Översättarens verkstad är en plats ägnad åt problemlösning. Ska ett visst ord översättas med flera, ska en fras översättas med ett ord? Och hur ska man förhålla sig till texternas utbredning i tiden?

Ordet är översättarns byggsten. Mycket mer än för en författare. Författaren bygger fritt. Översättarn har en detaljerad ritning att förhålla sig till: originalet. Dess text och dess undertext. Därför måste ordet väljas och placeras noga.Vad är ett ord? Den frågan ställdes under min första lektion i lingvistik, 1983, med Janne Anward som lärare. Han slutade sina dar härom veckan, och det här radioinslaget tillägnas honom.Olika slags definitioner prövades under lektionen, och ingen av dom höll streck. Vare sig skriftspråket, språkmelodin, betydelsen eller den grammatiska beskrivningen kunde ge ett svar som täckte alla tänkbara fall. I synnerhet fick vi studenter inse att svenskans grundläggande syntaktiska enhet inte är ordet, utan frasen: substantivet inklusive alla dess bestämningar. Hela frasen Den där gula hästen är byggstenen, syntaktiskt sett, inte bara ordet häst. Lektionen slutade med att Janne skrev på tavlan, och i minnet på alla som var där: Ett ord är vad teorin säger att ett ord ska vara.Men för översättare är ordet byggstenen. I våran praktik. Även om i överföringen ett ord kan bytas ut mot många, och många mot ett. Closed his eyes blir som regel blundade. Men inte alltid. I min pågående översättning, där det spelar stor roll var personen befinner sig, eftersom det försiggår märkliga förflyttningar i tid och rum, där har jag fattat ett principbeslut som går ut på att det vanliga ordet är i vissa bestämda fall genomgående ska översättas med befinner sig. Ord tillkommer också i översättningen, eller försvinner. Särskilt småord som ju eller bara. Annars blir bygget inte riktigt stadigt.Så infinner sig då det oundvikliga problemet att orden är olika i varje språk. Vad dom täcker, vad dom antyder, vad dom förknippas med: associativt eller etymologiskt.Ordet ord är till exempel jätteolika.Logos på grekiska handlar om det mänskliga tänkandets gudomliga förmåga att skapa ordning.Slovo på ryska är mycket mer kopplat till själva sägandet än till det tryckta ordet; det hävdar åtminstone många ryssar, och dom borde ju veta.Orð på isländska har ibland bibetydelsen rykte.På latin finns inget bra ord för det som vi på svenska menar med ord. Översättarn ställs hela tiden inför att lösa såna här problem. Ja, valen är en så viktig del av hela byggprocessen att lösningarna automatiseras, så till den grad att översättarn alltid måste hålla koll på sig själv för att utbytandet inte ska äga rum alldeles för gesvint. Konjunktivformen av verbet vara: vore är till exempel vacker och viktig och värd att spara men det är sällan den funkar som översättning av konjunktivformer i såna språk som har ett större register än vi för att uttrycka hypotetiska resonemang till exempel tyska. Vore blir ofta för grovt, på ett sätt som känns fel, som skaver för att använda ett vanligt recensentord. Det hamnar där automatiskt, vore, och står sen där och skaver när en återvänder till vad en har översatt. Och det måste bytas ut då. Kanske till skulle ha kunnat vara. Det där beror på omständigheterna.Det här väljandet mellan olika ord och grammatiska former. Med hänvisning till den ryske filologen Roman Jakobson kan det kallas den paradigmatiska dimensionen. Paradigm är ju såna här tabeller som latinskolan plågade barnen med: rosa rosa rosam rosae rosae rosa rosae rosae rosas rosarum rosis rosis...Mot den paradigmatiska dimensionen, eller likhetsaxeln ställde Roman Jakobson den syntagmatiska dimensionen, eller närhets-axeln: det är språket så som det försiggår i tiden medan vi pratar. Ord fogas till ord, fraser till fraser, och resultatet blir satser, meningar och texter.Den syntagmatiska dimensionen, förloppet i tiden, ställer oss översättare inför helt andra slags uppgifter än dom som var aktuella i samband med ordvalet. Och dom där två processerna...

Författaren och resenären Per J Andersson ger sig ut på sightseeing i guidebokens historia, och hittar bland annat en selfie - från 1700-talet. (Repris från januari)

Säger man guidebok associerar nog de flesta till Lonely Planet, guideboksförlaget som skapades av de två ryggsäcksresenärerna Tony och Maureen Wheeler som 1973 reste land- och sjövägen från Europa via Asien till Australien.Resultatet av resan blev guideboken Across Asia on the Cheap, en titel som satte tonen. Här handlade det om en ny generation unga hippieresenärer som reste långt och länge, hade begränsad reskassa och som skydde det tillrättalagda.Istället var de ute efter genuinitet och äkthet, och de ville ha reseguider som var uppriktiga och uppkäftiga.En reseguide! Det låter så modernt. Som något som skapats för att den stressade nutidsmänniskan. Men guidebokens historia börjar sannerligen inte med 1970-talets ryggsäcksluffarguider. Så länge det har funnits resenärer har det funnits guideböcker. Redan under första århundradet efter Kristus skrevs en Asienguide för äventyrslystna européer, en sorts antikens Lonely Planet.I Periplus guide till Erythreiska havet - som guiden kallades - beskrivs godbitarna och fällorna längs Indiska oceanens kuster. Kom man över ett exemplar fick man en detaljerad guide till både Afrikas östkust och Indiens västkust. Och en vägbeskrivning för resande från indiska halvön till Kina. Dessutom bjöd guiden på tips på vilka varor som man skulle köpa och sälja på varje ny plats, så med modern terminologi kan man säga att Periplus Asienvägvisare var en sorts affärsreseguide.Det häftiga med den här nästan 2 000 år gamla guiden är att den helt och hållet verkar bygga på förstahandskällor. Skribenten, vars namn gått förlorat, ser ut att ha varit på de platser som han beskriver.När guideböcker så småningom började tryckas och spridas i större upplagor var det staden som stod i fokus. En vanlig genre var guider som vägledde den bortkomna landsbygdsbon på besök i den myllrande storstan, som Guide for cuntrey men in the famous Cittee of London som gavs ut 1593.Men i takt med att brittiska adelspojkar började åka på bildningsresa i Europa började det åter skrivas guider till vidsträckta rundresor.Det finns många svindlande paralleller mellan 1700-talets överklassluffare på det som kallades Grand tour och dagens mer folkliga resenärskultur. Innan tågens tid gick resan med postdiligenser mellan de tyska hoven, Rom, Frankrikes riviera och Paris, en rutt inte så olik tågluffarnas, idag 200 år senare.1700-talsresenärerna festade belevat med vitpudrade prinsessor och köpte sex av prostituerade på gatan. Och sedan drog de till Rom, 1700-talets populäraste europeiska turiststad, och där gick de på månskenspromenad bland antika ruiner, ett turistnöje lika inne då som nu.De brittiska adelsmännen - alltid män, alltid blåblodiga - berättar Björn Cederberg om i sin bok Turistens blick. I den skriver han om hur överklasspojkarna reste runt i flera år för att kunna återvända hem förvandlade från "lättledda suputer till pudrade män av värld". Då som nu fanns med andra ord idén om resan, i alla fall den lite mer ambitiösa långresan, som danande och bildande.När jag läser om 1700-talsresenärerna slås jag av hur lite just turistens blick har förändrats. I Venedig förfasar sig Goethe i sin dagbok över gatuförsäljare som nasar souvenirer - och låter precis som nutida resenärer som gnäller över turistifieringen.Till och med selfien var uppfunnen på 1700-talet. Goethe reser med en målare som förevigar honom framför sevärdheterna. I sin dagbok förklarar Goethe varför: " så att jag kan visa dem därhemma vad jag upplevt".Det är så mycket som är sig likt mellan då och nu. Turistresans magiska förmåga att frigöra oss från hembygdens normer kom inte med chartern till Mallorca och de vilda grisfesterna. Hör bara på det här 250 år gamla citatet: "Det italienska klimatet påverkar mig. All kalvinism är bortblåst. Blodet kokar".Ja, alla skötsamma nutida nordeuropéer...

Hur kan trehundra sidor om nästan ingenting förvandlas till ett helgjutet konstverk? Det har med musikaliteten att göra, menar översättaren Jan Erik Bornlid.

Min fascination för den österrikiske författaren Thomas Bernhards skrivkonst började för ett kvartssekel sedan med läsningen av Alte Meister (Gamla mästare) på originalspråk. Jag hade visserligen läst några av delarna i Självbiografin dessförinnan och tyckt att de höll god kvalitet men det var först mötet med en av hans romaner på tyska som väckte mitt stora intresse. En tanke slog mig att jag en dag kanske skulle kunna översätta honom och jag började undersöka vilka böcker som ännu inte översatts. Alte Meister var en av dem.Vad var det då i boken som fascinerade mig? Det är svårt att sätta fingret på enskildheter i det som är sammanfogat till ett helgjutet konstverk - trehundra sidor om nästan ingenting. En person sitter på en bänk på Konsthistoriska Muséet i Wien i två timmar och betraktar den enda tavlan på hela muséet som är värd att betrakta, den italienske 1500-talsmålaren Tintorettos Den vitskäggige mannen, och samtidigt iakttas personen i smyg av jag-berättaren från en angränsande sal. Det måste finnas kvalitet i språk och struktur för att ett sådant grepp ska fungera över mer än fem sidor.Thomas Bernhards språk äger en oerhörd energi och i kombination med musikaliteten och modet att inte skygga för upprepningar, utan snarare göra dem till viktiga delar i framställningen, skapas en verkningsfull text. Givetvis beror min uppskattning av honom också på hans kompromisslösa hållning mot nationalsocialismen och den hycklande katolska kyrkan, som genomsyrar många av hans verk under 1980-talet. Det hade sina politiska orsaker i Österrike. Jörg Haider var på väg att göra sitt främlingsfientliga och antisemitiska parti till en maktfaktor och Kurt Waldheim valdes till president. I samma veva uppdagades den senares SS-verksamhet under kriget, då han bland annat var delaktig i deporteringen av judar till utrotningsläger.Musikaliteten i Bernhards texter är både explicit och implicit. Nästan alla hans romaner och pjäser innehåller ett musikstycke, Undergångaren även tre unga pianister, en av dem är en högst verklig utövare av musik - den kanadensaren Glenn Gould, som spelar Bachs Goldbergvariationer på ett oefterhärmligt sätt, inte ens Vladimir Horowitz kommer i närheten av Goulds ekvilibrism vid flygeln, vilken också får de två andra huvudkaraktärerna i romanen att avsluta pianistkarriären.Men musiken finns också integrerad i många av Bernhards verk. Kompositionen av pjäserna följer ofta sonatens tre satser och i en pjäs - i Jaktsällskapet - anges det i en not att den tredje akten är den "långsamma satsen". I dess andra akt pågår för övrigt ett kortspel, där spelarnas utrop "jag vann" och kortens smällande mot bordet rytmiskt ackompanjerar dialogen. Lika viktiga för rytmen i romaner är de av jag-berättaren ständigt återkommande "hade jag sagt till Gambetti" i Utplåning och "tänkte jag i fåtöljen" i Skogshuggning. I första halvan av Korrigering fungerar "den höllerska vindskammaren" på samma vis. Även hans frekventa bruk av kursiveringar framkallar en musikalisk effekt, som det återkommande "den konstnärliga kvällsmåltiden" i Skogshuggning. Frasen laddas efter hand med betydelser och till slut står den för ett av jag-berättaren avskytt möte med kulturpersoner som han tjugo år tidigare haft en nära relation till.Går det egentligen att översätta Thomas Bernhard till andra språk? Nej, skulle man vilja säga och får visst stöd av originalets upphovsman själv som ansåg att en översättning inte har något alls med originalet att göra. Ändå har många gett sig i kast med uppgiften. Bernhard har ju också viss förkärlek för överdrifter så det kanske ändå finns en möjlighet att överföra hans texter till andra språk och samtidigt bevara något av deras kännetecken. När en översättning av en Bernhard-roman har gått till tryckeriet känner jag mig ändå som många av karaktärerna...

Vad är det som driver en översättare? För Inger Johansson, som bland annat har gett den rumänska författaren Mircea Crtrescus böcker svensk språkdräkt, börjar allt med begäret.

På midsommardagen 1973 recenserar författaren Artur Lundkvist en nyutkommen roman i Dagens Nyheter: G: a novel, av engelsmannen John Berger. Ett sexualbesatthetens ödesdrama om en sentida Don Juan, läser jag vid mitt köksbord. Lundkvist skriver: Som romanförfattare tar sig Berger stora friheter och använder sig av dem på ett lysande, stundom närmast genialt sätt.  Friheterna medför också för läsaren en befriande förnimmelse: det är högt i tak i detta bygge, ovanliga rörelsemöjligheter i både rum och tid.Inom loppet av några minuter vet jag att jag måste få se den här romantexten med egna ögon!Jag beställer hos Fritzes Hovbokhandel i Stockholm, inväntar en lysande lackröd bok, slår upp och drabbas av ett egendomligt sug, en plågsam lust, en språklig åtrå.Redan typografin satsytan, typsnittet, blankraderna höjer pulsen. Och orden, orden i de till synes enkla meningarna, störtar emot mig, så här:Fadern till huvudpersonen i denna bok hette Umberto. Han var köpman, kom från staden Livorno och handlade med kanderad frukt. Han var kortväxt och fet och föreföll ännu kortare på grund av sitt stora huvud.Vad är det då för en kraft som väller upp inom mig? Det är ett begär att få översätta, ett begär som väcks i ett närmast kroppsligt möte med texten, i en momentan upplevelse av dess inneboende potential. Det skapar ett ögonblick eller ett tillstånd av grandios självförhävelse, ett oresonligt anspråk, en visshet om att texten borde kunna, kan, ska, måste bli min.Efter denna upplevelse stapplar jag vidare på min nyligen inledda autodidaktiska yrkesbana där jag översätter från franska, rumänska och engelska. Varje bok och varje manusredigering blir en ny invigning i översättandets hantverk. Under tiden ruvar begäret djupt i det fördolda bland övriga begär i mitt dunkla driftsliv.Men när min blick faller på Gabriela Melinescus glest maskinskrivna, fotokopierade manuskript till Tålamodets barn, det som jag har åtagit mig att smuggla ut ur Rumänien då stiger begäret fram igen. Så här står det:I gryningen den tjugotredje september just den dag då höstdagjämningen infaller börjar det snöa i Bukarest, och det fastän himlen är molnfri. Snön faller över Regnbågsgränd, en liten återvändsgata som med sina fem hus tränger sig ett stycke in på katolska kyrkogårdens domäner.Och begäret ansätter mig på nytt när jag får syn på ungdomsdikten av Paul Celan, Natten innan deportationerna började, tryckt i hans vän Petre Solomons minnesbok. Dikten börjar så:Natten innan deportationerna började kom Rafael, iklädd en ofantlig förtvivlan av svart siden med huva, hans brinnande blickar korsades på min panna, rännilar av vin började strömma över kinderna på mig, flyta ut på marken, människorna drack det i sömnen.Så fortgår mitt översättarliv. I decennier översätter jag skönlitteratur, biografier, religionshistoria, poesi och dramatik. Liksom många kolleger läser jag ibland lystet ur den rika teoretiska litteraturen. För även om människor har översatt i tusentals år, och även om maskinöversättandet blir alltmer sofistikerat, så vet vi fortfarande inte riktigt hur det går till. Jag samtalar ofta med andra om hur vi gör. Vi delar passionen för språk och en sorts nyfiken självreflektion kring den outtömligt gåtfulla översättningsprocessen. Tills jag en dag blir ombedd att skriftligen besvara frågan: Hur kom det sig att du valde att bli översättare? Då kommer det oemotståndliga men likafullt omedvetna begäret upp ur djupet och ger sig till känna. Jag skriver: Begäret att översätta valde mig.Ordet begär blir ett ställningstagande. Kan jag stå för det?Jag gör en informell rundfråga bland mina kolleger. Det ekonomiska incitamentet för att översätta är utomordentligt svagt, men är begäret en drivkraft? frågar jag och utgår från en essä av Jeana Jarlsbo. Hon skriver så här om...

De länkar samman stadsdelar, nationer, människor och idéer. De är symboler för det möjligas konst och bokstavligt talat gränsöverskridande. Dan Hallemar menar att fler borde studera broarnas historia.

Det är den tiden på året nu när isen lägger sig. Städernas ytor blir större. Människorna, man kan räkna dem i tusental, kan inte låta bli att prova hållbarheten på sjöarna och gå där man annars inte kan gå. Det som var långt borta kommer närmre. Människan älskar den närmsta vägen. Stigarna vi lägger ut försöker skapa sammanhang där vi tycker att de saknas.Det är då broar byggs.När tanken på en bro börjar gro är den svår att stoppa. När tekniken ger oss möjligheten att ta oss till andra sidan är det svårt att låta bli. Bron manifesterar, kanske mer än något annat vi bygger, det möjligas konst. En bro, skriver Georg Simmel i essän Bro och dörr, byggs på en plats där människan har identifierat något som är separerat men som man önskar att länka samman.En plats där man erkänner att det finns en uppdelning, men en uppdelning som man vill överkomma - det är momentet som skapar bron. Människan sätter upp gränser, men människan överskrider dem också. En bro är en gränsöverskridande handling.Det kan vara en av de finaste idéerna om det byggda. Att länka samman, att öppna upp städer med broar. Mycket som är byggt kan betraktas som tomma gester, som fyrverkerier, men inte broar. En bro byggs på den plats där allra flest passerar."Av alla de ting som människan bygger", skriver Ivo Andric sin bok Bron över Drina, "är inget i mina ögon bättre och mer värdefullt än broar. Broar är viktigare än hus, lyser starkare än tempel, för de är ämnade för fler människor; de är allas egendom och lika för alla, användbara, alltid uppförda på ett meningsfullt sätt".Broar skapar mening, kanske är det därför de ofta blir krigets första offer.Ett av de tydligaste exemplen på det, är bron i den bosniska staden Mostar. Bron över Nretva i Mostar ritades av den Ottomanska arkitekten Harjrudin och byggdes 1566. Det var en bro på vägen mellan det ottomanska riket och nuvarande Dubrovnik. Staden Mostar fick sitt namn från ordet Mostari, brovaktare.Den 9 november 1993, under belägringen av Mostar, totalförstördes bron av det bosnienkroatiska stridsvagnsartilleriet. Författaren Slavenka Drakuli skrev i Dagens Nyheter samma år, att människor grät när bron rasade, och att vi sällan konfronteras "så oförmedlat, så klargörande med förgängligheten som när ett monument över vår civilisation utplånas".Civilisationen i det här fallet handlade om att leva tillsammans. Att överskrida gränser som religioner, kulturer och fördomar har satt upp.2004 byggdes bron i Mostar upp igen. Bit för bit rekonstruerades den till exakt den form den en gång hade. Den förklarades som världsarv av Unesco. Internationella dignitärer och världspressen var samlad för att högtidlighålla återuppbyggandet av denna symbol. Bron i Mostar är, skrev Unesco, "en symbol för försoning, internationellt samarbete och samexistensen av olika kulturella, etniska och religiösa samhällen".Innan kriget var Mostar den stad - i det som då hette Jugoslavien - där mångkulturen var störst och blandäktenskapen flest. Efter kriget, och efter brons återuppbyggande 2004, är staden Bosniens mest segregerade. Bron som hade varit en väg som band samman kulturer blev efter kriget en bro mellan olikheter skilda från varandra.Jag träffade arkitekten Senada Demirovic från Mostar och hon berättade att bron förvisso stod där igen men den var inte en bro byggd som en port mellan de olika sidorna, utan snarare en mur.Den hade blivit en symbol, ett fyrverkeri, en attraktion, ett vykort. En symbol som bron alltid varit. Många som flydde från Mostar har berättat att de har bilder på bron på väggen i sina nya hem. Men en symbol räcker inte, den måste följas av en rörelse.När vi kliver ut på en bro fördelar den tyngden. I en essä i London Review of books 2013 skrev Philip Nobel om broar: "När du än kliver ut på en bro fördelas...

Det stora stygnet är en utställning på Röhsska museet i Göteborg - broderi som vision och vittnesbörd. Katarina Wikars gick dit för att förstå vad man kan uträtta med en linneduk och lite silkesgarn.

Kan man brodera en klagoskrift, sin vädjan om upprättelse? 1805 inspärrad på Jönköpings bastilj utan både papper och penna tog Mätta Charlotta Fock anklagad för att ha giftmördat sin man och två av sina barn till det hon hade för att hävda att hon var oskyldig. Att med nål och tråd försvara sig inför både domarna och gud. En kopia av detta broderi går att se på Röhsska museet i Göteborg på utställningen Det stora stygnet broderi som vision och vittnesbörd. I korsstygn på 27 hopsydda bitar linneduk kan man läsa delar av hennes över tvåhundra år gamla skrift. Det oundvikliga memento mori. Tärd af krämpor, hölgd af smälek, tryckt af olycks öden. Så står ordet änka fastsytt med en ram av små, små stygn runt sig. Den fattige utan stöd. Den förtrycktas gråt och klagan.Det stora stygnet kan vara ett mycket litet. Eller ett ihärdigt. Förfärdigat under hundratals timmar. Det kan vara korstygnsrosor på en dörr till en krockskadad rostig skrotbil som perforerats med tusentals små hål så det går att sy på den som hos den litauiska konstnären Severija Inciraukaite-Kriauneviciene. Hennes broderade bildörrar gör ett segertåg genom världen just nu, visades senast på graffitti-konstnären Banksys utställning Dismaland på ett havererat nöjesfält i England. Det är väl i för sig inget nytt, att ta trasiga saker från konsumtionssamhällets soptipp och ge dem nytt liv, stoppa det värdelösa in i en annan mer beständig kontext, konstens, men de här bildörrarna med broderade rosor har också andra, tja, ingångar. Tekniken förlorade mot tråden. Eller? Ingenjörskonsten mot hantverket. Eller tvärtom? Generationer av mormödrars stilla korsstygnsbroderi under lilla läslampan är helt plötsligt ute på gatan och ställer frågor om framtiden. Det är något särpräglat underminerande i dessa rosor på plåt. Konstnären brukar också brodera på kasserade stekpannor och oljekannor.Sällan har jag blivit så upplivad och överraskad samtidigt som av alla dessa stygn. Kan det vara så att jag mitt i medelåldern sitter med en massa ärvda linnehanddukar och silkegarn som bara pockar på en ny användning? Ja. Men jag är förgiftad av för mycket tråkig syslöjd i grundskolan på sjuttiotalet. Jag kom hem med de vindaste dukarna i korsstygn. Hade inte vad Sara Lidman kanske skulle kalla Tålamodet. Därför har jag haft den där livslånga hatkärleken till handarbetet. Vänt och vridit på generationers broderade monogram på lakan inför bröllopen, hundratals blommor och tomtar på bordsdukar, alltid tänkt: så mycket förödd kvinnokraft. Och samtidigt varit avundsjuk på noggrannheten, över allvaret i uppdraget. Inte slarva, inte sy snett. Inte repa upp och skrika och gå på kafé istället. Sitter handarbetet, hela konsthantverkandet i huvudet eller i händerna?Därför är också delar av utställningen Det stora stygnet en befrielse. Kantiga blomblad som taggtrådar på ostrukna linnehanddukar, som hos konstnären Elisabeth Eriksson, som då naturligtvis går under beteckningen särlingskonst. Jag vill också göra kantigt på ostruket. Förstås. Hon gör också handgjorda böcker i ett enda exemplar.Det är inte hela tiden men ofta ett skapande som lugnar ner som hos Elsa Agélii som sen sjuttiotalet gjort dagboksbroderier, som broderade vad hon kände inför dagsnyheterna. Hon skriver: Jag löser inga världsproblem med mina stygn men något stillar jag sinnets oro när den kan omvandlas till skapande. 1978 broderade hon framtiden i: Samtal med min dator 1983. Sen drev hon ett projekt Vatten och öken där hon bland annat gjorde collegebroderier med skräp, stenar, glasbitar hon hittade på gatorna i Marocko. Broderi som solidaritetsaktion.Broderiet visar sig också ligga nära byråkratin. Kanske har det en omständlighet, en repetitiv rörelse gemensam med sin fiende? Nöta ut varandra. Birgit Engströms pappa anklagades...

Teknologin utarmar inte bara samtiden, den avförtrollar också framtiden eftersom den berövar oss en nödvändig ovisshet. Det menar litteraturteoretikern Hans-Ulrich Gumbrecht.

Vi matas ständigt med uppmaningar om att "fånga dagen" och "leva i nuet". Samtiden är fixerad vid nuet och den medvetna närvaron.Hur kommer det sig att nuet har blivit så enormt eftertraktat?Ett svar ger den tyska litteraturteoretikern Hans-Ulrich Gumbrecht i sin bok Unsere breite Gegenwart, Vårt breda nu. Gumbrecht argumenterar för att vår upplevelse av tid skiljer sig radikalt från tidigare generationers.Poeten Charles Baudelaire beskrev på 1800-talet nuet som ett ögonblick då någonting passerar och inte kan återkallas, men i dag har nuet förlorat sin omedelbarhet. Vi lever i en kronotop, vilket är ett grekiskt begrepp som betyder ungefär tidsrum, som Gumbrecht kallar "det breddade nuet". Vi är fångade i ett nu som översvämmas av förflutenhet, och när vi blickar framåt ser vi bara hot och oundvikliga katastrofer. Hela vår tidsuppfattning präglas av klaustrofobisk tröghet.I den förra kronotopen, på 1800-talet, uppfattades tiden som en förändrande kraft som inga fenomen kunde undgå att påverkas av. Vi upplevde oss vara på väg genom tiden, längs en linjär kurva av framåtskridande. I dag framstår framtiden inte längre som en horisont av möjligheter och vi drabbas lätt av misstro inför möjligheten att förändra någonting över huvud taget.Gumbrecht använder gärna orden "vårt" och "vi", även om många av hans utsagor utgår från hans personliga erfarenhet som barn av efterkrigstidens Tyskland. I boken Efter 1945, berättar Gumbrecht om tystnaden som behärskar Tyskland sedan andra världskriget. Det finns ett trauma som är osynligt och outtalat men högst påtagligt; nuet genomsyras av ett onämnbart förflutet. En parallell till det finns i boken Tiden Second hand av nobelpristagaren Svetlana Aleksejevitj, där människor berättar om hur tiden efter Sovjetimperiets fall känns som ett slags andrahandstid, blek, urtvättad och splittrad. Livet i imperiet var ofta fattigt och grymt, men det hade en enkelhet och en helhetskänsla som många saknar.Samma ambivalenta nostalgi kan man se i Sverige, där det knappt finns något trendigare än att vara retro. Redan på 00-talet blev det vanligt med 90-talstema-fester. Ännu starkare dragningskraft har 50- och 60-talen, åtminstone på medelklassen i de stora städerna. Hos den är inget så inne som att vara omodern, viljan att iscensätta och leva det förflutna, gärna det förlorade folkhemmet. Kanske för att den förflutna tiden alltid framstår som mer enhetlig, mindre komplex och mer autentisk än den man lever i nu.Enligt Gumbrecht utarmar teknologin inte bara nuet, den avförtrollar också framtiden. Teknologin berövar oss stor del av den ovisshet om framtiden som förut präglade livet. Inför alla situationer har vi välplanerade strategier och förutfattade meningar; i många fall har internet redan kartlagt och undersökt platsen som vi är på väg mot.Jag kan flera veckor innan en fest kolla upp vilka som kommer dit, vilka de är ihop med, hur lägenheten ser ut och den snabbaste vägen därifrån. Bara för fem år sedan var det mycket svårare att få tag på information. Jag riskerade hela tiden att hamna i situationer jag inte kunde förutse. Det är svårare att vara spontan i dag.Långt före en utlandsresa planerar jag var jag ska bo, vilka platser jag ska besöka och hur jag ska se ut på bilderna jag tänker kabla ut på sociala medier; jag funderar på vilka kläder jag ska ha på bilderna och ser på Instagram tusentals bilder av människor som redan varit där och tagit selfies.När jag lägger ut bilderna har det gått flera timmar sedan händelsen de illustrerar ägde rum. Jag längtar ständigt efter det omedelbara nu som jag lägger ut bilder av på internet, men jag når aldrig dit.Det latinska ordet för närvaro - prae-esse - betecknar något som befinner sig framför oss och som är påtagligt, kännbart. Denna definition av närvaro överensstämmer dock...

Den amerikanska författaren Rachel Hall ser i "The Transparent Traveler" flygplatsernas säkerhetskontroller som ett slags skådespel. Koreograferade ritualer skapar fogliga och undergivna resenärer.

Tömma fickorna.Stoppa ner vätskefyllda behållare i genomskinliga plastpåsar.Lägga ytterkläder, nycklar, väskor, datorer och andra apparater i lådor och låta dem åka genom en röntgenapparat.Ta av skorna och bältet med metallspänne.Passera genom en metalldetektor.Sträcka upp armarna och bli visiterad.Plocka ihop alla tillhörigheter igen med den hand som inte håller i passet och boardingkortet.Har du flugit utomlands de senaste femton åren är du bekant med den här proceduren. Den är också utgångspunkt för Rachel Halls bok The Transparent Traveler som handlar om just flygplatser, närmare bestämt flygplatser som de ser ut efter nine eleven, och de ritualer vi alla numera måste genomföra när vi ska flyga någonstans.Enligt Hall är ritualerna en del i en större säkerhetsteater med en koreografi som skapar undergivna och fogliga resenärer. Det påminner mig om 1600-talsteologen Blaise Pascal som ska ha sagt att något i stil med:Fall på knä, rör läpparna i bön och ni skall tro.Enligt Pascal tror alltså för att vi ber, inte tvärtom. Ritualen ger upphov till föreställningen.På samma sätt fungerar rigorösa kontroller. Vi fogar oss, börjar tänka fogliga tankar och blir fogliga individer. Individer som tänker att om säkerhetsnivån är hög måste det finnas ett hot och finns det ett hot är det bra att säkerhetsnivån är hög.Ett lyxproblem förvisso. Samtiden bombarderar oss med påminnelser om att alla inte har rätt att resa var de vill, oavsett hur fogliga och undergivna de är.Men vi som får flyga deltar alltså i ett sorts skådespel som vi dessutom måste ta på största allvar. Säkerhetspersonalen gör det definitivt. Det är till och med så att T S A Transportation Security Administration, myndigheten som ansvarar för säkerheten när det gäller alla typer av transporter i USA har deklarerat att säkerhetskontroller på flygplatser är no-joking zones, alltså skämtfria zoner. Detta efter att en kvinna som skulle flyga mellan Miami och London upprepade gånger skojat om att hon hade en bomb i bagaget.Det kanske låter som ett typiskt amerikanskt påfund, men faktum är att två män nyligen dömdes till tre månaders fängelse var efter att ha skojat om att de hade med sig en bomb när de checkade in på Kastrup.TSA har dessutom tagit hjälp av psykologer och beteendevetare och säger sig att med en snabb blick, inte bara kunna identifiera avvikande beteenden, utan också kunna avgöra vad det avvikande beteendet beror på. De säger sig vara experter på att skilja helt normal stress och ångest hos människor med så kallat rent mjöl i påsen från nervositet hos den som har onda avsikter.Är det flygrädsla? Magsjuka? Oro för att missa den anknytande flygningen? Någon som fått en utskällning av chefen? Bråkat med partnern? Eller handlar det om nervositet inför en olaglig handling, kanske till och med ett terrordåd, som snart ska begås?Lämnar någon en väska och försvinner? Talar nervöst i telefonen? Använder kontanter? Tittar nervöst på klockan hela tiden? Hur tittar hen? Hur talar hen? Vad köper hen? Var lämnas väskan?Kontrollerna skapar också vad Hall kallar en asymmetrisk genomskinlighet där genomskinligheten består i att vi inte har några hemligheter för de som kontrollerar oss och där asymmetrin består i att de vet massor om oss och våra förehavanden medan vi vet mycket lite om dem och deras.Hall menar att säkerhetsteatern från flygplatserna dessutom spridit sig till andra delar av vad hon kallar paranoida samhällen där i stort sett vem som helst kan vara misstänkt för något. Att kontroller börjar dyka upp lite varstans.Det är omöjligt att inte tänka på de gränskontroller som nyligen infördes mellan Sverige och Danmark och som sedan började fälla den fria rörligheten över EUs gränser som dominobrickor.Och det går alltid att diskutera om det är samhället som...

Vad innebär det att skriva? Hur ska man formulera en sanning om dikten när språket är nedtyngt av våld? En nyskriven poetik av författaren och poeten Kristian Lundberg.

Det finns en berättelse i Nya Testamentet som jag ofta återvänder till.Det är ett kort stycke, dess tilltal är avskalat, kärvt.Ändå lyser vartenda ord, det blixtrar. Det är berättelsen om Lasarus.Den döde som ges liv.Den avgörande händelsen återberättas så här: Den döde Lasarus har legat tre dygn i en mörk grotta, en sten har ställts för öppningen. Jesus låter rulla bort stenen och han ropar den dödes namn, in i den mörka grottan.Och den döde reser sig upp och går ut bland allt det som lever.Det är på ett sätt en berättelse om just dikten, om vad som sker när vi fångar in allt det osynliga som omger oss och ger det ett namn och en form. En poetik är också just det: namn och form, på ett sätt en kropp som skall gå från mörker till ljus, från döden till det pågående livet.De få närapå helt nedslipade ord som förkunnas i berättelsen om Lasarus är på ett sätt helt tömda på betydelse. De blir mer som till levande ljuslågor. Tärande. Krävande. Det är ord som inte längre behöver vara ord. "Vår vän Lasarus sover, men jag går för att väcka honom."Dessa ord är alltid mer än bara sin betydelse, inte minst för att vi har en avgörande förförståelse.Det är ord som är upplösta på samma sätt som en gest kan innehålla tusen ord.Det sker. Detta.Det är meningar som: "Han är död." eller "Hon är borta."Det är också rader som dessa, skrivna av Tomas Tranströmer:"En ängel utan ansikte omfamnade migoch viskade genom hela kroppen:"Skäms inte för att du är människa, var stolt!Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."(Tomas Tranströmer, Romanska bågar)Det är på ett sätt ett självklart påstående.Vi blir aldrig färdiga.I ett annat sammanhang än just detta hade man till och med kunnat säga att det är banalt, men eftersom diktfragmentets inledande och avslutande rader redan är så mättade med erfarenhet blir också just den raden till lyrik.Det banala blir det basala. Det är läsaren som skapar denna skillnad.Kan kanske meningen "Det banala är det basala" fungera som ett fragment av en poetik, eller är det bara ett enkelt påstående?Det finns få gränser inom litteraturen och det finns ännu färre precisa, exakta värden. Det ligger också i poetikens natur att vara diffus, svårforcerad. En poetik måste skrivas fram och sedan upphävas igen, förlora sina egna gränser. Vi hade annars haft ett slags formula, ett alkemiskt recept som förvandlade meningslösa iakttagelser och sedan gav det namnet lyrik.En poetik är en utsaga.Ett antal fiktiva påståenden som det går att navigera efter.Den är dock aldrig hela kartan.Och.Vad händer med en dikt när den blir läst och läst igen? Vad händer med diktens rader när de till slut närapå har fogats in i blodsystemet? I andningen? När dikten har lämnat sin författare och plötsligt återfinns i sammanhang och miljöer som inte ens var påtänkta när dikten skapades?Vad är det som sker när jag plötsligt känner att just den eller den dikten är angelägen, men inte den? Vad är det som händer? Det enklaste är att säga att det är läsarens uppgift att svara på.Den som skriver kan sända ut sin dikt närapå som en nödkapsel satt i omlopp runt just tid och rum. Det enda som är säkert är att när dikten har lämnat sin upphovsman påbörjas också det egentliga arbetet. En dikt blir framför allt till när den blir läst. Det konkreta arbetet hos läsaren färdigställer texten.Det är rösten som ropar in i den mörka grottan där Lasarus vilar, inbäddad i mörker och glömska.Det är någonting speciellt som sker när dikten får den röst som är läsarens egen, kanske kan man gå så långt som att säga att det är först då den finns till på riktigt.Berättelsen om Lasarus förföljer mig.Det finns en avgörande erfarenhet i den.Det är som att nås av ett anrop. Det är som att äntligen få bli namngiven och få lov att finnas till. "Jag är här...

Är modernitet och sekularisering olika sidor av samma mynt? Nej, menar Antje Jackelén, ärkebiskop i Svenska kyrkan. Hon har läst den tyske sociologen Hans Joas bok "Tro som alternativ".

För att säga det med en gång, det är trons intellektuella snarare än dess existentiella försvar som Hans Joas är ute efter. Hans referenspunkter är främst klassiska tyska och anglosaxiska sociologer, så gott som uteslutande av manligt kön. Troeltsch och Taylor, Weber och Parsons, Bellah, Casanova och Durkheim är några av auktoriteterna som passerar förbi.Tron är valfri så till vida att det går att välja att inte tro, och tro är ofrånkomligen insatt i ett landskap av religiös pluralism. Så långt låter det enkelt. Mera tvetydigt blir det när människor försvarar icke-tro respektive tro. Några av de vanligast förekommande argumenten har nämligen visat sig vara ohållbara. Det är inte sant att modernisering automatiskt leder till sekularisering; den så kallade sekulariseringstesen är idag i stort sett övergiven. Det är heller inte sant att tro är oumbärlig för moralen; sekularisering leder inte till moraliskt förfall.Joas konstaterar - och nu citerar jag: "Att tro sig gå i spetsen för utvecklingen för att man är icke-troende är lika otidsenligt som att självbelåtet anse sig vara en moraliskt bättre människa bara för att man är troende." Det är först när både icke-troende och troende uppträder lite mindre styva i korken som det finns förutsättningar för betydligt mera givande samtal. Jag kan bara instämma med emfas, särskilt för Sveriges del, där en välinformerad idédebatt om tro för det mesta lyser med sin frånvaro och där nyheten om sekulariseringstesens död inte riktigt slagit igenom.Det är alltså nya tider: den icke-troende ses inte längre som framåtskridandets riddare och den troende slipper töntstämpeln som drabbar den som anses representera det hopplöst förlegade.Föreställningen om växande sekularisering har funnits sedan början av 1700-talet. I slutet av 1800-talet togs sekulariseringstesen för given. Under 1900-talets senare halva verkade det lätt att avfärda tron: tro är en underlägsen form av vetande, en kompensation för olika brister eller rentav förtryck eller självförtryck. Samtidigt minskade insikten att tro har med förtroende att göra - och med visshet och tillförsikt i både sorg och glädje. Kunskapen om att tro spelar roll för hur vi gestaltar individuell autonomi hade i stort sett hamnat utanför kartan.Sekulariseringstesen är eurocentrisk: Dessutom stämmer den möjligen för vissa europeiska länder, men inte för Europa som helhet och än mindre i ett globalt perspektiv. Den utgår från en romantisk bild av ett homogent kristet Europa som aldrig funnits i verkligheten. Sekularisering är heller inte någon enkel linjär process som leder till religionens död. Man kan till exempel undra hur beroende dagens Sverige är av det som den brittiska sociologen Grace Davie kallar vicarious religion, ställföreträdande religionsutövning? Det vill säga, man tycker om att det finns en aktiv minoritet som sköter kyrkolivet - särskilt diakoni, kultur och gudstjänst - samtidigt som man för egen del tar avstånd.Modernisering behöver inte leda till sekularisering. Sekularisering kan ske utan modernisering. Och sekularisering är inte irreversibel. Tänk på Kina till exempel, som efter decennier av anti-religiositet upplever en signifikant samfundstillväxt. Sekulariseringstesen som självuppfyllande profetia har spelat ut sin roll. Nu håller vi "fröet till en epokgörande förändring" i vår hand, menar Joas.Detta ger dock ingen som helst anledning till någon religiös triumfalism enligt mottot: "Vad var det vi sa? Religion behövs för hälsa, moral och fred." Visserligen tror en del högerkristna i USA fortfarande att evolutionsläran saboterar grundläggande värden och leder till fullständig moralisk relativism, men kraftigt sekulariserade länders exempel talar emot att sekularisering skulle ruinera moralen. Att sedan, som i Sveriges fall, sekulariserad...