Malin Krutmeijer granskar konspirationsfilmsgenren, från klassiska "Tre dagar för Condor" till "Tinker, taylor soldier spy". Högt anspända filmer som ibland tar förvirringen till absurda nivåer.

Det var med viss bävan som jag bänkade mig för att se om Oliver Stones "JFK" från 1991. Filmen handlar om mordet på John F Kennedy, och lanserar åklagaren Jim Garrisons teori om att det ytterst var CIA som låg bakom det.Jag såg den när den kom och i minnet var den en fruktansvärd körare, med horder av män som i långa monologer smattrade fram teorins alla detaljer så snabbt att man inte hann tänka.Det intrycket består. Filmen är en tre timmar lång bombmatta av suggestiv musik, snabbklippta bildsekvenser och röster som hetsigt lägger bit efter bit till det stora sammansvärjningspusslet."JFK" är en av många kända filmer i en löst sammansatt grupp som kallas konspirationsfilm. De handlar om sammansvärjningar där mäktiga samhällskrafter döljer sanningen om sitt olagliga eller åtminstone djupt omoraliska agerande. Det kan vara alltifrån regeringar som undanröjer dissidenter till mäktiga näringslivsintressen som manipulerar politiker.Filmerna kan vara mer eller mindre politiska, och mer eller mindre realistiska. Costa Gavras "Z" från 1969 fiktionaliserar till exempel mordet på en politiker under den grekiska militärdiktaturen. Från Sverige kan Bo Widerbergs "Mannen från Mallorca", som kom 1984 och bygger på Leif G W Perssons roman "Grisfesten", nog räknas som en konspirationsfilm. Den anknyter till den så kallade Bordellhärvan där det bland annat avslöjades att samhällstoppar köpt sex.Men de mest emblematiska konspirationsfilmerna kommer från USA. Inte minst under Kalla kriget blomstrade genren i Hollywood. Verkligheten var oroande, med alltifrån atombombshot till Watergateskandalen och underrättelsetjänster som intervenerade i utrikespolitiken. Filmskaparna hade mycket att spela på och deras fantasi kände inga gränser.I klassiska "The Manchurian Candidate" från 1962 hjärntvättar kommunistregimerna i Kina och Sovjetunionen amerikanska soldater och gör dem till sina mördarmaskiner.Till de mest pålitliga komplottmakarna i den amerikanska konspirationsfilmen hör CIA. Den amerikanska underrättelsetjänsten har i verkligheten haft ett finger med i så många skandaler och oegentligheter att det går att tro nästan vad som helst om den. I fiktionen ger det oändliga möjligheter.En klassiker med CIA-tema är Sydney Pollacks "Tre dagar för Condor" från 1975. Här avslöjar en CIA-analytiker spelad av Robert Redford ett hemligt nätverk inom organisationen, vars syfte är att ta kontroll över Venezuelas och Mellanösterns oljeproduktion. Han kommer nätverket på spåren när han upptäcker hemliga ledtrådar i en deckare som trots dåliga försäljningssiffror översatts till misstänkt många språk.Filmen är ganska typisk för genren i sin tid, med en paranoid story där publiken upplever ångest och förvirring genom en ganska vardaglig huvudperson.Inget ont om det greppet i sig, men en del av de mer högsvansade, seriösa konspirationsfilmerna tar just förvirringen till lätt absurda nivåer. Både "JFK" och "Tre dagar för Condor" är exempel på hur en högt anspänd ton bibehålls under hela filmen, samtidigt som det kräver stor uppmärksamhet att hänga med. Men det finns värre exempel, också från senare år.En visuellt ursnygg värsting som jag retat mig på de senaste åren är Tomas Alfredssons hyllade filmatisering av John Le Carrés roman "Tinker taylor soldier spy". Den utspelar sig på 70-talet och är en komplicerad historia där en brittisk pensionerad agent återtas i tjänst för att snoka fram en eventuell mullvad bland högt uppsatta inom organisationen.Jag har sett filmen två gånger, och båda gångerna förlorat mig i myllret av män som för väsande samtal och byter portföljer med menande blickar.Jag har helt enkelt fattat ganska lite fast jag har ansträngt mig och det gäller också Stephen Gaghans tillika hyllade "Syriana" från 2005. Här snurrar George Clooney omkring...

"Kognitiv dissonans" kan uppstå när vi utsätts för situationer som leder till inre motstridigheter. Eva-Lotta Hultén resonerar kring hur detta kan göda konspirationsteoretiskt tänkande.

1954 fick psykologiforskaren Leon Festinger syn på en intressant artikel i sin lokaltidning. En kvinna vid namn Dorothy Martin påstod sig få budskap från utomjordingar. De berättade att jorden skulle gå under i gryningen den 21 december samma år. Alla som var beredda att tro på, och följa Dorothy Martin skulle bli räddade av ett flygande tefat vid midnatt kvällen före.Leon Festinger lät sina medarbetare infiltrera gruppen för att studera hur medlemmarna skulle hantera situationen. När midnattstimmen kom och gick utan att något hände satt gruppen först i stum häpnad. Situationen reddes sedan förvånansvärt enkelt upp genom att Dorothy Martin fick ett nytt meddelande från utomjordingarna: på grund av att den lilla gruppen spridit så mycket ljus omkring sig så hade Gud beslutat att låta jorden bestå. Och med det lät gruppen sig nöja.Denna studie blev upptakten till utvecklandet av en teori. Leon Festinger menade att när vi utsätts för situationer som leder till inre motstridighet så upplever vi ett tillstånd som han kallar kognitiv dissonans. Eftersom det är obehagligt undviker vi gärna situationer eller information som ger upphov till den inre konflikten. Det får oss ibland också att ansluta oss till ganska fantasifulla bortförklaringar.Ett exempel på kognitiv dissonans gavs när nya opinionsmätningar nyligen visade att Sverigedemokraterna sjunkit några procentenheter. Somliga förklarade nedgången med att det pågår en sammansvärjning. I ett delat blogginlägg löd rubriken Bluffmätningar!!! Vi bevittnar just nu en av de största bluffarna i modern svensk politik. I texten påstods svenska opinionsundersökningsföretag samarbeta med socialdemokraterna och moderaterna om att rigga mätningar och att det förr eller senare skulle läcka ut. Av kommentarer till inlägget framgick att många, bland andra en sverigedemokratisk riksdagsledamot, tog teorin på djupaste allvar.Hellre än att ta till sig det fullt realistiska scenariot att det egna favoritpartiet gått ner något valde en del alltså att ansluta sig till en väldigt mycket mer långsökt teori: att två partier som hör till olika block samarbetar inte bara med varandra utan också med ett flertal företag, för att sprida en bild av att Sverigedemokraterna är lite mindre populära än de faktiskt är. Antagligen blev mätsiffrorna en för häftig krock med föreställningen att partiet, om folk bara vågar rösta på dem, snart kommer ha egen majoritet i riksdagen.Vi vill gärna få ihop våra övertygelser med det vi ser i omvärlden och är vi tillräckligt ivriga att länka vår inre bild med den yttre kan konspirationsteorin bli en lösning. Problemet är inte den egna övertygelsen utan att andra försöker dölja något eller luras!Leon Festinger konstaterar att vissa människor mår betydligt sämre av kognitiv dissonans än andra, vilket leder till varierande förmåga att leva med motstridighet inom sig. Personer med låg tolerans ser hellre saker i svart eller vitt medan människor med högre tolerans har en gråskala som de bedömer utifrån. Det ger en viktig delförklaring till hur vi kan komma att acceptera att leva i ett samhälle där människor tvingas tigga för sitt uppehälle.Ta alla de flitigt florerande skrönorna om att de utsatta och tiggande EU-migranterna bor i lyxvillor i sina hemländer, kör dyra bilar och bara fejkar fattigdom. Det är helt ologiskt att tro att den som har en lyxvilla väljer att komma till i Sverige för att månadsvis sova under broar eller i bilar och frysa häcken av sig utanför mataffärer. Ändå anslöt sig många till den teorin när de första tiggarna dök upp i Sverige. Men reaktionen behöver inte bero på brist på medkänsla, tvärtom.Om vi är empatiska men samtidigt har låg tolerans för motstridiga känslor kan vi försöka undvika skam över att inte hjälpa genom att skuldbelägga offren. Vi skakar av...

Erik Åsard, professor emeritus i nordamerikastudier med inriktning mot statskunskap tecknar konspirationsteorins historia. Varför är de så livskraftiga och populära?

Bara timmar efter 11 september-attackerna 2001 började de första konspirationsteorierna om händelserna att spridas på nätet. Flera hemsidor utpekade Israel som ansvarigt för terrordåden, ett rykte som fick stor spridning i delar av arabvärlden. Namnen på de arabiska flygplanskaparna sades vara baserade på förfalskade identifikationer, och i stället handlade det om en judisk konspiration iscensatt för att misskreditera araber, islam och de muslimska länderna.Den typen av spekulationer fick inget större genomslag i USA, det land som oftast förekommer i konspirationsteoretiska sammanhang. Där har det varit betydligt vanligare att konspirationstroende beskyllt den amerikanska statsledningen och dess myndigheter för att ligga bakom terroristdåden. Teorierna finns i ett otal varianter på nätet i filmer, dokumentärer, böcker och artiklar. Ett vanligt argument går ut på att krafter inom Bushadministrationen genom attackerna ville få en förevändning för fortsatta militära interventioner i Mellanöstern och andra strategiskt viktiga områden. För att nå det målet ska de alltså ha anordnat massmord på den egna befolkningen.Attackerna mot New York och Washington var spektakulära händelser av det slag som regelmässigt brukar ge upphov till konspirationsteorier. Ett annat exempel är angreppet på satirtidningen Charlie Hebdo i Paris i januari 2015, då två beväpnade islamister trängde in på redaktionen och kallblodigt mördade tolv personer. Efter dådet dröjde det inte länge innan de sociala medierna svämmade över av teorier om vilka det var som egentligen låg bakom. Ånyo utpekades Israel, judarna och/eller den amerikanska regeringen som förövare, och syftet ska ha varit att förtala islam. Videobilderna som bland annat visar hur gärningsmännen dödar en fransk polis påstås vara förfalskade.Ordet konspiration kommer från det latinska conspirare, och syftar på en hemlig plan som tillverkas av två eller flera personer i samverkan. En fullfjädrad konspiration består av tre delar: en grupp av konspiratörer, en hemlig plan och ett illasinnat syfte. Konspirationen är definitionsmässigt en handling, medan en konspirationsteori är en övertygelse som uttrycker oro för en befarad konspiration. Såväl handlingen som övertygelsen kan vara av större eller mindre omfattning, inkludera enskilda platser och länder eller rentav hela världen. Empiriskt gäller att ju större geografisk utbredning teorin har, desto falskare är den. Det betyder inte att konspirationsteorier alltid är helt igenom falska ibland händer det att teorierna träffar rätt, mer eller mindre, eller att de innehåller delar som är sanna. Men även teorier som bygger på delvis korrekta fakta brukar haverera när konstruktörerna ska dra slutsatser om huvudaktörerna och orsakssambanden.Konspirationsteorier återfinns i några av de äldsta bevarade skrifterna i vår kultur, men det var först i och med franska revolutionen 1789 som de fick ett brett genomslag. Att det franska kungadömet vräktes över ända var en så monumental händelse att den fordrade en lika storslagen förklaring. För rojalister och försvarare av den gamla ordningen kunde monarkins fall inte förklaras som en effekt av de härskandes vanstyre eller inkompetens. I stället pekade de ut ett antal hemliga sällskap som skyldiga till omvälvningen, främst de så kallade Illuminaterna i Bayern, Frimurarna och Tempelherreorden. Historiskt är det just den typen av hemliga sällskap som tillsammans med judarna oftast har beskyllts för att stå bakom allsköns ogärningar.I vår tid har det tillkommit mängder av andra konspiratörer som internationella bankirer och vapenhandlare och privata sammanslutningar som Bilderberggruppen och den så kallade Trilateralen. Båda grupperna består av globala makthavare inom politik, näringsliv och medier och håller sina möten utanför offentligheten,..

En symbol för livet och frigörelse! Men också för det hotfulla. En katalysator för vänsterprassel och mordkomplotter... Per J. Andersson har dykt ner i tågresans roll på bioduken och i litteraturen.

Jag sitter i restaurangvagnen på nattåget mellan Paris och Rom och blickar ut över de franska lavendelfälten. Snart ska jag gå och lägga mig i min liggvagn och imorgon bitti när jag vaknar är vi framme i den italienska huvudstaden. En gång tiden imponerade såna här tågresor. Tänk att få somna i Frankrike och vakna i Italien! Att äta middag i Småland och frukost i Hamburg!Men det var då det. Idag står nattåg genom Europa för ett otidsenligt och långsamt resande. Och det finns inte kvar så många internationella nattåg. Direkttåget StockholmParis är ett minne blott, liksom den mytomspunna Orientexpressen.Sedan Europas politiker avreglerade flyget för 25 år sedan har det dyra flyget blivit billigt och det billiga tåget blivit dyrt. Då fattade nog inte våra beslutsfattare att de i ett avreglerande slag underminerade ett ekologiskt hållbart sätt att resa.Men likväl blev det resultatet.Om någon undrar varför så få numera tar tåget från Norden till kontinenten, så är svaret att ingen miljömedvetenhet eller tågromantik i världen kan få oss att betala fem gånger mer för en långsammare resa, som dessutom innebär flera byten, eftersom nästan alla nattåg mellan Europas huvudstäder lagts ner på grund av för få passagerare.I väntan på en renässans för de europeiska långdistanstågen tröstar jag mig med skildringar i böcker och film. När järnvägen började byggas i mitten av 1800-talet revolutionerade den inte bara resandet. Dunket mot skenskarvarna och det frustande ångloket och det faktum att det att allt gick så rysligt fort blev snabbt del av en ny symbolvärld.Tåget var framstegshopp och utveckling. Men också en symbol för själva livet, som i Bo Bergmans dikt "Resan" från 1917 där det "dunkar dovt och visslor tjuta / i mörkret, där ett iltåg kör" och poeten frågar oroligt: När skall den långa tunneln sluta?När är jag framme, konduktör?Men järnvägen kunde också stå för något hotfullt. William Wordsworth, som introducerade romantiken i England, frågade sig i en dikt om det inte fanns ett enda hörn av England som var fredat för järnvägens intrång.Hotfullt kändes också tåget för besökarna på Grand Café i Paris våren 1895 när bröderna Lumière visade "Tåget ankommer Ciotats station", världens första rörliga film. Det sägs att publiken reste sig för att fly i panik när ångloket på filmduken rusade emot dem.Ända sedan bröderna Lumières allra första premiär har tåget spelat många filmroller. Inte minst som löftesrik mötesplats där folk från olika delar av samhället förs samman på ett slumpartat vis. Som i David Leans klassiska "Kort möte" från 1945, där hemmafrun Laura blir blixtförälskad i doktorn Alec på stationskaféet. Laura undrar hur hon så plötsligt kunde bli kär i en främmande man, hon som ju är lyckligt gift. Förvånat utbrister hon:   Jag är ju en vanlig människa, jag trodde inte sånt här hände vanliga människor. Men innerst inne fattar hon att det är tågstationen, den nya tidens mötesplats, som är katalysatorn som skakar om det stillastående borgerliga livet.Men framförallt är det i tågkupéerna mötena sker. Oväntade möten, mordiska möten, kärleksmöten och frigörande mötenSom i den indiska författaren Anita Nairs roman "Kvinnor på ett tåg" från 2001 som handlar om Akhila som känner sig fasthållen i traditionens grepp. Men det finns en utväg. Doften av järnvägsperrong om natten fyller Akhila "med en känsla av flykt". Tågresan blir frigörelsen som hon så länge drömt om. I en av kvinnokupéerna som fortfarande finns på de indiska tågen möter hon andra kvinnliga resenärer som alla får varsitt kapitel där de berättar om sina liv. Precis som i Geoffrey Chaucers medeltida "Canteburysägner" är det själva rörelsen bort från hemmet, resans frigörande anonymitet och pånyttfödelse, som gör dem talföra. Ombord på Kanyakumari-expressen låter...

Avvikelser och lyten. Visst. Men det finns en frihet i marginalen, menar Aase Berg, som i dikten och musiken ser avvikelser som kan kasta normsystemet överända.

Vi borde sluta titta. Det är skillnad mellan hur saker känns när man tittar och när man blundar. Till exempel när det gäller sex.Visst, sex kan förstås ha en hel del med synen att göra. Men porren har korrumperat det visuella i sexet.Porr är sex utifrån. Sex är sex inifrån. Sexighet har över huvud taget inte att göra med hur man borde se ut, vad man visar upp. Silikonbröst och magrutor är meningslösa.Det visuella är besudlat av narcissism. Alla produkter och upplevelser som marknadsförs har ju med synen att göra, den egna blicken och andras blickar, att visa upp den nyinköpta livsstilsmarkören eller instagramma från semestern eller äventyrsresan.Ett motgift mot fixeringen vid blickar skulle kunna vara att istället känna, lyssna, lukta. Och utforska gränslandet mellan sinnena. Som i musiken. Ta till exempel en pumpande basgång: hörs den eller känns den?Jag vill inte bli blind, men jag tror samtidigt att de synskadade har mycket att lära mig. Lite som när IT-branschen påstås föredra anställda med Aspergers.Människor som avviker från normen har kunskap som andra inte har, för de måste lära sig den fastställda verkligheten istället för att okritiskt flyta in i den. De måste kompensera. Eller tvärtom: ge fan i att kompensera. Kanske istället utnyttja den avvikande världens okända signalsystem, den subliminala kommunikationen mellan nördar och miffon, alla som känner sig alienerade.Vad som räknas som lyten och brister, det definieras av andras blickar, andras värdeskala. Men det går att överlista den sociala ordningen.Jag har många gånger tänkt att en samhällsomfattande värdeskala utifrån Aspergers vore väldigt sund. Revolutionär, rentav. Hur lurar du en aspie att hen borde köpa ett häftigt kök för att imponera på grannarna? Tänk er själva ett samhälle utan en massa kompensation för mindervärdeskomplex och fajter om vem som är bäst och äger mest, där upphör plötsligt all statusjakt. Där upphör hierarkierna. Där upphör faktiskt själva den jävla förbannade makten.Jag tänker på det apropå en utställning på Fotografiska, med modeller som har Downs syndrom.Den heter Ikoner en utställning om att få finnas.Jag älskar dessa foton, tagna av Emma Svensson. Men hajar till inför utställningstiteln och kringtexterna. Lyssna en gång till: att FÅ finnas.Vadå FÅ finnas? Hade jag varit copywritern bakom det där så hade jag utan tvekan strukit få. Få finnas för vem då? Vem ger tillåtelsen?  Själva fotona strålar av depraverat självförtroende, de ÄGER. Hela budskapet är att det är människor som TAR SIG FRIHET, inte ber om tillåtelse eller får sin existens. Det är avvikelsens skönhet, inte avvikelsen som brist.I lyckliga fall kan den samhällsavvikande inse vidden av sitt brännande utanförskap istället för att dissa sig själv som mindre värd. Det vill säga: ifrågasätta hela systemet istället för sin egen förmåga att ingå i det.Ett sätt att ifrågasätta normsystemet är att överdriva sig själv som norm, att roffa åt sig formuleringsprivilegiet. Det kan även kallas hybris. Hybrisens risktagandet kan övergå i riktigt självförtroende. Man kan bara äga om man äger. Man kan inte be att få äga. Man kan inte be att få finnas.Inom musiken är hiphopen bäst på hybris. Uppumpandet bygger mer på ljud än syn.Visst, det finns gott om visuell show off i hiphopen också, men det är soundet som dunkar in budskapet.Precis som med radio. Jag kan inte manipulera era blickar just nu. Ni ser mig inte, ni kan lika gärna blunda. Inte sådär madonneaktigt peaceful och mindful och harmoniskt, nej, blunda hårt! Jag vill se röda blixtar tränga ut ur porerna. Jag vill ge er migrän. Med aura. Att en halvcirkel av lysande pixlar sakta ska vandra från höger till vänster i ert blundande synfält.Medan ni nu har migrän ska jag läsa en jobbig dikt för er. Getter sammanträngda,stelblundande fartvindhopklumpas på flaketHastighetens...

Det är en fröjd att läsa idéhistorikern Gunnar Brobergs miniessäer om nattmössor och fladdermöss. Men varför finns det nästan bara plats för män i "Nattens historia"? Det undrar Gabriella Håkansson.

Jag har varit sömnlös ända sedan tidig ålder. Som liten brukade jag vandra runt i huset när alla andra sov. Jag gick oändligt långsamt, ett litet steg i taget, väntade, lyssnade på syskonens andetag, insöp ensamatmosfären, och tog ett litet myrsteg till för att inte väcka någon, och för att anpassa mig till nattens tempo.Sömnlösheten har sedan följt mig genom livet. Jag har vakat mig igenom julaftnar och midsommaraftnar, legat sömnlös på hotellrum, och ägnat tusentals nätter i min säng i väntan på gryningen. De sömnstörda timmarna mellan tolv på natten och sex på morgonen är smärtsamma, men de för också med sig en slags själslig amnesti. Natten är ett är undantagstillstånd från det borgliga livet. Den ställer inga krav på prestationer. Du syns inte. Du förväntas inte arbeta, du behöver inte följa några sociala konventioner, du är bara dig själv.Men varför är det så egentligen - varför är vår uppfattning om natten så skild från dagen? Kanske finns svaret på frågan i professor Gunnar Brobergs nya bok, Nattens historia - nordiskt mörker och ljus under tusen år.Oj vilka ambitioner. På drygt fyrahundra sidor försöker Gunnar Broberg förstå vad natten har betytt för oss nordbor ända sedan medeltiden. Hur har vi skilt mellan dag och natt rent tekniskt, vad har natten symboliserat i kultur och konst, och hur har vetenskapen hanterat ämnet? Broberg, som kanske är Sveriges mest tongivande idéhistoriker, har hur mycket lärdom som helst att dela med sig av.Han börjar när vi nordiska hedningar kristnades. I en gudfruktig medeltidsvärld arbetade man alla dygnets ljusa timmar. Man steg upp fyra på morgonen, gick och la sig åtta på kvällen. Nattaktivteter - var synd. Att gå ut efter nio - kom inte på tal.Beckmörkt var det också, både på landet och i stan. Klockan var ännu inte uppfunnen.De enda som höll reda på tiden var nunnor och munkar som var tvungna att passa bönestunderna. På gatan gick istället nattmannen och ropade ut timmarna i mörkret. Han var klädd i svart rock, bar en lykta och en väktarsax som han kunde fånga brottslingar med. Nattmannens uppgift var att skydda medborgarna, men han tömde också latriner och forslade undan lik. Allt smutsigt och förkastligt föll på hans lott, han var en outsider, fruktad och skydd, en undantagsmänniska som stod över lagen.Och kanske var det klockan, som professor Broberg menar, som tickade igång den moderna industriella eran? Nattmannen försvann när uret hamnade i var mans ficka. Och nu skulle det medeltida mörkret fördrivas. Tretusen lyktor fanns det i Stockholm 1757 - varde ljus!Men drömmen om den rena, upplysta staden blev det inget med. Hemlösa, prostituerade och tiggare bosatte sig nu på gatan. Och som en reaktion mot upplysningens förnuftstro och lyktmani smyger sig romantiken under 1800-talet på som en underjordisk motståndsrörelse. Först nu får natten ett egenvärde. Filosoferna ser den som ett löfte om befrielse, ett hopp om en ny och sannare upplysning som hämtar kunskap på hemliga vägar - genom drömmen, ritualen, konsten och gud. Man börjar intressera sig för människans mörkersidor. Galenskap, melankoli, passion, somnanbuli. Det är de stora känslorna tid, och geniernas. De manliga vill säga.Och det är här jag börjar undra om det inte är något lite skevt med professor Brobergs historieskrivning? Den anekdotiska formen och snuttifieringen, ja, jag kan köpa det.Men nattens historia är ju till stor del berättelsen om de som har skett i det fördolda. De politiska konspirationerna, arbetarupproren, ordensväsendet - det är delar av historien som fortfarande väntar på att bli skrivna.Suffragetterna möttes i mörkret efter den långa arbetsdagen, de homosexuella träffades i parkernas skumrask, och väldigt lite av detta nämns hos Broberg, som istället återanvänder sin egen forskning inom...

Ibland rivs monumenten över despoter och diktatorer, ibland får de stå kvar. Och ibland blir det Bruce Lee och Frank Zappa som får stå staty. Dan Jönsson resonerar kring välta och ovälta monument.

Jag har alltid undrat varför aktivisterna som ockuperade almarna i Kungsträdgården 1971 inte också passade på att välta en staty. Kanske handlade det helt enkelt om ovanligt svenska och fredliga aktivister; almstriden är väl ändå så nära vi här i Sverige har kommit en sådan där revolutionär torgockupation som nästan alltid brukar sluta med att ett eller annat monument välts överända - och bara några meter från de där almarna stod Johan Peter Molins Karl XII-staty. Ett givet vandaliseringsobjekt. Men inget hände: när ockupanterna avtågade från Kungsträdgården efter sin lysande seger såg torget ut precis som det alltid hade gjort. Inte bara almarna, utan också Karl XII-statyn stod kvar. Aktivisterna hade chansen att välta den, men tog den inte. Vad jag vet tänkte de inte ens tanken.Det finns förstås förklaringar. En annan tid, ett annat Sverige. Men ändå, Molins Karl XII-staty är antagligen Sveriges skadligaste monument, älskat av nationalister och nynazister där det står och proklamerar permanent krig i öster, som det har gjort nu i snart hundrafemtio år. Statyn sägs vara rest till minne av de döda vid Poltava, och inte mig emot, jag undrar bara om det inte finns bättre sätt att minnas dem än att hylla den blodbesudlade envåldshärskaren som drev dem i döden? Med sitt sublimerade, storsvenska revanschbegär ger Karl XII-statyn kropp åt all den irrationella ryssnoja som alltid satt sin prägel på den politiska debatten i det här landet, inte minst just nu, och jag är säker på att Sverige skulle vara ett både bättre och fredligare land utan den.Ta bort den, säger jag. Ta för den delen också gärna bort John Börjesons statyer över Karl X Gustav i Malmö och Karl XII:s general Magnus Stenbock i Helsingborg, två klockrena exempel på kränkande, imperialistiska monument - det sistnämnda, Magnus Stenbocksstatyn i Helsingborg, rest till minne av det fältslag 1710 där den svenska ockupationsmakten slutgiltigt befäste kontrollen över Skåne efter flera decenniers krigande och till priset av åttatusen människors liv. Stenbocksstatyn har varit omdebatterad, runt millennieskiftet lades en motion i Helsingborgs kommunfullmäktige om att riva den. Men motionen röstades ner, och själv misstänker jag att likgiltigheten delvis kan förklaras av att de flesta idag inte vet särskilt mycket om vem Magnus Stenbock var. Om den grymma massakern generalen ledde vid Helsingborg. Om nöden och repressionen som blev följden av Karl XII:s vanvettiga krigsäventyr.Men i grunden är det nog en fråga om hur man ser på historien. För några år sedan, när fullmäktige i Stockholm röstade ner en liknande motion om Molins Karl XII-staty, fick historikern Dick Harrison rycka ut i DN och förklara vilket skrattretande förslag det var: statyn är enligt Harrison en del av vår historia, och vi kan inte förneka den. Det har han förstås rätt i på sätt och vis. Men jag skulle vilja komma med en retorisk motfråga: vad menar Harrison med "vår historia"? Vem är "vi", vems historia är det som kommer till uttryck i dessa krigiska monument? Förresten, finns det verkligen en svensk historia, som vi alla är nödsakade att hålla fast vid? Är "historien" inte snarare bara ett av många spår, är inte det vi just nu kallar för "historien" bara det tillfälliga resultatet av en berättelsernas kamp, en kamp som till stor del förs med hjälp av just symboler, konst, arkitektur och som i varje stund kan växla över i ett helt annat spår, en helt annan berättelse? Och är det inte just väldigt historielöst att påstå något annat?Men kanske är vi lite historielösa i Sverige? Kanske har svensk historieskrivning alldeles för länge präglats av en osund samsyn, en sorts historisk saltsjöbadsanda ifråga om vad som är viktigt och relevant nog för att bilda stommen i den nationella berättelsen? I Sverige...

Städer tävlar om att locka till sig människor och företag. För att visa handlingskraft och styrka byggs skyskrapor och iögonenfallande byggnader. Men vad ska vi ha dem till?

Vattnet forsar runt runt i Diana Memorial Fountain i London. En stor cirkel av granit längs marken i sydvästra delen av Hyde park. Vattnet kränger i granitens olika skulpterade formationer trappor och steniga flodbäddar. Ibland kastas vattnet våldsamt och ibland står det nästan stilla. Som en livscykel som börjar om och om igen.Den här vidsträckta granitskulpturen, designades av den amerikanska landskapsarkitekten Kathryn Gustafson. På sommaren plaskar barn i vattnet, eller springer efter en träbit som flyter med i strömmen. Vuxna besökare kanske tar av sig skorna och svalkar fötterna.Det här är ett monument över en kunglighet. Men det signalerar varken makt eller upphöjdhet.Detta handlar förstås delvis om Dianas folkliga framtoning men det speglar också en förskjutning i vad som är ett monument idag.De som vill manifestera sin makt och göra sitt avtryck på historien har i alla tider uppfört monument och monumentala byggnader.Och sedan kritiken mot modernismen kulminerade har det klassiska historiska monumentet blivit intressant för arkitekturen igen.Som en reaktion på modernismens monotona samhällsplanering gav den italienske arkitekten och teoretikern Aldo Rossi 1966 ut boken Larchitettura della città, stadens arkitektur.Att en byggnad håller under lång tid är det som kan göra den till ett monument, menade Aldo Rossi. Rossi talade om staden som invånarnas kollektiva minne, som förknippas med objekt och platser. Historiska byggnader är stadens monument, minnen av historien. Minnena som skapar gemenskap.Samtidigt som Aldo Rossis postmoderna teorier fick sitt genombrott, började det knaka i den industriella samhällsmodell som varit så framgångsrik tidigare under 1900-talet. Andra ideal fick fäste och marknadsekonomin fick allt större inflytande.Man började prata om städers dragningskraft och en ny typ av monumentala byggnader dök upp.I Frankrike var president François Mitterand tidig med att förnya Paris som kulturell stad. La grande Arche i La Défense var hans verk. Han ville göra Seine till en kulturell boulevard och nya museer planerades utmed floden. Han lät också resa ett nytt Nationalbibliotek, på den plats som nu bär hans namn.I Stockholm byggdes den nya jättearenan Globen en hightechvariant av fransmannen Boullées aldrig förverkligade minnesmärke över Isaac Newton på 1700-talet.Men den kanske mest kända byggnaden av dem alla var Guggenheimmuseet i Bilbao ett organiskt glänsande konstpalats formgett av den amerikanske arkitekten Frank Gehry. Det stod klart 1997. Och genom det här museet har Bilbao blivit en målbild för gamla industrisamhällen på dekis. Med hjälp av en kulturbyggnad lyckades Bilbao nämligen omdefiniera sig själv, locka turister och få ekonomin att vända uppåt igen.I Sverige finns det allra tydligaste exemplet på den här sortens monumentalarkitektur i Malmö. Här stod den vita Kockumskranen kvar i hamnen som ett monument, ett minne, över den industristad som kollapsat. Kommunens politiker var ivriga att radera historien ur synfältet och resa en ny symbol. Man sålde kranen för en spottstyver till Sydkorea och anlitade den spanska stjärnarkitekten Santiago Calatrava. Likt en 190 meter hög twistad obelisk var det exklusiva bostadshuset Turning Torso 2005 tänkt som en historisk markör över det på nytt framgångsrika Malmö.De senaste trettio åren har den nya ekonomiska modellen implementerats. Städer och regioner tvingas tävla på allt mer ojämlika villkor.I kampen för attraktionskraft är monumentalbyggnaden oumbärlig.Det är som om en stad som vill visa att den är handlingskraftig måste ha ett stort bygge igång som konkret förkroppsligar den eftersträvade förändringen. Det är dock sällan som städerna själva har råd att uppföra de här byggnaderna. Istället samverkar kommunerna nu med näringslivet.Kommunen upplåter platsen...

Författaren Olivia Laing utforskar i "The Lonely City" storstadens ensamhet genom att dyka ner i ensamma konstnärers liv. Men går det verkligen att med konstens hjälp gestalta ensamheten?

Alltså. Den där gnälliga saxofonen... och så ett glättigt gitarrsolo på det Det är delar som inte borde funka i en låt om bitterhet och ensamhet. Men på något vis tycks det ändå vara just så den här låten måste spelas.Den här mannen som Merle Haggard frambesvärjer sysslar ju inte heller med någon särskilt avancerad analys av tillvaron. Han är mer intresserad av att konstatera läget än av att analysera. Och han har en krass inställning till kärleksrelationen.You don't care about what I think.I think Ill just stay here and drink.Det är musik som det går att dansa till. Men han som muttrar fram sin vägran att vara till lags, han skulle aldrig någonsin dansa. Jag föreställer mig honom sitta för sig själv i ett bås, långt därinne i barmörkret, under mässinglampans gula cirkel med en cigg i mungipan och med whiskyglaset framför sig i en glänsande pöl på bordet.Och visst kan man tycka att allt detta bara handlar om en sorts manlig ensamhet som författaren Horace Engdahl i en av sina aforismer i Den sista grisen hävdar att vi numera vet allt om. Och det är naturligtvis sant, den ensamme tysta mannen på en bar är en seglivad och problematiskt schablonbild. Men det hjälps inte.Jag är såld på den här sortens romantik. På den sorgliga mansgestalten, han som av olika skäl känner sig felfördelad, bortryckt från världen, eller omsprungen av samtiden, fastlåst i en manlighet som inte längre är önskvärd, men oförmögen att utvecklas (eller som han själv skulle säga om saken, sälja ut sig eller bli nån annan). Han är ovillig att kompromissa och går inte med på andras önskningar om hur man borde vara. Det finns till och med ett drag av stolthet och självrespekt hos honom. Eller. Så skulle han tänka själv, åtminstone.Med flaskan får han vara ifred. Och om nu ensamheten är priset han får betala. So be it. Kan ensamhet verkligen gestaltas? Går det att med språkets hjälp förmedla känslan av att vara ensam i världen? Är inte konsten och språket alltid ett försök att bryta sig loss ur sin isolering? Att kasta ut en lasso på en öde slätt och hoppas att den ska fånga in någon att dela livet med?Det är frågor som dyker upp när jag läser Olivia Laings The lonely city. Hon utforskar ensamhetens roll i verk av konstnärer som levde andra sorters outlaw-liv än det countrylegenden Merle Haggard, som nyligen gick bort, gjorde sig känd genom.Det är den urbana ensamheten i storstaden som är Laings ämne. Den ensamhet som hon själv upplevde när hon flyttade till New York från England, och till ett förhållande som redan var slut. Genom fönstren i sina tillfälliga lägenheter såg hon män och kvinnor spela upp sina liv i husen mittemot. De fanns bara meter bort, de åt och älskade, tvättade kläder och gick omkring nakna genom rummen, som stumma påminnelser om att även hon betraktades av den stora anonyma människomassan som utgör storstaden. Och hon kände sig mycket ensam.Den känslan är lätt att känna igen. Den går som ett blått stråk genom nästan all musik. Men Laings bok handlar främst om en annan sorts ensamhet. Den som är resultatet av att från början ha hamnat riktigt snett i livet.Nästan alla konstnärer hon följer, från Andy Warhol och Valerie Solanas över fotograferna David Wojnarowics och Nan Goldin, till outsiderkonstnären Henry Darger har levt ovanligt tuffa liv, måste man säga.De har misshandlats och mobbats, de har släppts ner i stenhårda miljöer redan som mycket små. De har skjutits, knarkat, suttit i fängelse eller på mentalsjukhus. Och denna sårighet och isolering har ibland varit hjärtskärande total: Henry Darger växte upp på barnhem och på en klinik för svagsinta barn, men lyckades fly till Chicago där han skaffade sig arbete som vaktmästare på stadens katolska sjukhus. Det var ett arbete som han utförde i 54 år, livet i övrigt var ensligt och kontaktlöst...

Sedan slutet av 40-talet har David Goldblatt dokumenterat Sydafrikas väg från maktfullkomligt herravälde till gryende demokrati. Jenny Maria Nilsson Berättar om en fotograf som demaskerar grymhet.

Det ser ut som en ritual: händer hållandes mobiler sträcks upp ur en folksamling - nästan samtliga av de närvarande filmar eller fotograferar när statyn av Cecil Rhodes, brittisk politiker, affärsman och kolonisatör, lyfts från sitt fundament utanför Kapstadens universitet. Medan folksamlingen avbildar händelsen, avbildas de i sin tur av David Goldblatt: en sydafrikansk fotograf, verksam sedan slutet av 40-talet. Fotografiet är taget den nionde april förra året efter att kampanjen "Rhodes Must Fall" lyckats få ett av Kapstadens viktigaste minnesmärken av Rhodes, han var också en av apartheids tidiga ingenjörer, på fall. Kanske är det ett slags ritual: Att avkolonisera ett land. Det är vad gruppen bakom "Rhodes Must Fall" önskar.En liknande diskussion som den som pågår angående huruvida rasistiska eller daterade ord i böcker ska tas bort, pågår huruvida monument som ärar tyranner eller förtryckande händelser ska avlägsnas. Goldblatt intervjuas i samband med nedtagningen av Rhodes och han säger att våra monument tillkännager vilka vi är på ett anmärkningsvärt naket och förklarande vis. Och han borde veta, Goldblatt har tillbringat sitt liv med att fotografera de mönster ett maktfullkomligt herravälde - och efter det en gryende demokrati - åstadkommit.Fotografiet följer fotografens seende och är i sig ett monument över dennes blick: "Structures of Dominion and Democracy", är titeln på Goldblatts bok som kom 2014: med bilder tagna mellan 1983 och 1993. Boken är en uppföljare till "The Structure of Things Then" som publicerades 1998, i vilken Goldblatt säger angående sitt arbete: "Jag drogs främst till de lugna och vardagliga platserna där inget hände men allt ändå rymdes och kunde avläsas." Det är väl därför han är vid liv? 86 år och alltjämt verksam. Han har chans att blir tre gånger så gammal som en annan sydafrikansk fotograf: Kevin Carter - Goldblatts motpol. År 1994, cirka två och en halv månad efter att Mandela blivit president, gasade den 32-årige Carter ihjäl sig i sin bil. I ett efterlämnat brev stod: "Jag hemsöks av intensiva minnen av mord och lik och ilska och smärta ... av svältande eller skadade barn, av skjutglada, galna män, ofta är de poliser, av mördarbödlar ...". Carter och Goldblatt fotograferade båda våld men på olika vis, i samma land men i olika världar; Carter sökte upp situationer där allt hände, Goldblatt kom efteråt - när inget längre hände men allt ändå rymdes.Johannes G. Strijdoms huvud splittrades i två delar. Inte den tidigare premiärministerns faktiska huvud utan en skulptur som föreställde det; nationalisten Strijdom innehade premiärministerämbetet 1954 till 1958 och stärkte rassegregationen i landet. Den 31 maj 2001, på vad som skulle ha varit Republikens dag om apartheidregimen varat, kollapsade hela Strijdom Square i Pretoria. Marken föll samman av sig självt, huvudet låg söndrigt i instörtningens epicentrum, meddelade en brandman. En scen som ur fiktionen, Alice i underlandet kanske? Och huvudskulpturen (byst, är fel ord) såg dessutom ut som något den diktatoriska och snarstuckna hjärterdrottningen i sagan hade kunnat designa. Det despotiska har ofta en fläkt av töntighet, både i konsten och i verkligheten: tänk på Nordkoreas målningar av sin president eller en Mussolini i sitt esse.Ett annat monument, som restes för att fira republiken Sydafrikas femte årsdag fanns också på torget och förblev intakt: fyra vilda hästar tronar med fladdrande manar på ett högt fundament. År 1982 avbildade Goldblatt Strijdom Square, fotografiet avslöjar det hårda - estetiken är som något ur en dystopisk film. Samma avslöjande kvalitet har flera av hans andra fotografier, till exempel det som visar "Winburg Voortrekker Monument" (Voortrekkers var de holländska kolonister som mot slutet av 1830-talet sökte...