Bilderna har blivit allt för välbekanta: Små båtar, överlastade av människor som nästan väller över dess bredder. Människor som prickar i havet, som höjer och sänker sig i vågorna. Kistor noggrant placerade i räta rader i hangarer. Medelhavet har blivit en gräns. Som har blivit en grav. Men vad gör gränsen med oss som råkar befinna sig på den här sidan Medelhavet? Hur påverkar den oss och vår syn på de som befinner sig på andra sidan? Vad är det egentligen vi skapar varje gång linjen dras, varje gång vi skiljer det ena från det andra? I en essä skriver kulturjournalisten Mattias Hagberg om identitet, gränser och - monster.