Anna-Karin tar oss vidare ut på vår resa i Eurovision-världen, och den här gången är det Georgien som är resmålet, eftersom det var det som stod på lappen som slumpmässigt drogs ur den allsmäktiga Al Bano-hatten i det förra avsnittet. Reskamrat den här gången är poddens Marcus Björkander, som kan vara den enda personen i världen som har konstigare smak än georgierna själva, för något som vi konstaterar när vi listar våra respektive topp 5-listor och det sämsta bidraget från Georgien är att det där med att anpassa sig efter andras smak och att försöka vinna inte verkar vara georgiernas huvudmål med sitt Eurovision-deltagande. Vilka bortglömda skatter hittar vi bland denna brokiga samling bidrag och hur mycket kommer Anna-Karins och Marcus smak att överlappa när det bara finns nitton låtar att välja på?

Vi tar oss hela vägen tillbaka till Eurovision 1977 och en tävling som höll på att inte bli av, utan fick skjutas upp i flera veckor. Emil, Marcus och Daniel pratar om kameramännens krav, landet som nästan gjorde debut, programledaren som inte fick tillräckliga instruktioner, vykorten som istället blev en mellanakt, Sveriges inte speciellt bejublade återkomst till tävlingen efter ett års frånvaro, artisten som inte längre vill sjunga texten som hon själv har skrivit, vänsterradikalerna som finansierades av kapitalisterna, hur transportsituationen varierade kraftigt mellan de olika delegationerna och en massa annat smått och gott. Emil har intervjuat Monica Aspelund från Finland, Beatrix Neundlinger från Österrike, Mike Moran från Storbritannien, Peter Forbes från Sverige, Ilanit och Eldad Shrem från Israel och Paschalis Arvanitidis från Grekland och har dessutom satt ihop en liten Finnkamp för Marcus och Daniel att göra upp i. Vi försöker att reda ut den slutgiltiga poängställningen, som blev helt fel på så många sätt, och vi får till och med höra hur det lät i kontrollrummet under sändningen när producenten höll på att ge både sig själv och alla omkring honom kollektiva hjärtattacker.

Emil, Marcus och Daniel tar med er på vårt längsta avsnitt hittills när vi går till år 2005 och det kaotiska Kyiv, där den orange revolutionen precis hade ägt rum och Svante Stockselius berättar att han in i det sista var osäker på om han skulle behöva flytta hela tävlingen till Stockholm. Tyske legendaren Bernd Meinunger var nära att tävla för hela fyra länder, Andrej Babic berättar om hur han försökte sätta ihop ett bosniskt Friends men fick nöja sig med ett kroatiskt Caracola, Pekka Heino berättar om hur han blev sjuk och räddades av mirakelmedicin men vägrade att sitta och äta tillsammans med historiens värsta diktatorer. Den slutliga vinnaren Helena Paparizou ställde upp med samtliga låtar i den grekiska uttagningen och ansåg att det ingick i hennes uppdrag att vika ut sig, våra vänner Emma och Maria var på plats och liftade med den ukrainska maffian, den tyska artisten Gracia berättar öppet om alla kontroverser bakom hennes bidrag och Emil pratar med Manos Psaltakis, som kan vara den mest förfördelade personen i hela Eurovision-historien.

I en helt ny serie hos Schlagervännerna tar vår nyaste redaktionsmedlem Anna-Karin ut oss på en resa genom både rum och tid, när hon och en ny gäst varje vecka tar den gamla klassiska Schlagervännerna-traditionen med topp 5-listor till en ny nivå och redovisar varsin topp 5-lista över sina personliga favoritbidrag från ett slumpmässigt utvalt land och hela dess Eurovision-historia. I premiäravsnittet är det bidragen från de för tillfället regerande mästarna Bulgarien som skärskådas och till sin hjälp har Anna-Karin den här gången poddens egen Emil Löfström. Och för att inte allting ska bli allt för glatt och positivt listar de inte bara de fem bästa bidragen, utan även det sämsta.

I det här avsnittet tar Emil, Marcus och Tobias med oss på en resa långt tillbaka i tiden, till Eurovision Song Contest 1966. Det är ett år som präglas av att det är den första gången för väldigt mycket olika saker i Eurovision-sammamhang. Många länder får sina bästa placeringar någonsin och flera får därtill sina sämsta, men vi pratar givetvis om alla bidrag, såväl som om scenografi, programledare och övrigt innehåll. Vilket land var nära att hoppa av i sista stund? Emil har intervjuat norska Åse Kleveland, som kom trea, svenska Lill Lindfors, som kom tvåa, och sonen till österrikiska Udo Jürgens, som vann. Tobias öser som vanligt godsaker ur nördhinken när vi lyckas att göra ett avsnitt som är ungefär dubbelt så långt som själva den korta sändningen från Luxemburg.

Nu tar vi oss farligt nära nutiden och griper oss an Eurovision Song Contest 2011. Eftersom det är helt orimligt att prata om tre program och 43 bidrag fokuserar vi på finalen, men vi kan ändå inte låta bli att inleda med att Emil gör en topp 5-lista över anmärkningsvärda låtar som åkte ut i semifinalerna, däribland vad som visar sig vara en gemensam favorit för Emil, Marcus och Daniel. Det finns mycket och prata om, som stora tekniska problem med både ljud, kommentatorernas uppkoppling och en glasbur som inte ville explodera när den skulle, tysk så kallad humor, en fejd mellan Sveriges och Rysslands artister, en låt som ursprungligen skrivits för Britney Spears och hur renhårig och överraskande den azerbajdzjanska segern egentligen var. Emil bjuder på många avslöjanden, exklusiva demos och alternativa versioner, samt intervjuer med personer som Eric Saade, Jon Ola Sand, Christer Björkman, den belarusiske låtskrivaren, Sandra Bjurman, Loukas Yorkas och den irländske låtskrivaren.

Den här gången reser vi tillbaka till Eurovision Song Contest 1973. Emil och Daniel gästas av schlagerexperten Tobias Larsson och djupdyker i ett av tävlingens mest fascinerande år. Med hjälp av både äldre och nygjorda intervjuer analyseras bidragen, artisterna och resultatet. Vi blickar tillbaka på året då Israel debuterade, Eurovision fick sina två första kvinnliga dirigenter och röstningen avgjordes med poängskyltar. Dessutom hör vi berättelsen om deltagaren som hamnade på shoppingtur med Interpol, och minnen från Luxemburg delas av Anne Marie David, Ilanit, Ulf Elfving, Monica Dominique, Marion Rung och Yor Milano.

Marcus tar med sig Emil och Daniel till sin barndoms Eurovision Song Contest 1983 och sändningen som aldrig verkade vilja ta slut, när programledaren Marlene Charell, som Emil har intervjuat, upprepade allting på tre språk och sändningen blev en timme längre än tidigare års upplagor. Emil har även gjort intervjuer med Finlands stolthet Ami Aspelund (eller är det "Aspesund"?), den svenska kommentatorn Ulf Elfving och vinnaren Corinne Hermès. Utöver detta går Emil, Marcus och Daniel givetvis igenom hela sändningen och samtliga deltagande bidrag och noterar en akut brist på vykort, svensk klädpanik och överraskande röster från både Grekland och Luxemburg. Dessutom bjuds det som vanligt på många demos och annorlunda versioner av flera av de tävlande låtarna.

Emil, Marcus och Daniel kommer farligt nära moderna tider när vi tittar tillbaka på Eurovision Song Contest 1999, året då orkestern avskaffades, språket släpptes fritt, nästan alla länder använde telefonomröstning och Sverige vann med en låt som P3 vägrade spela. Vi pratar om programinnehållet och programledarna, men inte minst om de tävlande låtarna och deras resultat. Emil har intervjuat många av de personer som var inblandade, inte minst Marcos Ubeda, som fick se sig själv vinna Eurovision från ett studentrum i Göteborg och den cypriotiska artisten Marlain, som var en stor förhandsfavorit men floppade i resultaten och slutade näst sist med bara två poäng. Som vanligt bjuds det också på ett stort antal demos och annorlunda versioner av de olika låtarna.

Bangaranga? Bangaranga. Bangaranga?! Bangaranga! Ja, på något lustigt sätt lyckades alltså juryer och tittare över hela Europa och resten av världen enas om Bulgarien skulle vara den överlägsna vinnaren av Eurovision 2026, något som ingen annan än vår egen redaktionsmedlem Daniel synskt förutspådde för flera månader sedan då han förutspådde en låg placering i finalen för Sverige för att Bulgarien skulle ta våra röster. Han är dock inte med i det här avsnittet, utan det är istället Emil, Marcus och Anna-Karin Ratcovich som kör på det beprövade konceptet att var cyniska snarare än synska, när vi pratar om bidrag, resultat, innehåll och allting annat. Anna-Karin listar klassiska synth-låtar i Eurovision och Emil och Marcus är inte överens om hur stor katastrof det hade inneburit för tävlingen om Israel hade vunnit istället för att komma tvåa för andra året i rad.