Det finns ett värderingsglapp mellan teckning och måleri när de stora auktionshusen säljer konst. Men teckningen förtjänar mer uppmärksamhet. Det menar konstkritikern Jessica Kempe.

Den tecknade linjen är en magisk språkuppfinning. Med streck, punkter och linjer ger teckningen kontur åt en verklighet där inga linjer egentligen finns. Skåpet, språnget och sorgen har inga konturer, bara volymer och valörer som övergår i varandra och blir synliga först när ett streck skiljer dem åt. Det kan se ut som om ett tunt papper har en kantlinje, men den finns inte heller. Papprets form fortsätter på andra sidan. Och stryker man med fingret över munnen går det inte att känna läpparnas tänkta kontur. Den är en konstruktion. Munnens form har ingen början och inget slut. Ändå sker det mirakulösa, vad linjen avgränsar fyller ögat ut.Men trots sitt avancerade språk är teckningskonsten fortfarande en underskattad och särbehandlad konstform. Varför det? På de stora auktionshusen, som Christies, Sotheby´s eller Bukowskis är det fortfarande möjligt att komma över en teckning av Siri Derkert för några tusenlappar, medan hennes målningar säljs för miljonbelopp. För några år sedan ropades en ljuvligt blå, krittecknad fredsduva av Picasso in för drygt 600 000 svenska kronor. Samtidigt såldes en linjär målning ur hans svit Målaren och hans modell för över 18 600 000 kronor. Det är konstigt. 18 miljoner kronors skillnad mellan en fågel tecknad med krita på papper och en modell tecknad med oljefärg på duk. Det är märkligt.Värderingsglappet mellan teckning och måleri kan inte bara förklaras med att penna, papper och krita är ett billigare och mer förgängligt material. Idag skapas måleri med enkla akrylfärger och många blandtekniker. Det finns också ideologiska och historiska orsaker till varför Yoko Onos svävande bläckstilleben Lot description på papper gick för det jämförelsevis låga priset på 2 750 dollar, medan hennes textade objektverk Grapefruit också det på papper - ropades in för 485 000 dollar.    Här ligger en paradox. Konstmarknadens prisbilder följer inte materialens egentliga värden. Men auktionsvärdet följer inte heller det konstnärliga värdet. En teckning med skyhög kvalitet, kan samtidigt ha ett förbluffande lågt kapitalvärde. Utbud och efterfrågan rättar sig inte efter konstkritikens bedömningar. Stämmer det?Jag ringer Bukowskis och frågar. Ja, det är ganska konstigt, svarar intendenten, att man kan få ett tecknat verk för en bråkdel av värdet på samma konstnärs målningar. Eller skulpturer, eller objektverk. Bukowskis bekräftar att auktionsvärdet generellt är kopplat till materialen. Det är solklart, får jag höra. Tyvärr, lägger man till. Teckning värderas lägre, så är det absolut, i synnerhet i Sverige, säger Bukowskis och betonar teckningen som en fantastisk konstform där storheten ligger i det enkla. I andra länder, får jag samtidigt veta, har dock auktionshusens syn förändrats. Där erbjuds idag speciella teckningsauktioner.Men synen på teckningskonsten släpar också med sig resterna av en urgammal akademisk underordning där teckningen tjänstgjorde som förarbete och underlag åt de tänkta högre konstformerna; arkitekturen, måleriet och skulpturen.Men trots att 1900-talets modernism och postmodernism gav teckningen frihet att agera i egen rätt, tycks det vara en bit kvar till teckningskonstens frigörelse. Sedan 2000-talets början pågår en växande teckningsrörelse - med teckningsaktivism, teckningsbiennaler, stora teckningsutställningar och en skörd av tidskriftsnummer, bok- och serieutgivning. Men också här värderas teckningen högre om den går i sällskap - med ordet, romanen, politiken och journalistiken.  Än så länge räknas inte teckningskonsten som en jämställd och oberoende konstform. Varför skulle den det? För att teckningen är ett eget sofistikerat och abstrakt bildspråk, vill jag svara.För hur kan det komma sig att en linje, ett streck, en prick kan ge bilden av en kropp, ett ting eller ett tillstånd?Fast bara om...

"Ljudet tar sig förbi våra spärrar och kommunicerar med minnet och känslolivet". Boel Gerell gör några nedslag i ljudkonstens historia och reflekterar över dess möjligheter.

Ett, två, tre, fyra, fem.Fem sinnen har många av oss till vårt förfogande för att förstå världen. Syn, smak, känsel, lukt och hörsel. Att isolera en av dessa känsliga sensorer från de andra låter sig inte göras särskilt lätt. Smak och lukt är förbundna rent fysiskt via munhålans och näsans kaviteter. Innan vi lägger handen på spisplattan registrerar vi dess färg med blicken och avgör av dess skala mellan rött och svart om huden kommer möta hetta eller kyla. På samma sätt möter vi konsten, med ögat förstås men också med örat, lukten, smaken, känseln som blixtsnabbt registrerar nyanser och vibrationer och lägger samman intryck till en tolkning som kan vara just bildkonst eller kanske scenkonst, litteratur eller varför inte ljudkonst.Ljudkonst? Parallellt med att begreppet performance blivit synonymt med precis allting som kan framföras på en scen och gärna används där gränserna blivit flytande och ingen etikett riktigt vill fästa har begreppet ljudkonst blivit användbart för konst som befinner sig mellan de gängse genrerna. Men som ändå kan definieras som en konstnärlig upplevelse som har ljud som sitt mest betydelsebärande inslag. Ändå är definitionen omstridd och betydelsen har skiftat genom decennierna, från det tidiga 1900-talets experimentella kompositioner och oljudsmaskiner skapade av dadaister och futurister, till fluxusrörelsens tvärkonstnärliga manifestationer under 1960- och 70-talet präglade av just fluxus som i att flöda. Konst utan självklar hemvist i något av de traditionella fästena, ofta förgänglig och svår att återskapa för den som inte hade lyckan att vara där, just då.En som i allra högsta grad var där när det hände var amerikanen John Cage, verksam under en stor del av 1900-talet med ett odiskutabelt inflytande på såväl den experimentella musiken som den moderna dansen och ljudkonsten. Med den legendariska iscensättningen "Theatre Piece No 1" som senare skulle refereras till som kort och gott "The Event", alltså "Händelsen", skapade han 1952 en första happening vid Black Mountain College i North Carolina. Under kvällens lopp medverkade förutom Cage själv konstnären Robert Rauschenberg, kompositören David Tudor och dansaren och koreografen Merce Cunningham. Sittande på en stege i rummets mitt höll Cage noga koll på att schemat löpte som planerat för kvällen. Men inom vars och ens utrymme var friheten stor att improvisera och interagera med övriga aktörer, rummets instrument och föremål och den omgivande publiken. Så kom det sig att kvällens händelser i lika hög grad var en produkt av upphovsmännen som av tillfälligheter och slumpen.Med Cage och den snart fullt ut blomstrande fluxusrörelsen kom betydelsen av begreppet ljudkonst att förändras i grunden. Där man tidigare främst avsett konstmusik som framförts på traditionellt vis, av musiker för publik, flyttades nu fokus mot själva ljudet i förhållande till rummet. Skillnaden utgör förutsättningen för mycket av det vi kallar ljudkonst i dag. I praktiken innebär det att konstnären iscensätter verket för att sedan ta ett steg tillbaka och uppleva resultatet, tillsammans med publiken. Just som en bildkonstnär gör.Problemet med många av fluxusrörelsens verk har varit hållbarheten över tid. När jag för några år sedan besökte en utställning i Kunsthallen Nikolaj i Köpenhamn där en översikt gavs av rörelsens mest kreativa år var det samlade intrycket att jag kom för sent - alldeles för sent - till en bättre fest. I montrar och bakom galler visades objekt och affischer från en gång spontana och lustfullt komponerade händelser. Mumifierade bananskal samsades med vinfläckade krognotor och knastriga upptagningar av ljudkonst på rullband. Här har teknikens landvinningar verkligen inneburit en revolution, inte bara i det faktiska skapandet av ljudkonsten utan också i möjligheten att...

Ödsliga skepp på vidsträckta hav. Fyrar på horisonten och måsar som svävar över himlen. Är det kitsch eller konst att räkna med? Tor Billgren tittar närmare på det symbolmättade marinmåleriet.

Dio, fulgor della bufera! Dio, sorriso della duna! Salva larca e la bandiera della veneta fortuna!Ja, så låter det när vågorna slungar Otellos skepp mot de cypriotiska klipporna i början av Verdis opera. Åskan dånar, vinden viner och mesanmasten knäcks. Den här stämningen känner vi igen från ett otal marinmålningar. Fartyget som stretar mellan vassa klippor. Skummet som yr om stäven, sönderrivna segel.De stormiga mästerverken är många, ta till exempel William Turners Snöstorm från 1842, där fartyget, havet och himlen är reducerade till en helvetesvirvel av snöglopp och stänk.Eller någon av den svenske Marcus Larsons många målningar av brinnande ångfartyg i månsken, där den smältande ångpannan kastar rödglödgat ljus över havet som blint tuggar sitt betsel av tång och frustar skum över klipporna.Eller den japanske konstnären Katsushika Hokusais ikoniska träsnitt Under vågen utanför Kanagawa från 1830-talet en av de kändaste bilderna genom världshistorien, och som inspirerade Claude Debussy att komponera orkesterverket La Mer i början av 1900-talet.Avbildandet av båtar har en lång historia. Första gången ett segel dyker upp inom konsten är på en fem-sextusen år gammal egyptisk vas. På våra breddgrader förekommer ofta fartyg i bronsålderns hällristningar och i det antika Grekland avbildade konstnärerna homeriska hjältar till sjöss fyra, femhundra år före Kristus, till exempel scenen när Odysseus låter sig bindas vid masten för att inte falla för sirenernas förföriska sång.Även kristen mytologi har givit upphov till marina motiv, som legenden om Sankt Nikolaus, som utförde mirakler under en storm på en sjöresa till det heliga landet i början av 300-talet.Att det har uppstått en egen konstgenre kring skeppet och det maritima livet är inte märkligt. För många människor har båten varit levebrödet, från vilken man bedrev fiske och handel. Många har upplevt sina gyllene ungdomsår på fartygsdäck. Man företog sig upptäcktsresor och vann ära och berömmelse. Man utkämpade krig.Båten är inte bara en symbol för, utan också det direkta verktyget för försörjning och kunskapsinhämtande. Men också för röveri, kolonialism och slavhandel.Det stora marinmåleriet som vi känner det idag har sitt ursprung i Nederländerna på 1500-talet, och blommade ut på 1600-talet. Landet hade etablerat sig som Europas främsta sjömakt och bedrev mycket lukrativ handel genom Ostindiska kompaniet. När framgångarna på sjöfartens område korsades med den storslagna utvecklingen inom den nederländska konsten som ägde rum samtidigt, tog marinmåleriet fart.I slutet av 1600-talet puttade England ner Nederländerna från positionen som den ledande sjöfartsnationen, och därmed spreds marinmåleriet även dit, och sedan vidare till Frankrike och Italien, Tyskland och USA.Marinmåleriet fick ytterligare en dimension i och med den romantiska eran som började kring år 1800. Havet var en perfekt projektionsyta för de starka känslor av skräck och inre kaos som de romantiska konstnärerna var ute efter.Som i Théodore Géricaults Medusas flotte från 1819. Ett myller av skeppsbrutna, utsvultna och halvnakna sjömän trängs på en flotte, avbildade i ögonblicket som de lyckas etablera kontakt med ett avlägset fartyg som senare kommer att undsätta dem.Från den romantiska epoken finns också många fina marinmålningar av Caspar David Friedrich, och den tidigare nämnde William Turner. En av mina personliga favoriter är hans målning från 1838 av hur gamla örlogsfartyget Temeraire bogseras på sista resan mot skrotning. Det är som att det mäktiga skeppet långsamt håller på att blekna bort och försvinna i det magiska ljuset.Den främste svenske marinmålaren är förmodligen konteramiralen Jacob Hägg, som började måla på 1860-talet och var verksam i sextio år. Hans specialitet var korrekta och detaljerade...

Nu i maj är det hundra år sedan restaurangmannen Tore Wretman föddes. Karsten Thurfjell reflekterar över en betydande gärning i den gastronomiska världen.

För 30 år sedan, i november 1986 genomförde vi här i P1 en temadag om mat, och som nybakad radioreporter åkte jag runt i Sverige för att ta pulsen på restauranglivet. Bland annat intervjuade jag flera kockar om det faktum att de precis som i Frankrike började synas och höras i radio, tv och tidningar. Med skinande vita kockjackor och namnet broderat på bröstfickan hade de slagit upp svängdörrarna och trätt fram ur sina undanskymda köksvrår, ut i matsalen och omvärlden för att uppträda som självklara offentliga aktörer. Vad berodde det på?Svaret upprepades intill tjatighet, från Hubert Förster i norr till Gunnar Forssell i öster, Leif Mannerström i väster och Thomas Trägårdh i söder.- Tore Wretman!Det lät faktiskt som om allt hängde på en man. Tore Wretman blev efterkrigstidens självklara ledargestalt inom matlagning och gastronomi. Under sin högst anmärkningsvärda karriär banade han kockens väg från misskänd slusk till respekterad stjärna genom ett oförtröttligt opinionsarbete.Tore Wretman föds 1916, mitt under Första Världskriget, faktiskt samma år som Dadaismen ser världens ljus på Cabaret Voltaire i Zürich. Finns det några likheter? Jovars. Visserligen manifesterar sig dadaisterna i desperat protest mot en värld i krig som blivit galen, men Tore visar lika tydligt att han inte passar in i dåtidens auktoritära skolmiljö, och när han väl skrider till handling är det med samma otåliga insikt att den miljö han verkar i behöver ett radikalt nytänkande.Efter en orolig uppväxt betraktas den ordblinde Tore som misslyckad i skolan, och han får som 16-åring börja som lärling i köket på Hotell Continental i Stockholm. Hans första jobb blir som minderårigt barbiträde på Operabaren, och när han som 18-åring på nyåret 1934 sitter på tåget till Paris för att inleda sin gesällvandring i köket på restaurang Maxims, har han av sin moster Tora Nordström-Bonnier fått med sig en nyutkommen roman som reselektyr, Konstverket av den amerikanske författaren Sinclair Lewis. Det är något så ovanligt som en roman om den amerikanska hotellbranschen, från 1890-tal till 1930-tal. Huvudpersonen, den pliktmedvetne och kompetente Myron Weagle och hans begåvade men ohängde bror Ora växer upp på ett småstadshotell i Connecticut som drivs av deras föräldrar.Tore Wretman har berättat vilket djupt intryck Sinclair Lewis roman gjorde på honom, och det är lätt att se kopplingarna till den wretmanska banan. Myron Weagle blir nämligen besatt av att driva hotell på ett så fullkomligt sätt som möjligt. När han träder ut i världen för att jobba sig upp, ser han till att lära sig så många olika hotelljobb som möjligt. Myron börjar som kock, går sedan, trots sina kollegors motstånd ut i matsalen som servitör, för att sedan ställa sig i receptionen och så gå vidare till att hängivet lära sig allt om bokföring, inköp, rengöring, ventilation, avloppsrör, elektricitet, telefonin när den kommer, och så vidare. Myron Weagle blir den perfekte hotellmannen, och samtidigt som han klättrar i karriären, drömmer han om att skapa sitt eget konstverk, det fulländande semesterhotellet, utifrån alla dom erfarenheter och insikter han samlat i en allt mer välfylld anteckningsbok. Myron Weagles karriär får förstås sina törnar på vägen, och det fulländade hotell han skapar blir ett konstverk med komplikationer om inte hade det förstås varit en särdeles tråkig roman.Det intressanta är, att så mycket av det som händer i boken senare kom att hända den unge svenske läsaren på tåget till Paris. Tore Wretman strävade också efter att växla mellan kök och matsal när han först tjänstgör på toppkrogen Maxim´s och sedan som bartender på svenska paviljongen på världsutställningen i Paris 1937. Under krigsåren hamnar han på hotellskola i New York för att utbilda sig, och sedan Miami och London, där han på olika hotell och restauranger...

Smaken är ett sinne som värderats lågt av västerländska filosofer. Samtidigt är det smakerna som kanske starkast framkallar minnen och känslor. Annina Rabe har läst boken "Taste as experience"

Förra helgen plockade jag nässlor. En helt igenom sinnlig upplevelse, även om den måste ske med handskar på. Nässlorna kokade jag sedan en soppa på. Smaken av nässlor är speciell och uppskattas inte av alla, men för mig sätter den igång en lavin av associationer och minnen. Kanske koncentreras minnena lite extra av att nässlorna bara är plockbara dessa få veckor om året, när den skälvande våren ligger som mest i startgroparna. Med nässelsmaken kan jag tydligt känna doften av vitsippor och spirande gullvivor. Jag kan nästan exakt återkalla känslan under de stunder då nässlorna plockades i barndomen nästan alltid lyckliga och hoppfulla stunder, eftersom min mamma alltid gladdes lika mycket över den stundande våren som jag gör idag.Allt detta och mycket mer ryms i en sked nässelsoppa. Nästan varje människa har sådana upplevelser kopplade till smak. Marcel Prousts madeleinekaksupplevelse finns hos oss alla, och få sinnesförnimmelser är så kopplade till mänsklig trygghet som just mat. I en av mina favoritkokböcker, Judisk mat i svenska kök, berättas om hur fångar i koncentrationsläger höll hoppet levande genom att intensivt tala om matrecept och de rätter de brukade äta innan de tillfångatogs. Mat står för liv och gemenskap.Trots att jag tror att smaken kanske är det av våra sinnen som förmår väcka flest minnen och känslor till liv, är den av de fem sinnena lågt rankad i den västerländska kulturen. Syn och hörsel är de sinnen som betraktas som mest väsentliga, medan smak och doft hamnar längst ner och känseln någonstans i mitten. Om det är även de flesta västerländska filosofer överens; Hegel menade att endast syn och hörsel kan inordnas i begreppet estetik, smak och doft är endast kroppsliga upplevelser.Om det läser jag i Taste as experience, en nyutkommen bok av den italienske estetikprofessorn Nicola Perullo. Han har gastronomi som specialområde, och hans bok handlar om att ge upprättelse åt den rena smaken som estetisk erfarenhet och placera in den i ett filosofiskt sammanhang. Det kitschiga omslaget, med en kvinnomun som sluter läpparna kring en sked, bör inte lura någon att tro att detta är ett lättsinnigt eller lättsamt verk. Det är en rätt knivig och teoretisk publikation som bäst bör läsas med ett skärpt sinnelag och penna i hand. Jag kan inte låta bli att tänka att det inte är någon tillfällighet att dess författare är från Italien; upplevelsen av smak och mat upphöjd till svårgenomtränglig filosofi är ganska typisk för Italiens syn på mat; att äta är något som har med de grundläggande livsvillkoren att göra, och då absolut inte endast i en fysisk bemärkelse.Handlar smak om natur eller kultur? Är det medfött eller något vi lär oss? I hur hög grad är smak socialt betingat? Och kan de kunskaper vi förvärvat förhöja vår smakupplevelse? Perullos bok är indelad i fyra delar. Den första handlar om smak som njutningsmedel, den andra om smak som kunskapsform. Den tredje handlar om likgiltigheten inför smak, något Perullo menar styr våra erfarenheter i lika hög grad som vår passion. Den fjärde och sista delen handlar om smak upphöjd till visdom.Till skillnad från många andra anser Perullo att det finns en primitiv, oförfalskad, naturlig smak som endast existerar för vår njutnings skull. Det kan vara barndomens köttbullar, eller varför inte min nässelsoppa som jag inledde det här inslaget med? Den primitiva smakupplevelsen talar till vårt mest oförfalskade inre, är ofta förknippad med att ge sig hän. Därför är den också ofta förknippad med skuldkänslor och leder i värsta fall till matmissbruk. Det handlar ytterst om människans förmåga - eller oförmåga - att avstå.Perullos bok är annars frikopplad från destruktiva tendenser i förhållande till mat. Här finns ingenting om ätstörningar, hälsokost, övervikt eller trenddieter...

"Gränserna mellan prostitution och andra typer av sexuellt utbyte är flytande." Sociologen Emma Engdahl reflekterar kring njutning, arbete och utnyttjande i vår tids konsumtionskultur.

Jag bläddrar i en bok om det dåliga ryktets figurer av Charles Bernheimer. Den handlar om hur prostitution representerades i 1800-talets Frankrike. Bernheimer visar hur de prostituerade förkroppsligar den hotande kvinnliga sexualiteten och hur den smutskastas av upphöjda manliga författare och konstnärer, bland annat Balzac, Degas och Flaubert. Det är ett resonemang som på ett principiellt plan känns igen i Giulia Garofalo Geymonats bok Köpa och sälja sex som nyligen översatts till svenska. Enligt henne finns det få praktiker som är mer uppenbara och tydliga än prostitution, det vill säga att utföra på förhand överenskomna sexuella tjänster mot en på förhand bestämd ersättning i form av pengar eller materiella ting. Ändå kallas unga flickor som aldrig haft sex för horor av sina jämnåriga, vilket Garofalo Geymonat tycker är talande. Hora är ett skällsord som pekar på att kvinnor och deras sexualitet är något som oroar samhället. Den kvinnliga sexualiteten måste för att inte utgöra ett hot svärtas ner. Tveklöst är detta ett uttryck för kvinnors underordnade position i patriarkala samhällen och önskan om att befästa den. Att hora används som skällsord är också ett tecken på det stigma som sexarbetet medför oavsett hur och varför det utförs. Eskortflickan som rör sig i de övre samhällsskikten för att bekosta sin universitetsutbildning, barflickan som inte hittar andra sätt att försörja sin familj på, och den som fallit offer för trafficking, är alla stigmatiserade. Låt mig lägga till pojken och den trassexuella personen som blivit allt vanligare i den globala sexindustrin. Även i länder som till exempel Italien, där sexutbytet inte är olagligt, blir den prostituerade lätt misskrediterad inför polis eller rättsväsen, straffbar om hen arbetar ihop med kollegor, gör reklam eller anställer en sekreterare, möjlig att vräka från sitt hem, möjlig att utpressa om hen har ett annat arbete och tvingad till ett liv i hemlighetsmakeri och lögner om hen vill undvika att barnen blir omhändertagna eller att hens partner blir arresterad, skriver Garofalo Geymonat. Prostitution är en praktik som förkroppsligar maktförhållanden mellan kvinnor och män och i förlängningen mellan unga och gamla, fattiga och rika, minoritets- och majoritetsgupper. Garofalo Geymonat menar att vi bör komma ihåg att det historiskt sett var personer med kvinnligt kön som de flesta lagar mot prostituerade avsåg, vilket också är anledningen till att jag främst diskuterar sexarbetande kvinnor och sexköpande män i det här sammanhanget.  Tydligast blir maktaspekten som prostitution förkroppsligar när det kommer till trafficking. Enligt Internationella arbetsorganisationen finns åtminstone 2, 5 miljoner personer som mellan 1994 och 2004 varit föremål för internationell människohandel och utsatta för tvångsarbete. Nästan hälften av dessa har tvingats till arbete inom sexindustrin. Det handlar om flickor, pojkar, kvinnor, män, transexuella, och ibland även småbarn, som emigrerar, fråntas sina pass, berövas sin värdighet som människor och sina samhällsmedborgerliga rättigheter.Garofalo Geymonat tänker sig att många av oss upprörs av tanken på att den som köper tjänster från denna grupp av extremt utsatta människor, inte enbart begår en djupt omoralisk handling, utan också njuter av den. Med hjälp av tillgänglig forskning visar hon emellertid att det är relativt få sexköpare som specifikt efterfrågar offer för trafficking. I jämförelse med andra faktorer som bidrar till trafficking är förekomsten av sådana preferenser dessutom av ringa betydelse. Forskningen visar istället att det är arbetsgivarna som spelar den avgörande rollen. Man anställer hellre arbetare som kan utsättas för tvång, än arbetare med rättigheter, om än högst begränsade sådana. I denna process utnyttjas och exploateras...

Är välfärdsstaten i själva verket bara en modern variant av den gamla feodala ekonomin, där de rika slapp betala skatt? Dan Jönsson reflekterar kring skatteparadisen och de magiska brevlådorna.

När planet går ner för landning på Beef Island ligger de små paradisöarna som mörkgröna sköldpaddor i det glittrande, turkosblå havet. Åtminstone ser det ut så på bilderna; i själva verket har jag aldrig varit på Brittiska Jungfruöarna och vet inte mer än det jag kan få fram på min datorskärm. Ett liten tropisk arkipelag i Karibiska sjön strax öster om Puerto Rico, runt 15 000 invånare, ett självstyrande område under den brittiska kronan. Bilder på orörda sandstränder under slanka kokospalmer, bländvita lyxjakter för ankar i avskilda havsvikar med djupa grottor. Öarna döptes av Columbus efter den heliga Ursulas elvatusen jungfrur, och var på sjuttonhundratalet ett ökänt piratnäste. Senare blev de ett viktigt nav i den så kallade triangelhandeln, med stora sockerrörsplantager, fram till mitten av 1800-talet när fallande världsmarknadspriser ledde till en sockerkris och ett våldsamt uppror bland de nyligen frigivna slavarna. Idag är Brittiska Jungfruöarna mest kända som ett populärt skatteparadis, hemvist för en stor del av världens så kallade brevlådeföretag.Det är alltså så här den ser ut. Finansvärlden. Där jag sitter och klickar bland bilderna föreställer jag mig de magiska brevlådorna som i fantasyberättelserna, förtrollade portaler till en annars osynlig parallellvärld, en alternativ verklighet där allt är möjligt, överflödet oändligt och alla önskningar går i uppfyllelse. I Finansvärlden finns inga nationsgränser, inga naturgivna begränsningar, allt är ett flöde av digitala siffror, ett tyngdlöst molnsystem av ekonomiska abstraktioner där de skickligaste trollkarlarna kan få vad som helst att uppstå och försvinna, när som helst. För dem som råder över de förtrollade brevlådorna står passagen ständigt öppen till den virtuella verklighetens hägringar, derivatens fotoshoppade arkipelag där matematikens, inte fysikens lagar gäller, där transaktionernas värde vid varje given tidpunkt numera är många gånger större än hela den reala världsekonomin. I framtiden skulle mänskligheten ta steget från nödvändighetens rike till frihetens, skrev Karl Marx på 1800-talet. Var det Finansvärlden han förutspådde?Skatteparadis är ett fängslande, motsägelsefullt ord. Enligt den kristna traditionen drevs människorna ut ur Paradiset för att arbeta i sitt anletes svett. Människans historia blev där berättelsen om hennes kamp för att vinna Paradiset tillbaka, men i den verkliga historien har det visat sig att arbetet hela tiden står i vägen. Vid arbetet häftar nämligen en skuld som ständigt förnyas, och denna skuld kallas skatt. Arbetet delar mänskligheten i härskare och maktlösa, i dem som arbetar och dem som inte gör det, i dem som betalar skatt och dem som driver in den. I dem som envetet men fåfängt stretar för en hinsides biljett till Paradiset, och dem som redan bor där. Genom hela historien vilar skattskyldigheten över de arbetande som en förbannelse, medan det mäktiga skattefrälset slipper undan.De riktigt rika har alltså alltid levt i skatteparadiset. För den välbärgade eliten var skatten egentligen aldrig något bekymmer förrän med demokratins genombrott efter första världskriget, när många länder i Europa tvingades höja skatterna för alla medborgare för att få råd med återuppbyggnaden. 1923 införde Schweiz sin berömda banksekretess som gjorde det möjligt för förmögna utlänningar att riskfritt gömma pengar undan beskattning i hemlandet. Den schweiziska banksekretessen blev själva grundbulten i det internationella skattesmitarsystemet: pengarna som gömts i Schweiz kunde sedan investeras i aktier eller obligationer var som helst i världen utan risk för beskattning i hemlandet.Så skapades den moderna Finansvärlden. Ur det schweiziska embryot har den med tiden vuxit till en global, transnationell hyperekonomi, ett sinnrikt system av...

Föreställningen om den medvetna elektronhjärnan är en kvarleva från 1900-talet. Den stora fördelen med datorer är inte att de påminner om människor. Snarare tvärtom.

Vi borde släppa idén om artificiell intelligens och börja se framåt istället. Artificiell intelligens är en idé som hör hemma på 50-talet tillsammans med flygande bilar och andra sådana påhitt. Det  minst kreativa och det minst intelligenta vi kan använda vår avancerade teknologi till är att gå tillbaks och försöka förverkliga en gammal 1900-talsfantasi.Den idé jag vill sälja in med den här radioessän är att artificiell intelligens är ett ganska primitivt påhitt. Det påminner om hur robotar brukade se ut på sådana där läckert kitschiga omslag från serietidningarnas och pocketböckernas guldålder. Den framtida teknik som var lättast att föreställa sig på den tiden, en sorts symbol för det som skulle komma, var en klumpigt härmad metallisk människa med två armar, två ben, en grym högtalarmun och två radiorör som ögon. Det var en populärkulturell fantasi som inte hade mycket gemensamt med den världsförändrande teknologi som man just då lade grunden till, nämligen datorer och mobiltelefoner.Eller för att säga det på ett annat sätt: artificiell intelligens är antropomorfism. Det är en människohärmande fantasi. En dator behöver inget medvetande, det är som att tro att ett ånglok skulle behöva fyra ben att springa med. Vi har svårt att föreställa oss avancerad teknologi som något annat än en idealiserad version av oss själva. Det mest bekväma för människan är att föreställa sig förmänskligade maskiner, som har en vilja och ett medvetande på samma sätt som hon själv. Ända sedan antiken har vi fascinerats av fantasin om automaten som perfekt härmar en människa, en maskin som är så överlägsen att den förvandlar oss till en maskin av en äldre, lite sämre årsmodell.Den stora fördelen med datorerna är tvärtom allt som gör att de inte liknar människan. En dator behöver intelligens eller medvetande lika mycket som den behöver en bukspottkörtel. Först när vi förstår att datorn är något annat än vi kan vi börja förstå den och oss själva på allvar.Till den insikten har vi ännu ett stycke kvar. Istället kämpar vi med att intala oss att datorn är ödesbestämd att utveckla medvetande och intelligens. Vi ska uppfostras att tro att framtiden redan är avgjord det bara är en tidsfråga innan vi är omgivna av medvetna maskiner. Ni vet säkert att de första datorerna kallades elektronhjärnor. Det är inget oskyldigt ord. I det ordet ligger uppfattningen att den här kolossen av kablar och transistorer är på väg att utvecklas till en hjärna, att den inte har blivit sig själv innan den har blivit en hjärna, att den maskin vi ser och använder inte är värd att ta på allvar, den är bara ett snabbt passerat utvecklingsstadium på vägen mot målet. Ordet elektronhjärna används inte längre, men den bakomliggande fantasin håller vi fortfarande hårt i. Varje dator som inte har blivit en hjärna betraktar vi som en misslyckad produkt, den har fastnat på halva vägen.Informationsbehandlande maskiner kan göra en mängd spännande saker utan att behöva mer intelligens än en brödrost. Google translate är ett utmärkt exempel på det. Översättartjänsten är inget annat än en databas plus statistik: den här japanska frasen motsvaras oftast av den där engelska frasen. Resultatet blir inte perfekt, men det är tillräckligt bra för att vara användbart. Datorerna behöver inte förstå text, de är inte ens medvetna om att de översätter, lika lite som en spisplatta är medveten om att den kokar spaghetti.Jag kommer säkert att bli kallad teknikfientlig för det här radioprogrammet, men det jag vill göra är att försvara datorn mot de här idérna. Vi skulle göra datorn en tjänst om vi släppte fantasin om medvetna maskiner. Vad skulle den kunna utvecklas till om vi befriade den från idén om artificiell intelligens?Betraktar man den här planeten från ett visst avstånd, som ett icke-mänskligt intellekt skulle kunna...

De utgör en stor del av vardagen: blanketterna, mapparna och rapporteringssystemen. Ebba Lisberg Jensen blir utmattad av den strida ström av elektronisk information vi omger oss med.

En dag händer det: Någon mailar en länk med information och ber mig lägga ut den till mina studenter. Jag plockar upp länken och sedan blir det blankt. Jag blinkar för att bli klar i tanken: Vart ska den här informationen? Det hjälper inte helt tomt. Jag kan inte för mitt liv komma på vad jag ska göra. Var ska jag klistra in den? Till vem? Vilken plattform, vilken grupp, vilken kurs?Det här är naturligtvis ett i-landsproblem. Varm och mätt sitter jag på ett behagligt kontor, till skillnad från de miljontals mänskor som slavar i sweatshops och gruvor, och är förtvivlad. Jag klarar inte av att utföra mitt arbete. Jag kan inte ens skylla på att jag har för mycket att göra. Jag kan bara inte längre orientera mig på skärmen. Känslan liknar den jag hade när jag en sen kväll kom vilse i en holländsk stad: Varje plats liknar precis varje annan plats, och ingenting låter längre skilja sig från något annat.Det är här det personliga blir politiskt. Varje dag måste jag, precis som de flesta andra i vårt it-samhälle, gå in på ett oräkneligt antal nätsidor, plattformar, drive-ar, mappar. Jag sköter kontakter med studenter, läser ansökningshandlingar, letar efter vetenskapliga tidskrifter, ansöker om forskningsmedel, lägger in semesterdagar, publicerar, söker ut scheman, kommunicerar och bokar på nätet. Jag går in på sidor som frågar efter kurskoder, lösenord, mobilnummer, organisationsnummer, personnummer, antal år i tjänsten, årgångar. På varje ny hemsida är informationen ordnad på ett annorlunda sätt. Allting jag kan och vet hackas upp i flingor och flagor.När jag kommer hem fortsätter det. Banken, telefonbolaget, försäkringsbolaget, bilbesiktningen, tågresan minsta ärende kräver att man loggar in, orienterar sig, hittar rätt och fyller i, tills alla kortnummer och identiteter och kundnummer är upphittade och ifyllda och på plats. Tills man inte orkar längre. Fullt frisk och normalbegåvad blir jag hjälplös. I datorn finns en mörk labyrint av platser, som ser olika ut, men liknar varandra, som gatorna i en holländsk stad om kvällen, och där jag kommer gå vilse. De heter sites på engelska. Begreppet är dubbeltydigt, beroende på stavning kan det betyda plats, eller vy. Det förrädiska är att dessa platser i själva verket inte är platser. De är bara vyer. En plats ger fler sinnesintryck än en vy. En plats har ljud, temperatur, vindar, olika underlag, röster och dofter. En plats kan man förhålla sig till, och gå till och från, med hela sin kropp. En vy upplevs bara med ögonen och hjärnan. Men dessa elektroniska vyer är ofta så avpersonaliserade, så platslösa, att det inte går att ta märke på dem och orientera sig. Ögonen vispar hit och dit bland siffror och kolumner. Korttidsminnet brinner ihop.Logga in på Mina sidor för att kolla saldot på kortet. Uttrycket mina sidor är förrädiskt, antytt intimt det är som att jag själv informerar mig själv. Och det gör jag också. Jag gör nämligen arbetet åt någon annan. Jag blir både kunden och utföraren. Civilisations- och modernitetskritiker som Elin Wägner, Max Horkheimer och Theodor Adorno påpekade på olika sätt redan på fyrtiotalet hur det moderna samhället i allt högre grad gjorde oss plats- och kroppslösa. Det lokala, mötet, dofterna, höll på att rationaliseras bort och människan riskerade att bli en kugge i maskineriet, i fabriker och på kontor, varnade de. Men det är osannolikt att någon av dessa tänkare hade räknat med hur omärkligt och konfliktfritt denna anpassning, denna disciplinering, i långa loppet skulle gå till. Hur vi frivilligt skulle tycka att det var smidigt och enkelt att föra över pengar, underteckna självdeklarationen, kolla barnens närvaro i skolan, genom att gå in på och fylla i på nätet.Och ingen av dem hade kunnat ana hur de små stegens tyranni skulle föra oss mot en situation...

Sund skepsis mot makt och auktoritet bor granne med total godtrogenhet mot ANDRA auktoriteter, menar Andreas Ekström, som avslutar vår serie om konspirationsteorier.

Konspirationsteorin svarar det hävdar i alla fall Lundaforskaren Maja Essebo mot ett enkelt men djupt liggande mänskligt behov.Maja Essebo är kulturgeograf, och framträdde nyligen i en debatt i Lund som jag hade nöjet att leda. Det är berättelsen vi söker, menar hon. Början, mitten, slutet. Den upphängda bössan på väggen, som bara måste avlossas innan akten är slut. Spänningen, samlingen i rummet, peripetin, dramats vändpunkt, förlösning och förklaring, ond bråd död eller lyckliga i alla sina dagar.Maja Essebos recept mot den dåliga berättelsen är lika enkelt som det är svårt: Den goda berättelsen.Sanning dödar ljug.Fakta dödar trams.Eller i konstnärligare termer: Den vackra sagan ersätter den fula.Om vi bara ser till att fylla offentligheten med goda berättelser, så kommer de onda av naturen att trängas ut. Det är en trösterik idé, och det finns fler som delar den. Google, till exempel.En av de frågor med humanioraprägel som Google har fått förhålla sig till allra längst är just denna: Vad gör vi åt all den där felaktiga, farliga, splittrande, propagandistiska informationen som dyker upp när vi googlar efter information om elfte september, eller vaccin, eller LCHF-kost, eller Palmemordet?Google vill självt inte bli redaktör för all världens information är det på sätt och vis redan, men vill det inte och har därför alltid svarat genom att skjuta frågan ifrån sig: vi kan inte sitta här och göra redaktionella eller etiska bedömningar av alla sökträffar, det måste i stället bli så att de sanna och goda tar ett steg fram. Vederhäftig forskning måste presenteras med en kraft och en lättfattlighet som gör att algoritmen i sig själv övertygas om vad som är det sanna och relevanta.The wisdom of the crowd, den har ni hört förut, massans klokskap.Jag väntar ivrigt på framtiden av många skäl, men särskilt för detta: jag vill höra kognitionsvetare, historiker, retoriker, litteraturforskare och medieanalytiker ta itu med det här begreppets användning i vår tid. The wisdom of the crowd. Vi som är intresserade har bråkat med det i tio år, eller femton, men jag är för min del ytterst osäker på vad vi egentligen har lärt oss.Ja, det finns fantastiska exempel på när en välorganiserad men decentraliserad informationshämtning ger ny kunskap eller nya mönster eller ny tydlighet åt en fråga.Ja, det finns hårresande fall där skräp filtrerat genom skräp fortfarande visar sig vara skräp.Men det som förändras permanent här, det är vår syn på de starka auktoriteter som vi tidigare så gärna litade på. Hur då? Ja, låt oss titta på hur vårt 1900-tal har sett ut. Vi byggde det på just starka auktoriteter. Stark kyrka, stark stat, starka medier, starka universitet. Starka institutioner som med saktmod och konsekvens byggde samhället.Det är en smula besvärligt för en liberal att konstatera det, men den modellen tjänade oss väldigt bra. Individer kunde visserligen komma i kläm, enstaka uttryck för kreativitet kunde hämmas men de kollektiva framsteg som gjordes under 1900-talet på hart när alla områden saknar motstycke.Så går 1900-talet, och så får vi Google. Det mest kraftfulla verktyg för informationsinhämtning mänskligheten har förfogat över, som har till mål att all världens information ska göras sökbar och användbar för alla.Kort paus för att smaka på den meningen, Googles eget verksamhetsmål, dess mission statement: Att göra all världens information sökbar och användbar för alla.Hur reagerar vi, med denna superkraft i våra händer? Jag tror man bäst förstår det genom att tänka sig en fjortonåring. En upprorslängtande människa i gränslandet mellan barndom och vuxenhet, som hög på sin egen visdom kommer att garva åt mamma och pappa:   Jag struntar i vad ni tycker, jag gör som jag vill.Och som i förlängningen kommer in till läkaren på sjukhuset och säger   Jag vet att du...