Hej! Vi är tillbaka efter att livet hänt och vi haft en paus från podden.

Vi snackar om just det; att livet händer och pågår med jobb och familjeliv. Ska man köra på eller pausa? Hur gör man när man stänger av eller stänger ute?

En lyssnarfråga om ligg i vardagen smyger sig in på slutet…

Vi ägnar merparten av samtalet åt ilska. Det visar sig snart att vi vuxit upp under ganska olika omständigheter när det gäller sådana känsloyttringar. En som fått vara arg och en som inte haft lika många chanser till att få topplocket att fladdra. Och vad har det gjort med oss? Passiv aggressivitet, bemöta arga människor och en hockeycoach med stenansikte. Det är några av exemplen på hur vi tacklar ämnet.

Men också, är korv och mjukglass romantiskt? Och vad hände 1987?

Vi hade tänkt prata om döden, men hänsyn till masskjutningen nyligen, pratar vi istället om media och nyhetsrapporteringen kring händelsen. Vad ville egentligen drottningen ha sagt och varför kom inte alla partiledare till platsen?

Vi pratar också romantik och firandet av alla hjärtans dag. Är det mysigt när ens partner försöker boosta ens självförtroende på parmiddagen? Och får man bestämma vad partnern ska ha för kläder?

Vi pratar om överdrivet ringande till partnern. ”Jag vill bara höra din röst, jag älskar dig så mycket!” Är det ok att ringa 20 gånger per dag, bara för att man själv vill det? Och ska man ingripa när kompisen blir nedringd och går i väg och pratar flera gånger när man är ute tillsammans en kväll?

Vi tar också upp barn som skäms för vuxna släktingar. Hur bemöter man ett barn som inte vill att en närstående följer med på skolavslutningen för att hen är tjock?

Och ska man lyssna på vår podd tillsammans om man är ett par? Eller leder det bara till konflikter?

Vi pratar om tvångsmässigt kramande. Varför tvingas barn krama och sitta i knäet på tomten fast de är rädda? Och hur glada är vi två egentligen över att kramandet dog ut under pandemin?

Men vi inleder med att Magnus inte längre känner igen kända människor och att Åsa berättar om den definitiva dealbreakern.

Det kom ett mail. Det handlade om en mans förtvivlan över att ha blivit lämnad för en annan. Vi pratar om sorg, besvikelse och alla obesvarade frågor. Och hur kommer man vidare efter ett sådant svek?

Ett samtal om att be om förlåtelse, avkrävas en ursäkt och avsluta en konflikt i en relation. Är det alltid så givet att en ursäkt behövs? Är det jämlikt att hävda att en ursäkt är den enda vägen framåt? En del kräver avstämning och avslut när en relation tar slut. Funkar det också om du ska ta tillbaka en partner som varit otrogen? Och måste vi jaga den som dumpat oss för att få en förklaring?

Men inledningsvis; vad säger man när en singelvän förälskat sej och plötsligt hamnar tillbaka i småbarnslivet? Hjälp..?

Är glaset halvfullt eller… va? Vi pratar om att vara realist, pessimist eller kanske bara skeptisk inför vad som komma skall.

Huvudämnet rör sig kring att vara vän med någon som andra är arga på. Vad händer när någon i vänkretsen är otrogen och alla vänder ryggen till? Kan man fortsätta vara vän med den som gjort sig omöjlig? Och kan vänkretsen någon gång förlåta och bjuda in på nytt?

Vi dyker djupt ner i de starkaste känslorna, de som skrämmer andra människor. Ska vi lära barn att gråta och våga bli arga? Klappar vi om och berömmer de som inte gråter på begravningar? Och vad kan man få ut av att bli heligt förbannad?

Men vi inleder med frågan: Skulle du bjuda en kriminell person på din familjefest?

Vi tar upp en tråd författad av en av oss; kan man på riktigt tro att ens partner aldrig blir påverkad av andra som hen möter? Tänker hen ibland på annan där i sänghalmen? En svår balansgång mellan inspiration och otrohet, kanske. Och hur mycket skillnad är det mellan olika generationers syn på saken? Häng med på en vandring i gråzonen.

Dessutom, är vi tant och gubbe nu? Eller kanske mer tantiga och gubbiga…