I OBS essä-serie om Minnet har turen nu kommit till författaren Jan Henrik Swahn som gräver i sin olivlund i Messenien på sydvästra Peloponnesos på jakt efter partisanernas nergrävda guldmynt och antika skärvor. Det grekiska landskapet - inte minst på Peloponnesos - är en enda stor arkologisk fyndplats. Ingen kan gå utanför dörren utan att samtidigt stiga in i en antik parallellvärld vars myter och metaforer fortfarande lever, säger Jan Henrik Swahn i sin essä om grekernas gåva till Europa.
Min löptur uppe i messenska bergen blir kortare än planerat. En vildsvinsgalt hoppar fram ur en buske och rusar iväg i ett tempo som jag inte har en chans att hänga med i. Jag försöker inte ens, dessutom kan det finnas fru och barn i närheten, lika bra att vända. Men först ser jag mig noggrant omkring. Om galten har bökat i jorden finns möjligheten att en liten antik lämning kommit till synes.
Några bergstoppar bort från min olivlund har blekingen Natan Valmin grävt fram en hel Akropolis. Vad är det som säger att det inte skulle finnas fler? I flera år har jag röjt i min igenvuxna, förvildade olivlund för att nå upp till krönet. Två drömmar har jag. Att med eller utan vildsvinshjälp hitta spår som knyter olivlunden till antiken och att med eller utan metalldetektor finna guldmynten som ryktet säger att partisanerna gömde här i en av stenmurarna under grekiska inbördeskriget. Helst av allt skulle jag förstås vilja hitta inristningar i stenen.
Peloponnesos är rikt på arkeologiska platser. Om jag satte mig i en bil och följde varenda skylt längs vägen som pekar ut antika murar, kupolgravar, borgruiner eller husgrunder skulle det ta flera år innan jag kom fram. Många arkeologiska platser är lämnade åt sitt öde, övervuxna av vildfikon, med turistinformation gjord oläslig av väder och vind. Närheten till alla dessa platser påverkar förstås människan. Man kan inte gå utanför dörren utan att ta vägen genom en antik parallellvärld, vars myter och metaforer ännu lever. Dagens greker kan inte släktforska sig tillbaka till antikens förfäder, vissa ifrågasätter rent av att det skulle finnas några samband mellan dem. Men det gör det ju. Varje läskunnig grek förstår åtminstone några ord och vändningar på antik grekiska. Och de som har närmare till gamla Messene än till Delfi behöver inte vara ledsna. Professor Petros Themelis som hållit i utgrävningarna här de senaste tjugo åren kan nu välkomna besökare till en antik stad med ett stadion som tar tio tusen åskådare, en teater som redan används för föreställningar, samt murar och tempel som gjorda för skymningspromenader.
När det är fullmåne i augusti håller många antika platser öppet för allmänheten. Fullmåne och ruiner behöver inte ta omvägen via tysk romantik. Nobelpristagaren Giorgos Seferis skrev på 1920-talet sitt prosaverk Sex nätter på Akropolis. Vid denna tid går Seferis ofta upp dit när det är fullmåne. En natt får poeten syn på Erechteiontemplets skulpterade karyatider, de dansande valnötsflickorna som bär upp tempeltaket. Så här skriver han:
I går och förrgår på Akropolis: Månskensnätter. Hymettoslinjen, den ädlaste linje jag någonsin sett. Jag förundras över att det rör sig om en naturens linje och inte en hämtad ur konsten. Skillnaden här är minimal. Erechteion. Knäna på dessa flickor som varken är kvinnor eller statyer, men stöd. Det är verkligen egenartat. Tyngden som de lyfter tycks inte vila mot vare sig huvud, nacke eller skuldror utan på det utsträckta benet och bröstet.
Månskenet är magi nog men ibland spär man på med sång och musik från scenen. Antika Messene har jag bara någon mil från min olivlund och här går starten för ett motionslopp till byn Diavolitsi varje höst. Det låter idylliskt men ibland klänger mindre trevliga klängrankor upp för de historiska murarna. Under tyska ockupationen 1941-44 hängde nazistflaggan från Akropolis som en nagel i ögat på grekerna, men vid ett tillfälle, i maj 1941 lyckades greken Manolis Glezias ta sig uppför muren och slita ner...
