Kan dataprogram avslöja det som ligger dolt i skönlitteraturen? Torbjörn Elensky berättar i dagens OBS om Franco Moretti, litteraturprofessorn som analyserar stora textsjok med hjälp av datorkraft.

"Om en vinternatt en resande" är den italienske författaren Italo Calvinos fascinerande roman om en man och en kvinna som förgäves försöker läsa en hel roman till slut. Kanske just densamma som vi håller i vår hand. Gång på gång börjar de om, men det visar sig hela tiden att det fattas sidor i boken de läser, och de måste jaga vidare över världen efter fortsättningen, som de aldrig hittar. Calvino hade en suverän förmåga att åskådliggöra idéer på ett lekfullt och ja, rent underhållande sätt, i sina romaner och noveller. Tungt blir det aldrig, några gånger ganska invecklat, men aldrig vare sig tråkigt eller pretentiöst. Hans bok kretsar kring omöjligheten i att komma till punkt. Att det inte går att omfatta allt. Även i sina essäer har han skrivit om detta, till exempel när det gäller läsningen av klassiker. Den som börjar från början och tänker sig att beta igenom allt i tur och ordning, från a till ö, kommer inte att komma någonvart. I själva verket hinner den antagligen mindre än den som gör som Calvino rekommenderar: gå lite på slumpen, hoppa runt, sök på måfå, ledd av din egen smak, såväl som andras råd. Bara så, fläckvis, går det att få en någorlunda rimlig överblick, som är till glädje för en själv också.De vita fläckarna och kunskapsluckorna är det bara att lära sig att leva med.Men samtidigt lever drömmen. Det är ju den som driver författaren att aldrig ge upp, alltid skriva vidare. Att få med allt, läsa allt, förstå allt... I några avsnitt i "Om en vinternatt en resande" återges utdrag ur den fiktive författaren Silas Flannerys dagbok. Bland annat skildras det hur han får besök av en ung flicka, Lotaria, som skriver en uppsats om hans romaner. Hans romaner, säger hon, passar utmärkt för att bevisa hennes litterära teorier. Han blir smickrad, men också lite förvånad, för hennes analyser gör hans egna romaner helt oigenkännliga för honom. Han lånar henne några böcker, och frågar efter några dagar om hon läst dem. Hon svarar att hon inte gjort det för att hon inte har tillgång till någon dator just nu. Hon läser nämligen inte böckerna själv, utan datorn gör det åt henne, varpå hon får en lista över alla ord, uppställda i frekvensordning, så att hon får en god uppfattning om bokens tema, stil, värderingar och så vidare, som effektivt låter henne avgöra om den passar hennes vetenskapliga teser eller inte.Calvino skildrade den läsande datorn 1979. Då kunde man kanske precis ana hur utvecklingen skulle gå, och vad datorerna skulle klara av i framtiden. Idag existerar denna elektroniska läsning i verkligheten, även om den inte riktigt ser ut som Calvino föreställde sig den. Datorprogram kan idag inte bara enkelt räkna ut hur många tecken och ord som finns i ett dokument, utan också mäta ordfrekvensen i enskilda böcker, i ett specifikt författarskap, eller under en bestämd tidsperiod. Enda villkoret är att texten är digitaliserad. En forskare som utnyttjar den här tekniken och systematiserat den - är italienaren Franco Moretti, som undervisar vid Stanforduniversitetet i USA. Men han tolkar inte bara enskilda böcker med sina algoritmer, utan han tar istället väldiga grepp över hela epoker, som kan sträcka sig över århundraden. Nu när allt mer av den historiska litteraturen, inklusive de tiotusentals bortglömda romaner som gavs ut under 1700- och 1800-talen, digitaliseras kan han undersöka hur olika genrer uppstått och avvecklats. Med sina program kan han till exempel få en tydlig överblick över hur romanernas titlar blev allt kortare och mera marknadsanpassat kodade under loppet av 1700-talet och in i 1800-talet. Han kan också få perspektiv över vilken typ av titlar kvinnliga och manliga författare valt, och gör iakttagelsen att de manliga författarna i den antijakobinska, konservativa litteraturen under Napoleonkrigens...

En dag stötte författaren Henrik Nilsson på en före detta främlingslegionär som bevakat en hemlighetsfull byggnad djupt inne i den sydamerikanska djungeln. Dröm - eller verklighet? (repris från 2012)

För några år sedan satt jag på ett kafé som heter Under Uret i Köpenhamn. Jag hade beställt en kopp kaffe och gjorde några anteckningar om en utställning i närheten, på Statens Museum for Kunst. Källarlokalen var tom så när som på en äldre man som satt och muttrade för sig själv ett par bord längre bort. När han fick syn på mig lyste han upp, som om vi kände varandra, trots att jag var säker på att jag aldrig hade sett honom tidigare. Som den naturligaste sak i världen tog mannen sin flaska Hof och flyttade över till mitt bord. Han såg ut att vara i åttioårsåldern, talade danska på ett lustigt sätt, inte med en brytning men med en sådan där lätt främmande ton som man kan utveckla när man har vistats utomlands under lång tid. Det var visst något problem med hans pension, och han ondgjorde sig över byråkratiskt krångel mellan Frankrike och Danmark. Till en början lyssnade jag förstrött och smått besvärat. Men min uppmärksamhet skärptes när han i förbigående nämnde att han tjänstgjort i Främlingslegionen. Det är längesen nu, sa han och viftade undan min nyfikenhet. Ändå kunde jag urskilja ett spår av stolthet i hans röst. Kanske var det den som fick honom att fortsätta sin historia.Han sa att han hette Torben. Några snedsteg i livet hade gjort att han lämnade Köpenhamn i tjugoårsåldern och tog värvning i den beryktade franska enheten. Han berättade att han efter en tid på Korsika hade blivit stationerad på andra sidan Atlanten, i Franska Guyana. Här hejdade Torben sig och såg sig över axeln trots att vi var de enda i lokalen. Med ett milt leende tillade han att det han nu skulle berätta egentligen var hemligstämplat men att det mesta nog var preskriberat när man hade uppnått hans ålder.Förbandet hade bara en enda uppgift att bevaka en slottsliknande byggnad som låg i ett otillgängligt djungelområde, ett tiotal mil från Atlantkusten. En smal skogsväg ledde fram till detta hus i barock stil som var illa medfaret av det tropiska klimatet; färgen flagnade på fasaden och de en gång så ståtliga pelarna på framsidan höll på att vittra sönder. Torben berättade att ingen av soldaterna någonsin hade fått komma in i själva slottet, utan var inhysta i en kasern strax utanför de höga grindarna. Deras uppgift var att kontrollera in- och utpasserande och försäkra sig om att inga obehöriga tog sig in på området. Ändå hade de hört en del om vad som hände innanför grindarna, och visste att byggnaden hyste något som kallades för Frågornas bibliotek. I mitten av 1800-talet hade ett franskt vetenskapligt sällskap inrättat ett ovanligt referensbibliotek här, under former som var höljda i dunkel. Liksom andra bibliotek delades det in i olika ämnesområden medicin, anatomi, arkeologi, geografi och så vidare. Men i ett viktigt avseende skilde sig detta bibliotek från alla andra bibliotek, ja på sätt och vis var det deras raka motsats. Vanligtvis var ju biblioteken platser för mänsklighetens samlade kunskap. Men detta bibliotek rymde istället världens okunskap allt som man inte visste, frågorna som ännu inte hade blivit besvarade. Vetenskapens vita fläckar och olösta problem. Det speciella med Frågornas bibliotek var att all denna okunskap samlades på ett lika systematiskt och noggrant sätt som i ett vanligt bibliotek. Därför ställdes det höga krav på de forskare runt om i världen som under sträng tystnadsplikt bidrog med material, liksom på den stab av encyklopedister som arbetade innanför de slitna fasaderna, under takfläktar som snurrade dag och natt för att hålla hettan borta.Det gällde alltså att formulera frågorna på ett lika detaljerat sätt som man brukade göra med svaren. När en volym efter långt arbete var klar att gå till pränt kördes den i hemlighet till de egna tryckpressarna inne i huvudstaden Cayenne, och när boken var färdig...

När Mikael Timm var på Stockholms Stadsteater och såg klassikern Kärlek och Politik la han märke till att en del personer lämnade salongen. Vad var det egentligen som provocerande så?

Titeln låter som den perfekta sammanfattningen av 60-talet. Men inte ens då spelades Friedrich Schiller speciellt ofta i Sverige. Så här lät det i teaterronden 1969 då Don Carlos sattes upp.Det var radiolegendaren Claes Hoogland. Låt mig bygga vidare på hans karaktäristik och hävda att Schillers texter är en hybrid mellan en skrivarkurs i klasskampens uttrycksmedel och en annan i att skriva för Hollywood. Tråkigare kombinationer kan man tänka sig, men också mer lättspelade.När jag ser uppsättningen på Stadsteatern i Stockholm reser sig ett par personer under första akten och lämnar salongen. En av dem går böjd och jag förmodar att hon helt enkelt har blivit sjuk.Efter pausen noterar jag att flera platser står tomma och under andra akten går ytterligare några personer. Vad är det som är så provocerande?Stadsteatern använder en ny översättning av Fredrik Sjögren som är elegant, rytmisk och rolig. Och Staffan Valdemar Holms regi tar vara på det ironiska. Ändå skruvar åhörarna på sig. Vad är det som skaver?Kärlek och politik är historien om kärlek med förhinder: sociala, ekonomiska och moraliska. I centrum finns en ung adelsman, Ferdinand, och en ung borgarflicka, Luise. De lever vid ett av de tyska småhoven. Och redan i början signalerar Schiller att kärleken är klasskamp mellan aristokrati och borgerlighet. Det inser Luise som anar att det är långt till ett lyckligt äktenskap:Sedan, mor sedan, när ståndsskillnadernas barriärer bryts ner när alla ståndens förhatliga tvångströjor sprängs och människor blott är människor.Schiller föddes i mitten av 1700-talet i Sydtyskland och visste precis hur det känns att tvingas in i livsval föräldrarna gjort. Fadern var hög ämbetsman i Stuttgart och bestämde att sonen skulle följa samma bana.Friedrich Schiller läste både medicin, juridik och inte minst en hel del skönlitteratur och filosofi. Inte ens 25 år gammal fick han skandalartat genombrott med Die Räuber, Rövarbandet. Pjäsen var en brandfackla i dåtidens politiska diskussioner och ledde till en landsförvisning för författaren. Men känd blev han.Dock ville denne unge radikal mest av allt leva borgerligt stabilt. I flera avseenden är Friedrich Schiller (adlad blev han först kort före sin död) en av våra första moderna författare: romantisk, upprorisk, beroende av en dåligt fungerande bokmarknad i en tid då mecenaterna föll ifrån. Han skrev lyrik, dramatik, essäer i historiska och estetiska ämnen, kritik och drev olika tidningsprojektJa, hans blandning av intressen och genrer känns helt modern.Och ändå lämnade åskådare föreställningen som verkligen inte var dålig. Vad var det som provocerande?Ja, knappast ämnet men är det kanske tonfallet som inte passar längre?Schillers hjältar och inte minst hjältinnor kan vara ganska påfrestande i sitt moraliska engagemang. Woody Allen skulle lätt kunna parodiera dem. I Kärlek och Politik söker makthavarna med list förstöra kärleken mellan de unga. Som åskådare gillar man förstås de unga älskande, men faktum är att Schiller förlänar härskarna en hel del charm. Ja, de unga idealisterna är rätt jobbiga! Och understundom en smula enfaldiga. Politruken som besegrar sin son i ordduellen och hans sekreterare låter Luise skriva ett falskt brev som antyder att hon är förälskad i någon annan än Ferdinand. Dessutom tvingas den unga flickan svära på att hon ska tiga. Hon ska få lägga handen på bibeln säger den ene intrigmakaren:-Idiot, vad skulle det ha för betydelse? Undrar Ferdinands far.-För oss ingen alls, men för den sortens människor? Allt. Säger sekreteraren i en befriande cynisk replik som visar de oöverstigliga skillnaderna mellan klasserna.Kevin Spacey i House of Cards skulle nog ha knuffat Luise under närmsta skenande häst, om han haft chansen. Så icke Schiller, han gillar moralister.Staffan Valdemar...

Mycket har hänt inom idrottens värld på senare år. Men fortfarande fostras pojkar och flickor in i gamla könsroller. Det menar Cecilia Jonsson, lektor i socialt arbete.

Pojkar och flickor födda -08 är välkomna på fotbollsträning stod det på lappen i skolans korridor. Följande vecka samlades min sjuåriga son och hans kompisar flickor och pojkar på fotbollsplanen, glada och förväntansfulla, redo att kicka boll.Ett par timmar senare kommer sonen hem och jag frågar hur träningen var han tycke att det kul. Jag undrade om kompisarna Hanna och Saga också gillat träningen. Det visste han inte, för de hade inte tränat ihop eftersom flickor och pojkar skulle spela var för sig. Förvånad undrade jag varför de delat gruppen så, och han svarade "ja, men mamma det är ju för att vi pojkar spelar mycket hårdare och tacklas mer!". Jag blev stum. Det var första gången jag hörde honom uttrycka könsskillnader på ett sådant sätt. Dessutom känner jag ju de här ungarna och vet utan tvekan att om några av dem kan tacklas, eller åtminstone har potential att lära sig konsten, så är det tjejerna. I den här barngruppen är flickorna fysiskt större, springer snabbare, är mer motoriskt utvecklade, mer tävlingsinriktade och långt mer försigkomna än pojkarna. Grabbarna flyttar sig helst om någon eller bollen kommer emot dem. Det är nog inte så framgångsrikt i fotboll, och anses antagligen inte heller särskilt manligt i idrottskretsar, även om det i min hjärna är ett tecken på god självbevarelsedrift. Eftersom jag inte var med vet jag inte varifrån han fick förklaringen, av kompisarna eller av ledarna. I sammanhanget spelar det mindre roll. Det väsentliga i det här fallet är den tydliga kopplingen mellan idrott och genus.Den könsbaserade uppdelningen och argumenten för dem borde inte ha förvånat mig som hyfsat genusmedveten samhällsvetare, men jag trodde, eller kanske snarare hoppades, att vi kommit längre. Skillnaden mellan att läsa om saker och att själv erfara desamma slår alltid an olika känslosträngar i kroppen. Hela min kropp skriker jag vill inte att mina söner eller de andra barnen, flickor som pojkar ska socialiseras in i det här mossiga tänkandet!Men, gråt inte, forska!, som uppmaningen från 1970-talets kvinnorörelse löd. Just det gör idrottsforskaren och genusvetaren Helena Tolvhed i sin senaste bok På damsidan. I denna empiriskt välgrundade och teoretiskt genomarbetade bok om kvinnor i svensk idrott mellan 1920- och 1990-talet får jag en bredare och djupare förståelse för hur genus skapats, utmanats och omförhandlats i idrottens värld. Historien om flickors och kvinnors kamp för att jämställt med männen få delta i idrott är inte rätlinjig. Snarare beskrivs den som en krokig väg kantad av framgångar och bakslag. Inte minst visar författaren hur förnämligt det är att studera genus på idrottens arena sällan blir stereotyper tydligare vad gäller förgivettagna uppfattningar, resurstilldelning och status. Sedan 1990 när Tolvheds studie slutar har mycket hänt inom idrottens värld. Vi har fått flera världsledande kvinnliga idrottare som Carolina Klüft och Anja Pärson. Dessutom har Riksidrottsförbundet formulerat en jämställdhetsplan som ska genomsyra alla föreningars verksamheter. Det är en god ambition även om tanken inte verkar ha sipprat ner och omförvandlats till handling i alla föreningar eller nått alla ledare.Av Tolvhed lär jag mig att sonens erfarenheter från fotbollsträningen har rötter från den tidiga idrottshistorian där svett och muskler likställts med manlighet och uppfattats som det eftersträvansvärda i motsats till det mjukare och mer estetiska kvinnliga idrottsliga idealet. För det var väl någonstans det min son sa; att det finns en könsbaserad skillnad i förmågor och potential som där pojkarna har fördel? Om träningen skiljer sig från barnsben är det inte konstigt om flickorna på gruppnivå inte når samma utvecklingspotential som pojkarna.Idrott och genus är ett angeläget forskningsfält. Riksidrottsförbundet är stora...

Konstkritiken har i dag en svagare ställning än förr. Nu är det i stället de privata samlarna, som med hjälp av storslagna utställningshallar sätter dagordningen.

Baristan på kaffebaren håller fram en skål och frågar om jag vill ha socker till espresson. Socker, det där ser ju ut som små kringlor? tänker jag, men inser att det faktiskt är centimeterhöga bokstäver av rörsocker som formpressats till att bilda ett dubblerat G. Detta GG är modehuset Guccis logotyp. Den finns på handväskor, skor och solglasögon - och här, i caféet på Museo Gucci i Florens, även som socker till kaffet.Museet är nyöppnat och ligger mitt i stan på Piazza Signoria. Jag har lite pliktskyldigt stressat igenom alla salar med vitriner fyllda av årgångshandväskor för att komma till fjärde våningen där konsten visas.Flera salar i det pampiga palatset har nämligen reserverats för samtidskonst - mitt i modehistorien. Här visas videoverket "Grosse Fatigue" av Camille Henrot, som belönades med Silverlejonet på senaste Venedigbiennalen och sedan köptes av samlaren Francois Pinault. Han äger en av världens största privata konstsamlingar, men också - som av en händelse - Gucci. Därför, förstås, har modemuseet en avdelning för samtidskonst. Pinault visar helt enkelt sin egen konst i sitt eget museum.Samtidskonst och mode, alltså. Ja, Museo Gucci är symptomatiskt för en ny utveckling där modevärlden tar bestämda steg i riktning mot konstvärlden. Särskilt samtidskonsten verkar ha stark dragningskraft på män som Francois Pinault, som i sitt imperium inte bara har Gucci utan också Balenciaga, Alexander McQueen och Yves Saint Laurent. Hans konstsamling visas på Gucci-museet i Florens men också sedan 2006 i den egna konsthallen Palazzo Grassi i Venedig. För några år sedan utökade Pinault med Punta della Dogana i samma stad, det gamla tullhuset han renoverade för 20 miljoner euro för att låta publiken möta spektakulära verk ur samlingen: Jeff Koons och Maurizio Cattelan.Pinault är inte ensam om att visa upp sin konstsamling för publik. I Paris öppnade nyligen Fondation Louis Vuitton där Louis Vuittons ägare Bernard Arnault visar sin konstsamling. Utställningsytan är nästan 4 000 kvadratmeter: fem gånger Moderna Museet Malmö. Byggnaden ritades av succéarkitekten till Guggenheimmuseet i Bilbao, Frank Gehry, och kostade 143 miljoner dollar. Men pengar är inte ett problem här. Bernard Arnault är Frankrikes rikaste man och äger företagsgruppen Kering där champagneproducenten Moët, världens största cognacstillverkare Hennessy och, förstås, Louis Vuitton ingår.Till och med Sverige har märkt av trenden. Bakom den privata konsthallen Artipelag på Värmdö, som öppnade 2012, står Björn Jakobson. Hans företag BabyBjörn säljer världens mest designkreddiga babybärsele med Hollywoodstjärnor bland kunderna. Och i Borås visar sedan 2006 Bengt och Berit Swegmark sin konstsamling på Abecita konstmuseum i byggnaden där deras korsettfabrik tidigare låg.Modemänniskor lägger alltså sina pengar på konst - det är kanske inte nytt. Denna faiblesse, däremot, för att också visa upp de egna samlingarna för oss vanliga dödliga, att bygga egna museer: varifrån kommer den? I botten finns nog, åtminstone delvis, en filantropisk hållning. För faktum är, att Bernard Arnault lovat skänka Louis Vuitton-museet till franska staten efter 55 år. Storslaget, visst, men också effektivt varumärkesbyggande. I publikens ögon blir Arnault den generöse gentlemannen snarare än den girige kapitalisten.En slags parallell till denna givmildhet och samhälleligt engagemang finns kanske i Fondazione Prada, den konst-by som modehuset Prada bekostat i sin hemstad Milano. Anläggningen är granne med ett industriområde och tänkt att fungera som ett slags kulturellt ankare i en fattig stadsdel där människorna, skulle man kunna säga, bär allt annat än Prada.Fondazione Prada är ritat av nederländska ikonarkitekten Rem Koolhaas, mannen bakom företagets flaggskeppsbutiker och experimentella catwalk-scenografier. Här...

Är hemma bland stenarna som barn man lekt? Nej, menar Lars Dencik, professor i socialpsykologi. Den moderna, mobila människan hittar hellre tillhörighet i kulturen än i sin geografiska belägenhet.

Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras. Underförstått: Moderniseringens virvelvind kommer att rycka upp också det mest välkända och hemvanda med rötterna.150 år efter det Karl Marx formulerade den citerade satsen ser jag i Köpenhamn ett skepp med texten The refugees are the avant-garde of the Future målad på skrovet. Det är ett av de konstnärliga inslagen när Köpenhamn år 1996 är europeisk kulturhuvudstad.Idag har båda de citerade profetiorna slagit in.Flyktingen och invandraren har ofta för alltid lämnat sitt hem. Under tiden hen etablerar sig i det nya landet förvandlas och föröds hens hembygd. Till slut lever den bara kvar som en nostalgisk hägring i hens minne.Så blir det också för oss som fortfarande bor i det land vi föddes i. Vi blir alla ett slags invandrare i den för oss okända framtid moderniseringens virvelvind förflyttar oss till.Det som varit hemma, det välkända, det självklara finns inte längre. Eller rättare sagt: det har blivit ett spöke.Och visst spökar det hemmet, i våra föreställningsvärldar. Både i de privata och i de politiska.Många vittnar om att hemma är bland stenarna där barn jag lekt. Att hemma är jag där jag vuxit upp. Hemma är enligt denna vanliga föreställning en bestämd plats: ens hembygd, ett ställe där man känner platsen som vore det ens egen ficka och där man kan vara helt sig själv.Finns det överhuvudtaget en sådan plats? Det gör det nog. Men inte i den verklighet där Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras. Det är i minnets efterkonstruktioner, i fantasierna och drömmarna sådana platser existerar. Där kan de sväva fritt runt. För att ibland, som de nostalgibilder de är, kallas fram och spöka i den verkliga världen.För det mesta är det harmlöst. Som när alla platser som definieras just av att de i varje fall inte är hemma just därför kallas hem som i dag-hem, ålderdoms-hem, familje-hem, etc. Oskyldiga eufemismer kan man tycka. Ibland blir det mer laddat. Som när en stat som t ex den svenska beskrivs som ett folk-hem. Här börjar det brännas. Kanske var det ingen tillfällighet att det var just i folkhemmet det första rasbiologiska institutet kom att etableras. Och det var alldeles säkert ingen tillfällighet att var i det nazistiska Tyskland som begreppen Volksgemeinschaft och Heimat, alltså folkgemenskap och hembygd, blev begreppsliga hörnpelare för en hel ideologisk överbyggnad. Fast det skall medges, begreppen har på tyska en mytisk för att inte säga metafysisk klang, som de saknar i svenskan.Ett mytiskt/metafysiskt i Heimat-koncept utgör f ö också ett fundament i filosofen och nazisten Martin Heideggers tänkande ett tänkande som både hembygds- och delar av miljörörelsen har ett visst, om än avlägset släktskap med. Centrala i denna del av Heideggers tänkande är begrepp som das Ürspungliche, Eigentlichkeit, Bodenständigkeit och Volk alltså föreställningen om något ursprungligt, egentligt, som är rotat i själva platsen. Det är där, alltså i den ursprungliga, äkta hembygden människan för honom har sitt sanna hem närt av Erd- und bluthaftige Kräfte, d v s krafter som stammar ur jorden och blodet.En av de som i sista ögonblicket lyckades ta sig ur det tyska Heimat-helvetet, nobelpristagarinnan Nelly Sachs, skrev med den klarsyn lång vistelse i mörker kan ge: An Stelle von Heimat halte ich die Verwandlung der Welt I stället för hembygd hyllar jag världens förvandlingar.Så säger en kosmopolit. Idag hörs knappt sådana röster mer. De över­röstas idag av de allt mer larmande spöken som nu befolkar den politiska arenan röster som ropar Detta är vårt hem! Stäng gränserna! Åk hem dit ni kom ifrån!Det är slagord i en pågående kulturkamp. En ny variant av plebejernas uppror mot patricierna, de upplysta, d v s företrädarna för universella mänskliga...

Böckerna om de två napoletanska väninnorna Elena och Lily har gått som en löpeld genom den litterära världen. Inom kort når Elena Ferrantefebern Sverige. Annina Rabe har läst Neapelkvartetten.

För knappt två år sedan hörde jag för första gången talas om Elena Ferrante. Det var vid ett köksbord hemma hos italienska vänner, som pratade om ett napoletanskt litterärt fenomen, en pseudonym vars sanna identitet ingen kände till, hon skrev enastående romaner som fullständigt tog sin läsare i besittning. Jag minns att jag skrev ner Elena Ferrante i mitt anteckningsblock med avsikt att lägga denna som jag antog rätt obskyra författare på minnet.Några månader senare dök Elena Ferrantes namn upp överallt. Jag blev bekant med begreppet Ferrante fever, Ferrantefeber, en farsot som spred sig som en löpeld över världen. Jag insåg snart att författaren jag hade hört talas om hemma hos de italienska vännerna inte alls var någon obskyr källarförfattare utan tvärtom det nya litterära världsfenomenet. Inom kort når Ferrantefebern på allvar Sverige då Min fantastiska väninna, den första delen i Ferrantes romansvit om de två napoletanska väninnorna Elena och Lila, kommer i svensk översättning av Johanna Hedenberg.Att läsa en författare som föregåtts av sådana enorma hyllningar som Ferrante är alltid förenat med vissa risker. Upptäckarglädjen grumlas en aning när alla redan har bestämt att detta är genialisk litteratur. Men vad är det egentligen som händer när en litterär hype som denna uppstår? Vad är den ett svar på? Handlar det alltid ens om litterär kvalitet eller är det något annat? En och annan italiensk röst har hävdat att Elena Ferrante i själva verket skriver ganska illa, och att den engelska översättningen av Ann Goldstein räddar ett haltande språk med taffliga metaforer.Ferrantes internationella genombrott kom hur som helst efter att den ytterst prestigefyllda amerikanske kritikern James Wood skrivit en essä om henne i New Yorker 2013. Där skriver han om Neapelkvartetten, men prisar också de psykologiskt djupgående kvinnoporträtten i Ferrantes tidigare romaner. Efter Woods hyllning var Ferrantefebern i full gång. Flera jämförde entusiasmen med den plötsliga litterära eufori som några år tidigare uppstått kring Karl Ove Knausgårds Min kamp-böcker.Och jämförelsen är inte alldeles långsökt. Precis som hos Knausgård handlar det om en serie om flera böcker som bör läsas i följd, böcker som uppbär litterär status samtidigt som de är tillgängliga nog för att kunna läsas av de flesta. Men det finns förstås en avgörande skillnad. Medan Knausgårds författarskap kretsar just kring Karl Ove Knausgård som en högst synlig karaktär, både innanför och utanför bokpärmarna med alla de risker det inneburit, bär sig Elena Ferrantes romaner helt utan hjälp av en författarpersona.Vem Elena Ferrante är vet ingen utom hennes förläggare. Man vet inte om hen är man eller kvinna, om det är en eller flera personer som skriver böckerna. I Italien förekommer ett envist rykte om att det skulle vara den etablerade författaren Domenico Starnone som döljer sig bakom pseudonymen Ferrante, möjligen har han skrivit böckerna tillsammans med sin fru, översättaren Anita Raja. Det finns också teorier om att en hel grupp människor skulle ligga bakom böckerna. Men ingen vet. Pseudonymen Elena Ferrante säger sig vara född i Neapel 1943, ha skrivit ett antal romaner och därtill arbetat som översättare och lärare. Precis som huvudpersonen Elena i Neapelkvartetten.Det finns några knapphändiga mejlintervjuer med Ferrante, där hen har sagt att det finns två huvudskäl till anonymiteten. Det som oftast framhålls är att hen vill slippa hela den kändisfixering som omger litteraturvärlden och kunna koncentrera sig helhjärtat på skrivandet. Men till en början handlade det också om att skydda de medverkande i Neapelkvartetten, som bygger på autentiska upplevelser från författarens liv. Det rika persongalleriet som förekommer, så omfattande att varje bok föregås med en genomgång...

Organisationer som vill återställa naturen får frilansjournalisten Eva-Lotta Hultén att tänka kring vad som utgör vild natur - och hur vi bör förhålla oss till den.

När man synar argumenten för vad som gör människan unik så är det få som håller. Vi är inte det enda djur som kan använda verktyg, kommunicera på en avancerad nivå eller planera. Däremot tycks vår kombination av stor hjärnkapacitet, förmåga att äta allt möjligt och två ytterst rörliga händer ha gjort oss unikt duktiga på att anpassa oss till nya miljöer och utnyttja vår omgivning. Vilket visat sig vara mycket bra för vår art men dåligt för väldigt många andra.Om vi väljer bort ett mänskligt perspektiv till förmån för något slags ekosystemperspektiv kan människan kanske rentav betraktas som ett skadedjur. Ett sådant synsätt är svårt att anlägga - även om vår abstraktionsförmåga är stor så är vi ju trots allt människor. Chansen i dagsläget att det leder till något positivt för naturen är också ganska liten. Systemet vi skapat sätter mänsklig vinning i centrum. Som Helena Granström formulerar det i sin och fotografen Marcus Elmerstads vackra och argt systemkritiska essäbok Det som en gång var: Så länge vi lever i en kultur baserad på omvandlingen av allting till resurs, kommer vi att göra med vår omvärld vad vår kultur gör med resurser: exploatera dem till det inte längre finns något kvar att exploatera. Slut citat. Det är mycket mer troligt att naturens räddning ligger i att vi hittar värden för oss människor i att bevara eller återskapa den.I samband med COP15 klimattoppmötet i Paris i höstas, kom nyheten att ett antal afrikanska länder: däribland Etiopien och Demokratiska republiken Kongo har bildat the African Forest Landscape Restoration Initiative, eller AFR100. Målet är att återskapa 100 miljoner hektar skog till år 2030. Det är en magnifik ambition, och skälen som anges är flera. Det kommer bidra till bibehållen och ökad mångfald men också stoppa ökenspridning, minska kontinentens koldioxidutsläpp och skapa bättre odlings- och livsmöjligheter för de boende i området.Nyligen kom också beskedet att stiftelsen Rewilding Europe tar sig an Lappland. Medan projektet i Afrika handlar om att återskapa natur, eller kanske snarare naturliknande miljöer, handlar rewilding om att göra det vi redan uppfattar som natur mer vildmarkslik att återförvilda den. Organisationen arbetar sedan tidigare med åtta andra områden i Europa. De ska lämnas för fri utveckling, men människan kan först hjälpa till genom att återinföra arter som en gång försvunnit. Så har exempelvis vildhästar och visenter, eller europeiska bisonoxar, placerats ut och det pågår forskning för att återskapa den helt utrotade europeiska uroxen, eller åtminstone ett djur som liknar den så mycket som möjligt.  Lappland beskrivs av stiftelsen som Europas största obrutna natur- och kulturområde. Restaurering av lekvatten för öring, harr och lax, samt goda förutsättningar för fortsatt renskötsel står på agendan. Tamrenarna anses göra samma nytta ur ett biologiskt perspektiv som vildrenar. Men Rewilding Europe står på tre ben. Utöver bevarande och återförvildande arbetar man också med att sprida kunskap, och inte minst viktigt, att skapa hållbar och lokalt förankrad turism. Utan människor som kan komma och titta på den otämjda naturen hade projekten med stor sannolikhet omöjliggjorts. Det blir helt enkelt oerhört mycket lättare för oss människor att ta vårt ansvar om pengarna är på vår sida. Och ett ansvar att agera har vi. Ingen högre makt har gett oss rätten att krascha ekosystem som speedade rockstjärnor kraschar hotellrum.Men går det att återskapa vildmark? För att skaffa sig en uppfattning om det behöver vi först ställa oss frågan: vad är vild natur?När isen drog sig tillbaka från Skandinavien följde människorna i iskantens spår. De var pälsklädda jägare och fiskare som bar allt de ägde på ryggen. Vandrarna tog en så gott som trädlös tundra i besittning och fiskade och jagade. Vi är alltså...

På 1800-talet förfasades britterna över det o-europeiska och barbariska simsättet crawl. Men när europeerna anammade den överlägsna tekniken och gjorde den till sin suddades ursprunget snabbt bort.

Två kroppar i det väldiga Stilla havet. En man och en kvinna. Kroppar som vet vad de gör. De rör sig genom vattnet och stiger sedan upp på skakande ben. Fotsulorna sjunker ned i den bländvita sandstranden. Det är frestande att beskriva detta som en simningens skapelseberättelse.Något irriterar mig, men är samtidigt så typiskt. Kvinnans namn återfinns inte i de historiska källorna. Det är över lag lite vi vet om händelsen. Vi befinner oss på Samoa, så mycket är bekant. Året är 1898, och kvinnan är av allt att döma del av den polynesiska urbefolkningen. Mannen som hon simmar med heter Sid Cavill. Hans far, Frederick, var en duktig engelsk professionell simmare som emigrerade till Australien 1879. Där uppfostrade han en stor barnaskara till att själva bli tävlingssimmare och simlärare. Sid var på väg till USA för att arbeta när ångbåten stannade vid Samoa, förmodligen för att lasta kol. I en improviserad kappsimning mötte Cavill ett imponerade motstånd. Mellan raderna framgår att han förlorade. Kvinnan använde den stil som efter bara några år kallades "crawl", det engelska ordet för krälande. Kroppar äger historier. Och här menar jag inte endast i betydelsen av att kroppar åldras, tappar styrseln och skrivs fulla av rynkors kilskrift. De gester som kroppar utför, oftast vanemässigt, bär på ett otal historier. Kanske lever en gammal släkting kvar i ett snett leende, våra föräldrars gångstil i vår, eller så lider vi av att ofrivilligt härma tv-personligheters affekterade kroppsspråk. Vid närmare eftertanke vore det kanske mer sanningsenligt att säga att det är historierna som äger kropparna snarare än tvärt om.Simstilen crawl existerade i det antika Grekland och Rom. Det var inte så konstigt. Det hade crawlats i Medelhavet alltsedan dynastiernas Egypten och längs mesopotamiska floder under assyriernas imperier. Och det var långt fler runt om i världen som nyttjade tekniken som gick ut på att ligga på magen och föra armarna alternerade över huvudet för att sedan fortsätta den vevande armrörelsen under vattnet. Benen hjälpte till att hålla fart och styra den hjulångare överkroppen blivit. I Polynesien crawlades det och även bland nordamerikanska urbefolkningar. Kulturer längs den afrikanska västkusten crawlade så bra att kunskapen var eftertraktad i slavhandeln. Afrikaners simkunskaper blev även till redskap i ett otal flyktförsök. I dessa kulturer och fler fanns det en crawlhistoria kvar i kropparna. Det fanns det inte i Väst. Och Sid Cavill fick sin livs match på Samoa.36 år senare gav den franske antropologen Marcel Mauss en föreläsning om något han kallade "les techniques du corps", kroppsteknikerna. Det finns något ironiskt i att Mauss lanserade sitt begrepp under ett 1930-tal då den mekaniska utvecklingen gick med halsbrytande hastighet. Han fascinerades av sådant som att vissa kulturer sitter på huk och andra inte, och av hur vardagliga uppgifter som att gräva en grop kan skilja sig fundamentalt mellan fransmän och engelsmän. Stora upptäckter klär sig ofta i löjlig enkelhet. Mauss började 1934 teckna en bild av hur det skulle kunna vara möjligt att skriva en teknikhistoria utan vad vi i vanlig mening håller som teknik: maskiner, verktyg, don, grejer. Han var trött på att kroppens tekniker för evigt sorterades in under antropologins "övriga" och olösta frågor. Det var återintroduktionen av crawl till Europa som hade fått Mauss att skapa en teori om hur kunskapsöverföring i generationsled skiljde människan från djuret. Kroppstekniker, likt simning, var bra att börja med. Här kläddes teknikfrågan av och blev ståendes i bara mässingen.I sin föreläsning skyndade Mauss snart vidare från simning, för att skapa en större teori. Kanske var han en bra simmare. För mig har det aldrig varit så enkelt. Jag påbörjade min av vattenskräck...

Thom Lundbergs "För vad sorg och smärta" är en litterär sensation, men också en av de första romanerna som skriver in resandefolkets språk i svensk litteraturkanon. Maria Edström har läst den.

De hade blivit kallade tattare, resande, zigenare, tavringar, mängrare, skojare, dinglare, krämare, kjältringar, på sin färd över landet. Var det på denna plats de istället skulle bli kallade människor? Romano människa. Romnia människa. Romanoa människor.Så tänker Olof på kvällen när han och hans far Amandus, hans mor Severina och brodern Valentin kommit till den lilla stuga de fått lov att hyra vid banvallen nära Kronobacken, i utkanten av den lilla byn Siltebruk i Halland. Året är 1949 och Olof Klosterman är elva år men har redan en gammal mans ryggvärk efter året på drommen vägarna och vi förstår vartefter att familjen flytt från stadsdelen Öster i Jönköping efter de så kallade tattarkravallerna där medborgargarden gett sig på de resande som bodde där. Olofs funderingar är också mogna för hans ålder, han ser nattågen passera och undrar om det är här han kan bli som alla andra? Men ändå behålla och spinna vidare på en livshistoria som han med stolthet kan överräcka åt sina efterlevande?Författaren Thom Lundberg har i intervjuer inte gjort någon hemlighet av att det var en egen identitetskris med åtföljande depression som fick honom att skriva boken För vad sorg och smärta. Att vara av resandesläkt en gren av det träd som den romska tillhörigheten består av och att inåt vara stolt över det men ändå alltid rådd att dölja det för omvärlden utlöste krisen. I terapi fick han uppgiften att tänka över det positiva han fått med sig och svaret blev sångerna, berättelserna, släkternas historier traderade över generationerna.Det förflutna är bara historier vi berättar för oss själva; att leva i nuet är att återberätta det förflutna. som det heter i boken. Och som en röd tråd går också modern Severinas sång, eller hennes gradvisa framdiktande av densamma, ofta under svårigheter, den handlar om hennes liv, drömmar och umbäranden. Hela romanen har också den här liksom repetitiva, framsjungna karaktären där familjens levda liv hela tiden ledsagas av refränger om kulturen och sättet att leva i ett storsamhälle där buron de icke-resande, de bofasta hela tiden sätter ramarna. Tjej, jycke, mula, pröjsa för att ta några exempel är ju ord som letat sig in i storsamhällets språk men det mycket speciella och vars betydelse inte nog kan betonas är att romanen är ett försök, dessutom är mycket lyckat, att skriva på svensk-romani - att skapa ett skriftspråk av ett historiskt helt muntligt traderat språk. Motjill och gå din väg, din bengaloa nukko! utbrister Olof när Valentin är för frågvis. Eller: Det händer ju så mycket i världen just nu. Du vet att jag tji läser, och grannen kammar ju radio. som Amandus säjer till Severina om varför att sitter hos grannen, även om Amandus behövde sin joning för att orka lyssna vidare.Det finns ingen ordlista i boken vilket också är ett ställningstagande som läsare får vi fylla i, förstå vartefter och måste liksom lyssnande pröva oss in i texten. Det rimmar också väl med den slutenhet som funnits mot omvärlden: ett eget språk, egna namn, egna koder som skydd och barriär mot en ofta våldsam och fördömande omgivning.Namnen var viktiga. Förnamnen med sin forna glans, gav huvudpersonen en särskild magi, och ofta hade den resande flera förnamn att växla mellan: ett för vardagsbruk, ett för högtidliga tillfällen, ett som togs till för att tji kunna spåras, ett som endast de närstående kände. Efternamnen var viktiga för att sortera in personen i sin rätta släkt och sitt rätta stamsammanhang. Därtill kom smeknamnen som ofta hängde samman med släkten, och öknamnen som ofta byggde på lyten uppmärksammade av andra släkter. som det heter. För det är en skildring av en kultur som dväljts så häpnadsväckande dold mitt i den svenska samhällskroppen, i ett folkhem som haft så svårt att fördra allt som inte ligger öppet...