Sofisten

Den ena människan stank värre än den andra så jag försökte så gott det gick att andas genom munnen. Jag minns att jag tänkte på alla stackare som bor i storstäder. Vilken lidelse de måste lära sig att utstå varje dag på pendeltåg och tunnelbanor.

Hennes uppenbarelse hade varit trasig och ohjälpligt förkastad till ett hjälplöst och nästan vidrigt tillstånd. Men en bakom hennes ögon hade det funnits en glimt av enorm skönhet. En gnista av kärlek, om än så liten, som under omständigheterna upphöjts till skyarna på grund av den bittra verkligheten.

Allt som hänt den här veckan ligger väldigt nära inpå knuten, men det kommer säkert läge längre fram i tiden att analysera och därigenom bearbeta det.

Självdestruktiviteten gott folk är den oundvikliga följden av ett flyktbeteende. Jag vet inte ens om jag har någon försörjning kvar. Detta återstår att se i morgon.

Resor, yttre och inre, diskrepanser och korrelationer.

Hittade på den första inspelningen från min studio. Tycker att stämningen är sofistikerad. På sång: Isabel Holmgren och Evelina Berggren. Håll till godo så länge.

Jag hatar mitt liv.

I ett primitivt samhälle skickades en ung pojke som skulle bli man ut i en okänd skog för att överleva och förlora sin gamla identitet.

Jag föreställde mig hur det skulle vara att dö 10 000 meter upp i luften.

Natten blev orolig. Drömmar om döden och zombie-flickan. Hon som nu var både rådjur och kvinna.

Det var minst sagt skarpt läge nu. Det skulle med sannolik bli omöjligt att få tag på nått att äta och dricka, som om jag över en natt blivit flykting och hemlös, förtvivlad och på gränsen till psykotisk.