Hur kan de vara så bra på byggnadskonst? Julia Svensson ger bakgrunden till det danska arkitekturundret.

Ett torn av lådor, tillverkade av glasfiber, som har staplats på varann. Tillsammans bildar de ett högt berg. Man kan gå in i berget. Här finns ett café med träbänkar, där man kan sitta och titta upp i det höga avsmalnande taket.Tornet, som står utanför Serpentine Gallery i Kensington Gardens i London, är en installation av den danske arkitekten Bjarke Ingels. Det är han och hans firma BIG, Bjarke Ingels Group, som i år fått den stora äran att bli en av de arkitekter som designar Serpentine Pavilion, som fram till 9e oktober är en av Londons konstvärlds stora sommarattraktioner.För många svenskar och danskar är formen redan bekant: Lådor, staplade som berg är nämligen precis vad som utgör två av de mest kända byggnaderna i den bara något decennium gamla stadsdelen Örestad utanför Köpenhamn. Bjerget och 8-tallet är två exklusiva flerbostadshus, även de designade av BIG. På håll kan man skymta dem när man åker från Köpenhamn mot Sverige. Men låt oss stanna kvar i London en liten stund. Och fråga oss: Hur kommer det sig att den danske arkitekten Bjarke Ingels, 42 år gammal, efter att först ha arbetat på den kända firman OMA i Holland, bara på några år blivit så internationellt känd att han till och med får stapla sina lådor vid Serpentine Gallery? Och som om det inte räckte, på Gärdet i Stockholm och på Manhattan i New york?Det är länge sedan en svensk arkitekt var lika berömd utomlands.Så kanske har detta rentav något att göra med att Bjarke Ingels är dansk. För att termen Dansk arkitektur har särskild klang, det är det få som kan protestera mot.Allt oftare på senare år får jag frågan varför är danskarna så bra på arkitektur?Det är en relevant fråga. Köpenhamn och Danmark är, särskilt när man jämför med många andra städer och länder i samma storlek, fantasiska arkitekturresmål. I Köpenhamn har man satsat stort längs hela stadens hamninlopp. Därutöver cykelbroar och stråk, intressanta studentbostäder och centrala arkitektritade badplatser. Utanför huvudstaden utmärker museet Ordrupgaard sig, men också BIGs nya Sjöfartsmuseum i Helsingör och Schmidt Hammer Lassens nya bibliotekt Dokk1 i Århus.Att man i Danmark på senare tid kunnat åstadkomma så många påkostade projekt är till stor del tack vare fonden Realdania som, sedan den bildades 2000, har stöttat arkitektur- och stadsplaneringsprojekt med miljarder.Det som gör vår tids danska arkitektur speciell är inte dess känsla för material eller en särskild plats. Att bygga jordnära i trä eller tegel, det är både finnar, norrmän och svenskar bättre på, även om det är i Danmark som äkta handslaget tegel går att få tag på häromkring. De som sysslar med den här sortens lågmäld arkitektur i Danmark är mindre, ganska okända kontor.De kända danskarna de är snarare hedonister. De är bra på det stora, kommersiella och blingiga. Och de utför det oftast med en snygg finish.För att återkomma till frågan Varför är danskarna så bra på arkitektur? är det inte särskilt konstigt att den ställs i Sverige just nu.Danska arkitektkontor har uppdrag från Ystad till Kiruna. Antalet hus i Sverige som danskar ritat blir för varje vecka fler och flera danska arkitektfirmor har startat filialer i Stockholm eller Malmö.Förutom att danskarna är bra på arkitektur, finns det också en krass ekonomisk förklaring till detta.I Danmark, med sina 5,6 miljoner invånare, utexamineras varje år lika många nya arkitekter som i Sverige. Konkurrensen är högre och landet blir snabbt för litet för den som har stora mål i sikte. Man måste söka sig utomlands.Samtidigt råder det i Sverige just nu till skillnad från i Danmark en byggboom större än på 60-talet. Det finns knappt en enda arbetslös arkitekt. Här har de danska firmorna sett en möjlighet och ganska enkelt glufsat åt sig en stor bit av kakan.Det finns också en kulturell förklaring till den danska arkiteturens framgångssaga. Dagens danska arkitekter...

I utbyte mot gratistjänsterna på nätet går vi med på att låta oss övervakas av de stora dataföretagen. Håkan Lindgren har läst Bruce Schneiers bok "Data och Goliat".

När debatten om fildelning pågick som bäst kunde man höra folk som sade att det var lönlöst att försöka stoppa piratkopieringen eftersom en dator skapar digitala kopior så fort den arbetar. Om du besöker en webbsida eller öppnar en fil har du redan framställt en kopia av det du tittar på. Nu har diskussionen om piratkopiering vandrat iväg till den stora debattkyrkogården, men jag undrar om man inte kan säga samma sak om övervakningen. Det är svårt att föreställa sig att vi skulle kunna vara uppkopplade utan att vara övervakade, kanske är det rent av en orealistisk önskning, eftersom möjligheten till övervakning är lika djupt inbyggd i tekniken som kopieringen. Allt du gör med en dator eller en mobiltelefon lämnar spår. Nätet och big data förvandlar alla företag till underrättelseorganisationer, oavsett vad de sysslar med. När Google och Amazon samlar information för att kunna rekommendera böcker och skicka på oss annonser gör de i princip samma sak som NSA eller FRA. En modern bil innehåller så mycket datainsamlande elektronik att Ford numera befinner sig i övervakningsbranschen. Vi vet vilka som bryter mot lagen och vi vet när ni gör det, avslöjade en högt uppsatt Fordchef för några år sedan. Vi har GPS i din bil, så vi vet vad du gör.Tycker vi att det är illa nu lär det bli värre om några år, när internet of things blir verklighet, skriver Bruce Schneier i sin senaste bok Data och Goliat. Då får vi tusen små tickande och övervakande prylar fulla av potentiella säkerhetshål. Samsungs uppkopplade kylskåp visade sig läcka lösenorden till folks e-post. Schneier är den jag helst vill läsa när jag vill få perspektiv på övervakningssamhället, en självständig, vitskäggig datasäkerhetsexpert, som bland mycket annat har anlitats av The Guardian för att hjälpa till med det material som Snowden överlämnade. Du hittar honom på schneier.com.Karaktäristiskt för boken är Schneiers lugna ton. Han är lika kritisk mot den statliga och den kommersiella övervakningen. Och det finns övervakning som är legitim, påminner han. Varje land behöver en säkerhetstjänst, även om han inte litar på USA:s nuvarande övervakningssystem, som omfattar minst 17 myndigheter. Vi måste komma till en punkt där folk förstår hur omfattande övervakningen faktiskt är och vilken enorm maktkoncentration den leder till, skriver han. Vi har fått ett internet som bygger på övervakning i utbyte mot gratistjänster. Till och med ficklamps-appen i mobilen samlar in data om dig och säljer dem vidare. De flesta företag som hanterar dina data har du aldrig hört talas om. Varför har det blivit så? En förklaring, tror jag, är att vi kommer från en lång period av datasvält, och nu har vi oförberedda ramlat in i ett varuhus av obegränsade data. Backar vi till mitten av 1700-talet visste den franske kungen inte hur många undersåtar han bestämde över. Man började föra statistik. Om vi bara hade mer data har alla statistiker suckat ända fram till nu. När Chris Anderson skrev Free, boken om hur allt blir gratis på nätet var det en sak han inte tänkte på även priset på övervakning faller mot noll. Av de som är ansvariga för nationens säkerhet kunde man begära lite mer professionalism, men underrättelsetjänsterna har betett sig som barn som släpps lösa i en oändlig godisbutik.Vad är det för fel med att samla så mycket data man bara kan? Ett svar på den frågan hittar man i Malcolm Gladwells artikelsamling Vad hunden såg från 2013. Gladwell säger det aldrig själv, men i flera av texterna brottas han med omdömets problem. Han söker sig till situationer där det är svårt att fatta rätt beslut och där det inte hjälper att tillsätta hundra gånger mer data. Det gäller haverikommissioner, cancerdiagnostik, gärningsmannaprofiler och inte minst gäller det finansbranschen. Hur hittar man det rätta mönstret i ett myller...

Hur lever man ett gott, dygdigt liv? Kulturjournalisten Sam Sundberg vänder sig till Aristoteles i jakt på vägledning.

Är det så här livet ska se ut?Efter några veckors semester brukar sådana frågor maka sig in i de tomrum som gapar i huvudet efter att jobbestyr och vardagsmåsten evakuerats. Ofta kommer de där tankarna i samband med att man blickar framåt, med utsikten att återigen slukas av arbetet, och drabbas av ännu en mörk, svensk vinter.Är det jobba-shoppa-dö som är meningen med livet människan som ett medel för att få BNP-kurvorna att peka uppåt eller är det något helt annat? Kanske något som ingen ens kommit sig för att nämna?En av de filosofer som tidigt tog sig för att bygga en sammanhängande teori om det goda livet är Aristoteles. Förlaget Daidalos har precis gett ut en ny bok om hans praktiska filosofi, författad av Anders Hansson. Boken Aristoteles etik är en värdefull sammanfattning och tolkning av grekens resonemang om människans natur, ändamål och dygder.Aristoteles främsta moralfilosofiska verk är Den nikomakiska etiken. När jag läste den i 20-års-åldern tyckte jag att den var hopplöst jordbunden och tråkig, inte minst i jämförelse med Platons mystiska idélära. Men när jag nu 20 år senare läser om den, parallellt med Hanssons bok, inser jag att 1900-tals-filosofen Robert Nozick hade rätt när han slog fast att Aristoteles är en filosof för vuxna människor.Hans metodiska utforskning av människans natur och det goda livet är saklig och praktisk. Och även om hans filosofi är rotad i antikens Grekland för över 2000 år sedan så har många av hans resonemang bäring även på vår egen tid av ohämmad konsumism, ovärdiga Twittergräl och olösliga livspussel.I Den nikomakiska etiken pekar Aristoteles på tre idéer om det goda livet, och förkastar två av dem. Till att börja med avfärdar han ett liv fullt av nöjen. Han skriver att Under sådana omständigheter tycks den stora massan vara fullständigt trälaktig i det att den föredrar att leva som boskap.Tänk på det nästa gång du sjunker ner i soffan framför en rafflande Netflixserie.Han förkastar därefter ett liv som domineras av social aktivitet. Han skriver att bildade människor med en aktiv läggning sätter äran främst, vilket är ett misstag eftersom den uppskattning som eftersträvas snarare beror på dem som ger den än dem som får den. Han fortsätter: Likaså tycks människorna sträva efter uppskattning för att bli övertygade om sin egen godhet.Tänk på det nästa gång du räknar likes på ett publikfriande Facebookinlägg.Rikedomarna som kan åtfölja ett socialt aktivt liv beskriver Aristoteles dessutom som en boja. Ett liv som går ut på att skaffa pengar, skriver han, är slutligen underkastat ett slags tvång.Tänk på det nästa gång du hänger dig åt drömskt Hemnetsurfande.Nej, det enda som är eftersträvansvärt för sin egen skull är det lyckliga livet, eudaimonia, och det betyder för oss människor att leva i enlighet med förnuftet. Förnuftet är nämligen det som skiljer oss från djuren och därför, menar Aristoteles, är det vår funktion och vårt ändamål. Förnuftet ska råda i alla våra göranden, våra önskningar ska stå i samklang med förnuftet, det ska leda oss in på den dygdiga medelvägen mellan olika extremer, och det allra bästa livet är ett i filosofisk kontemplation. Men nu kan vi människor inte leva på kontemplation allena, så även social och fysisk aktivitet är acceptabel, främst i den mån det möjliggör kontemplationen.Det har, i vår moderna tid, knappast blivit enklare att ägna sig åt kontemplation. Dels innebär överflödet av medier ohanterliga mängder distraktionsmoment. Dels finns inte längre den människa som var Aristoteles publik: den fria mannen.Varken slavar eller kvinnor kunde enligt Aristoteles uppnå eudaimonia, då de inte styrde över sig själva. Aristoteles menade att deras natur gjorde dem ofria, han såg inte att hans egen frihet kom på bekostnad av de ofria kvinnorna och slavarna. Tack vare att de tog hand om det träliga arbetet i samhället och i hushållet...

Poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson har läst en serie böcker om Sigmund Freuds semestervanor. En verksamhet som liknar den psykoanalytiska praktiken.

Brittiska konstnären och författaren Sharon Kivland har tagit sig an ett angenämt konstnärligt uppdrag: hon upprepar Sigmund Freuds semesterresor. Under femtontalet år har hon tagit in på samma hotell, försökt äta samma mat på samma eller åtminstone liknande restauranger, skrivit vykort från samma platser och försökt efterlikna små scener som Freud beskrivit. På sin tågresa till Herzegovina hoppas hon exempelvis intensivt kunna inleda en konversation med en okänd belevad medresenär, gärna en advokat, att diskutera freskerna i Orvieto med och turkiska seders förhållande till död och sexualitet. Precis som Freud själv gör i det berömda inledningsavsnittet i sin bok om felhandlingar, Vardagslivets psykopatologi.Freud gjorde semesterresor varje år fram till första världskriget, ofta först med familjen till alperna och sedan i september till Italien med sin yngre bror Alexander, en expert på reserutter och tidtabeller. Och när jag säger expert menar jag det verkligen, Alexander Freud höll föreläsningar om tåg och tariffer på Export-Akademien i Wien och skrev veckovisa rapporter om saken i tidningen Allgemeiner Verkers-Anzeiger. Sharon Kivland i sin tur reser med sin syster och de första åren hänger hennes son med, innan han så småningom menar sig ha fått andra intressen än väderförhållanden och val av bakverk på Sigmund Freuds Italienresor. En bra grej med sonens närvaro är att Kivland sanningsenligt kan underteckna sina vykort med S. F., som förutom att vara Freuds initialer också är de för Sharon och Francis, sonens namn. Kivlands semestrande har resulterat i en serie om åtta nätta och stramt formgivna volymer, Freud on holiday, illustrerade med tidstypiska vykort, tidtabeller och egna foton på gator och torg, båtar, tågstationer. Bildmaterialet är svartvitt, suddigt, avsiktligt amatöristiskt och nästan fritt från människor.Kivland presenterar inte Freuds resor kronologiskt utan i förhållande till psykoanalytiska frågor och teman i sitt eget och Freuds liv: i en bok undersöker hon vandringens och flanerandets förhållande till fri association och bor på det förmodligen mest kända Freudhotellet, Hotel du Lac, vid sjön Lavarone i norra Italien. I nästa bok erfar hon med Sigmund och Alexander Freud en känsla av melankoli i Trieste men tar sig som dem med båt till Aten och inte bara närläser utan liksom upplever artikeln En minnesstörning på Akropolis. Freud själv darrade av nervositet och förväntan när han närmade sig Akropolis och när han till sist kom dit utbrast han i ett slags turistens credo: Så allt det här existerar verkligen, precis som vi lärde oss i skolan.I boken Freuds dreams of Rome beskriver hon Freuds sammanlagt fyra återgivna drömmar om Rom och hans resor dit, framför allt den sista från 1923, då han nyligen diagnosticerats med käkcancer. Hans läkare Felix Deutsch ville att Freud skulle få en fin resa och höll inne med sjukdomsbeskedet. Någon som kände till saken var dock hans reskamrat, Anna Freud. Ingen lätt börda för en dotter att bära, får man förmoda. Kivlands Rom-budget tillåter dock inte, som Freuds, tre veckor på fashionabla Hotel Eden, det hade kostat henne 11 tusen Euro, alltså 104 tusen svenska kronor, för ett ordinärt dubbelrum, utan får nöja sig med tre dagar. Vi får hålla tummarna för mer stipendiepengar till henne nästa år. Att frågan om semester har att göra med begäret och livets mening är uppenbart. Det är ju på semestern det finns tid att göra vad man vill. Frågan inställer sig således: Vad är det jag faktiskt mest av allt vill göra? Det är ingen lätt sak, utan en fråga som regelmässigt ger upphov till mer obehag än lust. Men Freud var på bra humör på semestrarna, han var uppe tidigt, tog en espresso, tände en Trabucco-cigarr och satte på sig äppelknyckarbyxorna, ivrig att komma iväg på vandringar, museibesök, shopping...

Naturen är fylld av fascinerande insekter och märkliga sexuella praktiker. Författaren Fredrik Sjöberg roas av naturen - och föreslår en systematisk vanskötsel av trädgården.

På den tiden jag sysslade med populärvetenskap, åtog jag mig en gång att för Vetenskapsakademiens räkning skriva en bok om genetiska likheter och olikheter mellan folkgrupper. Ett intressant ämne, men inpyrt av diverse kulturellt betingade fördomar. Av det skälet föreslog jag att bokens titel skulle vara Packet på grannsocknens dansbana, och gubbarna i Akademien, de var med på noterna. Lika fullt lyckades någon idiot på förlaget ändra titeln till Vi och dom som redan flera andra böcker hette, alla oläsliga. Jag har ännu inte kommit över det där, och är sedan den gången känslig för misslyckade boktitlar.När så exempelvis den brittiske biologen Dave Goulson härom året skrev en djupt seriös och riktigt bra bok om humlor, och deras besvärliga situation i jordbrukslandskapet, blev jag på alldeles enastående dåligt humör av att bokens eleganta och fyndiga engelska titel A Sting in the Tale på svenska fick bli Galen i humlor. Och det slutar inte där, för nu är professor Goulson tillbaka igen, med en bok om konsten att missköta sin trädgård på ett för insektsfaunan gynnsamt sätt, som, trots en lika fin originaltitel A Buzz in the Meadow har fått heta Galen i insekter. Så dumt.Att man kan bli galen av insekter är väl känt. Det vet alla som någon gång har lämnat sitt sängkammarfönster på glänt mot sommarnatten. Somliga insekter suger, bokstavligen. Den finländska historikern Lena Huldén visade sålunda redan för tio år sen i boken Den sexbente fienden att samtliga krig, fram till helt nyligen, har varit komplett misslyckade i den meningen att militärerna själva aldrig lyckades ha ihjäl varandra lika effektivt som de lät sig dräpas av sjukdomar, överförda av loppor, flugor, löss och mygg.I Dave Goulsons boktitlar på svenska är det dock en annan galenskap som åsyftas, närmare besläktad med kärleken som om just entomologer led av ett skadat känsloliv. Kanske vill förlaget bara haka på nördtrenden. Att vara sådär lite galet nördig är ju plötsligt högsta mode, vilket är anmärkningsvärt mot bakgrund av att nörden för inte längesen framstod som en i allt väsentligt sorglig figur; en halvgammal man, enkelspårig intill tunnelseende, med kroppshållning som en fiskbulle och även i övrigt ofördelaktigt yttre, grundlagt av en sträng diet bestående av läskedryck och muffins. Epitetet nörd användes enbart nedsättande.Hur som helst, inget av det där stämmer på Dave Goulson. Han är inte galnare än andra vetenskapsmän, och hans böcker är hedervärda exempel på naturhistorisk populärvetenskap. Dessutom är de ganska underhållande. Den nya boken, vars titel jag alltså ogärna vill upprepa, utspelar sig huvudsakligen i Frankrike, närmare bestämt på en förfallen gård, några hektar ängsmark, utanför Limoges. Goulson köpte det där stället för några år sen, mest för att han inte hade råd att köpa något hemma i England, och hans idé var att skapa ett paradis för insekter.Som humleforskare visste han att de stora industrijordbruken på slätterna är torftiga monokulturer där den vilda floran och faunan i stort sett har försvunnit. En sorts biologiska öknar, hårt reglerade av täckdikning, konstgödning och bekämpningsmedel. Produktionen av spannmål är förstås god, men landskapet i sig blir ungefär lika intressant som en parkeringsplats, och det är den utvecklingen Goulson vill motverka. I boken berättas historien om gården, hur han restaurerar det fallfärdiga boningshuset och genom traditionell slåtter lockar tillbaka ängsfloran och därmed även insekterna.Till sin hjälp anlitar han ett gäng understimulerade studenter som han skeppar dit från England, mot löfte om gratis fältundervisning samt obegränsade mängder ost och billigt vin. Och de lär sig mycket; som alla entomologer är Goulson full av historier om insekternas bisarra levnadsvanor, inte minst i samband med fortplantningen...

Den amerikanska författaren och kulturjournalisten Catherine Hickley skriver i ”The Munich art hoard” – Hitler’s dealer and his secret legacy” om det mest uppmärksammade beslaget av konst med nazistkopplingar på länge. Essä av Mårten Arndtzén. (repris)

Kompositören Philip Glass skriver om sitt liv och verk i boken "Words without music". Det får frilansjournalisten Tor Billgren att fundera kring tid, koncentrationsförmåga och musikalisk provokation. (repris från februari)

Varje epok har sitt sätt att närma sig William Shakespeare, den store barden från Stratford-upon-avon. Det menade den polske teaterkritikern Jan Kott i boken "shakespeare - vår samtida" redan på 60-talet. En bok som också den har överlevt in i våra dagar. Essä av Maria Edström. (Repris från januari 2016.)

Han var Indiens första justitieminister och en gigant i den indiska frihetsrörelsen. Utanför hemlandet är han mindre känd, men för Indiens lågkastiga och fattiga är B R Ambedkar fortfarande en ikon.

Jag hajar till när jag får syn på den blå skylten - Ambedkar Street. Den markerar huvudgatan i ett slumområde i Chennai, staden som förr hette Madras, huvudstad i delstaten Tamil Nadu på Indiens sydöstkust.Gatan är knappast mer än en upptrampad stig. Den ringlar in mellan fallfärdiga ruckel och klädstreck med urtvättade T-tröjor. På rangliga pallar sitter kvinnor i sari och rensar gröna chilifrukter. Jag får snabbt en svans av småknattar efter mig.Bredvid gatuskylten sitter en röd och gul informationstavla. Texten förstår jag inte, men jag pekar på porträttet av en rundkindad man i glasögon och frågar en liten kille: Vet du vem Ambedkar var? Ambedkar var tamil, han var en stor man, svarar pojken.Men Bhimrao Ramji Ambedkar var inte tamil, han var från delstaten Maharashtra på Indiens västkust. Men att han var en stor man, det har den lilla pojken rätt i.Ambedkar föddes 1891 och dog 1956. Hans liv sammanföll i stort sett med Indiens frigörelsekamp efter 150 år av brittisk kolonialism. Den ledde till politisk självständighet 1947 men också till landets delning och grundandet av en muslimsk stat, Pakistan.Historikern Ramachandra Guha räknar Ambedkar som en av fyra giganter i den indiska frihetsrörelsens pantheon. De övriga tre är betydligt mer kända utanför sitt hemland: Mahatma Gandhi, som med fastor och civil olydnad förvandlade kongresspartiet från en diskussionsklubb till en antikolonial massrörelse, Jawaharlal Nehru som blev det självständiga indiens förste premiärminister och Rabindranath Tagore, poet, pedagog och nobelpristagare, som skrev det fria Indiens nationalsång.Men vem var Ambedkar? Han var Indiens förste justitieminister. Han ledde på Nehrus uppdrag arbetet med att ge den nyfödda republiken en konstitution. På Teen Murtimuseet i Delhi, en gång Nehrus bostad och nu ett monument över hans politiska gärning, kan du lyssna till en inspelning där han proklamerar att Indien är en demokrati, byggd på solidaritet, rättvisa och medborgerliga rättigheter. Men utan Ambedkar är det tveksamt om dessa universella värden, som av en konservativ hindunationalism sågs - och än i dag ses - som västerländska, hade fått en så framträdande plats. Statyer av Ambedkar har nästan alltid ett exemplar av konstitutionen i handen.Och Ambedkar var mer än så. Han var utan tvekan en av det moderna Indiens främsta intellektuella, kanske den briljantaste. Han var en knivskarp analytiker av det indiska samhället och den mest artikulerade och konsekventa förkämpen för avskaffande av kastsystemet.Gandhi, Nehru och Tagore var, som nästan alla frihetsrörelsens ledare, högkasthinduer. Ambedkars bakgrund var den rakt motsatta. Han föddes som oberörbar, på det hinduiska samhällets botten. Han var mahar, en kast som utgjorde 70 procent av de oberörbara i Maharashtra. Ännu på 1920-talet måste en mahar på landsbygden gå med en kvast fastbunden vid midjan, för att sopa bort sina fotspår så att ingen högkasthindu skulle förorenas av att råka kliva i dem. Runt halsen måste han bära en spottkopp så att ingen av högre kast skulle trampa i hans saliv.Det var inte bara ett ekonomiskt, utan ett socialt och psykologiskt förtryck som skar djupt i själarna. Ambedkars mest berömda analys av kastsystemet, pamfletten Annihilation of Caste från 1936, är skriven i iskallt raseri. Hans suggestiva metafor för kastsystemet är ett höghus utan ingång och trappor, där varje individ tvingas att leva och dö instängd på den våning där hen råkar födas. Han tog kraftigt avstånd från stadsmänniskan Gandhis romantiserade syn på den indiska byn: En by? Vad är den annat än en ho för inskränkthet, okunnighet, trångsynthet?När Ambedkar inledde sin bana som politiker hade han två doktorsgrader, en från London School of Economics och en från Columbiauniversitet i New York, i bagaget...

Hur ska en framtida begravningsplats se ut? Hur skapar man ett minnesmärke som både speglar den döde och tröstar de efterlevande? Katarina Wikars tänker på döden.

Det är stilla fast mitt i Stockholm. Under träden gravarna. Skugga. Murar. Galärvarvskyrkogården på Djurgården. Några fåglar. Svalka. Och så plötsligt en skolklass med tolvåringar som gapar, sitter på gräsmattorna mellan stenarna. Kollar sina mobiler och skriker till varandra. Och jag blir irriterad, vill hyssja dem, har de inga lärare, vet de inte att man ska vara tyst på begravningsplatser för att inte störa de döda? Eller för att inte störa de sörjande? Eller varför ska det egentligen vara tyst? Strax därpå får jag höra om en kyrkogård i Berlin som är hopslagen med en lekpark.Öarna heter ett danskt förslag av Kristine Jensen Tegnestue som har vunnit den internationellt utlysta tävlingen om en ny begravningsplats på Järvafältet i nordvästra Stockholm. Ingen pampig entré, ingen entré alls, utan en massa olika ingångar, begravningsöar i det befintliga landskapet, ett kapell utan specifika religiösa symboler intill en återskapad våtmark. Får som betar. Här ska flera olika religioner kunna mötas, och även den sekulära döden få plats. Projektledaren Karin Söderling berättar att när Råcksta kyrkogård i västra Stockholm anlades sent femtiotal så antog man att alla i framtiden skulle kremeras, så där fanns bara minneslundar och urngravar. Nu råder det åter brist på platser för kistor, vilket den nya begravningsplatsen på Järvafältet ska råda bot på.Hälften av alla de som dör i Stockholm numera placeras i en minneslund, säger hon vidare. Och det är så att fler döda än levande flyttar inom Sverige varje år. För när människor dör vill man om möjligt komma tillbaka. Eller någon annanstans. Men i Sverige får inte askan delas på. Så det går inte göra som musikern Patti Smith och ta med sig urnan med sin döde man ut i världen och strö honom lite här och där.Men för vem är då graven, för den döde eller för de levande? Och när jag frågar Karin Söderling från kyrkogårdsförvaltningen, om varför så många väljer att strös i minneslundar, svarar hon, att de inte vill vara till besvär. Kanske blir det allt krångligare med en plats att ta ansvar för numera när människor frivilligt och ofrivilligt är så mobila. I en minneslund är det mer som i en stor stad, som på ett hotell kanske, man är anonym men ändå mitt i ett större sammanhang, som på ett cocktailparty där på andra sidan. Och samtidigt blir askgravlundarna vanligare, där man får sin egen namnskylt. Jag minns när en god vän dog och hans grav fick ett nummer på Skogskyrkogården hur jag skrev in det i min kalender bland de övriga vännernas telefonnummer. Tänkte att alla nummer slutligen skulle bytas ut.Så finns alltid de där gravarna som glömts bort, namnen övervuxna med mossa, utsuddade av vädret och vindarna, stenarna som lutar sig mot varandra innan de slutligen faller omkull. Och samtidigt är det dem man som okänd besökare på begravningsplatsen stannar till framför. Jag stod länge framför en liten knölig sten på marken där ingen satt en blomma på årtionden, mor stod det bara, och strax intill en annan liten sten för Holger. Här ligger Mor och Holger. Kanske hade de bara varandra. Det finns ett drag av romantik i denna kyrkogårdsuppsökande verksamhet. Kanske är det så att vi i välfärden har abstraherat oss så från döden. Att. Att vad inträffar. Vi inte hinner. Ta farväl. Inte hinner tänka på - men som nu när så många kända människor och kulturpersonligheter dör har det istället blivit ett sorts kollektivt offentligt sörjande. Långt ifrån. När en nära dör blir det ett sorts påtagligt hål, en tallrik mindre till middagen, en tom stol, en mera handfast saknad som inte riktigt låter sig hanteras. Till Jim Morrisons och Edith Piafs gravar på Père Lachaise i  Paris har fansen vallfärdat och hängt runt i decennier. Det fyller väl också någon sorts funktion. Och jag sökte en gång upp poeten Mikael Strunges grav på berömda...