Hur ska man förstå shoppingcentrets idé? Det gäller att inte ha bråttom, konstaterar författaren Dan Jönsson. Därför bestämmer han sig för att tillbringa en hel dag i ett köpcentrum.

När jag var liten och någon frågade mig vad jag skulle ta med mig till en öde ö, om jag fick välja en enda sak, brukade jag svara: ett varuhus. Som många andra i min ålder hade jag förstått att det var det perfekta svaret på en omöjlig fråga - ungefär som när man på frågan vad man skulle önska om man bara fick en enda önskning skulle säga: att alla mina önskningar går i uppfyllelse. Sedan dess har jag blivit äldre och tråkigare, och insett att den sortens svar inte var något svar på frågan överhuvudtaget utan mer ett sätt att komma runt den, ungefär som när politikerna säger att frågan är fel ställd. Men det hindrar förstås inte att "varuhus" fortfarande är det perfekta svaret på en omöjlig fråga. Nämligen: vad är viktigt? Eller, något mer dramatiskt uttryckt: vad är meningen?Det är tidig förmiddag och jag sitter just och ångrar en torr kanelbulle på ett kafé i en av ljusgårdarna på ett av södra Sveriges största shoppingcenter. Jag har bestämt mig för att tillbringa en hel dag här, från gryning till skymning. Jag fick idén för några veckor sedan, när jag körde förbi för att snabbt köpa nytt bläck till skrivaren och fick någon sorts, vad ska jag kalla det, kulturchock? Det var en vanlig torsdag, sent på eftermiddagen, och inne i den väldiga shoppinghangaren ett litet stenkast från motorvägen pågick en invigning av något slag. Det var musikframträdanden och gratismat, cirkusclowner och akrobater. Jag tror Charlotte Perelli var där. Det var så mycket folk så man fick klämma sig fram mellan barn- och kundvagnar, täckjackor och ballonger, trängseln var inte på något vis hysterisk eller obehaglig, den var bara massiv.Och något i denna massiva, vilande trängsel fick mig att tänka att orsaken till att jag alltid har avskytt köpcenter är att jag nog aldrig har gett dem tid. För att förstå shoppingcentrets idé, eller för att alltså utrycka det något mer dramatiskt: meningen, fungerar det inte att ha bråttom. Köpcenter kan verka stressiga på ytan, men sedda inifrån är de platser för avkoppling och rekreation. Det handlar om att ge sig tid och slappna av. Här finns hotell, kaféer och restauranger. Från min stol vid det cirkelrunda räcket har jag utsikt över den än så länge ganska ödsliga gallerian där en bokhandel och några klädbutiker just har rullat upp sina jalusier, ut mot svängdörrarna och den stora parkeringen som börjar fyllas på. Ur högtalarna i det ljusglittrande taket strömmar musik på låg volym som överröstas av slamret från kaffemaskinen och det ekande sorlet från de inströmmande kunderna, över parkeringen har den låga vintersolen just grytt och några hundra meter bort forsar den eviga trafiken på motorvägen. Men den hörs inte.Gruen-effekten brukar den kallas, den där kraften som får oss att komma ut med två par jeans när vi egentligen bara skulle ha ett par strumpor. Eller en brödrost, när det var skrivarbläck vi skulle ha. Victor Gruen var en österrikisk arkitekt som reste till USA efter andra världskriget och ritade världens första shoppingcenter, i en sovstad som hette Southdale i Minnesota. Som många andra europeiska arkitekter vid den här tiden drevs han av sociala och politiska visioner, han tyckte sig se hur den bilburna, villaägande amerikanska förortsmänniskan verkade sakna en plats som påminde om den europeiska stadens torg, en plats för kulturella och kommersiella aktiviteter som kunde skapa det där osynliga sociala klistret som håller ihop ett lokalsamhälle. En, som han uttryckte det, tredje plats vid sidan av hemmet och arbetet. Det var denna tredje plats som Victor Gruen ville förverkliga.Ett halvsekel senare är hela västvärlden full av dessa tredje platser, som ofta helt verkar ha kastat loss från de där första och andra platserna. Platser som den här, belägna vid en motorvägsavfart ett par mil från de städer som...

Kompositören Philip Glass skriver om sitt liv och verk i boken "Words without music". Det får frilansjournalisten Tor Billgren att fundera kring tid, koncentrationsförmåga och musikalisk provokation.

I ett av de bästa avsnitten av den tecknade satirserien "South Park" ska skoleleverna sätta upp ett julspel på skolavslutningen.Och precis som i Sverige - i verkligheten - blir det högljudda diskussioner så fort fenomen som tradition, religion och högtidlighet aktualiseras. Beståndsdel efter beståndsdel rensas bort ur julspelet, och när alla föräldrar och intressegrupper fått sina krav tillgodosedda är det enda som återstår: Philip Glass.*Den här är ingen elak parodi av Philip Glass, utan faktiskt precis vad han är ute efter i sin musik. Allt innehåll i form av känslor och berättelser ska bort. Musiken ska inte beskriva eller illustrera - utan berättelsen och känslan ska uppstå i mötet med lyssnaren. Istället för att sjunga orden "Light my fire", ska lågan tändas av publikens möte med musiken.*Så här kan det låta i "Music in twelve parts" som färdigställdes 1974. Om man till äventyrs inte upplevde att någon låga tändes av det här, var det förmodligen för att det bara var ett kort utdrag. Hela verket tar 3,5 timmar att spela igenom.Det var runt 1967 som Philip Glass kom fram till det musikaliska språk som har blivit hans signum. Han bodde då i Paris och arbetade med musiken till en pjäs av Beckett. Som han skriver i memoarerna är det påfallande ofta som kompositörer hittar något väldigt speciellt när det jobbar med musik för scenen. Monteverdi. Mozart. Wagner. Och detta speciella beror enligt Glass på att teaterarbetet ofta försätter kompositören i okända och oförutsägbara situationer - och det är där det nya kan uppstå.*Philip Glass är född 1937, i Baltimore, norr om Washington DC. Han hade tidigt siktet inställt på en musikalisk karriär och studerade komposition vid bland annat Julliard i New York. 1964 flyttade han till Paris och studerade för den berömda dirigenten och pedagogen Nadia Boulanger. Under två år nötte han in den västerländska konstmusiken och lärde sig behärska dess olika former under den stränga madamen.Under åren i Paris kom han också att samarbeta med Ravi Shankar, som han ser som sin andre store lärare.Rent biografiskt och litterärt innehåller självbiografin fantastiskt material. Det är en lågintensiv framgångssaga, som täcker in mycket av samhälls- och konstströmningarna från andra världskriget och framåt.Vem kan till exempel motstå bilden av en 20-årig Philip Glass som på 50-talet läser och beundrar Allen Ginsbergs poesi och åker motorcykel över kontinenten i "On the road"-anda. För att fyrtio år senare bli kysst på kinden av samme Ginsberg när han ligger på dödsbädden, under det att poeten utbrister: "Jag är så glad att jag fick känna dig."Eller hur Glass i början av 60-talet besöker Yoko Onos loft i New York och ser hennes performances långt innan hon blev mrs John Lennon.Hur han läser Hermann Hesse i tonåren och reser till Indien och Tibet för att underkasta sig noga utvalda yogamästares lära.Eller hur han har Salvador Dalí som passagerare när han jobbar som anonym taxichaufför i New York på 70-taletBoken är full av historier av den här kalibern. Men den hade behövt lite balans på andra hållet. Varför nämner han till exempel inte den välkända schism som har rått mellan honom och kollegan Steve Reich sedan början av 70-talet? Det är många fans som undrar.*Ett stycke ur operan "Einstein on the beach" som Philip Glass gjorde tillsammans med teatermannen Robert Wilson. Den hade premiär 1976 och var hans stora genombrott. Speltid: Fem timmar. Och detta med tiden är viktigt.För när man reflekterar över Philip Glass livshistoria och musik utkristalliseras ganska snart just tiden som ett distinkt, underliggande tema. Det löper parallellt på olika sätt. För det första i form av Philip Glass obekymrade förhållande till tiden i sitt privat- och yrkesliv.Han har alltid varit otroligt metodisk i sitt...

När Irans president nyligen besökte Rom omslöts konsten i de Kapitolinska museerna av mystiska lådor. I dagens essä berättar konstvetaren Linda Fagerström om hur konsten har beslöjats genom historien.

Märkliga lådor dök upp på Kapitolinska museerna i Rom i måndags. Museerna, som hör till världens främsta, har i sina samlingar det romerska rikets allra förnämsta konstskatter. Lämningar efter ett imperium vars politik, ideal och kultur ännu idag dröjer sig kvar över hela Europa och Mellanöstern. Salarna är fyllda av gudar och gudinnor, kejsare och ryttare allt i marmor och brons. Plötsligt doldes skulpturerna bakom specialbyggda skrank. Varför?Eftersom Irans president Hassan Rouhani var på väg, skulle det visa sig. Han var i Rom för att bekräfta de goda europeiska relationer Iran nu hoppas på efter undertecknandet av kärnvapenavtalet. Italienska regeringen valde Kapitolinska museerna som backdrop för presskonferensen där premiärministern Matteo Renzi och Hassan Rouhani meddelade att Iran beslutat investera 160 miljarder kronor i italienska företag. Mycket pengar. Så mycket, att mästerverken offrades. Den kapitolinska Venus, museets världsberömda kärleksgudinna, täcktes. Ställd i provisorisk skamvrå för att den iranska presidenten inte skulle riskera hamna på foto intill något både hedniskt och avklätt. Vilket enligt uppgift, skulle kunna utnyttjas negativt i Iran. Marmor eller ej, naket är naket, lät det skruvade resonemanget.Tilltaget låter måhända absurt, men har flera föregångare. Självaste Picasso drabbades 2003, då en vävd version av hans Guernica-målning i FN-byggnaden i New York täcktes med ett blått skynke. Skälet var, att den hängde just utanför entrén till säkerhetsrådets sammanträdesrum. Platsen var laddad: just härifrån förväntades dåvarande amerikanska utrikesministern Colin Powell meddela all världens tv-kameror säkerhetsrådets beslut om att ingripa i Irak.Picassos Guernica är, som bekant, en ursinnig gestaltning av spanska inbördeskrigets fasor: försvarslösa kvinnor, barn och kubistiska djur bombas till småbitar av Francoregimen. Förtvivlan. Vrålande panik.Motivet, misstänkte USA och FN, skulle fungera mindre övertygande som fond för utrikesministerns dramatiska besked och Guernica gömdes. Att motivera ett krig mot bakgrund av konsthistoriens mest gripande fredsappell blev för mycket, till och med för FN. Picassos målning, som gjordes i protest mot förstörelsen av den lilla baskiska byn Guernica 1937, blev världsberömd över en natt då den samma år visades på Världsutställningen i Paris. På världsutställningen visades ytterligare ett konstverk som gav en konstnärlig kommentar till dagspolitiska händelser. I Norges paviljong hängde den svensk-norska konstnären Hannah Ryggens väv Ethiopia, som just nu visas på Moderna Museets stora Hannah Ryggen-utställning i Malmö. Verket, som är en protest mot Italiens ockupation av Etiopien 1935, visar dåvarande italienska ledaren Benito Mussolinis avhuggna huvud genomborras av ett spjut. Magstarkt. För magstarkt, tyckte fransmännen och täckte över en del av väven med ett skynke.Konst bakom skynken är egentligen en ganska välbekant företeelse, faktiskt en del av konsthistorien själv. Tänk på alla höftskynken och fikonlöv som vi möter på konstmuseerna: en förvisso bara fläckvis genomförd censur, men ändå. Skälen är politiska, men främst moralisk-religiösa: katolska kyrkan styrde över konstens innehåll, åtminstone i vårt hörn av världen, under mer än 1000 år.Då påvarna började samla antik konst inleddes en massproduktion av fikonlöv i Vatikanen för att täcka alla nakna skrev som nu helt fräckt visade upp sig i salarna. Inte ens Michelangelos fresker i Sixtinska kapellet gick fria: omedelbart efter hans död 1564 lät Pius IV måla höftskynken på alla profeter och kyrkofäder i Yttersta domen. Konstnären som anlitades, Daniele da Volterra, fick snart öknamnet kalsongmålaren.Senare i konsthistorien, under 1800-talet, återkom höftskynken fast i helt ny form. Det blev...

Teaterkritikern Jan Kott menade på 60-talet att Shakespeares dramer angår oss här och nu. Deras tragik och politiska tema är också vår tids. Maria Edström har läst Shakespeare vår samtida

Shakespeare är ju alltid hyperaktuell skrev en ung fri teatergrupp i ett pressmeddelande för ett antal år sedan och det är lätt att småle åt denna ambition och marknadsförings-strategi i att ständigt vara aktuell. Men faktum är att efter att ha läst om Jan Kotts bok Shakespeare vår samtida är jag beredd att ge gruppen rätt och framförallt skulle Kott själv ge dem rätt.Kott skrev boken på 1960-talet men den känns märkligt fräsch, i hans sätt att poängtera teaterhändelsen, att det är i mötet mellan scenen och publiken som dramatiken realiseras.Visst kan man spela i renässansdräkt menar Kott, men det är vi, nutida människor som rör sig där på scenen. Och där Shakespeares klassikerstatus ligger i att han i varje pjäs presenterar ett scenario - inte en bestämd historisk epok, inte en autentisk berättelse tvärtom, även om Shakespeare naturligtvis var ett barn av sin tid så använde han historien, myterna, geografin fullständigt egensinnigt och ofta i ett enda misch-masch. Det är därför allt disputerande om hur Hamlet egentligen såg ut eller hur det egentligen var på The Globe blir så meningslöst.Som Kott uttrycker det: Varje epok finner hos honom det som den söker och det som den själv vill se.Och i hans bok fastnar jag nu framför allt för det som handlar om pjäserna Richard III och Macbeth, om makten och dess mekanismer och om dödandets mekanismer.Richard III handlar inte bara om en maktgalning som bokstavligen går över lik för att få makt han är denna stora Mekanisms intelligens, dess vilja och dess medvetenhet. Han är fursten som ser politiken som en ren teknik, en konst vars mål är att härska.På det sättet är Richard III inte bara en i raden av alla dessa kungar som går upp i historiens trappa och sedan faller ner som ett offer i avgrunden utan han personifierar själv denna mekanism.Kott påpekar Shakespeares förvånande icke-idealistiska och moderna syn på världen, fri från såväl medeltidens förfäran som den tidiga renässansens illusioner. I Shakespeares dramer cirklar inte solen runt jorden och kungen är inte Guds utvalde och politiken är bara ett sätt att erövra och behålla makten.Världen är ett skådespel som liknar åska eller storm, de veka hasselbuskarna pressas mot marken, de stora träden faller lossryckta med rötterna. Historiens ordning är grym, naturens ordning är hotfull, lidelserna som ruvas i människornas hjärtan är hemska. som Kott skriver. Samma syn på världen finns i TV-serier som Gomorra eller The Wire det här illusionslösa berättandet som också genomsyras av ett slags grym mekanik. Visst kan man i bottensatsen av dessa serier skönja en samhällskritik men den tillåts aldrig bli, hur ska jag säja, den dominerande narrativa figuren.Kott ser också det filmiska hos Shakespeare, hans dialoger som plötsligt blir snabba och effektiva, hans hopp i tiden, rollgestalterna som ritade i några snabba penndrag. Och där rollgestalterna visar sig i det de gör i en film vilket rimmar väl med Shakespeare, så har kanske teatern snarare psykologiserat för mycket, som till exempel att Hamlet är ett ledset barn i sin nya styvfamilj eller att Richard III var ful och försummad och vill ha makt istället för kärlek. Visst kan dessa aspekter också beaktas men Kott skriver att detta slags karaktärs-byggande började i tragiska 1800-talstolkningar och kanske, tänker jag, i vår tid av ett psykologiserande med rötter i det borgerliga dramat och psykoanalysen. Tvärtom menar Kott att Richard III gör sig till, han schackrar och dobblar, han spelar själv en roll hela tiden likt vår tids media-tränade.Det är först i slutet när han inser att spelet är över och att allt han behöver är häst att fly på som hans egen nakna skräck bryter fram, när hans eget skinn står på spel. Då han som trott sig skapa historien, vara mekanismen - istället blir dess...

Ett slitet matbord förs in i hemmet. Ett arv som tillhör någon annan. Vem har rätt till historien? Och bör allt som är gammalt kastas på sophögen - eller kan alla göra anspråk på kulturavet?

Jag befinner mig i en lägenhet i Stockholms innerstad. Det är en typisk medelklasslägenhet - ljus och fräsch. Två liv är på väg att bli ett. Två drömmar ska bli en. Två hushåll ska bli till ett.Mycket av det bohag min fru tar med till vår gemensamma bostad utgörs av saker hon ärvt efter mor- och farföräldrar. Några pinnstolar som morföräldrarna köpt till sitt första gemensamma hem och massor med småminnen från generationerna före. Själv har jag bara nyinköpt möblemang och småpryttlar från Ikea och Mio.I ärlighetens namn argumenterar jag för att vi ska slänga allt det ärvda. I synnerhet det massiva matbordet i furu som min frus farfar egenhändigt har tillverkat. Det är förvisso rustikt och redigt men det är sliten, fullt med märken.Jag tar fram möbel-katalogen och försöker locka med nya glansiga matbord med namn som Glivarp och Stornäs.Men efter många diskussioner bestämmer vi att matbordet som påminner min fru om alla samtal hon haft med sin farfar och farmor runt middagsbordet får vara kvar.Det var först för några år sedan som jag slutade betrakta kulturarv som en samlingsterm för allt gammalt som någon nördig auktoritet bedömt som värdefullt. Tidigare betraktade jag svenskt kulturarv som något jag inte kunde göra anspråk på eftersom jag vet att många inte betraktar sådana som mig som svenskar. Därför kändes det inte meningsfullt att göra anspråk på gårdagen eftersom den inte var min att ärva.En del av förklaringen till att jag har sett kulturarv som synonymt med gammalt och något som hör till det förgångna, bottnar i min personliga erfarenhet av migration. Vi som på ett eller annat sätt känt av migrationens effekter utvecklar en preferens för nya saker. Vi ogillar oftast gamla saker och vill därför helst köpa nytt. Gamla saker påminner om allt det man lämnat efter sig och som inte fick plats i resväskan. Migrationen innebär också att man troligtvis sökt sig bort ifrån en icke önskvärd dåtid och samtid för att sikta mot en hägrande framtid.Nu tror jag att fler än jag, även sådana som inte har erfarenhet av migrationen, också föreställer sig att kulturarv är gamla föremål och monument, eller något som nostalgiker vurmar för. Det är bara att sätta sig framför datorn och googla på ordet kulturarv.Ni kommer att få upp bilder på runstenar, medeltidskyrkor, folkdräkter och hembygdsgårdar.Ni kommer att få upp bilder på runstenar, medeltidskyrkor, folkdräkter och hembygdsgårdar. Ni kommer också att hitta artiklar undertecknade av personer som säger sig vilja värna om kulturavet men om man gräver lite djupare i argumenten kan man hitta ett motstånd mot förändring en slags kulturarvswashing, där kulturarv används som ett skynke för att dölja grumliga motiv.Förklaringen till att kulturarv uppfattas som nostalgi eller samlingsnamn för objekt och monument från dåtid, ligger i hur vi tenderar att tolka begreppets två beståndsdelar kultur och arv.När grupper tillskrivs ägarskap av en distinkt kultur, uppstår en logisk följd att endast deras avkomma rättmätigt kan ärva de kulturella uttrycken som de lämnar efter sig. Kulturavet har varit ett tacksamt verktyg i skapandet av iden om det etniskt homogena folkslag som utgör rättmätiga nationer. Genom att binda ihop igår med idag skapas berättelser om eviga vi som alltid har hängt ihop genom historien, och därför underförstått även ska vara intakta i framtiden.Så vad är lösningen, kanske några av er lyssnare tänker. Har kulturarv spelat ut sin roll i vår globaliserade mångfaldiga ständigt föränderliga värld? Ska vi göra oss av med fenomenet kulturarv eftersom begreppet verkar ge upphov till destruktiva tankefigurer om vi-och-dom?Jag tror inte att det är möjligt för oss människor att inte kulturarva, det vill säga att använda historiska tillbakablickar i syfte att skapa mening och sammanhang...

Allt sedan antiken har den följt med i packningen. Författaren och resenären Per J Andersson ger sig ut på sightseeing i guidebokens historia, och hittar bland annat en selfie - från 1700-talet.

Säger man guidebok associerar nog de flesta till Lonely Planet, guideboksförlaget som skapades av de två ryggsäcksresenärerna Tony och Maureen Wheeler som 1973 reste land- och sjövägen från Europa via Asien till Australien.Resultatet av resan blev guideboken Across Asia on the Cheap, en titel som satte tonen. Här handlade det om en ny generation unga hippieresenärer som reste långt och länge, hade begränsad reskassa och som skydde det tillrättalagda.Istället var de ute efter genuinitet och äkthet, och de ville ha reseguider som var uppriktiga och uppkäftiga.En reseguide! Det låter så modernt. Som något som skapats för att den stressade nutidsmänniskan. Men guidebokens historia börjar sannerligen inte med 1970-talets ryggsäcksluffarguider. Så länge det har funnits resenärer har det funnits guideböcker. Redan under första århundradet efter Kristus skrevs en Asienguide för äventyrslystna européer, en sorts antikens Lonely Planet.I Periplus guide till Erythreiska havet - som guiden kallades - beskrivs godbitarna och fällorna längs Indiska oceanens kuster. Kom man över ett exemplar fick man en detaljerad guide till både Afrikas östkust och Indiens västkust. Och en vägbeskrivning för resande från indiska halvön till Kina. Dessutom bjöd guiden på tips på vilka varor som man skulle köpa och sälja på varje ny plats, så med modern terminologi kan man säga att Periplus Asienvägvisare var en sorts affärsreseguide.Det häftiga med den här nästan 2 000 år gamla guiden är att den helt och hållet verkar bygga på förstahandskällor. Skribenten, vars namn gått förlorat, ser ut att ha varit på de platser som han beskriver.När guideböcker så småningom började tryckas och spridas i större upplagor var det staden som stod i fokus. En vanlig genre var guider som vägledde den bortkomna landsbygdsbon på besök i den myllrande storstan, som Guide for cuntrey men in the famous Cittee of London som gavs ut 1593.Men i takt med att brittiska adelspojkar började åka på bildningsresa i Europa började det åter skrivas guider till vidsträckta rundresor.Det finns många svindlande paralleller mellan 1700-talets överklassluffare på det som kallades Grand tour och dagens mer folkliga resenärskultur. Innan tågens tid gick resan med postdiligenser mellan de tyska hoven, Rom, Frankrikes riviera och Paris, en rutt inte så olik tågluffarnas, idag 200 år senare.1700-talsresenärerna festade belevat med vitpudrade prinsessor och köpte sex av prostituerade på gatan. Och sedan drog de till Rom, 1700-talets populäraste europeiska turiststad, och där gick de på månskenspromenad bland antika ruiner, ett turistnöje lika inne då som nu.De brittiska adelsmännen - alltid män, alltid blåblodiga - berättar Björn Cederberg om i sin bok Turistens blick. I den skriver han om hur överklasspojkarna reste runt i flera år för att kunna återvända hem förvandlade från "lättledda suputer till pudrade män av värld". Då som nu fanns med andra ord idén om resan, i alla fall den lite mer ambitiösa långresan, som danande och bildande.När jag läser om 1700-talsresenärerna slås jag av hur lite just turistens blick har förändrats. I Venedig förfasar sig Goethe i sin dagbok över gatuförsäljare som nasar souvenirer - och låter precis som nutida resenärer som gnäller över turistifieringen.Till och med selfien var uppfunnen på 1700-talet. Goethe reser med en målare som förevigar honom framför sevärdheterna. I sin dagbok förklarar Goethe varför: " så att jag kan visa dem därhemma vad jag upplevt".Det är så mycket som är sig likt mellan då och nu. Turistresans magiska förmåga att frigöra oss från hembygdens normer kom inte med chartern till Mallorca och de vilda grisfesterna. Hör bara på det här 250 år gamla citatet: "Det italienska klimatet påverkar mig. All kalvinism är bortblåst. Blodet kokar".Ja,..

Innovation är inte ett resultat av individuella geniers snilleblixtar. Det menar den amerikanske författaren Walter Isaacson. Nyckel till framgång är i själva verket förmågan att samarbeta.

Varje skildring av hur den digitala revolutionen har gått till, går samtidigt att läsa som ett skolpolitiskt debattinlägg. Historieskrivningen kan ju inte undgå att belysa vissa mänskliga kunskaper eller egenskaper som särskilt betydelsefulla, antingen i det längre perspektivet eller för enskilda företags framgång. Därifrån är steget inte långt till att utläsa ett recept för hur skolan bör reformeras för att Sverige ska klara sig i konkurrensen.Här går att urskilja åtminstone tre skilda linjer.För det första har vi de berättelser som kretsar kring individuella hjältar. Det kan vara tekniska genier, men ännu oftare smarta entreprenörer som bröt ny mark genom att se de möjligheter som ingen annan såg. Här i Sverige är det särskilt de bägge grundarna av Spotify som har blivit upphöjda till symboler för digital innovation. De allra största företagsledarna i Silicon Valley får numera sina liv dramatiserade till spelfilmer. För några år sedan kom The Social Network som handlade om företaget Facebook och nu i dagarna är det svensk premiär för filmen om Apples grundare, Steve Jobs.Men det finns också en motberättelse som lyfter fram hur staten har legat bakom de verkligt stora genombrotten inom digital teknik. Härom året gavs en hel del uppmärksamhet åt ekonomiprofessorn Mariana Mazzucato som slagkraftigt drivit tesen att alla Apples succéprodukter bygger på teknik som utvecklats med statlig finansiering. Ta pekskärmen eller GPS-navigeringen, ta mikroprocessorn eller själva internet - grunden lades i forskningsprogram underställda USA:s militär.Här i Sverige fick Mazzucato ett särskilt varmt mottagande bland socialdemokratiska opinionsbildare. Hos dessa lät det nästan som att den digitala revolutionen varit resultatet av en allmännyttig forskningspolitik, när det i själva verket har handlat mer om militärstrategiska överväganden.En tredje berättelse som förs fram i debatten kretsar varken kring individuella entreprenörer eller statliga forskningsprogram. I stället betonas förmågan att skriva programkod.Google och andra flera tunga IT-företag har ställt sig bakom en kampanj för att göra datorprogrammering till ett obligatoriskt ämne i den svenska grundskolan. Programkod är "framtidens språk", hävdar kampanjmakarna. Men att på så vis tala i singularis är lite underligt. Det finns en uppsjö av olika programmeringsspråk och i framtiden kommer det finnas helt nya språk. Här borde följdfrågan vara vilken sorts programmering som skolbarnen ska lära sig. Är syftet att förstå i grunden vad en dator kan göra, eller att effektivt kunna konfigurera ett affärssystem? Och vad ska tas bort ur läroplanen för att ge plats åt programmeringsundervisningen?Hur som helst går det att ana en pågående omsvängning i bilden av den digitala revolutionen, där man i högre grad betonar kollektiva insatser. När jag i höstas åkte genom Silicon Valley tillsammans med några forskarkollegor, stannade vi till på det datorhistoriska muséet, Computer History Museum. Dess stora utställning som invigdes för fem år sedan har ett ganska tydligt budskap, som är just att innovation inte är ett resultat av individuella geniers snilleblixtar, utan tvärtom springer ur ett strävsamt arbete i stora arbetslag.Samma budskap förs nu också fram av den amerikanske journalisten Walter Isaacson i boken Innovatörerna, som nyligen utkom i svensk översättning. Det är samme Isaacson som skrev den bästsäljande biografin över Steve Jobs som ligger till grund för den nya filmen. Fast nu vill han inte skriva fler biografier. I stället vill han ifrågasätta den individfixerade bilden av digital innovation. Vad som betyder något är i stället förmågan att samarbeta, menar Isaacson.Innovatörerna må i första hand vara tänkt som en underhållande historieskrivning om datorerna och internet, men där...

400 år har gått sedan William Shakespeares död. Mikael Timm läser kungadramerna i ljuset av dagens Europa, där maktstriderna tycks vara lika hårda som under Shakespeares tid.

En fråga som med säkerhet kommer upp detta jubileumsår är den om tidstypiska föreställningar. "Varför inte spela som man gjorde på hans tid? Varför ändra och försöka vara modern?"

Man skulle kunna skruva till frågan och säga:

Är verkligen Shakespeare vår samtida? Bör han vara det?

*

Shakespeare själv hade förmodligen stått ganska främmande inför den längtan efter autenticitet som får oss att föredra barockmusik spelad på tidstypiska instrument och upphetsat diskutera om en roman är påhittad eller ej. På hans tid hade dramatikerna varken ekonomisk eller ideell upphovsrätt till sina verk. Den som gick på teatern en eftermiddag kunde teckna ner handlingen och någon dag senare ha en egen pjäs.

Och Shakespeare själv var teaterman, alltså pragmatiker. Han skrev till och strök alltefter kollegernas önskemål, tillgång på skådespelare och hur stycket fungerade. Och inte behövde han vara rädd för att publiken skulle kolla på internet om landet Illyrien låg på östra eller västra sidan av Adriatiska havet.

De som vill se Shakespeares pjäser som på hans tid får inte mycket hjälp av författaren. Scenanvisningarna är kortfattade. "London, en gata ledande till Towern" heter det i Richard III. Eller "En sal i slottet" i Hamlet. Ofta nöjer sig Shakespeare med att tala om i vilken ordning personerna kommer in.

*

Jag lyssnar mig igenom några olika tolkningar av Henry den VI, Shakespeares av allt att döma fösta pjäs och undrar om det ens är samma text jag hör, så olika är tolkningarna. Ändå har alla regissörer och skådespelare säkert velat vara trogna Shakespeare.

Det senaste 50 årens svärmeri för det autentiska förflutna kan ställas i kontrast mot 1800-talets svärmeri för medeltiden som gjorde att arkitekter oförfärat ritade om medeltida slott för att få dem medeltida på rätt sätt, alltså lite som i Walter Scotts romaner.

Teaterhistorien är full av personer som låter Shakespeares ord genomsyra allt de gör. Ett bra exempel är Kenneth Branagh som redan i en tidig självbiografi 1989 börjar varje kapitel med en hänvisning till Shakespeare.

Risken är att vi blir alltför beundrande när vi närmar oss Shakespeares värld. Sedan 1997 finns i London en kopia av Shakespeares teater, The Globe. Symboliskt nog återskapad av en amerikansk skådespelare, Sam Wanamaker. Han fick kämpa i åratal för att få ihop pengar till sitt projekt och i efterhand kan man undra om inte engelsmännens skepsis berodde på att de insåg att historien inte låter sig återanvändas.

Men The Globe har blivit succé. Själv har jag huttrat mig igenom åtskilliga kvällar - det är en utomhusteater, värmd av färgrikedomen och språkbehandlingen. Teatern har utvecklat en energisk, lite burlesk spelstil som går igen, oavsett vilket stycke det handlar om.

Väl hemma brukar jag läsa pjäsen, bara för att upptäcka att det där som jag rycktes med av hade man ju kunnat spela på ett helt annat sätt.

*

Tidningarna Europa över skriver om invandring. Maktstriderna i Polen, Ungern, Italien tycks lika hårda som i Shakespeares dramer.

När jag läser om polska regeringens försök att styra media och ser den ungerska nationalismens estetik. Eller för all del, ser de små svenska flaggorna på balkonger och radhus… ja, då känns Shakespeares kungadramer inte avlägsna: klan mot klan, familj mot familj. Symboler, brutal maktutövning. Politik formulerad i blod, inte i samtal. Demokratin inte en ens anas vid horisonten. Så ser det ut i kungadramerna.

De spelas inte så ofta, fast de är åtta stycken, i två tetralogier. Richard II, Kung John, Richard III, Henrik IV i två delar, Henrik V till Henry VI i tre delar. Det är inte lika strukturerat som det låter, pjäserna skrevs inte samtidigt och inte i kronologisk ordning. Dessutom kan man foga ytterligare pjäser till listan, främst Henrik XIII och Kung John.

Epoken är med...

Vilka konsekvenser får automatiseringen för plugget, arbetet och umgänget med andra? Hur kommer våra liv förändras? Det är temat i nationalekonomen Stefan Fölsters bok "Robotrevolutionen".

En av de första mera avancerade leksaker jag fick köpte farfar till mig i Japan. Den var av plåt, brun och kantig, och gick på batteri. Sakta makade den sig mot mig, gungade osäkert på styva metallben, medan huvudet vreds från sida till sida. Så stannade den till, bröstet öppnades och två rödblinkande plastkanoner åkte ut och smattrade högljutt mot mig.Jag var helt skräckslagen. Den fick ställas undan, och först några år senare kunde jag börja leka med den. Inte för att det gick att leka så kreativt med den precis. Den gjorde sitt bara: vaggade osäkert emot mig, och sköt regelbundna salvor ur kanonerna i bröstet. Jag satte igång den och tittade på den en stund, sen stängde jag av den och ställde undan den igen.Det var mitt första möte med en robot. De där självgående, människoliknande varelserna, som skapats av oss för att hjälpa oss, för att utföra farliga arbeten, lösa alla tänkbara problem, lyfta tunga saker och så kriga, förstås, och som gång på gång, i böcker och filmer och dataspel, vänder sig emot oss och tar över hela världen.Verklighetens robotar är ofta mindre människolika, de kan bestå av en mekanisk arm, styrd av en processor, vid ett rullande band, eller vara ett dataprogram som löser någon administrativ uppgift. De tar allt större plats i våra samhällen, ekonomier, i arbetslivet, även om vi mestadels kanske inte ens tänker på dem som robotar, utan mera som automater, digitala algoritmer, appar, småsaker som underlättar vardagen för oss. Faktum är att vi befinner oss i en fas av robotisering, eller automatisering, som det också kan kallas, som på allvar utmanar de rådande förhållandena i våra samhällen, på sätt som är de mest omfattande sedan, ja, ångmaskinens genombrott.Men den automatisering, som pågår idag, innebär nya utmaningar. Tidigare var det enklare uppgifter som kunde tas över av maskiner. Idag är det journalister, läkare, forskare och jurister som utmanas av dem. Datorer sköter redan aktiehandel med svindlande hastighet och hög precision. De klarar att ställa diagnoser på sällsynta sjukdomar utifrån enorma kunskapsmaterial, som ingen enskild läkare klarar att hantera, åtminstone inte lika snabbt och säkert. De kan ge individuellt anpassad undervisning av högsta klass och de skriver notiser i viss ekonomipress, utifrån löpande information från världens alla börser. Vad händer med våra samhällen om medelklassen trängs ut av robotar?En av de främsta experterna på detta område i Sverige är Stefan Fölster, professor i nationalekonomi vid Kungliga Tekniska Högskolan. Han utkom nyligen med Robotrevolutionen, Sverige i den nya maskinåldern i vilken han beskriver hur snabbt den tekniska utvecklingen går och vad vi kan vänta oss för nya genombrott under de närmaste åren - samt inte minst vad detta innebär för våra liv, ekonomin, jobben, plugget, umgänget med andra.Varje teknikskifte hittills har samtidigt som det förstört tidigare livsbetingelser också skapat nya, och varje gång har den allmänna levnadsstandarden faktiskt höjts i hela samhället. Så skedde under industrialiseringen i västvärlden, och än idag i länder som Kina och Indien. Men nu måste vi hantera en situation där allt fler jobb tas över av maskiner, utan att nya kanske går att skapa i tillräcklig utsträckning. Visserligen gör de nya appbaserade tjänsterna och den robotiserade tillverkningen att det kommer att bli väldigt billigt att leva här, så det kan gå att ha det rätt gott materiellt för de flesta ändå. Men vill vi ha ett samhälle där en liten elit har kreativa yrken, inom vetenskap, konst och kultur, eller olika typer av entreprenörsverksamhet, men där de flesta egentligen inte behövs för att upprätthålla ekonomin och levnadsstandarden? Hur går det med ett sådant samhälle?Det handlar heller inte bara om automatisering, utan om de nya marknader...

Karsten Thurfjell har besökt CERN i Genève och refekterar över konsten och vetenskapen.