person som Jakob Frank lyckades att behålla sina anhängare? Vad var det för fantasier och idéer han levde på?Jag tror att svaret är enkelt. Det handlar om messianism; drömmen om en frälsare som stiger fram och vrider historien rätt.Och jag tänker på Donald Trump igen. I Jakob Franks bedrägliga messiasgestalt ser jag åter presidentkandidatens ansikte.Är jag verkligen allvarlig? Donald Trump som en messiasfigur?Ja, jag menar allvar.Men för att förstå måste vi göra en djupdykning i historien.Det finns ett antal föreställningar som på djupet präglat det västerländska tänkandet och samhället ända sedan antiken. En av de viktigaste är föreställningen att historien är linjär och meningsfull och att den har ett mål.Det är en tanke med rötter långt ner i den judiska forntiden. Någon gång under bronsåldern började olika judiska stammar att föreställa sig sin gud som en kung med en plan för historien. De började betrakta tiden som en linje med en tydlig startpunkt och en lika tydlig slutpunkt. Judarna såg med tillförsikt fram mot den dag då gud skulle bryta in i historien, frälsa sitt folk och återupprätta Israel. Ja, återupprättelse var vad det handlade om. De judiska stammarna drömde om en forntida guldålder som skulle återkomma med guds hjälp.Det var en fascinerande och helt ny idé som delade in tiden i tre klart urskiljbara delar: ett dåtida lyckorike, ett samtida förfall och en kommande återfödelse.Men hur skulle denna upprättelse gå till? Hur skulle Herren bryta in i världen och ställa historien till rätta? Jo, genom sin utvalde tjänare, den smorde, messias.Judarna knöt alltså sin vision till en enskild gestalt en människa som på guds uppdrag skulle förlösa världen en frälsare,..

Vad är det som får prydliga medelklasstjejer att söka sig till sekter och utföra mord i den nya gemenskapens namn? Annina Rabe dyker tillsammans med boken Flickorna ner i sin egen ungdoms besatthet.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Sommaren 1969 är för alltid inskriven i den amerikanska Hollywoodmytologin. Det var i augusti det året som ett antal bestialiska ritualmord utfördes i några flotta villor bland kullarna. Det mest kända offret var Sharon Tate, ung skådespelerska som var gift med regissören Roman Polanski och gravid i åttonde månaden. Detaljerna kring morden är så förfärliga att jag inte ska redogöra för dem här. Den som ändå vill veta har ett otal böcker, filmer och sajter att välja mellan.

Det mest spektakulära är ändå det som föregick morden och det långa efterspel de fick. Morden på Sharon Tate och hennes vänner, och kvällen efter på det förmögna äldre paret Leno och Rosemary LaBianca, utfördes av ett antal unga kvinnor och en man. De agerade på uppdrag av en sektledare; en manipulativ småkriminell hallick och misslyckad musiker vid namn Charles Manson.

Kring Manson hade samlats en stor grupp med framför allt unga tjejer, en del inte mer än 13-14 år gamla. De begick brott för honom, tillfredsställde hans och hans kompisars sexuella krav, födde hans barn och trodde blint på hans budskap om en framtida apokalyps. Förstärkt av diverse sinnesutvidgade droger odlade Familjen, som de kallade sig, en paranoid livshållning som omtolkade hippieerans förvirrade kärleksbudskap till något som var dess raka motsats.

Mer än 45 år senare lever intresset för Mansonsekten kvar; på senare tid har den varit mer aktuell än på länge. Förra året sände den kända podcasten You must remember this en serie i tolv delar där Mansonfamiljen avhandlades in i minsta detalj. Och en av detta års mest förhandshajpade romandebuter, amerikanska Emma Clines Flickorna som utkommer i dagarna, sägs vara inspirerad av Mansonfamiljen. Men den som kan sin Mansonhistoria kan bocka av detalj efter detalj som är identisk med originalhistorien. Några omständigheter och fakta är ändrade, annars följer berättelsen originalet.

Flickornas huvudperson heter Evie Boyd. 1969 är hon fjorton år gammal och bor i ett splittrat medelklasshem i Los Angeles. Materiellt går det ingen nöd på henne, men relationen till föräldrar och vänner är mindre bra. Hon är frustrerad till bristningsgränsen i en växande och längtande kropp, och när hon en dag ser en grupp smutsiga och långhåriga tjejer på en parkeringsplats dras hon nästan omedelbart till dem. Snart får hon följa med till den gamla ranch där tjejerna bor och möta deras ledare, den karismatiske Russell.

Det är med förväntan och viss bävan jag läser den här boken. Under många år, från sena tonåren och framåt, var jag på gränsen till osunt intresserad av Mansonfamiljen. Jag läste allt om dem jag kom över, mitt specialarbete på gymnasiet handlade om dem. Delvis var det förstås en morbid läggning som drog mig till ämnet, parat med en vurm för den mörkare delen av Hollywoodmytologin, väckt av Kenneth Angers kultklassiker Hollywood Babylon. Men det var inte bara det. Framför allt var det kvinnorna. Det var något så hisnande med de där kvinnorna, som var i min egen ålder och gjorde sådana fruktansvärda saker. Det var avskräckande men på något obehagligt sätt också lite lockande; som om de hade hittat ett utlopp för sin vrede som jag själv inte hade lyckats med. Känslan var svindlande att gå in i den var som att titta ner i en brunn utan botten - både skrämmande och härligt på samma gång.

När jag läser Flickorna ser jag att Emma Cline har umgåtts med samma känslor. Trots att berättelsen till stora delar handlar om våld, övergrepp och underkastelse kan hon inte låta bli att också göra den romantisk och rentav vacker. Hon smiter undan den moraliska brännpunkten genom att befria sin huvudperson från att delta i morden. Hennes...

Tor Billgren tar oss med till gamla Venedig, där invånarna under medeltiden och renässansen använde masker för att skydda sitt privatliv undan skvaller och statlig och kyrklig kontroll.

Fredagen den 12 maj 1797 reste sig Venedigs statschef - Dogen - Lodovico Manin från sitt säte i Stora Rådets sal i det rosa regeringspalatset på Markusplatsen. Han tog av sig den karaktäristiska, toppiga huvudbonaden som Dogerna burit före honom sedan 1300-talet.- Ta den, sa han till sin betjänt. Jag kommer inte att behöva den igen.Samtidigt tog de över femhundra männen i Stora Rådet högtidligt av sina vita masker. I lagunen utanför låg Napoleons flotta till ankars med kanonerna laddade. Venedigs 1071 år långa historia som självstyrande och tidvis blomstrande republik var över.En av Napoleons första åtgärder när han tagit makten var att förbjuda bärandet av mask på allmän plats. För det hade nämligen venetianarna gjort. Till vardags. Fattig som rik. Man som kvinna.Ursprungligen var bruket att bära mask förbehållet aristokratin och det var begränsat till vissa högtider och till karnevalen. Masken gav de förnäma möjlighet att festa och apa sig anonymt, så att deras sociala ställning inte underminerades av eventuella snedsteg eller ovärdigt beteende. Masker förekom också vid omröstningar i de olika styrande församlingarna och fungerade alltså som en motsvarighet till dagens valhemlighet. Men i takt med att borgarklassen och dess välstånd växte, spreds maskbärandet även dit, och fram på 1600-talet var det allmänt förekommande. Det hade då också blivit tillåtet året runt.Masken som det handlar om i det här vardagssammanhanget kallas Bauta. Den är vitmålad, tillverkad av läder och går ner över munnen. Maskens överläpp går ut som en vid, spetsig näbb, som gör att man kan äta och dricka med masken på. Den förvränger även rösten en smula.Vad ordet Bauta betyder finns det olika teorier om. En förklaring är att det skulle komma ur skrämselordet BU, som på italienska motsvaras av BAU, vilket då skulle anspela på maskens hotfulla uttryck. En annan teori är att det kommer ur tyskans BEHÜTEN som betyder att skydda. Det vill säga att skydda ens identitet.Till masken hörde en dräkt som dolde kroppen helt. Tyg som täckte håret och öronen, och en slängkappa som dolde kroppsformen. Bautaförklädnaden erbjöd med andra ord fullständig anonymitet.Vad var poängen med det då? Varför uppstod behovet av detta just i Venedig? I sin bok om den venetianska masken framställer filosofidoktorn Marie Ghisi det hela som en nödvändighet. Stadens trånga gator och gränder gjorde att det fanns få platser i Venedig där man kunde röra sig utan att vara observerad. Det fanns alltid ett öppet fönster nånstans med nyfikna öron. Iförd mask kunde man gå vart man ville utan näsvisa frågor. Till hemliga möten eller för att träffa en älskare. De här kärleksmötena var vanligt förekommande, och en av anledningarna till Venedigs rykte som en lössläppthetens stad.Men masken underlättade inte bara hemlighetsmakeri, utan också det vardagliga livet. För i takt med att den förmögna eliten växte, växte det också fram sociala koder och avancerad etikett. Här blev masken ett sätt att kunna ta sig från A till B utan att tvingas stanna i varenda kvarter för att genomföra hälsningsritualer med potentater och förnäma fastrar. Och eftersom masken inte fästes av några band runt huvudet, utan var inkilad under hatten, var maskbärare dessutom undantagna från seden att lyfta på hatten vid hälsning. Detta kommenterar en ung Wolfgang Amadeus Mozart roat i ett brev under en av sina italienska resor.Att Venedig har kommit att förknippas så intimt med masker har fler orsaker än det här vardagliga maskbärandet. Jag nämnde karnevalen, som har sitt ursprung i firandet av en militär seger mot ett grannfurstedöme 1162. En tredje förklaring är att Venedig på 1500-talet blev Europas huvudstad för teater, i synnerhet Commedia dell'Arte, en improviserad teaterform som kretsar kring ett antal stereotypa karaktärer...

Idag förknippas ordet koncentrationsläger uteslutande med nazisternas förbrytelser. Men begreppet är nödvändigt också för att förstå samtiden. Det menar idéhistorikern Patricia Lorenzoni.

Enligt ordböckernas definitioner betyder koncentrera att samla ihop något. Vi koncentrerar våra tankar kring ett specifikt ämne. Med tilltagande urbanisering koncentreras befolkningen till städerna. Vi köper koncentrerad juice för att spara plats i matkassar och skafferi. Det är ett tämligen neutralt ord, varken positivt eller negativt laddat.I sammansättningen koncentrationsläger har det en helt annan klang. När den tyske litteraturvetaren Victor Klemperer 1933 stängdes av från sitt universitet för att han var jude, började han föra dagbok över språkets förändringar i Nazityskland. Anteckningarna samlades i boken Lingua Tertii Imperii: Tredje rikets språk, och här noterar han koncentrationsläger som ett ord som kommit tillbaka. Under hans pojkår hade det förekommit i rapporter om boerkriget i Sydafrika, och betecknat de läger britterna upprättade för boerbefolkningen. För den unge Klemperer hade det, som han skriver, en "exotisk, kolonial och otysk klang". Nu hade det plötsligt blivit namnet på en tysk institution, instiftad i fredstid och vänd mot den egna befolkningen.Klemperer reagerade på ordet koncentrationsläger som främmande. Men redan 1933 förutspådde han att det i framtiden skulle komma att förknippas uteslutande med Hitlertyskland. Han kan sägas ha fått rätt. På så sätt har det för oss fått en klang lika främmande som en gång för Klemperer, som ett ord som betecknar något i det förgångna.Nazisternas läger var det rum i vilket den så kallade Endlösung, den "slutgiltiga lösningen", gjordes möjlig. Men koncentrationslägrens historia föregår nazisternas massutrotningsprojekt, och fortsätter efter Nazitysklands fall. Följer vi denna historia, ser vi också att lägren på intet vis förutsätter en totalitär stat.Ett koncentrationsläger är en plats för internering av civila på obestämd tid. Spaniens massinterneringar av landsbygdsbefolkning i det spansk-kubanska kriget på 1890-talet kallades re-concentración. Britterna upprättade enligt samma taktik concentration camps under det sydafrikanska boerkriget kring sekelskiftet 1900, och kort därefter skulle USA skapa liknande läger för civila i Filippinerna. Inte heller som beteckning på tyska praktiker var ordet nytt. Som ett led i kampanjerna mot herero- och namabefolkningarna i början på 1900-talet upprättade tyskarna flera Konzentrationslager i det som idag är Namibia.1900-talet är interneringslägrens tid. Victor Klemperer noterade att de nazistiska lägren, i kontrast till britternas concentration camps, byggdes i fredstid. Vad han inte noterar är att de första Konzentrationslager på tysk mark hade anlagts av Weimarrepubliken och socialdemokraterna på 1920-talet, inklusive ett Konzentrazionslager für Ausländer för internering av östeuropeiska judiska flyktingar.Den italienske filosofen Giorgio Agamben beskriver lägret som den plats där lagen har upphävts och allting därför är möjligt. I de nazistiska förintelselägren fick detta sin mest fasansfulla innebörd. Men det Agamben insisterar på är att lägret detta undantagsrum inte bara hör de totalitära staterna till. Snarare, hävdar han, är lägret själva böjningsmönstret för det politiska i moderniteten.Agamben renodlar vissa argumentationslinjer på ett ibland drastiskt vis. Men hans argument är grundade i minutiösa läsningar av filosofiska och juridiska texter, från antik romersk rätt till moderna demokratiska konstitutioner. Hans filosofi om lägret manar oss därför att tänka kring det som sker i vår egen tid. Redan för tjugo år sedan, i boken Homo Sacer: Den suveräna makten och det nakna livet, talade Agamben om lägret som modernitetens yttersta sanning. Lägret är det permanentade undantaget, ett rum där normal jurisdiktion har upphävts. Här sammanfaller rätten med handlandets kraft. I klarspråk: det är en värld där lag och...

Måste man sluta samla på sig minnen för att få tag i de gamla? Är det händelserna man minns eller bara orden man brukar använda då man berättar? Katarina Wikars om minnesborrande och privatarkeologi.

Kanske minns vi i varje stund precis så mycket vi tål, skriver Birgitta Lillpers i första dikten i Anteckningar om hö. Ju äldre jag blir desto mer tid går åt till att återkalla. Kanske är det en sorts - på spaning efter den tid som flytt - även om inte i lika extrem form som för Marcel Proust som astmatisk bäddade ner sig i ett mörkt rum för att minnesborra sig tillbaka till sin barndom, lät andra halvan av livet gå åt till att försöka få fatt i den första delen. Fullt ut krävs det att sluta samla på sig minnen så att inte nya kommer och stör de gamla. För då kommer man aldrig ikapp.För tio år sedan när en ungdomskärlek dog alldeles för tidigt tänkte jag: att nu är jag den enda som minns det här, katastrofresan till New York och kackerlackshotellet, den minimala lägenheten på Dalagatan där han knäckte vinylskivsamlingen över knät en vinternatt 1988. Nu var jag den enda kvar som mindes just det där, och för första gången kändes det nödvändigt att sätta sig ner och i en blandning av systematik och spontanitet försöka få tag i flikar av nästan bortglömda händelser blandade med anekdoter, det blev 20 sidor osorterade minnen. Att bara ha. Till slut var det som om han hade dött bara för att jag skulle kunna konservera honom i minnet, för alltid 27.Finns där en metod för att fiska upp minnena mellan minnena? Den finlandssvenske författaren Henry Parland ägnade sig åt just detta i sin modernistiska fragmentroman Sönder som kom ut sent tjugotal, där den unge Henrys kärlek Amy just har dött. En trasig kärlekshistoria framkallas i mörkrummet, en serie tillfälligheter som inte gick att inordna i något som helst sammanhang, ett töcken med vissa uppflammande blixtljussituationer där de aldrig kunde leva upp till de i huvudet konstruerade bilderna av varann. Henry Parland ägnar sig åt att framkalla, försöker på olika sätt få tag i just minnena mellan minnena. Om jag nu inte minns fel. Det behöver inte bli litteratur av sådana övningar men intressant är att det vid ett osorterat associativt nedskrivande redan vid nästa genomläsning går att associera vidare utifrån de skärvor man förra gången fick tag på.Min gamla väninna Arijana delade en gång upp människor i dem man byter minnen med och de man delar minnen med. Med nya bekantskaper kan man byta minnen, briljera med erfarenheter och resmål men vid en viss punkt i livet infinner sig konversationsmättnaden, att inte orka höra mer om andras semestrar och psykologer, att inte orka packa upp väskorna en gång till och berätta sin barndom för en ny människa. Det är nog därför många medelålders drömmer om att återförenas med en ungdomskärlek, som redan hört allt det där, och när ens föräldrar är döda är det dessutom remarkabelt att träffa någon som minns dem, och som kommer ihåg helt andra saker än man själv gör. Dessutom ser man genom rynkorna och under dubbelhakorna ansiktet på den där unga människan man kände en gång, det finns ju kvar där bakom.Tillsammans lägger jag och en barndomsväninna allt oftare ett sorts memory, kommer du ihåg när vi fick lift med KSMB till Mora, när vi plankade in i Borlängeparken och fastnade i taggtråden? Tillsammans minns vi faktiskt dubbelt så mycket, och det är redan trösterikt att där finns någon som kan fylla i de luckor som bara kommer att bli allt större.Den argentinske författaren Borges skrev någonstans att man bara minns orden man använder då man brukar berätta, inte själva händelsen. De allra bästa eller mest socialt gångbara minnena har för längesedan fått en ram runt sig, redan från början blev de förstärkta, påbättrade, fick en dramaturgisk kurva. Förvandlades till anekdoterna. Och antagligen är det sen just den historien som kommer fram vid middagarna, blir den där man brukar berätta. En av mina söner sa vid tillfälle att jag fabulerat ihop...

Flera psykiatriska diagnoser har på senare år expanderat och urvattnats, inte minst bipolär sjukdom, det menar psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson. Men har själva tillståndet tilltagit?

Psykiatriska diagnoser är inte bara ett känsligt ämne, det är trendkänsligt; om 80-talet handlade om borderline, 90-talet om depression, 00-talet om bokstavsdiagnoser så rör sig 10-talet upp och ned, bipolärt.Bipolaritet innebär ett pendlande i stämningsläge och aktivitet, tillståndet kallades tidigare mano-depressivitet. Sedan mitten på 90-talet har diagnosen bipolär ökat med 4000% och vissa menaratt häpnadsväckande 25% av den amerikanska befolkningen lider av någon form av bipolaritet. Förutom autism är det också den enda psykiatriska diagnos med en egen dag, World Bipolar Day, den 30 mars, Vincent Van Goghs födelsedag.I sin bok Strictly bipolar frågar sig den brittiske psykoanalytikern Darian Leader varför bipolaritet är på allas läppar. Leader påpekar att den radikala ökningen av bipolära diagnoser inställde sig just när läkemedelsbolagens patent för antidepressiva mediciner upphörde för några år sedan. Det fanns ett uppenbart stort behov av nya psykiatriska storsäljare och följden blev att tidigare epilepsimediciner och anti-psykotiska läkemedel omdefinierades och nu saluförs som så kallade stämningsstabiliserare.Påtagligt är hur diagnosen bipolär, liksom för övrigt många andra psykiatriska diagnoser, normaliserats, många skulle säga urvattnats. Det som tidigare betraktades som humörsvängningar eller nedstämdhet har nu inkluderats i det bipolära. Tröskeln sänktes när diagnosen Bipolär 1, som just motsvarar den tidigare benämningen Mano-depressivitet, utökades med den betydligt mildare Bipolär 2, där endast en period av depressivitet och en period av ökad självkänsla och minskat sömnbehov krävs. Bipolär 2 följdes sedan av varianterna Bipolär 2,5, Bipolär 3, Bipolär 3,5, Bipolär 4, Bipolär 5 och Bipolär 6. Frågeställningen lyder inte längre: "Är du bipolär?" utan "Hur bipolär är du?"Men om diagnoserna expanderat, kvarstår frågan: Har själva tillståndet tilltagit, pendlar människor mer i sinnesstämningar nu än tidigare? Ett mer komplicerat spörsmål naturligtvis men efter att ha läst Leaders bok och antropologen Emily Martins Bipolar Expeditions - Mania and Depression in American Culture dristar jag mig ändå till att svara: ja, förmodligen svänger det och svajar mer. Och detta som en konsekvens av ändrade samhällsförhållanden.Tydligt är exempelvis att anställningsvillkor och marknadslogik kräver eller åtminstone favoriserar vissa betingelser som kännetecknar bipolaritet. Själva huvuddragen i det som psykiatrin benämner som hypomant, alltså det något speedade stämningsläge som ännu inte slagit över i abnorm upprymdhet, tycks vara exakt det som hårt åtskruvade livsvillkor kräver: hög arbetskapacitet, minskat sömnbehov, maximalt flow och en aldrig sinande drift till kontakt med andra människor. Ersättandet av de trygga men kanske tråkiga, fasta jobben med provanställningen, vikariatet, timanställningen, säsongsarbetet, projektanställningen. Den nya plattare hierarkins behov av kvicka, pigga medarbetare, ständigt på tårna, som kan förutse och överleva i snabbt föränderliga omgivningar. Betänkt nödvändigheten för en provanställd att vara ovillkorligt positiv och halv- men inte helmaniskt entusiastisk. En upprymdhet som sedan obönhörligt följs av depression när det inte går att hurtfriskt hålla ångan uppe. Eller när anställningen tagit slut. Likaså följer projektanställningens cykliska logik den bipolära bågrörelsen; det börjar trevande, tar fart, trappas upp och slutar med det maniska, paniska arbetet inför slutrapportering, deadline, examen. Följer så trötthet, tomhet, uppgivenhet.  Emily Martin hittar drag i samtidskultur som befordrar manin: i reklam, filmer, politiken, naturligtvis i affärslivet, på börsen och i ledarskapsteori. För att ta det sista: Eftersom chefens sinnesstämning i högsta grad är smittsam blir det primära...

Skränandet på sociala medier får Aase Berg att återvända till två bästsäljare skildringar av psykoser. Likheterna är stora, men den som drabbas av technopsykosen har en tydlig utväg, och ett ansvar.

Antalet människor som väcker sig själva mitt i natten för att kolla sina meddelanden ökar. Jag kollar själv mina meddelanden reflexmässigt om jag råkar vakna i vargtimmen, jag måste ju ändå titta efter vad klockan är.I boken 24/7 Senkapitalismen och sömnens slut skriver Jonathan Crary om hur man aktivt kan beröva människor verklighetsuppfattningen, till exempel med tortyrmetoder som går ut på att hindra folk från att sova.Samtidigt bedrivs experiment med reducerat sömnbehov, för att skapa en individ som är absolut tillgänglig dygnet runt. När produkter för icke-sömn börjar marknadsföras aktivt av läkemedelsföretag, kommer de först att bli ett livsstilsval och sedan, för många, en nödvändighet, skriver Crary.Man kan i och för sig invända att amfetamin har funnits länge. Men tjackpundande ger knappast någon bonus i livsstilsuppvisningen. Crary pratar om andra metoder och attityder, såna kommer att vara socialt accepterade.Sociala medier bidrar till att sudda ut gränserna mellan natt och dag, och mellan fantasi och verklighet.Det vore väl i och för sig okej att leva i en fantasivärld om den var originell och kreativ.Men det vi visar upp på sociala medier är mallade fantasier om ett lyckat liv, en regisserad overklighet av självbespeglingar och kommersiella lyckodrömmar.Uppumpad önskefantasi kan dessutom slå över i ångest. Det maniska tillståndet laddas och landar i depressionen när det inte längre klarar av att bära sig själv. Sociala medier är grandiosa på gränsen till sammanbrott.Uppförandekoderna är hårda också. Ett felsteg eller ett dåligt skämt - snart kommer drevet av skamdemoner från teknopsykosens inferno och tar dig!Det är klar psykosvarning på de sociala mediernas gränslöshet. Självmord kan till exempel suggereras virtuellt men får reella konsekvenser, folk dör på riktigt, peppade eller söndermobbade av okända, overkliga röster. Våra psyken har luckrats upp. Vilka röster manipulerar min plånbok och min vilja, vad är verkligt i mitt liv?  Ändå är det få som diskuterar sociala medier som symptom på en sjukdom.På sjuttiotalet kom det ut två romaner som är intressanta i det här avseendet: Orden som befriar av Marie Cardinal och Ingen dans på rosor av Hannah Greene. Två otippade kioskvältare som handlade om psykoser och som blev moderna föregångare inom sin genre.Båda skrevs före Internets intåg, innan gränsen började luckas upp mellan den materiella verkligheten och människors inre. Informationsflödet var mindre gyttrigt, rösterna var färre. Ändå är de psykotiska världarna som gestaltas av Greene och Cardinal märkligt lika vår tids sociala medier.För huvudpersonen Deborah i "Ingen dans på rosor" är den inre världen bland annat en strategi för att omskapa verkligheten. Reglerna i människornas värld är hotfulla eller obegripliga och lämnar henne allt mer förfrämligad.  Den inre verkligheten växer sig starkare än den yttre. Till slut har de ytterst få beröringspunkter.I början var den vackra psykosvärlden till för Deborahs glädje, en trygghet och en tillflyktsort. Men till slut vill även schizofrenins persongalleri styra henne till att vara duktig flicka, om än på andra premisser än verklighetens.Deborah är ständigt uppkopplad mot sina inre världar. Hon kastas hit och dit bland viskningar och gormanden i ett mischmasch av försynta råd och brölande jättekörer. Från början var gudarna hennes vänner, men nu kontrollerar de henne.Marie Cardinal uttrycker liknande erfarenheter: Saken // utnyttjade det bästa hos den galna för att få henne att upptäcka allt vidrigt. Saken är Cardinals ord för ångest.Saken är ständigt närvarande och styr huvudpersonens liv och handlingar.Romankaraktärernas psykoser tar sig uttryck i hörselhallucinationer, splittrad personlighet, fysiska tvångssymptom och tankestyrning. Det är illa nog,..