Kajsa Ekis Ekman läser en vindlade epostkonversation i bokform. Går det att göra motstånd med hjälp av mode? Och bör man göra motstånd mot modet?

Det är så fascinerande när modet förändras. Hur man plötsligt förändrar sin smak utan att ha bestämt det själv. Hur kunde det vara så att alla på 80-talet lockades av stort hår, grälla färger och axelvaddar för att sedan med ens brista ut i ett samlat uuuh? Man svär att aldrig någonsin mer ta på sig sådana hiskeliga kläder, men rätt vad det är märker man hur ens blick ofrivilligt börjar ändras och liksom luta åt ett håll och med ens tycker man att det är ganska fint med neonrosa igen, precis samtidigt som det av en slump dyker upp i alla skyltfönster. Men då, alltid i en samtidstappning, för detta är en av modets regler: retro är aldrig exakt, det kommer alltid med markanta uppdateringar. Kanske är det för att samtiden har ändrats, kanske för att ingen skulle köpa nya kläder om det gick att spara de gamla och återanvända dem i cykler allt eftersom de blev inne igen. Jag försökte en gång att medvetet indoktrinera mig själv och bestämma mig för att jag levde i 80-talet, och anamma deras blick på estetik. Det var svårt att komma in i det, så jag bad en kompis som var ung då att förklara hur man skulle tänka. Hon sa att allt handlade om en reaktion mot det naturliga, att det var ett gigantiskt avståndstagande från sjuttiotalet, och den stora skräcken var att håret skulle falla platt, då var man "ingen." Jag tänkte intensivt på detta och kom nästan in i känslan, men vad jag inte lyckades förstå, det var hur 80-talets mode kunde vara erotiskt. Häftigt, ja, men gick inte själva designen ut på att förvanska de manliga och kvinnliga kroppsformerna till oigenkännlighet?I nyutkomna boken "Mode och motstånd" resonerar modeforskaren Otto von Busch och plogbillsaktivisten Per Herngren bland annat om dessa saker. I en vindlande emailkonversation på 223 sidor diskuterar de under rubriker som frihet och rättigheter, designtorg och subkultur, marknaden som container och pirat och original. Låter det intressant? Det kunde det vara. Jag väntar mig en korsbefruktning av ämnen i stil med Barbro Hedvalls och Göran Greiders bok om stil och politik för ett antal år sedan.Per Herngren själv har en mycket imponerande bakgrund som aktivist. Han har suttit i fängelse i USA för att ha hamrat på vapen och tränat aktivister i ickevåld i stora delar av världen. När han berättar om sina erfarenheter är det mycket spännande. Otto von Busch är också involverad i intressanta projekt som The Current State of Fashion där han undersöker om modet är en stat, vilken stat är det då? Demokrati? Diktatur? Teokrati?Men det här blir mest krystat. Det vill säga, de krystar och krystar men det föds inget nytt. De talar i stort sett förbi varandra hela tiden, de inleder aldrig en direkt diskussion utan tar bara den andres mail som ett avbrott i det egna droppandet av citat. Detta är generellt sett problemet med att publicera email, det blir sällan de utlovade dialogerna utan två monologer som varvas med varann. Här babblar de på om lite vad som helst och gödslar med namedropping av olika teoretiker, tyvärr ofta utan koppling till det de talar om.Båda författarna är överens om att vi behöver göra motstånd mot modet. Varför? Det glömmer de att förklara. Likt många människor tar de för givet att motstånd i allmänhet är något bra, men det går ju inte att uttala som en generell dogm. Tydligt är att de båda, särskilt Per, är mycket influerade av teoretiker som Hardt, Negri, Deleuze och Foucault i vulgärversion. Foucault bidrog med många skarpa analyser, men hans arv har tyvärr kommit att bli den diffusa idén att "makten är överallt." Att identifiera makten blir då svårt, och att göra motstånd ännu svårare eftersom man då bekräftar makten. Jag trodde att den här ideologin var på utdöende, särskilt i vår geopolitiskt polariserade tid, men i boken lever den ännu och frodas. Makt beskrivs enligt Per Herngren som "små lydnadshandlingar...

Som ett svar på en mörk mediebild av världen har idén om "konstruktiv journalistik" börjat spridas. Men journalistikens grundläggande uppgift står på spel, menar frilansjournalisten Petter Larsson.

För några år sedan uppstod ett bråk i den lilla danska staden Kolding. En hund sprang gång på gång in på grannens tomt. Denne hotade att skjuta det arma djuret om det skedde igen. Historien berättades i lokaltidningen.Ur journalistiskt perspektiv kunde därmed saken vara klar. Tidningen berättar vad som hänt. End of story.Men man gick istället vidare. Under vinjetten "Vägen framåt" lät man läsarna komma med förslag på hur konflikten kunde lösas. Med staket, polishjälp, rättssystemet.Det är ett litet vardagsexempel på det som kallas konstruktiv journalistik. Journalisterna som griper in och försöker peka ut lösningar. Det är den nya trenden inom nyhetsjournalistiken.Även om det finns föregångare i USA startade den i Danmark för några år sedan, och flera ansedda medier i både Danmark och Sverige säger sig nu bedriva konstruktiv journalistik, bland annat SVT och Sveriges Radio.Att du förmodligen inte hört talas om den beror på att det är intern diskussion bland journalister. Men den angår egentligen oss alla som lyssnare, läsare och medborgare. För det handlar ytterst om vad vi ska ha journalistiken till.Vad som avses med konstruktiv journalistik är långt ifrån glasklart, det beror på vem man frågar. En av de mest kända och i det här sammanhanget radikala profeterna är den danska journalisten Cathrine Gyldensted. Hon har skrivit böcker och artiklar i ämnet och reser runt på redaktionerna för att sprida sitt budskap.Konstruktiv journalistik, understryker hon, handlar inte om att skriva om vissa ämnen eller leta upp glada nyheter, utan om att ha så att säga mer positiva glasögon på sig vilket ämne man än närmar sig. Man ska alltså inte bara fokusera på problem, utan också på möjligheter och styrkor. På så vis ska publiken inte känna sig så nedtryckt i skorna av världens elände, utan uppleva att de har makt och möjligheter. Slutmålet är att skapa ett "blomstrande samhälle."Hon har, som kanske redan gissat, hämtat de här idéerna från psykologisk forskning inom det som kallas positivt tänkande och från parterapi, där syftet är att skapa en bättre relation. När den danska journalisten Fred Jacobsen i en universitetuppsats försökt ringa in begreppet med hjälp av intervjuer med mediechefer, så landade han i att kärnan stavas "lösningsorienterad och handlingsanvisande".En journalistik med mål att visa på möjliga lösningar, som gör det möjligt för allmänheten att agera, alltså. Så här kan ni göra. Det kanske vanligaste sättet att göra detta i praktiken är att hitta goda exempel.Har man problem med skolk på en skola, så kan tidningen berätta om en annan skola som löst sina skolkproblem, till exempel.Man ska, med andra ord, aktivt försöka göra världen lite bättre.Bättre för vem och vad bättre egentligen betyder har jag däremot inte sett någon debattör som försökt förklara.Som alla initiativ till förändring bottnar trenden mot konstruktiv journalistik i problem som ska lösas.Det ena är mediekrisen. Tidningarna tappar annonser till internetbolagen i rasande fart och lyckas inte få läsarna att betala för online-nyheter. Tusentals journalister sparkas, lokalredaktioner läggs ner på löpande band.Då står den konstruktiva journalistikens förespråkare där med lockande löften: om ni får läsarna att må bättre, kommer de att vilja betala. Det finns tydligen undersökningar som visar att nyheter med något slags konstruktivt inslag och gärna en happy ending, dels får större spridning, dels gör att läsarna eller lyssnarna känner sig bättre informerade och är mer redo att handla. Det klingar förstås vackert hos pressade mediebolag, eftersom det är en förändring som inte behöver kosta en krona.Det andra, mer principiellt intressanta problemet man lovar att lösa, är mediernas programmatiska pessimism.Detta problem är högst reellt. Eftersom journalistiken...

Har byråkratin blivit "det minst dåliga" systemet som åtminstone ger oss en chimär av ordning i en kaotisk värld? Det undrar kulturjournalisten och författaren Elin Grelsson Almestad i dagens essä.

Personnummer. Fullständigt namn. Nationalitet. Kön. Telefonnummer. Jag sitter återigen framför en av alla blanketter och formulär som jag förväntas fylla i. Lydigt fyller jag mina personuppgifter. En stor del av tillvaron består inte av att leva, utan snarare att administrera livet. Det handlar om allt från att välja elleverantör och skola åt barnen, ansöka om lånelöfte eller fylla i en hälsodeklaration hos vårdcentralen till att registrera sitt CV på en av alla sajter som kräver formuläransökan för just denna tjänst och försöka komma ihåg inloggningsuppgifter till alla de ställen som vi administrerar livet ifrån. Och det är bara privatlivet. I yrkeslivet har administrationen inte bara tagit över tjänstemannasektorn; vårdpersonal ägnar stor del av sin arbetstid åt att fylla i dokument och mäta tid, köksanställda loggas och tidsrapporterar liksom städare som får schablonuppgifter för hur lång tid varje moment ska ta. Forskare och akademiker sitter i utskottsmöten, fyller i ansökningar och författar skrivelser medan konstnärer lägger alltmer tid på att administrera det entreprenörskap som numera är svårt att undkomma i kultursfären. Polisens arbete består till största delen av att upprätthålla förordningar och registrera överträdelser, snarare än att utreda straffrättsliga brott.Vi lever i byråkratins tidevarv. Ändå är det något som känns oerhört otidsenligt med begreppet byråkrati. Det för associationerna till 60-talet, Sovjet, tidsstudiemän, skrivmaskiner och biopolitiska ingrepp i människors privata sfär med folkhemmet som förevändning. I en värld av fria marknader borde den statssocialistiska byråkratins apparat vara ett minne förpassat just till tiden innan järnridån föll.I stället har staten och kapitalet gemensamt skapat vad David Graeber i sin essäbok Reglernas utopi kallar för en byråkratisk explosion. Vi må kalla det pappersarbete numera, Graeber visar på en nedgång i byråkratibegreppets användning från tidigt 70-tal men också hur ordet pappersarbete samtidigt börjar användas mer frekvent. Kontentan är ändå att våra liv alltmer kommit att organiseras kring ifyllandet av formulär.Det är en utveckling som inte bara sker på mikronivå i människors yrkesutövande och privatliv. Även politiken har i västvärlden alltmer kommit att handla om administration. Ett förvaltande av status quo utifrån en gemensam överenskommelse om den enda vägens politik, utan visioner eller stora reformer. Realism är honnörsordet i samtida politik.Hur hamnade vi här? Graeber påpekar att den antibyråkratiska vänstern framförallt var aktiv under 1960- och 70-talet med sitt uppror mot konformismen i efterkrigstidens välfärdsstater, men därefter stagnerade och lät högern få tolkningsföreträde. I takt med att högern anammade den antibyråkratiska individualismens språkbruk och började förorda marknadslösningar på varje socialt problem inskränkte sig den europeiska socialdemokratin sig till att utkämpa en eftertruppstrid i ett desperat försök att rädda resterna av den gamla välfärdsstaten. För att göra de statliga insatserna mer effektiva har den därför accepterat eller gått i bräschen för privatiseringar av offentliga tjänster och inlemmandet av marknadsprinciper och marknadsbaserade kontrollförfaranden i den statliga och kommunala strukturen.En kulturell omdaning som utmynnat i att finans- och näringslivets byråkratiska tekniker såsom tidsrapporteringar, prestationsutvärderingar och målstyrning numera återfinns även i den offentliga sektorn och i sektorer som utbildning, forskning och, för den delen, politik.För den byråkratfria marknaden visade sig vara en lögn. Snarare har avregleringar lett till ännu fler formulär att fylla i, lösenord att komma ihåg, telefonköer att stå i och oförstående tjänstemän. Fusionen mellan stat och marknad...

De senaste åren har en ny politisk teater sett dagens ljus. Till skillnad mot 70-talets mer uttalat ideologiska teater vänder den blickarna inåt för att skärskåda samhället. Men lyckas den?

Okej. Innan vi fortsätter är det en sak jag vill att ni ska göra. Ni ska lämna alla era tillhörigheter här. Vadå, handväskan också eller..? Väskor, kameror, telefoner, allt vad ni har.Regnet piskar på mina axlar i den tunna kavajen och jag gräver febrilt i facken för att åtminstone rädda undan plånboken men mannen rycker väskan ur mina händer och kastar in den på förarsätet i lastbilen. Allt ska lämnas här sa jag!Och sedan, med låg och urskuldande röst: Jag är ledsen men det är trångt där inne och vi vill gärna göra det så realistiskt som möjligt. Jag lovar att era saker är helt säkra här. Självklart får ni dem tillbaka igen direkt efter föreställningen.Vi är ett femtontal personer som sökt oss till utkanten av Carlsbergs gamla bryggeriområde i Köpenhamn för att se uppsättningen Flygting Transportable med Teater Fluks. Regnet har tagit i och hamrar mot den lilla lastbilens plåttak när vi en efter en knuffas in i mörkret och anmodas ta plats på de hårda bänkarna. Träng ihop er! Två till ska få plats.Min kropp som redan trycks mot grannens pressas än hårdare mot hennes kött och jag mer känner än hör hur hon släpper ut luften i en besvärad suck. Så går bakdörren till bilen igen med en skräll och det är först alldeles mörkt, en tystnad av blinkande ögonfransar och återhållna andetag, innan en flackande ljuslåga kommer till liv och två gestalter blir synliga i mitten av det trånga lastutrymmet.På golvet ligger en kvinna utfläkt i en värnlös pose. Över henne står en man och situationen signalerar ett omedelbart hot. Sedan mörker och en spark eller ett slag som får plåten att skallra i lastvagnen innan det fladdrande ljuset slås på igen.I korta scener gestaltas tillvaron så som den förmodas te sig för människor på flykt och de två skådespelarna turas om att ta rollerna som offer och gärningsman, människosmugglare, soldat, gränsvakt. I ständiga omstarter prövas perspektiven tills frustrationen bryter igenom fiktionen och skådespelarna blir sig själva igen. Det går inte, säger Rasmus Malling Skov uppgivet. Jag hör ju vad jag berättar och jag vet vad de varit med om. Men jag kan inte förstå det, jag kan inte på djupet inse vad det innebär att vara på flykt. Ingen av oss kan det i det här rummet.Uppgivenheten tycks vara ärligt känd och avslöjar samtidigt själva utgångspunkten för undersökningen. Ett vi som tar sig för att försöka förstå situationen för dem och i detta vi inkluderas med självklarhet också publiken. Blotta möjligheten att någon av oss i bänkraderna skulle ha egna erfarenheter av flykt är så främmande att ensemblen inte ens reflekterat över den. Vi är ju kulturkonsumenter, engagerade och empatiska sådana, i full färd med att visa vår solidaritet med de flyende massorna genom att i tre kvart genomlida den dåliga luften i lastbilen. När bakdörren öppnas och fuktigt, kallt syre tränger in kan vi lojt sträcka på oss och ta emot våra tillhörigheter från den tidigare så burduse mannen, som nu ler förbindligt och önskar oss en fortsatt trevlig dag.Den här uppsättningen gavs i Köpenhamn i somras och sedan dess har jag tagit del av en rad produktioner av scenkonst, som på olika sätt velat gestalta flyktingarnas situation i världen. Och även om ingen annan varit så öppen som Teater Fluks, med att inlevelsen faktiskt inte räcker till, är det så som jag ofta upplevt försöken. Som om den konstnärliga gestaltningen lagt sig som en film över de autentiska upplevelserna och förhindrat faran och lidandet att tränga igenom. Rollspelet blir en lek, när jag i katalanska Kamchàtkas vandringsföreställning Fugit gömmer mig undan gränspolisen bakom presenningar i ett kylrum vid Halmtorvet i Köpenhamn. Gestalterna blir för endimensionella och hanteringen för schablonartad när jag följer tre ensamkommande flyktingbarns färd mot Sverige och vidare...

Hur undviker man att bli en nyttig politisk idiot i ett samhälle som ständigt kräver tydliga ställningstaganden? Författaren och kritikern Lars Hermansson drar lärdom från cynikerna.

"Cynikern, civilisationens snyltgäst, lever på att förneka den, eftersom han vet att den inte kommer att lämna honom i sticket" så lyder ett känt citat av den spanske filosofen Ortega y Gasset. Kanske stämmer det att det är svårt för en människa med självbevarelsedrift att fortsätta betrakta världen på cynisk halvdistans, när civilisationen är på väg att rämna. Då gäller det att välja sida, illa kvickt. Men om vi inte står vid stupet, om det fortfarande finns tid, har vi all anledning att lära oss av cynikern, eftersom hen genom sin brist på engagemang för mänskligheten ser den klarare, än vi som faktiskt bryr oss.Den amerikanska författaren Dorothy Parker skrev på 1930-talet två novellsamlingar som innehåller små underverk av kylig observationsförmåga. Det är inte den storslagna ondskan som intresserar Parker, utan den försåtligt smygande, som kommer till uttryck i kroppsspråk, bisatser och underlåtenheter. Hon dömer ingen, men ser allt. Hennes vägran att betrakta kärleken som en god kraft, och ta ställning för den älskande gentemot den älskade, och liknande positioneringar, gör henne nästan outhärdligt skarpögd.I novellen En telefonsignal, är det kvinnan som väntar vid telefonen på att hennes älskare ska ringa, som kläs av alla försonande drag. Hennes så kallade kärlek handlar bara om strategi och kontroll. I sin inre monolog vid telefonen buntar hon ihop sin älskade med hela manssläktet, och säger: "De tycker inte om att man talar om för dem att man gråter för deras skull. / / Om man gör det, så tycker de att man är fordrande och odräglig. Och då hatar de en. Man måste alltid hålla på och leka små lekar."Den låghet den namnlösa kvinnan i Parkers novell ger uttryck för, är också min; jag har också ältat mitt beroende på det där sättet, utan att inse att min kärlek har förvandlats till annat, och att det fanns en obehagligt glidande skala däremellan. Att i efterhand förstå det, kan, tror jag, göra en till en något mer uthärdlig människa. Men självkännedom står högt inte i kurs idag. Av begripliga skäl. Kriget i Syrien; rasism; medborgargarden; Putin. När rädslan för framtiden slår till tänker jag ibland att det allvarliga politiska läget kanske kräver att vi inte ska tänka, eftersom det är viktigare att ta ställning. Och sedan då? Att ta ställning går på en sekund. Arbetet med ställningstagandets konsekvenser varar ett helt liv, och då klarar vi oss inte utan att tänka. Och inte utan cynikern heller. Om vi inte vill utrota alla som intagit en annan ställning än oss. Och det vore kanske väl cyniskt?För det vi vanligen menar med cynism är väl att bakom en välputsad fasad fortsätta begå handlingar som gör människor ont. Eller ännu hellre: delegera skitgörat till folk lägre ned i hierarkin, medan man själv går på galamiddag eller G8 möte. Det här är en cynism som också kan kallas pragmatik. Om det allt överskuggande målet är att tjäna pengar, är det pragmatiskt att syssla med knark- organ- och vapenhandel. Att berika sig på andras lidande, är en praktisk form av cynism som tyvärr alltid varit vanligare än den teoretiske cynikerns djupgående oförsvurenhet gentemot allt, inte minst den hallstämplade godheten, en oförsvurenhet som för övrigt är föga pragmatisk för den som vill göra karriär.Begreppet cynism kommer från grekiskans kynos som betyder hund, och syftar på att de första cynikerna levde lika enkelt som vildhundar. Den mest namnkunnige, Diogenes från Sinope, sägs ha bott i en tunna. Hans radikala avståndstagande från allt världsligt påminner om buddismens. Även buddismen är ju i grunden ointresserad av den mänskliga civilisationen, eftersom målet med hela skapelsen är utslocknande. Att inte se det som någon större förlust om mänskligheten går under, kan göra det enklare att se vad denna mänsklighet håller på med. Att inte tro...

I Sverige har vi världens äldsta tryckfrihetslag - och en av de mest liberala - med anor från 1766. Men det har inte alltid inneburit frihet från censur, Skriver Ulrika Knutsson i sin essä.

Det var Gustaf III som hade ryckts med av tidens progressiva vindar. Han ville framstå som en sann Upplysningsman, och friheten från statlig förhandscensur var en del av paketet. Men snart fick han kalla fötter.Efter statskuppen 1774 blir han stenhård. Han sätter författare i fängelse på vatten och bröd, och dömer dem till döden - för att sedan benåda dem. Enligt Bengt Åhlén i boken Ord mot ordningen, ville kungen stämma i bäcken.Gustaf skonade inte ens släkten. Han lät dra in ett kopparstick av svenska flottans ställningar utanför Viborg, som han fått i julklapp av sin bror hertig Karl. Gustaf tyckte flottan var beskriven "i alltför stor oreda", och lät konfiskera hela upplagan.Karl XIV Johan var inte heller liberal. 1812 hade vi fått tillbaka tryckfriheten, men kungen fick blodstörtning när han läste Aftonbladet, där Lars Johan Hierta kritiserade makt och ministrar och krävde allmänna val. Så kungen försökte dra in Aftonbladet med hjälp av "indragningsmakten", men Hierta bytte listigt namn på tidningen, som kom ut igen, med några timmars försening.En annan av det liberala genombrottets män som råkade illa ut var Anders Lindeberg. Som teaterman  hade han retat upp Karl XIV Johan genom att utmana kungens teatermonopol. Lindeberg dömdes till döden.Det var menat som ett skrämskott - Lindeberg förväntades be om nåd. Men han vägrade, och krävde att få bli halshuggen! Alla skrattade åt kungen, medan Lindeberg blev folkets hjälte. Väktarna fick handgripligen kasta ut honom från Vaxholms fästning och låsa dörren inifrån.Men det stora ämnet för censuren från mitten av artonhundratalet var religionen. Tveksamma tolkningar av den rätta evangeliska läran var allvarliga saker. Man såg inte mellan fingrarna på väckelserörelsens folk, de s k läsarna. Deras skrifter togs i beslag, och många emigrerade till Amerika.Hädelse är också rubriken när Justitiekanslern 1884  slår till mot August Strindbergs Giftas.Strindberg hade skrivit till sin förläggare: "Tror Ni det blir åtal på Piccardongen?" Enligt ryktet var kung Oscar irriterad över den vanvördiga skildringen av nattvarden i novellen "Dygdens lön". Miraklet med Jesu blod och kropp framställdes genom "Högstedts Piccadon à 65 öre kannan och Letttröms majsoblater à 1 krona skålpundet". Det blev åtal för hädelse, men Strindberg blev frikänd.Många menade att domstolen länge velat ta Strindberg i örat. Giftas var ju inte minst erotiskt provocerande: "Att ta betalt för sin gunst är quinnans uppfinning. I prostitutionen tar hon betalt per gång, i äktenskapet per ackord." Det var ännu värre än majsoblaten.Och tittar man på alla tryckfrihetsåtal från artonhundråttiotalet och framåt, så dominerar sexualiteten stort.1896 kom Gustaf Frödings tredje diktsamling, Stänk och flikar. Dikten En morgondröm börjar helt stilla: "Jag sov och jag drömde om Ariens land". Men snart har den unga kvinnan släppt alla hämningar och:"med vittskilda knän och skälvande skötevar den älskades åtrå i möte."Det är en regelrätt samlagsskildring! "Mer populärmedicin än poesi", tyckte Karl Warburg, som annars gillade Fröding.I sedlighetsfrågan var Fröding sant kulturradikal: "jag vill skriva om könssjukdom, och slå ett verkligt slag för alla stackarne, som gå och bär på den i hemlighet... Jag vill få fram renheten och skönheten i det nakna hos man och kvinna. Fikonlöven har spelat ut sin roll".Samtidigt vräker marknaden ut riktig pornografi. Det var tidningar som kallades för "grisar", med titlar som Lätt på foten och Sann fröjd för ungkarlar. Detta var grov pornografi: sadism, pedofili eller nekrofili. Allt fanns där. Åtalen haglade mot Rätta julgrisen och Slagtgrisen.Fröding tog mycket illa vid sig när han kallades en "grislitteraturens främjare".Intressant är att kvinnorna, som skulle skonas från de osedliga dikterna, var...

Luktsinnet har länge nedvärderats till förmån för syn- och hörselsinnena. I dagens essä funderar kulturjournalisten Malin Krutmeijer kring dofternas och lukternas kulturhistoria.

I en Modesty Blaise-serie som jag just läst finns det med en man som spårar med hjälp av luktsinnet. Mannen jobbar för skurksidan i berättelsen och han tillhör Australiens ursprungsbefolkning, aboriginerna.En snabb nätsökning säger mig att det tydligen har funnits en föreställning om att aboriginernas luktsinne skulle vara extra bra. I Modesty Blaise-serien framställs mannen som spårar som imponerade, men också primitiv. Och han spårar ju som ett djur.De senaste två-tre hundra åren har luktsinnet systematiskt nedvärderats. Det har setts som ett primitivt sinne, medan synen seglade upp som civilisationens och förnuftets sinne nummer ett. Det har att göra med att synintryck har betraktats som objektiva, avgränsade och verifierbara medan lukter ofta är svårbestämbara och sprider sig gränslöst genom luften. En civiliserad människa förväntas sky alla lukter som verkar obehagliga eller konstiga - inte intressera sig för dem.Det här gäller åtminstone västvärlden, det vill säga bland annat det Europa som under samma tid hänsynslöst koloniserade andra delar av världen och klassificerade de människor som redan levde där som lägre stående. Till de folkgrupper som kategoriserades särskilt lågt i hierarkin hörde aboriginerna. De utsattes för en fruktansvärd brutalitet. En framställning av en aboriginsk man som en sorts spårande djur måste ses i ljuset av det.Nu är Modesty Blaise-serien jag läste skriven på 1970-talet. Den är kosmopolitiskt vinklad och ger en på sätt och vis välvillig, men extremt exotiserande, bild av aboriginerna. Idén om deras goda luktsinne blir dubbel: de har nära till det djuriska och primitiva men också till naturliga och ursprungliga förmågor i positiv mening.Hos Modesty Blaise finns inga tankar om att de dessutom skulle lukta på ett speciellt sätt själva, men i verkligheten smittar människors sociala status i hög grad uppfattningen om deras doft. Det kan man läsa om i "Aroma: the cultural history of smell" av Constance Classen, David Howes och Anthony Synnott. Boken har drygt tjugo år på nacken och bjuder på en odyssé genom luktsinnets och dofternas kulturhistoria.Det är ingen direkt överraskning att såväl den brittiska arbetarklassen som svarta amerikaner oavsett klasstillhörighet har tillskrivits dålig kroppslukt och påståtts gilla billiga parfymer. Författarna menar att en typisk mekanism är att samhället först underordnar och diskriminerar en grupp så svårt att de tvingas leva utan tillgång till vettiga hygieniska förhållanden. När det här sedan märks på att de till exempel inte kan tvätta sina kläder lika ofta som över- och medelklassen ser man det som ett bevis för deras låga moral.Lukt är makt - och makt luktar ingenting alls, om vi ska tro författarna. Mäktiga mäns doft har i den moderna tiden oftast beskrivits som neutral och ren. Kvinnor har gärna fått parfymera sig men inte för starkt och mycket. En kraftig parfym har signalerat en manipulativ sexualitet.Skillnaden mellan hur olika människors kroppar i sig luktar har förstås ingenting med hudfärg eller social tillhörighet att göra. Däremot finns det olika kulturella doftideal.Någon gång i 10-12-årsåldern läste jag en bok där huvudpersonerna var kirgiser på dåvarande ryska stäppen. De tyckte att européer från stan stank av härsket smör blandat med blomdoft från deras tvålar. Samtliga som var med i boken, kirgiser som européer, tyckte själva att deras egen lukt var helt neutral.Tanken att andra uppfattar ens lukt fast man inte gör det själv gjorde ett stort intryck på mig. Jag började känna efter på allvar, och insåg att det luktade olika hemma hos olika kompisar. Jag blev besatt av att få reda på hur det luktade hemma hos oss, för jag kunde ju inte känna det. Jag frågade, men ingen begrep vad jag menade. Till slut illustrerade jag med en levande beskrivning av...

Biohacking, det vill säga modifierandet av och experimenterande med den egna kroppen är en växande gör-det-själv-kultur. Vi bad poeten Aase Berg, att fördjupa sig i ämnet. (Repris från hösten 2015)

Det är alltid kusligt när maskiner flippar ur.Nu i somras blev en människa dödad av en robot. Det hände i Tyskland. Den löpte amok. En fabriksarbetare höll på att montera den, när den vaknade till liv och krossade honom mot en metallplatta. Ett slags urspårad födslovånda, kanske.Robotar ska inte bete sig så. De är bilden av total kontroll. Mekaniska kroppar utan oförutsägbara organiska nycker.Människokroppen däremot, den har allt mer börjat likna en fiende. Vi pysslar med den och smörjer den som om den vore en laggande dödsmaskin.Det duger inte längre att följa kostcirkeln för att ha hälsan. Nu är det mycket mer avancerade praktiker som gäller.Om vi inte jobbar häcken av oss för att må bra, då mår vi per automatik dåligt. Det kallas idrott och hälsa i gemytlig form, fitness i lite mer hadcore. Hälsa har blivit ett exklusivt undantagstillstånd som man bara kan uppnå genom en jävla massa slit.Jag fattar inte - det är väl bara att inte röka så många cigg och inte äta jättemycket transfetter. Kroppen gillar sig själv i grunden. Den vill sin egen hälsa. Varför är alla så rädda för sina kroppar att de måste beveka dem med dagliga fysiska besvärjelser? Typ hålla på med sönderstressad näringslära eller springa som en hamster på löpande bandet.Löpande bandet kostar många tusenlappar. Det är inte bara jobbigt att ha hälsan, det är dyrt också.Marknaden lever på kontrollbehov och tjänar pengar på rädslan för det oförutsägbara. Marknaden profiterar på vår dödsskräck och gör oss till kontrollfreaks.Men när det väl skiter sig är kontrollerade personer mycket farligare än kaosiga. Kontrollfreaks i sammanbrott och kontrollförlust, de är inte att leka med. Pragmatiker och kaospiloter bli inte lika överrumplade när verkligheten visar sitt opålitliga ansikte.Roboten är förstås kontrollfreakets heta dröm, människans sätt att bli en annan, en mer förutsägbar mekanism. En rakt igenom överblickbar kropp, programmerade rörelser.Men är det enbart för att få kontroll som man vill bli en annan?En bättre, lite mer odödlig kopia av sig själv?Varför vill vissa människor vidareutveckla kroppen och psyket mot det robotmässiga?Vägen till roboten går genom mellanformerna.T ex cyborgen.Det är länge sen den var science fiction. För trettio år sen skrev Donna Haraway sitt berömda cyborgmanifest. Inte ens då var cyborgen science fiction.Haraway skriver om att cyborgvärlden på ett sätt kan vara att påtvinga människor ett kontrollsystem, "det slutgiltiga utnyttjandet av kvinnors kroppar i en maskulinistisk krigsorgie." Men det kan också handla om att människor inte längre behöver vara rädda för gränserna, inte rädda för kontrollförlusten som ligger i uppblandningen med djuriskhet eller maskinlikhet. Alltså: att inte vara rädda för motsägelsefulla ståndpunkter.Idag har cyborgen fått uppsving i den nya nördverksamheten som kallas för biohacking. Det är hobbybiologer som använder ett hackersynsätt på den egna kroppen istället för på datorer - de testar, experimenterar, fuckar upp befintliga system inifrån. I biohackarnas fall är det systemet kroppen. Man hackar sin egen organism. Det kan vara ett sätt att bli hälsosammare. Det kan också vara ett sätt att förändra världen. Biohacking är ganska brett - det kan röra sig om allt mellan att labba med DNA till att göra växter självlysande. Man kan också hacka sin egen sömn genom att avläsa och experimentera med den. Själv funderar jag på att hacka mina flygdrömmar.En särskild sorts biohackers kallas grinders, de håller på med kroppsförändring eller förädling genom att operera in mikrochips eller magneter under huden. Mikrochippet kan användas som nyckel till både det ena och det andra, magneten ger närmast ett sjätte sinne eftersom det plötsligt blir möjligt att känna av magnetism. Det har visat sig att hjärnan...

Det finns gott om katastrofer i populärkulturen, mardrömsskildringar av världens undergång. Men medan västvärlden fantiserar om monster, lever andra mitt ibland dem, det menar Patricia Lorenzoni.

Det är svårt att känna gruvgas. Den saknar lukt. Den saknar färg. Den är inte giftig att inandas. Men den är extremt lättantändlig, och kan plötsligt orsaka en förödande explosion. I hopp om att upptäcka gruvgasen i tid, brukade gruvarbetare förr ta en liten burfågel med sig ner i underjorden. Började fågeln skälva i sin bur, eller burrade den upp fjäderdräkten, då var katastrofen nära.I en nyutkommen bok med titeln Gruvgas: Essän, vreden, politiken använder den franske filosofen George Didi-Huberman denna skrämmande gas som utgångspunkt för en längre reflektion över hur vi kan förnimma annalkande - eller för den delen pågående - katastrofer. Den lilla fågelns förmåga att känna explosionen komma, säger Didi-Huberman, var måhända vidskepelse. Men samtidigt kan det ha varit just det uppmärksamma betraktandet av dessa små fjäderskrudar som skärpte gruvarbetarnas egna sinnen, och hjälpte dem att märka de subtila förändringar i luften som indikerade att de andades explosiva ångor.Jag läser Didi-Huberman parallellt med en annan text av mycket annat slag. Den märkliga boken The Falling Sky är ett samarbete mellan en yanomamishaman från norra Amazonas, Davi Kopenawa, och en fransk antropolog, Bruce Albert. Den är en blandning av memoarbok, historiskt vittnesmål och profetia. En av de centrala delarna handlar om de förödande konsekvenserna av guldfebern som på 1980-talet svepte över yanomamiland.Didi-Huberman talar om underjordiska gruvgångar. Kopenawa om dagbrott och genomvaskade floder. Hans folk hade redan innan guldletarnas ankomst drabbats av epidemier som färdats med missionärer, antropologer och statliga expeditioner. Men nu såg de träden fällas och markerna förödas av kvicksilver. De vita som kom med guldrushen grävde som jättebältor hungrigt i jorden. Hela den värld yanomami levde i insjuknade.Just gas är centralt i Kopenawas redogörelse. När metallerna slits ur jorden frigörs osynliga epidemiska ångor som river sönder halsar, vrider ur inälvor och bränner upp kroppar i feber. De gaser Kopenawa talar om orsakar inte några plötsliga explosioner likt gruvgasen, men är lika förödande. Ångorna är kannibaliska andeväsen som inte kommer att upphöra med sin slakt förrän den sista människan är borta.Vid den plats Davi Kopenawa talar ifrån, är hotet om utplåning högst reellt. Den amerikanska kontinenten, från norr till söder, rymmer drygt 500 år av historier om hela folk som antingen utplånats helt eller sett sig decimerade till tio familjer, sju familjer, tre familjer, i vissa fall en ensam person. Amerika är folkmordens kontinent. Föreställningar om den förmodat primitiva människans oundvikliga försvinnande i mötet med det moderna, har låtit dessa folkmord glida in i bakgrunden som del av sakernas normala tillstånd.Didi-Huberman skriver i Gruvgas att om en katastrof inte känns igen, så beror det helt enkelt på att den inte går att se; den är inte läslig. Och den förblir oläslig så länge den bara är en undertext, bakgrund eller fotnot till någon allmänt erkänd, mer spektakulär katastrof.Han exemplifierar med hur folkmordet på armenierna under första världskriget doldes under den turkiska arméns rörelser, och med hur förintelsen av Europas judar länge förblev icke läsbar inom ramen för andra världskrigets strategiska avgöranden. Men för att förbli oläslig, är det verkligen en annan mer spektakulär katastrof som krävs? Kanske krävs inte mer än att de dödas röster saknar plats i det som uppfattas som den större berättelsens nödvändiga gång.Låt oss se oss omkring. Hur många tusen människor kan dö vid Europas inre och yttre gränser, och ändå ges mindre vikt än Europas begär av att upprätthålla kontroll över sina gränser? Hur kan, som Theodor Kallifatides så träffande anmärkte i höstas, flyktingtragedin beskrivas som ett större...

VNDCh är en park i norra Moskva som på en och samma gång fungerar som nöjesfält och monument över den ryska samtidens ideologi.

I norra Moskva, inte långt från kosmonautmuseet och Vera Muchinas kända staty Arbetare och kolchoskvinna, ligger VDNCh. Namnet är en förkortning som betyder ungefär Utställningen av den nationella ekonomins bedrifter".VDNCh är ett till ytan enormt utställningsområde och nöjespark. Det första den som passerar genom parkens gigantiska port slås av är att det är något galet med proportionerna. Området verkar mer vara gjort för jättar än för människor. Sevärdheterna ligger så utspridda att det är svårt besöka dem utan något slags färdmedel.VDNCh:s historia, som är nära förknippad med Stalin, går tillbaka till 1930-talet. Länge var syftet att fira framgångar i jordbruket efter kollektiviseringen.Vänskapen mellan sovjetunionens folk var ett annat centralt tema. Runt omkring på området finns paviljonger, många i stalinistisk stil, där de olika republikerna visade upp sin kultur.Med tiden blev VDNCh också en klassisk nöjespark, med karuseller, friterade munkar och ett pariserhjul. Under sina glansdagar var det en plats för fritid och avkoppling, där Sovjetunionen samtidigt visade upp vad man åstadkommit inom jordbruk, ekonomi och teknik.Fram till nyligen var VDNCh ett rätt ledsamt område. Efter Sovjetunionens fall framstod det mest som ett monument över ett svunnet land. De en gång så grandiosa byggnaderna stod och vittrade bort. Den optimism som områdets var tänkt att utstråla kändes sorglig och underströk det sovjetiska projektets misslyckande.Men nu har VDNCh precis genomgått en renovering. Byggnaderna har åter gjorts fina. Det har skapats en enhetlig och modern design till området och små kiosker säljer trendig mat.I somras var VDNCh fullt av människor som promenerade, cyklade omkring eller satt på restaurangerna. Nu till vintern har man byggt Europas längsta skridskobana, tjusigt utsmyckad med lampor i alla färger.Omgörningen syftar till att göra VDNCh till Moskvas viktigaste park. Det är en plats full av ideologi och citat. Ingenstans syns Putinregimens lån från olika historiska epoker så tydligt som här.För att förstå VDNCh:s förändring måste man titta lite närmare på den park som fram tills nyligen var den ledande i Moskva, Gorkijparken.Gorkijparken, som är grön och betydligt minde än VDNCh, hade också förfallit under lång tid. Men när den öppnade 2011 efter en renovering var det en helt ny typ av park Moskvaborna kunde besöka.De som ritat den, där Moskvas trendiga designskola Strelka spelat en viktig roll, hade i stort sett fått göra vad de ville. Besökarna kunde nu ligga på jättekuddar på en gräsmatta och surfa. Den som ville kunde spela spel, åka skateboard eller ta gratis salsalektioner. Det var snyggt, vänligt, smart och oerhört samtida.Det sovjetiska hade kastats ut. Förutom namnet och den stora porten fanns nästan inga kopplingar till historien. Gorkijparken var något unikt. Trendskribenter från London och New York reste dit och skrev om hur fantastisk parken var. Moskva var, förmodligen för första gången i världshistorien, hippt.Gorkijparken kom också att förknippas med de stora demonstrationerna som hölls under 2011 och 2012. Då samlades över hundratusen människor i centrala Moskva för att protestera mot korruption och för fria val.Ledande i protesterna var unga, välutbildade storstadsbor som med stor säkerhet hade haft det materiellt bättre och fler möjligheteter om de fötts i Europa.Det här var en tid då det verkade som att någon form av demokratisk förändring var möjlig. Efter demonstrationerna samlades många unga i Gorkijparken. Den blev en bild av hur ett modernt Ryssland, ett Ryssland som brydde sig om sina medborgare, kunde se ut.Om en sovjetisk park som VDNCh sa till besökaren: Du är liten och makten är stor, så sa den nya Gorkijparken: Samhället är skapat för dig.I slutänden gick det som det gick. Protesterna rann ut in sanden och Putin blev president igen. Idag är...